STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

TOLFTE KAPITLET.

 VÅR HERRES STORA PROFETIA.

 Matt. 24; Mark. 13; Luk 21:5-36; 17:20-37

Denna profetias vikt. – Förhållandena och de tre frågor, som framkallade den. – Tagen eder till vara för falska Krister. --- En kort historisk öfverblick af aderton århundraden. – Nöden vid den judiska ålderns slut och den, som afslutar evangelieåldern, enlight alla evangelisternas framställning. – Förödelsens styggelse. – Flyn till bergen. – De som äro hafvande etc. – Före vintern och sabbaten. – Se här se där! Tro dem icke. – Dessa dagars vedermöda. – Solens och månens förmörkande såsom tecken. – Stjärnornas fallande. – Äfven symbolisk uppfyllelse. – Människosonens tecken. – Hvad jordens folk skola se. – Fikonsträdet. – ”Detta släkte.” – Vaken! – ”Såsom i Noas dagar”, ”de visste intet af”. – Kommen i håg Lots hustru. – En upptagen och den andre lämnad kvar. – De utvalda skola församlas till sanningen. – Satans hus kommer upplösas. – Anordningar för att föda trons husfolk.

Herren uttalade en af de märkligaste profetior, som finnas I bibeln, angående ”ändens tid” eller slutperioden af evangelii ålder.  Den uttalades kort före slutet af hans jordiska tjänst, då han sökte att så småningom bereda sina lärjungar för den nya hushållningen, som skulle till fullo införas, sedan dramat på Golgata inträffat.  Han önskade, att de skulle förstå, att de icke strax fingo vänta rikets ära och härlighet, som han lofvat sina trogna att få del af.  Före denna ära och dessa välsignelser skulle pröfningar och lidanden komma.  Han, deras Mästare, konungen, måste blifva förkastad af Israel och korsfästad, i enlighet med profetiorna.  Sedan skulle Israel öfverlämnas åt sina fiender och deras heliga stad och dyrbara tempel skulle helt och hållet förstöras.  Dessutom fingo ej hans lärjungar vänta, att de skulle vara för mer än sin Mästare, fritagna från de försmädelser och lidanden, som drabbade honom, utan att trohet mot honom och hans lära skulle förorsaka, att de blefvo hatade af alla människor för hans skull, men att de [224] till döden trogna skulle, ehuru efter mycken bedröfvelse, slutligen belönas, när han skulle komma tillbaka för att taga dem till sig och göra dem delaktiga af sin härlighet.  Undervisning i denna riktning hade Herren sparat till slutet af sin tjänstetid.  I början voro lärjungarna böjda för att upptaga detta illa och att yrka på (såsom åtskilliga nu för tiden göra) att Herrens sak måste eröfra världen såsom en följd af deras predikan; och Petrus gick så långt, att han uttalade sin protest till Herren, sägande:  ”Bevare dig Gud, Herre.  Icke skall detta [din död och folkets förskingring samt det ondas allmänna triumf] vederfaras dig.”  (Matt. 16: 22; Mark. 8: 31, 32.)  Men Jesus tillrättavisade Petrus strängt, och alla lärjungarna synas så småningom ha kommit till ro i den uppfattningen, att rikets härlighet ännu var långt aflägsen, och att Mästaren måste gå bort och, sedan han lämnat dem, sända dem hugsvalaren, den heliga anden, till att leda och bevara dem, till dess han själf skulle komma tillbaka i sin Faders rikes härlighet.

Det var i denna sinnesstämning och med Herrens sista uttalande angående templet ännu ljudande i deras öron, som lärjungarrna begärde af Mästaren bestämd upplysning i dessa stycken, som de ännu ej riktigt klart förstodo.

De tre frågorna.

”Och när han [Jesus] satt på oljeberget, gingo hans lärjungar afsides till honom och sade:  ’Säg oss, 1) när skall detta [templets förstöring etc.] ske, och  2) hvad skall vara tecknet för din närvaro* och 3) världens [tidsålderns] ände?’ ” – Matt. 24: 3.

[* Grekiska ordet parousia, som här är begagnadt, betyder närvaro och icke tillkommelse.  Se margin. i eng. Revised Version.  Äfvenså Emphatic Diaglott.] [225]

Utan tvifvel voro tillfället och frågorna här ordnade af den gudomliga försynen; ty denna profetia var säkerligen mer afsedd till att undervisa de Guds barn, som lefva i denna ”skördetid”, än dem, som framställde frågorna.  Då man studerar denna profetia, är det mycket nödvändigt att behålla i minnet de frågor, på hvilka den utgör det inspirerade svaret.  Profetian är med mycken likhet återgifven af tre af evangelisterna, nämligen Matteus, Markus och Lukas; men enär Matteus’ berättelse är den mest fullständiga och ordningsfulla, följa vi den i allmänhet och framdraga några närmare bestämningar, som finnas i de andras betättelser.

Tagen eder till vara för falska Krister.

”Sen till, att ingen vilseleder eder; ty många skola komma i mitt namn och säga: jag är Kristus, och de skola vilseleda många.” – Matt. 24: 4, 5.

Gamaliel omnämner två af dessa falska Krister i sitt tal, hvarpå häntydes i Apg. 5: 36, 37, och historien meddelar oss om åtskilliga andra, som vilseledde icke så få judar.  Den mest ryktbare bland dessa var Sabbathai Levi från Smyrna, som uppträdde är 1648 e. Kr. Han kallade sig ”Guds förstfödde Son, Messias, Israels frälsare”, och lofvade en återställelse af deras rike och välstånd.  En historieskrifvare säger, att Sabbathai ”där (i Smyrna) hade sådant inflytande, att somliga af hans anhängare profeterade och föllo i en egendomlig extas.  Fyra hundera män och kvinnor profeterade om hans växande herradöme och rike.  Folket betedde sig för en tid, såsom om de varit besatta med andar, somliga föllo i hänryckning, med fradgan i munnen, i det de förtäljde om sitt kommande välstånd, om sina syner, hvari de sågo Lejonet af Juda, samt om Sabbathais triumfer”.  Detta var utan tvifvel Satans efterapade [226] uppfyllelse af Joels profetia (2: 28).  Dylika efterapningar af den heliga anden ha äfven under nyare tiders väckelser ägt rum.  I allt har det sannolikt funnits omkring femtio falska Krister, män och kvinnor, och många af dem ha utan tvifvel varit från sina sinnen – besatta af onda andar, men ingen af dessa, och ej ens alla tillsammans, kan sägas ha vilseledt ”många”.  Det är dock för sådana, som ”vilseleda många”, som Herren här varnar oss, och längre fram i denna profetia ger han en ny varning, i förbindelse med hvilken vi vilja särskildt undersöka de antikrister, osm vilseledt många.

Aderton århundradens historia i korthet förutsagd.
Matt. 24: 6—13; Mark. 13: 7—13; Luk. 21: 9—19.

”Och I skolen få höra krig och rykten [hotelser] om krig; sen till, att I icke blifven förfärade; ty allt måste ske, men ännu är icke änden.  Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall vara hungersnöd och farsoter och jordbäfningar på den ena orten efter den andra.  Men allt detta är begynnelsen till födslosmärtor.” – Matt. 24: 6—8.

På detta kortfattade sätt gaf Herren en öfversikt af världens historia och lärde lärjungarna att icke alltför snart vänta hans andra tillkommelse och härliga rike.  Och huru träffande!  Detta är just världens historia, en berättelse om krig, intriger, hungersnöd och farsoter – icke mycket annat.  Herren afskiljer den sanna församlingens historia och framställer den lika kortfattadt sålunda:

”Då [under samma period, evangelieåldern] skola de antvarda eder till lidande och dräpa eder, och I skolen vara hatade af alla folk för mitt namns skull.  Och då [under samma tid] skola många taga anstöt och förråda hvarandra och hata hvarandra, [227] och många falska profeter [lärare] skola uppkomma och vilseleda många.  Och emedan laglösheten får öfverhand, skall kärleken kallna hos de flesta.” – Matt. 24: 9—12.

Skulle det vara möjligt att i historiens ljus skildra den sanna församlingens bana i färre ord?  Säkert icke.  Öfverensstämmelsen är fullkomlig.  ”Alla, som vilja lefva gudligt, måste lida förföljelse”, förklarar aposteln, och den, som icke fått erfara detta, har all orsak att tvifla på huruvida han är ett Guds barn.  (Ebr. 12: 8.)  På samma sätt också med församlingen såsom ett helt: då hon icke förföljts af Ismael- och Esau-klassen, har det varit, emedan där funnits så mycket af världens ande eller så mycket af ”kall kärlek” till Herren och hans sanning, att hon icke varit värdig att lida förföljelse.  Men om vi döma efter samma ståndpunkt och efter Jesu profetia, har det dock hela vägen igenom denna evangelii ålder funnits några, som varit trogna till döden – en ”liten hjord”.

Evangelii vittnesbörd utbredt öfver hela världen.
Matt. 24: 14; Mark. 13: 10

”Och detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.”

Här åter visar Herren klart för lärjungarna, att tidsålderns ände var långt mera aflägsen, än de hade förmodat; att budskapet om hans rike skulle blifva ett godt budskap icke endast till Israel utan till alla folk.  Men detta innebar icke, att andra folk skulle komma att mottaga det evangelium, som Israel hade förkastat.  Man skulle hellre vänta, – hvad vi också se vara förhållandet – att liksom denna världens gud förblindade Israel, så skulle han ock komma att förblinda det stora flertalet inom [228] andra nationer och hindra dem från att i Kristus se Guds kraft och Guds visdom (1 Kor. 1: 24); och detta har han gjort.  Om endast en kvarlefva af Israel (som blifvit särskildt undervisadt i århundraden under lagen) blef befunnen värdig att blifva af det ”konungsliga prästerskapet”, hvad mer kunde man då vänta af de hedniska folken, som länge hade varit ”utan Gud och utan hopp i världen”?

Vi göra väl uti att lägga noga märke till Herrens ord, att evangeliet ej skulle predikas för nationerna till att omvända nationerna utan såsom ett vittnesbörd för nationerna och för att kalla, fullkomna och samla ”de utvalda” från alla nationer.  Längre fram skola ”de utvalda”, såsom utgörande riket, välsigna nationerna, öppnande deras döfva öron för evangelium och deras förblindade ögon för det sanna ljuset.Detta vittnesbörd är redan gifvet.  Herrens ord, rikets evangelium, har blifvit utsändt till hvarje folk på jorden.  Hvarje enskild individ har ej hört det; men detta framställer icke heller profetian.  Det skulle blifva, och det har varit, en nationell förkunnelse.  Och änden har kommit!  ”Skördetiden är tidsålderns ände”, förklarade Jesus.  (Matt. 13: 39.)  Somliga ha varit benägna att sätta i fråga, huruvida denna förutsägelse ännu gått i uppfyllelse eller icke, emedan de missionärer, som rest till hednaländerna, i allmänhet känt föga eller intet till det glada budskap, som Herren särskildt angaf – ”det glada budskapet om riket”.  Men vi svara:  De tryckta evangelierna af Matteus, Markus, Lukas och Johannes ha kommit ut till dem öfverfyllda med rikets budskap, alldeles så, som vi erhållit dem.

Sålunda beskref Herren i korthet de aderton århundradenas pröfningar och förföljelser, som skulle drabba hans församling, och han visade, hvilken [229] frukt som skulle komma af deras arbete med att framgångsfullt vittna för alla nationer, samt skyndade att besvara den viktiga frågan, angående huru de lefvande skulle känna till tiden för och faktumet af hans andra närvaro.  Han lämnade utan afseende frågan om när templets stenar skulle blifva omstörtade, på det de ej måtte förena denna händelse med hans andra tillkommelse, och emedan han önskade att såsom förebild och motbild sammanställa den nöd, som kom öfver det köttsliga Israel vid omstörtandet af dess statsform, och den nöd, som skulle komma öfver det nominella andliga Israel i lsutet af denna tidsålder.

Det skedde med uppenbar afsikt från Guds sida, – ehuru den var okänd för evangelisterna – att framställningen af Herrens profetia här på denna punkt blef gifven styckevis, en del här och en där; här en hänvisning till den förebildliga nöden öfver det förebildliga Israel i slutet på den förebildliga skörden, där en hänvisning till den liknande men allmännare och större nöden öfver det motbildliga Israel, kristenheten, i denna tidsålders ände.  Sant sade profeterna om vår Herre, att han öppnade sin mun i liknelser och dunkla talesätt, och ”utan liknelser talade han intet till dem”.  I öfverensstämmelse med Guds afsikt hålla likväl nu dessa dunkla yttranden och liknelser på att blifva tydliga för alla, hvilkas ögon hålla på att blifva smorda med den rätta ögonsalfvan.

Nöden i slutet af den judiska åldern.

Lukas beskrifning af det köttsliga Israels nöd, som nådde sin höjdpunkt år 70, är den tydligaste, hvarför vi anföra den här, som följer:

”Och när I sen Jerusalem omringas af krigshärar, veten då, att dess förödelse är nära.  Då flykte de, [230] som äro i Judeen, till bergen, och de, som äro i staden, drage ut därifrån, och de, som äro på landsbygden, gånge icke dit in; ty detta är hämndedagar, att allt, som är skrifvet, skall fullbordas.  Men ve dem, som äro hafvande, och dem, som gifva di i de dagarna!  Ty stor nöd skall vara på jorden och vrede öfver detta folk, och de skola falla för svärdsegg och bortföras i fångenskap till alla hednafolk, och Jerusalem skall vara förtrampadt af hedningarna, till dess hedningarnas tider varda fullbordade.” – Luk. 21: 20—24.

Denna del af Herrens profetia hade uppenbarligen afseende på de händelser, som gällde det kötsliga Israel.  Och historien förtäljer, huru den i alla enskildheter blef bokstafligt uppfylld i den förfärliga nöd, hvarmed den judiska åldern och statsförfattningen slutade.  ”Ty detta är hämndedagar, att allt, som är skrifvet, skall fullbordas.”

Men Herrens ord, citerade af Matteus och Markus, afvika från de föregående och hänföra tydligen till nöden öfver det andliga Israel i slutet af evangelieåldern.  Utan tvifvel yttrade Jesus båda dessa uttalanden, men evangelisterna, som icke kände till de två skördetiderna och de två trängseltiderna utan ansågo dessa uttalanden egentligen såsom återupprepanden, återgåfvo dem icke båda särskildt.  Herren ledde det så i ändamål att dölja det, som rörde denna skördetid, till dess hans egen behagliga tid kom till att uppenbara detsamma.

Nöden i slutet af evangelieåldern.

Matteus och Markus’ vittnesbörd äro här nästan lika lydande.  Matteus säger:

”När I nu fån se förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel, stå på heligt rum – den som läser det, han gifve akt därpå! – då [231] flykte de, som äro i Judeen, upp till bergen, och den, som är på taket, stige icke ned för att hämta något ur sitt hus, och den, som är ute på marken, vände icke tillbaka för att hämta sin mantel.  Men ve dem, som äro hafvande, och dem, som gifva di i de dagarna!  Men bedjen, att eder flykt icke sker om vintern eller på sabbaten; ty då skall varda en stor vedermöda, sådan som icke har varit från världens begynnelse intill nu, icke heller någonsin skall varda.  Och om de dagarna icke hade blifvit förkortade, så skulle intet kött hafva blifvit frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade.”  – Matt. 24: 15—22; Mark. 13: 14—20.

Fyra punkter i denna utsaga visa, att medan den kan hafva haft en förebildlig tillämpning på nöden i slutet af den judiska åldern, tillhör dock dess verkliga och viktigaste tillämpning den stor vedermöda, hvarmed evangelieåldern afslutas.  1)  Hänvisningen till ”förödelsens styggelse”, omtalad i Daniels profetia.  2)  Den framställningen, att nöden skall blifva den största, som världen någonsin känt eller någonsin kommer att erfara.  3)  Att om icke detta blodbad blefve förkortadt, blefve intet kött frälst.  4)  Det följande sammanhanget beskrifver utan tvifvel tilldragelser vid slutet af evangelieåldern – tilldragelser, som icke kunde tillämpas på den judiska ålderns ände eller skörd, och som icke inträffade där.  Två af dessa punkter förtjäna särskildt att undersökas.

Profeten Daniel (9: 27) säger, att när Messias skulle blifva dödad i midten af den sjuttionde veckan af förbundets ynnest, skulle han genom att upprätta det motbildliga försoningsoffret förorsaka, att lagens offer skulle upphöra, och att han då, emedan styggelsen fortfor, skulle utösa olyckor öfver den ödlagda (förkastade) nationen, såsom Gud förut hade [232]bestamt.  Allt detta uppfylldes, då det köttsliga Israels statsform förstördes.  Från den dag Herren sade:  ”Edert hus är lämnadt eder öde” – ”jag säger eder, att I icke skolen se mig, förrän den tid kommer, då I skolen säga:  ’Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn’ ”, har deras religion varit en styggelse, en tom form, ett tecken på deras förkastande af det enda offret för synd, som Gud försett.  Och då de nu lågo under den förbannelse, de hade dragit öfver sig själfva (förblindelse – Matt. 27: 25), var deras lopp mot förödelsen snabbt, såsom Gud hade bestämt och förutsagt.

Men Daniels profetia har mycket att säga om en förödande styggelse inom det nominella andliga Israel, och densamma uppställdes med påfvedömet som representant samt har utöfvat ett stort och fördärfligt inflytande och förosakat andlig förödelse i det andliga huset eller Guds tempel, Kristi församling. Detta fördärfliga villfarelse-system skulle fortfara, till dess helgedomsklassen skulle blifva renad, och äfven sedan skulle det ha stor framgång och leda många inom det nominella andliga Israel till att förkasta försoningsoffret, som gafs en gång för alla; och följden af att dess inflytande utbredde sig skulle blifva en förödelse af den förkastade kristenheten.  – Se Dan. 11: 31; 12: 11 och Studier i Skriften, del III, kap. 4.

Den stora förödelsens styggelse, hvars grundval är läran om messoffret (hvilket för borttagande af synd ställer mänskliga handlingar i stället för det stora offret på Golgata), förökas nu genom mångfaldiga teorier om själfförsoning, och dessa omkring sig gripande styggelser stödjas af sådant inflytande och spetsfundigt bländverk, att de skola föröra många – ”om det vore möjligt, äfven de utvalda” – och föregå namnkristenhetens undergång. [233]

Blickande tillbaka se vi i detta en likhet mellan slutet af den judiska skörden och slutet af den evangeliska skörden.  Det köttsliga Israels förkastande af det verkliga offret för synden och deras fasthållande af de förebildliga offren, som icke längre voro välbehagliga för Gud utan voro styggelser, var ett viktigt drag i förbindelse med deras nationella och kyrkliga fall.  På samma sätt här.  Förkastandet af läran om lösen och antagandet af antingen messoffret eller goda gärningar i stället är styggelse i Guds ögon och är ett viktigt drag i förbindelse med kirstenhetens borgerliga och kyrkliga fall.

Såsom vi redan påpekat, var den påfviska styggelsen, hvars hörnsten är den hädiska läran om messoffret, den förödelsens styggelse, som orenade Guds heliga rum eller det verkliga templet, församlingen.  Styggelsen, orenandet och ödeläggelsen äro nu gamla; men så stort var villfarelsens mörker under de förflutna århundradena, att endast få, om ens någon, kunde se den.  Att icke ens reformatorerna kunde se, att messofret var styggelsen, är tydligt; ty fastän den engelska kyrkan i sina trosartiklar förnekar prästernas förmåga att af bröd och vin skapa Kristus för att offra honom på nytt, ha vi likväl ingen antydan om att det afskyvärda i denna syndiga handling insågs af dem.  Och fastän Luther var full af anklagelser mot många af påfvedömets synder och villfarelser, såg han likväl icke, att messoffret var den stora förödelsens styggelse.  Tvärtom lät Luther, när han efter sin vistelse på Wartburgs slott återkom till sin kyrka och då fann, att messoffret så väl som bilderna och ljusen hade blifvit afskaffade såsom saknande stöd i skriften, återigen upprätta messoffret.

Med denna syn på saken ligger det en stor betydelse i Herrens ord:  ”När I nu fån se förödelsens [234] styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel, stå på heligt rum – den som läser det, han gifve akt därpå! – då flykte de, som äro i Judéen, upp till bergen.”  Här måste vi komma ihåg likheten mellan de två skördetiderna, de två trängseltiderna och de två olika slagen af flykt samt betrakta Judéen såsom en sinnebild på den nuvarande kristenheten.

Det grekiska ord, som är öfversatt med ”bergen”, kan med lika stor eller större rätt återgifvas i ental – berget;  och det är så återgifvet på en mängd ställen i den vanliga öfversättningen.  Att i bokstaflig mening fly ut från Judéen till vare sig ett eller flera berg synes verkligen något märkvärdigt, enär Judéen ju var ett ”bergland”, och Jerusalem är beskrifvet såsom byggdt på toppen af ett berg.  Men att tillämpa Herrens ord på den närvarande tiden och på hans folk i kristenheten, som nu i ljuset af den närvarande sanningen ser styggelsen stå, där den icke borde – på det heliga rummet –, i stället för det verkliga syndoffret, det faller sig mycket naturligt och enkelt.  De skulle strax fly ut från styggelsens inflytande och från det system, som falskeligen kallar sig själft Kristi (berg) rike, till det verkliga berget eller riket, som Kristus nu kommit tillbaka för att upprätta i härlighet och makt.

Men att lämna kristenheten (namnkyrkan) och icke erkänna dess tempel, dess sken af gudaktighet, dess sociala förtrollning, dess smicker och ärebetygelser, och att trotsa dess hot och förbannelser samt dess olika sätt att bojkotta och att fly till Herren och de sanna riket, förskjuten, ringaktad och förbisedd af de världsvise och världsgode, är säkerligen icke en så liten flykt, det är nästan en hel resa, och endast få utom de ”heliga” vilja ens tänka på att anträda den.  Vägens svårigheter skildras af Herren [235] på ett sätt, som skulle synas öfverdrifvet och emot hans vanliga sed, om skildringen vore tillämplig endast på de kroppsliga lidanden, som utstodos af de troende, hvilka flydde från Jerusalem i slutet af den judiska skörden; men hans ord passa uppenbarligen på den andliga flykten och på pröfningar i denna skördetid.  Kort sagdt, denna befallning att fly och beskrifningen af de pröfningar, som åtfölja flykten, kunna rätt förstås endast i förbindelse med befallningen i Upp. 18: 4:  ”Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.”

“Gån ut från henne, I mitt folk!“

”Och den, som är på taket, stige icke ned för att hämta något ur sitt hus, och den, som är ute på marken, vände icke tillbaka för att hämta sin mantel.” – Matt. 24: 17, 18.

Dessa ord tillkännagifva, att man bör skynda sig att fly ut ur ”Babylon”, så snart man ser förödelsens styggelse.  Herrens ord visa, att allt dröjsmål, parlamenterande eller mänskligt betänkande är farligt; vi må icke förlora någon tid utan lyda, så snart som han får oss till att se Babylons vederstygglight och dess förhållande till alla, som ha nämnt hans namn.  Ack, huru många ha ej genom att försumma att ge akt på Herrens ord låtit sig bindas till händer och fötter, så att flykten nu är nästan omöjlig.  Men Mästaren säger:  ”Mina får höra min röst, och de följa mig.”

Det ligger en annan lärdom i dessa verser: de visa, att somliga af Herrens folk äro på ett ställe, eller i ett tillstånd, och andra på ett annat.  Några äro ”ute på marken”, d. v. s. i världen, utanför alla mänskliga organisationer.  Dessa må icke tänka, att de först böra sluta sig till någon af namnkyrkorna, [236] utan de må bruka sin frihet och fly bort från sin världsliga ställning för att blifva ett med Herren såsom medlemmar af hans rike – berg.

Somliga af Herrens folk äro i husen eller Babylons kyrkosystem, men såsom här är antydt, äro de i allmänhet helgon, som ha stigit upp på taket, – de lefva ett högre lif, ha mera erfarenhet och större tro än de blott till namnet kristna.  Dessa böra ej under flykten stiga ned i husen (namnkrykosystemen) för att försöka taga ”något” med sig därifrån, i form af anseende, titlar, värdighet och ställning etc., utan böra lämna allt för Kristi skull och fly till det sanna riket.

Flyktens svårigheter.

”Men ve dem som äro hafvande och dem som gifva di i de dagarna!” – Matt. 24: 19.

Det finns andliga såväl som köttsliga ”spädbarn” och oäkta så väl som äkta söner.  Aposteln Paulus beskrifver sitt intresse i arbetet för evangelii utbredning såsom en moders, som är i barnsnöd.  Han säger:  ”Mina kära barn, hvilka jag på nytt med smärta föder, till dess Kristus vinner gestalt i eder.”  (Gal. 4: 19.)  På liknande sätt äro alla Kristi trogna tjänare, alla de, som uppriktigt arbeta på att vinna själar, i denna text beskrifna såsom ”hafvande”.  Andlig barnsbörd efter det apostoliska föredömet är en högst hedervärd tjänst, och den upptager många af Guds mest hängifna barns uppmärksamhet.  Men tyvärr! liksom Abrahams och Saras önskan att hjälpa till med att uppfylla Guds löften ledde till en ogiltig metod och frambragte en Ismael-klass, hvilken, född efter köttet, förföljde den säd, som var född äkta, så är det ock med många, som nu äro ”hafvande”; de hjälpa till att frambringa oäkta ”Guds barn”.  De skulle emellertid [237] alla komma ihåg, att endast tillåtna medel borde användas.  Alla sanna Guds barn äro aflade genom sanningens ord och ande och ej genom mänskliga teorier och världens ande.

Falska åsikter om Guds plan (den förmodan, att alla utom den utvalda församlingen skola blifva evigt pinade) ha hos somliga så uppeldat deras önskan att frambringa ”barn”, att de ha tagit sin tillflykt till åtskilliga mänskliga påfund för att få dem aflade – därvid förglömmande, att alla, som icke äro ”aflade af Gud”, ”aflade af sanningens ord” (icke blott af det bokstafliga ordet utan aflade af sanningens ande), äro oäkta och icke räknade såsom af Gud, ej heller behandlade säsom söner.  (Ebr. 12: 8.)  Följden häraf är, att namnförsamlingen i vår tid har ett stort ”anseende efter köttet” – med hänsyn till antal samt finansiellt och intellektuellt inflytande, och den har mycket af ”gudaktighetens sken” eller form utan att äga gudaktighetens verkliga ande och kraft till att behärska hjärtat.  Den är full af ”spädbarn”, hvaraf några verkligen äro barn i Kristus, men många, många äro oäkta och icke sanna Guds barn, aflade af villfarelse i stället för af sanningen – de äro ”ogräs”.  Och ständigt bemöda de sig om att frambringa flera af den oäkta stammen, i det de hoppas att sålunda rädda dem undan evig pina, som utgör, enligt deras tanke, en förmodad obarmhärtig Guds orättfärdiga dom.

Ack, huru svårt är det icke för dessa kära Guds barn, som äro på detta sätt, enligt vår Frälsares bildliga ord,  ”hafvande”, att fly från namnkyrkans system med dess mångartade maskineri för oäkta och hastiga födelser, hvilka de lärt att sätta en ära i och berömma sig af.  Jä, det kommer att blifva svårt för sådana att lämna allt och fly till Herren och hans berg (rike).  Det kommer att blifva svårt [238] for dem att tro på att Herren verkligen är god och rättvis och barmhärtig, och att han har en nådefull plan för att erbjuda fullkomlig salighet åt hvarje medlem af Adams släkte – åt alla, som blefvo återlösta med den stora ”lösen för alla”.

Den klass, som gifver ”di” i dessa dagar, innefattar också många ädla, goda, välmenande Guds barn.  Den innefattar många predikanter och söndagsskollärare, hvilkas religiösa arbete består i att servera ”mjölk”, dock icke alltid ”den andliga, oförfalskade mjölken”, Guds ord; ty i allmänhet utspäda och förfalska de den med traditioner, filosofi och den världsliga vishetens sömnmedel, som hålla deras ”barn” beskedliga, sömniga och ”goda” samt hindra deras tillväxt i kunskap och nåd, hvilken tillväxt de rent af betrakta såsom farlig.

Några få af dessa lärare arbeta dock verkligen på att iskänka ordets rena mjölk, på det deras ”spädbarn” därigenom må växa och lära att äta och smälta den stadiga maten samt komma till mandom i Kristus; men de förklara, att upprepade erfarenheter bevisa för dem, att största delen af deras ”barn” icke kunna tåla ordets rena mjölk; därför betrakta de det som sin plikt att utspäda mjölken, för att deras barn ej måtte blifva sjuka och dö.  Ack, de förstå icke, att de flesta af deras barn, enär de ej äro aflade af sanningens ande, aldrig kunna tillägna sig andlig ”mjölk”, emedan ”en naturlig människa fattar icke det, som tillhör Guds ande, ... och hon kan icke begripa det, emedan det måste andligen bedömas”.  (1 Kor. 2: 14, 12.)  De inse heller icke, att denna brist (på formåga att urskilja) utsvälter, förgiftar och hindrar de verkliga andliga ”barn”, som äro i deras vård, och hvilka ”för tidens skull [själfva] bort vara lärare”. – Ebr. 5: 12.

Så många af denna klass, som äro sanna Guds [239] barn, skila höra kallelsen:  ”Gån ut från henne, I mitt folk”, och skola också möta stora svårigheter på denna dag.  Allt efter som de komma till att se och förstå den närvarande sanningen, komma de ej allenast att frukta för att räcka den till dem, som äro under deras vård, utan de komma också att vara rädda för att själfva handla därefter af fruktan för att den skall skilja dem från deras ämbeten.  De komma att frukta för att fly på denna dag, då de inse, att blott få af deras barn skulle kunna eller vilja följa med i flykten; och endast de andliga skola vara i stånd att uthärda denna pröfning.  Några komma att utan skada genomgå krisen såsom ”öfvervinnare”, medan andra, mera fruktande, måste gå genom den stora vedermödan.

Fly förrän vintern kommer!

”Men bedjen, att eder flykt icke sker om vintern eller på sabbaten; ty då skall varda en stor vedermöda, sådan som icke har varit från världens begynnelse intill nu, icke heller någonsin skall varda.  Och om de dagarna icke hade blifvit förkortade, så skulle intet kött hafva blifvit frälst, men för de utvaldas skull skola de dagarna blifva förkortade”. – Matt. 24: 20-22.

Församlingens insamlande äger rum under en så kallad ”skördetid”, vid slutet af en nådens sommar.  Herren förklarade (Matt. 13: 30, 37—43), att han i denna skördetid skulle insamla hvetet i ladan och uppbränna ogräset i en påföljande stor nödens tid.  Det är ännu sed på somliga platser på landet att dröja med uppbrännandet af affallet, tills vintern kommer.  Vi förstå därför, att Herren menar, att vi må söka hjälp och styrka till att kunna undfly från Babylon, förrän hennes nöds vintertid kommer öfver henne. [240]

Vi må komma ihåg, att två olika klasser af hvete skulle frälsas i denna skörd – fastän detta ej öfverensstämmer med hvad som försiggår i naturen –: 1)  ”Öfvervinnarne”, de trogna, som strax lyda och fly ut före vintern, och som ”aktas värdiga att undfly allt detta som skall komma” (Luk. 21: 36),  2) de sanna Guds barn, som icke lyda tillräckligt snart utan äro öfverbetungade, som ha nit, men ej i öfverensstämmelse med kunskapen, och som äro mer eller mindre besmittade med världens ande.  Dessa skola hjälpas ut från Babylon, när det håller på att falla, och de komma att fly under vinterns tid, sägande med profetens ord:  ”Skördetiden är förbi, sommaren är förliden [vintern har kommit], och vi äro icke frälsta.”  (Jer. 8: 20, eng öfv.)  I sin stora nåd antyder Herren, att alla de verkligt trogna bland dessa slutligen skola ”komma ur den stora bedröfvelsen” och stå framför tronen (icke sitta på tronen med den ”lilla hjorden”, som skall ärfva riket såsom Kristi medarfvingar), sedan de tvagit sina kläder i Lammets blod.  (Upp. 7: 14, 15.)

Låtom oss bedja och arbeta i öfverensstämmelse härmed, att vi måtte få fullända flykten, förrän nödens vinter inträder.

Vi må bedja och sträfva efter att vår flykt icke heller må ske på sabbatsdagen.  Hvilken sabbatsdag?  Icke den sjunde dagen i veckan, ej heller den första; ty ”nymånader och sabbater” skulle säkerligen icke vara något hinder för kristna under en bokstaflig flykt.  (Kol. 2: 16.)  Den sabbat, som här åsyftas, är den stora motbildliga sabbaten, tusenårsåldern – det sjunde årtusendets sabbat.  Om vi begynte vår flykt, innan den tog sin kronologiska början, så desto bättre; ty ju längre vi komma in i den, desto svårare skall det blifva att frigöra sig och lämna Babylon – på en tid, då det mer än någonsin behöfver [241] och beder om vår hjälp till att hålla sig uppe.  Men Gud har förklarat, att Babylon måste falla, och ingen makt kan hålla henne uppe.  Och ingen, som har fattat, hur bristfälligt hennes arbete är, och hur godt och kärleksfullt Herrens arbete kommer att blifva, efter det hon blifvit aflägsnad och den sanna församlingen förhärligad, kunde önska att ens för ett ögonblick hindra Herrens verk.

Denna ”vinter”-tids stora veedermöda kommer att blifva utan motstycke.  Herren försäkrar, att intet därmed jämförligt har någonsin kommit eller skall någonsin komma öfver världen.  Detta öfverensstämmer fullkomligt med de ord, Herren talar genom profeten Daniel, angående den nöd, som skall komma vid denna evangelii ålders ände.  Det heter:  ”På den tiden skall Mikael [Kristus] träda upp [öfvertaga regeringen], ... och då kommer en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till.”  (Dan. 12: 1.)  Samma tidsperiod omtalas i Uppenbarelseboken (11: 17, 18), då ”folken vredgades, och din vrede kom och tiden att de döda skulle dömas”.  Så stor skall denna nöd blifva, att utan någon mellankommande makt skulle hela det lefvande släktet till sist blifva utrotadt.  Men Gud har beredt den makt, som är bestämd till att ingripa här, och det är hans rike – Kristus och hans församling, de ”utvalda”.  Dessa komma att i rätta stunden gripa in och bringa ordning i jordens förvirring.

Falska Krister och falska lärare.

”Om någon då säger till eder: se, här ar Kristus eller där, så tron det icke.  Ty falska Krister och falska profeter [lärare] skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de om möjligt skola vilseleda [242] äfven de utvalda.  Se, jag har förutsagt eder det.” – Matt. 24: 23—25.

De här beskrifna bedragarne äro säkerligen ej de fanatici, som från tid till annan ha påstått sig vara Kristus, och som vilseledt endast få af dem, hvilka haft någon smula sundt förnuft och omdömesförmåga.  Vi ha redan påpekat Antikristen, den store bedragaren, påfvedömet, som i århundraden satt i det andliga templet och gaf sig ut för att vara Kristi ende representant – hans ståthållare –, om hvilken Herren hade riktigt förutsagt, att världen skulle komma att förundra sig öfver honom, med undantag af dem, hvilkas namn äro skrifna i Lammets lifsbok.  (Upp. 13: 8.)  På liknande sätt är den engelska kyrkan icke blott en församling eller ”kropp”, utan den har också ett jordiskt öfverhufvud i konungen.  Likaledes har den grekisk-katolska kyrkan ryske tsaren till sitt hufvud, och om än detta förhållande ej är så uppenbart, så utöfvar han likväl i verkligheten mera makt.  Om nu påfvedömet är Antikrist eller den falske Kristus, äro då icke äfven de andra falska kropparna med sina falska hufvuden likaledes antikrister, hur många eller få af Guds sanna heliga det än må finnas inom dem?

Fastän de olika protestantiska samfunden icke teoretiskt erkänna något annat hufvud än Kristus, göra de likväl i praktiken sina synoder, konferenser och kyrkoråd till hufvuden, från hvilka de mottaga sina lagar, stadgar och trosbekännelser, i stället för från den enda sanna församlingens enda hufvud.

Under en lång tid och i större eller mindre grad ha dessa mänskliga system så efterliknat den sanne Messias (hufvud och kropp), att de delvis vilseledt många.  Men nu för ett århundrade ha dessa bedrägerier begynt att misslyckas.  Få, om ens några, presbyterianer tro nu på att deras samfund är den [243]enda sanna församlingen; och metodister, baptister, lutheraner och andra tro det ej heller längre om sina system; ja till och med de grekisk- och romersk-katolske befrias nu från den villfarelsen, att deras är den enda sanna kyrkan, utanför hvilken inga utvalda finnas.  I den profetia, vi betrakta, varnar Herren för faran af falska Kirster ”då” – d. v. s. nu.  I öfverensstämmelse härmed finna vi i Upp. 13: 14—18 en profetia om en särdeles inflytelserik sammanslutning, genom hvilken de protestantiska kyrkosamfunden komma att förenas och, ehuru skilda från påfvedömet, likväl bringas till att samarbeta med det på ett sådant sätt, att båda komma att få förökad makt och få många till att tro, att denna nya sammanslutning kommer att blifva Guds redskap till att utföra Messias’ förutsagda verk, och att den sålunda är hans representant.

“Rättfärdighetens sol skall gå upp.“

”Därför, om de säga till eder: se, han är i öknen, så gån icke ut; se, han är i kamrarna, så tron det icke.  Ty såsom det klara ljuset [solen] går ut från öster och lyser ända till väster, så skall ock Människosonens  närvaro [grek.: parousia] vara.” – Matt. 24: 26—27, korrekt öfv.

Att Satans stora bedrägerier – ”kraftig villfarelse” – äro nära inpå oss, därom vittnar ej blott detta Herrens ord utan äfven aposteln Paulus.  (2 Tess. 2: 10—12.)  Hade det förutsagts, precis hvilken form dessa villfarelser skulle komma att antaga, skulle detta något hindrat deras bedrägliga makt.  Gud tillstäder dessa bedrägerier i afsikt att afskilja ”öfvervinnarne” från alla andra och försäkrar oss blott, att de utvalda skiola blifva bevarade från att falla.  Och likväl är det möjligt, att somliga af dessa pröfningar, sållningar och förvillelser kunna komma [244] sådana närmast inpå lifvet, som äga det största måttet af den närvarande sanningens ljus.  Hur oändligt viktigt är det icke, att vi ”behålla oss själfva i Guds kärlek”, så att vi icke endast ha kunskapen om sanningen, hvilken, om vi ha endast den, kan göra oss uppblåsta, utan att vi också ha Kristi sinne, hvilket sanningens kunskap borde framkalla, – kärlek till Gud och hvarandra samt sympati för alla människor; ty ”kärleken uppbygger” karaktär i likhet med vår Herres.

Spiritisterna förkunna redan:  ”Se, han är i kamrarna.”*  De påstå, att de kunna tala med Herren ansikte mot ansikte vid somliga af sina seancer, och att alla, som hylla deras åskådningar, kunna uppnå samma förmån etc.  Hvad om det uttalandet, att till och med de utvalda skulle förföras, om det vore möjligt, skulle befinnas innebära, att de utvalda komma att underkastas de strängaste pröfningar på denna onda dag?  ”Hvem kan bestå?”  (Upp. 6: 17.)  Svaret är gifvet genom profeten:  ”Den, som har oskyldiga händer [ett hederligt lif] och rent hjärta [ett godt samvete inför Gud och människor] ... [han] skall gå upp på Herrens berg [rike] och ... träda in i hans heliga rum.” – Ps. 24: 3—4.

[*Se “Spiritismen i bibelns ljus. Bevis för att den är demonism“.]

Men hur skola Guds barn med visshet kunna veta, att dessa uppenbarelser icke äro äkta?  Han har lärt oss, att hans dag skulle komma som en tjuf om natten, att han skulle, utan att ses af världen, vara närvarande för att förestå skördearbetet, samlande sina utvalda o. s. v.  Hur kunna vi veta, att han icke vill uppenbara sig för sina vakande barn, såsom de s. k. kristna spiritisterna påstå, att han gör ”i kamrarna” – vid deras seancer?

Vi veta, att han icke vill så uppenbara sig för oss, [245] emedan 1) han har lärt oss, att vi skola ”förvandlas”, ”blifva honom lika”, och sålunda ”se honom, såsom han är”, och 2) han varnade oss för dessa villfarelser, som påstå, att vi kunna få se honom i vårt icke-förvandlade eller köttsliga tillstånd, i det han sade:  ”Om de säga till eder:  Se, han är i öknen, så gån icke ut; se, han är i kamrarna, så tron det icke”, emedan han icke skall uppenbara sig på något sådant sätt.  Nej, tvärtom, ”såsom det klara skenet [solen] går ut från öster [och kan hvarken inskränkas till en enskild plats eller en kammare] och lyser [öfverallt] ända till [det fjärran] väster, så skall Människosonens närvaro vara”.

Vår Herre skall icke vid sin andra närvaro uppenbara sig i en kammare eller för en församling i en öken, icke ens för en enskild nation såsom vid sin första advent, utan det skall blifva en allmän uppenbarelse öfver hela världen.  ”Rättfärdighetens sol skall gå upp med läkedom under sina vingar.”  Det är den genomträngande sanningsstrålen från ”rättfärdighetens sol”, som allaredan förorsakar så mycken förvirring bland människorna, i det den skiner in på de mörka ställena och uppdagar villfarelser och fördärf af alla slag.  Allt hvad som uppenbarar är ljus.  Och det är världens stora ljus, Kristus (och slutligen äfven hans förenade församling), som skall välsigna människosläktet genom att bringa fram i ljuset allt, hvad som är fördoldt i mörkret; ty intet är fördoldt, som icke skall uppenbaras.  ”Dagen skall göra det klart”, och det kunde icke vara dag, utan att solen lyste från öster ända till väster.  ”Detta är det sanna ljuset, hvilket [i sinom tid] upplyser hvarje människa, som kommer i världen.”

(Vi vilja senare undersöka Matt. 24: 28 såsom hörande tillsammans med v. 41 för att få Matteus’ beskrifning [246] att öfverensstämma med Markus’ och Lukas’.)

Solens och månens förmörkelse såsom tecken.

”Men strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen icke gifva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva.”  – Matt. 24: 29; Mark. 13: 24, 25.

Man bör noga skilja mellan det, som kallas ”de dagarnas nöd”, och den nöd, som kommer vid dessa dagars ände, då denna tidsålder och denna skörd afslutas.  Detta framgår likväl ej så tydligt af Matteus’ och Markus’ berättelser, som om vi med dem jämföra Lukas’ återgifvande, hvilket tyckes i korthet sammanfatta evangelieålderns händelser och utan att nämna något om ”de dagarnas nöd” endast hänför till den andra nöden, hvarmed denna tidsålder kommer att aflutas.  Han säger:

”Och de [judarna] skola falla för svärdsegg och bortföras i fångenskap till alla hednafolk, och Jerusalem skall vara förtrampadt af hedningarna, till dess hedningarnas tider varda fullbordade.  Och tecken skola ske i sol och måne och stjärnor, och på jorden skall ångest komma öfver folken, och de skola förtvifla vid hafvets och vågornas dån, under det människor uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå världen.” – Luk. 21: 24—26.

Det är ett faktum, att hela evangelieåldern har varit en nödens tid, och att det är denna, som åsyftas i Matt. 24: 9—12 samt i vers 29.  Den tidiga församlingen förföljdes af det borgerliga Rom, och när det påfliga Rom senare fick makten, blefvo alla, som vägrade att godkänna hennes styggelser, förföljda antigen direkt af henne (Isebel) eller indirekt af de borgerliga myndigheterna (Ahad), med hvilka [247] hon var intimt förenad.  Och den Högstes heliga blefvo gifna i hennes våld, och hon förtryckte och förödde dem under en tid, tider och en half tid – 1260 år – till år 1799.  Och denna långvariga förföljelse, hvarunder många blefvo renade och luttrade och bepröfvade, och hvarunder skökornas moder var ”drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod” (Upp. 17: 6), fick, som vi redan sett (Studier i Skriften, del II, kap. 9 och del III, kap. 4), praktiskt taget sin afslutning år 1776, då påfven förödmjukades inför världen och miste sin världsliga makt.

Då vi nu klart förstå, att de tecken, Herren hänsyftar på, skulle följa efter ”de dagarnas” nöd, vilja vi nu uppställa ett par frågor angående de tydligt beskrifva tecknen: solens och månens förmörkelse och stjärnornas fall.  Böra dessa tecken uppfattas såsom bokstafliga eller symboliska, och ha de hittils gått i uppfyllelse?

Vi svara, att de redan haft en bokstaflig uppfyllelse, och att de nu få en symbolisk uppfyllelse, som är af långt större vikt.

Den 19 maj 1780 (således ännu i ”de dagarna”, under påfvemaktens 1260 år, men efter det denna makt börjat aftaga och nödens hetta var förbi) inträffade en fenomenal solförmörkelse, som hvarken dåtidens eller eftertidens vetenskapsmän kunnat förklara.  Att det icke var någon vanlig händelse framgår tydligt af många trovärdiga vittnesbörd, af hvilka vi här blott anföra några få.

Den bekante astronomen Herschel säger:

”Den mörka dagen i Nordamerika var en af dessa underbara naturfenomen, hvarom man alltid kommer att läsa med intresse, men som vetenskapen är ur stånd att förklara.” [248]

En upplaga af Websters lexikon från år 1869 säger:

”Den mörka dagen den 19 maj 1780 har fått detta namn på grund af det märkvärdiga mörker, som den dagen sträckte sig öfver hela Nya England.  På somliga platser kunde folk under flera timmar icke se att läsa vanligt tryck under öppen himmel.  Fåglarna sjöngo sina aftonsånger, försvunno och tystnade, hönsen gingo till hvila, boskapen sökte ladugården, och man måste tända ljus i husen.  Förmörkelsen begynte omkring kl. 10 på morgonen och varade till nästa midnatt, men med olika grader af varaktighet på olika platser.”

Fullmånens förmörkelse den följande natten synes ha varit nästan lika så märkvärdig som denna solförmörkelse.  Vi citera ett vittne, domaren Teney från Exeter:

”Den påföljande nattens mörker var sannolikt så stort, som det någonsin iakttagits sedan den Allsmäktige först frambragte ljuset.  Jag kunde vid detta tillfälle icke undgå att tänka, att om hvarenda lysande kropp i universum blifvit innesluten i ogenomträngligt mörker eller försvunnit ur tillvaron, kunde mörkret icke ha varit mer fullständigt.  Ett hvitt pappersark, som hölls några tum från ögat, var lika osynligt som det svartaste flor.

Man har beräknat, att mörkret på denna dag, som endast kan förklaras såsom ett tecken från Herren, sträckte sig öfver en yta af mer än 320,000 eng. kv.-mil – en areal omkring 25 gånger så stor som Palestina, till hvilket tecknen vid Herrens första tillkommelse voro inskränkta.  Det sakförhållandet, att dessa tecken hufvudsakligen voro inskränkta till Nya England och mellanstaterna, bör icke förvåna någon, när vi ihågkomma, att den första rörelsen [249] bland ”jungfrurna”*  (Matt. 25: 1—5) hufvudsakligen ägde rum därstädes.  Och att Gud skulle bruka ”frihetens land” till att utsända budskapet om dessa tecken till världen är ej mer märkvärdigt, än att det behagat honom att låta många af vår tids välsignelser och uppfinningar, som nu äro erkända öfver hela världen, utgå därifrån.  Detta är på ett mycket träffande sätt sinnebildligt framställdt i den store franske konstnären Bartholdis gåfva till New Yorks hamn – en staty, som framställer ”friheten, upplysande världen”.

[*Del III, kap. 3.]

Stjärnornas fall.

Ett halft århundrade förgick, innan nästa tecken visade sig: stjärnornas fall från himmelen, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas af en stark vind.  Jesu ord funno en uppfyllelse (ehuru icke den fulla och enda uppfyllelsen, såsom vi senare skola se) i det underbara meteorregnet tidigt på morgonen den 13 nov. 1833.  De, som är benägna att slå från sig hela saken genom att framhålla, att ”fixstjärnor icke föllo”, påminnas om att Herren sade intet angående fixstjärnors fallande, och att fixstjärnor icke kunde falla, ty deras fallande skulle bevisa, att de icke voro fixstjärnor. Skriften skiljer icke mellan stjärnor och meteorer, såsom det allmänt göres i vår tid.

Stjärnskott och till och med meteorregn äro rätt vanliga hvarje år, somliga år mer än andra.  Man har beräknat, att 400,000 små meteorer årligen falla ned på vår jord.  Men dessa äro ett intet i jämförelse med det valdiga regnet den 13 nov. 1833, då millioner och åter millioner föllo.

Prof. Kirkwöd säger i sitt verk ”Meteorologi”:  ”Intill slutet af förra århundradet hade de (meteorregnen) [250] aldrig tilldragit sig vetenskapsmännens uppmärksamhet.”

Mr Henry Dana Ward, vid den tiden handlande i New York, senare författare och predikant, skref:

”Ingen vetenskapsman eller lärd har, förmodar jag, någonsin berättat om en händelse lik den i går morgon.  En profet förutsade den noggrant för aderton hundra år sedan, om vi kunna förmå oss att förstå, att med fallande stjärnor menas fallande stjärnor ... I sanning, himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom det står i Uppenbarelseboken.  Man har alltid betraktat profetens ord såsom bildspråk; men i går blefvo de bokstafligt upfyllda.” – Journal of Commerce, den 14 nov. 1833.

Prof. Von Humboldt använder 15 sidor af en af sina böcker till att beskrifva detta fenomen och säger, att det var synligt öfver en areal på elfva millioner kv.-mil (eng.)

M. Beupland, en fransk lärd, som i Humboldts sällskap bevittnade fenomenet, säger därom:  ”Det fanns icke på hela firmamentet ett rum så stort som tre gånger månens diameter, som icke hvarje ögonblick var fylldt med eldkulor och fallande stjärnor.”

Fenomenet återupprepades i mindre skala 1866, men händelsen 1833 synes ha tjänat såsom en uppfyllelse af profetian om tecknet; i förbindelse med det föregående tecknet bidrog det synbarligen mycket till att uppväcka jungfrurna till att gå ut för att möta brudgummen, hvarom talas i det följande kapitlet, Matt. 25: 1—5.

Den symboliska uppfyllelsen.

Medan dessa bokstfliga tecken tjänade sitt bestämda ändamål att fästa den allmänna uppmärksamheten på ändens tid, tro vi dock, att profetians [251] symboliska uppfyllelse är icke mindre betecknande och of vida större intresse för dem, hvilkas andliga förmögenheter blifvit uppöfvade, så att de förmå uppfatta den symboliska tolkningen.

Solen är en symbol af evangelii ljus, sanningen – och sålunda Kristus Jesus.  Månen är en symbol af den mosaiska lagens ljus, ty liksom månen återkastar solens ljus, så har lagförbundet på förhand varit en återspegling eller en ”skugga” af evangelium.  Stjärnorna föreställa församlingens inspirerade lärare – apostlarna.  Himlarna beteckna, såsom redan visats, kristenhetens kyrkliga makter.  En sammanställning af dessa symboler återfinnes i Upp. 12: 1, där ”kvinnan”, betecknande den första församlingen, är framställd såsom klädd med solen, d. v. s. hon strålar i det fulla, klara, ohöljda evangelii ljus.  Månen under hennes fötter betecknar, att lagen, som understödjer henne, likväl icke är källan till hennes ljus.  De tolf stjärnorna, med hvilka hennes hufvud är krönt, beteckna hennes af Gud utvalda och inspirerade lärare – de tolf apostlarna.

Med detta utkast i minne ttill förklaring af dessa symboler låt oss på nytt undersöka detta drag af Herrens stora profetia och de tecken, som förebåda denna ålders slut.

Hvarhelst vi blicka omkring oss, iakttaga vi det sakförhållandet, att under det Guds helgade folk erhåller behöflig andlig näring och upplysning under denna närvarande tid, så är förhållandet helt annorlunda med namnförsamlingen.  Dess sol har blifvit förmörkad, dess måne är förvandlad till blod, och dess stjärnor äro fallna från himmelen.  Medelpunkten i evangelii ljus har allt ifrån början varit Kristi kors, lösen.  Och ehuru påfvedömet fräckt uppsatt det medtäflande messoffret, ha Guds heliga alltid hållit fast vid denna välsignade medelpunkt för alla [252] Guds löften och för hans folks alla förhoppningar.  Härvid ha de hållit sig, äfven om den fulla, djupa och skriftenliga insikten i försoningen varit fördold för dem.

Visserligen hjar det under hela tiden funnits några få, som, emedan de icke förmått fatta återlösningen och icke kunnat få läran därom att stämma öfverens med andra sanningar och ännu mindre med sina villfarelser, ha förkastat den.  Dessa utgöra likväl sällsynta undantag från den allmänna regeln.  Men sedan år 1878 – själfva den pröfningstid, som skriften på förhand antydt, eller den tid i evangelii hushållning, som motsvarar tiden, då Kristus vid sin första ankomst förkastades, och då hans kors blef en stötesten för judarna – har förkastandet af läran om försoningen genom Kristi offer vunnit så stor spridning, att denna dag endast ett ringa antal af dem, som bekänna sig vara Kristi vittnen, uppfattar korsets värde eller predikar det.  Tvärtom går mycket af våra dagars predikan ut på att förneka och vederlägga den sanningen, att vi äro ”dyrt köpta”, nämligen med Kristi blod; och till ersättning för försoningen framhålles läran om utvecklingen, och Kristi värde för syndare framställes såsom bestående blott och bart i det föredöme, han genom sina ord och handlingar gifvit oss.

På detta sättt blir evangelii solljus dagligen mer och mer förmörkadt, och ehuru denna förnekelse af det dyrbara blodets värde såsom vårt återlösningspris ännu icke allmänt har sträckt sig från predikstolen till åhörarebänken, så har dock den falska läran, fastän länge hemlighållen, tillika med vördnad för lärare och lärdom gjort vägen så lätt, att största delen af dem, som äro tillräckligt vakna att gifva akt på ämnet, falla offer för denna utvecklingslära, som förnekar skriftens lära om ett ursprungligt [253] fall och om en lösen därifrån.  Skriften varnar oss på många sätt för detta stora affall så väl som för detta förmörkande af församlingens tro, hvilket kommer att ske vid denna tid, så att när Människosonen kommer, skall han finna tron mycket sällsynt på jorden.  (Luk. 18: 8.)  En psalm, som beskrifver denna tid, förklarar:  ”Falla än tusen vid din vänstra sida och tiotusen vid din högra sida, dig skall det icke drabba.”  Detta löfte ställes till de trofasta helgonen, lemmarna i Kristi kropp, ”de utvalda”, hvilkas antal nu snart är fullt. – Ps. 91: 7.

Allt eftersom solljuset i fråga om lösen blir förmörkadt, måste den mosaiska lagens månljus, hvilken förebildade lösen, också blifva förmörkadt.  Det är numera icke ovanligt, att offentliga lärare tala om Israels blodiga offer, som erfordrades af lagen, såsom barbariska.  Förut, då de sågo genom Guds ords sanna ljus, värderade de apostelns framställning, att Israels offer voro förebilder till ”bättre offer” för synd; men nu förkasta de motbilden, lösen, förneka ursprunglig synd och därför också allt behof af offer för den.  Äfven de förebildliga offren förnekas och stämplas såsom barbariska.  Således slutar förmörkandet af evangelii solljus i att äfven månljuset förmörkas.  ”Solen skall vändas i mörker och månen i blod.”  Och Joel tillägger, att ”stjarnorna draga in sin glans” (Joel 2: 10), hvilket betecknar, att när evangelii solljus förmörkas och lagförbundets offer betraktas såsom endast meningslösa och barbariska blodceremonier, så försvinna också lärorna af församlingens tolf stjärnor (apostlar), som Gud förordnat, ur sikte – upphöra att erkännas såsom ledare eller ljus.

Såsom vi ha sett, har Gud utvalt tolf apostlar att vara församlingens stjärnor.  Från dessa samt från månen och solen skulle all upplysning af församlingen [254] utgå, och från dessa har också det sanna ljus kommit, som varit till välsignelse för den sanna församlingen.  Men påfvedömet, som tillvällade sig kyrkligt herravälde öfver jorden, har uppsatt eller förordnat olika stjärnor, myndigheter och teologer på sin himmel, och de olika protestantiska samfunden ha gjort på samma sätt, till dess antalet blifvit hardt när oräkneligt.  Men under det Gud försett hjälp: evangelister och lärare, för sin sanna församling, har han dock icke förordnat dessa med myndighet att vara ljus eller stjärnor.  Tvärtom äro alla af Herrens trogna efterföljare lärda att såsom ljus motaga endast de sanningsstrålar, som ses utgå från solen månen och de tolf stjärnorna, som förordnats för detta ändamål.

Alla andra Guds barn under denna ålder skulle vara brinnande och skinande ljus, som icke böra sättas under skäppan utan så lysa, att de förhärliga sin himmelske Fader.  Ordet stjärna (grek.: aster) nyttjas icke med hänsyftning på några af de troende (med undantag af apostlarna) under deras närvarande lif.  Däremot begagnas det för att beteckna dem, som afvika från sanningen och blifva högmodiga, falska lärare, ”fåfängt uppblåsta” och vilja anses som auktoriteter i samma mening som apostlarna, och hvilka benämnas ”irrstjärnor” och ”falska apostlar”. – 2 Kor. 11: 13; Upp. 2: 2; Jud. 13 v.

Däremot framhåller skriften öfverallt det löftet, att denna nuvarande tids trogna, ödmjuka ljusbärare skola i sinom tid med Kristus blifva Abrahams härliga och hedrade säd – ”såsom himmelens stjärnor”.  Men icke i de närvarande ”himlarna”, hvilka snart skola förgås med stort dån, utan i de ”nya himlarna”, i det nya andliga riket under tusenårsåldern, skola de skina.  Om samma klass och om samma uppståndelsetid talar profeten Daniel (12: 3), [255] sägande:  ”De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de, som hafva fört de många till rättfärdighet, såsom stjärnor alltid och evinnerligen.”  Äfven aposteln Paulus talar om församlingens tillkommande härlighet i den första uppståndelsen, sägande, att deras härlighet skall vara olika, såsom ”den ena stjärnan öfvergår den andra i härlighet”.

Om nu Gud förordnat endast tolf stjärnor att vara ljus för sin församling, såsom det framställes i Upp. 12: 1, är det då icke ett stort misstag af påfvar och biskopar att anse sig vara apostlarnas efterträdare och ”stjärnor” liksom de?  Och är det icke uppenbart, att den så kallade ”högre kritikens” målsmän anse sig själfva och äfven betraktas af andra såsom ”stjärnor” och ljusbärare, stående i jämnbredd med, ja, högre än apostlarna?  Åskådliggöra de ej detta genom att predika sina egna idéer och sprida sitt eget ljus öfver olika ämnen utan att anse det nödigt att rådfråga de inspirerade apostlarnas ord eller att hämta sina bevis därifrån?  Och om de alls anföra eller hänvisa till de sanna stjärnornas ljus, de tolf apostlarnas läror, sker det då icke vanligen i afsikt att därigenom stadfästa sina egna åsikter snarare än för att visa, att deras lära är ljus från de apostoliska stjärnorna?  Och dessa falska stjärnors, ”irrstjärnors”, ljus är vanligen i sanning så stridande mot de inspirerade tolf apostlarnas, att de knappt kunna finna så mycket som en passande text från deras skrifter.

I Herrens profetia inräknas de sanna stjärnorna, de tolf apostlarna, såsom en del af det evangelii solljus, som är förmörkadt och icke gifver sitt sken, under det att de falska stjärnorna, de världsligt visa, af människor förordnade ljus i de narvarande kyrkliga himlarna, framställas såsom ståtande med att komma ned till jordiska förhållanden, med andra [256] ord: öfvergifva sin en gång i någon mån andliga ståndpunkt och komma i sin lära ned till de jordiska moralisternas och filosofernas plan, till de kristna medborgarnes politiska ståndpunkt.

Skakandet af de symboliska kyrkliga himlarna, som omnämnes i förbindelse härmed, har något att göra med att dessa kristenhetens ljus komma ned till ett lägre plan af offentlig undervisning.  Detta skakande betecknar, just hvad vi se omkring oss på alla sidor, en skakning af kristenhetens dogmer och trosbekännelser, hvilka på grund af sin uppblandning med villfarelser åstadkomma förvirring, närhelst man hänvisar till dem – t. ex. läran om utvalda och icke utvalda spädbarn; att alla, som icke äro ”helgon”, ”öfvervinnare”, skola straffas med evig pina o. s. v.

Som en följd häraf söka många af de världsvisa, som inför offentligheten stråla såsom stjärnor, att bortleda uppmärksamheten från alla sådana ämnen.  Men hvilka andra ämnen kunna de finna än den sanna eller falska läran om utkorelsen eller den sanna eller falska läran om Guds anordningar för människosläktets framtida lif?  Då de icke känna den sanna, gudomliga tidsåldersplanen, och då de icke önska framkalla strider med hänsyn till spörsmålen om helvetet och späda barns förtappelse, hvad kunna vål dä dessa stora ljus predika, som kan till draga sig världens uppmärksamhet?

De kunna helt och hållet åsidosätta andliga ämnen och sänka sig ned till den naturliga människans ståndpunkt, till moraliska och politiska reformspörsmål.  De kunna upptaga slumarbete, deltaga i det kristliga medborgare-korståget o. s. v., och dessa medborgerliga förhållanden komma mer och mer att sysselsätta dessa predikstolstjärnor.  Andra åter väcka uppmärksamhet genom att öfverträffa de mest [257] lofordade ostroshjältar med hänsyn till deras förklaringar af hvad de icke tro och göra sig lustiga öfver bibelns berättelse om Adams fall i synd och öfver talet om att blifva frälsta från något, som, enligt deras utvecklingslära, endast är en myt eller legend.

Hvem ser icke, att dessa tecken gå i uppfyllelse rundt omkring oss i vår tid?  Men solen, månen och stjärnorna äro endast delvis förmörkade, och jämförelsevis få af de falska stjärnorna ha fallit från hvarje förbindelse med evangelii ljus, enligt den måttstock, hvarmed detta betraktas af de massor, för hvilka de lysa.

I öfverensstämmelse härmed omtalar Lukas (21: 25, 26) andra tecken, som skola visa sig vid denna tid:  ”På jorden skall  ångest komma öfver folken, och de skola förvifla vid hafvets och vågornas [de oroliga och laglösa elementens] dån, under det att människor uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå världen, ty himmelens krafter skola bäfva.”

”Hafvets och vågornas dån” betecknar den fridlösa, oroliga delen af mänskligheten, som ännu, om än icke fullständigt, tillbakahålles och tyglas af samhällslagarna.  Hvar och en har under loppet af de sista tjugu åren hört något af dett ”dån” med dess stundom mera stormande utbrott, som likt tidvattenvågor haft sig upp mot jorden (den borgerliga ordningen) och sökt att uppsluka den.  Återhållna för en tid samla dessa vågor nu större kraft, och såsom profetian visar, är det endast fråga om några få år, tills alla ”bergen” (rikena) sjunka ”i hafvets djup”, i anarki.  (Ps. 46: 3.)  Hvarje politisk tidning, som icke är bunden af penningväldets tvång, är ett språkrör för denna oroliga klass, ”hafvet”, och andra tidningar måste, ehuru ovilligt, i form af nyheter ge sitt eko åt vågsvallet. Det är detta, som i en för [258] öfrigt jämförelsevis fridsam tid förorsakar ”ångest” och ”förskräckelse” bland folken.

Och det är, allt eftersom människorna börja förstå, att hafvets oro till stor del beror på att det andliga inflytandet och vantron är i aftagande, och de mer och mer få ögonen upp öfver att himmelens krafter (kyrkosamfundens trosbekännelser och system) bäfva, som deras hjärtan skola försmäkta af fruktan – i ”väntan på det, som skall öfvergå världen [det borgerliga samhället]”.  De ifriga ansträngningar, som nu göras för att återupprätta och förena de sekteriska krafterna och deras inflytanden, skola visa sig vara verksamma endast för en kort tid, ty en fullständig upplösning skall snart följa.

”Och då [vid samma tid] skall Människosonens tecken visa sig på himmelen”, – tecknet på eller beviset för Människosonens andra ankomst.

Vi få icke glömma, att hela denna profetia gafs till svar på vissa frågor, af hvilka en var denna:  ”Hvad skall vara tecknet för din närvaro – vid den andra tillkommelsen.  Emedan apostlarna hade i minne, hur få de voro, som igenkände Herren vid hans första ankomst, och att de själfva under en lång tid hade haft fruktan och tvifvel, önskade de veta, hur de skulle kunna vara säkra på att igenkänna honom.  Vid sin första tillkommelse uppenbarade Herren sig själf, och hans identitet blef bekräftad genom tecken – genom hans underbara ord och gärningar och genom Johannes döparens vittnesbörd om honom.  Hvilka tecken skulle de vänta såsom intyg på hans andra närvaro?  Detta var deras utryckliga fråga.

Herrens svar försäkrade dem, att hans folk icke skulle blifva lämnade utan lämpliga och tillräckliga bevis och tecken, men angående deras art och karaktär sade han intet.  ”Då skall Människosonens tecken [259] visa sig.”  De skola vara tillräckliga för Guds trogna, vakande folk, men de äro icke afsedda för andra.  Det var denna klass, som såg och förstod tecknen eller bevisen på hans första ankomst, under det massorna i det nominella Israel icke kunde ”döma om tidernas tecken”, och Gud önskade icke heller, att andra än de sanna israeliterna skulle kunna urskilja dem.  Därför blefvo många af de underbara lifvets ord uttalade i form af liknelser och dunkla utsagor, på det de med öronen skulle höra och icke förstå och seende see och icke förnimma, emedan de voro ovärdiga att mottaga det ljus, som var afsedt endast för de trogna.  På samma sätt skall det vara med hänsyn till bevisen och tecknen på Herrens andra närvaro.  De blifva icke uppenbara för alla människor och kunna uppfattas endast af de sanna israeliterna, och de måste vara uppriktiga, utan svek.

Ordet tecken (v. 30) heter på grek. semeion och betyder bevis eller kännetecken, hvilket belyses i följande fall:

”Så gjord och Jesus i sina lärjungars åsyn många andra tecken.” – Joh. 20: 30.

”Låtande tecken och under ske genom deras [Pauli och Barnabas’] händer.” – Apg. 14: 3.

”Således är talandet med tungor, till ett tecken ... för de otrogna.” – 1 Kor. 14: 22.

”En apostels tecken hafva bland eder blifvit gjorda med allt tålamod genom techen” o. s. v. – 2 Kor. 12: 12.

Alltså, när det säges:  ”Då skall Människosnonens tecken visa sig”, så betyder det icke, att Herrens då lefvande larjungar skola se honom, utan att de vid den tiden skola få bevis på hans närvaro.  Tecknen på Jesu andra närvaro skola vara i öfverensstämmelse med och bestyrkta af profeternas vittnesbörd*, [260] liksom förhållandet var vid hans första ankomst. – Luk. 24: 44—46.

[*Del II, kap. 5, 6, 7.]

Tecknen eller bevisen på Människosonens ”parousia” (närvaro) skola synas på himmelen – men icke i skyhimmelen, ej heller i den himmel, där Fadern och de heliga änglarna uppehålla sig, utan i den symboliska himmelen, den kyrkliga himmelen, samma himmel hvilken de föregående verserna förtälja oss skall blifva så fruktansvärdt skakad, att dess stjärnor skola falla ned.  Det är i denna himmel – i den klass, som består af sådana, som bekänna sig vara andliga – som tecknen eller bevisen på Herrens närvaro först skola visa sig.

Somliga komma att i det underbara afslöjandet af den gudomliga tidsåldersplanen ”se” uppfyllelsen af profeternas utsagor angående hans andra tillkommelses eller närvaros dag, och de komma att erkänna detta såsom ett af tecknen på hans närvaro.  (Luk. 12: 37.)  Den sociala och kyrkliga domen öfver Babylon eller kristenheten är ett annat tecken på att domaren har kommit och först håller räkenskap med de tjänare, åt hvilka han öfverlämnade sina ägodelar.  (Matt. 25: 19;  Luk. 19: 15.)  ”Domen skall begynna på Guds hus”; och detta förorsakar förvirring och bestörtning bland nutidens teologie doktorer och öfverstepräster, då de försöka att åvägabringa öfverensstämmelse i sina lärosatser, trosbekännelser och tillvägagångssätt, alldeles som fallet var med fariséerna, prästerna och de skriftlärde vid Herrens första närvaro, ehuru hans närvaro förnekades då liksom nu.

Men vid hans första närvaro blefvo de ödmjuka, sanna israeliterna, som Gud räknade värdiga, icke förvirrade, utan de blefvo upplysta, så att Herren kunde säga till dem:  ”Saliga äro edra ögon, att de se, och edra öron, att de höra.  Ty sannerligen sager [261] jag eder: “Många profeter och rättfärdiga åstundade se det I sen och fingo icke se det, och höra det I hören och fingo icke höra det.” (Matt. 13:17) På samma sätt äro nu vid Människosonens andra närvaro den klarare förståelsen af Guds ord, förmågan att urskilja den gudomliga planen, som utvisar både tider och stunder, och ”Babylons” förvirring tillfredsställande bevis för konungens närvaro. 

”Då skola alla jordens folk jämra sig, och de skola se Människosonen komma på himmelens skyar.” ― Matt. 24:30.

Jordens folk komma icke att se tecknet eller beviset för Herrens närvaro, som endast visar sig i ”himmelen,” i den åtminstone till namnet andliga klassen ― kyrkosamfunden ―, och som ses och förstås af dem ibland dessa, i hvilka intet svek är. De komma heller aldrig att med sina naturliga ögon se Herren själf, ty han är icke längre kött och kan icke ses af de köttsliga.*)  Herrens ord böra ihågkommas: ”Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer.” (Joh. 14:19.) Och apostelns ord till församlingen böra vi äfven komma ihåg ― att vi alla skola ”förvandlas,” blifva andeväsen liksom vår Herre ― innan vi kunna ”se honom såsom han är.” (1 Kor. 15:51-53; 1 Joh. 3:2.) Däremot skola jordens folk se nödens och forvirringens skyar, som åtfölja detta ”himmelens” skakande, och de skola förstå, att det är en storm, som äfven skall skaka ”jorden” (se Ebr. 12:26, 27) 

*) Del II, kap. 5

”Och han skall utsända sina änglar med starkt ljudande basun, och de skola församla hans utvalda från de frya väderstrecken, från himmelens ena ände till den andra.” ― Matt. 24:31

Detta verk skall pågå under mellantiden, i ”skörden.” [262] Änglarna (jordens nye konungs sändebud) skola utföra ett åtskiljande arbete, icke mellan kyrkan och världen utan ett åtskiljande arbete inom namnförsamlingen ― den nuvarande ”himmelen.” Detta arbete är framställdt under olika symboliska beskrifningar. Det liknas vid hvetets skiljande från ogräset och insamlandet i ladan (Matt. 13:30); det liknas vid de goda fiskarnas insamlande i käril, medan de dåliga fiskarna, som fångats i evangelii not, kastas tillbaka i hafvet (Matt. 13:47-49); det liknas vid insamlandet af hans juveler (Mal. 3:17, eng. öfv.); det liknas vid att utkalla hans folk från Babylon (Upp. 18:4); det liknas vid midnattsropet till jungfrurna, hvilket skiljer de visa från de fåvitska (Matt. 25:6), och i denna profetia kallas det att församla de ”utvalda” från hela den icke utvalda kristenheten, från de fyra väderstrecken ― från alla håll. 

Vi böra icke vänta, att andeänglar med vingar skola visa sig, flygande genom luften och blåsande i en stor basun samt här och hvar borttaga några af de heliga från jorden; ty vi kunde lika gärna vänta, att vi skulle blifva bokstafliga fiskar och blifva samlade i bokstafliga käril eller bokstafliga hvetekorn och blifva samlade i en bokstaflig lada. De änglar eller sändebud, som Herren använder till denna insamling af skörden äro, tro vi, sådana budbärare, som han användt i sin tjänst under hela denna ålder ― jordiska tjänare, aflade af hans heliga ande, ”nya skapelser i Kristus Jesus.” 

Med den ”starkt ljudande basunen” förstå vi den motbildliga ”jubelbasunen,” ”den sjunde basunen,” lika symbolisk som de sex föregående (Upp. 11:15-18), af hvilka ingen gifvit något bokstafligt ljud ifrån sig. Den har symboliskt ljudit sedan oktober 1874 och kommer att fortfarande ljuda intill tusenårsålderns [263] slut. När denna basun började ljuda, begynte ”skörden,” och skördandet och åtskiljandet måste fortfara, till dess alla ”de utvalda,” ”hvetet” äro samlade ut från den närvarande himmelen (de kyrkliga systemen) och till Herren. ”Änglarna” (sändebuden) äro dessa, som bära ut det budskap från Herrens ord, hvilket åstadkommer åtskiljandet och samlar hans utvalda till honom själf. 

Guds trogna barn, som nu blifva uttagna från mörkret och införsatta i det underbara ljuset, och som tillåtas se och höra sådant, som andra icke se och höra, ha nu den stora förmånen att vara sin Herres medarbetare såsom hans änglar ― budbärare eller tjänare ― i denna så väl som i alla andra delar af arbetet genom hela tidsåldern. Med hans nådefulla hjälp ha sådana tjänare plöjt och sått och harfvat och vattnat, och nu får samma klass äfven skörda tillsammans med Ofverskördemannen.

Guds rikes närhet.

”Af fikonträdet lären en liknelse! När dess kvist redan har blifvit mjuk och löfven hafva spruckit ut, då veten I, att sommaren är nära. Likaså äfven I, när I sen allt detta, så veten, att det [Guds rike ― Luk. 17:21] är nära för dörren. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta har skett. Himmelen och jorden [den nuvarande de sociala ordningen] skola förgås, men mina ord skola icke förgås.” ― Matt. 24:32-35

Många otrogna ha hängt sig fast vid denna text och påstått, att den tydligen icke gått i fullbordan och att den följaktligen bevisar, att Jesus var en falsk profet. De tillämpa denna profetia uteslutande på den nöd, som åtföljde Israels nationella fall år 70, och anmärka hånfullt, att detta släkte (släktled eller generation) och många fler gingo bort utan att ha [264] sett uppfyllelsen af ”allt detta.” Härtill svara vi naturligtvis, att Jesu profetia icke förståtts ― att den endast delvis syftade på Israels nöd, som kulminerade år 70. 

Men för att tillmötesgå invändningen ha vissa kristna författare låtit sig ledas till att påstå, att med orden ”detta släkte” i verkligheten menas dena ras, judarna, och att det var denna ras, som icke skulle förgås, förrän alla dessa förutsägelser gått i uppfyllelse. 

Vi måste dock af flera orsaker taga afstånd från denna tolkning. 

1)    Ehuru orden ”släkte” (generation) och ”ras” kunna sägas härleda sig från samma rot, ha de likväl ej samma betydelse, och i bibeln brukas de såsom två helt skilda ord. 

Märk, att när ”släkte” eller ”generation” användes för att beteckna ras eller afkomma, är det alltid från det grekiska ordet gennema (såsom i Matt. 3:7; 12:34; 23:33; Luk. 3:7) eller från genos (såsom i 1 Pet. 2:9). Men af de tre olika återgifvandena af denna profetia framgår det, att Herren använde ett helt olika ord (genea), som icke betyder ras eller stam utan generation (släktled). Andra ställen, där det grekiska ordet genea användes, bevisa, att det icke är användt i den betydelse, som ligger i ordet ras, utan om människor, som lefva samtidigt. Som bevis citera vi Matt. 11:16; 12:41; 23:36; Luk. 11:50, 51; 16:8; Apg. 13:36; Kol. 1:26; Ebr. 3:10.

2)    Jesus kunde icke ha menat den judiska rasen, och det skulle icke ha varit riktigt att i berättelsen ha användt ett grekiskt ord, som betydt ras, emedan den judiska rasen ej var föremål för apostlarnas fraga, ej heller för Herrens profetia, som utgjorde svaret. Israel är knappast nämndt i denna profetia, och [265] att ha sagt, att denna ras skall icke förgås, förrän allt har uppfyllts, skulle ha lämnat frågan öppen, beträffande hvilken ras som åsyftades, enär ingen särskild ras omnämnes. Det skulle därför, om ordet hade betydt ras (släkte), ha varit lika lämpligt att säga, att det var hela den mänskliga rasen (släktet) som åsyftades, som att säga, att det gällde den judiska rasen. 

Men när vi förstå, att ordet genea här såsom annorstädes betyder släktled (generation), och att Jesu ord utgjorde en profetia, som sträcker sig öfver hela evangelieåldern, ha vi ingen svårighet att förstå, att de betydde: ”Denna generation [som får bevittna de tecken, hvarom apostlarna frågade, och som Herren just uppräknade, nämligen solens och månens förmörkande och stjärnornas fall] ― denna generation skall icke förgås, förrän allt detta sker.” Med andra ord, de omtalade tecknen inträffa inom en släktledsperiod i slutet af åldern. 

Anmärkningen om fikonträdet kunde ha varit en tillfällighet, men vi äro böjda för att tro, att det icke var så. Den särskilda omständigheten, att det finns en berättelse om att Herren förbannade ett fikonträd, som icke bar frukt, och som då strax förtorkade (Matt. 21:19, 20), gör oss benägna för att tro, att fikonträdet i denna liknelse betecknar judiska nationen. Om så är, då håller denna profetia nu på att gå i uppfyllelse på ett tydligt sätt; ty icke blott återvända nu tusentals israeliter till Palestina, utan sioniströrelsen, som begynte för några år sedan, har nått sådant omfång, att man funnit det berättigadt att hålla kongresser, i hvilka representanter från alla delar af vårlden deltagit, för att gifva en praktisk form åt förslaget om att reorganisera en judisk stat i Palestina. Dessa knoppar komma att utveckla sig men komma ej att blifva mogen frukt [266] förrän i oktober 1914, då ”hedningarnas tider” äro fulländade. ― Luk. 21:24.

Ett släkted kan räknas som omfattande 100 år (hvilket i själfva verket är den nuvarande gränsen) eller 120 år, Mose lifstid och bibelns gråns. (1 Mos. 6:3.) Om man räknar 100 år från 1780, då det första tecknet visade sig, blir gränsen 1880; och enligt vår mening hade hvart enskildt drag, som förutsagts, börjat uppfyllas då: ”skörden” eller insamlingstiden, som begynte i oktober 1874, rikets organisering och Herrens öfvertagande af makten sasom konung i april 1878, ”hämndens” eller ”vredens dag,” som slutar omkring 1915, samt fikonträdets knoppande. De, som välja att säga, att århundradet eller generationen lika gärna kunde räknas från det första, solens och månens förmörkelse, kunna utan inkonsekvens göra det, och ett århundrade, som begynte, år 1833, är ju ännu långt ifrån till ända. Många, som bevittnade stjärnornas fall (det bokstafliga), lefva ännu. De, som vandra med oss i den närvarande sanningens ljus, vänta icke, att de tecken skola komma, som allaredan äro här, utan de vänta pa fulländningen af det, som redan pågår. Eller, enär Mästaren sade: ”När I sen allt detta,” och enär ”Människosonens tecken i himmelen” och fikonträdets knoppande samt församlandet af de ”utvalda” räknas till tecknen, skulle det icke vara opassande att räkna generationen eller ”släktet” från år 1878 till 1914 ― 36 ½ år ― ungefär människans medellifslängd i vår tid. 

”Men om den dagen och stunden vet ingen människa, icke ens himmelens änglar, icke heller sonen utan min Fader allena.” (Matt. 24:36, sinaitiska manuskriptet. Jämför Mark. 13:32, 33.) ”Sen till, vaken och bedjen; ty I veten icke, när tiden är.” 

[267] För många synas dessa ord innebära mycket mera, än hvad de verkligen uttrycka. De tänka på dem, såsom om de satte ett lås för alla bibelns profetior och gjorde dem gagnlösa ― såsom om Herren skulle ha sagt: ”Ingen människa skall någonsin veta,” då han blott sade: ”Ingen vet (nu),” i det han syftade endast på de personer, som då hörde honom, för hvilka det ännu ej var den behagliga tiden att uppenbara tider och stunder. Hvem kan tvifla på att ”himmelens änglar” och ”Sonen” nu fullt och tydligt känna till allt det, som framskridit så långt, att det är nära sin fullbordan? Och om de icke, af hvad som står i denna vers, äro hindrade att nu veta, så äro icke heller Guds heliga nu hindrade af denna vers att söka förstå all den sanning, ”som tillförne blef skrifven, oss till undervisning.” Det var til stor del, emedan det icke var Faderns vilja, att hans barn då eller fram till den tid, då ”inseglen” brötos, *) skulle veta tiden, som Herren skildrade händelsernas gång och försäkrade dem, att om de vakade och både och trogna, skulle de, då den rätta tiden kom, ej blifva lämnade i mörker utan skulle både se och känna. 

*) Del II, kap. 2 och 3.

Gud påpekade genom profetan Daniel, att ”de förståndiga” på denna tid skulle förstå synen och profetian, och att det endast var de ”ogudaktiga,” som icke skulle förstå. (Dan. 12:9, 10.) Till detta fogar aposteln Paulus sitt vittnesbörd: ”I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjuf,” fastän den skall komma öfver hela världen på detta sätt. ”Vaken fördenskull alltid [på det att I i sinom tid mån veta] och bedjen, att I mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma.”

[268] Liksom i Noas dagar ― ”de visste intet af.”

”Och såsom Noas dagar voro, så skall Månniskosonens närvaro [grek. parousia] vara. Ty liksom i dagarna före floden de åto och drucko, gifte sig och bortgifte intill den dagen, då Noa gick in i arken, och de visste intet af,...så skall ock Månniskosonens närvaro vara.” ― Matt. 24:37-39. 

Den verkliga jämförelsepunkten förbises här af många, hvilka utan att finna något stöd därför i Herrens ord antaga, att det gäller likheten mellan ondskan på Noas tid och ondskan vid tiden för Kristi närvaro. Ehuru en sådan jämförelse kunde ha varit på sin plats, är det likväl ett faktum, att den icke vid detta tillfälle gjordes. Nej, jämförelsen gäller den lika stora ovetenheten vid dessa bägge tider. Endast Noa och hans familj visste; folket visste intet af utan fortsatte som vanligt: de gifte sig, planterade, byggde, åto och drucko. På liknande sätt är det endast Herrens folk, som under tiden för Kristi närvaro vid denna tidsålders ände, och under det den stora nödens tid står för dörren, veta om hans närvaro eller ha en klar förståelse, af hvad som kommer, eller hvad slutet blir därpå. Andra veta icke. 

I Luk. 17:26-29 lcra vi detsamma, och vi se däraf, att både Noas och Lots grannar voro okunniga om den nöd, som hotade dem i Noas dagar och niga i Lots dagar, liksom världen i allmänhet är okunnig om den nöd, som förestår i Människosonens dagar ― sedan han kommit och är närvarande. Vi se detta tydligt uppfyllas rundt om oss i denna tid. Världen ängslas och är orolig; men den vet icke af Människosonens närvaro och det ”skördearbete,” som nu pågår. Ehuru de kunna göra sig tillnärmelsevis riktiga föreställningar om den kommande nöden, ha de ingen aning om den välsignelse, som sedan följer. 

”Likaså skall det vara på den dagen, då Människosonen [269] [redan förut närvarande] varder uppenbar [först för sina vakande ”jungfrur” och sedan, under nöden, för alla människor.] Den som på den dagen är på taket och har sitt bohag i huset, han stige icke ned för att hämta det; sammalunda ock den som är ute på marken, han vände icke tillbaka. Kommen ihåg Lots hustru! Hvilken som söker att behålla sitt lif [genom att kompromissa med sitt samvete och stanna kvar i Babylon], han skall mista det; men hvilken som mister det [uppoffrar det närvarande lifvets intressen], han skall rädda det” ― för evigt. ― Luk. 17:30-33. 

På detta sätt begagnar Lukas samma ord, som vi i det föregående betraktat, och tillämpar dem på slutet af evangelieåldern ― ”då Människosonen varder uppenbar.” 

”Kommen ihåg Lots hustru!” Detta är Herrens allvarliga förmaning. Hur föga lämplig skulle ej denna uppmaning ha varit, om den blott gällt dem, som flydde från Judéen år 70; men däremot hur mäktig är den icke, om den betraktas såsom ett råd till Guds folk nu, i slutet af evangelieåldern. Då vi lära att förstå, att Babylon är dömdt, och höra Herrens tillsägelse: ”Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor,” så är det i sanning liksom rösten af de sändebud, som påskyndade Lot och hans familj vid flykten ur Sodom, sägande: ”Fly för ditt lifs skull och se dig icke tillbaka och stanna icke på hela slätten! Fly undan till berget, att du icke förgås!” ― 1 Mos. 19:17. 

Illustrationen förhöjes, när vi ihågkomma, att namnkristenheten är ”den stora staden (Babylon), som i andlig mening kallas Sodom.” ― Upp. 11:8. 

Lots hustru ”såg sig tillbaka,” efter det att hon begynt fly i den anvisade riktningen; hon traktade [270] efter de ting, som lågo bakom. Så är det äfven med åtskilliga af dem, som nu fly från Babylon till Herrens berg (rike); de äro mer i sympati med det, som är bakom, än med det, som är framför. Inga andra komma emellertid att fullborda loppet än de, som trakta efter det, som är ofvan, och icke efter det som är på jorden. De heligas ståndaktighet beror af hjärtats fulla invigning; alla, som ej äga den, skola förfela att så löpa, att de vinna den stora segerlönen. 

En upptagen och den andre kvarlämnad. 

”Jag säger eder: I den natten skola två ligga i en säng; en skall upptagas och den andre lämnas kvar.” ― Luk. 17:34 (utelämnadt hos Matteus). 

Herren meddelar oss genom profeten, att ehuru tusenårsrikets morgon närmar sig, så närmar sig äfven en natt. (Es. 21:12.) Det blir en nödens natt, under hvilkens första del helgonen församlas ut från Babylon. I öfverensstämmelse med Esaias bruk af ordet ”säng” (Es. 28:20), kan detta ord här tolkas såsom symboliserande mänskliga trosbekännelser, som äro tillräckliga för ”barn” i Kristus men alltför korta för en utvecklad människa att sträcka ut sig uti. Detta är sant om de olika mänskliga läror, som bjudas oss i stället för men som äro mycket olika Guds ords läror, hvilkas längd och bredd, höjd och djup öfvergår all mänsklig kunskap. Så är t. ex. utkorelseläran, sådan den läres af våra kalvinistiska vänner, en tillräcklig ”säng” att hvila på för många, som endast äro ”barn” i Kristus, och som icke fått sina sinnen mycket öfvade; men då dessa barn vakna upp och betrakta frågan i den närvarande sanningens ljus samt begynna växa i nåd och kunskap, komma de alla med säkerhet att finna den gamla trosbekännelsens ”säng” för kort att hvila [271] på, och när enhvar af dem söker att svepa in sig i Guds löftens ”täcke,” hvilket af en villfarande teologi hopkrympts, finner han, att det icke täcker honom tillfredsställande. Tviflets köld smyger sig öfver honom och han börjar frukta, att han, när allt kommer omkring, icke är viss på att han och alla hans vänner äro bland de ”utvalda,” och omsider finna sådana mer utvecklade kristna, att det är en lättnad att få komma ut ur en sådan obehaglig belägenhet; och till sådana sänder Gud den närvarande sanningens ljus för att leda dem till ett ”vidgadt rum,” där det finns sann hvila och öfverflödande täckelse för alla, som söka att lära känna och att göra Faderns vilja. Andra ― och det är största antalet ― äro emellertid fullt nöjda och belåtna i sina olika små  ”krypin,” emedan de äro ”barn” och icke ”män” i kristlig kunskap och erfarenhet. ”En skall upptagas och den andre lämnas kvar.” 

”Då skola två vara ute på marken; en upptages, och en lämnes kvar.” ― Matt. 24:40.

”Åkern [marken] är världen,” förklarade Herren, och i denna profetia betecknas härmed ett tillstånd eller en ställning utanför det nominella ”huset” ― utanför Babylon. Häraf lära vi således, att icke alla af dem, som blifva ”församlade” komma ut från Babylon, utan att ”juvelerna” uppsökas hvarhelst de äro, ty ”Herren känner de sina,” och i denna skörd skall han taga vara på sina juveler ― församla sina utvalda, att de må blifva medarfvingar i hans rike.

”Två kvinnor mala på kvarnen; en upptages och en lämnas kvar.” ―Matt. 24:41; Luk. 17:35. 

En kvarn är ett ställe, där mat beredes. Offentliga lärare och teologiska skolor mala den andliga maten åt ”Babylon,” och dessa kvarnar lämna mycket tarflig mäld ― icke ”sund näring.” Det klagas [272] mer och mer öfver att maten, som bestås, till största delen består af skal och agnar, som icke kunna vidmakthålla och stärka det andliga lifvet, och hvarje mjölnare är tvungen att bereda det, som gifves honom af hans eget samfund. Och han kan icke bibehålla sin ställning och likväl gifva trons husfolk ”mat i rätt tid” ― ”sund näring.” Följaktligen församlar ”den närvarande sanningen” några af mjölnarne och lämnar andra ― en upptages, och en lämnas kvar. De, som äro trogna mot Gud och hans folk, blifva upptagna; alla de andra lämnas kvar. Under det världen och namnförsamlingen hålla före, att denna tid är en föreningens och sammanslutningens tid, förklarar Gud, att det är en åtskiljandets tid. ― Es. 8:12. 

Samlingsstället ― dragningskraften. 

”Då svarade de [lärjungarna] och sade till honom: Hvar då, Herre? [Hvar skola dessa upptagas?] Och han sade till dem: Där åteln [den döda kroppen ― födan] är, dit skola örnarna församla sig.” ― Matt. 24:28; Luk. 17:37. 

Lärdomen är, att på den dagen, när Herren samlar sina ”utvalda” från de fyra väderstrecken ― från alla delar af kristenheten ― drar han dem, liksom örnar dragas, nämligen genom den näring, för hvilken de ha skärpt syn och smak. Äfven lära vi, att Herren i rätt tid skulle komma att förse dem med lämplig föda, och att hans folk skulle igenkänna den och samla sig däromkring. De, som äro redo och värdiga, upptagas, och de andra lämnas kvar. 

Den närvarande sanningens mat, som Herren nu förser, samt de heligas församlande genom och till densamma passar precis till skildringen i denna profetia. Den kallelse, som nu utgår, är icke, att man skall gå ut från en ”kvarn” och in i en annan eller [273] ur en ”säng” och i en annan af ungefär samma omfång. Detta är icke ett församlande af många eller få till den ena eller andra människan eller till något nytt samfund, utan det är ett församlande till Kristus själf, den sanne och ende läraren och mästaren. När och hvar förekom det någonsin förr ett sådant offentligt erkännande af alla, som förtrösta på Kristi dyrbara blod, och som äro invigda åt honom, såsom varande det enda trons husfolk ― alla bröder ― och ett sådant erkännande af den ende lagstiftaren, Kristus, utan hänsyn till mänskliga trosbekännelser och dogmer angående andra ämnen? Aldrig och ingenstädes sedan apostlarnas dagar, såvidt vi veta. 

Det är äfven anmärkningsvärdt, att stora mänskliga förmågor, talanger, vältalighet etc. stått i samband med andra rörelser, men icke så med det nu pågående församlandet till Herren. Här är det sanningen ― den andliga föda, hvilken Herren förser ― som utgör hela dragningskraften. Mänsklig grannlåt och vältalighet finna föga användning här; de finnas icke och saknas icke. De församlande och de, som blifva församlade, komma tillsammans, emedan de ”hungra och törsta efter rättfärdighet,” och de finna den tillfredsställande portion, som Herren själf försett, och enhvar för sig äter däraf. 

Vaken, om I viljen veta. 

”Vaken fördenskull; ty I veten icke, hvilken stund eder Herre kommer. Men det skolen I veta [angående orsaken till att tiden så döljes under symboler och liknelser], att om husbonden hade vetat, hvilken nattväkt tjufven skulle komma, skulle han för visso hafva vakat och icke tillåtit, att man bröt sig in i hans hus.” ― Matt. 24:42, 43. 

”Husbonden” under den närvarande hushållningen [274] är icke vår Herre, utan vår motståndare, djäfvulen, ”denna världens Gud,” ”fursten öfver luftens makt,” ”denna världens furste,” som nu regerar i otrons barn, och som förblindar allas sinnen, hvilkas förstånds ögon icke blifvit smorda med Herrens ögonsalfva. (2 Kor. 4:4; Ef. 2:2; Upp. 3:18.) Denne motståndare är både arglistig och förslagen, och all den kännedom han har om Guds tider, stunder och anordningar begagnar han sig skyndsamt af för att motarbeta Guds plan, såsom Herren förklarar i sitt föregående uttalande. 

Guds förfarande med Satan har varit att låta honom gå sin egen väg, utom i de fall, då detta förfarande skulle ha stått i strid med Guds plan, och han har så öfvervakat Satans onda uppsåt, att de måtte tjäna till att främja den gudomliga planen. Följaktligen har Satan, ehuru han länge känt bibeln (Matt. 4:6), förstått endast obetydligt af densamma, och det af samma orsak som människan icke förstått den ― emedan en stor del af dess innehåll är framställdt i liknelser, symboler och bildspråk. Och nu när tiden är inne, att allt detta skall förstås, är förståelsen däraf begränsad till sådana, som ledas af den heliga anden, hvilken, såsom Herren lofvade, ”skall leda eder till hela sanningen,” men som världen icke kan mottaga. Satan har ej den heliga anden och ledes ej af den, och följaktligen är mycket af Guds ord dårskap för honom. Men utan tvifvel har han i likhet med världen till någon del lärt, att ”Herren är förtrogen med dem, som frukta honom, och hans förbund går ut på att undervisa dem.” (Ps. 25:14.) Vi kunna därför antaga, att hans representanter, de fallna änglarna, ofta äro närvarande, där Guds sant invigda barn samlas till bibelstudium etc., för att af dem söka lära något om Guds plan. 

[275] På hvilket annat sätt Satan skulle ha lagt sina planer, om han förr haft kännedom om Guds plan, det kunna vi blott gissa oss till; men Herrens vittnesbörd ger tydligt vide handen, att om Satan haft en sådan kunskap, skulle det ha varit nödvändigt att evangelieåldern afslutats och tusenårsåldern inledts på ett annat sätt, än som Gud hade ämnat och förutsagt. Men i stället för att veta om Guds planer och försvara sitt hus öfverraskades han af Herrens parousia år 1874 och af ”skörde”-arbetet, som då begynte; så att trots all hans illfundighet, alla hans bedrägerier och efterapningar af det sanna ljuset, kommer nu hans ”hus,” närvarande institutioner, att fullständigt falla i ruiner. Då han nu inser detta, uppbjuder han hela sin makt till att bedraga; han tillgriper till och med det medlet att genom sina bedragna tjänare utföra underverk, bestående i helbrägdagörelser från kroppsliga sjukdomar, fastän han är sjukdomarnas och dödens furste. (Ebr. 2:14.) Men det hus, som är sålunda söndradt mot sig själft, kommer säkert att falla, och stort kommer Babylons fall att blifva; det skall falla såsom en stor kvarnsten, som kastas i hafvet. ― Upp. 18:21. 

”Fördenskull varen ock I redo; ty den stund I icke menen kommer Människosonen.” ― Matt. 24:44. 

Orden ”ock I” utmärka här Herrens trogna i motsats till Satan och hans husfolk. Tiden för Herrens närvaro kunde icke ens af de heliga blifva känd på förhand, icke heller var hans närvaro känd förrän nära ett år efter oktober 1874, då hans klappande genom profeternas och apostlarnas ord igenkändes. Från den tiden ha en mängd yttre tecken och bevis ådagalagt Människosonens närvaro, och hans utvalda, som nu församlas ”från himmelens ena ände till den andra,” införas i hans gästabudshus och bjudas [276] att sitta till bords och äta af den mat, som världen icke vet om, samt blifva betjänade först och främst af Mästaren själf, men därjämte äfven af hvarandra. ― Se Luk. 12:37.

Mat i rätt tid åt husfolket.

”Hvilken är nu den trogne och kloke tjänaren, hvilken hans herre har satt öfver sitt husfolk för att gifva dem deras mat i rätt tid? Salig den tjänaren, hvilken hans herre finner så görande, när han kommer! Sannerligen sager jag eder: Han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar.” ― Matt. 24:45-47; Luk. 12:42-44. 

Dessa ord synas antyda, att vid den särskilda tid, hvarpå här syftas ― d. v. s. under Herrens närvaro och vid tiden för de utvaldas församlande ―, skulle Herren, sitt folks store tjänare, komma att utvälja en kanal till att framsätta maten i rätt tid, ehuru andra kanaler eller ”medtjänare” skulle användas till att bringa maten till ”husfolket.” Men tjänaren är blott en förvaltare och kan när som helst afskedas, om han icke i alla stycken fullt och vederbörligen erkänner Mästaren ― Guds och hans folks store tjänare, ”förbundets ängel,” Kristus. 

Om den nämnde tjänaren förblir trogen både mot sin Herre, sina medtjänare och husfolket, skall denna trohet belönas därmed, att han fortfarande får vara förvaltare. Så länge han tjäner troget, får han fortsätta att till trons husfolk frambära ”nytt och gammalt” ― mat i rätt tid ―, framläggande alla de dyrbara skatterna ur det gudomliga förrådet. Men skulle han visa sig otrogen, komme han att helt afsättas och öfverlämnas åt mörkret utanför, medan en annan förmodligen finge taga hans plats och blifva ställd under samma villkor. 

Enligt vår tanke innebär icke detta, att ”den tjänaren” [277] eller förvaltaren, som användes såsom en kanal till att utdela denna ”mat i rätt tid,” är tillverkaren af maten, ej heller att han är inspirerad, ej heller ofelbar. Tvärtom kunna vi vara förvissade om att hvemhelst Herren behagar att på detta sätt använda säsom utdelare af sanningen skall vara en mycket anspråkslös och ödmjuk samt för sin Herres ära mycket nitälskande tjänare, så att han icke skulle tänka på att göra anspråk på äganderrätt till sanningen utan blott nitiskt utdela den såsom sin Herres gåfva till sin Herres ”tjänare” och ”husfolk.” 

Ett annat sinnelag eller något annat tillvägagångssätt skulle med all säkerhet leda till ett ombyte af förvaltare. Detta visar Herren äfven i följande ord: 

”Men om den tjänaren blir ond och [i det han förlorar tron] säger i sitt hjärta: ’min herre fördröjer sin ankomst,’ och han slår sina medtjänare samt äter och dricker med de onyktra [af deras falska läror], så skall den tjänarens herre vara närvarande en dag han icke väntar och en stund han icke vet och skall afskära honom [från att vara hans tjänare] och skall gifva honom hans lott med skrymtaren. Där skall vara gråt och tänders gnisslan!” ― Matt. 24:48-51, eng. öfv.

* * * 

Jesus var den störste af alla profeter, och hans profetia är likaledes den mest slående. Moses, Jeremias och de andra profeternas profetior handla hufvudsakligen om det köttsliga Israels förkastelse och återförsamlande. Esaias profetior framställa ― förutom hvad de innehålla om det köttsliga Israel ― Kristus såsom lidande för våra synder och såsom ett ljus för hedningarna. De tala äfven till slut om öppnandet af mänsklighetens förblindade ögon till att se [278] ”det sanna ljuset.” Daniel förutsäger Messias’ kommande och död, smörjandet af det allraheligaste vid pingsten, hednamakternas historia till deras slut samt upprättandet af Messias’ rike under hela himmelen. Han visar äfven på påfvedömets, det lilla hornets, förföljande makt, hur det skulle utrota de heliga under tidsåldern, samt dagarna af väntan på riket etc. Men ingen annan profet än Herren har gifvit oss de behöfliga detaljerna angående denna ”skördetid,” förbindande dem med de märkliga händelser, som de andra profeterna förutsagt. 

Herrens profetia är, liksom de andras, inhöljd i symboler och bildspråk, och det är för samma syftemål: att ”ingen af de ogudaktiga skall förstå” utan endast Guds ödmjuka, uppriktiga och trogna folk ― på Guds bestämda tid och sätt.