STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  FJORTONDE KAPITLET.

 STUDY XIV

JEHOVAS FOTAPALL HÄRLIGGJORD.

Guds fotapall orenad och öfvergifven på grund af synden. – Det utlofvade förnyandet af dess härlighet. – Den köpta egendomen skall  återställas. – Dess mest strålande ädelsten. – Återupprättandet af Jehovas fötter ”på Oljeberget”. – De härledande välsignelserna. – Fotapallen till slut i sanning härlilg.

“Så säger Herren [Jehova]: Himmelen är min tron, och jor­den är min fotapall.” “Mina fötters rum [fotapall] skall jag göra härligt.” “Och han [Jehova] skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget.” – Es. 66:1; 60:13; Sak. 14:4; Matt. 5:35; Apg. 7:49.

GUDS fotapall har varit allt annat än härlig under de gångna sex tusen åren: synd, smärta, andligt och kroppsligt lidande och död ha gjort den till en ofantligt stor grafgård, i hvilken nu, lågt beräknadt, minst tjugo tusen millioner af människosläktet bida den tid, som skall komma, då den gudomliga rättvisans förbannelse skall borttagas, och då ljuset af Guds ynnest, framlysande i Jesu Kristi ansikte, skall såsom rättfärdighetens sol uppgå och:

“Allt, som vållar nöd, skall fly
från yår jord, som Gud gör ny.”

För detta ändamål har Gud gjort rikliga anordningar. Lösen för Adam och för alla, hvilka såsom hans barn ledo förlust genom honom, köpte hela världen och tillförsäkrade hvarje medlem af vårt släkte ett tillfälle till pröfning för evigt lif under gynnsamma förhållanden. Men den gjorde mer än så, den återköpte Adams paradishem (förloradt genom hans öfverträdelse) och hans herravälde såsom [314] jordens konung, Guds, hans Skapares och Faders representant.

Därför läsa vi: “Du Herdetorn [Kristus], du dottern Sions kulle, till dig skall det komma, ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet.” (Mika 4:8.) Äfven aposteln Paulus talar om den “köpta egendomens förlossning”. (Ef. 1:14, eng. öfv.) På detta syftar också Herren i en af sina liknelser, som visar, att han köpte icke endast släktet, skatten, utan äfven åkern, världen, jorden, som var under förbannelsen, och att alla, hvilka såsom medlemmar, af rikesklassen förena sig med honom, deltaga i detta köp af åkern och skatten. – Matt. 13:44.

Tusenårsålderns hela verk skall bestå uti att återställa och härliggöra Guds fotapall. När paradiset förlorades genom synden, var det blott en “lustgård” på någon fläck af jorden; men enär Adams släkte förökat sig för att uppfylla jorden, enligt Guds afsikt (1 Mos. 1:28), och enär alla blifvit återlösta, skall det blifva nödvändigt att bereda ett paradis, tillräckligt stort för att rymma alla, och detta innebär, att hela jorden skall blifva såsom Edens lustgård i fruktbarhet, skönhet och fullkomlighet. Och allt detta är utlofvadt såsom den storartade framtida fulländningen af den gudomliga lagen. – Apg. 3:20, 21; Upp. 2:7; 2 Kor. 12:4.

Men den dyrbaraste ädelstenen på Herrens härliggjorda fotapall skall i slutet af tusenårsåldern vara människosläktet, i hvars fullkomlighet, frihet och likhet med Gud i moraliska och intellektuella behag Guds egen bild skall återspeglas. Och härligare än allt annat skall den fullkomliga människan återspegla sin Skapares och hans underbara plans ära i skapelsen, återlösningen och återställelsen. Och med denna underbara plan skall alltid och innerligt [315] vara förenad först vår Herre Jesus Kristus, Jehovas “Ord”, och därnäst bruden, Lammets hustru, medarfvingen vid utdelandet af de välsignelser, som tillförsäkrats genom återlösningen.

Detta förskönande och förhärligande af Jehovas fotapall blir icke fullkomnadt, förrän vår Herre Jesus såsom Faderns representant “har tillintetgjort allt [motstridande] herradöme och all väldighet och makt. Ty han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter”, förrän han öfverlämnar riket vid slutet af tusenårsåldern. – 1 Kor. 15:24-28.

Perioden för syndens och dödens regering fram­ställes såsom den tid, då Gud “icke vårdade sig om sin fotapall på sin vredes dag” (Klag. 2:1); men kort efter tusenårsrikets början uppmanas folket profetiskt: “Upphöjen Herren, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall.” (Ps. 99:5.) Och den tanken, att upprättandet af det nya Jerusalem (Guds förhärligade församling) såsom jordens nya regering innebär, att gudomlig ynnest skall återvända till Jehovas fotapall, den tanken är tydligt uttryckt genom profeten Sakarja (14:4, 5).

Jehovas fötter på Oljeberget.

Denna profetia missförstås i allmänhet och tillämpas, såsom om den hade afseende på Herren Jesu fötter vid hans andra tillkommelse, och de, som sålunda fara vilse, gå i allmänhet ännu längre och påstå, att det åsyftar hans kötts fötter, som genomborrades med spikarna på Golgata, i det de icke inse, att Herren gaf sin mänskliga natur fullständigt och för evigt till vår lösen, och att han genom Faderns makt blef uppväckt från de döda, en härlig andevarelse – “hans [Faderns] väsendes afbild”. (Se “Studier i Skriften”, del II, kap. 5.

[316] Men en blick på den föregående versen (3) visar, att profetens hänvisning gäller återvändandet af Jehovas fötter, ty framställningen (som syftar på den nöd, hvarigenom riket kommer att upprättas) lyder: “Herren [Jehova] skall draga ut och strida mot de folken, såsom han stridde förr på drabbningens dag [under Israels forna tid]. Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna midt itu, mot öster och väster, till en mycket stor dal, i det att ena hälften af berget viker undan mot norr och andra hälften däraf mot söder.”

Så snart man inser det faktum, att de omnämnda fötterna äro Jehovas fötter, så inses äfven, att detta tal är symboliskt och syftar på Herrens återupprät­tande af sitt välde på jorden, hvilket så länge innehafts af “denna världens Gud”, Satan – dock så, att Herren varit representerad, först genom det typiska tabernaklet, sedan genom Jerusalems tempel och slutligen under denna evangelieålder genom Kristi församlings nuvarande tabernakeltillstånd. Säkerligen hyser ingen den orätta tanken, att Jehova bokstafligen hvilar sina fötter på jorden såsom på en “fotapall”. Och om placerandet och hvilandet af Jehovas “fötter” är symboliskt talesätt och betecknar återvändandet af Guds ynnest och välde på jorden, så kunna vi vara säkra på att äfven andra drag i samma profetia äro symboliska: Oljeberget, dess särskilda delning, dess dal, folkets flykt, lifvets vatten, som flyter från Jerusalem (jämför vers 8 med Hes. 47:1-9) etc., är alltsammans symboliska framställningar, bilder af storartade andliga sanningar.

Oljeträdet är en meningsfull symbol, ty i gamla tider var det källan till det konstgjorda ljuset, i det dess olja allmänt begagnades som belysningsmedel.

[317] (2 Mos. 27:20). Hebreerna kallade därför sitt olivträd schemen, oljeträd. Olivolja brukades äfven såsom grundämne i många af den gamla tidens dyrbara smörjelser, sådana som användes vid prästers och konungars smörjande, hvilket förebildade den heliga andens utgjutande öfver det antitypiska “konungsliga prästerskapet”. – 2 Mos. 30:24.

Om alltså oljeträdet är en symbol af ljus, frid och gudomlig välsignelse genom den heliga anden, och om berg, såsom annorstädes, betraktas som symbolen för riket, så kan man lätt se, att uttrycket Oljeberget här betyder ljusets, fridens och den gudomliga välsignelsens rike. Och när det säges, att Jehovas “fötter” skola upprättas eller stå därpå, betecknar det, att Guds ynnest skall vända, tillbaka till och hans lag återupprättas på jorden af och genom det heliga riket.

Denna tillämpning af uttrycket Oljeberget är i full öfverensstämmelse med apostelns framställning i Rom. 11:17, 24, där han jämför det köttsliga Israel med ett ursprungligt, odladt oljeträd och de omvända hedningarna med grenar af ett vildt oljeträd, inympade, hvarest de naturliga grenarna blifvit afbrutna. (Jämför Jer. 11:16, 17.) Och han förklarar, att trädets rot är Guds löfte – det abrahamitiska löftet, att Abrahams säd slutligen skulle välsigna alla jordens släkter etc. Samma löftesrot skall slutligen bära två slag af grenar: de inympade vilda olivgrenarna och de återinympade naturliga grenarna, när det köttsliga Israels blindhet borttagits och de med trons öga blicka på Frälsaren, som för aderton hundra år sedan blef korsfäst och genomstungen, ett offer för synden. Vi ihågkomma också, att det köttsliga Israel var Guds typiska rike eller berg under en lång tid, och att evangelieålderns andliga Israel är kalladt till att blifva det verkliga [318] Guds rike, såsom Herren förklarade: “Frukta icke, du lilla hjord, ty det är eder Faders goda behag att gifva eder riket.”

Dessutom har från dessa två afdelningar af riket (äfven innan Jehovas härlighet till fullo hvilar öfver dem för att göra, dem till kanaler af välsignelse för hela människovärlden) utgått “världens ljus” under de förflutna åldrarnas mörker; ty äro icke dessa det gamla och nya testamentets, det gamla och nya förbundets representanter? Motsvara de icke Herrens två vittnen och de två oljeträden hos Sakarja (4:3, 11, 12), äfven särskildt omnämnda i Uppenbarelseboken (11:4), i det dessa två delar af berget sinnebilda utgången af dessa förbund, resultaten af vittnandet, riket i dess himmelska och jordiska sida?

Har se vi alltså dessa två halfvor af Oljeberget beteckna två delar af Guds rike, tydligt åtskilda enligt Guds anordning. Delningen angifver likväl ingen brist på öfverensstämmelse mellan dessa två delar af riket. Tvärtom, afsikten med delningen är att åstadkomma den mellanliggande “välsignelsens dal”, dit alla, som åstunda gudomlig hjälp, må fly och finna det välsignade beskyddet af rikets både himmelska och jordiska sida.

Psalmisten synes hafva på förhand fått skåda denna stora “välsignelsernas dal” vid Jehovas “fötter”, då han först sjunger om evangelieålderns helgon och sedan om dem, som skola välsignas i nästa tidsålder. Han säger (Ps. 84):

Äfven den åttiofemte psalmen beskrifver återvändandet af gudomlig mildhet och välsignelse under det tusenåriga rikets – Oljebergets – två delar.

Att den ena delen af berget viker mot norr och den andra åt söder är också betydelsefullt. Norr är riktningen mot stjärngruppen Plejaderna (sjustjärnorna), världsalltets himmelsmedelpunkt och, såsom det, förmodas, sätet för det gudomliga herraväldet*. Detta synes antyda evangelii församlings då försiggående “förvandling” från mänskliga till himmelska villkor, i det de blifva “delaktiga af Guds natur”, och att den andra hälften af berget viker mot söder, synes beteckna den fullständiga återställelsen till fullkomliga mänskliga villkor af de gamla [320] värdiga, som aktas värdiga att utgöra Guds rikes jordiska representanter.

____________
* Se del III; kap. 10.

Dalen, som sålunda uppkommer, är en dal full af ljus och fri från skuggor, ty solen strålar genom den från öster till väster. Detta talar symboliskt om rättfärdighetens sol och dess fulla ljus af gudomlig sanning och välsignelse, skingrande syndens, okunnighetens, vidskepelsens och dödens skuggor samt helande och återställande de villiga och lydiga bland människorna, som fly till denna välsignelsernas dal, barmhärtighetens* dal. Denna barmhärtighetens dal mellan och under omsorgen af den andliga och jordiska sidan af ljusets och fridens rike (Jehovas fötter på jorden) skall säkerligen blifva en “välsignel­sernas dal" för alla, som med bedröfvade och förkrossade hjärtan gå in i den.

____________
* Det hebreiska ord, som betecknar barmhärtighet, är elaios och härledes från elaia, som betecknar ett oljeträd.

Vi måste vidare ihågkomma, att medan det endast är till Isarel, som det säges: “I skolen fly ned i dalen mellan mina berg”, så betecknar dock namnet Israel" det folk, som är välsignadt af Herren”, “Guds folk”, “Herrens folk”. (2 Krön. 7:14.) Och medan, såsom vi hafva sett, rikets första eller andliga välsignelse kommer till det andliga Israel och den andra eller jordiska välsignelsen skall börja med Israel efter köttet, skall det dock icke stanna därmed, ty hvem som vill kan blifva en israelit: genom att öfva Abrahams tro och lydnad kan hela människosläktet blifva, rätta israeliter, “Guds folk”. Sålunda förklarar profeten Esaia, att när Israel vid rikets upprättande kallas tillbaka till gudomlig ynnest, skall det inbegripa “enhvar, som är uppkallad efter mitt [Jehovas] namn, och som jag skapat till min ära, enhvar sam jag danat och gjort.” (Namnet [321] Israel skall då tillämpas på alla, som äro Guds folk.) – Es. 43:7; Rom. 9:26,33; 10:13.

“Då skall Herren, min Gud [sålunda] komma, ja, du själf och alla heliga med dig [sålunda förenade].” (Sak. 14:5.) När Guds tid till fullo kommit, när hedningarnas tider hafva utlupit, när den stora försoningsdagens (evangelieålderns) offrande skall hafva upphört, när öfversteprästen fullbordat försoningen, icke endast för sin egen “kropp”, församlingen, utan också för sitt “hus” och för “allt folket", samt framträder för att välsigna allt folket, då skall Jehovas förbannelse, dödsdomen, borttagas från jorden, hans fotapalls tabernakel skall åter blifva erkändt, och dess förskönande i rättfärdighet och sanning och i den heliga kärleksandan skall börja och fortgå, till dess att vid slutet af tusenårsåldern alla villigt rättfärdiga skola ha uppnått fullkomlighet och alla de ovilliga skola ha blifvit utrotade. – Apg. 3:23; Upp. 20:9.

Fortsättande målningen förkunnar profeten angående denna dag, på hvilken jorden gradvis skall blifva härliggjord såsom Jehovas fotapall:

“Och det skall ske på den dagen, att ljuset skall blifva borta, ty himlaljusen skola förmörkas. Och det blifver en dag, som är ensam i sitt slag, och som är känd af Herren, en dag, då det hvarken är dag eller natt, och då det blifver ljust, när aftonen kom­mer.” – Sak. 14:6, 7.

Några hafva sammanställt den här beskrifna dagen med “hämndens dag”, hvilken är “en dag af ångest och trångmål, en dag af mörker och tjocka” (Joel 2:2; Sef. 1:15), och bibelöfversättarna hafva synbarligen sökt att harmonisera dem med hvarandra genom sina öfversättningar. Det är dock icke så. Den dag, som Sakarja här hänvisar till såsom endast delvis ljus, är tusenårsålderns dag, ty ehuru rättfär–[322]dighetens sol skall uppgå och lysa för att skingra jordens sjukdomsgift af synd, vidskepelse och död, skall den dock endast delvis vara ljus, emedan den alltigenom har att göra med generation efter generation af det fallna släktet, allt eftersom de bringas fram från grafven, och hvaraf de först uppväckta befinna sig i olika stadier af återställelse mot fullkomlighet. Men huru uppfriskande är icke den försäkran, att på denna dag, då Jehova åter sätter sina fötter på sin fotapall, skall det icke mera finnas “tjockt mörker”, och att världen vid slutet af denna tusenåriga dag, i stället för att blifva mörkare, skall hafva uppnått det höga middagsljuset af “Jehovas kunskap”, och at dess sol aldrig skall gå ned.

Hänvisningen till floder med lefvande vatten, flödande från Jerusalem under denna tusenåriga dag, då Jehova åter sätter sina fötter på sin fotapall (Sak. 14:8, 9), påminner oss om motsvarande vittnesbörd i Hes. 47:1-12 och i Upp 22:1, 2, där återställelsevälsignelserna framställas under samma symbol af “lifvets, vatten", utgående från det tusenåriga rikets tron, af hvilket enhvar, som vill, fritt må dricka, samt under bilden af evigt lifs fruktsamma träd, hvilkas löf skola hela jordens, ångrande folk, från all ofullkomlighet.

O ja! “Herren skall då vara konung öfver hela jorden.” Hans rike skall då halfva kommit, såsom hans trogna länge bedit, och vid slutet af denna dag skall Guds vilja ske på jorden, såsom den sker i himmelen. Guds fotapall skall då i sanning vara härlig, såsom det är skrifvet:

“Så sant jag lefver,... hela jorden skall blifva full af Herrens [Jehovas] härlighet.” – 4 Mos. 14:21; Es. 11:9; Hab. 2:14.