STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  ANDRA KAPITLET.

 DOMEN ÖFVER "BABYLON" ELLER "KRISTENHETEN".

"

Babylon. — Kristenheten. — Staden. — Riket. — Modern. — Döttrarna. Babylons dom oeh dess fruktansvärda innebörd.

"

Jag själf har uppbådat mina invigda, ja, till att utföra min vrede har jag kallat mina hjältar, min segerstolt jublande skara.

Hör, det larmar på bergen såsom af ett stort folk. Hör, det sorlar af riken med hopade hednafolk. Herren Sebaot mönstrar en krigshär.

Ifrån fjärran land komma de, från himmelens ända, Herren och hans vredes redskap, för att fördärfva hela jorden.

Jämren eder, ty Herrens dag är nära; såsom ett våld från den Allsvåldige kommer den. Därför sjunka alla händer ned, och alla människohjärtan varda förfärade. Man förskräckes, man gripes af ångest och kval, ja, våndas såsom en barnaföderska; häpen stirrar den ene på den andre; röda såsom eldslågor äro deras ansikten.

Se, Herrens dag kommer, gruflig och med förgrymmelse och vredesglöd, för att göra jorden till en ödemark och utrota syndarna, som där bo.

Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder utsända icke mer sitt ljus, solen går mörk upp (eng. öfv.: "solen skall förmörkas i sin uppgång"), och månens ljus skiner icke.

Jag skall hemsöka jordens krets för dess ondska och de ogudaktiga för deras missgärning; och jag skall göra slut på de fräckas öfvermod och förnedra våldsverkarnas högmod. Jag skall göra en man mer sällsynt (eng. öfv.: "dyrbar") än fint guld, en människa mer sällsynt (dyrbar) än guld från Ofir. Därför skall jag komma himmelen att darra, och jorden skall bäfva, så att den viker ifrån sin plats — genom Herren Sebaots förgrymmelse, på hans glödande vredes dag. " — Es. 13: 1-13. Jfr Upp. 16: 14; Ebr. 12: 26-29.

"Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten [22] sänklodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillf1ykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm. " — Es. 28: 17.

ESAIAS, Jeremias, Daniels och Uppenbarelsebokens profetior angående Babylon äro alla fullt öfverensstämmande med hvarandra och asyfta uppenbarligen en och samma stora stad. Då emellertid dessa profetior blott till en liten del uppfylldes på den gamla bokstafliga staden Babylon, och då Uppenbarelseboken skrefs först hundratals år efter det, att det bokstafliga Babylon lagts i ruiner, så är det klart, att nämnda profetiors särskilda hänvisning gäller något, hvaraf det forna, bokstafliga Babylon var en bild. Det är också klart, att så långt Esaias och Jeremias förutsägelser om dess omstörtande uppfylldes på den bokstafliga staden, blef den med hänsyn till sitt fall så väl som till sin karaktär en bild på den stora stad, om hvilken Uppenbarelsebokens författare (kap. 17 och 18) talar i symboliskt språk, och på hvilken äfven de andra profeternas utsagor hufvudsakligen syfta.

Såsom redan antydts, är hvad som i vår tid kallas kristenhet motbilden till det forna Babylon eller Babel. Därför äro profeternas allvarliga varningar till och förutsägelser om detta Babylon (kristenheten) af största vikt och betydelse för den nu lefvande generationen. Ack, att människor vore så förståndiga, att de gåfve akt på dem!

Ehuru åtskilliga andra symboliska namn, såsom t. ex. Edom, Efraim, Ariel etc., användas i skriften om kristenheten, är dock benämningen "Babylon" eller "Babel" oftast begagnad, och dess betydelse — förbistring eller förvirring — är ytterst träffande. Äfven aposteln Paulus talar om ett nominellt andligt Israel i motsats till det nominella köttsliga Israel. (Se 1 Kor. 10: 18; Gal. 6: 16; Rom. 9:8.) [23] Och likaledes gifves det ett nominellt andligt Sion och ett nominellt köttsligt Sion. (Se Es. 33: 14; Amos 6: 1.) Men låtom oss betrakta några af de märkliga motsvarigheter, som förefinnas mellan kristenheten och dess förebild, Babylon, samt Guds ords direkta vittnesbörd om så väl förebilden som motbilden. Sedan vilja vi betrakta kristenhetens nuvarande tillstånd och de tecken, som för närvarande tillkännagifva uppfyllelsen af den förutsagda domen öfver densamma.

Uppenbarelseboken antyder, att det icke skulle vara svårt att upptäcka denna stora hemlighetsfulla stad, ty dess namn är skrifvet på dess panna; d. v. s. den är så framträdande och tydlig, att vi icke kunna undgå att se den med mindre vi sluta våra ögon till och vägra att se: — "Och på hennes panna " (Upp. 17: 5.) Men innan vi gå att betrakta detta hemlighetsfulla Babylon, låt oss först se något på det förebildliga Babylon. Då vi så fått klart för oss dess framträdande drag, vilja vi med dem i tankarna se på motbilden.

"Babylon" var namnet på ej blott det babyloniska rikets hufvudstad utan äfven på själfva riket. Hufvudstaden Babylon var den praktfullaste och sannolikt den största bland forntidens städer. Den var byggd i form af en fyrkant på båda sidor af floden Eufrat. Till skydd mot angripande fiender var den omgifven af en djup och af vatten fylld löpgraf samt därinnanför af ett ofantligt system af dubbla murar, från 32 till 85 fot tjocka och från 75 till 300 fot höga. Ofvanpå murarna voro 250 låga torn, hvilka voro anbringade på murarnas yttre och inre kanter, midt emot hvarandra. I murarna funnos 100 kopparportar, 25 på hvar sida, svarande mot antalet af gatorna, [24] torna, som korsade hvarandra i räta vinklar. Staden pryddes af praktfulla palats och tempel samt krigsbyte.

Nebukadnessar var det babyloniska rikets store monark, och hans regering omfattade nästan halfva den tidsperiod, under hvilken detta rike existerade. Honom tillskrefs också hufvudsakligen dess storhet och glans. Staden var beryktad för sin rikedom och prakt, som frambringade en motsvarande grad af sedefördärf, hvilket åter alltid efterföljes af tillbakagång och fall. Den var helt och hållet hemfallen till afgudadyrkan och full af orättfärdighet. Inbyggarne dyrkade Baal, åt hvilken de offrade människor. Hur djupt de voro förnedrade i sitt afguderi,  kunna vi förstå, då vi se, hur Gud förebrådde israeliterna, när dessa besmittat sig genom förbindelse med dem. — Se Jer. 7: 9; 19: 5.

Namnet härleder sig från omintetgörandet af planen för det stora tornet, som blef kalladt Babel (förvirring, förbistring), emedan Gud där förbistrade människornas språk; men ursprungligen är detta ord härledt från namnet Babil, som icke var någon påminnelse om Herrens misshag och bestraffning utan tvärtom betydde "Guds port".

Staden Babylon uppnådde en framstående ställning och glans såsom hufvudstad i det stora babyloniska riket och blef kallad "den gyllene staden","rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet". — Es. 13: 19.

Nebukadnessar efterträddes af sin dotterson Belsassar, och under dennes regering kom det fall, som alltid åtföljer och påskyndas af högmod, öfverflöd och fåfänga. Under det folket, okunnigt om den öfverhängande faran och följande sin konungs exempel, hängaf sig åt demoraliserande utsväfningar, smög sig den persiska hären med Cyrus i spetsen oförmärkt [25] in genom Eufrats flodränna, från hvilken de först hade bortledt vattnet, nedsablade dryckesbröderna och intog staden. På så sätt uppfylldes profetian, som innehölls i den besynnerliga handskriften på väggen: "Mene mene tekel u-farsin", hvilken Daniel några timmar förut hade uttydt sålunda: "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ande på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blifvit styckadt och gifvet åt meder och perser. " Och så fullständig var förstörelsen af denna stora stad, att till och med dess läge blef glömdt och under en lång tid var ovisst.

Sådan var den förebildliga staden; och likt en i hafvet kastad stor kvarnsten sjönk den för många hundra år sedan för att aldrig mer uppresas. Till och med minnet af densamma har blifvit till en försmädelse och ett ordspråk. Nu vilja vi betrakta motbilden, hvarvid vi först lägga märke till, att skriften klart och tydligt pekar på densamma, och därefter vilja vi gifva akt på det träffande i denna symbol.

I symboliska profetior betecknar "stad" en af makt och inflytande understödd religiös styrelse. Så är t. ex. "den heliga staden, det nya Jerusalem", den symbol, som användes för att framställa det upp­rättade gudsriket, evangelieförsamlingens segervinnare, upphöjda och regerande i härlighet. Försam­lingen är äfven — och det i samma förbindelse — framställd såsom en kvinna, "bruden, Lammets hustru", i makt och härlighet samt understödd af sin mans, Kristi, makt och auktoritet. "Och där kom en af de sju änglarna . . . och sade: Kom hit; jag skall visa dig bruden, Lammets hustru. Och han. . . visade mig den heliga staden Jerusalem. " — Upp. 21: 9, 10.

Samma tolkningsmetod passar äfven på det hemlighetsfulla Babylon, det stora kyrkoriket, "den [26] stora staden" (Upp. 17: 1-6), som är beskrifven såsom varande en sköka, en fallen kvinna (en affallen kyrka — ty den sanna församlingen är en jungfru), upphöjd till makt och härskarvälde samt i betydlig grad understödd af jordens konungar, de världsliga statsmakterna, hvilka alla äro mer eller mindre berusade af hennes ande och läror. Den affälliga församlingen förlorade sin jungfruliga renhet. I stället för att som en trolofvad och kysk jungfru vänta på en upphöjelse tillsammans med den himmelske brudgummen ingick hon förbindelse med jordens konungar och prisgaf sin jungfruliga renhet — både lärans och karaktärens renhet — för att rätta sig efter världens tänkesätt, och till gengäld mottog hon och utöfvar nu i viss mån ett herravälde, till stor del genom dess både direkta och indirekta understöd. Denna trolöshet mot Herren, hvilkens namn hon gör anspråk på, och mot det höga privilegium att vara den med Kristus trolofvade "rena jungfrun" är orsaken till den symboliska benämningen "sköka", under det hennes inflytande såsom ett prästerligt rike, fullt af inkonsekvenser och förvirring, symboliskt framställes under namnet Babylon, hvilket vi i vidsträcktaste mening, sådant det sinnebildades genom det babyloniska riket, igenkänna såsom "kristenheten", medan vi i dess mer begränsade mening, sådant det sinnebildades genom den forna staden Babylon, igenkänna den namnkristna församlingen.

Den omständigheten, att namnkristenheten icke vill erkänna, att den bibliska benämningen "Babylon" och densammas betydelse (förvirring, förbistring) äro tillämpliga på den, utgör intet bevis för att det icke så förhåller sig. Det forna Babylon tilllämpade heller icke på sig den bibliska betydelsen af namnet — förvirring, förbistring. Det forna Babylon föregaf sig vara själfva "Guds port", men Gud [27] kallade det förbistring eller förvirring (1 Mos. 11: 9) och på samma sätt förhåller det sig i vår tid med motbilden. Den kallar sig själf "kristenheten", por­ten till Gud och det eviga lifvet, medan Gud däremot kallar den Babylon — förvirring.

Det har mycket allmänt — och det med rätta — häfdats af protestanterna, att namnet "Babylon" och den profetiska beskrifningen äro att tillämpa på påfvedömet, ehuru man på senare tid blifvit mindre benägen för att tillämpa det så. Däremot göra de protestantiska samfunden nu alla möjliga ansträngningar för att kunna komma öfverens med och efterlikna romerska kyrkan samt samarbeta med den. Genom att göra detta blifva de själfva en väsentlig beståndsdel af denna kyrka, i det de rättfärdiga hennes handlingssatt och uppfylla hennes orättfärdig­heters mått, lika visst som de skriftlärda och fariséerna uppfyllde sina fäders  mått, hvilka dödade profeterna. (Matt. 23: 31, 32.) Hvarken protestanterna eller papisterna vilja naturligtvis medgifva något af allt detta, ty om de det gjorde, skulle de fördöma sig själfva. Och denna omständighet påpekas i Uppenbarelseboken, där det visas, att enhvar, som vill få en sann och klar uppfattning om Babylon, måste i anden ställa sig bland Guds sanna folk "i öknen" , i ett tillstånd af afskildhet från världen, från dess tänkesätt och dess blotta sken af gudaktighet, och i ett tillstånd af full invigning till och trohet mot samt beroende af Gud allena. "Och han förde mig i anden bort till en öken; och jag såg en kvinna . . . Babylon. " — Upp. 17: 1-5.

Då nu den civiliserade världens riken ha gått in på att till stor del låta sig behärskas af de stora kyrkosystemens och i synnerhet af påfvedömets infly­tande samt från dessa ha mottagit benämningen "kristna riken", "kristenheten", läran om regenters [28] gudomliga rättigheter etc., så sammanknyta också de sig med det stora Babylon och blifva sålunda en del af detsamma. Namnet Babylon, som i förebilden användes ej blott om den stora staden utan äfven om hela riket, äger alltså likaledes här i motbilden sin tillämpning ej blott på de stora religiösa organisationerna, så väl katolska som protestantiska, utan också i vidsträcktaste mening på hela "kristenheten".

Det hemlighetsfulla Babylons domsdag är därför äfven alla, de "kristna" nationernas domsdag. Dess förödelse kommer att drabba hela samhällsbyggnaden — alla både politiska, sociala och religiösa inrättningar, och de enskilda individerna komma att drabbas af olyckorna, i samma grad som de äro intresserade i eller beroende af samhällets olika organisationer och inrättningar.

Äfven de nationer, som icke tillhöra "kristenheten", komma att få känna trycket af vedergällningens tunga hand, emedan äfven de i viss utsträckning äro sammanbundna med de "kristna" nationerna genom handelsförbindelser och liknande intressen. Och med rätta få äfven de sin del af straffdomen, enär de uraktlåtit att mottaga det ljus, de sett, och älskat mörkret mer än ljuset, emedan deras gärningar voro onda. Sålunda skall det ske, hvad Gud genom profeten säger: "Af min nitälskans eld skall hela jorden [samhället] förtäras" (Sef. 3: 8); men mot Babylon eller "kristenheten" skall hans vredes glöd brinna starkast, på grund af dess större ansvar och missbruk af erhållna nådesförmåner. (Jer. 51: 49.) "När man ropar 'Babel är intaget', då bäfvar jorden [samhället], och ett skriande höres bland folken. " — Jer. 50: 46.

Babylon — moder och döttrar. [29]

Men åtskilliga uppriktiga kristna, som ännu ej kunna inse, att protestantismen håller på att förfalla, och som ej heller kunna inse de olika sekternas och kyrkosamfundens nära släktskap med påfveväsendet, men hvilka dock kunna iakttaga den oro och jäsning, som inom alla religiösa system gör sig gällande i lärofrågor, torde ännu med ängslan framställa denna fråga: Om domen öfver Babylon kommer att drabba hela kristenheten, hur skall det då gå med protestantismen, resultatet af den stora reformationen? Detta är en betydelsefull fråga. Men läsaren må betänka, att protestantismen, sådan den i dag är, icke är ett resultat af reformationen utan af dess förfall. Den besjälas nu till stor del af samma benägenhet och karaktär som romerska kyrkan, från hvilken dess olika grenar framsprungo. De olika protestantiska sekterna (vi säga detta med all tillbörlig hänsyn till de jämförelsevis få uppriktigt gudfruktiga själar, hvilka finnas inom dessa sekter, och hvilka Herren kallar "hvetet" i motsats till de långt talrikare "agnarna") äro de sannskyldiga döttrarna till detta namnkristenhetens mest urartade system, påfvedömet, som i Uppenbarelseboken benämnes "modern till skökorna". (Upp. 17: 5.) 

Och märk, att både romersk-katoliker och protestanter nu öppet erkänna det inbördes släktförhållandet såsom moder och döttrar, i det de förra oaflåtligen kalla sig den heliga moderkyrkan och de sistnämnda med tillfredsställelse omfatta denna tanke, såsom man kan se af talrika offentliga uttalanden af ledande protestantiska präster och lekmän. De "berömma sig af sn skam", synbarligen alla obekymrade om det brännmärke, de sålunda mottaga från Guds ord, som benämner påfvedömet "modern till skökorna". I det påfvekyrkan gör anspråk på moderstiteln, synes [30] den aldrig tvifla på sin rätt till denna titel och synes ej heller ha betänkt, hur absolut oförenlig denna titel är med den bekännelsen, att den (påfvekyrkan) ännu är den enda sanna församlingen, som skriften benämner en "jungfru", trolofvad med Kristus. Detta hennes anspråk på eller erkännande a£ moderskap länder både henne själf och hennes döttrar till evig skam. Den sanna församlingen, som Gud erkänner, men som världen icke känner, är ännu alltjämt en jungfru, och från hennes rena och heliga tillstånd har aldrig något dottersystem utgått. Hon är ännu en kysk jungfru, trogen mot Kristus och kär för honom såsom hans ögonsten. (Sak. 2: 8; Ps. 17: 6, 8.) Den sanna församlingen kan icke påvisas någonstädes såsom en skara (kyrkosamfund, sekt), från hvilken alla agnar blifvit afskilda; men den består endast af det sanna "hvetet", och alla dess medlemmar äro kända af Gud, vare sig världen erkänner dem eller ej.

Men låtom oss nu se, hur de protestantiska kyrkosystemen upprätthålla detta släktskap såsom döttrar till påfvekyrkan. Enär modern icke är en enskild person utan ett stort religiöst system, påfvedömet, så böra vi, i det vi betrakta symbolen, vänta att finna andra religiösa system af liknande beskaffenhet, hvilka svara mot döttrarna i symbolen — naturligtvis icke så gamla, ej heller nödvändigtvis så fördärfvade som påfvedömet, men det oaktadt skökor i samma mening; d. v. s. religiösa system, som påstå sig yam antingen den med Kristus trolofvade jungfrun eller också Kristi brud, under det de likväl fika efter världens gunst och låta sig uppehållas och stödjas af den, prisgifvande sin trohet mot Kristus.

De olika protestantiska kyrkoorganisationerna [31] motsvara fullständigt denna beskrifning. De äro de stora dottersystemen.

Dessa dottersystem föddes, hvilket redan framhållits, under bemödanden att reformera den fördärfvade moderkyrkan. Dottersystemen afskildes från modern under födslosmärtor, och då de föddes, voro de jungfrur. Emellertid innehöllo de icke endast sanna reformatorer utan äfven många andra som ännu besjälades af moderns ande, och de ärfde många af hennes falska läror. Det dröjde icke heller länge, förrän de föllo i många af hennes onda gärningar och bevisade, att deras karaktär motsvarade den benämning, hvarmed profetians ord brännmärker dem, nämligen "skökor".

Vi må emellertid komma ihåg, att medan de olika reformationsrörelserna utförde ett värdefullt verk, som bestod i "helgedomens rening", så har likväl endast tempelklassen eller helgedomsklassen varit den sanna församlingen i Guds ögon. De stora mänskliga system, som kallas församlingar eller kyrkor, ha aldrig mer än till namnet varit Guds församling. De tillhöra alla ett falskt system, som inför världen missrepresenterar och döljer den sanna församlingen, hvilken uteslutande består af fullt invigda och trogna Guds barn, som förtrösta på det enda och stora skuldoffrets förtjänst. Dessa finnas spridda här och där inom och utom de mänskliga systemen, men dock alltid skilda från dessas världsliga ande. De utgöra den klass, som Herren i en liknelse kallar "hvetet", och som han tydligt ställer i motsats till "ogräset". I det de icke klart förstått dessa systems verkliga beskaffenhet, ha de såsom individer vandrat i ödmjukhet med Gud och tagit hans ord som sin rådgifvare och hans ande som sin ledsagare. De ha heller aldrig känt sig riktigt väl till mods i det nominella Sion, där de ofta med smärta [32] nödgats se, hur världens ande, som verkat genom "ogräs" — medlemmarna, förhindrat andligt välstånd. Dessa äro "de sörjande i Sion", angående hvilka Gud bestämt, att "hufvudprydnad gifves dem i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg". (Matt. 5: 4; Es. 61:3.) Det är endast under denna "skörde"— tid, afskiljandet af denna klass från "ogräs" — elementet pågår, ty det var Herrens afsikt att låta dem "båda växa tillsamman intill skörden" (den tid, i hvilken vi nu lefva). — Matt. 13: 30.

Det är därför, denna klass nu blir uppväckt till att inse dessa till undergång dömda systems verkliga beskaffenhet. Såsom det var förutsagdt (Dan. 11: 32-35), och såsom det i del III, kap. 4 visats, blefvo de olika reformationsrörelserna lockade till affall med "hala ord" — besegrade förmedelst smicker. Enhvar af dem afstannade hastigt efter att ha utfört ett visst reningsverk, och så långt de funno möjligt och fördelaktigt, följde de romerska kyrkans exempel i att eftersträfva och mottaga världens gunst på bekostnad af sin dygd, sin trohet mot Kristus, församlingens sanna hufvud. Kyrka och stat gjorde åter i viss mån gemensam sak och förenade till en del sin a världsliga intressen på bekostnad af församlingens verkliga, andliga bästa, och återigen afstannade så framåtskridandet och reformationsverket inom församlingen. I själfva verket begynte en tillbakagående rörelse, så att många af de protestantiska samfunden nu äro mycket längre aflägsnade från den rätta måttstocken för tro och handling, än hvad de voro på sina respektive grundläggares tid.

Några af de protestantiska kyrkorna tillätos till och med att dela de världsliga härskarnes myndighet och makt, såsom t. ex. fallet var med engelska kyrkan och med den lutherska kyrkan i Tyskland. Och [33] de, som icke haft sådan framgång, ha (såsom t. ex. i Amerika) gjort världen många förslag om kompromiss för att uppnå mindre ynnestförmåner. Det är också sant, att medan världsmakterna befordrat den trolösa kyrkans världsliga äregirighet, har kyrkan också oförbehållsamt gifvit världen tillträde till umgänge och gemenskap med sig, ja, så oförbehallsamt har detta skett, att de döpta världsmänniskorna nu utgöra den största delen af kyrkans medlemmar och bekläda nästan hvarje viktig post inom henne samt sålunda behärska henne.

Detta var den benägenhet, som i denna tidsålders början förnedrade församlingen, och som förorsakade det stora affallet (2 Tess. 2: 3, 7-10) och gradvis men snabbt utvecklade påfvesystemet.

Denna lösa karaktär, som de olika grenarna af reformationsrörelsen redan tidigt antogo, och som småningom utvecklade sekteriska organisationer, fortfar allt intill i dag. Och ju mer dessa organisationer tillväxa i rikedom, antal och inflytande, desto mer affalla de från kristlig dygd och uppfyllas af sin moders högmod. Några få allvarliga kristna i de olika sekterna inse detta till någon del samt bekänna och beklaga det med skam och sorg. De se, att de olika sekteriska organisationerna göra alla möjliga ansträngningar för att behaga världen och vinna dess bevågenhet samt tillförsäkra sig dess beskydd. Eleganta och dyrbara kyrkobyggnader, höga torn, ringande klockor, storartade orglar, fina möbler och inredningar, konstnärliga sångkörer, förfinade vältalare, marknader, fester, konserter, underhållningar, basarer och tvifvelaktiga nöjen och tidsfördrif blir alltsammans anordnadt i syfte att vinna världens bifall och understöd. Kristi stora och hälsosamma läror ställas i bakgrunden, under det falska läror och sensationella ämnen intaga dems plats I [34] förkunnelsen från talarstolarna, sanningen åsidosättes och glömmes och dess ande förloras. Hur liknar icke döttrarna modern i fråga om dessa enskildheter!

Som ett exempel bland talrika andra på den oförbehållsamhet, ja stolthet, hvarmed de protestantiska sekterna och samfunden erkänna denna sin släktskap med påfvekyrkan, anföra vi ur en presbyteriansk prästmans predikan följande i dagspressen offentliggjorda uttalande:

"Du må vrida och vända dig, hur du vill, så måste du dock medgifva, att denna (den katolska kyrkan) är moderkyrkan. Den besitter en oafbruten historia, som sträcker sig tillbaka till apostlatiden.  (Ja, det vill säga den tid, da affallet begynte. 2 Tess. 2: 7, 8.) För hvarje brottstycke af religiös sanning, som vi äga, stå vi i skuld till henne, som förvarat det. Om icke hon har något anspråk på att vara den sanna kyrkan, då äro vi oäkta och icke söner.

Tala om missionärer till att arbeta bland katoliker! Jag kunde lika gärna tänka på att sända missionärer till metodister, episkopaler, förenade presbyterianer och lutheraner for att omvända dem till  presbyterianer."

Ja, nästan alla de lärovillfarelser, som protestanterna så hårdnackadt fasthålla, ha de fört med sig från Rom, om än enhvar af reformationsrörelserna gjorde betydliga framsteg framom påfvedömets gröfsta villfarelser sådana som messoffret, tillbedjandet af helgon, af jungfru Maria och af bilder, det hemliga skriftermålet, aflat etc. Men ack! Nutidens protestanter äro ej blott villiga utan till och med angelägna om att ingå på nästan hvilken kompromiss som helst, om de blott därigenom kunna tillförsäkra sig ynnest och bistånd från den gamla "modern", undan hvilkens tyranni och träldom deras fäder flydde [35]  för trehundra år sedan. Till och med de sanningsprinciper, på hvilka protesten först grundade sig, blifva nu småningom bortglömda eller också öppet förkastade. Ja, sjalfva grundläran, läran om "rättfärdiggörelse genom tro" på "det beständiga offret", håller hastigt på att utträngas af den gamla påfviska dogmen om rättfärdiggörelse genom gärningar och genom det gudlösa messoffret*. Och många både predikanter och åhörare förklara nu öppet, att de icke tro  på Kristi dyra blods förtjänst såsom någon lösen för syndare.

*Det senare, om messan, gäller episkopalerna – "högkyrkan" – i Storbritannien ock Förenta Staterna.

Anspråken på apostolisk succession (bemyndigande) och prästerlig myndighet framställas med nästan samma förmätenhet af åtskilliga protestantiska präster som af det påfliga prästerskapet. Och rätten för den enskilde till att ha sitt eget omdöme — själfva den princip, som låg till grund för den mot påfvedömet riktade protesten, hvilken förde till den stora reformationen — bekämpas nu med nästan samma ifver af protestanter som af katoliker. Det oaktadt äro protestanterna fullt medvetna om att det var genom utöfvandet af den enskildes rätt att själf tänka och bedöma, som reformationen påbörjades och en kort tid fördes framåt, ehuru erkända ledares förmätna herravälde senare kom framåtskridandets hjul att stanna och allt sedan strängt hållit dem innanför traditionens gränslinjer samt bannlyst alla, som oförskräckt trädt utanför desamma.

Således är protestantismen icke längre en protest mot moderkyrkan, såsom den var i början. En författare gjorde härom nyligen i en tidning följande anmärkning: "Ismen ha vi ännu kvar, men hvad har det blifvit af protesten? " Protestanterna tyckas ha glömt, hvad som utgjorde själfva grunden för den [36] ursprungliga protesten, ty de lämna verkligen detta helt utan afseende, och såsom system betraktade hålla de på att hastigt drifva tillbaja i “den heliga (!) moderkyrkans” öppna armar, och denna inbjuder dem fritt och försäkrar dem om ett hjärtligt mottagande.

I ett cirkulär af 1894, ställdt “till jordens furstar och folk”,  säger påfve Leo XIII til protestanterna: “Vi räcka eder kärleksfullt vår hand och inbjuda eder till den enhet, som aldrig har brustit i den katolska kyrkan, och som aldrig kan brista.  Länge har vår gemensamma moder kallat eder till sitt bröst; länge ha alla världens katoliker väntat på eder med broderskärlekens  längtan. . . Vårt  hjärta kallar på eder ännu mer än vår röst, kära bröder, hvilka under de senaste tre århundradena haft en annan uppfattning af den kristna tron än vi.“

I sitt cirkulär af 1895 till den romerska kyrkan i Amerika såger påfve Leo åter: “ Våra tankar vända sig nu till dem, som ha en från vår afvikande uppfattning af den kristna tron. . . . Hur angelägna äro vi icke om deras frälsning!  Med hvilken själsvärme önska vi icke, att de till slut måtte komma tillbaka till kyrkans sköte, hvilken är allas gemensamma moder!. . . .Vi böra förvisso icke öfverlämna dem åt sina inbillningar utan med saktmodighet och kärlek draga dem öfver, I det vi begagna hvarje öfvertalningsmedel för att förmå dem till att noga undersöka hvarje del af den katolska läran och att frigöra sig från förutfattade meningar.“

I ette “apostoliskt bref till engelska folket” (1895) uttalar han följande bön: “O, välsignade jungfru Maria, Guds moder och vår allra mildaste drottning och moder, se i barmhärtighet ned till England. . . . O, bedröfvade moder, bed för våra frånskilda bröder, att de måtte med oss i  den enda sanna fållan blifva [37] förenade med öfverherden, din Sons vikarie“ — d. v. s. med honom själf, påfven.

Till befordrande af denna plan ha “missioner för protestanter” påbörjats under uppsikt af de s. k. “paulinska fäderna”.  Dessa möten ha hållits och fortsättas ännu i de stora städerna.  De gå ut på att förlika och förklara.  Man begär skriftliga frågor från protestanter och besvarar dem offentligt, och traktater för protestanter utdelas gratis.  Protestanterna gifva i själfva verket katolikerna medhåll och ha egentligen intet svar att gifva dem.  Och om någon kan och vill svara samt åberopar sig på fakta, så blir han af både protestanter och katoliker betraktad som en fridstörare.

Hvarje förståndig människa kan inse, hur lätt protestantismen blir fångad genom denna sluga list, och hur tydligt det är, att den allmänna opinionens ström går i riktning hän emot romerska kyrkan, som nu har förändrat sin röst och är förändrad också i fråga om makt, men som dock är oförändrad till hjärtat och sinnelaget.  Ännu försvarar och rättfärdigar hon inkvisitionen och sina öfriga under den mörka medeltiden använda metoder, i det hon påstår sig ha rättighet att såsom varande jordens behärskare straffa kättare säsom hon bäst behagar.

Det är därför tydligt, att under det många trogna själar, okunniga om sakens verkliga förhållande, med vördnad och fromhet dyrkat Gud inom dessa babyloniska system,  förhändrar detta likväl ej det sakförhållandet, att de alla äro “sköko”-system.  Förvirring härskar inom dem alla; och namnet Babylon passar fulkomligt in på hela familjen — modern, döttrarna och deras medbrottslingar, de s. k. kristna nationerna. — Upp. 18 : 7; 17 : 2-6, 18.

Låtom oss då behålla i minnet, att i de stora kyrko-politiska system, som människor kalla “kristenheten”, [38] men som Gud kallar Babylon, ha vi icke endast den närvarande samhällsordningens grundval utan också byggnad och öfversta tinne.  Detta innebäres i den allmänt antagna benämningen “kristenheten”, som pä senare tid amvändes ej blott om de nationer, hvilka understödja de kristna kyrkosamfunden genom lag och skatteinkomster, utan äfven om sådana nationer, som visa tolerans mot kristendomen utan att dock på något bestämdt sätt gynna eller stödja den — såsom t. ex. fallet  är med Förenta Staterna.

Lären om “ konungars gudomliga rätt”, som läres eller understödjes af nästan alla samfund och sekter, är grundvalen för de gamla borgerligar systemen och har länge förlänat autktoritet, värdighet och fasthet åt Europas riken.  Och lären om prästerskapets gudomliga utväljelse och myndighet har hindrat Guds barn från att göra framsteg i fråga om gudomliga ting och genom öfvertrons och okunnighetens bojor bundit dem till att vörda och beundra felbara medmänniskor samt deras läror, traditioner och tolkningar af Guds ord.  Det är hela denna tingens ordning, som skall falla och försvinna i kampen på denna stora dag — den tingens ordning, som i århundraden hållit folken i lydnad under de härskande världsliga och kyrkliga makterna.  Allt detta har skett på grund  af Guds tillåtelse — icke på grund af hans bestämmelse och med hans bifall, såsom de påstå.  Men ehuru i sig själft ett ondt, har det likväl för en tid tjänat ett godt ändamål, nämligen att förhindra anarki, som skulle ha varit oändligt mycket värre, emedan människorna icke varit redo eller i stånd att inrätta det bättre för sig, och emedan tiden för Kristi tusenårsrike ännu ej var inne.  Därför tillät Gud, att de olika bedrägerierna vunno tilltro, på [39] det människorna därigenom skulle hållas i tygel intill “ändens tid“ — änden a “hedningarnas tider”.

Babylons dom.  

I Bibelns profetior kunna vi klart läsa domen öfver Babylon, kristenheten, och det visas icke mindre klart i tidens tecken.  Att dess förstörelse kommer att blifva plötslig, våldsam och fullständig, framhålles med styrka sålunda: “Och en stark ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i hafvet och sade: ‘Så skall med fart Babylon, den stora staden, nedstörtas och aldrig mer varda funnen’.“ (Upp. 18 :8, 21; Jer. 51 :63,64,42,24-26.)  Att det likväl skulle gradvis förtäras, visas af Daniel (7 : 26) : “Men dom skall blifva hållen, och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärfvas och förgöras i grund.“  Det påfliga herraväldet och mycket af folkets ynkliga vördnad för “andliga ståndet” (pråsterna) i allmänhet bröts ned, såsom redan visats*, vid begynnelsen af “ändens tid” år 1799, och ehuru den sedan dess pågående förtäringsprocessen varit långsam och det ibland skenbart visat sig tecken till återställelse hvilka tecken aldrig synts mer lysande än nu, är dock försäkran om påfvedömets slutliga tillintetgörelse bestämd, och dess dödskamp kommer att blifva våldsam.  Först måste det emellertid uppnå mer af sitt forna anseende, hvilket kommer att delas af en stor sammanslutning af dottersystemen.  Tillsammans skola de blifva upphöjda, på det de äfven tillsammans må blifva med våldsamhet nedkastade. 

*Del III, sid. 41.

Att Babylons straff kommer att blifva stort, äro vi försäkrade om.  Det är profetiskt skrifvet, att “det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud, att han [40] Skulle gifva det kalken med sin stränga vredes vin”. “Och han har utkräft sina tjänares blod ur hennes hand.“  “Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdigheter.  Betalen henne, såsom hon har betalt, och gifven henne dubbelt igen efter hennes gärningar.  I den kalk, hvari hon iskänkt, iskänken dubbelt åt henne.  Så mycket som hon har ärat sig själf och lefvat i yppighet, så mycken pina och sorg gifven henne, emedan hon säger  i  sitt hjärta:  ‘Jag sitter en drottning och är icke änka och skall icke se någon sorg‘.” (Upp. 16 : 19; 19 ; 2; 18 : 5-7.)   Ehuru detta naturligtvis i första rummet gäller påfvekyrkan, gäller det dock äfven alla, som i någon grad stå i förbindelse och sympati med henne.  Alla sådana skola dela hennes plågor. — ( Upp. 18 :4.)  Fastän jordens konungar ha hatat skökan och gjort henne öde och naken (Upp. 17 :16), säger hon likväl ännu:  “Jag sitter en drottning och är icke änka”, och hon skryter högljudt om sin rätt att regera nationerna och påstår, att hon snart kommer att återvinna sin forna makt.

Som ett exempel på hennes skryt och hot kan följande uttalande i en katolsk tidning tjäna:

“Påfvedömet skall återvinna sitt timliga (eller världsliga) herravälde, emedan det är nyttigt och passande för kyrkan.  Det gifver kyrkans verkställande öfverhufvud fullare frihet och större inflytande.  Påfven kan ej länge vara någon konungs undersåte.  Det är icke i öfverensstämmelse med det gudomliga ämbetet att så vara.  Det är till hinder för honom och förminskar hans inflytande till det goda.  Europa har erkänt detta inflytande och kommer att tvingas till att böja sig under detsamma i större trängseltider än denna.  Samhällsskakningar och anarkismens röda hand komma ännu att kröna Leo [41] eller hans efteträdare med den verkliga makt, som den tredje cirkeln symboliserar, och som en gång erkändes af hela värden.“

Ja, allt eftersom nödens dag närmar sig, kommer prästerskpet mer och mer att försöka använda sin makt och sitt inflytande till att betrygga sitt eget väl i politiskt afseende genom att skaffa sig kontroll öfver samhällets oroliga element; men den kris, som stunder i en nära framtid, kommmer det laglösa samhällselementet att föraktfullt afvisa allt konservativt inflytande och sönderslita alla tyglar, anarkismens röda hand kommer att utföra sitt fruktansvärda verk, och det sociala, politiska och religiösa Babylon, den s. k. kristenheten, skall falla.

“ Därfor”, säger den inspirerade författaren, — d. v. s. emedan hon med våld vill kämpa för lif och makt — “ skola på en dag [plötsligt] hennes plågor komma, död och sorg och hunger, och hon skall uppbrännas med eld [symbolisk eld — förödande olyckor], ty stark är Herren Gud, som har dömt henne.” — Upp. 18 : 8.

“Sa såger Herren : Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot Leb-Kamais inbyggare [eng. öfv. : ‘mot dem som bo ibland dem, hvilka resa sig upp emot mig’ — d. v. s. alla, som äro i sympati med Babylon] en fördärfvares ande. Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det med kastskoflar och ödelägga dess land. Ja, från alla sidor skola de komma emot det på olyckans dag. . . . Gifven hela dess här till spillo.“ Jer. 51. : 1-3.

“Nu skall jag vedergälla Babel [särskildt påfvedömet] och alla Kaldeens [eller Babyloniens — alla den s. k. kristna världens nationers] inbyggare all den ondska, som de hafva  föröfvat mot Sion inför edra ögon säger Herren.“ (Jer. 51 : 24.)  När vi erinra oss all den ondska, som Babylon lagt i dagen genom [42] sitt långvariga förtryckande och utrotande af den Högstes heliga (det sanna Sion), och hur det står skrifvet, att Gud skall skaffa rätt åt sina utkorade, och det snarligen, att han skall vedergälla sina fiender efter deras gärningar att han skall vedergälla Babylon (Luk. 18 : 7,8; Es. 59 : 18; Jer. 51 : 6), så börja vi förstå , att en fruktansvärd olvcka väntar henne. Afven den protestantiska världen kommer,på grund af sin komprometterande förbindelse med påfvekyrkan, att få dela skammen och lönen för dennas förskräckliga gärningar, i det hon bränt, slaktat, landsförvist, fängslat och på alla möjliga upptänkliga sätt torterat de heliga ; för allt detta, son hon sin makts dagar vid statens arm, hvilkens makt hon kräfde och erhöll, utförde med djäfvulsk grymhet, väntar henne rättvis vedergällning i fullt mått; ty hon skall få “ dubbelt för alla sina synder”. Och de nationer (“kristenheten”), som deltagit i hennes förbrytelser, måste äfven jämte henne dricka den bittra kalken till sista droppen.

“Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel [Babels gud — påfven] och taga ut ur hans gap hvad han har slukat[han skall i sin yttersta nöd återkalla eller ej vilja kännas vid sina stora pösande ord och de hädelsedigtra titlar, som han i långa tider tillage sig, såsom t. ex. att han är ofelbar, “Kristi viceregent”, “en Gud på jorden” etc.] ; och folken skola icke mer strömma till honom.  Babels murar [den världsliga makten, som förr försvarade det och ännu i viss mån gör det] skola ock falla.“  “Så säger Herren Sebaot:  Det vida Babels murar skola i grund omstörtas, och dess höga portar skola uppbrännas i eld [förstöras].  Så möda sig folken för det som skall blifva till intet, och folkslagen arbeta sig trötta [på att upprätthålla och rädda Babels murar] för det som skall förbrännas af elden.”  (Jer. 51 :44,58.)   Detta visar folkens [43] blindhet, och hvilket fast tag Babylon har om dem — att de tvärt emot sitt eget bästa komma att arbeta pä att upprätthålla henne.  Men trots hennes förtviflad kamp för lifvet och för att bevara sitt anseende och inflytande skall Babylon dock gå under likt en stor kvarnsten, som kastas i hafvet, och hon skall aldrig mer uppresas; “ty  stark är Herren Gud, som har dömt henne”.  Först då skola folken förstå sin underbara befrielse, och att det var Guds hand, omstörtade Babylon. — Upp. 19 : 1,2.

Sådan är domen öfver Babylon, kristenheten, hvilken Esaia och andra af profeterna förutsågo och förutsade.  Och emedan Herren innanför hennes skrankor har många af sina kära barn, har han genom sin profet (Es. 13 : 2,3) gifvit sina helgade denna befallning:  “Res upp ett banér [evangelii sannings härliga banér, befriadt från de gamla villfarelser,som länge fördunklat det] på ett kalt berg [bland dem, som utgöra  Guds sanna rike i dess outvecklade tillstånd], ropen högt till dem [förkunnen med allvar vida omkring denna sanning för de förvirrade fåren af Herrens hjord, hvilka ännu äro kvar i Babylon] ; viften med handen [låten dem också se sanningens kraft ådagalagd i lifvet så väl som förkunnad], att de [de villiga och lydiga, de sanna fåren] må komma och draga in genom de mäktiges portar [på det demå fatta de välsignelser, som tillhöra dem, hvilka äro sant invigda och arfvingar till det himmelska riket].”

Så ljuder den varnande rösten till dem, som ha “öron till att höra”,  Vi befinna oss i tiden för den af både hvete och agnar bestående stora namnkristna kvrkans sista stadium — den laodiceanska perioden.  (Upp. 3 : 14-22.)  Herren förebrår kyrkan för hennes ljumhet, högmod, andliga fatidic, blindhet och nakenhet samt råder henne att skyndsamt [44] öfvergifva sina onda vägar, innan det blir försent.  Men han visste, att endast få skulle komma att lyssna till varningen och kallelsen ; därför är också löftet om belöning icke gifvet till hela mängden af dem, till hvilka kallelsen är ställd,, utan endast till de få, som ännu ha öra för sanningen, och som öfvervinna Babylons allmänna tänkesätt och ande :  “Den som  öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron.  Den som har öra [sinne att lyssna till och aktgifva på Herrens ord], han höre, hvad anden säger församlingarna.“  Men öfver dem, som icke ha öra eller sinne för att höra skall Herren utgjuta sin förtörnelse. 

Det är uppenbart till och med för den, som endast tillfälligtvis betraktar saken, att hela den namnkristna kyrkan med undantag af ett fåtal individer behärskas af en stark benägenhet till högmod, egenrättfärdighet och själftillfredsställelse.  Hon säger ännu i sitt hjärta :  “Jag sitter en drottning och är icke änka och skall icke se någon sorg.“  Ännu skryter hon om sig själf och lefver läckert.  Hon säger : “Jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet”, och så vet hon icke, att hon är “den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne”.  Och hon följer icke Herrens råd att af honom köpa (på bekostnad af själfuppoffring) guld, luttradt i eld ( de sanna, himmelska skatterna, den gudomliga naturen), och hvita kläder (Kristi tillräknade rättfärdighets klädnad, som så många nu förkasta för att I sin egen orättfärdighet framträda för Gud) och att smörja sina ögon med ögonsalfva (fullständig invigning och underkastelse under Guds vilja, sådan den är framställd i  skriften), på det hon må se och blifva helad. — Upp. 3 : 18. [45]

Världens ande har så fullständigt tagit i besittning de styrande och maktägande bland kristenhetens prästerskap, att en reformering af systemen är omöjlig, och de enskilda personerna kunna undgå att drabbas af deras öde endast genom att i tid draga sig tillbaka från dem.  Domens stund är kommen, och äfven nu ristar den gudomliga försynens hand på dess murar de hemlighetsfulla orden :  “Mene mene tekel u-farsin“ —  Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det.  Du är vägd på en våg och befunnen för lätt.  Och nu talar profeten (Es. 47) till henne och säger, i det han ironiserar öfver hennes anspråk på renhet: 

“Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel, sitt ned på jorden utan tron, du kaldéernas dotter; ty man skall icke längre kalla dig ‘den bortklemade och yppiga’. . . .  Din blygd skall varda blottad, och man skall se din skam.  Hämnd skall jag utkräfva och icke skona någon människa.

. . . Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter; ty du skall icke mer kallas ‘konungarikenas drottning’ . . . .  Du tänkte: ‘Jag skall evinnerligen vara en drottning’ ; därför ville du icke akta härpå och betänkte icke, hvad  änden skulle blifva.

Så hör nu detta, du som lefver i vällust, du som sitter så trygg, du som säger i ditt hjärta : ‘Jag och ingen annan ; aldrig skall jag komma att sitta såsom en änka och aldrig veta af hvad barnlöshet är.‘  Se, båda dessa olyckor skola komma öfver dig med hast och på en och smma dag, både barnblöshet och änkestånd [jmfr Upp. 18 : 8]; ja, i fullt mått skola de komma öfver dig, trots myckenheten af dina trolldomskonster, trots alla dina många besvärjelser.  Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte : ‘Ingen ser mig.‘  Din [världsliga] vishet och kunskap var det, [46] som förförde dig, så att du sade i ditt hjärta : ‘Jag och ingen annan.‘  Därför skall en olycka komma öfver dig, som du icke skall förmå bortbesvärja, och ett fördärf skall falla öfver dig, som du genom ingen försoning skall kunna afvända ; ja, plötsligt skall ödeläggelse komma öfver dig, när du minst anar det.”— Jmfr v. 9 och Upp. 18 : 7.

Så lyda de högtidliga och allvarliga förklaringar, som äro riktade mot Babylon.  Väl dem, som gifva akt på den varnande rösten och på Herrens undervisning till sitt folk, som ännu befinner sig inom dess skrankor ! ty : “Så säger Herren: . . . Flyn ut ur Babel ; må hvar och en söka rädda sitt lif, så att I icke förgåns genom dess missgärning.  Ty detta är för Herren en hämndens tid, då han vill vedergälla det hvad det har gjort. . . . Plötsligt är nu Babel fallet och krossadt. . . . Vi hafva sökt hela Babel,men hon har icke kunnat helas ; låtom oss lämna henne . . . .  Ty hennes straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till skyarna. . . .  Dragen ut därifrån, mitt folk ; må hvar och en söka rädda sitt lif undan Herrens vredes glöd.” — Jer. 51 : 1, 6, 8, 9,  45.  Jämför Upp. 17 : 3- 6; 18 : 1- 5.

För dem, som vilja hörsamma denna befallning att komma ut ur Babylon, finns endast en tillflyktsort, och den är ej att finna i en ny sekt eller träldom utan “ under den Högstes beskärm  “ ; det är den plats eller det tillstånd af full invigning, som sinnebildades genom det allraheligaste i tabernaklet och templet. (Ps. 91.)   “Den som sitter under den Högstes beskärm och hvilar under den Allsmäktiges skugga, han säger [äfven midt under denna onda dags alla olyckor] : ‘I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på hvilken jag förtröstar’.“ 

Att komma ut från Babylon kan ikke betyda, att man i bokstaflig mening skall resa bort från kristenhetens [47] nationer ; ty icke blott kristenheten utan hela jorden skall förtäras af Herrens nitälskans eld (den stora nöden), ehuru hans vrede kommer att brinna mest emot kristenhetens upplysta nationer, hvilka visste Herrens vilja eller åtminstone hade rikliga tillfällen att lära känna den.  Andemeningen i denna befallning är den, att man skall afskilja sig från alla kristehetens bindande ok, så att man ej längre har hvarken del eller lott i vare sig dess världsliga eller dess religiösa organisationer, och detta både af princip och af visa och gudomliga klokhetsskäl.

Så snart skördessanningens tilltagande Ijus fått upplysa vårt förstånd och afslöja för oss villfarelsens afskyvärdhet, måste vi för att handla rätt vara  trogna mot ljuset och förkasta villfarelsen genom att undandraga den allt vårt inflytande, så att vi ej längre stödja och uppehålla den.  Detta innebär, att vi måste draga oss tillbaka från de olika religiösa organisationer, hvilkas läror oriktigt framställa Guds ord och göra detsamma om intet.  Det gör oss äfven till främlingar gent emot alla nu existerande världsliga makter ; dock icke till opponerande utan till fredliga och laglydiga främlingar, som gifva kejsaren, det kejasaren tillhör, och Gud, det Gud tillhör främ — linger, hvilkas medborgarskap är i himmelen och icke på jorden, och hvilka genom sitt inflytande alltid gynna rätt och rättfärdighet, barmhärtighet och frid.

I somliga fall är det principskäl, i andra fall klokhetsskäl, som borde skilja oss från de olika samhällsinstitutionerna och sällskapen.  Rörande princip : den skulle frigöra hvem som helst, som är insnärjd med någon af de olika hemliga sällskapens eder och förpliktelser ; ty I, som fordom voren mörker, ären nu ljus i Herren och bören fördenskull vandra såsom [48] ljusets barn.  “Hafven ingen delaktighet i mörarest ofruktbara gärningar utan hellre till och med bestraffen dem.” — Ef. 5 : 6-17.

Men allt eftersom vi närma oss den stor krisen på denna “ onda dag”, kommer det utan tvifvel att blifva klart för dem, hvilka betrakta situationen från det fasta profetiska ordets synpunkt, att äfven i de fall, då man icke kan handla af principskäl kan det vara klokt att draga sig tillbaka från förbindelser med de olika samhälls- och finansinstitutiioner, hvilka oundgängligen måste duka under i den förödelse, som deb världsomfattande revolutionen och anarkien kommer att framkalla.  Under denna tid (och kom ihåg, att den sannolikt kommer inom några få år  — omkring 1915) komma alla finansinstitutioner såsom banker, sparkassor, alla slags försäkringsbolag etc. att ramla och alla i dem insatta “skatter” komma att visa sig fullständigt värdelösa.  Dessa “jordhålor“ och “bergsklyftor“ (Es. 2 : 18-21) skola icke kunna skänka det önskade skyddet undan vreden på denna onda dag, då missnöjets stora vågor skumma och rasa mot bergen (rikena eller regeringarna — Upp 6 : 15-17 ; Ps 46 :3, 4) ; och den tid kommer, då “man skall kasta sitt silfver ut på gatorna och akta sitt guld såsom orenlighet.  Deras silfver och guld skall icke kunna rädda dem på Herrens vredes dag, de skola icke [trots all sin rikedom] kunna mätta sig därmed eller därmed fylla sin buk ;  ty det har varit för dem en stötesten til missgärning.“  (Hes. 7 : 19.  Jfr också v :a 12-18, 21, 25-27.)  På detta sätt skall Herren göra en människas lif mer dyrbart än fint guld, ja, guld från Ofir. — Es. 13 : 12.

Men de, hvilka gjort den Högste till sin tillflykt, behöfva ej frutkta, fastän sådana tider tillstunda.   Han skall betäcka dem med sina fjädrar, och under [49] hans vingar skola de njuta trygghet ; ja, han skall visa dem sin frälsning.  Då den vildaste förvirringen nalkas, kunna de trösta sitt hjärta med den försäkran, att “Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nödens tider, väl bepröfvad”, och säga : “ Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omhvälfdes [om än den nuvarande samhällsordningen helt och hållet omstörtas] och bergen [rikena, regeringarna] vacklade och sjönko i hafvets djup [ginge under i anarki] ; om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bäfvade vid dess uppror.“  Gud skall vara midt ibland sina trogna helgon, som ha tagit sin tillflykt till honom, och de skola icke vackla.  Tidigt i tusenårsdagens morgongryning skall Gud hjälpa Sion ; hon skall “atkas värdig att undfly allt detta, som skall komma” öfver världen. — Ps. 46 ; Luk. 21 : 36.

När svallande vågorna brusa och slå
när vindarna susa och hotande gny,
så vet, att Guds ögon dig följa ändå
Och slutligt skall fridsälla morgonen gry.

[50]