STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

FJÄRDE KAPITLET.

 BABYLON ANKLAGAD INFÖR DEN STORA DOMSTOLEN.

Babylons, kristenhetens, borgerliga, sociala och kyrkliga makter nu vägda på vågen. – Anklagelsen mot de borgerliga makterna, mot det nuvarande sociala systemet och mot de kyrkliga makterna, -- Redan nu midt i hennes festande visar sig handskriften beträffande hennes dom lätt att läsa, ehuru pröfningen ännu icke afslutats.

[79] “Gud, Herren Gud, talar och kallar jorden från solens uppgång till dess nedgång….Han kallar på himmelen där ofvan [de höga eller regerande makterna] och på jorden [massorna af folket] för att hålla dom öfver sitt [honom bekännande] folk [kristenheten].“

“’Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel [det nominella andliga Israel –– Babylon, kristenheten], låt mig varna dig.’ … Till den ogudaktige säger Gud: ’Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? Om du ser en tjuf, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare gör du gemensam sak. Din mun släpper du lös till det ondt är, och din tunga hopspinner svek. Du sitter och förtalar din broder [de sanna helgonen, hveteklassen], din moders son lastar du. Så gör du, och jag skulle tiga? Du skulle få tro, att jag är såsom du? Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen. 

“Märken detta, I som förgäten Gud, att jag icke må sönderrifva eder utan räddning.’“ –– Ps. 50: 1, 4, 7, 16–22.

TILL FÖLJD af kunskapens stora tillväxt på alla områden, som försynen dragit försorg om på denna "förberedelsens dag" för Kristi tusenåriga regering, hålla kristenhetens, Babylons, borgerliga och kyrkliga makter nu på att vägas på rättvisans vågskål I hela världens åsyn. Domens stund har kommit, domaren har intagit sin plats, vittnena, det allmänna folket, äro närvarande, och vid detta stadium få de myndigheter, som finnas, höra anklagelserna och tillåtas svara för sig. Deras [80] sak pröfvas inför öppen domstol, och hela världen hör på med spändt intresse.

Syftemålet med denna rättsförhandling är icke att öfvertyga den store domaren om dessa makters verkliga ställning, ty redan är deras dom förutsagd genom profetians säkra ord, och redan kan man på väggen till deras festsalar läsa de hemlighetsfulla men ödesdigra orden: "MENE MENE TEKEL U-FARSIN." Den nuvarande pröfningen, hvari rätt och orätt, läror och duglighet etc. dryftas, kommer att för alla människor uppenbara Babylons verkliga karaktär, så att ehuru människor länge bedragits genom hennes falska anspråk, de till sist må genom denna domsprocess komma till full insikt om Guds rättvisa I hennes slutliga störtande. I denna pröfning komma Babylons anspråk om öfverlägsen helighet och om gudomlig rätt till att behärska världen icke mindre än hennes många vidunderliga och motsägande läror att ifrågasättas.

Tydligen skamsna och förvirrade inför en sådan mängd af vittnen söka de borgerliga och kyrkliga makterna, företrädda af regenterna och prästerskapet, att uppgöra sina räkenskaper. Historien visar icke på någon tid, då förhållandena varit som nu. Aldrig förut ha prästerskap, statsmän och borgerliga styresmän blifvit så granskade, korsförhörda och kritiserade som nu inför det allmänna omdömet, hvarigenom Herrens hjärterannsakande ande verkar på dem till deras stora förvirring. Trots deras försök att undkomma undersökningen och korsförhöret af denna tidens ande, måste de utstå det, och pröfningen fortsätter.

Babylon vägd på vågen.

Medan massorna I vår tid djärft uppfordra kristenhetens [81] både borgerliga och kyrkliga myndigheter att bestyrka sina anspråk på gudomlig rätt att regera, så se hvarken de eller de makthafvande, att Gud tillåtit en maktförläning* till sådana regenter, som människor i allmänhet måtte välja eller fördraga, vare sig goda eller dåliga, till dess "hedningarnas tider" utlöpa; att Gud under denna tid tillåtit världen i stort att sköta sina egna angelägenheter och försöka sig på själfstyrelse. Målet därvid har varit, att alla människor måtte lära sig, att de i sitt fallna tillstånd äro oförmögna att upprätthålla en själfstyrelse, och att det icke lönar sig att försöka vara oberoende vare sig af Gud eller af hvarandra. –– Rom. 13: 1.

*Del II, Sid 75, 81.

Regenterna och de styrande klasserna hafva icke förstått detta men insett sitt tillfälle och dragit fördel af de mindre lyckligt lottade massorna, och genom deras tillåtelse och fördragsamhet, vare sig medvetet eller omedvetet, hafva de länge blifvit understödda i makt. Därvid hafva de sträfvat att insmyga på de olärda massorna den vidriga läran om "furstars gudomliga rätt" i borgerligt och kyrkligt afseende, och för att stadfästa denna lära, så lämplig för deras afsikter, ha okunnighet och vidskepelse under många århundraden uppmuntrats bland massorna.

Först i nyare tid ha kunskap och bildning blifvit allmänna, men detta har icke åstadkommits genom konungars och kyrkofurstars sträfvanden utan genom omständigheter, som Guds försyn framkallat. Tryckpressen och ångkraften ha varit de förnämsta medlen därtill. Förrän Gud trädde emellan, kunde massorna icke lära mycket utom sin egen erfarenhet, emedan de voro till stor del skilda från hvarandra. [82] Men dessa medel ha åstadkommit en underbar förbindelse på det sociala området och I affärer, så att alla utan hänsyn till stånd eller vistelseort kunna draga nytta af andras erfarenheter i hela världen.

Nu är den stora allmänheten den resande allmänheten, den läsande och tänkande allmänheten, och den blir också hastigt den missnöjda och larmande allmänheten, som har ringa vördnad kvar för konungar och makthafvande, hvilka hållit tillsamman den nuvarande tingens ordning, hvarunder folkmassan nu så rastlöst gnides.

I Ryssland märker man väl, att den allmänna upplysningen bland folkets stora massa leder till osäkerhet för de makthafvande. Därför har inrikesministern beslutit att såsom ett slag mot nihilismens tillväxt förhindra högre utbildning af någon bland de fattigare klasserna. År 1887 utgaf han nämligen en order, att gymnasier och högskolor härefter skulle vägra att mottaga barn till tjänare, bönder, handtverkare, arrendatorer och andra af liknande samhällsställning; ty det vore icke godt, att dessa barn lyftades från de förhållanden, de tillhörde, emedan, såsom lång erfarenhet hade visat, de därigenom blefvo missnöjda med sin lott och förbittrade mot de oundvikliga olikheterna i den sociala ordningen.

Men till och med i Ryssland är det i våra dagar för sent att genomföra en sådan politik. Just denna politik fullföljde påfvedömet i sin makts dagar, men denna förslagna institution inser nu, att den skulle vara ett misstag och till skada för den makt, som försökte den. Ljus har uppgått för massornas sinnen, och de kunna icke förvisas till sitt forna mörker. Kunskapens tillväxt har framkallat fordran på republikansk statsform, och monarkierna hafva [83] måst göra stora eftergifter till följd af folkets fordringar.

I den nya dagens gryning börja människor se, att under skyddet af falska anspråk, understödda af folket I dess forna okunnighet, hafva de härskande klasserna själfviskt gjort de öfrigas naturliga rättigheter och förmåner till en handelsvara. Och då de väga de makthafvandes anspråk, komma de hastigt till sina egna slutsatser, trots alla svaga ursäkter. Men då de själfva icke ledas af några högre principer för rättfärdighet och sanning än de härskande klasserna, är massornas omdöme långt ifrån riktigt; ty deras hastigt tilltagande benägenhet är att åsidosätta all lag och ordning snarare än att i ljuset af Guds ord lugnt och sansadt betrakta rättvisans anspråk från alla sidor.

Medan Babylon, kristenheten, –– den nuvarande samhällsordningen, representerad genom hennes statsmän och prästerskap –– väges på den allmänna opinionens vågskål, befinnas hennes många onaturliga anspråk vara grundlösa och orimliga. Och de mot henne riktade svåra beskyllningarna för själfviskhet och oöfverensstämmelse med Kristi gyllene regel, hvilkens namn och myndighet hon gör anspråk på, ha redan lyftat den motsatta skålen så högt, att världen redan nu har mycket litet tålamod att höra vidare bevis på hennes i verkligheten antikristliga karaktär.

Hennes representanter anropa världen att lägga märke till deras rikens härlighet, deras arméers triumfer, deras städers och palatsers skönhet och glans samt deras politiska och religiösa institutioners värde och styrka. De söka att upplifva den gamla tidens ande af sammanhållande patriotism och vidskepelse, som fordom böjde sig i ödmjuk vördnad för de makthafvande, och som muntert ropade: [84] "Länge lefve konungen", samt med vördnad betraktade dem, hvilka gjorde anspråk på att vara Guds representanter.

Men denna tid är förbi. Lämningarna af gammal okunnighet och vidskepelse försvinna hastigt och därmed också känslorna af sammanhållande patriotism och blind religiös vördnad, och i deras ställe träder oberoende, trots och misstro, som inom kort skola leda till världsvid strid och anarki. De olika statsskeppens folk tala hotande och med vrede till deras kaptener och styrmän, och stundom blifva de nästan upproriska. De påstå, att de makthafvandes nuvarande politik går ut på att locka dem till framtidens slafmarknader, att göra deras naturliga rättigheter till en handelsvara samt att bringa dem i den lifegenskap, hvari deras fäder trälade. Och med allt större häftighet yrka många på, att nuvarande skeppsbefäl skall afsättas, att skeppen må drifva, medan de själfva täfla om herraväldet. Men mot detta vilda och farliga rop strida kaptener och styrmän, konungarna och statsmännen, och behålla sina platser samt ropa till folket: Upp med händerna, ni låter skeppet drifva på klippan! De religiösa lärarne komma då fram och råda folket till undergifvenhet, och I det de söka inskärpa sin egen föregifna gudomliga myndighet, öfverse de med de borgerliga makternas sträfvanden att hålla folket i tygel. Men äfven de börja förstå, att deras makt är försvunnen, och de se sig om efter något medel för att återvinna den. Så tala de om sammanslutning och samverkan med hvarandra, och vi höra dem köpslå med staten om större hjälp och utlofva i gengäld att upprätthålla borgerliga institutioner med sitt (utdöende) inflytande. Men under allt är en storm i annalkande, och medan massorna, som ej kunna se faran, fortsätta att ropa, betagas de, som stå vid [85] skeppens roder, af fruktan för hvad de nu se med säkerhet måste komma.

De kyrkliga makterna känna delvis, att det åligger dem att aflägga räkenskap. Därvid söka de framställa saken i det bästa möjliga ljus, på det de måtte om möjligt kunna hejda den allmänna meningens revolutionära ström, som är riktad mot dem. Men när de till sin ursäkt söka framhålla de obetydligt goda verkningarna af sitt inflytande under flydda århundraden, blir deras förvirring endast så mycket tydligare, och andras ögon öppnas för det verkliga tillståndet. Dylika ursäkter synas ständigt i både världsliga och religiösa tidningar. I skarp motsats därtill märker man ock världens skoningslösa kritik mot kristenhetens både kyrkliga och borgerliga makter. Härpå anföras några exempel. 

Världens anklagelse mot de borgerliga makterna.

Följande är från New Yorks "Aftonpost" : "Bland alla egendomliga uppfattningar hos släktet finnes ingen mera egendomlig än den, att den allsmäktige Guden skulle med särskild omsorg hafva utvalt några af de mest vanliga medlemmar af släktet, ofta sjuka, dumma och lastbara, till att regera öfver stora folk under hans särskilda beskydd och såsom hans representanter på jorden."

Ur en annan tidning meddelas:

"Det finnes icke en tron i Europa, där icke fädernas synder märkbart drabbat barnen, och efter ett eller två släktled kommer det icke att finnas någon Bourbon, Hapsburg, Romanoff eller Guelf att förarga och dock regera världen. Blått blod af detta slag kommer i framtiden att lämnas ur räkningen. Det skaffar sig själf ur vägen."

En annan tidningsman har räknat ut, att kostnaden för det engelska konungahuset under åren [86] 1837–1888 uppgick till 29,583,974 pund sterling eller 543,511,532 kronor. Därtill anmärker han: 

"Är leken värd priset? Detta är en förfärlig summa att betala. Det innebär, att folket beskattats till sin yttersta gräns för att hålla ett antal personer sysslolösa, hvilka skulle blifva till större tjänst för landet, om de redbart förtjänade sitt lefvebröd."

Kröningsfesten för den nuvarande tsaren i Ryssland utgjorde en märklig belysning på kungligt öfverdåd, som i likhet med all annan kunglig ståt afsåg att bibringa folkmassan den idèen, att regenterna stodo så högt öfver dem, att de borde dyrkas såsom högre väsen och förtjänade den mest slafviska lydnad. Ståten vid detta tillfälle säges hafva kostat 25,000,000 dollars. "London Spectator" anmärkte därom bland annat: "Det är svårt att läsa om den ryska kröningen i Moskva, utan att man får en känsla af harm, i synnerhet som man samtidigt får läsa beskrifningarna om blodbaden på armenierna, som Ryssland vägrat beskydda, ehuru det haft makt därtill. Fem millioner pund sterling för en ceremoni! Finns det en grundsats, hvarpå en sådan utgift ens skenbart kan försvaras? Det är en Belsassars slöseri, uppvisandet af ett nästan vansinnigt högmod, ett utösande af skatter, såsom österländska furstar stundom pläga göra, endast för att uppväcka en känsla af storhet i ett fördärfvadt sinne."

Men det faktum, att regenterna i de så kallade kristna rikena i sin helhet äro i saknad af sanna kristliga känslor och äfven mänsklig sympati bestyrkes till fullo af deras förhållande till den armeniska frågan. Ty medan rikedom utströs med fulla händer för att understödja kungligheten och dess innehållslösa pomp och ståt, och medan millioner [87] soldater och sjömän samt en den mest underbara militära utrustning stå till deras förfogande, lyssnade de oberörda till de stackars armeniska kristnas rop, hvilka turkarna torterat och dödat i tio tusental. De stora arméerna äro tydligen icke afsedda för mänsklighetens bästa utan blott och bart för att befrämja världens politiska och finansiella styresmäns själfviska syftemål: att bemäktiga sig landområde, att skydda finansmäns intressen, att med mordisk ondska gripa hvarandra om strupen, närhelst tillfälle yppar sig att förstora deras välde eller att föröka deras rikedom.

I skarp motsats till detta kungliga slöseri, som till någon del råder i alla monarkier, stå de europeiska ländernas oerhörda statsskulder. Vi meddela följande ur "London Telegraph": 

"Penningbrist hänger likt ett svart moln öfver Europas nationer, i synnerhet öfver de små. Ty det kan icke förnekas, att staternas balansräkningar och utsikterna för folkens välfärd äro mycket bedröfliga. Den förnämsta och tydliga orsaken därtill är naturligtvis den väpnade freden, som trycker hela Europa lik en nattmara och har förvandlat hela kontinenten till ett krigsläger. Se blott på Tyskland, detta allvarliga och nyktra välde! Utgifterna för krigsmakten, som år 1880 uppgingo till 350 millioner mark, hade år 1893 stigit till 570 millioner mark. Genom den nya lagen för försvaret tillkomma dessutom årligen 60 millioner mark, och Frankrike har gjort samma krampaktiga ansträngningar för att kunna mäta sig med sin mäktiga rival."

Skickliga statistiker anse, att, frånsedt de tunga skuldbördorna, den verkliga kostnaden för Europas arméer och flottor, underhåll af garnisoner, förlusten af arbete etc. med säkerhet uppgår till 1,500,000,000 dollars per år. Den aflidne engelske [88] parlamentsledamoten John Bright skref till den franske deputeraden F. Passy: 

"För närvarande uppslukas Europas alla tillgångar af militära utgifter. Massornas verkliga intressen trampas under fötterna af hänsyn för falska begrepp om nationell storhet. Jag kan icke förhindra den tanken, att Europa gär mot en stor katastrof. Militarismen skall till sist uttömma folkens tålamod, och dessa, drifna till förtvilflan, torde inom kort bortsopa konungahus och förmenta statsmän, som regera i deras namn."

Sålunda pågår domen mot de borgerliga makterna. Det är icke endast pressen, som talar så, utan massorna allestädes ropa högljudt mot de nuvarande myndigheterna. Oron är världsvid och blir alltmer farlig för hvarje år. 

Världens anklagelse mot det nuvarande sociala systemet. 

Kristenhetens sociala system är också föremål för granskning, och världens vittnesbörd mot alla dess orättvisor höres allestädes i alla länder. Alla förklara, att det misslyckats. Motståndet mot detsamma blir allt större och sprider oro öfver hela världen, skakar allt förtroende till existerande institutioner och förlamar industrien tidt och ofta med strejker etc. Det finnes icke en nation i kristenheten, där man icke protesterar mot de nuvarande sociala anordningarna, och detta envist och alltmer hotande. Hr Carlyle säger:

"Den engelska industrien synes hastigt blifva en ofantlig fängelsehåla, rykande af kroppslig och moralisk pestsmitta, ett gräsligt Golgata, där själar och kroppar lefvande begrafvas. Trettio tusen sömmerskor arbeta sig själfva till döds. Tre millioner arma varelser, som aftyna i nödtvungen sysslolöshet, [89] hjälpa dem att dö. Detta är endast några drag ur förtviflans dystra register."

Världen uppvisar fruktansvärda motsatser: å ena sidan millioner i mänskligt slafveri för uppehället, en ofantlig här af arbetslösa och åter en annan här af underbetalda arbetare, å den andra sidan lyx, öfverdåd och omätlig rikedom. Om dess hopande skall Chauncey M. Depew en gång hafva sagt:

"Femtio män i Förenta Staterna kunna komma tillsamman inom tjugufyra timmar och på grund af sin rikedom träffa en öfverenskommelse, hvarigenom all samfärdsel och handel skulle stoppas och hvarje elektrisk motor stanna. Dessa kunna äfven behärska penningcirkulationen och framkalla en panik, närhelst de vilja."

Världens dom öfver de kyrkliga makterna.

Kritiken mot kyrkan och dess ledare är minst lika sträng som den, hvilken öfvas mot regenterna och de rika, ty man inser, att de ha gemensamma intressen. Märk följande exempel.

I "North American Review" för nov. 1893 skref John Edgerton Raymond rörande "Kyrkans förfall" bland annat:

"När de fattiga och förtryckta, som lärts att blicka upp till himmelen efter framtida belöning, sågo, att heliga präster och gynnade furstar voro klädda i purpur och kostbart linne samt hvar dag lefde kräsligt, sågo, att de samlade skatter på jorden i trots af rost och mal och tjufvar, sågo, att de med godt samvete tjänade Gud och mammon, då började de tvifla på deras uppriktighet. Och snart öfvergåfvo de kyrkans altare och förklarade: ´Att förneka kyrkans ofelbarhet eller att icke tro på hennes bekännelser är icke detsamma som att förneka religionen. Vi strida icke mot kristendom men mot det [90] sätt, hvarpå kyrkan framställer den. Vördnad för gudomlig sanning är förenlig med det djupaste förakt för kyrkoväsendet. För den stora personlighet, som trampat jorden, hvilkens beröring bringade lif, och hvilkens leende var frälsning, hafva vi endast vördnad och kärlek men icke så för den institution, som gör anspråk på att representera honom’."

I en annan tidning förklarade d :r Rossiter W. Raymond sin vägran att lämna vidare bidrag till hednamissionen med dessa ord:

"Jag kan icke längre gifva understöd åt missionärer, som tro den afskyvärda irrläran, att alla hedningar skola fördömas, och att Gud icke älskar dem. Jag är trött på hela denna humbug och vill icke gifva ett öre för att sprida nyheterna om fördömelse. Att Gud är kärlek, är goda nyheter, men det göres till en gammal fabel af dessa män, som släpa en Jagernauts vagn öfver hedningarna och önska, att vi skola föda de djur, som draga den. Det är min kristna plikt att icke gifva något till en mission, som lär hedningarna, att deras fäder gingo till helvetet."

Sålunda se vi, huru den nuvarande tingens ordning sväfvar i den allmänna opinionens vågskål. Den bestämda tiden för dess störtande har kommit. Jordens store domare lyfter upp det mänskliga förnuftets vågskål, pekar på vikterna af sanning och rättvisa, låter kunskapens ljus strömma in och inbjuder hela världen att pröfva rättfärdigheten i hans utslag att till förstöring döma det svekfulla gäckeriet af kristenhetens falska anspråk. Världen tilllämpar pröfningen, och till sist skola alla uppnå samma slutsats. Och såsom en stor kvarnsten skall Babylon, förvirringens stora stad, med all dess beprisade borgerliga och kyrkliga makt och med dess tillägnade värdighet, rikedom, titlar, inflytande, heder och fåfäng ära kastas i hafvet (det oroliga hafvet [91] af oregerliga folk) för att aldrig mer uppstå. (Upp. 18: 21; Jer. 51: 61–64.) Ehuru pröfningen ännu icke afslutats, kunna dock många redan se hennes dom skrifven: "Du är vägd på en våg och befunnen för lätt", och snart skall dess fruktansvärda dom förverkligas. Dess förstöring skall till fullo utföras, då de bestämda "hedningarnas tider" gått till ända, år 1915. Händelserna utveckla sig raskt mot en sådan kris och afslutning.

Endast några få i den stora nominella församlingen äro tillräckligt vakna och nyktra för att kunna inse dess fördärfvade tillstånd, emedan massorna både bland åhörare och predikanter äro alltför mycket förgiftade af världens ande. Beträffande antal och finanser känner den dock lifligt sitt sjuka tillstånd; ty hon anser det nödvändigt att kunna uppvisa ett storartadt yttre, emedan hon tror, att hennes gudomliga uppdrag är att omvända världen. Huru hon lyckats i denna sin sträfvan, skola vi undersöka i ett följande kapitel.

Då vi sålunda finna, att Babylon står inför rätta för att försvara sig själf i närvaron af en församlad värld, med hvilken styrka återkommer icke psalmistens profetia för vårt sinne, hvilken profetia anförts i början af detta kapitel! Ehuru Gud behållit tystnad under alla århundraden, då det onda triumferat i hans namn och hans sanna helgon lidit förföljelse på otaliga sätt, har han dock ingenting förgätit. Och nu har den tid kommit, hvarom han talade genom profeten, sägande: "Jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen." 

Må alla, som äro vakna och på den rätta sidan i dessa mycket allvarliga tider, väl lägga märke till allt detta och se, huru fullkomligt profetian och uppfyllelsen motsvara hvarandra. [92]