STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  FEMTE KAPITLET.

BABYLONS NATIONELLA FÖRBIRRING INFÖR DEN
STORA DOMSTOLEN.

De borgerliga makterna äro i trångmål och se domen komma öfver dem. – I fruktan och trångmål söka de förbund med hvarandra och blicka förgäfves upp till kyrkan efter hennes forna makt. – De föröka sina arméer och flottor. – Krigsförberedelser till lands och vatten. – Fulldomnade drigsverktyg. -- Manen på hjjältarna, smiden plogbillar till svärd etc. – Ropet om frid, frid, då det icke är någon frid.

“Ty detta är hämndedagar, att allt, som är skrifvet, skall fullbordas. . . . Och på jorden skall ångest komma öfver folken,och de skola förtvifla vid hafvets och vågornas dån, under det att människor uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå världen, ty himmelens krafter skola bäfva; och då skola de se människosonen komma i en sky med stor makt och härlighet.”

“Ännu en gång skall jag skaka icke alienast Jordan utan äfven himmelen!  Och detta — ännu en gang — tillkännagifver förvandlingen af de ting, hvilka bäfva, såsom de där äro skapade, på det att de ting, som icke bäfva, må förblifva. . . . Ty vår Gud är en förtärande eld.” — Luk. 21 : 22, 25-27 ; Ebr. 12 : 26-29.

ATT DE borgerliga makterna i kristenheten förnimma, att domen kommer att öfvergå dem, och att de icke äro säkra i sin makt, är mycket tydligt.  Så talade Disraeli, då han var statsminister, i ett tal den 2 juli, 1874 (just i början af skördetiden eller domens dag) inför det engelska parlamentet :

Den stora världskrisen är närmare, än mången anar ?  Hvarför är kristenheten så hotad ?  Jag fruktar, att civilization håller på  att sammanstörta.  . . . Öfverallt förefines missnöje, trångmål blandnationerna, och människor upriver anden af förskräckelse.  . . . Ingen kan undgå att märka detta, Ingen, som någonsin läser en tidning, kan undgå [94] att se, huru den politiska horisonten uppfylles af stormmoln. . . .  Det måste komma till något förfärligt utbrott.  Hvarje kabinett i Europa intages af oro.  Hvarje konung och regent står med handen på svärdfästet. . . . Vi lefva i en tid af oerhörd förskaräckelse.  Vi nalkas slutet.

Om utsikten var sådan vid själfva början af domen, huru mycket tydligare äro icke tidens tecken nu!

Följande har varit synligt i — “London  Spectator” : “Hvad är orsaken till den oro, som råder i Europa?  Främst torde det vara den misströstans våg, som nu gãr genom dess länder.  Denna misströstan har sin grund dels I ekonomiska trångmål och dels däri, att anarkismen plötsligt framträdt som en kraft i världen. . . .  Statsmän vidt och bredt vänta alltid faran nedifrån, bombattentaten.  I själva verlet anse de, att ankisterna emdast utgöra förtrupperna till en här, som rycker fram mot civilisationen och kommer att söndersmula den bestående ordningen, om den icke kan blidkas eller besegras. . . .  Denna misströstan är för ågonblicket större till flöljd af det ekonomiska trycket.”

Ur ett tal öfver ämnet : “Nationernas trångmål”, af Jas. Beck, Esq., anföres följande från “The Christian Statesman”  (“Den kristne statsmannen”).  Den utgör en trogen bild af vår oroliga tid.

Det flydda åhundradet, som började med dundret af Napoleons kanoner vid Marengo och slutade med liknande dunder i både öster- och västerland, har icke haft ett enda fredsår.  Sedan år 1800 har England haft 54 krig, Frankrike 42, Ryssland 23, Österrike 14 och Preussen 9.  Detta gör 142 krig på fem nationer, af hvilka åtminstone 4 hafva Kristi evangelium såsom statsreligion.  På sin tid bestod det romerska väldets stående armé af omkring [95] 400,000 man, men denna var fördelad öfver hela området från Eufrat till Temsen.  Nu öfverstiga Europas härar 4,000,000, förutom reserverna på minst 16,000,000, som längre eller kortare tid tjänat i armén.  På de sista tjugu åren ha dessa arméer nästan fördubblats, och Europas statsskulder,som till största delen ådragits genom krigsrustningar och påtvingats folket, ha uppnått den oerhörda summan af tjugutre tusen millioner dollars.

Spjutet, lansen och stridsyxan hafva såsom barnleksaker bortlagts af den moderna människan.  I deras ställe finnas eldvapen, hvilkas förödande verkningar trotsa all beskrifning.  Uppfinningen af rökfritt krut förhjälper till att ödeläggelsen blir fullständig.  I en af bataljerna vid Metz sopade kulsprutorna ned 6,000 tyskar inom loppet af tio minuter.  Vid Plevna förlorade Skobeleff under en kort stormmarsch på 100 meter 3,000 man, men kulsprutor och gevär hafva nu fem gånger så stor förmåga att kunna förstöra.  Tanken på en framtida slaktning kan därför komma både hjärta och förstånd att stanna.

Intet kan vara mera tydligt, än att mänskligheten står vid en skiljeväg.  Rustningarna ha nått sin höjdpunkt  I Europa är vidare rustning icke möjlig.  Italien är redan bankruttmässigt till följd af sina krigsrustningar och kan hvilken dag som helst hemsökas af revolution.  Många tänkande tidningsmän anse, att Europas nationer därför måste antingen börja krig eller också afväpna.  Huru träffande förutsade icke Mästaren : “På jorden skall ångest komma öfver folken, . . . Under det att människor uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå världen.”

Yttringar af socialism i tyska riksdagen, belgiska parlamentet och franska kammaren hafva alls icke [96] varit ägande att förminska de makthafvandes fruktan.  De socialistiska partimedlemmarna i tyska riksdagen vägrade att deltaga i lefveropet för kejsaren och uppstodo icke ens från sina platser.  I Belgien besvarade socialisterna ett i parlamentet föreslaget lefverop för konungen, hvilken ansågs stå på aristokratiens och kapitalets sida, med att ropa : “Länge lefve folket!  Ned med kapitalisterna!”  Och franska kammarledamöter förklarade, då deras socialistiska förslag icke gynnades, att revolution skulle utföra, hvad som nu fredligt begärdes men afslogs.

Der är också betecknande, att en lag mot socialister afslogs af tyska riksdagen, och i London tillväxer socialismen beständigt.  Det mäktigaste arbetarpartiet i England är helt och hålet en socialistisk organization.  Det väntar inom kort en blodig revolution, hvilken skulle ha till följd, att en socialistisk republik upprättas på ruinerna af den nuvarande monarkien.

Det är alltså intet under, att konungar och styresmän vidtaga särskilda mått och steg för att beskydda sig själfva och sina intressen för den hostande revolutionen och världsvid anarki.  Desöka att förena sig med hvarandra, men deras ömsesidiga misströstan är så stor, att de hafva mycket litett att hoppas på af någon förening.  Nationerna afundas och hata hvarandra, och deras förbindelser hvila endast på eget intresse.  Därför kunna deras förbund bestå endast så länge, som deras själfviska planer löpa jämsides.  Det finnes ingen välvilja eller kärlek i dem, och den dagliga pressen är ett beständigt vittne om att det är omöjligt för nationerna att finna en politik, som skulle bringa dem alla till harmonisk samverkan.  Fåfängt är således det [97] hopp, som väntas komma genom makternas sammanslutning.

Kyrkoväsendet icke längre ett bålverk.

Då de mäktiga åtminstone till någon del inse detta, rikta de sina blickar ängsligt upp till kyrkan (icke de trogna få helgonen, som Gud känner och erkänner såsom sin församling, utan den stora namnförsamlingen, som världen allena erkänner).  De önska se, om hon har något moraliskt inflytande eller någon kyrklig myndighet, som kunde lända till deras hjälp i striden mellan regenterna och folken.  Kyrkan skulle också med glädge vilja bistå dem, ty hennes och furstarnas intressen äro förenade.  Men fåfängt väntar man  hjälp från detta håll, ty de uppvaknade massorna ha nu mer ringa vördnad för prästerskap eller statskonst.  Det oaktadt skall ett försök göras med kyrkans hjälp.  Så t. ex. har tyska riksdagen upphäft det beslut, som år 1870 förvisade jesuiterna från Tyskland, i hopp om att kunna vinna det katolska partiets inflytande till stöd för arméförordningarna.  Af fruktan för anarki och socialt krig var det också, som den världsliga makten i Italien sökte försona sig med Roms kyrka.  Med hänsyn därtill förklarade statsminister Crispi i ett märkligt tal, att det sociala systemet nu genomgår en ödesdiger kris.  Det vore därför alldeles nödvändigt, att de borgerliga och religiösa myndigheterna förenade sig till enig samverkan mot det ärelösa parti, som skrifvit på sin fana : “Ingen Gud, ingen konung!”  och att samhälet upptoge kampen med fältropet :  “För Gud, konung och fosterland!”

Denna fruktan är det, som gör, att alla Europas borgerliga makter äro benägna att försona sig med påfven.  Denne börjar därför hoppas på att återvinna [98] mycket af sin förlorade makt.  Detta sakförhållande fick sin belysning vid påfvejubileet för några år sedan, då kristenhetens alla statsöfverhufvuden, med undantag af Sveriges konung, öfverlämnade värdefulla gåfvor till påfven.  De borgerliga myndigheterna känna sig svaga inför den uppvaknande världens stora makt, och i sin förtviflan erinra de sig påfvedömets, tyrannens, forna makt.  De hata tyrannen men äro villiga att göra stora medgifvanden, om de därigenom kunna få hjälp till att hålla de missnöjda folken i tygel.

Många erkänna den romersk-katolska kyrkans anspråk, att hon är det enda bålverket mot den stigande floden af socialism och anarchism.  Men att detta är ett tomt bedrägeri, visa förhållandena i det högkatolkska Belgien, där socialismen haft enastående framgång.  Härom har grefve Paul von Hönsbrouck, som förut tillhört jesuiterorden men öfvergått till protestantismen, sagt i en tysk tidning, där han visar, huru fåfängt det är att söka hjälp från dett håll :

“Katolicismen kan lika litet rädda folket från gudsförnekelse som från socialism.  Detta land (Belgien), som med rätta blifvit kalladt ‘klostrens och prästerskapets land’, har blifvit ett Eldorado för social revolution.”

Öfverdrifna krigsrustninger.

Fruktan för hotande revolution drifver alla nationer i “kristenheten” till öfverdrifna krigsrustningar.  En Londontidning uppgifver, att fem nationer i Europa hafva krigsfonder till ett sammanlagdt belopp af 6,525,000,000 francs, detta i ändamål att förstöra människor och material i krig.  Och Förenta Staternas krigsdepartement uppgaf år 1895 arméernas storlek sålunda :  Österrike-Ungern [99] 1,794,175 man ; Belgien 140,000 ; England 662,000 ; Frankrike 3,200,000 ; Tyskland 3,700,000 ; Italien 3,155,036 ; Ryssland 13,014,865 ; Spanien (specialtrupper) 400,000 ; Schweitz (med landstormen) 486,000.  Däremot haf Förenta Staterna 141,846 man utbildade trupper men kan beväpna 9,582,806.  Man måste instämma med “New York Herald” :

“Nästa krig i Europa kommer att förorsaka en hittills okänd förödelse.  Oerhörda armèer äro sorgfälligt utbildade och beväpnade snart sagdt till fullkomlighet.  Visserligen påstås det, att dessa arméer äro en garanti för fred, men de förorsaka så oerhörda kostnader, att trycket däraf oundvikligen kommer att framkalla krig.”

Genom dessa vidt omfattande krigsrustningar uppfylles tydligen Joels profetia (3 : 9-11) : “Ropen ut detta bland hedningarna, båden upp dem till helig strid.  Manen på hjältarna, må alla stridsmännen komma och draga fram.  Smiden edra plogbillar till svärd och edra vingårdsknifvar till spjut.  Den svagaste må känna sig såsom en hjälte.  Skynden att komma, alla i hednafolk här rundt omkring, och samlen eder tillhopa.”  Går icke detta rop genom världen i vår tid?  Bereder sig icke den starke såväl på den kommande striden?  Sträfvar icke namnkyrkan att ingjuta krigets ande i den manliga ungdomen?  Församla icke nationerna sina mäktiga härar och beskatta de icke folket nästan öfver dess förmåga för att bereda sig på krig, den stora nöd, som de se hastigt nalkas?

Ropet : “Frid, Frid!”

Men oaktadt Guds dom öfver alla nationer äruppenbar, och oaktadt många röster oemotståndligt höjas mot hela den nuvarande tingens ordning, söka somliga dölja sin fruktan genom att ropa : “frid, [100] frid!” då det icke är någon frid.  Detta rop utgick från den stora flottparaden, som hölls vid Nordsjökanalens öppnande år 1895.  Tyske kejsaren, som förtröstar på svärdet såsom ett ofelbart medel mot fredsbrott, hade inbjudit alla nationer att sända krigsskepp (dessa fridstiftare) till denna högtidlighet, och öfver ett hundratal af dessa flytande järnfästningar, däribland tjugu jätteslagskepp, kommo, alla fullt beväpnade och i stånd till att utveckla en hastighet af sjutton (eng.) mil i timmen.  “Det är svårt”, säger “London Spectator”, att kunna fatta en sådan makt, som på några få timmar kunde sopa bort den största sjöstad och sänka världens förenade handelsflotta till hafvets botten.  Den vid Kiel församlade flottan var sannolikt förkroppsligandet af den största möjliga stridsmakt, förutsatt att striden aldrig räcker längre än de explosiva förråden. “Dessa skepp med sin utrustning kostade hundratals millioner dollars, och för dessa förnäma gästers underhåll fick tyska folket betala 8,000,000 mark.  Den tyske kejsarens och de främmande representanternas tal rörde sig om – fredens nya æra”, men de vackra talen och kanonernas mäktiga dån, hvarigenom konungar och kejsare förkunnade : “Frid, frid!” tolkades icke af folket såsom en uppfyllelse af budskapet : “Frid på jorden och till människorna ett godt behag, Det föreslog intet läkemedel mot de sociala svårigheterna, ingen lättnad för de fattiga och olyckliga massornas bördor, ej heller gaf det någon försäkran om god vilja på jorden, vare sig mellan nationerna eller mellan regeringar och folk.  Det var därför ett gyckelspel, en stor, djärf nationalfalskhet, och just så betraktades det af folket.

 “Chicago Chronicle” sade :
“Det är det största hyckleri, detta skådespel vid [101] Kiel.  Då fredens verk skall upphöjas, förhärligas kriget.  Dödliga fiender samlas och uppvisa sina vapen, medan de dölja sin fiendskap bakom tvungen vänlighet.  Af artighet låter man kanonerna dundra.  Kejsaren själf betecknar den samlade flottan såsom en symbol af fred och samarbete mellan.Europas folk till vidmakthållande och utvecklande af Europas civilisation, men erfarenheten lär motsatsen.  Den, som har en bössa, önskar skjuta med henne.  Så har ock den nation, som är beredd för krig, behof däraf.  Det enda, som hotar Europas fred, är det faktum, att hvarje nation är beredd för krig.  Kiel-kanalen är en tjänst för civilisationen, men sättet för dess öppnande upphöjde barbarismen.  Den gräfdes för att uppmuntra handeln, men den invigdes med församlandet af handelstförstörande skepp.”

Det högljudda och förenade ropet : “Frid, frid!” då det icke är någon frid, påminner oss kraftigt om Herrens ord genom profeten Jeremia :

“Från den minste till den störste äro de hemfallna åt girighet.  Profeter och präster öfva falskhet.  Och de hela mitt folks dotters skada mycket lättfärdigt, sägande : “Frid, frid, då det icke är någon frid.” [102 De borde blygas, då de hafva öfvat styggelse, men de känna icke den minsta skam, ej heller förstå de att blygas.  Därför skola de falla bland dem, som falla.  På den tid, då jag bestraffar deras synder, skola de snafva, säger Herren.” — Jer. 6 : 13-15, eng. öfv.

[102]