STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  SJÄTTE KAPITLET.

BABYLONS KYRKLIGA FÖRVIRRING INFÖR DEN

STORA DOMSTOLEN

Den sanna församlingen, som Herren erkänner, har ingen del i Babylons dom. – Kristenhetens religiösa läge företer ingen hoppfull kontrast mot den politiska situationen. – Den stora förvirringen. – Prästerskapet har at leda försvaret. – Den stora reformationens ande är död. – Präster och folk i samma läge. – De framställda anklagelserna. – Försvaret. – Ett förbund föreslås. – Det eftersträfvade målet. – De valda medlen. – Den allmänna benägenheten att prisgifva sanningen. – Domen öfver kristenhetens religösa institutioner.

”Då sade han till honom: Efter din egen mun skall jag döma dig, du onde tjänare.”. – Luk. 19:22.

[103] Medan vi här betrakta den dom, som nu går öfver den stora namnförsamlingen, må vi icke förgäta, att det också finnes en verklig Kristi församling, hvilkens medlemmar äro utvalda, dyrbara, invigda åt Gud och hans sanning midt ibland ett vrångt och förvändt släkte. De äro icke kända af världen, men de äro kända af Herren, som dömer icke efter utvärtes sken utan efter hjärtats tankar och uppsåt. Och huru vidt skilda de än må vara, vare sig de stå allena eller tillsammans med andra såsom ”hvete” midt ibland ”ogräs”, vakar Guds öga alltid öfver dem. Dessa helgade, för Herren helt invigda, själar, förblifva under den Allsmäktiges skugga, medan Herrens domar öfvergå de stora religiösa system, som med orätt bära hans namn. (Ps. 91: 1, 14-16.) Dessa dela icke det stora Babylons dom utan upplysas på förhand och kallas ut från henne. (Upp. 18:4.) ”Herren kanner de sina” (2 Tim. 2:19), och han för dem på gröna ängar och till lugna vatten. Des-[104]sa utgöra den sanna församlingen, som han vörderar, det Sion, som Herren har utvalt (Ps. 132:13-16), och hvarom det är skrifvet: “Sion hör det och gläder sig, och Juda döttrar fröjda sig för dina domars skull, Herre.” (Ps. 97:8.) Men dessa måste vi förbigå, då vi nu betrakta namnförsamlingen och bemärka Guds dom, som drabbar henne i denna evangelii ålders skördetid.

Om kristenhetens borgerliga makter äro förvirrade och nöd öfver nationerna uppenbaras allestädes, så företer det religiösa läget säkerligen ingen hoppful kontrast af frid och säkerhet, ty det moderna kyrkoväsendet är i likhet med nationerna insnärjdt i sina egna garn. Om nationerna, hvilka sått orättfärdighetens säd, komma att få skörda en hvirfvelstorm af nöd, så kommer den stora namnförsamlingen, som deltagit i såendet, också att få dela denna skörd. Namnförsamlingen har länge til stor del åsidosatt Guds ord såsom det enda rättesnöret för tro och lefverne samt djärft framhållit många stridande och Gud vanhedrande läror. Den har haft behag i att läta djäfvulen så ogräs ibland hvetet och gläder sig nu öfver frukten af hans sående, -- åt det blomstrande ogräsfäletet. Det jämförelsevis fåtaliga “hvetet” har icke längre något värde på kristenhetens marknad, och trogna Guds barn blifva förkastade och sårade af sina förmodade vänner. Ett utvärtes sken har utbytt sann hjärtedyrkan.

Motstridande läror delade församlingen för lång tid sedan i talrika sekter, som bekämpa hvarandra. Och hvar och en af dessa gör anspråk på att vara den sanna församlingen, som Herren och apostlarna grundade; men tillsamman ha de bringat världen en så förvrängd framställning af vår himmelske Faders karaktär och plan, att mänga tänkande [105] människor vända sig bort med afsky från sin Skapare. Reformationsrörelsen afskaffade väl åtskilliga af påfvedömets falska läror och ledde många ut från detta orättfärdiga system. Reformatorerna riktade uppmärksamheten på Guds ord och häfdade den enskildes rätt att bruka sitt eget omdöme samt tillerkände hvarje Guds barn rättighet att predika sanningen utan att vara bemyndigad af påfvar och biskopar, som falskeligen gjort anspråk på att hafva efterträdt de tolf apostlarna i myndighet. Men inom kort blef danna goda proteströrelse mot Roms orättfärdiga, antikristliga kyrka öfvervunnen af världens ande, och snart började protestanterna, som de blefvo kallade, upprätta nya organisationer, hvilka stadfästade icke blott erhållna sanningar utan också många af de gamla villfarelserna samt tillade några nya sådana. Hvar och en behöll dock litet sanning. Resultatet blef ett virrvarr af motstridande trosbekännelser, i strid med f Messias’örnuftet, i strid med Guds ord och i strid med hvarandra. Och då reformationstidens forskningsifver dog ut blefvo dessa hastigt förstenade och ha förblifvit så till denna dag.

För att uppbygga och stadfästa dessa irrlärosystem hafva härda män skrifvit digra böcker, som människor lärts att studera i stället för Guds ord. För detta ändamål hafva ock predikantskolor grundats, och från dessa ha unga män, som blifvit undervisade i deras villfarelser, utgått för att meddela dem åt folket. Och människorna, som blifvit lärda att betrakta dessa män såsom Guds förordnade tjänare, efterträdare til apostlarna, hafva trott deras framställningar utan att forska i skrifterna, såsom de ädla bereanerna på Pauli tid gjorde (Apg. 17:11), för att se om det förhölle sig så.

Men nu har skörden af allt detta sående kommit, [106] räkenskapsdagen är för handen, och namnförsamlingens alla sekter äro storligen förvirrade, och i synnerhet prästerskapet, som i många anklagares och vittnens närvaro ha att leda försvaret i denna domsdag och, om möjligt, uppfinna något medel, som från fullkomlig förstörelse kunde rädda, hvad de betrakta såsom den sanna församlingen. I sin nuvarande förvirring och i sin önskan att på grund af klokhetsskäl öfva gemenskap med hvarandra har dock enhvar af dem nästan upphört att betrakta sin egen särskilda sekt såsom den enda sanna församlingen, och nu tala de om hvarandra såsom olika ”grenar” af den ena församlingen, trots deras motsägande trosbekännelser, hvaraf alla nödvändigtvis icke kunna vara sanna.

Ack, i denna kristiska stund är det ett beklagansvärdt faktum, att den stora reformationens ande är död. Protestantismen är icke längre en protest mot antikrists ande, ej heller mot världen, köttet eller djäfvulen. Dess trosbekännelser, som äro i strid med Guds ord, med förnuftet och med hvarandra samt själfmotsägande, söka de att dölja för offentlig undersökning. Dess digra teologiska verk äro endast bränsle för elden på denna kistenhetens domsdag. Dess främsta teologiska skolor äro otroshärdar, som sprida smittan allestädes. Dess stora män: dess biskopar, teologie doktorer och professorer och dess mest framstående predikanter i de stora städerna blifva ledare för förklädd otro. De söka att undergrafva de heliga skrifternas inspiration och att ersätta den frälsningsplan, som däri uppenbaras, med den mänskliga teorien om evolution. De söka allt närmare gemenskap och likhet med Roms kyrka, eftersträfva hennes ynnest, prisa hennes metoder, förtiga hennes brott och blifva därigenom i anden hennes bundsförvanter. De skicka sig också alltmer [107] efter världens ande i allting, efterhärma dess pomp och ståt, som de påstå sig hafva förnekat. Lägg märke till deras utomordentliga kyrkobyggnader, dekorationer och inredningar, de tunga skuldbördor, som därigenom ådragits, och det beständiga tiggeriet samt planerandet för att få därtill nödvändiga medel.

I mycket af allt detta ha flertalet af församlingsmedlemmarna blifvet prästerskapets villiga redskap, och predikanterna hafva i sin tur öppet befrämjat de världsliga och inflytelserika medlemmarnas smak och önskningar. Folket har öfvergifvit sin rätt och plikt att själf forska i skriften och begrunda Guds lag för att urskilja, hvad som är sanning och rättfardighet. De äro likgiltiga, värdsliga och älska vällust mer än Gud. De äro förblindade af denna världens gud och villiga att antaga hvarje plan, som befrämjar nuvarande världsliga önskningar och sträfvanden, och prästerskapet uppmuntrar denna ande för egen vinnings skull. Om alla dessa religiösa organisationer skulle försvinna, så måste också det själfupphöjda prästerskapets alla ämbeten och löner samt värdighet försvinna med dem. Därför äro de nu lika ifriga att stadfästa namnkristenhetens institutioner, som fariseerna och de skriftlärda och lagkloka voro ifriga uti att för alltid stadfästa judaismen, och det af samma skäl. (Joh 11:47, 48, 53; Apg. 4:15-18.) Och på grund af sina fördomar och världsliga sträfvanden äro kristna lika blinda för den nu inbrytande nya hushållningens ljus, som judarna voro det för evangelii hushållning, som höll på att dagas vid tiden för vår Herres första tillkommelse.

De framställda anklagelserna mot kyrkoväsendet.

Plötsligt har den s. K. Kristna församlingen blifvit föremål för en mördande kritik, och hela varl-[108] dens forskande blickar äro riktade mot henne. Denna kritik är så förhärskande, att ingen kan undgå att höra den. Den ligger i själfva luften. Den höres i enskilda samtal, på gatorna, järnvägarna, verkstäderna och i butikerna. Den går genom den dagliga pressen och är ett stående ämne i de ledande tidningarna, båd världsliga och religiösa. Alla ledare inamnförsamlingen betrakta den som en sak, hvilken icke  bådar något godt för hennes institutioner, och de anse det nödvändigt att genast och vist bemöta den (enligt deras egna idéer), om de skola bevara sina institutioner från den fara, som hotar dem.

Den namnkristna församlingen anklagas 1) fö motsägelse. Till och med välden ser den vida skillnaden mellan bibeln, som påstås vara löromåttstocken, och hennes själfmotsägande och i många hänseenden orimliga trosbekännelser. Den hädelsefulla läran om evig pina förlöjligas, och den förmår icke längre att skrämma människor in i församlingen. Presbyterianska och andra kalvinistiska sekter ha för någon tid sedan varit föremål för en storm af kritik för sina länge hedrade trosbekännelser, och de ha förfärligt skakats. Prästerskapets förtviflade försök till försvar känna alla till. Denna uppgift är mycket besvärlig, och att de helst skulle undvika den, är myckedt tydligt; men de kunna det icke och måste leda försvaret, bäst de kunna. Rev. T. De Witt Talmage tolkade folkets känslor, då han sade:

”Jag önskade, att denna olyckliga strid om trosbekännelsen icke blifvit tvingad på församlingen, men nu, då den pågår, säger jag: Bort med den och låt oss få en ny bekännelse.”

Vid ett annat tillfälle sade samme man:

”Jag förklarar en gång för alla, att all denna strid genom hela kristenheten är satanisk. Det mest djäfvulska försök göres för att splittra församlingen. [109] ... Hvilken ståndpunkt skola vi intaga med hänsyn till dessa strider? Gå ej med på dem. Medan detta religiösa oväsen föresiggår vidt och bredt, stanna vid hemmet och sköt affärerna! Ty huru kan du vänta att en man, som är endast fem eller sex fot lång, skulle kunna vada genom en tusen fots djup ocean? ... De frågor, som doktorerna försöka att afgöra, torde icke blifva besvarade förrän dagen efter domsdagen.”

Mycket sant, dagen efter denna domsdag komma alla dessa förvirrande frågor att vara afgjorda och sanning och rättfärdighet upprättad på jorden.

Namnförsamlingen anklagas 2) för uppenbar brist på den fromhet och gudaktighet, som hon bekänner sig äga, ehuru det medgifves, att några få sant fromma själar finnas här och där bland de ringa. Skam och skrymteri tränger i sanning fram, och rikedom och förmätenhet göra det mycket tydligt, att de fattiga icke äro välkomna i de jordiska tempel, som blifvit uppförda i Kristi namn. Folkmassan har funnit ut detta, och de ha blickat i sina biblar för att se, om anden hos församlingens store grundläggare var sådan. Där ha de lärt, att ett af bevisen på hans messiasskap var, att ”för de fattiga predikas evangelium”, att han sade till sina efterföljare: ”De fattiga hafven I alltid bland eder”, och att de icke skulle gifva något företräde åt den, som hade en guldring eller en vacker klädnad etc. De ha också funnit den gyllene regeln och ha tillämpat den på församlingens uppförande, både på församlingen som ett helt och på de enskilda. I bibelns ljus komma de sålunda hastigt till den slutsatsen, att namn församlingen är fallen från nåden. Och så tydlilg är denna slutsats, att hennes försvarare finna sig själfva stå förvirrade.

Namnförsamlingen anklagas 3) för försummelse [110] att utföra, hvad hon påstår vara hennes mission, nämligen att omvända världen. Huru världen har upptäckt, att tiden kommit, då församlingens verk borde visa några tecken till fullbordan, är oförklarligt. Men alldeles som all människor vid slutet af den judiska åldern väntade, att någon stor förändring skulle äga rum (Luk. 3:15), så befinna sig äfven nu i slutet af evangelieåldern alla människor i en liknande väntan. De förstå, att vi lefva i en öfvergångsperiod, och början af det tjugonde ärhundradet motses med en förkänsla af stora revolutionära förändringar.

Det är alltså omöjligt för församlingen att förneka, att ålderns ände, räkenskapens dag, har kommit, ty vare sig hon urskiljer tiden i profetians ljus eller icke, så tvingas domens verklighet på henne, och saken kommer att vara afgjord före slutet af denna skördetid.

Kyrkoväsendet intar sin ståndpunkt och aflägger
Indirekt sin räkenskap.

Namnförsamlingen märker, att hela världens ögon äro riktade mot henne, att världen på något sätt upptäckt, att den tid kommit, då hennes verk att omvända världen skulle vara nästan om icke helt fullbordadt, om detta verkligen varit hennes mission, och att hon endast i bekännelsen skiljer sig från världen.

På grund af sin falska uppfattning om sin nuvarade mission har hon förlorat syn på det verkliga syftemålet med denna evangelii ålder, nämligen att predika detta evangelium om riket i hela världen till ett vittnesbörd för all folk och att bistå uti att kalla och bereda en “liten hjord”, som med Herren kommer att utgöra tusenårsrikets regering, hvilken skall välsigna alla jordens släkter. (Matt. 24:14; [111] Apg. 15:14-17.) Hon är nu ställd inför det faktum, att hon efter ederton århundraden är längre från det mål, hon uppställt, än hon var fic slutet af det första ärhundradet. Ursäkter, ny undersökning af räkenskaperna, å nyo konstaterande af fakta och öfverdrifna förutsägelser om stora företag i den närmaste framtiden höra därför till ordningen för dagen, då hon, tvingad därtill af denna tidens korsförhör, nu försöker att tala till sitt försvar inför sina talrika anklagare.

Hon är i stor förlägenhet, då hon skall bemöta den anklagelsen, att läran icke öfverensstämmer med bibeln, ty hon kan icke förneka, att hennes trosbekännelser strida mot bibeln och äfven mot hvarandra. Så tillgriper hon olika undanflykter, och tänkande människor äro icke sena att märka detta såsom bevis på hennes stora förvirring. Hvarje sekt håller ifrigt fast vid de gamla trosbekännelserna, emedan just dessa bundit de enskilda tillsamman, och att plötsligt förstöra trosbekännelserna skulle därför innebära organisationernas upplösning. Dock talar särskildt prästerskapet så litet därom som möjligt, ty de riktigt skämmas för dem, då nu denna domsdags genomträngande ljus faller därpå. Några äro så skamsna för dem, att de förgäta sin vöärldsliga klokhet och vilja förkasta dem allesamman. Andra anse det vara klokt att så smaningom låta dem fara och förbättra eller ersätta dem med nya etc.

Anklagelsen för brist på fromhet och gudaktigt lefverne bemötes äfven med skryt om ”många kraftiga gärningar”, hvilket ofta påminner om Herrens bestraffande ord i Matt.7:22, 23. Men detta skryt gagnar Babylons intressen mycket litet, emedan bristen på den gudomliga kärlekslagens ande är alltför tydligt uppenbar. Detta gör därför den fallna [112] kyrkans bedröfliga tillstånd endast så mycket tydligare. Om dessa stora system verkligen vore Guds sanna församling, huru uppenbart hade då icke den gudomliga planen att utvälja ett folk för hans namn misslyckats!

Men kyrkans ledare förstå mycket väl, att hennes ursäkter, löften och skryt icke länge skola kunna bevara henne i hennes nuvarande söndrade tillstånd, utan att hennes störtande snart skall följa, om icke hennes sekter kunna förenas, så att hon bättre kan inskärpa sin myndighet inför världen. Därför talas det mycket om en sammanslutning af alla kristna, och hvarje steg hän i denna riktning anföres såsom bevis på tillväxt i kärlek och kristlig gemenskap. Rörelsen har likväl icke tillkommit af förökad kärlek och kristlig gemenskaå utan af fruktan för den vredens storm, som de se hastigt nalkas, och de olika sekterna tvifla allvarligt på sin förmåga att då kunna stå allena. Alla sekterna gynna därför sammanslutning; men huru detta skall kunna förverkligas, då trosbekännelserna äro så i strid med hvarandra, är det svårlösta problemet. Olika metoder föreslås. En innebär att först söka förena de sekter, som äro mest lika i läran, t. Ex. de olika grenarna af presbyterianer, baptister, metodister, katoliker etc., och  därifrån söka vidare sammanslutning. En annan innebär, att propaganda bör göras bland folket för idéen om sammanslutning, att lämna läran utan afseende och att utsträcka välvillig gemenskap till alla moraliska människor samt söka deras samverkan i hvad de kalla kristligt arbete.

Det är i synnerhet kristenhetens yngre element, som intressera sig för denna sammanslutning. De ha nämligen icke varit med om eller blifvit förvirrade af de forna striderna om utkorelse, fri nåd etc. Men de hafva ännu kvar från undervisning i barndomen [113] (ursprungligen från Rom och de mörka åldrarna) den fördärfliga läran om evig pina för alla, som icke höra och mottaga evangelium i denna ålder, samt äfven den teorien, att evangelii mission är att omvända världen i nuvarande tid och sålunda frälsa den från denna pina. Som exempel härpå nämna vi ”Kristliga föreningen af unga män”, ”Kristliga föreningen af unga kvinnor”, kristna endeavor –föreningar, epworth—förbunden och frälsningsarmén. Många af dessa ha i sanning ”nit för Gud, ehuru icke visligen”.

På grund af sina oskriftenliga uppfatningar sträfva dessa att nu upplyfta världen. Detta är ett godt syftemål. Men deras misstag består däri, att de följa sina egna planer, hvilka, huru visa och goda de än må vara i människors ögon, nödvändigtvis måste vara underlägsna den gudomliga visdom och plan, som allena kan krönas med framgång. Alla andra måste misslyckas. Det skulle vara till stor välsignelse för de sanna kristna ibland dem, om de kunde se Guds plan, nämligen utväljandet af en invigd ”liten hjord” nu och därefter världens upplyftande genom denna lilla hjord, då den blifvit fulltalig och högt upphöjd till att regera med Kristus såsom medarfvingar till det tusenåriga riket. Kunde de se detta skulle det ha till följd, att alla de sanna ibland dem invigde sig. Detta vore dock naturligtvis ett litet fåtal, ty de flesta, som förena sig med sådana föreningar, göra det tydligen af andra skäl än full invigning åt Gud och hans tjänst ”anda till döden”.

Dessa unga människor, som icke känna kyrkohistorien och olika läror, tilltalas genast af idéen om förening. De mena: Läror förorsakade söndringar i det förflutna. Lät oss nu få förening och lämna läror utan afseende! Alla kristna i det förflutna voro väl lika angelägna om förening, som de kristna nu äro [114] det, men de förgäta, att de första kristna önskade förening på sanningens grund eller ock ingen förening alls. Regeln för deras uppförande var: ”Kämpa för den tro, som en gång för alla blifvit öfverlämnad åt de heliga”, och ”Hafven ingen delaktighet i mörkrets ofruktbara gärningar utan hellre till och med bestraffen dem.” (Jud. 3; Ef. 5:11.) Många i vår tid kunna icke se, att vissa läror äro alldeles nödvändiga för sann förening bland sanna kristna, -- en förening, som behagar Gud – och att felet i det förflutna var, att kristna voro alltför mycket fördomsfulla för att kunna pröfva och rätta alla läror efter Guds ord.

En sådan sammanslutning, som åsidosätter bibelns lära men fasthåller vid mänskliga läror: evig pina, medfödd odödlighet etc., och beror blott och bart på mänskligt omdöme beträffande syftmål och metoder, är därför den mest farliga sak, som kunde hända. Den kommer med säkerhet att leda till ytterlig villfarelse, emedan den förkastar Kristi läror och visdomen från ofvan och i stället beror på sina egna visa mäns visdom, som är dårskap, då den är is strid med Guds råd och metoder. ”De förståndigas förstånd skall blifva förmörkadt.” – Es. 29:14.

Dessutom finnes det många idéer, som framförts af framskridna (?) prästmän och andra, beträffande församlingens verk och mission i den närmaste framtiden. Dessa gå ut på att bringa den ännu närmare världens åskådning, än den är för närvarande. Dess verk, synes det, bör blifva att draga den opånyttfödda världen till sig och att försäkra sig om ett frikostigt penningeunderstöd, och för detta ändamål måste underhållningar och nöjen anordnas. Hvilken sann kristen har icke märkt dessa sträfvanden och blifvit upprörd däraf`?

[115]

Sanningen Prisgifves

Hvar kunna vi få starkare bevis på kristenhetens förfall än i det sakförhållandet, att den stora världsreligionskongressen, som hölls i Chicago, sammankallades af protestantiska kristna. Protestanterna kunna därför betraktas såsom ansvariga för alla dess förhandlingar. Denna kongress var villig att prisgifva Kristus och hans evangelium för att erhålla antikrists och hedendomens vänskap. Hedern att både öppna och afsluta kongressens förhandlingar gafs åt påfvedömets representanter. Under sjuttio dagar sutto representativa kristna af alla sekter tillsammans i rådplägning med alla de hedniska religionernas representanter, och det är anmärkningsvärdt, att medan de olika hedniska nationernas tro sorgfälligt framhölls af deras representanter, fanns det ingen systematisk framställning af kristendomen, ehuru olika ämnen behandlades af kristna. Huru sällsamt synes det icke, att en sådan församling skulle försumma ett sådant tillfälle att predika evangelium om Kristus för inflytelserika hedningar. Skämdes Kristi evangelii representanter för Kristi evangelium? (Rom. 1:16.) Men icke nog med detta, utan där funnos sådana, som bekände kristendomen, men som ifrigt voro sysselsatta med att nedrifva dess grundläror, och som förtäljde de hedniska representatnerna sina tvifvel beträffande bibelns ofelbarhet. Där funnos sådana, som bekände sig vara ortodoxa eller renläriga kristna, men som förkastade läran om lösen, hvilken är den enda grundvalen för sann kristen tro. Andra förnekade människans fall och förkunnade evolutionsteorien, d. v. s. att hon aldrig skapades fullkomlig, att hon aldrig föll, och att hon följaktligen icke behöfde någon återlösare, att hon, allt-[116]sedan hon skapades i ett mycket lågt tillstånd, långt ifrån ”Guds afbild”, småningom höjt sig och befinner sig ännu i en evolutionsprocess, hvilken lag åstadkommer ett urval af de bästa. Och detta, som är själfva motsatsen till bibelns lära om lösen och återställelse, var den mest omtyckta uppfattningen.

Vi meddela några korta citat, hvilka till fullo bestyrka sanningen af våra uttalanden. Rev. Theodore Mungar Från New Haven sade:

”Kristus är något mer än den jude, som afrättades på Golgata. Kristus är mänskligheten, såsom den utvecklas under Guds makt och nåd, och hvarje bok, som är inspirerad af detta faktum [icke att Jesus var Gods smorde son, utan att mänskligheten som ett helt utgör Kristus, den smorde] tillhör den kristna litteraturen.”

Han afsätter alltså Kristus från tronen och låter den stackars fallna mänskligheten intaga hans plats.

Rev. d:r Rexford från Boston sade:

”Jag önskade, att vi alla måtte erkänna, att en uppriktig tillbedjan, som sker hvar som helst i hela världen, är en sann tillbedjan ... Den oskrifna men i denna stund förhärskande trosbekännelsen, antager jag, är den, att hvilken tillbedjare som helst i hela världen, som böjer sig inför det renaste ljus, som lyser för honom, har tillträde till himlens högsta välsignelser.”

Han anslog säkerligen grundtonen i den nu förhärskande religiösa känslan, men talade aposteln Paulus på detta sätt i Aten till dyrkarne af ”en okänd Gud”, eller försvarade Elia på detta sätt Baals präster? Paulus förklarar, att man endast genom tro på Kristi offer för våra synder äger tillträde till Gud, och Petrus, säger: ”Det är icke något annat namn under himmelen, bland människor [117] gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta.! – Apg. 4:12; 17:23-31; 1 Kon. 18: 21, 22.

Rev. Lyman Abbot, pastor i Plymouth kongregationalistkyrkan, Brooklyn, N.Y., förklarade angående den gudomliga uppenbarelsen:

”Vi tro icke, att Gud har talat endast i Palestina och till de få, som funnos i denna lilla provins. Vi tro icke, att han talat i kristenheten och varit stum på alla andra håll. Nej, vi tro, att han är en Gud, som har talat i alla tider och i allar åldrar.”

Men huru talade han då till Baals profeter? Han har icke uppenbarat sig själf utom för sitt utvalda folk, det köttsliga Israel i den judiska äldern och det andliga Israel i evangelieåldern. ”Eder allena bland alla släkter å jorden har jag särskildt låtit mig vårda om.! – Amos 3:2; 1 Kor. 2:6-10.

Läran om en ställföreträdande försoning åberopoades sällan, och många förkastade den helkt öppet såsom en relik från det förflutna och ovärdig denna upplysta tid. Endast några få röster höjdes till dess försvar, och dessa utgjorde icke endast ett mycket litet fåtal i  kongressen, utan deras uppfattningar blefvo också tydligen ringaktade.

*      *     *

I ett sådant olyckligt tillstånd befinner sig detta stora system, som nu bringas till doms inför den församlade världen, detta system, som stolt kallar sig kristenhet (Kristi rike), men som Kristus förkastar och mycket lämpligt benämner ”Babylon”. Huru uppenbart orimligt är det icke att tillämpa namnet kristenhet på denna världens riken! Hafva profeterna framställt någon sådan bild af Guds härliga rike? Skall den store Fridsfursten gå omkring och bedja nationerna erkänna hans myndighet och välde? Skall [118] han bedja om allmosa från den fattigaste bonde eller eftersträfva de rikas ynnest? Skall han nödga sina undersåtar att uppbjuda sin yttersta kraft för att stödja hans vacklande tron? O nej! Med värdighet och myndighet skall han, när den bestämda tiden kommer, taga till sig sin stora makt och börja sin härliga regering, och hvem kan då spärra hans väg?

Sålunda förefinnes ett allmänt sammanbindande af alla både kyrkliga och borgerliga makter, ty de bero ömsesidigt af hvarandra. Och med dessa äro alla de rikas, de storas och mäktigas intressen oupplösligt förenade. De kyrkliga makterna, som skriften hänvisar till såsom himmelens krafter (de nominella andliga makterna), närma sig nu äfven hvarandra. ”Himmelen själf hoprullas såsom en bokrulle.” – Es. 34:4; Nah. 1:10.

*      *      *