STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  ÅTTONDE KAPITLET.

 STUDY VIII

SKÖRDEMÄNNENS ROP.

Samhällets konservativa element. – Bönder, landtbrukare. – Nya förhållanden i kristenheten. – Agitation för jordens fördelning. – Dess orsaker. – Guld- och silfvermyntfot en faktor. – Skriftens förutsägelse går i uppfyllelse. – Dessa tings förbindelse med kampen på den stora dagen.

"Hvarken deras silfver eller deras guld skall kunna rädda dem på Herrens vredes dag." – Sef. 1:18.

DEN, som uppmärksamt studerar världshistorien, torde, äfven om han följt våra framställningar och konstaterat riktigheten af de anförda fakta samt de däraf dragna slutsatserna, ännu hysa tvifvel beträffande den slutliga utgången. Han torde säga till sig själf: "Författaren glömmer, att det i hela den civiliserade och halfciviliserade världen finnes en talrik och mycket framstående samhällsklass, som alltid utgjort samhällets ryggrad – den ytterst konservativa bondeklassen." Men det är icke så; vi ha icke förgätit detta och underskatta icke betydelsen af detta stånd. Det förflutnas historia visar, att Europa ofta skulle hafva varit hemsökt af revolutioner, om detta konservativa samhällselement icke funnits. De våldsamma omhvälfningarna i Frankrike voro hufvudsakligen ett verk af de större städernas arbetande klasser, och det var de konservativa bönderna, som återupprättade frid och ro. Orsakerna härtill äro icke svåra att finna. För det första är bondens lif mindre upphetsande och medför mindre beröring med andra samhällsklasser. För det andra är hans sinne mindre riktadt på rikedomens förmåner, och åtrån efter rikedom och lyx ha ännu icke riktigt vaknat hos honom. Vidare är han mer eller mindre bunden vid jorden och beror på den allena samt hoppas på att naturen skall löna honom för hans [160] möda. Dartill har hans uppfostran och följaktligen hans sinnes vakenhet och liflighet hittills varit mycket ringa. Som en följd af allt detta har den civiliserade världens bondeklass alltid betraktats som ett mönster på förnöjsamhet.

Men de sista trettio åren ha medfört en underbar förändring i böndernas förhållande – i många fall till deras förmån. Englands, Kanadas och Förenta Staternas landtbefolkning har alltid stått på en högre bildningsnivå än den öfriga världens; äfven om icke skolbildade hafva de varit intelligenta och vakna. I Förenta Staterna förde inbördeskriget dem i beröring med olika samhällsklasser och invandrare, och detta medförde en viss kunskap om ting och förhållanden. Detta utvecklade deras tankekraft mera än de gångna århundradenas enformighet och lärde dem värdera stadsbefolkningens lif och tänkesätt. Nu blefvo icke längre de gamla vanliga skolorna nog goda, utan landtungdomen trängde sig in i högre skolor och seminarier, och deras hastiga utveckling medförde också en uppblomstring af litteraturen, i synnerhet tidningar, och detta har storligen bidragit till upplysning af Förenta Staternas befolkning. Som en följd däraf blefvo snart många af stadsbefolkningens affärsprinciper etc. tillämpade på jordbrukets område. Därtill kommo landtbruksmaskinerna, som befriade bonden från mycket arbete och i hög grad förökade utbytet af hans jord. Allt detta medförde välmåga men uppväckte också hos farmaren ett begär efter rikedomens lyx och bekvämlighet och på samma gång en viss otillfredsställelse med förhållandena, ehuru dessa äro långt bättre än de, i hvilka andra länders bönder lefva.

På liknande sätt verkade det fransktyska kriget på de två nationernas folk, ehuru i mycket mindre [161] grad och på ett mera indirekt sätt. Den sedan kriget bestående spänningen har tvingat de två staterna och med dem Österrike, Italien och Ryssland till omfattande krigsrustningar. Som en följd har allmän värnplikt införts, och hvarje ung man får därigenom militärisk utbildning och kommer i beröring med olika element. Dessutom ha i kasernerna vissa timmar varit anslagna för bokstudium, och allt detta har bidragit till den allmänna bildningen. Ehuru upprättandet af stående masshärar i början syntes vara ett brott mot folket, till skada för dess välfärd, i det hvarje ung man därigenom rycktes bort från borgerlig verksamhet under ett till tre år, så har det dock visat sig vara en källa till upplysning, genom hvars inflytande nationerna uppvaknat till större verksamhet och ärelystnad än någonsin förr. Och ju mera upplysningen stigit och folket kommit i beröring med stadslifvets och rikedomens bekvämligheter och fördelar, desto mera har ock missnöjet gripit omkring sig – den känsla, att andra hade det bättre, och att man måste arbeta på att förbättra sin ställning, hvarvid man icke alltid varit så samvetsgrann vid valet af medel.

Tillika har religiös okunnighet och vidskepelse till stor del försvunnit, ehuru den romerska och den grekiska kyrkans inflytande ännu är mycket stort. I stort har dock märklig förändring på det religiösa området skett bland alla klasser. Hos protestanterna upprätthålles väl en yttre form af gudaktighet, men massorna ha förlorat aktningen för det hela. Den s. k. högre kritiken och evolutionsteorien ha också undergräft aktningen för Guds ord.

Dessa inflytanden ha redan i åratal verkat bland kristenhetens konservativa kärntrupp och åstadkommit en förändring af dess tankar och sträfvan den, [162] och nu är ett ännu mäktigare inflytande i verksamhet, ett inflytande, som undergräfver välståndet hos denna klass. Sedan år 1885 ha nämligen priserna på jordbruksalster ständigt sjunkit, och bönderna ha försökt att genom bruket af jordbruksmaskiner och stegrad produktion få ersättning för sin lidna förlust. Men detta har endast delvis lyckats, och hoppet om att priserna åter skulle stiga har också slagit fel.

De europeiska landtmännen ha härvid lidit mer än de amerikanska, emedan de vanligtvis haft endast mindre landtgårdar, ofta varit skuldsatta och sålunda haft svårt att skaffa sig maskiner, hvar­för de icke kunnat hålla sig skadelösa för prisfallen.

Statsmän, filosofer och vetenskapsmän ha förhastadt dragit den slutsatsen, att dessa prisfall berott på öfverproduktion. Men andra ha undersökt saken bättre och funnit, att detta icke är riktigt; ty världens spannmålsmagasin äro icke öfverfyllda med rikliga förråd för kommande års behof. Tvärtom lämnas nu endast obetydliga förråd kvar från det ena året till det andra. Världen producerar i verkligheten icke mera hvete, än den förbrukar. Enligt en statistik, som Mr R. Lindblom, en medlem af Chicago handelsförening, år 1895 framställde i en skrifvelse till Förenta Staternas landtbruksdepartement, voro de förnämsta hveteproducerande ländernas skördar år 1883 och år 1893, som följer:

[163] Af föregående framgår det, att dessa länder år 1893 producerade 86 mill. bushels mindre än 10 år tidigare, medan produktionen i Argentina förökades endast med 60 mill.

Hvad som nu än är orsaken till detta prisfall på hvete – och det har under de sista åren också omfattat alla andra sädesslag –, så är det ett faktum, att det nästan pinar lifvet ur landtbrukarne både i Europa och i Amerika. Många amerikanska landtmän, som stå i skuld för inteckningslån eller för inköp af maskiner, hafva svårt att reda sig äfven under goda år. De klaga öfver långifvarne och äfven, ehuru ofta oberättigadt, öfver höga frakter för sädens transport, och landtmännen i Europa vädja till sina regeringar om skyddstullar mot spannmålsinförsel från andra länder, att de måtte få nog betaldt för att täcka omkostnaderna och få en rimlig ersättning för sitt arbete.

Dessa förhållanden rikta vår uppmärksamhet på aposteln Jakobs profetia angående evangelieålderns sista dagar. Sedan han talat om hopandet af rikedomar och den nöd, som detta kommer att medföra, visar han oss, att den omedelbara orsaken till denna nöd kommer att vara oro bland den hittills konservativa delen af samhället, nämligen landtmännen. Han synes ha framställt saken, alldeles som den nu kan ses af hvarje uppmärksam iakttagare, och förklarande tillägger han, att dei är resultatet af ett bedrägeri. Han säger: "Se, de arbetares lön, som hafva afmejat edra åkrar, hvilken I [rika] hafven undanhållit dem, ropar, och skördemännens rop hafva trängt in i Herren Sebaots öron." – Jak. 5:1-9.

Hvari består nu detta bedrägeri? I verkligheten kan det icke påstås, att arbetarna i allmänhet i vår tid besvikas på sin lön af arbetsgifvarne, ty lagen skyddar nu bättre än förr den löntagande arbeta ren [164] mot förlust. Om han icke får ut sin lön, kan han beslagtaga och sälja sin principals egendom, och i de flesta fall har han företräde bland fordringsägarne. Profetian måste därför syfta på landtmännen i allmänhet, hvilka förse mänskligheten med föda. Vi böra därför vänta att finna en allmän lagstiftning, som lika berör dessa "skördemän" öfverallt i hela världen, och vi böra vänta, att en sådan allmän lag skall vara grundad på konstgrepp och bedrägeri, som de rika användt för att på lagstiftningens väg tillförsäkra sig fördelar. Upptäcka vi en sådan, kunna vi vara säkra på att denna motsvarar profetian. Vi tro och skola söka bevisa, att denna profetia uppfylldes genom silfrets värdenedsättning.

Men ingen må tro, att vi påyrka eller vänta, att silfret skall återinsättas i sin förra ställning såsom världens förnämsta betalningsmedel, – och ännu mindre, att vi anbefalla det som ett universalmedel mot kommande trångmål. Tvärtom, Jakobs profetia öfvertygar oss om att silfret icke kommer att återinsättas i sin förra maktställning såsom betalningsmedel. Vi önska endast påvisa profetians uppfyllelse och hjälpa alla, som det önska, att draga nytta af det ljus, som den kastar öfver världens nuvarande och kommande trångmål.

Nedsättningen af silfrets värde är till gagn för vissa klasser i "kristenheten" och till skada för andra. Den är till skada för dem, som odla hvete, ris och bomull, emedan de vid försäljningen af sina produkter måste konkurrera med de länder, som sälja efter silfvermyntfot, och således sälja de praktiskt allt för värdeförringadt silfver, medan deras jord, redskap, kläder, arbete och räntor på lån måste betalas efter guldmyntfot. Af hvarje summa, som de mottaga i silfver och betala i guld, förlora de [165] hälften. År 1873, innan kristenhetens nationer nedsatte silfrets värde, gällde en silfverdollar för två cents mer än en gulddollar, men såsom en följd af denna lagstiftning eller "myntväsendets reglering" erfordras det nu två silfverdollars för att motsvara en gulddollar (i verkligt värde; inom det land, där silfverdollarn eller silfvermyntet är prägladt, gäller det i likhet med sedlar för det nominella värdet). Man må säga, att silfrets värde förminskats med hälften, eller att guldets värde fördubblats, – saken blir densamma. En bushel hvete kostade sålunda:

1872 i silfver 1,51 dollars,  i guld   1,54 dollars

1878 i silfver 1,34 dollars,  i guld   1,19 dollars

1894 i silfver 1,24 dollars,  i guld    0,61 dollars

Hvetepriserna ha alltså fallit högst obetydligt i de länder, som ännu ha silfvermyntfot; den starka nedgången i priser har ägt rum i länder, som ha guldmyntfot – i kristenheten. England, den störste hveteimportören i världen, köper nu i Indien för samma belopp i guld två gånger så mycket hvete, som det gjorde före silfrets värdenedsättning. Risoch bomullsodlarna i Förenta Staterna lida af samma orsak, ty ris och bomull odlas i länder, där silfvermyntfot råder, och kan köpas i de länder, som infört guldmyntfot, för hälften af det förra priset. Och de, som producera andra jordbruksalster, drabbas indirekt ar samma svårighet; ty sedan hvete, bomulls och risodlarna funnit, att de icke ens genom stegrad produktion kunna skaffa sig samma förtjänst som förut, lägga de an på att odla andra produkter, som ännu icke fallit så lågt i pris, och förorsaka således genom öfverproduktion prisfall äfven på dessa områden. Som en följd häraf måste slutligen alla klasser till någon del känna trycket af det hela.

[166] Men hvilka klasser draga nytta af silfvermyntfotens afskaffande? Det är flera; först och främst bankirer och andra penningutlånare, emedan all deras förmögenhet och ränteinkomster fördubblats i värde, i det man nu kan erhålla dubbelt så mycket som förut för samma penningsumma. Alla fast aflönade ämbetsmän, kontorister och arbetare draga likaledes nytta däraf. Antingen de få tio dollars per vecka, dag eller timme, kunna de köpa dubbelt så mycket bomull, ull, hvete etc. mot förut och följaktligen nästan dubbelt så mycket varor af dessa produkter.

Då silfverfrågan i Förenta Staterna bragtes på tal af landtmännen, som först insågo orsaken till svårigheterna, såg det ut för en tid, som om silfrets anhängare skulle segra vid parlamentvalen år 1896. Men då hvar och en såg på sina egna fördelar, började de förmögna, ämbetsmän, kontorister och arbetare att märka, att guldmyntfoten skulle vara till deras fördel. Farmarna tviflade på sin egen omdömesförmåga och läto bankmännen leda sig tvärt emot sina egna intressen, och silfret led sålunda nederlag i den nation, för hvilken det var af allra största vikt – den enda nation, som på grund af sin utomordentliga in och utförsel kunde hafva vägt vågskålen till fördel för silfrets återinsättande till dess forna penningvärde.

Nu är dock saken hopplös. Silfret kommer aldrig att intaga den plats, som det förlorade år 1873; ty då själfviskheten är den gällande måttstocken, och då landtmännen, ehuru den talrikaste klassen, likväl icke utgör någon majoritet, väger deras inflytande icke upp emot de andras, som äro själfviskt intresserade i att guldmyntfoten bibehålles. Stackars landtmän! Stackars skördemän! Om det ock uppstår någon lättnad, såsom t. ex. det år då pest [167] och hungersnöd hemsökte Indien, efterföljes denna lilla frist snart af ännu starkare tryck och af allt högre rop från kristenhetens skördemän. Sålunda tillintetgöres tålamodet hos denna hittills så tålmodiga och konservativa klass, hvilket är ännu en förberedelse för den stora nöden på hämndens dag.

Men huru kunde denna värdenedsättning af silf­ret äga rum? Hvilka voro intresserade i att en sådan katastrof skulle komma öfver världen? Vi svara: finansmännen. Det är "deras affär" att arbeta med pengar, liksom bonden med sin jord – att skaffa sig och sina syndikat den största möjliga vinst. Engelska finansmän regera världen; de ha drifvit denna affär längst och ha studerat den grund­ligt.

"Allt är tillåtet i krig", lyder ordspråket, och Englands finans och statsmän, som synas vara femtio år före den öfriga världen i detta afseende, synas tänka, att handelskrig är tidsenligare och mycket mera inbringande för segrande parten än forna tiders slafhandel och plundringståg. För omkring ett hundra år sedan insågo dessa skarpsinniga finansmän, att enär deras nation icke i första hand bedref åkerbruk, så skulle de hafva fördel af att pressa ned priserna på landtbruksprodukter, som de måste köpa af andra nationer, och att de, medan den öfriga världen hade af gammalt silfvermyntfot, skulle förtjäna på att drifva affärer på grundvalen af guldmyntfot. Följaktligen införde England guldmyntfot redan år 1816. Den beräknade verkan uteblef dock, så länge hela den öfriga världen bibehöll silfvermyntfoten. Som exempel härpå kan nämnas, att ännu år 1872 gällde en silfverdollar två cents mera än en gulddollar. De sökte då Förenta Staternas och Europas medverkan för att med dessas tillhjälp bringa guldets värde att stiga och silfrets att i [168] samma grad sjunka. Nu skulle hedningarna få betala kalaset. Dessa skulle i betalning för råvaror erhålla det billigare silfret, medan de skulle tvingas att betala de varor, som de ville importera från de kristna länderna, efter guldmyntfot, d. v. s. omkring dubbla beloppet. På grund af sin större utländska handel hoppades dock England att kunna försäkra sig am största delen af den vinst, som skulle åstadkommas genom detta bedrägeri.

Vi förbise icke, att lagen am tillgång och efterfrågan gäller också hvete, men som vi visat, har det aldrig varit någon verklig öfverproduktion af hvete, ja, hveteförrådet har icke ens hållit jämna steg med befolkningens tillväxt. Det oaktadt har hvetepriserna under de sista tjugu åren af någon orsak ständigt sjunkit, medan priserna på andra massprodukter hållit sig någorlunda. Detta visar följande tabell öfver medelpriserna i New York:

          Jämför med dessa de tre noteringarna för hvete, bomull och silfver, hvilka priser sjunkit till följd af silfrets värdenedsättning:

Men någon torde fråga, om icke silfrets värdenedsättning också kan ha förorsakats af öfverproduktion [169] i stället för genom stegring af guldvärdet? 

Vi svara nej. Produktionen af dessa båda metaller har visserligen varit stor, men den har dock icke hållit jämna steg med affärslifvets och befolkningens tillväxt. Hela världens guld och silfver skulle, om det präglades till mynt, icke kunna fylla världens affärsbehof och skulle icke göra stats, bank och handelsobligationer öfverflödiga.

Penningutlånaren är intresserad i att penningtillgången genom lagstiftning begränsas till den för affärernas fortgång minsta möjliga, så att penningen må röna stor efterfrågan och han må kunna utlåna den mot god ränta och fordra dubbel säkerhet. Allt myntadt och omyntadt guld i världen anslås till mindre än 6 milliarder dollars (22 milliarder kr.), medan ensamt Förenta Staternas offentliga och enskilda skuld anslås till mer än tredubbla beloppet af denna summa. Ryssland hade före år 1873 försökt att utbyta sina papperspengar mot silfver men kunde icke uppbringa nog silfver till att helt genomföra planen. Detta visar, att silfrets värdenedsättning åstadkommits genom lagstiftning och icke af öfverproduktion.

Men huru kunde representanterna för alla nationers folk i "kristenheten" förena sig i detta anslag mot hedningarna och mot sina egna landtmän? Svaret blir: emedan de blefvo förda bakom ljuset af penningmakten – som vi vilja kalla "Shylock"* – med hänsyn till de följder, som en sådan lagstiftning skulle medföra. Uttalanden från furst Bismark och många af Förenta Staternas kongressmedlemmar bekräfta detta. Genom bedrägeri blef sålunda lagstiftningens tunna kil inskjuten mellan de tvänne hälfterna af världens pengar, hvarvid silfrets värde [170] förringades och guldets värde fördubblades. Och nu, då statsmännen inse detta, stå de bestörta och betrakta den gapande klyftan. De se också, att om silfret skulle återinsättas på sin forna plats, skulle detta skada fordringsägarne utan att dock skaffa gäldenärerna ersättning för den förlust, de redan lidit. Dessutom skulle "Shylock", sedan han fördubblat värdet af sina egendomar och inkomster, hellre låta samhället komma i svåra kriser och revolutioner än att frivilligt släppa taget om det finansiella hjärteblod, som han afpressar millioner människor. Och "Shylock" har makt att genomdrifva sin vilja. Han härskar öfver alla låntagare, således också öfver regeringarna, hvilka ju alla äro låntagare; han har äfven pressen i sin makt, och genom den uppmuntrar han folket att lita på "Shy­locks" redbarhet och välvilja och att icke ådraga sig hans vrede, emedan han är så mäktig. Och alla, som direkt eller indirekt draga fördel af hans bedrägeri – och till dessa höra alla inflytelserika kretsar –, finna det bäst att stödja honom eller ock att tiga stilla.

* Juden i "Köpmannen från Venedig".

I Förenta Staternas kongress anade ingen, när den behandlade lagförslaget år 1873, att det gick ut på att förringa silfrets värde, och president Grant, som genom sin underskrift gaf lagen gällande kraft, förklarade fyra år senare, att han icke hade förstått saken. Med rätta uttalade öfverste Ingersoll om denna lag, att den var ett bedrägeri mot hvarje redbar gäldenär i Förenta Staterna, att den tillkom i girighetens intresse, och att den borde bekämpas af hvarje hederlig människa. År 1880 uttalade mr Blaine i senaten, att öfvergången till guldmyntfot skulle komma att ruinera tusental och bringa millioner i förlägenhet. Senare betecknade den nu döde senatorn Vance silfrets värdenedsättning som den [171] största förbrytelse, världen någonsin sett, med berådt mod begången af finansmän och deras bundsförvanter i afsikt att föröka värdet af sin egen rikedom och förminska värdet af andras egendomar.

I hela den kristna världen beklaga landtmännen sig öfver den förlust, som införandet af guldmyntfot åsamkat dem. Den internationella landtbrukskongressen, som år 1896 hölls i Budapest, förklarade i ett sympatitelegram till den dåvarande presidentkandidaten Bryan:

"Vi önska eder framgång i eder kamp mot fordringsägareklassen, som under de tjugutre sista åren i Europa och Amerika skapat en penningelagstiftning, som ruinerar jordbruket. Vi tro, att om icke silfret återställes till penningvärde, skall guldkursen öfver hela Asien och Sydamerika fortsätta att beröfva landtmannen (i Amerika och Europa) all lön för hans möda, men vi tro, att edert val kan bortvända från Europa de hotande landtbruks och samhällssvårigheterna.”

Furst Bismark förklarade samma år:

"Jag är för gammal att gå i skola beträffande det gångbara myntet, men jag inser, att ehuru jag år 1873 handlade efter hvad jag betraktade som det bästa råd (med hänsyn till myntlagstiftningen), var dock mitt handlingssätt, när man betraktar följderna, alldeles förhastadt.

Bönderna äro just den klass, som vi ej ha råd att stöta bort från oss. Om de äro öfverbevisade om – och detta, försäkra de, är fallet – att det tryck, somhvilar på landtbruket, beror på dessa myntförändringar, så måste vår regering öfverväga sin ställning."

Det nuvarande starka trycket på silfver och på alla varor, som säljas på grundvalen af silfver, kom mycket gradvis – af två orsaker. För det första tog det tid och behändig manövrering för att uttränga silfret, [172] som ännu starkt efterfrågas af mer än halfva världen. För det andra sökte ägare till silfvergrufvor och deras medintresserade tillika med framsynta statsmän att afvärja det kommande onda. I Amerika lyckades deras ansträngningar så till vida, att kongressen antog den silfvervänliga lagen af år 1878 och 1890, men denna lag kunde icke tillämpas. Silfret måste antingen vara en af lagen bestämd värdemätare likt guldet eller också en handelsvara, såsom diamanter, hvete etc., och sålunda underkastadt de prisförändringar, som tillgång och efterfrågan förorsaka. När därför denna lag återkallades, sjönk silfrets värde med ens ned till hälften af guldets, oh detta framkallade nya kriser, som gjorde sig särskildt kännbara år 1895.

Vi sammanfatta det föregående i följande punkter:

1) Världens skördemän, landtmännen i "kristenheten", äro i trångmål trots den hjälp, som maskinerna bringat dem, och ropa högt om befrielse, som de vänta från lagstiftningen.

2) Lagstiftarna se svårigheten och hvarifrån den kommit, och de förklara, att den uppstått genom ett bedrägeri från finansmännens sida.

3) Lagstiftarna se emellertid också, att de icke åter kunna återställa silfret till sitt penningvärde (till 1/16 af guldets) utan att därigenom framkalla en allmän panik, ja, en revolution, och därför anse de det bäst att icke försöka att kurera sjukdomen med ett botemedel, som är ännu värre än själfva sjukdomen.

4) Det medgifves från alla sidor, att detta bedrägeri icke endast skadar landtmännen och gör dem missmodiga, utan att det också uppväcker vrede och förbittring hos detta hittills samhällets mest konservativa element.

[173] 5) Alla tänkande människor äro ense om att industriarbetareklassen är mogen för en revolution, som med oemotståndlig makt skulle komma att bortsopa nuvarande samhällsinstitutioner, om de hittills konservativa landtmännen skulle förena sig med dem.

6) Några få år torde vara tillräckliga för att åstadkomma en sådan resning.

Enhvar, som jämför dessa förhållanden med Jakobs profetia (5:1-9), måste blifva slagen af profetians noggranna uppfyllelse och anse denna noggrannhet såsom ett bevis på Guds förutseende med hänsyn till nuvarande förhållanden, hvilka utgöra en förberedelse till den stora tid af nöd, som skall bana väg för Immanuel och hans härliga fridsregering på jorden.