STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

FEMTONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS FIENDER OCH ANFÄKTELSER.

”Den gamla människan.” – Världen såsom en fiende till den nya skapelsen. – Den store motståndaren. – Han var en lägnare och mördare från begynnelsen. – Satans bundsförvanter i det onda. – Legioner af onda andar. – Huru Satans första lögn stadfästes. – ”Kristlig vetenskap” och teosofi. – ”Vi hafva icke strid mot blod och kött.” – Det ondas verksamhet. – Anfäktelser af vedersakaren. – ”Trons bön skall rädda den sjuke.” – Om Satan utdrifver Satan.” – Hans rike lider mot sitt slut. – Älska rättfärdighet – hata orättfärdighet. – Mark. 16:9-20. – Namnförsamlingen såsom en motståndare till den nya skapelsen. – Guds vapenrustning. 

DEN nya skapelsens förnämsta fiende är »den gamla människan», den gamla viljan, men låt oss undvika det misstag, som allmänt gjorts med hänsyn till detta ämne. Må vi ej tänka, att den nya skapelsen har två sinnen, två viljor. »En tvehågsen människa är ostadig i alla sina vägar», otillfredsställande för sig själf och oantaglig för Herren. Den nya skapelsen är icke dubbelsinnad. Den har endast ett sinne, en ande, en afsikt, en vilja, och detta är den nya viljan. Kristi ande, den heliga anden. I stället för att delvis antaga Kristi sinne och delvis fasthålla sin egen vilja har han fullkomligt invigt sin gamla vilja åt Herren, och denna gamla vilja blef räknad såsom död och afsatt från styrandet af hans angelägenheter. Det var på detta sätt han antogs såsom en medlem af Kristi kropp, nämligen genom att icke alls ha någon egen vilja utan tillåta hufvudets vilja att styra honom. På detta sätt blef han en ny skapelse i Kristus Jesus; det gamla blef förgånget och allt har blifvit nytt. De, som icke sålunda öfverlåtit sig helt åt Herren, ha icke blifvit medlemmar af församlingen (ecklesia), Kristi [700] kropp, äfven om de äro medlemmar af »trons husfolk», hvarifrån alla lemmarna af kroppen, »den utvalda», tagas.

Men ehuru den gamla viljan sålunda helt och hållet och för alltid åsidosattes och räknades död (af Herren och af alla, som betrakta saken från hans ståndpunkt), och ehuru också kroppen räknades död med hänsyn till synd men lefvande för Gud, lefvandegjord genom löftena och förd in under den nya viljans makt eller styrelse (Rom. 6:11; 8:11), är det oaktadt denna köttets och dess viljas död och denna köttets »lefvandegörelse» såsom tjänare åt den nya viljan att tjäna Herren, sanningen, under den gyllene regeln, endast tillräknade saker. »Döds»- och »lifstillståndet» behöfver beständigt vidmakthållas genom den nya viljans motstånd mot hvilken som helst lifseller verksamhetsyttring af den gamla viljan och dess inflytande öfver köttet. Om det nya sinnet blir likgiltigt och underlåter att beständigt använda det dödliga köttet såsom sin tjänare i högre och andliga ting, skall köttet inom kort åter häfda sig själft och göra sina egna drifter och önskningar gällande, hvilka äro fientliga till det nya sinnet och motsatta eller i strid med den nya skapelsens intressen. Den senare måste därför beständigt vara på sin vakt mot uppror och, såsom aposteln uttrycker det, hålla den gamla viljan nere, död med dess böjelser och önskningar — måste beständigt korsfästa och döda köttets sträfvanden och önskningar. Aposteln förklarar detta, sägande om sig själf: »Jag späker min kropp och underkufvar honom (håller honom död med hänsyn till all styrelse eller bestämmelse af köttets gamla själfviska vilja), på det att jag icke må predika för andra och själf icke hålla profvet» — måtte komma till korta i att göra minkallelse och utkorelse fast. — 1 Kor. 9:27.

Det inspirerade ordet förklarar, att »ett illfundigt och fördärfvadt ting är hjärtat framför allt annat» [701] (Jer. 17:9) — icke det organ, som kallas hjärtat, utan det, som hjärtat i skriften föreställer, nämligen de naturliga böjelserna. Den nya skapelsen har fått ett nytt hjärta, en ny vilja, ett nytt rättesnöre för sina böjelser, ett hjärta, som ger Gud och hans rättfärdighet, sanning, plan och vilja främsta rummet, och som ger alla andra ting en plats af heder och kärlek endast i mån af deras öfverensstämmelse med Herren och hans rättfärdighet. För dem, som äga detta nya hjärta, komma alla medlemmar af den nya skapelsen med nödvändighet först och främst, och på grund häraf är kärleken till bröderna, såsom aposteln säger, ett af de bästa kännetecknen på släktskapen med Herren såsom en ny skapelse, men detta får icke, såsom allaredan visats, stå i strid med ett rätt erkän­nande af ens förpliktelser till andra.

Den nya skapelsen, det nya hjärtat, med dess nya böjelser, anfalles beständigt af sina fiender, det gamla hjärtat, de gamla böjelserna, den själfviska benägenheten; och den senare, som finner, att den nya skapelsen är af gudomlig lag förpliktad att vara hänsynsfull och ädelmodig mot andra, öfvar ofta svek mot det nya hjärtat och säger med framgång: Nu har du räknat mig såsom död; du har kastat ut mig, och jag är död med hänsyn till hvad jag förut var. Jag är icke detsamma gamla hjärta, som jag var fordom, utan du bör taga någon hänsyn till mig. Du får ej behandla mig alltför våldsamt, du måste medgifva, att jag gjort ansenliga framsteg, och får icke lägga alltför tung börda på mig; det skulle icke vara rätt. Du bör vara själfvisk till en viss grad. Du bör tänka på dig själf och på din egen familj, icke blott för det nödvändigaste utan för mycket mer — du borde sträfva för att skaffa den rikedom och sociala fördelar. Du skulle offra dig själf för densamma.

[702] Huru svekfullt är icke det gamla hjärtat! Huru skenfagra äro icke dess falska slutledningar! Huru många ha ej till sin sorg erfarit detta! Huru många ha ej blifvit förledda och fått det nya sinnet fängsladt af det gamla! Huru många ha ej blifvit förda i fångenskap genom det gamla hjärtats svekfullhet! Ett af dess älsklingsargument är detta, att den nya skapelsen är anbefalld: »Så långt som på eder beror, hafven frid med alla människor.» Detta apostelns allmänna råd söker det upphöja långt utöfver dess betydelse och ställa det framför den gudomliga befallningen, 1) att vi skola älska, tjäna, hedra och lyda Herren af allt vårt hjärta och allt vårt förstånd, all vår kraft och hela vår själ, och 2) att vi skola älska vår nästa såsom oss själfva. Detta tillåter icke frid till hvad pris som helst. Om det gamla hjärtat, det gamla sinnet, den gamla viljan, kan få det nya att kompromissa på bekostnad af sanning eller plikt för fridens skull, skall det sedan icke vara något slut på dess fordringar, och följden skall snart blifva, att den nya skapelsen skulle i fridens intresse kränka själfva grunden till sitt förbund med Herren och fullkomligt underkasta sig själf den gamla viljan, ehuru den icke önskar göra det; — den sträfvar i sanning mot den gamla viljan men är tillfångatagen af densamma genom dess svekfullhet och skickliga misstolkning af det gudomliga ordet.

När den sålunda angripes, skulle den nya viljan fritt förklara, att medan frid är önskvärd i hemmet och annorstädes, är likväl icke frid det förnämsta villkoret i öfverensstämmelse med Herrens löfte. Herren har i sanning underrättat den nya skapelsens medlemmar om, att så framt de vilja lefva gudligt måste de lida förföljelse — och förföljelse innebär icke frid. med alla utan motsatsen. Han har försäkrat dem, att så framt de låta ljuset lysa, skall mörkret hata ljuset och bekämpa det och om möjligt förmå [703] ljusets ägare att sätta det under skäppan, att fördölja det, och detta i afsikt att ljusets fördöljande skall föranleda mörkret att förklara krig, hvilket innebär allt annat än frid. Men Herren försäkrar oss, att detta är prof för den nya skapelsen, på det han må klart inse, att den frid, som är af största vikt för honom, är icke köttets frid utan hjärtats frid, »den Guds frid, som öfvergår allt förstånd».

De nya skapelserna måste lära sig äga eller behålla den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, att den må härska i deras hjärta, äfven när yttre omständigheter äro motsatsen till fridfullhet, samt att tillståndet af ful harmoni eller gemenskap med Her­ren utgör en belöning för trohet mot honom, hvad det än må kosta, hvad offer det än må kräfva. När den anropas af köttets begär och af deras bevisföringar, som på grund af jordiska band äro nära och kära, måste den nya skapelsen först af allt öfverväga sin förnämsta förpliktelse, nämligen att älska och tjäna Herren med allt sitt hjärta och sinne, med hela sin kraft och varelse, och att all handel och vandel med familjen, köttet eller grannarna måste vara underdåniga denna förnämsta lag af lydnad mot Gud.

A andra sidan bör den nya skapelsen undvika fanatism eller ytterlighet — undvika att göra saker blott och bart därför att de äro obehagliga för honom själf eller andra, undvika det omdömet, att Herrens sinne alltid skall vara motsatsen till hans egna böjelser. Det fordras träget och tåligt studium af det gudomliga ordet samt anden och de principer, som ligga till grund för de gudomliga fordringarna, för att vederbörligen iståndsätta den nya skapelsen att tillämpa ordets bestämmelser i alla dagliga angelägenheter i lifvet. Men jämförelsevis få frestas i dessa hänseenden. Flertalet frestas mera till köttets tillfredsställande och behöfver därför iakttaga en särskild omsorg i detta afseende, om de icke skola vandra efter köttet, tillfreds [704] ställa det, tjäna det, lyda det och sålunda vandra i motsatt riktning till den, i hvilken de invigda böra gå. Eller om de icke vandra efter köttet till den grad, att de följa och tjäna det, ha de behof af att vara särskildt på sin vakt, att icke köttet skall hindra dem från att vandra efter anden och från att göra framsteg i andliga ting och förorsaka stillestånd i deras andliga framåtskridande och sålunda förhindra dem att bära frukt, tillväxa och utvecklas för att blifva till gagn och slutligen förhindra dem att öfvervinna och erhålla det stora priset af medarfskap med Kristus i riket såsom medlemmar af den lilla hjorden.

Den tanken, som alltid skulle behållas i minnet, är den, att de nya skapelserna ha invigt alla sina köttsliga, jordiska intressen till offer, och att ingenting mindre än offrandet af dessa skall tillåta dem såsom nya skapelser att fullt utvecklas och göra dem »skick­liga till att vara delaktiga i de heligas arfslott i ljuset» — att få del af den första uppståndelsens härlighet, ära och odödlighet såsom lemmar af Kristi kropp. Den enda inskränkning, vi få kännas vid i detta fall om odeladt offer är, då andra lifs intressen sammanfalla med våra, och då den gyllene regeln skulle begränsa offrandet och yrka på att försvarligt underhåll lämnades våra kära efter köttet, hvilka icke förenats med oss i invigningen till uppoffring.

Världen såsom en fiende till den nya skapelsen.

Allting beträffande denna närvarande onda värld skiljer sig mer eller mindre från rättfärdighet och är därför mer eller mindre tvärt emot den nya skapelsen och dess rättfärdiga måttstock. Världens lag kan i allmänhet kännetecknas såsom själfviskhet, oaktadt världen gör anspråk, och det till stor del med rätta, på ett högt erkännande af rättvisa. Vi äro icke bland dem, som tro, att den civiliserade världens alla lagar och förordningar äro onda; tvärtom ha vi ofta [705] varit förvånade öfver att finna, huru präktiga kristenhetens lagar äro, huru visa, huru rätta, huru ädla — många af dem synbarligen antagna i afsikt att beskydda de svagares intressen mot de starka och att göra rätt mot alla. Med själfviskhet inväfd i hvarje tanke, ord och handling i hela världen är det likväl ej öfverraskande, att själfva dess högsta begrepp om rättvisa stundom äro böjda och vridna — förvrängda.

Tvärtom må vi väl öfverraskas af att den arma, fallna mänskligheten någonsin förvärfvat ett så upphöjdt system af lagar, som finnas i Englands, Förenta staternas och andra länders författningssamlingar. Vi kunna icke tvifla på att lagen, som gafs genom Mose, och som belystes med exempel, tillökades, gjordes hedervärd och uttyddes af vår Herre Jesus och hans apostlar, har haft mycket att göra med — i själfva verket varit grunden för — dessa mänskliga lagar. Såsom alla skola medgifva, strider det oaktadt människans själfviskhet beständigt emot hennes egna uppfattningar om rättvisa och söker att sätta dem å sido antingen helt eller delvis, och detta förhållande, som oupphörligt gör sig gällande i stor skala i värl­den, utgör en af den nya skapelsens största svårigheter och strider.

Världen och dess ande af högmod, själfviskhet etc. måste erkännas såsom en af den nya skapelsens för­nämsta fiender. Hela människovärlden, verkande under denna allmänna »världens ande», rör sig i en allmän riktning — såsom en stor flod, som vid somliga ställen är strid, vid andra åter långsam. Så är det också med människorna, men alla följa det oaktadt det allmänna själfviska loppet. Den nya skapelsen är genom sin invigning och af sitt nya sinnes ande förpliktad att taga en motsatt riktning och bekämpas eller hämmas därför af de allmänna känslornas, teoriernas, traditionernas och sedvänjornas hela ström och betecknas såsom besynnerlig. Han måste uthärda [706] friktion. Han har med nödvändighet motstånd af dem, som gå i motsatt riktning, och som komma i beröring med honom. Sammanstötningen kan icke undvikas. Det betyder icke utvärtes frid utan utvärtes strid; denna yttre strid kan likväl innebära inre frid och glädje, emedan Guds bifall åtnjutes.

Världens sträfvanden, syftemål och planer äro icke alltid oädla och orättfärdiga, men äfven dess ädlaste syftemål och afsikter äro i allmänhet tvärt emot den nya skapelsen, emedan världen handlar under ingifvelsen af mänsklig visdom, under det att den nya skapelsen ledes af visdomen från ofvan. Världslig visdom har sina egna begrepp om religion såsom ett medel att hålla dåligt folk i tygel. Den har sin egen idé eller mening om moral, välvillighet, tro, hopp och kärlek, den kan icke fatta den nya skapelsens skiljaktiga ståndpunkt och är benägen att anse dess uppfattningar ytterliga, oförnuftiga etc., ty den kan icke fatta den gudomliga planen, kan icke från den gudomliga ståndpunkten uppfatta det närvarande lifvets obetydlighet, jämfördt med det tillkommande. Ej heller fattar världslig visdom maktlösheten af all mänsklig ansträngning med hänsyn till sann mänsklig upplyftning, när den ställes som motsats till de stora och upphöjda anordningar, som Gud har i beredskap, och som skola föras fram i ljuset och bringas till framgångsfull verksamhet i riket, så snart som hans verk i den närvarande tiden blifvit fullbordadt — så snart som den utvalda församlingen blifvit utgallrad, fullkomnad, godkänd och förhärligad.

Den nya skapelsen får därför icke förundra sig, om världen hatar den — äfven de moraliskt och religiöst godsinnade i denna världen. Och detta hat och motstånd från världens sida, stundom så plågsamt och frestande för trohet och tålamod, måste mottagas med ödmjukhet och med hågkomsten af att världen ännu är förblindad af »denna världens Gud» och ser icke [707] de »öfvermåttan stora och dyra ting», »andens djupheter», i det ljus, på grund af hvilket vi genom Guds nåd kunna räkna alla ting — förluster, pröfningar etc. — endast »korta och lätta», på det vi må vinna de underbara ting, som lofvats oss i ordet. Att ge efter för världens ande, att tillåta dess tänkesätt att bestämma öfver oss för dess frids skull, vore ett bevis på att man allt för ringa värderade Herren, hans sanning och förmånerna af att tjäna honom. Följden skulle blifva, att om man icke förlorade allting genom att helt och hållet blifva världslig, skulle man åtminstone förlora priset och få sin del med den »stora skaran» och komma genom stor bedröfvelse till en underordnad plats i förbindelse med den härlighet, som skall komma.

Apostelns stränga föreskrift lyder: »Älsken icke världen, icke heller de ting, som äro i världen. Om någon älskar världen, i honom är icke Faderns kärlek.» (1 Joh. 2:15.) Vi böra därför vara på vakt mot hvarje tecken till sympati eller förening med världens ande. Därmed menas ej, att vi skulle vara i strid med våra vänner, som vi benämna de världsliga, — att vi skulle vårdslösa deras intressen etc.; utan därmed menas, att under det vi med omsorg fullgöra våra förpliktelser mot de världsliga och gifva heder åt den, hvilken heder tillkommer, skatt åt den, hvilken skatt tillkommer, tull åt den, hvilken tull tillkommer, vänlighet och medkänsla till dem det vederbör, måste vi det oaktadt göra en åtskillnad mellan våra vänner och grannar, som ännu äro under motståndarens inflytande och den ande eller benägenhet, som har påverkat dem och för dem vilse.

Vi skola icke sympatisera med någon af de närvarande samhällsinrättningar, som äro grundade på själfviskhet och i mer eller mindre grad stå i strid med den gudomliga lagen, den gyllene regeln. Det kan vara nödvändigt för oss att till en viss grad leda [708] våra angelägenheter enligt den i världen förhärskande själfviskheten, men utan att stanna för att oupphörligt dryfta frågan skulle våra hjärtan vara i den ställningen, där vi voro utanför all öfverensstämmelse med själfviska principer och längtade efter den gyllene regelns fullkomliga styrelse i alla lifvets angelägenheter och så långt som möjligt i vår egen förbindelse med världen.

Det är icke vår uppgift att försöka omforma världen och omhvälfva samhället och dess metoder. Denna herkulesuppgift har Herren förbehållit sig själf, och den skall fullkomligt fullbordas på den »stora dag», som hastigt närmar sig. Under tiden bör Herrens folk, som ledes af hans ord — ehuru i världen och med nödvändighet i beröring med dess angelägenheter och sedvänjor — icke sympatisera med eller älska dem. Tvärtom böra de inse, att nära beröring med Herren och nära öfverensstämmelse med rättfärdighetens grunddrag eller principer med nödvändighet innebär samma slag af harm eller motstånd, som Gud har till hvarje form och grad af orättvisa, orättfärdighet och laglöshet — i församlingen, i staten, i finanser, i politik och i sociala sedvänjor och bruk.

Vi tro, att åtskilliga, som insett detta mer eller mindre klart, ha gått till ytterlighet och förkastat närvarande inrättningar på ett sätt, som Herren och hans apostlar hvarken anbefallde eller gillade, ej heller framställde i sina ord och exempel. Vi böra minnas, att världen såsom ett helt lefver efter en så hög måttstock, som den uppskattar, och att helt enkelt finna fel med saker, som andra äro lika oförmögna som vi själfva att rätta, är mer än onyttigt, emedan det blott förorsakar olycka och förtret etc. utan att frambringa önskade resultat. Johannes döparen gaf ett vist råd i detta hänseende, när han tillfrågades af några romerska soldater med hänsyn till hvad som passade dem. Han svarade: »Gören icke öfvervåld [709] mot någon (våldfören icke lagarna och de bestämmelser, under hvilka eder styrelse satt eder) och låten eder nöja med eder sold.» Att helt enkelt göra människor missbelåtna med deras villkor och omgifning är mycket ovisligt. Å andra sidan skulle den nya skapelsens inflytande, ande, benägenhet alltid vara till förmån för frid, och om vi icke kunna högeligen loforda närvarande inrättningar, behöfva vi ej heller särskildt fördöma dem.

I sådana saker må vi väl följa ärkeängeln Mikaels exempel, som icke uttalade någon smädefull anklagelse mot Satan utan sade: »Herren straffe dig!» — i sin tid och på sitt sätt. (Jud. 9.) Så äfven med oss. Som vi inse, att Herren skall straffa närvarande inrättningar i sin tid och på sitt sätt, kunna vi med aposteln säga till oss själfva: »Varen tåliga, mina bröder, Herrens tillkomm else är nära» — upprättandet af hans rike, som är nära för handen, skall undanskaffa alla dessa svårigheter. Dryftandet af dessa saker i förväg skall icke endast vara gagnlöst utan hvad värre är ofördelaktigt och skadligt både för angriparen och den oroade och åstadkomma missnöje. Ibland dennaa världens barn skall det finnas en mängd agitatorer eller orostiftare, när Herrens tid kommer för dessa frågors dryftande. Under tiden skola den nya skapelsens medlemmar utveckla visdom i att und­vika sådana frågor, som förorsaka strid och missnöje, och hufvudsakligen tala till Herrens folk och sådana, som ha »öra till att höra» de djupare tingen i den gudomliga planen, naturligtvis vid lämpliga tillfällen äfven omnämna den nödens tid, genom hvilken riket skall upprättas.

Den nya skapelsen, det konungsliga prästerskapet, har ett särskildt verk, som är alldeles skildt från världen och all bearbetning af dess element. Dess verk för närvarande är, såsom redan visats, att blåsa i silfvertrumpeterna — att förkunna sanningen om [710] den gudomliga planen för sådana, som ha öra till att höra, för sådana, som icke äro förblindade eller gjorda döfva genom motståndarens bedrägerier. Deras mission är särskildt bland Herrens folk, att afsluta denna evangelieålderns verk och insamla hvetet. — Matt. 13:37-43.

Under en annan bild framställes församlingens när­varande verk vara, att bruden gör sig själf redo till bröllopet. (2 Kor. 11:2; Upp. 19:7.) Med sådana enträgna uppmaningar, som gälla hvarje ögonblick af deras tid, deras inflytande, medel etc., ha de nya skapelserna hvarken kärlek till världen, att söka stad — fästa dess anordningar, inrättningar etc., eller benägenhet att gå i förväg för Herrens visa, välvilliga anordning för att omforma den närvarande onda världen till »den tillkommande världen», »i hvilken rättfärdighet bor». — Ebr. 2:5; 2 Pet. 3:13.

Den store motståndaren, Satan.

Aposteln skrifver: »Eder vedersakare, djäfvulen», åsom om han ville låta oss förstå, att vi ha mycket mer att strida mot än vårt eget kötts svaghet och medmänniskors ofullkomligheter. Han önskade, att vi skulle förstå, att vi ha en förslagen »illfundig» fiende i Satan, och att vi måste hålla oss nära herden, därest vi skola befrias ur frestelsen och från den ondes makt. Låt oss anföra några af de många skriftställen, som tala om denne motståndare, hvilkens själfva tillvaro nu förnekas af många:

»Eder vedersakare, djäfvulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka.» — 1 Pet.5:8.

»Då vardt Jesus förd af anden upp till öknen, på det att han skulle frestas af djäfvulen.» — Matt. 4:1.

»Då skall han ock säga till dem på vänstra sidan: Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden (Gehenna, förstörelse), som är tillredd åt djäfvulen och hans änglar.» — Matt. 25:41.

[711] »Och de vid vägen äro de, som höra; sedan kommer djäfvulen och tager bort ordet ur deras hjärtan.» — Luk. 8: 12.

»I ären af den fadern djäfvulen, och eder faders begär viljen I efterkomma; han var en mandråpare från begynnelsen, och han står icke i sanningen, ty sanning är icke i honom. När han talar lögnen, talar han af sitt eget, ty han är en lögnare och dess fader.» — Joh. 8: 44.

»Och då aftonmåltid vardt, och djäfvulen redan hade ingifvit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat, att han skulle förråda honom.» — Joh. 13: 2.

»Och gifven icke heller djäfvulen rum.» — Ef. 4: 27.

»Ikläden eder hela Guds vapenrustning, på det att I mån kunna stå emot djäfvulens ränker.» — Ef. 6: 11.

»På det att han icke ... må falla i djäfvulens dom.» — 1 Tim. 3: 6, 7.

»Och de besinna sig från djäfvulens snara.» — 2 Tim. 2: 26.

»På det att han genom döden skulle tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen.» — Ebr. 2: 14.

»Stån djäfvulen emot, så skall han fly ifrån eder.» — Jak. 4: 7.

»Den som gör synden, han är af djäfvulen, ty djäfvulen syndar från begynnelsen. Fördenskull uppenbarades Guds son, att han skulle nedslå djäfvulens gärningar ... Däruti äro Guds barn och djäfvulens barn uppenbara: Hvar och en, som icke gör rättfärdighet, är icke af Gud, och den, som icke älskar sin broder.» — 1 Joh. 3: 8, 10.

»Men Mikael, öfverängeln, när han tvistade och ordväxlade med djäfvulen om Moses kropp, dristade icke att öfver honom fälla någon smädelsens dom utan sade: Herren straffe dig.» — Jud. 9.

»Se, djäfvulen skall kasta somliga af eder i fängelse, på det att I mån varda försökta.» — Upp. 2: 10.

»Och den store draken vardt nedkastad, den gamle ormen, som heter djäfvul och Satan, hvilken förvillar hela världen; han vardt nedkastad till jorden, och hans änglar blefvo nedkastade med honom.» — Upp. 12: 9, 12.

»Och han grep draken, den gamle ormen, hvilken är djäfvulen och Satan, och band honom för tusen år, ... på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren voro fulländade.» — Upp. 20: 2, 3.

»Och djäfvulen, som förvillade dem, blef kastad i samma eld- och svafvelsjö ...; detta är den andra döden.» — Upp. 20: 10, 14.

»Nu går dom öfver denna världen; nu skall denna världens furste utkastas.» — Joh. 12: 31.

[712] »Härefter skall jag icke tala mycket med eder, ty världens furste kommer, och i mig har han intet.» — Joh. 14: 30.

»Och när han kommer, skall han öfverbevisa världen... om dom, ty denna världens furste är dömd.» — Joh. 16: 8, 11.

»I hvilka I fordom vandraden efter denna världens skick, efter fursten öfver luftens makt, öfver den ande, som nu är verksam i otrons barn.» — Ef. 2: 2.

»Men om ock vårt evangelium är förtäckt, så är det förtäckt hos dem, som varda förtappade, hos hvilka denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild.» — 2 Kor. 4: 3, 4.

»Men när fariseerna hörde det, sade de: Denne utdrifver icke de onda andarne utan med Beelsebul, de onda andarnes furste ... Han sade till dem: ... Om nu Satan utdrifver Satan, så är han söndrad mot sig själf. Huru skall då hans rike hafva bestånd?» — Matt. 12: 24-26.

»Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna!» — Es. 14: 12-14.

»Satan själf förskapar sig till en ljusets ängel.» —  2 Kor. 11: 14.

»Och dennes tillkommelse sker i följd af Satans verksamhet med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri bland dem, som varda förtappade.» — 2 Tess. 2: 9, 10.

»På det att vi icke måtte lida förfång af Satan, ty hans anslag äro oss icke obekanta.» — 2 Kor. 2: 11.

»Ty vi hafva icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot väldigheter, mot världshärskarne i detta mörker, mot den ondes andliga ting i himlarymderna.» — Ef. 6: 12, eng. öfv. (D i a g 1 o t t.)

»Den som föddes af Gud, han tager sig till vara, och den onde kommer icke vid honom. Vi veta, att vi äro af Gud, och hela världen är i den ondes våld.» — 1 Joh. 5: 18, 19, eng. öfv. (Diaglott.)

»Men nu hände sig en dag, att Guds söner kommo och trädde fram inför Herren, och Åklagaren (hebr. Satan) kam också med bland dem.» — Job 1: 6-12; 2: 1-7.

»Sedan lät han mig se öfversteprästen Josua stående inför Herrens ängel; och Åklagaren stod vid hans högra sida för att anklaga honom. Men Herren sade till Åklagaren: Herren skall näpsa dig, du Åklagare; ja, Herren skall näpsa dig, han som har utvalt Jerusalem.» — Sak. 3: 1, 2.

[713] »Jag såg Satan falla ifrån himmelen såsom en ljungeld.» — Luk. 10: 18.

»Ty därför har jag blifvit uppenbarad för dig ... jag sänder dig för att öppna deras ögon, att de må omvända sig från mörker till ljus och från Satans makt till Gud.» — Apg. 26: 16-18.

»Men fridens Gud skall snarligen förtrampa Satan under edra fötter.» — Rom. 16: 20.

»Öfverlämnas åt Satan till köttets fördärf.» — 1 Kor. 5: 5; 1 Tim. 1: 20.

»Och icke gifva motståndaren någon anledning till lastande. Ty redan hafva några vändt sig bort och följt Satan.» — 1 Tim. 5: 14, 15.

När Herren sade: »Gå bort, Satan» (motståndare, stridande ande — Young), och åter, när han sade till Petrus: »Gå bort ur min åsyn, Satan (motståndare etc.); du är för mig en stötesten, ty du besinnar icke det Gud tillhörer» (Matt. 4: 10; 16: 23), var meningen den, att alldenstund han var i strid mot Gud, intog han också samma ståndpunkt mot alla, som äro i harmoni med Gud. Och Petrus' förklaring, att han går omkring såsom ett »rytande lejon och söker hvem han må uppsluka», synes lära oss, att han icke endast är »eder (församlingens) motståndare» utan hela människosläktets. — Herren gör direkta försäkringar om detta förhållande. — Joh. 12: 31; 14: 30; 16: 11.

Vår Herres förklaring, att Satan är den store mot­ståndaren icke endast mot Gud utan mot hela mänskligheten, är på intet sätt ett fantasifoster utan rena sanningen. Han är vår motståndare i en mening, i hvilken världen och vårt eget kött icke äro det. Vårt eget kött bekämpar den nya skapelsen icke på grund af bitterhet eller hat, ej heller med uppgörande af planer för dess timliga eller eviga fördärf utan blott och bart i den meningen, att det fallna köttets begär gå i en riktning, som är oförenlig med den nya skapelsens bästa intressen och de förhoppningar, till hvilka den har aflats. På samma sätt grundar sig världens motstånd icke på ondt uppsåt utan endast [714] på själfviskhet, emedan den ser saker och ting i ett helt annat ljus och äger helt andra själfviska intressen. Satan allena är den uppsåtliga, insiktsfulla planläggaren och ränksmidaren, som använder ett öfvermänskligt förstånd och, så långt som han tilllåtes, öfvermänskliga makter till att förleda vårt fallna kött genom dess fördärfvade begär etc., och som ofta använder sig af de världsliga såsom sina redskap och omedvetna verktyg att strida mot rättfärdighet och sanning och mot dem, som äro af sanningen.

Han var en lögnare och mördare från begynnelsen.
Joh. 8: 44.

Den inspirerade urkunden försäkrar orubbligt och konsekvent, att Satan började upproret mot den gudomliga lagen och förförde våra första föräldrar till olydnad genom sin egen sträfvan eller lystnad efter makt, och att alltsedan människans fall har denne vedersakare varit den oförsonlige motståndaren till Gud, till rättfärdighet och sanning och icke endast insnärjt människosläktet utan också motstått försoningens storartade plan, som Gud uttänkt och fullföljer genom Kristus. Af skriftens berättelse synes det icke, att Satan hade någon deltagare eller med sig förenad sammansvuren bland änglarna vid tiden för sitt affall och försök att grunda ett eget herravälde på jorden, då han gjorde Guds senaste skapelse, människosläktet, till föremål därför. Lika säkert som Satan själf var en del af Guds allmänna skapelse, lika säkert kunna vi veta, att han skapades fullkomlig och redbar såsom Guds afbild, enär allt Guds verk är fullkomligt. (Ef. 3: 9; 5 Mos. 32: 4.) Han har endast en måttstock för rättfärdighet, rättvisa och fullkomlighet, och han är själf denna måttstock.

Men att vara skapad fullkomlig och att förblifva fullkomlig äro två vidt skilda förhållanden. Gud har icke behagat skapa några af sina tänkande skapelser [715] såsom blott maskiner, urståndsatta att förändra beve­kelsegrunder och uppförande. Tvärtom har det behagat honom att skapa alla sina moraliska, tänkande eller förnuftsbegåfvade skapelser efter sin egen afbild eller till sin egen likhet, med fullkomlig frihet att följa det rätta, det sanna och goda i öfverensstämmelse med hans eget exempel och hans egen föreskrift, men också med makt att förändra eller förvandla sitt uppförande i dessa afseenden och blifva upproriska mot hans rättfärdighets lag. Gud har dock bevakat denna sak genom att i sina egna händer hålla det eviga lifvets makt, så att han fullkomligt behärskar läget och kan förstöra hvem som helst af sina skapelser, om de vägra att erkänna och lyda hans rättfärdiga fordringar. Han har för afsikt att utstryka dem från tillvaron, såsom om de aldrig hade varit, och att tillstädja endast sådana, som i hjärtat öfverensstämma med hans fordringar, att förblifva till evigt lif.

Ibland de änglar, som äro af hög rang eller värdighet (af hvilka Satan ursprungligen var en), funnos synbarligen från begynnelsen och finnas ännu olika klasser eller grader. Likväl stodo alla under kärlekens makt eller lag och samverkade i förening och harmoni i lydnad för Skaparens vilja, antagligen under tidsåldrar. Godhet, kärlek, vänlighet och lydnad för den himmelske Faderns fordringar, och lycka såsom resultat häraf, voro för en lång tid deras enda erfarenhet. Men i sin tid utvecklades ett annat drag i den gudomliga planen. Människan skapades, med en från änglarna skild natur, en lägre natur — mänsklig, icke angelisk; jordisk, icke himmelsk; kött, icke ande. Vidare hade människosläktet ett särskildt hem, jorden, hade en familjeorganisation, voro parade, mankön och kvinnkön, och hade alstringsförmåga — förmåga att fortplanta sitt eget släkte. I alla dessa enskildheter skilde de sig från änglarna, som icke äro af olika kön, hafva ingen familjeanordning, och som icke fortplanta, [716] sitt eget släkte. Guds sista skapelse var utan tvifvel i alla änglaskarors ögon ett underverk, i förbindelse med hvilket deras förståndsförmögenheter funno rika tillfällen till öfning.

Då var det, som en af dem, hvilka begåfvats med hög rang och värdighet, under det han tänkte ut sakens möjligheter och hyste själfviska och ärelystna tankar, drog den slutsatsen, att om han på något sätt kunde tillfångataga det nyligen skapade människoparet och aflägsna dem från Gud, då kunde han genom dem upprätta ett särskildt eget rike eller välde, öfver hvilket han skulle vara gud eller herre och tillvälla sig Jehovas plats och heder med hänsyn till människosläktet och jorden, och därigenom att han fullföljde denna sin brottsliga ärelystnad, fick han sitt nuvarande namn, Satan — Guds motståndare. Han tänkte icke på och försökte ej heller att tillvälla sig Guds välde öfver änglarna. Ett sådant försök skulle ha varit orimligt, enär alla änglarna voro förtrogna med Gud och kände Satan såsom en af dem själfva. Därför skulle de icke ha samtyckt till att blifva hans tjänare och efterföljare, eftersom de mycket föredrogo, voro fullkomligt tillfredsställda med och på intet sätt upproriska mot den allsmäktige Jehovas rättvisa, kärleksfulla och visa styrelse.

Sådana själfviska och ärelystna planer hade knappt fått rotfäste i Satans hjärta, förrän han begynte att mäta Herren efter sin egen falska måttstock och antog, att Herren Jehova blott och bart utförde ärelystna och själfviska planer i allt sitt verk. Sålunda kommer det sig, att onda hjärtan alltid äro färdiga att tänka ondt om andra, vore de än aldrig så rena, hedervärda och välvilliga. Säkerligen rättfärdigade Satan sitt eget handlingssätt, åtminstone i början, genom falska slutledningar, i det han tänkte, att Gud, som skapade människosläktet på ett lägre plan än andliga varelser, änglarna, gjorde detta af vrånga och själfviska bevekelsegrunder, [717] och att han begränsade deras hemvist till jorden i syfte att så mycket mera fullkomligt göra dem till sina slafvar. Sedan han en gång tillåtit dessa afundsjuka, upproriska och oheliga tankar att inträda i sitt hjärta, var det endast en tidsfråga, när det onda skulle utveckla sig vidare och framträda i direkt synd och öppet motstånd mot de gudomliga anordningarna.

Kanske det var med den falska idén, att han gjorde rättvisa åt de förtryckta, som Satan nalkades moder Eva i Eden och antydde för henne, att de stränga förordningar, med hvilka Adam och hon själf voro omgärdade genom det gudomliga påbudet beträffande ett af lustgårdens träd, var från Guds sida utöfningen af en obefogad, enväldig makt, som fråntog dem en frihet, som med rätta vore deras, och hvilkens utöfning med säkerhet skulle vara till deras fördel. Äfven antydde han för moder Eva (och möjligen var detta ett sant uttryck för hans eget vid den tiden förvända omdöme), att Gud handlade bedrägligt med dem, när han meddelade, att ätandet af det förbjudna trädets frukt skulle medföra deras förstörelse — deras död. Satan hade aldrig iakttagit eller sett död bland några af Guds skapelser, som gjorts till hans afbild och blifvit begåfvade med förnuft, och därför icke endast tillskref han Gud vrånga bevekelsegrunder i förbindelse med skapelsen utan antog nu i sitt förvända sinnestillstånd, att Gud hade med berådt mod ljugit för sina skapelser i afsikt att befrämja sina egna planer ätt hålla dem i ett visst mått af okunnighet och i ett tillstånd, som Satan utan tvifvel vid den tiden genom sin slutledning ansåg vara despotisk eller förtryckande myndighet.

Den onda ingifvelsen gjorde stor verkan. Moder Evas sinne, som ända till detta ögonblick hade varit tacksamt till Gud och värderat all hans barmhärtighet och alla hans välsignelser, och som hade erkänt honom såsom källan till nåd och sanning, välvillighet och kärlek, förgiftades med den tanken, att hon blifvit gjord [718] till en narr och var beröfvad vederbörlig frihet i den afsikten, att han skulle hindras från att förvärfva ett större mått af kunskap, hvilken egentligen vore hennes rätt, men hvilken Gud i sin föresats att hålla dem i okunnighetens slafveri oriktigt framställt för dem och behandlat dem, som om kunskapen skulle medföra deras död, hvaremot denne nyligen funne vän, Satan, som älskade dem mera och var nitisk för deras välfärd och frihet, försäkrade dem, att ätandet af den förbjudna frukten alls icke skulle medföra olycka och död utan i stället bringa dem tillväxt af kunskap, frihet och öfning för alla deras krafter. Giftet verkade hastigt; själfviskhet och förvärfsbegär uppväcktes i moder Evas hjärta, som aldrig förut haft sådana känslor, emedan ingenting i hennes föregående erfarenhet någonsin ingifvit sådana tankar eller känslor.

Hvad Satan utförde i denna sak skilde honom natur­ligtvis från Jehova. Han vågade sitt allt i sin förslagenhet att tillfångataga den mänskliga rasen och göra den till sina tjänare, sitt rike, eller kanske såsom han själf skulle ha uttryckt det, han vågade allt i sin sträf­van att befria den mänskliga familjen från gudomligt förtryck. När han såg verkan eller följden af öfverträdelsen — att det mänskliga paret utdrefs från Eden och afstängdes från dess lifsuppehållande träd, så att de småningom började vissna och förgås — blef utan tvifvel han så väl som moder Eva gäckad i sina förväntningar. Bibeln underrättar oss om att Adam icke blef bedragen. Han visste hvad han skulle vänta så­som resultat eller frukt af olydnaden. Hans del i öfverträdelsen var frivillig; ett själfmord kunde vi kalla det. Besjälad af den tanken, att hans hustru måste dö, emedan hon hade ätit af den förbjudna frukten, och då han kände, att all hans egen glädje sålunda skulle förgås, beslöt han att dö med henne. Hade han bättre förstått den gudomliga karaktären, såsom den sedan blifvit uppenbarad genom Guds handlingssätt i [719] förbindelse med försoningen, skulle han otvifvelaktigt hafva hoppats på Gud efter hjälp utur svårigheten och skulle ha förblifvit lydig det gudomliga påbudet till hvilket pris som helst.

Men för att återkomma till Satan. Sedan han valt en ond väg, syntes hvarje steg på hans bana därefter föra honom allt längre och längre bort från hvarje rättfärdighetens princip, så att medan hans första lögn: »Ingalunda skolen I dö», torde ha yttrats med betydlig uppriktighet, sträfvar han alltjämt sedan dess och ännu denna dag att stadfästa sitt falska påstående och bedraga människorna och förmå dem att tro, att det icke finnes något sådant som död — att när de dö, äro de mer lefvande än någonsin förut. Det är den gamla lögnen: »Ingalunda skolen I dö», tillämpad på närvarande förhållanden. Ingen känner bättre än Satan dödens verklighet, såsom den öfvergår hela den mänskliga familjen, och ingen vet bättre än han, att om den mänskliga familjen klart och bestämdt förstode förhållandet med synden, dess straff, återlösningspriset och den därpå följande återställelsen, skulle sanningens inflytande draga släktet hän emot dess rättfärdige och dock barmhärtige skapare.

Men detta är hvad Satan önskar förekomma. Han försöker därför att förblinda människornas sinnen angående Guds sanna karaktär och plan och att å andra sidan ingifva dem falska och hädiska tankar angående den gudomliga karaktären och planen. I stället för att förmå människorna att inse, att döden med alla de lidanden, som tillhöra den — intellektuella, moraliska och kroppsliga förfall och sjukdomar — äro re­sultat af olydnad mot Gud, resultat af att följa hans falskhet, söker han däremot förmå dem att tänka, och han har lyckats öfvertyga många, att den store Jehova, som förklarar, att han själf är rättvisa och kärlek förkroppsligad, skapade människosläktet på ett i högsta grad orättfärdigt och kärlekslöst sätt, och att han [720] gjorde detta med illasinnade afsikter mot det ofantligt större flertalet, samt att han ämnade och förutbestämde i sitt eget hjärta, innan han skapade människan, att tusentals millioner af hennes släkte skulle komma i evig pina, och att en »liten hjord» skulle föras till härlighet såsom ett bevis på hvad han kunnat göra för alla, om han varit välvilligt sinnad. På detta sätt och med många andra liknande bedrägerier och snaror har motståndaren under sex tusen år förvändt människornas omdöme och dragit deras hjärtan bort från Gud och från hans sannings budskap. Aposteln bekräftar och förklarar detta, sägande: »Denna världens Gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild», — att det icke skulle upplysa dem och utdrifva okunnighetens mörker och falska uppfattningar och låta dem se den himmelske Faderns verkliga karaktär och nådefulla plan. — 2 Kor. 4: 4.

Hvarhelst den gudomliga uppenbarelsens ljus (icke blott bibeln utan också »sanningens ande») går, medför det mer eller mindre fara för mörkret från Satans oriktiga framställningar. Sanningen är tusen gånger mera förnuftig än Satans villfarelse och skulle hastigt utbreda sig till förfång för honom, om han icke vore så förslagen, »illfundig», i sitt tillvägagångssätt, ty han skiftar beständigt färg och frambringar nya svek för att uppehålla sin gamla lögn och att förföra, om möjligt vore, själfva de utvalda. En af de första, mest jättelika och mest framgångsfulla af hans ansträngningar att bekämpa sanningen och förorsaka, att villfarelsen skulle synas möjlig och tilltalande, var utvecklandet af det stora antikristiska systemet, påfvedömet. Genom detta utöfvade han ett det mest underbara inflytande öfver hela världen, så att människosläktet, som i dessa dagar fått mer ljus och frihet från denna ohyggliga inrättning, ser tillbaka på dess väldes tidehvarf och beskrifver det som »de mörka åldrarna» [721] mörka med orättvisa, villfarelse och vidskepelse, mörka af obeveklig och förfärlig förföljelse mot dem, som sökte att dyrka Gud i öfverensstämmelse med sitt samvetes bud, en förföljelse, som var grym i samma mån som dess föremål hade erhållit det sanna ljuset och voro trogna i att framhålla det för folket. Så djäfvulsk var denna stora inrättning i sina anordningar och i sitt inflytande, och så fullkomligt framställde det Satans förslagenhet, ärelystnad och slughet, att det sinnebildligt beskrefs af Herren, såsom om det hade varit Satan själf. Det var i ordets fulla bemärkelse hans ställföreträdare, under det att det gjorde anspråk på att vara Guds ståthållare.*

*Se del II, kap. 9.

Öfverallt i profetiorna finna vi en sammansatt be­skrifning på och framställning af Satan och hans hufvudrepresentant bland de upplysta. Till exempel efter att ha beskrifvit krossandet af Babylons makt — en beskrifning, som delvis kan tillämpas på det bokstafliga Babylon och det naturliga Israels träldom men mera särskildt på det andliga Israels fångenskap hos det mystiska eller hemlighetsfulla Babylon — fortsätter profeten med en beskrifning, som i främsta rummet passar in på Satans eget lopp, och som i andra hand kan tillämpas på det naturliga Babylons uppkomst och fall samt i en ännu vidare mening på det hemlighetsfulla Babylons uppkomst och fall. Han säger:

»Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blifvit fälld till jorden, du som slog ned folken! Det var du, som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt öfver Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg (Guds folks rike) längst uppe i norr (plejaderna, i norr, ha länge varit ansedda såsom universums centrum, Jehovas tron). Jag vill stiga upp öfver molnens höjder och göra mig lik den högste!' Nej, ned till dödsriket (scheol, glömska) måste du fara, längst ned i grafven. De, som se dig, stirra på [722] dig, de betrakta dig och säga ’Är detta den man, som kom jorden att darra och riken att bäfva, den som förvandlade jordens krets till en öken och förstörde dess städer, den som aldrig frigaf sina fångar, så att de fingo återvända hem’?» — Es. 14: 12-17.

Det var sant, att Babylon upphöjde sig själft öfver världens andra riken, det var också sant, att påfvedömet, antikrist, upphöjde sig själft öfver jordens nationer, försökte att styra dem med järnspira och gjorde anspråk på myndighet därtill i den sanne Kristi namn. Men som det ena totalt ödelades, så har också det stora Babylon, skökornas moder, att så mycket säkrare vänta sitt slutliga fall såsom en stor kvarnsten, som kastas i hafvet, för att aldrig mera uppstå. Dessas ärelystnad efter att äga välde öfver andra har varit stor, men Satans ärelystnad efter att blifva högre än andra bland Guds skapelser var ännu större, efter ett eget rike och egna undersåtar, ett rike, som skulle täfla med Jehovas — ett välde på jorden, såsom Jehovas välde är i himmelen. Detta skall likväl också slå fel, och Satan själf skall först bindas under de tusen åren för återlösarens regering, då förbannelsen skall borttagas och världen välsignas, men efteråt skall han, såsom skriften klart visar, fullkomligt förstöras tillsammans med alla sina änglar: alla hans budbärare, alla som följa hans ledning och gå hans väg. — Matt. 25: 41; Ebr. 2: 14; Upp. 20: 10.

Satans bundsförvanter i det onda. — Legioner af onda andar.

Som vi enligt den skriftliga urkunden redan sett, hade Satan icke några bundsförvanter bland änglarna i sin stämpling och i sitt uppror vid dess början. Däremot förstå vi, att alla de heliga änglarna stodo i fullkomlig sympati med den gudomliga styrelsen. Vi lära äfven, att somliga af dem fingo uppdrag att härska öfver den fallna människan och om möjligt förhjälpa [723] släktet tillbaka till harmoni med Gud och återhålla det från vidare fördärf. Detta skedde före floden på Noas tid. Änglar gjorde då sin första erfarenhet i fråga om synd, otrohet mot Gud och moralisk afvikelse. Detta blef för dem en pröfning, emedan det antydde möjligheten af ett ondt lefnadslopp tvärt emot den gudomliga viljan. Det antydde möjligheten af nöjen och fördelar såsom resultat af en sådan väg, och det blef sålunda en pröfning af deras trohet och lydnad mot Jehova. Skriften underrättar oss tydligt, att några änglar, som förut varit heliga och lydiga, under denna pröfning blefvo öfverträdare, föllo i och blefvo besmittade af synd. Både Judas och Petrus tala om »de änglar, hvilka icke bibehöllo sitt första tillstånd», och hvilkas frihet Gud följaktligen undertryckte, i det han öfverlämnade dem åt mörkrets kedjor att förvaras till den stora dagens dom, då deras sak skall blifva hörd. — 2 Pet. 2 : 4 ; Judas 6, eng. öfv.

Dessa fallna änglar äro skilda från de heliga änglarna och sedermera kända såsom demoner eller djäflar, och Satan är erkänd såsom »djäflarnas furste», deras ledare, med hvilken de samarbeta uti att göra förfång bland människor. Som de icke äro upptagna med goda ting och äro lämnade åt sig själfva i det onda, bör det ej förvåna oss, att det onda i dem uppnår stor omfattning, och att de såsom Satans trogna bundsförvanter inskärpa hans ursprungliga lögn: »Ingalunda skolen I dö.» Synbarligen började dessa fallna änglar, demoner, mycket snart efter floden att förföra mänskligheten under religionens täckmantel. Ehuru bundna eller fängslade i den meningen, att de icke längre kunde uppträda bland människor i synliga, köttsliga kroppar, funno de snart i den fördärfvade rasen sådana, som voro villiga att öfverlämna sig åt dem såsom deras ombud eller medier, genom hvilkas kroppar de verkade i stället för genom egna kroppar. Sådana »medier» eller mänskliga förbindelsekanaler [724] mellan demonerna och människosläktet voro i den gamla tiden kända under namn af »fetischer», »häxmakare», »trollpackor», »andeskådare», »medicinmän» och »präster» i falska religioner. Deras olika an­strängningar att förvärfva myndighet öfver Israels folk, som Gud utvalt såsom sina representanter i världen för en tid, äro tydligt framställda i skriften, och israeliterna voro strängt varnade för dem. Lagar, till ansenlig grad skärpta, stiftades för dem, som blefvo ombud för meddelelse mellan demonerna och Israel. Straffet därför var döden.

Människan är naturligen en bild af Gud, och såsom sådan är hon en fri, oberoende varelse. Denna frihet sträcker sig till hennes moraliska verksamhet; däraf följer uttrycket, att människan är ett »fritt moraliskt väsen». Huru mycket hon än må förlora sin personliga frihet eller blifva en slaf vare sig under personer eller under sina egna begär, är det oaktadt hennes moraliska verksamhet fri: hon är fri att vilja, fri att använda sitt sinne på hvad sätt hon må behaga. Om hon vill öfverlämna sitt sinne åt Herrens vilja, kan hon göra det; vill hon öfverlämna sig åt ett ondt inflytande, kan hon göra det, och om hon vill stå oberoende af både Gud och onda inflytelser, kan hon göra det till den grad, som hennes kroppsliga kraft och intellektuella omdöme tillåter det. Men som hon försämrats af fallet och dess nedärfda svaghet, är hennes omdöme så väl som hennes kunskap och förmåga att tänka försvagade, och därför är hennes moraliska oberoende jämförelsevis i fara, när hon anfalles af »villoandar och onda andars läror», och enligt skrifterna är det onda inflytande, som verkar i hela världen, af detta slag. (1 Tim. 4: 1.) Därför är det icke någon öfverraskning, att det varit möjligt för dessa fallna änglar, demoner, att komma i besittning af otaliga medier under alla tider och i alla länder. De äro också noggranna vid valet af medier och [725] söka så långt som möjligt dem, som äga intellektuell duglighet, på det att de genom dessas naturliga egenskaper och förmågor skola dess mera grundligt kunna verka för att behärska massorna i allmänhet. Följaktligen finna vi, att dessa medier, präster, häxmästare, trollpackor, andeskådare, stjärntydare och spåmän i hednaländerna och bland indianerna voro bland de visaste och skickligaste. I nyare tid äro dessa ombud för demonerna i kristenheten ofta kända under detta särskilda namn, medier, såsom bland spiritisterna. Detta är det mest rätta namn, hvarmed de kunna benämnas, ty dessa, som öfverlämna sig själfva åt dessa onda inflytelser för att blifva förbindelse kanaler med människorna, äro helt enkelt endast medier eller hjälpmedel, genom hvilka de onda andarna meddela sig antingen med ord eller knackningar, skrifning eller på något annat sätt.

Dessa demoners allmänna metoder och läror, fram­ställda genom sådana medier, ha i alla tider och länder praktiskt taget varit desamma. De framställa sig själfva i ett falskt ljus och föregifva sig vara de dödas andar, med sällsynta undantag då de varit djärfva nog att tillstå, att de äro demoner, såsom till exempel förhållandet är bland kineserna. Se äfven 1 Kor. 10: 20. Genom att lögnaktigt framställa sig själfva såsom döda mänskliga varelser utföra de en mångfaldig och mycket framgångsfull verksamhet:

1) De understödja den ursprungliga lögnen, som Satan uttalade i Eden: »Ingalunda skolen I dö.»

2) Genom denna falskhet uppväcka de fördomar i människornas sinnen mot evangelium och alla dess anordningar.

3) Sålunda förorsaka de, att de gudomliga anordningarna för människornas återlösning och vederfående från synd och syndens straff, döden, komma att synas inkonsekventa, oförnuftiga och meningslösa. Deras teori, som förnekar, att syndens lön är döden, [726] och i dess ställe påstår, att syndens lön är evig pina, icke endast hädar den gudomliga karaktären genom att framställa den såsom personifieringen af orättvisa och grymhet, utan den kommer skriftens lära om återlösningspriset att synas löjlig, ty äfven den fallna människans förstånd kan upptäcka, att vår Herres död på Golgata icke kunde återlösa släktet från evig pina, och att om deras teori vore sann, det icke skulle vara någon som helst motsvarighet mellan straffet och återlösningspriset.

4) Den kommer läran om uppståndelsen att synas fåfäng och oförnuftig på grund däraf, att om det icke finnes några döda, huru kunde då någon de dödas uppståndelse komma i fråga? Om alla blifva mera lefvande, när de dö, än de någonsin förut varit, och äro i mycket bättre tillstånd än tillförne, hvilken fördel skulle då vinnas genom en uppståndelse? Eller hvarför skulle den framhållas såsom ett hopp, och det enda hopp, som framställes i evangelium?

5) Den banar väg för förnedrande villfarelse. Ibland hedningarna antager denna till en ansenlig utsträckning formen af föräldradyrkan och tron på själavandring — att dessa, som dö såsom människor, skola, sedan de förblifvit någon tid i ett okroppsligt tillstånd, åter födas till världen såsom hundar eller kattor, hästar eller kor, råttor eller möss och gå igenom dessa stumma djurs olika erfarenheter eller, om de äro värdiga, öfvergå till högre villkor.

6) I kristenheten antog detta onda sin mest sata­niska form, och den falska läran blef grundvalen till alla de grofva villfarelser och vidskepelser, med hvilka kristenheten har kämpat. Det kunde icke ha funnits någon teori om evig pina, om icke denna demonernas lära, att de döda äro lefvande och i stånd att kunna lida, hade funnits till. Det kunde icke gifvas någon teori om skärselden, om icke denna lära funnes. [727] Följaktligen kunde det icke heller blifva tal om några böner för de döda eller att betala mässor för de döda. Följaktligen kunde ej heller förutan densam­ma de stora prästerliga inrättningarna, som blifvit feta på denna falskhet, ha utvecklat sig och förslafvat mänskligheten med sina bedrägerier och oriktiga framställningar om den gudomliga karaktären och planen.

7) Ehuru påfvedömets makt blef bruten genom det sextonde århundradets stora reformationsrörelse, blef likväl denna bedrägliga grundval, framställd af demonerna och understödd af dem bland alla nationer med mångahanda tecken, yttringar och bevis, omsorgsfullt vidmakthållen, och reformatorerna, som trädde fram, voro ännu bundna af denna ursprungliga lögn, som lärts af lögnens fader och blifvit understödd af hans legioner onda andar. Sålunda blef den också i protestantismen grunden till alla de svårigheter och villfarelser, med hvilka de olika sekterna alltsedan hafva kämpat. Den har till stor del gjort dem blinda för det gudomliga ljuset och hindrat dem från att med alla heliga begripa bredden och längden och djupet och höjden af Guds kärlek. — Ef. 3: 18.

8) Genom att anpassa sig själf för denna nya ställning har den under de sista femtio åren åtagit sig rollen af att vara ljusbärare för församlingen och låtsat leda alla, som det önskat, till sanningen. I detta hänseende är dess sanna karaktär betecknad i det inspirerade ordet, ty aposteln förklarar: »Satan själf förskapar sig till en ljusets ängel.» — 2 Kor. 11: 14.

9) Spiritismen har icke lyckats snärja det stora flertalet bland de kristna. Ehuru de varit förarbetade genom den falska teorien, att deras döda vänner äro lefvande, ha de kristna i allmänhet på ett eller annat sätt ofrivilligt kommit till insikt om att medierna (de bästa som Satan kunnat erhålla) icke varit sådana, [728] som Gud skulle utse till att förmedla kunskap och blifva kanaler för gemenskap mellan honom själf och deras vänner, som de i sin villfarelse tro vara lefvande och ofta nära dem ehuru osedda. Följaktligen har den store vedersakaren, under det han tillåter spiritismen att samla, kvarhålla och förleda så många som möjligt till det onda, funnit det nödvändigt att införa ännu mera spetsfundiga frestelser, ännu mera trogna efterhärmningar af sann kristendom under namn af

»Kristlig vetenskap» (Christian Science) och teosofi.

Dessa system som förebära vördnad för det gudomliga ordet och taga Kristi namn utan att äga tro på Kristus såsom återlösaren, användas såsom lockbeten för kristna, som hålla på att vakna upp i den närvarande tiden, med afsikt att mätta deras begär efter någonting nytt och bättre än de mänskliga traditionernas agnar, hvarpå de lefvat så länge. Dessa påstå, att de föda sina efterföljare med vetenskaplig sanning, under det att de åsidosätta den sanning, som i ordets fulla bemärkelse är vetenskap.

10) Inseende att återställelse ingår i Guds plan för den närmaste framtiden, försöker vedersakaren att afleda mänsklighetens uppmärksamhet från den gudomliga planen genom sinnets kurerande eller botande af anhängarne till »kristlig vetenskap», genom teosofer och clairvoyanter. Medan de förneka själfva grundvalen för skriftens sanning (återlösningspriset), bevisa dessa bedrägliga efterapningar af sanningen för oss, att Satans makt att förleda kristenheten håller på att förgås, och att hans hus lutar mot sitt fall, så långt som det angår tänkande personer. De tusen årens morgonljus bryter fram öfver människosläktets värld, och villfarelsens store försvarare är bringad till det yttersta. Gud vare tack, att han snart skall bindas och hindras från att bedraga världen under [729] de tusen åren för Kristi regering, då Herrens kunskap skall uppfylla hela jorden, såsom vattnet täcker hafvets botten!

När vi kasta en blick på hedendomen, se vi tydligt dessa demoners förfärliga och förnedrande verksam­het, huru de ha smidt folket i bojor medels utöfningen af öfvernaturliga krafter genom sina mänskliga ombud. Vi kunna såsom exempel nämna fakirerna i våra dagars Indien och »svartkonsten», som praktiserats eller utöfvats öfverallt i världen under den förgångna mörka tiden. Skrifterna visa oss evangelii verkan på dessa djäfvulens verk och utvisa, att den gudomliga sanningens ljus är »världens ljus», hvilket allena är i stånd att förskingra vedersakarens mörker. Lägg märke till den strid mellan ljus och mörker, som förtäljes i aposteln Paulus' erfarenhet, när han reste genom Asien och in i Europa, huru »många af dem, som trodde, kom mo och bekände sina gärningar. Och flera, som hade öfvat vidskepliga konster, buro ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn, och när man sammanräknade deras värde, fann man det uppgå till femtio tusen silfverpenningar. Så mäktigt växte Herrens ord och visade sin kraft.» — Apg. 19:18-20.

Apostlarna voro beständigt i strid med dessa onda andar, hvilka stundom sökte att motstå evangelium men i allmänhet insågo, att de voro helt och hållet ur stånd att mäta sig med de högre andliga krafter, sons verkade genom apostlarna. Vi läsa, att vid ett tillfälle sökte den onde anden gemenskap med evangelium och dref mediet att följa aposteln och hans följeslagare med ropet: »Dessa människor äro Guds, den högstes, tjänave, som för oss förkunna frälsningens väg.» Men huruvida detta var ett försök att förena i evangelhim med demonisen och mediumskap eller huruvida det var ett skarpsinnigt knep, genom hvilket demonerna afsågo att framkalla själfva det resultat, [730] som följde, nämligen ett tumult bland folket och motstånd mot apostlarna, kunna vi icke bedöma. I hvarje fall är dock en sak klar, och det är att aposteln erkände dessa såsom medier, icke såsom de dödas medier utan såsom demonernas, de fallna änglarnas, medier. Och vid sammanträffande med apostlarna förnekade aldrig dessa demoner, hvilka de voro. — Se Apg. 16:16-19; 19:15; Jak. 2:19.

På samma sätt hade dessa onda andar under tiden för vår Herres tjänst funnit många judar villiga att mottaga dem. Dessa voro kända såsom »besatta af onda andar». När de voro besatta af många demoner, såsom ofta var förhållandet, saknade offret nästan all själfbehärskning. Dess tankar, ord och handlingar   behärskades af talrika onda andar, och det uppförde sig såsom en vansinnig. Många besatta botades på Jesu tid både af honom själf och af dem, som han sände ut, hvilka begåfvats med hans ande, kraft och inflytande. En intressant berättelse, som berör ett dylikt fall, då onda andar utdrefvos, finnes i Luk. 4:34-37 och Matt. 8:28-33, hvarest demonerna vid samtal med Herren icke alls försökte att förneka, hvilka de voro, utan erkände, att Herren hade herra­ välde och makt öfver dem, samt att de väntade på någon framtida afslutning af deras närvarande tvång eller fångenskap — ett afgörande eller dom i deras sak.*

*För vidare framställning om spiritismen — demonismen se »Spiritismen i bibelns ljus». Adressera: Infernationella Bibelstudiesällskapet, ÖREBRO, eller BROOKLYN, N. Y., U. S. A.

»Vi hafva icke strid (endast) mot blod och kött.»

Af det föregående se vi, att Satan själf och demonerna, hans bundsförvanter i det onda, i sanning äro de stora makter, som verka i, på och genom människosläktet, i strid mot Gud och mot försoningens plan, [731] som han uppgjort, och hvilken började utföras vid vår Herres första ankomst och död såsom återlösningspriset för syndare. Endast från denna ståndpunkt kunna vi klart fatta betydelsen af apostelns ord: »Vi hafva icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot väldigheter, mot världshärskare i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymderna.» (Ef. 6:12.) Och när vi inse, att den fallna människan är alldeles oförmögen att försvara sig själf mot denne illfundige vedersakare, och att Herrens folk kan undfly hans ränker endast i den mån, som deras hjärtan äro fullkomligt trogna mot Herren och uppmärksamma mot hans ord — emedan han då skall förläna sådana särskild hjälp och befrielse från det onda, hvilket skulle förföra äfven de utvalda, om de icke erhöllo denna hjälp — så föranledas vi att fråga: Hvarför tillåter Gud denne store vedersakare att sålunda omgifva människorna med bedräglig villfarelse, falska läror och till någon del äfven med underverk för att understödja dem?

Svaret på denna fråga, och det enda tillfredsställande svar, som kan gifvas, är, att Gud i den nuvarande tiden icke söker hela världens förlikning med sig själf, icke försöker att föra hela människosläktet till harmoni med sig själf utan däremot blott och bart utväljer från det återlösta släktet den förutbestämda lilla hjorden, den nya skapelsen, som under Guds försyn skall göra sin kallelse och utkorelse fast genom att i hjärtat blifva afbilder af Guds dyre Son, deras återlösare, herre och brudgum. Världens erfarenhet under dessa vedersakarens bedrägerier skall fullkomligt blottas under tusenårsåldern. Alla skola då se och fullt uppskatta de bedrägliga, snärjande och fördärfliga inflytanden, som alla vägar med undantag af rättfärdighetens och hvarje ande med undantag af Guds ande, sanningens ande, medföra. Alla skola sålunda finna, huru fullkomligt de ha varit insnärjda [732] och »fångna af Satan under hans vilja» (2 Tim. 2:26); huru fullkomligt de ha varit förblindade af denna världens gud för Guds karaktärs sanna ljus, som lyst fram genom Kristus. (2 Kor. 4:4.) Alla skola då ha lärt en läxa med åtskilliga lärdomar: 1) Att Gud är alla sina skapelsers sanne vän, och att hans lagar äro till i deras intresse och för deras väl. 2) De skola ha lärt känna det ondas försåtliga karaktär, såsom den blifvit belyst i Satans och de fallna änglarnas exempel samt i deras egen personliga erfaren­et. 3) De skola ha lärt, att de icke obetingadt kunna lita på sitt eget omdöme, och att det med människans begränsade kunskap och under sådana förhållanden är möjligt, att ljuset kan synas såsom mörker, mörkret såsom ljus, det goda såsom ondt och det onda såsom godt. Denna läxa skall vara af evigt värde, så att hela människosläktet skall lära att mera obetingadt förlita sig på den gudomliga visdomen såväl som på Guds godhet och makt.

Det ondas verksamhet.

Emellertid tjäna det oaktadt dessa villfarelser och vidskepelser bland människor till att hålla dem i träldom och slafveri under en tid, då de skulle vara oför­mögna att använda sin frihet rätt, emedan endast fullkomliga människor, endast sådana, som besitta det fullkomliga »Gudsbelätet», och som ledas af Gud, äro vederbörligen rustade för en själfstyrelse, som skulle vara till deras egen fördel. Under tiden är också detta motstånd af Satan och hans bundsförvanter och från världen, hoars motstånd frambringas genom de förras bedrägerier och villfarelser, riktadt mot sanningen och mot dem, som hlifva dess tjänare, allt eftersom de äro trogna mot sanningen och energiska i dess tjänst. Det var vår konungslige Mästare, den lefvande Gudens mest trogne tjänare, som förklarade för dem, som skulle följa hans fotspår; »Om världen [733] hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förrän eder. Voren I af världen, så älskade världen sitt eget; men emedan I icke åren af världen, utan jag har utkorat eder ur världen, därför hatar världen eder.» (Joh. 15:18, 19.) Följaktligen kunna vi säga, att det genom en naturlig lags verksamhet följer, att »alla de, som vilja lefva gudligt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse». (2 Tim. 3:12.) Och dessa förföljelser och motstånd från världen, köttet och djäfvulen utgöra Herrens hammare, mejsel och poleringsmedel, som han använder vid utvecklandet af den nya ska­pelsen.

Gud gör bruk af dessa motståndets hjälpmedel, som vedersakaren själf förser, och förorsakar vrede och motstånd (både människors och djäflars) att prisa honom, i ty att själfva dessa hans utvalda församlings erfarenheter och bedröfvelser bereda åt oss »i öfversvinneligt mått en evig fullvikt af härlighet». (2 Kor. 4:17.) Dessa äro de hjälpmedel, genom hvilka de lefvande stenarna till Guds stora tempel mejslas, formas, poleras och beredas i öfverensstämmelse med den store arkitektens ritning — i den afsikten, att alla jordens familjer inom kort i och genom detta tempel skola välsignas och så många, som vilja det, bringas till öfverensstämmelse, full harmoni med Herren. När de sålunda inse, att människors motstånd till stor del beror på och är en följd af deras fallna tillstånd och den villfarelse och blindhet, som dragits öfver dem genom Guds och rättfärdighetens store motståndares ränker, må Guds folk ha stor medkänsla icke endast för världen i allmänhet, utan också för sina motståndare och förföljare. Långt ifrån att önska taga hämnd på dem må de verkligen älska sina fiender och göra godt mot sådana, som förfölja dem, i det de inse, att dessa i ordets egentliga och sannaste bemärkelse »icke veta hvad de göra».

[734] Ibland människor, som äro motståndare till försoningen, igenkänna vi många, hvilka alla samarbeta på olika sätt och af olika bevekelsegrunder med den store vedersakaren i strid mot Gud och försoningens verk. Om vi främst bland dessa skulle nämna innehafvare af skökohus och spelhus, krögare, fetischer, medier, trollpackor etc., torde vi framställa saken, såsom det stora flertalet sannolikt skulle anse den vara. Men från den gudomliga ståndpunkten, hvilken vi bemöda oss att intaga, skulle den synas helt annorlunda — att de, som äro ledare för tanken i de civiliserade länderna, och som motstå sanningens ljus, medan de till namnet äro dess tjänare, intaga en den mest ansvarsfulla plats i Guds åsyn, och dessa äro i de flesta fall, ehuru ofta omedvetet, Satans jordiska redskap. — Apg. 3:17.

Vårt hopp rörande många af dem, som ha kommit i beröring med sanningens ljus under evangelieåldern och nu i dess ände, är, att deras motstånd mot sanningen åtminstone delvis grundar sig på blindhet, såsom aposteln förklarar med hänsyftning på dem, som korsfäste vår Herre: »Jag vet, att I hafven gjort det af oförstånd likasom ock edra rådsherrar.» (Apg. 3:17.) Från denna ståndpunkt kunna vi hysa hopp för åtskilliga af de mest våldsamma motståndare till sanningen: evolutionister, teosofer, spiritister, christian-scientister, katoliker och protestanter. Vårt hopp är nödvändigtvis mindre med hänsyn till dem, som blifvit upplysta genom den närvarande sanningen, men som af ärelystnad, afundsjuka eller stolthet i sin önskan att vara något blifvit motståndare till Herrens verk. Sådana falla i allmänhet i universalismens villfarelse, sedan de förblindats med hänsyn till Herrens närvaro så väl som med hänsyn till lösen. Det hör icke oss till att döma dessa, men det hör oss till att frukta för deras skull och med hänsyn till deras ställning lägga märke till skriftens tillämpning, [735] hvilken förklarar: »Ty dem som en gång hafva blifvit upplysta och smakat den himmelska gåfvan och blifvit delaktiga af den helige ande och smakat det goda Guds ord och den tillkommande världens krafter men sedan hafva affallit, dem är det omöjligt att åter förnya till bättring, då de för sig på nytt korsfästa och bespotta Guds son.» (Ebr. 6:4-6.) Det hör oss till att igenkänna dessa skriftställens uppfyllelse och att icke hafva någon gemenskap med sådana mörkrets ofruktbara gärningar utan hellre bestraffa dem och draga oss själfva från deras umgänge, som icke vandra efter apostelns läror, och sam icke äga den tro, som en gång för alla blifvit öfverlämnad åt de heliga, ej heller dess ande, ty alla sådana äro på Satans sida och motståndare till Herren och hans plan, i hvilken försoningen, återlösnings­priset, är medelpunkten eller axeln. — 2 Pet. 2:21; 2 Tess. 3:6; Jud. 3.

Då vi betrakta ämnet om anfäktelser, är det godt att minnas, att vår Herres frestelser i öknen* mycket klart belyste alla de frestelser, för hvilka den nya skapelsen är föremål.

* Del V, sid. 118.

Anfäktelser af vedersakaren.

En af vedersakarens anfäktelser, hvilken synes väl öfverensstämma med köttets begär, är den tanken, att den nya skapelsen står under Guds försyn på ett sådant sätt, att alla deras timliga intressen skulle ha framgång. Detta är likväl den naturliga människans resonemang och finner intet understöd i Guds ord, som måste leda den nya skapelsens omdöme. Det gamla sinnet vidhåller, att den intima släktskapen med Gud på grund af »adoption» eller upptagandet som barn och dess löften om framtida medarfskap i riket säkert måste medföra välsignelser, beskydd och

[736] ynnest med hänsyn till alla timliga angelägenheter. Den första tanken gäller hälsan. Hvarför skulle vår invigda dödliga kropp vara sjuk eller känna smärta? Gud skulle säkert icke sända värk eller smärta, och därför måste detta komma från djäfvulen. Detta är bevisföringen; och om sådant kommer från vår vedersakare, skulle vi då icke anse detsamma såsom ett bevis på gudomlig ogunst och uppmärksamma det samt bedja om befrielse därifrån?

Vedersakaren framkallar i vår tid dessa frågor genom olika medel med stor envishet och förestafvar ett jakande svar på dem, så att många icke ens skulle ana det vara tillskyndadt af honom, nämligen att kroppslig sjukdom hos Guds folk är ett kännetecken på Guds misshag, att bruk af läkemedel skulle vara ett bevis på bristande tro till Gud, att i dess ställe skulle man förlita sig på trons bön, att till och med de naturliga israeliterna ägde sådana förmåner och använde dem, och mycket mera skulle då de andliga israeliterna lita på Gud såsom sin läkare. Mormoner, anhängare af »kristlig vetenskap» och »kristliga alliansen» samt dowieister, alla använda de dessa skäl på det mest kraftiga sätt för att missleda och tillfångataga om möjligt vore äfven de utvalda, för att vända deras uppmärksamhet bort från sanningen.

Faktum är, att de nya skapelsernas sanna intressen ofta stå i strid med deras kroppsliga intressen och villkor. Talande därom förklarar profeten David: »Förrän jag fick lida, for jag vilse.» De nya skapelserna — icke deras dödliga kroppar — äro adopterade eller antagna såsom Guds söner; i sanning gjorde Gud, som vi redan sett, offrandet af köttet (sedan det blifvit rättfärdigadt) till ett villkor, som måste föregå vår aflelse eller adoption. Så var icke förhållandet med det köttsliga Israel, hvars fysiska förmåner och timliga välsignelser etc. typifierade de förhållanden och villkor, som skola råda under tusenårsåldern, [737] då den antitypiske konungen och det antitypiska riket skola vara förhärskande. — 2 Mos. 15:26; 3 Mos. 26:3-15; 5 Mos. 28:1-14.

Däremot måste det fastslås såsom en viktig del af de nya skapelsernas pröfning, att de måste med hänsyn till jordiska ting »vandra i tro och icke i åskådning». Ja, mer än detta: de måste lida förföljelse, måste öfva själfförnekelse, måste vara såsom bedragare och dock sannfärdiga, såsom intet hafvande och dock verkligen (genom tron) allting ägande, såsom ovisa och dock sant visa inför Gud — och detta till den utsträckning, att den profetiska beskrifningen på vår mästare måste i stor grad blifva tillämplig på alla, som följa tätt i hans fotspår, nämligen: »Vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad af Gud och pinad.» Profeten förklarar : »Näpsten var lagd på honom, att vi måtte få frid, och genom hans sår blifva vi (såsom syndare) helade.» Må vi ej förgäta, att vårt helande eller vår rättfärdiggörelse föregick vårt antagande såsom lemmar af Kristi kropp, medlemmar af den nya skapelsen, och att vårt antagande på detta högre plan af sonskap och medarfskap skedde på det särskilda villkoret, att »vi lida med honom», eller såsom det åter uttryckes, att vi skola uppfylla »hvad som fattas i Kristi lidanden». — Es. 53:4, 5; Rom. 8:17; Kol. 1:24.

Det är sant, att Herren Jesus hade ingen egen sjukdom, emedan han var fullkomlig, men icke dess mindre är det skrifvet, att han har »medlidande med våra (människans) svagheter» och »tog på sig våra skröpligheter»; — svagheten öfvergick till honom, allt eftersom »kraft utgick från honom och helade» skarorna. — Ebr. 4:15; Matt. 8:17; Luk. 6:19.

Vi såsom underpräster måste också blifva vidrörda af lidandet och föras till medkänsla med världen, för hvilken vi inom kort skola blifva konungar, präster och domare. Men det är icke nödvändigt eller möjligt [738] för oss att gifva mycket af vår kroppsliga styrka eller taga andras svagheter och sjukdomar på oss ; dock ha vi enhvar någon erfarenhet af detta slag på något sätt på grund af vårt deltagande i fallet, ty alla voro vi efter köttet »vredens barn såsom de andra» och deltagare med den suckande skapelsen i deras bedröfvelser. Vår Herres utgifvande af lifskraft skedde icke för församlingens skull, ty den (församlingen) kunde icke erkännas, förrän hans offer hade blifvit fullbordadt, framställdt för Fadern och antaget af honom till godo för oss — icke före pingsten. Förrän anden hade kommit öfeer hans följeslagare, var det fåfängt att förkunna himmelska ting för dem. (Joh. 3:12; 16:13; 1 Kor. 2:10-12.) Vår Herres energi och kraft förbrukades därför till stor del uti att framställa liknelser och dunkla tal, som senare kunde förstås genom andens bistånd, men hufvudsakligen uti att hela kroppsliga ofullkomligheter och sålunda uppvisa i bild de större verk och lysande helbrägdagörelser, i hvilka vi må deltaga nu och i riket att öppna förståndets ögon och komma de moraliskt döda att höra Herrens röst och redan nu begynna det nya lifvet. Enligt apostelns förklaring ha vi sålunda förmånen att »gifva vårt lif för bröderna» — att uppfylla »Kristi lidanden för hans kropp, som är församlingen». — 1 Joh. 3:16; Kol. 1:24.

Detta skall icke beröfva dessa ord deras sanna mening och innebära, att utgifvandet af vårt lif för bröderna icke skulle kosta oss något offer af kroppskraft, och att »Kristi lidanden» icke skulle kosta kroppslig smärta. Vår Herres trötthet och förlust af lifskraft samt medlidande med våra svagheter motsäga hvarje sådan tanke. Vi böra därför icke vänta att lyckas bättre än världen i våra jordiska intressen, men att erfara förluster, att »lida med honom». Sådana förluster, såsom med hänsyn till heder bland människor och ekonomisk välmåga, böra frivilligt mottagas, ty [739] vår mästare hade »intet anseende» och »blef fattig» i sin villighet att göra andra rika, och apostlarna hade dylika erfarenheter och gåfvo oss ett föredöme. Hvarför kunna icke alla då se, att Timoteus' »ofta påkommande krämpor», Paulus' »törne i köttet» och Epafroditus' »sjukdom» voro kroppsliga lidanden liknande dem, som nu tillåtas komma öfver Herrens trogna? Det är sant, att de voro alla af djäfvulen i den meningen, att synd påbörjades af Satan, och att dessa lidanden voro några af dess följder, men de voro icke mera af Satan, än deras fångenskap, gissling, skeppsbrott och död voro det.

Antagligen var Satan indirekt om icke direkt or­saken till alla dessa kroppsliga olyckor, som äro ge­mensamma för alla människor. Aposteln ansåg sig icke själf vara förgäten af Gud under sådana erfarenheter utan berömde sig af dem såsom en del af det offer han var tillåten att göra, en del af det lidande han var tillåten att utstå för Herrens och för sanningens skull. Och dess mera dessa lidanden öfvergingo andra människors, dess mera gladde han sig och ansåg, att hans framtida härlighet däraf skulle förökas. Likväl måste vi skilja mellan lidande för rättfärdighetens skull och lidande för orätta handlingar. Aposteln framhåller, att människor åsamka sig mycket lidande på grund af beskäftig beställsamhet i andras angelägenheter och andra onda gärningar, och vi må nämna frosseri (Fil. 3:19) och brist på själfkontroll såsom bland detta onda, som medför lidanden, som icke kunna anses som lidanden för rättfärdighetens skull. Må ingen glädja sig åt sådana lidanden utan hellre sörja och bedja och fasta — öfva själfbehärskning. Men när de nya skapelserna med sitt bästa omdöme finna tillfällets dörr stå öppen och gå in genom den med nit och offervillighet och det har kroppsliga lidanden till följd, hvilket handlingssätt de världsliga kanske anse såsom kännetecken på obetänksamhet, [740] må de icke blygas utan prisa Gud för sådana bedröfvelsers skull och glädja sig däröfver, att de ansetts »värdiga att lida» för Kristi skull.

Om sjukdomar tillstöta af någon icke syndig eller själfvisk orsak, kunna de mottagas med tålamod och tacksägelse, ty de föda fram en medkänsla för den suckande skapelsen samt hopp och förtröstan på löftet, att förbannelsen skall borttagas på tusenårsdagens morgon. Nåd i hjärtat utöfvar i sanning ett mycket fördelaktigt inflytande öfver hvarje lifvets förrättning, men den kunde icke (utan öfvernaturlig mellankomst) förnya eller återställa våra kroppar, och Gud framställer inga sådana underverk, hvilka skulle verka skadligt genom att leda oss till att vandra i åskådning och icke i tro och draga till församlingen en klass, som Gud icke nu söker. Som vi ha sett, rättfärdiggör han oss i stället genom tro — räknar oss såsom hela, under det att han i verkligheten lämnar oss lika ofullkomliga som någonsin. Nåd i hjärtat gör oss icke okänsliga för inflytanden af hetta och köld eller hunger och törst, ehuru den ger oss tålamod att uthärda detta, när det är oundvikligt, under förtröstan på vår himmelske Faders omsorg och på hans löfte, att allt skall till slut tjäna till vårt bästa, om det rätt mottages med tro och tålamod.

Innebär detta, att under det världen söker efter rötter, örter och balsam för sina sjukdomar, den nya skapelsen icke skulle söka efter eller använda något af detta slag, utan att de måste uthärda smärta för att visa sin tro? På intet sätt. Må vi komma ihåg och djupt intrycka det i våra sinnen, att Gud handlar med sitt folk under evangelieåldern icke efter köttet utan såsom nya skapelser. »Köttet är till intet nyttigt» — vi ha invigt det åt döden, till förstörelse på ett eller annat sätt, och våra intressen såsom nya skapelser är vår hufvudsak. Angående våra jordiska kroppar ha vi det oaktadt förmånen att göra, hvad vi rimligtvis kunna för [741] att hålla dem i ordning, fria från sådan oro, som har sin grund i bristande tillgodoseende af deras behof, dock alltid såsom våra tjänare, att vi må vara i stånd att fullborda vårt förbund om offertjänst. Hungra de och fordra mat och dryck, böra vi tillfreds­ställa deras fordringar inom rimliga gränser och förse dem med sådan föda, som vi tro, att Herren skulle gilla, sådan som bäst skulle iståndsätta oss att utföra Herrens verk troget. Om de frysa, är det vår förmån att förse dem med kläder af det slag, som vi tro Herren skulle godkänna. Om de brännas af feber eller plågas af smärta, ha vi förmånen att förminska febern och lindra smärtan genom att använda något läkemedel, som vi tro vara välgörande, men icke att öfverlämna oss åt clairvoyanter, förfäktare af »kristlig vetenskap», hypnotisörer eller andra, som bruka förtrollning för att genom vår vedersakares hjälp trolla bort plågan, hvilket sålunda skulle snärja sinnet. De nya skapelserna äga hvarje förmån som den naturliga människan åtnjuter med hänsyn till omsorgen om sin stackars svaga och döende kropp. Ja, än mera : det är hvarje skapelses plikt att ha förnuftig omsorg om sin kropp, och denna plikt är större för de nya skapelserna på grund af det faktum, att deras kroppar ha blifvit helgade till Herrens tjänst såsom offer — ända till döden — och de böra göra en så stor offertjänst som möjligt af dem.

Någon torde vara färdig att säga: »Ja, jag skulle strax använda grädde eller annan enkel salfva, som jag själf tillredt, för ett brännsår eller reglera min kropps system genom att öfva urskillning vid bruket af olika födoämnen, men jag skulle anse det vara en helt annan sak att köpa mediciner och salfvor eller att tillkalla en läkare.» Men sådan åtskillnad är oförnuftig. Vi kunde lika väl säga, när det är kallt: »Jag skall taga på mig kläder för att bli varm, om jag kan äga fåret, klippa ullen, karda och väfva den samt skära till, [742] profva och förfärdiga de kläder, som äro nödvändiga till skydd mot kölden, men jag vill icke bära kläder, som andra förfärdigat, det gör intet till saken, huru mycket bättre och meraa passande de än må vara.» Eller bedraga vi oss själfva därmed, när vi äro hungriga, att vi måste så och skörda, tröska och mala samt själfva baka vårt bröd, förrän det skulle vara passande att äta det. Och äga vi rätt att begagna oss af landtmannens, slaktarens, bagarens och skräddarens arbete och skicklighet, då vi låta dem dra försorg om vårt kroppsliga välbefinnande, men känna det såsom en synd att göra, bruk af en broders, en grannes eller en främlings skicklighet med att lindra kroppslig smärta? Visst icke. Vi böra icke förstås, såsom försvarade vi bruket af gifter, utan vi försvara bruket af sundt förnuft. Gifter kunna utan tvifvel användas, tills de medföra dårskap och till och med brott. Reglering af systemet genom omsorg i dieten är mycket att föredraga, när helst det är möjligt. Anvisningen för den nya skapelsen lyder: »Eder saktmodighet (eng. öfv.: 'moderation' — måttlighet, hofsamhet) varde kunnig för alla människor», och detta kan tilllämpas på bruket af medicin så väl som af föda etc.

Huru gjorde Jesus, och hvilket tillvägagångssätt följde hans apostlar, som gingo i hans fotspår? Vi svara, att det gifves ingen anteckning om att Jesus eller apostlarna någonsin belade någon af församlingen. Det har påståtts, att då Herren belade de sjuka, så antyddes därmed Guds vilja rörande detta ämne? Vi svara, att icke de belade utan läkaren är vårt mönster. Han födde skarorna på ett öfvernaturligt sätt skulle vi därför vänta att bli mättade på samma sätt? Nej, tvärtom! Såsom den nya skapelsens hufvud vägrade att använda gudomlig makt för sin personliga vederkvickelse, så skulle också vi görs det. (Matt. 4:2-4; 26:53.) Om han sände sina lärjungar att köpa bröd, när han var hungrig, och hvilade vid brunnen [743] eller annorstädes, när han var trött, och om han, under det förlusten eller offret af hans lifskraft utmattade honom, likväl aldrig bad om befrielse från dessa naturliga besvärligheter utan med glädje uthärdade dem såsom en del af sitt offer, så skulle också vi göra så.

Mer än detta: vår Herre förkunnar att det skulle ha varit ett syndigt missbruk af makt, om han hade användt den heliga andens bistånd för att afhjälpa sådana timliga behof, enär han ägde den till förfogande för ett annat ändamål. Det skulle ha varit synd att ha påkallat gudomlig makt för beskydd eller hjälp från någon del af dödsprocessen, emedan han hade gjort ett förbund om offer, och hvilken som helst vädjan att undkomma dess följder skulle ha varit att draga sig tillbaka. »Om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ.» — Ebr. 10:38; Matt. 26:53.

Alldeles på samma sätt förhåller det sig med försam­lingen, ty vi följa vår anförare. Om vi skulle bedja om gudomlig hjälp för vår dödliga kropp, som vi ha invigt till döden, så skulle det vara ett ingrepp i vårt förbund, genom hvilket vi uppgåfvo alla våra jordiska förmåner och rättigheter såsom människor (återställelsens privilegier, köpta genom det dyrbara blodet) i utbyte mot privilegiet att såsom nya skapelser löpa på vädjebanan för det stora priset af »härlighet, ära och odödlighet». Att begära tillbaka hvad vi öfverlämnat innebär en önskan att återtaga offret, att upphäfva förbundet och gifva upp vårt arf såsom nya skapelser. Denna uppfattning af bön om jordiska ting torde vara ny för mången, och för åtskilliga skall det utan tvifvel verka såsom en stöt eller ett slag, när de ihågkomma, att de omedvetet gjort just detta, och att Gud hört deras bön. Kan detta betyda, att de sålunda förkastades i löpandet för priset? Vi tro icke det. Vi anse, att såsom en jordisk fader skulle vara långmmodig mot sitt okunniga lilla barn, så är Herren [744] tålmodig mot sitt folk, ursäktar deras oafsiktliga misstag och tar hänsyn till uppsåtet i stället för blott och bart orden. Och liksom en fader torde villfara sitt lilla barns mindre passande begäran, så tro vi, att Herren hedrat sitt folks tro, äfven när den blifvit oegentligt öfvad. Men förhållandet blir helt annorlunda, när vi växa i nåd och kunskap. Då skulle det vara synd och skulle innebära att vända sig bort från den gudomliga ynnesten — att förkasta förbundet.

Trons bön skall rädda den sjuke.
Jak. 5: 14-16.

Detta ställe och ett, som finnes i Mark. 16: 17, 18, anses vara textprof, som visa, att det är Guds afsikt, att den nya skapelsen skulle förtrösta på gudomlig makt för helandet af sjukdomar. Stället i Markus evang. ansågs tidigt vara oäkta, ty det finnes icke i de äldsta grekiska uncialhandskrifterna och måste därför betraktas såsom en interpolation,* som tillkommit någonstädes under det femte århundradet.

* En inflickad förfalskning. — ö. a.

Hvad beträffar stället hos Jakob framgår tydligt af den sextonde versen, att den sjukdom, som hänvisas till, var erkänd såsom en bestraffning för synd — icke en lätt utan en allvarsam sjukdom, alldenstund det var på sin plats att kalla tillsamman de äldste i församlingen (ecklesia). Innebörden synes vara den, att synd låg så nära, att den sjuke syndaren kände sig fullkomligt afskuren från gemenskap med Gud. Under sådana förhållanden borde vi vänta, att synderna skulle bekännas och bön om deras förlåtelse framställas, och just så lyder föreskriften: »Och trons bön skall rädda den sjuke (från den dom, i hvilken han var), och Herren skall återställa honom (till hälsa — återställandet skulle vara ett tecken på förlåtelse af [745] synden) ; änskönt han har begått synder, varder det honom förlåtet.» — Se vers 15, eng. öfv.

Omn Satan utdrifver Satan, lider hans rike mot sitt slut.
Matt. 12: 26.

När fariseerna vid Herrens första ankomst beskyllde honom för att han utdref djäflar medels Satans makt, antyder hans svar, att sådan handling var möjlig från Satans sida men borde ej anses såsom antaglig, och att om detta inträffade, skulle det vara ett bevis på att hans makt led mot sitt slut — att han var hårdt pressad, och att han tillgripit detta som en sista utväg hellre än att förlora sitt välde öfver sina offer. Vi förfäkta icke ett allmänt förkastande af helande och underverk, såsom vore det från Satan, men vi påyrka en omsorgsfull eller noggrann pröfning af hvarje person eller system, som söker att få fotfäste genom under­verk. Den nya skapelsen bör minnas den inspirerade föreskriften: »Pröfven andarne, om de äro af Gud» — eller af Satan. Pröfva dem och behandla dem därefter. — 1 Joh. 4:1.

Det hör till saken rörande denna fråga, att vi fästa uppmärksamheten på att underverk utöfvades vid början af denna ålder för att grundlägga församlingen, men att ingen sådan orsak nu kan åberopas, sedan församlingen varit upprättad under nära nitton århundraden och är nästan fullständig. Det är äfven godt att ha i minnet, att den inspirerade aposteln beskref förhållandena vid vår tidsålders ände, när han angaf, att Satan själf skulle förskapa sig till en ljusets ängel (en budbärare om frid och hälsa och vetenskap, falskeligen så kallad) med hvarje villfarelsens bedrägeri. Aposteln antyder också, att Gud kommer att tillåta, att detta skall få en viss framgång för att bedraga alla, som bo på jorden, hvilkas namn icke äro skrifna i Lammets lifshok. Han säger: »Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, [746] på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen utan haft sin lust i orättfärdigheten.» Krafter och tecken och lögnaktiga (bedragande) under böra förväntas vid denna tid såsom pröfningar i denna tidsålders »skördetid». (2 Tess. 2:9-12.) Må vi ej förglömma Herrens ord: »Många skola säga till mig på den dagen: Herre, Herre, hafva vi icke i ditt namn profeterat (predikat) och i ditt namn utdrifvit onda andar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar (läkekurer)? Och då skall jag bekänna för dem: Jag kände eder aldrig; gån bort ifrån mig, I ogärninigsmän.» — Matt. 7:22, 23.

Det är hög tid på att alla, hvilkas förstånds ögon öppnats, och hvilka kommit till insikt om att vi befinna oss i ålderns ände, då alla dessa förutsagda ting borde väntas få sin uppfyllelse, skulle vara på utkik efter dem och vara i stånd att igenkänna dem i de förföriska läror och underverk, som äro förhärskande öfverallt i hela kristenheten.

Men huru kunna vi veta med visshet, att de äro Satans bedrägerier? — att intet af dem är från Gud? Vi svara med det inspirerade ordet: »Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, är det emedan intet ljus är i dem.» (Es. 8:20, eng. öfv.). Deras afvikelser från ordet äro olika. Somliga afvika i en riktning, andra i en annan. Den stora massan af dem kan hastigt ses vara oäkta, därigenom att de icke öfverensstämma med evangelii grundlära, nämligen återlösningen. De säga kanske icke, att de förneka den; de kanske till och mod göra anspråk på att tro på nödvändigheten och kraften af det på Golgata fullbordade stora syndoffret såsom en lösen för alla och såsom grunden till all syndaförlåtelse och försoning med Fadern. Likväl skall icke försöket att förleda länge förvirra dem, som minnas, att det grekiska ord, som återgifves med lösen, är anti-lytron och beteck­nar »ett motsvarande pris». Denna probersten för gudomlig sanning skall hastigt visa, att evolution [747] eller utveckling är raka motsatsen till sanningen, enär utvecklingsläran förnekar fallet och behofvet af återlösning därifrån. Den utdömer genast »kristlig vetenskap» såsom helt och hållet okristlig, alldenstund denna förnekar synd och död och allt ondt och föregifver, att detta är en sinnesvilla. Den fördömer den teorien, att Gud var anstiftaren och upphofvet till synd och ondska, genom att visa att han alltid motstått synd och har en plan i verksamhet för att befria människan från dess fångenskap genom återlösningen, hvars frukter innan kort skola framkomma i »återåtällelsens tider».

Men livad skola vi säga om dem, som häda Guds heliga namn genom att predika djäflars läror af innehåll, att en evig pina väntar den stora massan af den lefvande mänskligheten och allaredan behärskar den ofantliga majoriteten eller flertalet af de 50,000,000,000, hvilka skrifterna däremot förklara vara »i sina grafvar», väntande på den utlofvade välsignelsen för alla jordens släkter? Om sådana åstadkomma läkekurer »i mitt namn», skola vi då anse, att Herren nu instämmer i deras falska läror? Vi få icke tänka så, nu när tusenårsåldern håller på att dagas och därmed all ursäkt för sådant stort mörker försvinner. Vi kunna icke inräkna sådana bland dem, till hvilka aposteln skref: »Men I, mina bröder, åren icke i mörker, så att den dagen skalll öfverfalla eder såsom en tjuf.» Det gör intet till saken, att de med sina »kraftiga gärningar» förkunna tron på Kristus såsom deras snart kommande konung. Enär de äga sådana läror från djäflar i sin mun och i sitt hjärta, måste vi sluta till, att deras troskurer och underfulla verk äro likaså mycket verk af djäfvulen, som dylika kurer af spiritismen, »kristlig vetenskap», mormonismen etc. äro det.

Antag dock, säger en, att de utveckla stort nit uti att utsända missionärer till hedningarna? Vi svara, att detta kan icke förändra vår allmänna uppfattning [748] om rörelsen såsom ett helt (vi medgifva med glädje, ja, ifrigt hoppas, att några af denna rörelse »fångade», »insnärjda» äro Guds sanna barn, hvilka vi hoppas han skall befria från detta område af det mystiska Babylon). Låt oss få erinra om huru vår Herre värderade sin tids ifriga missionssträfvanden. Han sade till fariseerna (den tidens och det folkets heliga människor): »I faren omkring öfver vatten och land för att göra en proselyt, och när han har blifvit det, gören I honom till ett helvetets (Gehenna — den andra döden) barn dubbelt mer, än I ären.» (Matt. 23:15.) Hvilken fördel kunna hedningarna hafva af att man gifver dem vedersakarens falska läror? De få af dem, som blifva vunna, skola ha så mycket mera att glömma, när återställelsens tider börja. Det är lika sant i vår tid, som det var vid Kristi första ankomst, att »dens tjänare ären I, hvilken I lyden». Säkerligen gör då Satan en stor affär i kristenhetens namnförsamlingar och särskildt i deras predikstolar. Intet under att präster, skriftlärda och teologie doktorer i vår tid hata sanningen — hata ljuset och bekämpa det på alla möjliga sätt. »Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.» — Upp. 18:4.

Satan är just i det yttersta trångmål, som antydes af de Herrens ord, som förut anförts. (Matt. 12:26.) Lyftandet af okunnighetens slöja — den allmänna tillväxten af kunskap på alla områden — gör det omöjligt att använda de gamla vidskepelsernaa som fordom. Nya svek måste åstadkommas, annars skulle människor få sanningen och undfly honom. Han är mycket sysselsatt såsom »en ljusets ängel» — såsom en predikant, som predikar utveckling för några, såsom en missionär, som förkunnar evig pina, dåliga nyheter, för hedningarna, såsom en Elia, utropande sig själf som släktets återställare, såsom förespråkare för »kristlig vetenskap» (?), i det han söker öfvertala [749] människor att förneka sin värk och sina smärtor och belönar deras lögnaktighet med att kurera deras kroppsliga sjukdomar, medan förvrängningen af sanningen gör dem oförmögna att därefter urskilja sanning från falskhet. Satan må tro, att han gör framgång, men vår Herres ord är, att hans hus snart skall falla — och nödvändigheten för honom att spela rollen af reformator och god läkare är ett bevis på att fallet är nära. Gud vare tack! Det skall icke dröja länge, förrän han skall vara fullkomligt »bunden», undertryckt, att han icke mer må »förvilla folken». — Upp. 20: 3.

Älska rättfärdighet — hata orättfärdighet.

Om vi vilja förstå filosofien uti Guds handlings­sätt med den nya skapelsen i närvarande tid, få vi ej förgäta, att det är hans afsikt, att alla, som skola blifva fullkomnade på det gudomliga planet af tillvaro, skola icke endast vara välmenande i den meningen, att de föredraga rätt framför orätt, utan att de därtill genom stor erfarenhet skola klart begripa och fullkomligt uppskatta det rättas — rättfärdighetens — värde och fördelar samt den förvirring och ofördelaktighet eller skada, som onda gärningar medföra. Det är af denna orsak, som den nya skapelsen är föremål för särskilda försök och pröfningar, som på allt sätt äro skarpare än dessa, som änglarna genomgått, samt äfven skarpare än de, som skola komma öfver människosläktets värld under dess domsdag, tusenårsåldern. Så långt vi känna, kom ingen särskild pröfning öfver de heliga änglarna förrän efter Satans afvikelse och ärelystna försök att bemäktiga sig herraväldet öfver jorden, men vi ha alla skäl förmoda, att hans fall i synd och människosläktets fall, som en följd däraf, utgjorde tillfället till pröfning icke endast för de änglar, som ej bibehöllo sin första ställning och blefvo demoner, utan också för alla de [750] heliga änglarna. Det måste ha varit en pröfning af deras tro på Jehova's makt att få bevittna det ondas lopp och Guds skenbara maktlöshet att undertrycka och förstöra det. När de sågo detta; måste de alla hvar för sig ha blifvit pröfvade eller frestade med den tanken, att också de kunde begå synd utan att straffas därför, och det faktum, att de förblefvo trogna mot Herren, bevisar den sanningen, att deras hjärtan voro i rätt tillstånd af ödmjukhet och lydnad för rättfärdighetens principer. De se allaredan det storartade utarbetandet af den gudomliga planen genom Kristus och skola inom kort finna sitt förtroende till Jehovas visdom, kärlek, rättvisa och makt mer än rättfärdigadt i hans plans storslagna fullbordan genom Kristus Jesus och den förhärligade församlingen.

Denna pröfning af de heliga änglarna var likväl icke så skarp eller afgörande som den pröfning, hvilken kommer de nya skapelserna i Kristus Jesus till del, hvilka äro i beständig beröring med mänsklig ofullkomlighet samt pröfningar af tro och tålamod, kärlek och nit — ända till döden. Fastän världens pröfning under millennie- eller tusenårsåldern kommer att vara fullständig och afgörande och skall fullkomligt utvisa, hvilka som äro och hvilka som icke äro i hjärtat fullt trogna mot Herren och rättfärdig­hetens principer, skall den icke dess mindre på samma sätt vara vidt skild från församlingens pröfningar i närvarande tid, på grund däraf att allt skall vara gynnsamt för världen för att tillfullo och behörigt värdera rättfärdighet och lydnad därför. Däremot finner den nya skapelsen i den närvarande tiden, såsom aposteln förklarade, att »alla, som vilja lefva gudligt», skola lida. Denna villighet att lida för trohet mot Herren och hans styrelses principer och den tro, som detta innebär, äro antagliga för Gud såsom [751] bevis på en särskild karaktär. Hans handlingssätt med de nya skapelserna under denna nuvarande ålder har till syftemål att fullkomna dessa karaktärer i helighet — att föra dem upp till det högsta märket, till den ståndpunkten, att de med glädje lida skada för Herrens och för sanningens skull, ja, att de söka tjäna Herren på bekostnad af jordiskt välstånd, heder, inkomster och äfven lifvet själft.

På grund af att denna filosofi af Guds plan icke klart inses, är det så många, som förvirras med hänsyn till den gudomliga försynens handlingssätt med den lilla hjorden. De se icke, att såsom särskildt heta och afkylande förfaringssätt äro nödvändiga för härdningen af det fina stålverktyget, så äro särskildt heta och härdande erfarenheter nödvändiga för att bereda dem, som Herren har för afsikt att inom kort använda såsom sina särskilda representanter och verktyg i det stora mänskliga återställelseverket etc. Ondt är aldrig godt, och Gud är aldrig upphofsman till moraliskt ondt, synd, i någon mening eller grad. Det oaktadt äro hans visdom och makt sådana, att han kan leda deras verkningar till det, som är godt. Till exempel, såsom vi ha sett: Gud förorsakade icke Satan att synda. Han skapade honom fullkomlig, uppriktig och ren, och en af de välsignelser, han förlänade honom, var välsignelsen af viljans frihet, hvilken, när den utöfvades i strid med den gudomliga ordningen, gjorde den en gång heliga ängeln till en motståndare, Satan. Det stod i den Allsmäktiges makt att genast ha förstört sin motståndare, men han förutsåg de större lärdomar, hvilka genom erfarenheten skulle komma, icke endast änglarna utan ock människosläktet till del med hänsyn till godt och ondt — erfarenheten af det ondas besmittelse och bitterheten af dess frukter. På samma sätt förhåller det sig med synden hos människosläktet. Gud var fullkomligt i stånd att utrota den vid hvilken tid som helst, men om den varade någon [752] tid, förutsåg hans visdom, huru människors vrede skulle lända honom till pris. Guds barn behöfva då icke hafva någon fruktan med hänsyn till Herrens slutliga seger öfver syndare och synd i ordets fulla mening. De kunna äga det förtroendet, att kvarken ärkefienden eller någon af hans mer eller mindre illfundiga eller mer eller mindre bedragna efterföljare på det ondas väg skola till slut vinna herraväldet. Guds plan är redan så långt framskriden, att den afslöjar slutet på den stora hemligheten med att han för en tid tillåtit synd och syndare att blomstra och hafva framgång i strid mot Herren och hans trogna.

Medan all sjukdom och död i världen mer eller mindre direkt härleda sig från och tillskrifvas den store vedersakaren, genom hvilken synd inträdde i människans sinne, till hennes förförelse och fördärf, få vi likväl icke förgäta att lägga märke till, att Gud så väl med hänsyn till världen som den nya skapel­sen öfvervakar de olika grunddragen af förbannelsen, som kom öfver släktet på grund af synden, så att det hela leder till människans undervisning och uppfostran. Beträffande världen får den lära sig i en allmän mening åtminstone något angående det öfvermåttan syndiga och förkastliga i synden, och beträffande församlingen, den nya skapelsen, inbegriper och innebär hennes tillåtelse att dela Kristi lidanden delaktighet i de lidanden, som äro allmänna för det öfriga släktet. Rörande Herren äro vi särskilda un­derrättade, att det höfdes honom, som skulle blifva mänsklighetens store öfverstepräst, att äga medlidande med våra svagheter, och detta måste vara förhållandet med hänsyn till hvarje lem af denne prästs kropp så väl som med hufvudet, Herren. Det skall säkerligen icke finnas en medlem af Kristi fullständiga kropp, som icke äger medlidande. Alla skola ha fått kännas vid erfarenheter och veta till fullo, huru de skola ha medkänsla med denna fattiga mäpnisko värld, [753] när tiden skall komma för dess återställelse genom dom och lydnad under försökelser, pröfningar och rättelser i den framtida åldern. Vår Herre, som var fullkomlig i köttet, och som därför icke kunde ha sålunda blifvit berörd, om han icke förbrukat sin lifskraft med botandet af de sjuka, fick erfara i stället för sin lifskraft en grad af deras svaghet och lidande, hvilka han belade, såsom det förklaras: »Han tog på sig våra skröpligheter, och våra sjukdomar bar han.» (Matt. 8:17.) De, som äro kallade till medlemskap i Kristi kropp, ha i allmänhet ringa lifskraft att gifva bort på ett öfvernaturligt sätt, men därigenom att de dela världens allmänna erfarenheter i förbindelse med sin egen ofullkomliga mänskliga organism, ha äfven de fått vidkännas släktets skröpligheter, hvilket sätter dem i stånd att äga full medkänsla med det allmänna eländet.

Af detta framgår, att vi ha ingen sympati med den tanken, som befordras af några, att Kristi kropp borde väntas vara fritagen från världens kroppsliga, sociala och finansiella pröfningar och svårigheter. Det är sant, att förhållandet var sådant med de typiska israeliterna. Deras belöning för trohet mot Herren och hans lag utgjordes af frihet från lidande, pröfningar etc., men saken förhåller sig helt annorlunda med de nya skapelserna, emedan de icke äro israeliter efter köttet utan efter anden — de äro Abrahams andliga säd. Israels antitypiska välsignelser bland de nya skapelserna äro andliga. Allting samverkar till deras andliga bästa. Guds välsignelser tillförsäkras dem, så länge som de förblifva i Kristi tro och lydnad, så att intet ondt kan närma sig deras boning, där de äro afskilda och skyddade från allt, som kunde skada. Deras värdering af denna and­liga släktskap pröfvas likväl beständigt i afsikt att utröna, huruvida de värdera det andliga framför det naturliga eller icke, att de må mera öfverflödande åtnjuta [754] det andliga och slutligen fullkomnas såsom nya skapelser, när det jordiska offret har blifvit fullkomligt afslutadt.

När de nya skapelserna i Kristus Jesus därför finna, att de äga talrika, heta pröfningar, sak samma hvari dessa må bestå, böra de erkänna dem såsom bevis på sin trohet — såsom bevis på att Gud betraktar dem såsom söner, och att de pröfvas i öfverensstämmelse med sitt offerförbund, att de må blifva dugliga och beredda för andens fullkomlighet och den ära eller härlighet, som skall komma. Om Herren därför tillåter olyckor att träffa sådana, böra de icke ses i samma ljus, som om de drabbade världen. Under det gudomliga domsutslaget, död, är världen föremål för mångfaldiga olyckor och förändringar, med hvilka Gud har ingenting alls att göra, såsom vår Herre förklarade, när han anförde de aderton, öfver hvilka tornet i Siloam föll, och de andra, hvilkas blod Pilatus blandat med deras offer, och hvilka enligt Herrens förklaring icke på grund däraf borde betraktas såsom syndare framför andra och stående under gudomlig fördömelse. (Luk. 13:1-5.) Gud tillåter inom vissa gränser människors och Satans vrede i förbindelse med människosläktets värld, men i fråga om hans utvalda församling är det annorlunda. Ingen­ting, som händer dess medlemmar, är en tillfällighet. »Dyrt aktad i Herrens ögon är hans frommas död.» Icke ens ett hufvudhår skall falla utan hans vetskap. (Ps. 116:15; Matt. 10:30.) Äfvenså förklarade Herren för Pilatus, när han frågade: »Vet du icke, att jag har makt?» — »Du hade ingen makt öfver mig, om det icke vore dig gifvet ofvanefter.» (Joh. 19:10, 11.) Och detta är sant om hvarje lem af Kristi kropp från ögonblicket af dess aflelse såsom en ny skapelse. Ja, vi ha all orsak att tro, att den gudomliga försynen sträcker sig till någon del bortom de nya skapelserna och till dem, hvilkas lif och intressen äro [755] nära sammanlänkade med deras. Om de nya skapelserna då erfara heta pröfningar, böra de icke anse dem egendomliga, såsom hände dem någonting sällsamt, utan de böra veta, att motsvarande pröfningar ha träffat alla Kristi kropps lemmar från hufvudet och alltsedan och skola träffa alla, tills de sista lem­marna af fotklassen ha blifvit pröfvade, fullkomnade, antagna och förhärligade. Om dessa då komma under formen af motstånd eller förföljelse i hemmet eller från forna vänner och grannar eller från namnförsamlingsmedlemmar, eller om de komma under formen af finansiell motgång eller fattigdom, eller om de komma i form af sjukdom, smärta, kroppslig olycka etc., sak samma huru, böra Herrens folk vara belåtna och äga kännedom om Faderns kärlek och hans försyns omsorg med hänsyn till alla deras intressen. Det är en del af trons pröfning att ha full tillit i detta afseende. Att vara försäkrad om att man är Guds barn och arfvinge och höra talas om Guds tillsyn och att vid samma tid tillåtas lida bedröfvelse är en mycket sträng pröfning af deras tro, som uppfordras att vandra i tro och icke i åskådning, om de till slut skola bli antagna som öfvervinnare. Därför låt oss mottaga med förtroende, kärlek och förtröstan hvilka välgärningar eller trångmål, Herrens försyn än må sän­da, och låt oss draga fördel af dem genom att inhämta deras lärdomar.

Denna föreställning om den gudomliga omsorgen i alla lifvets intressen, jordiska så väl som himmelska, bör icke göra oss likgiltiga med hänsyn till våra timliga angelägenheter. Tvärtom böra vi minnas, att vi äro förvaltare af sociala och finansiella förmåner, tillfällen och ansvar samt i fråga om hälsan. Det blir därför vår plikt att göra hvad vi kunna för att hela sociala missförhållanden, som kanske förekomma. Vi böra vara vänliga och hänsynsfulla, göra förklaringar och allt hvad som står i vår makt för att hindra missförståelse [756] af våra bevekelsegrunder och afsikter. Vi böra söka att vist sky allt, som skulle synas såsom öfverspändhet eller fanatism, och sålunda anbefalla vår Gud, hans karaktär, hans bok och hans församling till andra. På detta sätt låta vi vårt ljus lysa. I finansiella saker böra vi vara förståndiga och ekonomiska och icke tröga i våra göromål, alldeles som om vi icke hade någon Gud, alldeles som om allting berodde på vår egen ansträngning, men det oaktadt i hjärtat inse och i vår förhandling om saken inför trons husfolk uttrycka vår tillit till Herren, och att emedan vi tillhöra honom, äro alla våra intressen under hans beskyddande omsorg. Om likväl, efter vårt bästa öfvande af visdom och försiktighet etc., fattigdom eller ekonomisk förlust kommer på, böra vi så betrakta detta, att Herren ansett, det sådana erfarenheter skulle vara bättre för oss såsom nya skapelser än större framgång. Vi böra erkänna hans välsignade tillsyn öfver våra angelägenheter, hvilka hans handlingssätt och våra erfarenheter än må vara. På samma sätt förhåller det sig med hälsan. Om sjukdom tillstöter, fordrar en tillbörlig förvaltning af dessa dödliga kroppar, att vi skulle bruka vederbörlig energi uti att förse läkemedel enligt vår kunskap och vårt omdöme. Om ansträngningarna lyckas, bör Herren ha vårt hjärtas erkänsria och detta icke blott med hänsyn till medicinen. Lyckas de icke, böra vi icke tvifla på hans makt utan i stället blicka efter vidare välsignelser i förbindelse med de pröfningar, som vi genomgå. De nya skapelserna skulle verkligien lyfta sina hjärtan till Herren med tillit och förtröstan i hvarje nöd eller olycka, under det de använda sin flit i att motverka svårigheten och önska veta, hvilken läxa de kunna lära af sina erfarenheter, och huruvida dessa lärdomar komma under formen af bestraffning för någon orätt handling eller i form af käppen och stafven, som blifvit bestämda för att bringa fåret tillbaka [757] från någon väg, som går i en orätt riktning bort från herdens fotspår. »Din käpp och staf de trösta mig.» Herrens folk är icke för sin glädje, frid och tröst beroende blott af förmånen af en jämngod hälsa, finansiell och social framgång utan kan glädja sig åt Guds frid under alla förhållanden och villkor samt vara i stånd att hjärtligt glädja sig åt herdens både käpp och staf. Med profeten fordom kunna många af den nya skapelsen säga: »Förrän jag vardt tuktad, for jag vilse.» Många af dem ha lärt, att stora välsignelser äro förbundna med bedröfvelser.

Det är profetiskt sagdt om församlingen och om Herrens omsorg öfver den: »Han som helar alla dina brister.» (Ps. 103:3.) Hvilket som helst försök att tillämpa detta på evangelii församling i fråga om kroppsliga villkor måste med nödvändighet bli lamt och svagt. Hvem vet icke, med hänsyn till församlingens hufvud och ända ned till de sista lemmarna af »fötterna», att Herren icke behagat hela alla deras kroppsliga sjukdomar? Hvem vet icke, att många, många af de heliga dött af sina kroppsliga sjukdomar? Enligt läkarvetenskapen anfölls vår dyre återlösare, ehuru fysiskt fullkomlig, af en för vetenskapsmän icke okänd sjukdom, när han erfor blodig svett i Getsemane. Enligt samma vetenskap och i full öfverens­stämmelse med verkligheten dog han, som var fullkomlig i köttet, hastigare än de två illgärningsmännen, som voro korsfästa med honom, på grund af en sjukdom: hans hjärtas bristning. Hvem vet icke, att aposteln Paulus bar med sig ända till sin dödsdag en »påle i köttet», och att Herren vägrade att borttaga den, hvarvid han försäkrade honom, att hans med tålamod burna lidande skulle medföra en ännu rikligare välsignelse af nåd? Hvem vet icke, att de ädlaste af Guds heliga genom hela åldern ha lidit af sjukdom, och att så långt från att få alla sina sjukdomar botade och i stället för att göras fullkomliga [758] dogo de? En tillämpning af detta skriftställe på kroppsliga sjukdomar skulle alltså vara oförenlig med skrifterna, men dess tillämpning såsom en profetia om de nya skapelsernas andliga tillstånd är i sanning mycket passande. De strida mot andliga lidanden och sjukdomar, och detta skriftställe försäkrar, att de böra vänta, att hvarje sjukdom skulle så helas med Gileads balsam, så omgärdas med Herrens ords öfvermåttan stora och dyra löften, så uppvägas af den frid och glädje, som människor hvarken kunna gifva eller taga bort, att hjärtats sjukdom, oro, icke längre må göra intrång, hvarest den heliga andens kärlek, glädje och frid härska och förblifva.

Mark. 16:9-20 är oäkta.

Alla lärda medgifva, att dessa verser äro ett tilllägg. De finnas icke i någon af de äldsta grekiska uncialhandskrifterna och äro icke äkta. Det är icke sant att alla, som tro på Herren Jesus, kunna dricka giftiga vätskor och vara i beröring med giftiga ormar, smittosamma sjukdomar etc. utan att taga skada, ej heller ha alla varit i besittning af makten att bota sjukdomar och utdrifva djäflar. Det bör uppmärksammas, att stället är utelämnadt i den (eng.) reviderade öfversättningen och i alla nya öfversättningar af skriften. Att mottaga detta eller att anföra det såsom en del af skriften skulle därför vara ett tillägg till Guds ord och ett tillägg till den allmänna förvir­ringen rörande ett viktigt ämne.

Den tanken, att Herrens folk skulle äga särskilda, fördelar med hänsyn till kroppslig hälsa och andra bekvämligheter för skapade varelser (mera än världen), är ett bedrägeri och en snara samt i strid med alla tillbörliga förväntningar från de nya skapelser­nas sida, hvilket visas af det föregående. Herren och apostlarna voro församlingens exempel, och i stället för hoppet om frihet från de allmänna svårigheter, [759] som hvila öfver den suckande skapelsen, gällde deras invigning delaktighet i dessa bedröfvelser, att de måtte beröras med förnimmelsen af mänskliga skröpligheter.  Vår Herre förkastade ingifvelsen att bruka gudomlig makt för att stilla sin hunger under de fyrtio dagarnas fastande i öknen såsom en frestelse af vedersakaren.  (Matt. 4:3, 4.)  När han var trött, hvilade han vid Samarias brunn, medan hans lärjungar gingo att köpa mat, då han däremot hade kunnat påkalla och använda gudomlig makt till att förnya sin styrka.  (Joh. 4:6.)  Vid dessa tillfällen var föda den tillbörliga medicinen för hungerns smärta, och hvila utgjorde den passande midicinen för kroppssystemets trötthet, och Herren brukade dessa som läkemedel.  Vi hafva icke någon underättelse om att han hade något som helse kroniskt lidande, men vi betvifla ej, att han hade haft frihet att använda rötter, örter eller andra läikemdel lika fritt, som han använde mat och hvila.  Det nervösa lidande, som förorsakade hans blodiga svett och slutliga sjukdom, bristning af hjärtat, tillstötte vid slutet af hans tjänst.  Han visste, att hans stund hade kommit.  Han, som undvek att bedja den himmelska makten om beskydd af änglar, och som afböjde att påkalla samma makt för att mätta sin hunger och lätta sin trötthet, hade icke dess mindre fullkomlig frihet att påkalla denna makt I sina förjeslagares intresse, såsom till example när han mättade skorarna, stillade, stormen och drog försorg om skatternas betalande. — Matt. 14:15—21; Mark. 4:36—41; Matt. 14:24—27.

På samma sätt finna vi, att apostlarna icke använde några särskilda förmåner och välsignelser, som de ägde framför andra, till hjälp mot timliga behof och sjukdomar.  Det är sant, att vi ha ingen berättelse om  att någon af de tolf apostlarna hade någon sjukdom med undantag af Paulus, hvilkens svaga ögon (Apg. 9:8, 18; Gal. 4:15; 6:11) Herren icke behagade för-[760] bättra, icke ens på enträgen begäran, utan försäkrade aposteln, att denna sjukdom, som blef en Satans ängel, som kindpustade honom och frestade hans tålamod och ödmjukhet etc., skulle mera än uppvägas af Herrens tillräckliga »nåd».  (2 Kor. 12:7—9.)  Apostelns tro och förtröstan på Herren har varit en källa till tröst för alla, som vandrat på den smala vägen från den tiden till den närvarande, och dock gick han icke liksom åtskilliga af dessa till Herren med begäran om timliga goda ting såsom penningar, hus, landtegendomar, mat, kläder etc. Vi äga hans egna ord på den omständigheten, att han stundom led brist, och att han i sådana fall ansträngde sig, i det han arbetade med sina händer i det vanliga segel- och tälmakareyrket.  Några mycket mindre heliga än han och mycket mindre i beröring med Herren skull icke endast ha försmått en så ringa sysselsättning, utan föraktligt afvisande en anställning eller tjänst skulle de sökt att göra, hvad de bruka benämna »lefva på tro», det är att lefva utan arbete, en sak som densamme aposteln bestämdt tillrättavisar, sägande: »Om någon icke vill arbeta, skall han icke heller äta.» »Den, som har stulit, stjälle icke mer, utan arbete hellre, görande med sina händer det, som är godt, att han må hafva att dela med sig åt den behöfvande.»  (2 Tess. 3:10; Ef. 4:28.) 

Många, som sålunda genom misstag trott det vara Guds vilja, att de skulle lefva genom tro, under det andra lefva genom arbete och understödja dem, äro afta djärfva att bedja om penningar, föda, kläder etc., för hvilket de icke vilja arbeta.  Vi önska icke framhålla, att alla sådana äro onda; det är tvärtom vår tro, att några af Herrens folk äro i denna vrånga sinnesställning på grund af falska läror och missförståelse af Guds handlingsätt samt af deras kallelses karaktär. Ej heller bestride vi, att Herren stundom hör och besvarar sådans böner, äfven när dessa böner icke äro i den fullaste öfverensstämmelse [761] med den gudomliga viljan.  Vi tro, att det bästa tillvägagångssättet för de nya skapelserna är det — och det enda, som mest behagar Herren —, some mest direkt och särskildt öfverensstämmer med Herrens och apostlarnas föreskrifter och verkamhet.  Den omständigheten, att de räknas såsom nya skapelser, innebär, att de erkände den sanningen, att jordiska välsignelser vederbörligen tillhöra den naturliga människan, som lefver i harmoni med sin skapare, och därför tillräknelsevis tillhöra troende, som blifvit rättfärdiggjorda inför Gud genom tron på Kristus, och att de offrade, invigde, helgade och lade dessa mänskliga rättigheter på altaret i utbyte mot den nya skapelsens himmelska, andliga, högre välsignelser och förmåner, hvartill troende äro kallade under denna evangelieålder.  

Och, om dessa jordiska rättigheter sålunda blifvit helgade åt Herren, af hvilka skäl kunder de nya skapelserna begära för att icke säga »fordra» att få dessa jordiska välsignelser, som redan blifvit invigda eller nedlagda?  Det är en helt annan sak att af Herren begära sådana timliga välsignelser, som hans visdom anser vara bäst för oss, och äfven en annan sak att begära timliga välsignelser för andra våra kära efter köttet, men icke efter anden, inbegripna.  Det oaktadt skull i all vår begäran Herrens kärlek och visdom erkännas såsom öfverlägsen vår, och ett fullt underordnande af vår vilja under hans i hvarje sak skulle icke endast erkännas utan ock uttryckas till honom i våra böner.  De nya skapelserna, som blifvit rätt undervisade genom Guds ord, och som uppskatta dess andemening, måste värderna sina andliga intressenlågt öfver sin timliga välfärd och skulle i sanning önska sådana och endast sådana erfarenheter i köttet, hvilka äro mest fördelaktiga för den nya naturens utveckling och beredelse för riket.  Det nya testamentet talar mera om den apostelns erfarenheter, hvilken af Herren valdes att intaga Judas’ [762] plats, än om alla de andras tillsammans och börjar berättelsen om honom vid tiden, när han mottog Kristus på vägen till Damaskus.  När vi betrakta hans växlande erfarenheter, finna vi, att han vid utöfvandet af gåfvan att utföra underverk — en gåfva, som då tillhörde församlinge — använde den i många fall på dem, som kommo till sanningen.  Men så långt som berättelserna visa, användes aldrig denna helande makt någon gång till hans egen hjälp, ej heller till hjälp för någon af dem, som framhållas för oss såsom de heliga, de fullt invigda.  Detta förhållande ägde icke rum på grund däraf, att den tidens heliga voro fria från sjukdom.

Tvärtom veta vi, att Timoteus hade hvad vi nu kalla kronsik majkatarr eller dålig matsmältning, och Epafroditus förhindrades icke från att vara sjuk, ja, »nära döden», icke på grund af synd utan såsom aposteln förklarar: »Ty för Kristi verks skull var han nära döden»; blottställde sitt lif. (Fil. 2:25—30.)  Vi veta icke hvad särskild föda eller medicin Herren behagade välsigna i senare fallet, men med hänsyn till det förra hvarken bad aposteln eller sände en duk eller ett kläde för att kurera sjukdomen med utan skref till Timoteus, sägande: »Bruka något litet vin för din mages och dina ofta påkommande krämpors skull.»  (1 Tim. 5:23.)  Vinet förordades icke såsom en dryck, ej heller såsom ett berusningsmedel utan helt enkelt såsom medicin.  Den punkt, som särskildt bör beaktas, är, att enligt vår kännedom om saken hvarken anropades eller öfvades gudomlig makt för någonderas skull af dessa två invigda bröder.  De buro sina skröpligheter och bedröfvelser och blefvo välsignade genom dem, under det att de under tiden använde de mest tjänliga födoämmen och läkemedel, som de hade kunskap om.  Och detta tro vi vara en passande belysning på det tillvägagångssätt, som skull följas af alla de invigda, alla nya skapelser.  De borde icke bedja om fysiskt helande, [763] lifvets bekvämligheter etc. 

På det högsta bemyndigar Herrens profbön sådana att begära, hvad Herren själf må anse vara bäst för dem i fråga om dagligt bröd, men äfven under det de bedja om dagligt bröd, böra de utföra sina händers arbete och vänta, att Herrens välsignelse skall hvila däröfver i öfverensstämmelse med hans visdom, angående hvad som är deras högsta vinst med hänsyn till karaktärens utveckling genom erfarenheter etc.  Om han anser det vist att förläna dem endast det allra nödvändigaste af föda och kläder, skall det blifva en pröfning af deras kärlek, tålamod och tro till honom.  Om han förser dem med öfverflöd, skall det för dem blifva en pröfning af samma tro, kärlek och hängifvenhet i motsatt riktning och utvisa, huru mycket af dessa goda gåfvor de äro villiga att offra för hans saks intressen och för att tjäna hans bröder. Likaledes om den gudomliga visdomen anser det vara bäst att gifva riklig hälsa och styrka, kommer pröfningen af troheten att bestå uti, huruvida vår kärlek och hängifvenhet vill offra och fullkomligt använda denna kraft till förmån för Herrens sak, eller om den förbrukas i själfviska intressen.  Om å andra sedan Herren i sin försyn förlänar endast ett mindre mått af lifskraft och styrka, kommer pröfningen af tro och hängifvenhet från motsatt hall — för att visa styrkan af den kärlek och lydnad, undergifvenhet och tålamod samt det nit, med hvilket de små tillfällena komma att sökas och troget användas.

Namnförsamlingen såsom en motståndare till den
nya skapelsen.

Emedan den första kunskapen om Herren kom till många genom namnförsamlingen, genom dess verksamhet eller genom någon af dess representanter, äro åtskilliga af dessa böjda för att betrakta sekteriska system såsom sina andliga mödrar och känna förpliktelse [764] och äga kärlek till dem i enlighet därmed.  För sådana är det svårt att inse, att dessa äro jordiska system — Babylon — verkliga motståndare till den nya skapelsen.  Denna svårighet uppstår på grund af alltför ensidig och trång uppfattning om detta ämne.  Dessa behöfva lyfta sina ögon högre och komma till insikt om att från den gudomliga ståndpunkten sedt är det en vid åtskillnad mellan namnförsamlingen och den sanna församlingen, mellan ogräset och hvetet.  Ogräset kan icke frambringa hvete, ej heller kan namnkristendom frambringa sanna kristna.  Dess syften gå i motsatt riktning.  Skriften förklarar, att det är Guds makt, som verkar i oss »både vilja och gärning för sitt välbehags skull».  Det är det nya lifvets makt, som efteråt utvecklas under försynens omsorg.  Det är icke afelsen af världslighetens ande, som frambringar detta resultat.  Namnförsamlingen, såsom åtskild från den sanna, består af den klass människor, som ha sett och hört vissa drag af gudomlig sanning, och som blifvit mer eller mindre upplysta i fråga om rätt och orätt och därför mer eller mindre bringade under en viss öfvertygelse om hvad som är rätt och orätt men som med denna undervisning äro sorglösa och försumliga rörande den gudomliga viljan och benägna att använda gudomlig barmhärtighet, så långt det behagar dem, särskildt så långt som den tjänar deras personliga eller sociala fördelar i närvarande tid och icke vidare.  Såsom vi allaredan sett, består däremot den sanna församlingen af dem, som icke endast hört sanningen utan äfven invigt sitt allt åt honom, som älskat dem och köpt dem, — dessa, som ha jagat framåt för att lära känna Herren och lyda honom efter bästa förmåga, och som genom att sålunda följa honom icke räknat sina lif kära.  Namnförsamlingen är icke världens ljus utan blott och bart en klass människor, som föredraga ljus framför mörker, och som tycka om  att äga litet af [765] ljuset, som lyser från sanna kristna, blandadt med hedendomens och de olika vetenskapernas ljus.  Den sanna församlingens medlemmar äro var och en ett brinnande och skinande ljus, hvarhelst de än må vara.

Ju större åtskillnaden är mellan dessa tvenne klasser, ju bättre är det i allmänhet för den sanna församlingen.  I sanningha de trogna ljusbärarnas lampor strålat klart, i samma mån som namnsystemet eller namnförsamlingen varit försänkt I groft mörker och vidskepelse, och i samma mån som den sanna församlingen varit förföljd af namnförsamlingen —   från hvilken alla förföljelser verkligen hafva kommit.

När vi en en gång lärt inse den sanningen, att Gud står vid styret och leder de nya skapelsernas angelägenheter i hvarje detalj, icke endast i deras kallelse utan också i deras svårigheter, pröfningar och förföljelsere, som äro nödvändiga för deras fullkomnande och beredelse för riket, minskas vår uppskattning af den roll, som, Ii öfverensstämmelse med Guds plan, spelats af mänskliga inrättning, hvilka Herren aldrig organiserat, och hvilkas organiserande han ej heller bemyndigat, utan hvilka enligt Herrens framställning är sinnliga och köttsliga i strid mot anden.  Vi påstå icke härmed, att den sanna församlingen icke varit till någon del i nära förening med namnkyrokosystemen, utan vi hålla före, att dess medlemmar, äfven om de varit i dessa system, hafva varit skilda från dem i den meningen, att de ha varit af en skiljaktig ande.  Dessa Guds andliga barns afelse genom hans nåds ord och den omständigheten, att de till någon del blifvit omhuldade och närda samt befordrade af dessa mänskliga sekteriska ogrässystem, belyses väl af vissa insekter, hvilkas ungar insprutas i  deras finders rygg och där blifva värmda, närda och utvecklade intill tiden för deras fulleständiga födelse och befrielse, hvilket vanligen innebär döden [766] för den insekt, som tillfälligtvis burit dem omkring.  Så äro nu de nya skapelserna, aflade af Herren, mer eller mindre nära  förendade med Babylons inrättningar och ha blifvit mer eller mindre förhjälpta framåt, i strid med Babylons vilja men under gudomlig tillsyn och anordning, tills nu befrielsens stund har kommit och han, som aflade de nya skapelserna, bjuder dem: »Gån ut från henne, I  mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.» — Upp. 18:4.

Namnkyrkosystemen äro en beständig frestelse för de nya skapelserna, icke endast på grund af falska läror utan också på grund af den formella fromhet och det skrymteri, hvarmed deras bekännare nalkas Herren med sina läppar, medan deras hjärtan äro långt från honom — medan deras tankar, känslor, ord och verk äro alldeles oförenliga med sanningens ande och den invigning, som dess ägande förutsätter.  De nya skapelsernas frestelser från världens sida skulle vara jämförelsevis maktlösa, om det icke vore för den orsaken, att namnförsamlingen förenar den världsliga anden, världsliga sträfvanden och syftemål med Kristi namn och en ödmjuk tjänst åt honom.  Bekvämlighet, heder bland människor, löneförmåner, frihet från offer och vissheten om att vinna det bästa, som världen kan gifva, utgöra de beten och lockelser, de snaror och fällor, hvilka Babylon framhåller för den nya skapelsen, och detta beständigt.  Inga andra af vedersakarens snaror äro så lockande, så bedrägliga och så mäktiga som dessa.

Guds vapenrustning.
Ef. 6:11—13.

»Ikläden eder hela Guds vapenrustning, på det att I mån kunna stå emot djäfvulens ränker . . . i den onda dagen.»

Här varna oss aposteln och säger åter på förhand, att vår dag i ålderns slut skulle blifva den speciellt [767] »onda dag», på hvilken Satans makt särskildt skulle utöfvas — för att förföra, om möjligt vore, äfven de utvalda.  Han talar för oss om en vapenrustning, som håller profvet emot Satans alla bedrägerier. Det är icke en vapenrustning för köttet utan för sinnet — den nya skapelsen.  Gud har beredt den, genom mänsklig förmedling.  Det är hans anordning, hans ord, hans budskap, hans sanning.  Ingen annan rustning gagnar på denna »onda dag», och för denna dags kulmination kommer hela rustningen att behöfvas — ehuru andra i föregående tider redde sig med blott delar af densamma.

Gördeln omkring länderna föreställer invigning till tjänst, och aposteln ålägger oss att tillse, det vi äro invigda icke till villfarelsens tjänst utan till sanningens.  Må hvar och en undersöka sin gördel och se till, att han har en af det rätta slaget, omgjordar sig själf med den och blifver en sanningens tjänare, eller att han åtminstone äger sinne för tjänst.

Rättfärdighetens pansar (eller rättfärdiggörelse) kommer därnäst i ordningen, ty Herren kan icke erkänna någon såsom korsets soldat, hvilken icke urskiljer och erkänner hans rättvisas måttstock, eller som förkaster hans nådefulla anordning af rättfärdiggörelse (genom tro) medelst hans sons dyra blod.

Fridens sandaler få icke förgätas.  De korsets soldater, som börja fälttåget utan att äga Guds frid, som bistår dem på de svåraplatserna, skola uträtta mindre, och med större svårighet, än de, som söka frid med alla människor, — att lefva fridsamt så långt som möjligt utan att kompromissa med sanningen. Dessa, som gå oskodda, jaga efter svårigheter och kunna vara säkra om att icke finna mycket annat.

Trons sköld är oumbärlig för beskydd mot vedersakarens glödande pilar: tvifvel, högre kritik, evolution och onda andars läror.  »Utan tro är det omöjligt att [768] täckas Gud.»  »Detta är den seger, som har öfvervunnit världen, vår tro.» —  Ebr. 11: 6; 1 John 5: 4.

Fralsningens hjälm representerar det intellektuella eller filosofiska värderandet eller förståelsen af den gudomliga planen.  Synbarligen var den mindre nödvändig fordom, men nu i »skörden», när vedersakaren ursinnigt anfaller sanningen och förvänder allt, som tillhör vetenskap och bildning, till ett förstörelsens vapen — nu är hjälmen oumbärlig.  Och nu och endast nu är den tillgänglig i ett sådant mått och i en form, att den allra ringaste bland korsets soldater kan taga den på sig.  Herren har i det flydda hållit angriparen inom sådana gränser, att trons sköld tjanade som beskydd, men nu är hela vapenrustningen utlämnad, och detta icke för snart för de trognas behof.*

*  Vårt sällskaps publikationer, tro vi, användas af Herren till hans trognas fulleständiga utrustning —  intellktuellt så väl som på annat sätt.

Andens svärd — Guds ord —  är Herrens lilla skaras enda anfallsvapen.  Vår anförare segrade i sin »goda strid» mot vedersakaren, sägande: »Det är skrifvet», och detta är hans efterföljares fältrop.  Andra, icke sanna soldater, ha kämpat för Herren med köttsliga vapen och med mänsklig filosofi, värlslig visom och organisation samt påbud af rådsförsamlingar, kyrkomöten och kyrkostyrelser, men vi måste i denna »onda dags» strid bero af Guds ord: — »Det är skrifvet!»  Vi få icke använda några pilar, liknande Satans: vred, ondska, hat och tvist.  Och »andens svärd» kan behärskas endast geonom omsorgsfullt stadium och ledning af anden, sedan invigning skell — efter antagen värning i denna armé.