STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

FEMTE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS ORGANISATION.

De ”lefvande stenarna” till det andliga templet. — Den nominella och den verkliga nya skapelsen. — ”Guds hemlighet” och ”laglöshetens hemlighet”. — Antikrists organisation. — Skriften tillförlitlig. — Världens och namnkristenhetens frihet. — Ordning i stället för förvirring — ”i sinom tid”. — Tidsåldrarnas slutperioder. — Det af Fadern planterade vinträdet. — ”Lammets tolf apostlar”. — Paulus Judas’ efterträdare. — Apostlarnas antal begränsadt till tolf. — Apostlarnas uppdrag. — Apostlarnas karaktärsstyrka. — Paulus likställd med de andra apostlarna. — Apostlarnas inspiration. — De skrefvo under gudomligt öfverinseende. — ”På denna klippa vill jag bygga min församling.” — Evangeliernas öfverensstämmelse. — Myndighetens nycklar. — Apostolisk ofelbarhet. — ”En är eder Mästare.” — Den sanna församlingen, ”Guds hjord”. — Apostlar, profeter, evangelister, lärare. — Herrens organisering af den nya skapelsen absolut fullständig. — Han är själf dess öfverhufvud. — Andens gåfvor upphörde, då de ej längre voro nödvändiga. — Enheten af ”den tro, som en gång för alla blilfvit öfverlämnad åt de heliga”. — Antikristisk sammanslutning af krafter. — Biskopar, äldste, diakoner. — Hvad betyder ”profet”? — Ödmjukhet nödvändig för äldste. — Andra nödvändiga försutsättningar. — Församlingstjänare. — Lärare i församlingen. – Många böra vara skickliga att undervisa. — och: ”Blifven icke många af eder lärare, mina bröder”. — ”I hafven icke behof att någon lärer eder”. — ”Den som undervisas” och ”den som undervisar”. — Kvinnans plats i församlingen. — Kvinnor som medarbetare. — ”Hölje hon sig”.  

LIKSOM den nya skapelsen ej når sin fullkomning eller fulländning förrän i den första uppståndelsen, så kommer ej heller dess organisation att vara fulländad förrän då. Tempelförebilden belyser detta. Såsom lefvande stenar blifva vi nu kallade eller inbjudna att fylla en plats i det härliga templet, och så komma vi, såsom aposteln förklarar (1 Pet. 2:5), till Jesus, hvilken såsom Faderns representant danar, mejslar, slipar och lämpliggör oss för framtidens härliga tempelbyggnad där Gud och världen skola mötas. 

[232] Liksom vid byggandet af det typiska (det salomonska) templet hvarje sten blef fullt färdighuggen redan i stenbrottet, så att den passade till sin plats i byggnaden, så ock med oss: allt tilldanande och alla nödvändiga förberedelser göras i det närvarande lifvet. Liksom i typen hvarje tilldanad sten fördes till sin plats i byggnaden utan ljud af hammarslag, så skola ock i antitypen de lefvande stenarna, som nu med glädje underkasta sig Herrens beredande behandling, blifva i bästa ordning sammanfogade under honom såsom toppstenen, när de gå in genom förlåten för att fullständigt förenas med honom — utan att behöfva någon vidare beredelse.

Likväl erkänner skriften en viss enhet eller släktförbindelse mellan dessa lefvande stenar under deras beredelsetid. Ja, den går ännu ett steg längre och erkänner en temporär organisation, som sätter hvarje blifvande medlem af regeringsklassen i stånd till att deltaga med den store läraren och byggmästaren i detta beredelseverk, i det vi »uppbygga hvarandra på vår allra heligaste tro» och hjälpa hvarandra utbildandet af karaktärer efter vår Herre Jesu föredöme.

När vi företaga en noggrann undersökning af Guds anordningar för den närvarande tiden, torde det förvåna mången att finna, huru mycken frihet Herren har lämnat hvarje enskild medlem af den nya skapelsen; men när vi betänka, att han söker frivilliga tillbedjare, frivilliga offrare, hvilka af kärlek till Herren och rättfärdigheten drifvas till att ställa sitt lif till brödernas tjänst och blifva hans medarbetare då blir det klart, att Guds metod att förläna stor frihet är den bästa metoden — den, som allra säkrast pröfvar uppriktigheten af vår kärlek och trohet, mest fullständigt utvecklar karaktären och bevisar vår villighet att öfva ömsesidig kärlek och att göra mot andra, kvad vi vilja, att andra skola göra oss.

[233] En sådan frihet passar mycket väl för det ändamålet, som Herren vill uppnå i närvarande tidsålder, nämligen utväljandet af en liten hjord, hvilkens medlemmar skulle fullkomnas till sin karaktär, undervisas och utbildas för det framtida konungsliga prästadömet; men på samma gång skulle en sådan frihet vara alldeles oförenlig med och otillräcklig för ett sådant verk som världens omvändande, hvilket man allmänt antar vara det verk, som nu pågår. Det är på grund af denna falska lära — den nämligen, att Gud gifvit församlingen det uppdraget att i den närvarande tidsåldern besegra världen och lägga allt under hennes fötter — som så många människor med god omdömesförmåga förvånats öfver Herrens och apostlarnas enkla organisering af församlingen. Och i det människor insett, att världens omvändelse icke kunde genomföras förmedelst en sådan organisation, ha de företagit sig att omarbeta organisationen, såsom man ser i kristenhetens olika kyrkosystem. Bland dessa är påfvekyrkan en af de mäktigaste och mest skarpsinnigt byggda organisationer, som kunna tänkas. Äfven metodist-episkopalkyrkan är en mästerlig organisation; den står dock på en högre nivå och behärskar en annan klass af människor. Det är dessa båda stora kyrkosystems grundliga organisation, som gifvit dem deras framgång och makt i »den kristna världen». Vi skola emellertid se, att dessa liksom alla öfriga mänskliga »kyrkor» äro annorlunda organiserade än den af Herren stiftade församlingen. Deras vägar äro icke hans vägar, liksom ej heller deras planer äro hans planer; ty såsom himmelen är högre än jorden, så äro Herrens vägar och planer högre än människans. (Es. 55:8, 9.) Inom kort skola de uppriktiga inom dessa system inse, att de storligen misstogo sig, när de afveko från Kristi enkelhet och försökte att vara visare än Gud i fråga om att leda hans [234] verk. Slutresultaten komma att uppenbara Guds vishet och människans dårskap.

Den nominella och den verkliga nya skapelsen.

Liksom i fråga om det typiska folket alla Jakobs efterkommande voro israeliter till namnet men blott några få voro »sanna israeliter», så böra vi ej heller förvånas öfver att i antitypen finna en namnförsamling såväl som en verklig församling, en blott till namnet ny skapelse såväl som en verklig ny skapelse. Allt från den stund, då kristendomen blef i någon mån populär, ha »ogräs», en efterlikning af hvetet, trängt in på hveteåkern och föregifvit sig vara verkligt hvete. Huru svårt det än må vara för människan, som ej kan läsa hjärtat, att afgöra, hvilka som äro sanna och hvilka som äro falska, att skilja hvetet från ogräset, så försäkrar Herren oss dock, att han känner hjärtat — »Herren känner de sina». Af oss väntar han visserligen; att vi skola kunna skilja mellan sanna får och ulfvar i fårakläder, mellan det sanna vinträdets grenar, som bära de sanna frukterna, och törne och tistlar, som utgifva sig för att vara grenar af det sanna vinträdet. Men att gå längre i bedömande än till detta urskiljande af de i öppen dag liggande karaktärsdragen tillstädjer Herren ej de sina, utan han förmanar dem fastmer: »Dömen icke i förtid.» Vi må t. ex. ej försöka afgöra, hur lång tid den eller den, som vi erkänna såsom en äkta gren i vinträdet, skäligen skulle behöfva för att frambringa mogna frukter. Detta måste vi lämna åt Fadern, vingårdsmannen, som rensar hvarje gren och slutligen borttar den, som ingen frukt bär. Vi lämna det därför till vingårdsmannen att rensa »vinträdet» — att tillrättavisa hvarje sant invigd medlem af Kristi församling^. När någon behöfver uteslutas, låta vi honom ombesörja detta, i det vi betänka, att det var han, som också planterade och vattnade samt bringade [235] hvarje gren på det sanna vinträdet att framspira. Vinträdets ande (sinnelag) måste åtminstone i någon mån vara märkbar i hvarje gren, och hvarje grens tillväxt bör främjas öch uppmuntras. Kärleken bör vara den rådande lagen bland alla dessa grenar. Endast så långt Guds ord bemyndigar, men ej ett grand vidare, har någon gren rätt att kritisera, näpsa eller på annat sätt mästra eller rensa en annan gren.  Kärlekens ande bör i stället drifva oss till att visa barmhärtighet, vänlighet, långmodighet och tålamod, så långt som den store husherren har gifvit oss tilllåtelse; och han har, såsom vi sett, gifvit oss stor frihet, på det hvarje gren måtte ha tillräckligt rum till karaktärsutveckling.

Allt detta är annorlunda i mänskliga organisationer, i samma mån som de åsidosatt eller förkastat Guds enkla anordning. De ha uppställt godtyckliga regler med hänsyn till hvilka som skola erkännas såsom medlemmar, såsom grenar i vinträdet, och hvilka som icke skola tillerkännas full gemenskap. De ha inrättat penningprejeri och uppställt åtskilliga regler och stadgar, om hvilka skriften intet innehåller. De ha författat många trosbekännelser, som icke finnas i bibeln, och för afvikandet från dessa trossatser ha de bestämt straff, om hvilka bibeln ej talar. För uteslutande af medlemmar ha de uppställt regler, som stå i rak strid mot det bemyndigande, hvilket gifvits den sanna församlingen, Kristi kropp, det sanna vinträdet, den nya skapelsen.

Vi ha annorstädes* påvisat, att Kristi församling i bibeln benämnes »Guds hemlighet», emedan församlingen, tvärt emot allmän förväntan, skulle vara Messias' kropp, som under sitt smorda hufvud, Jesus, skall härska öfver och välsigna världen. Denna hemlighet, som nu är uppenbarad för de heliga; hölls [236] fördold i de förgångna tidsåldrarna (Ef. 3:3-16) och är den Guds hemlighet, som nu inom kort kommer att vara fullbordad, i det den nya skapelsen når sin fulländning vid evangelieålderns slut. Vi ha äfven fäst uppmärksamhet på att skriften betecknar »Babylon» som en efterapning (Babylon — moder och döttrar, några mer och några mindre fördärfvade, några bättre och några sämre efterbildningar) och kallar dess system »laglöshetens (eller ondskans) hemlighet». Vi mena icke, att dessa eftergjorda systems grundläggare hade för afsikt att förmedelst desamma vilseleda Guds folk. Tvärtom måste vi betänka, att skriften betecknar Satan såsom hela världens förförare, i det han framställer ondt som godt och godt som ondt, ljus som mörker och mörker som ljus. Satan är nu »verksam i ötrons (eller olydnadens) barn» (Es. 5:20; Ef. 2:2), liksom han en gång tillbjöd Jesus sin samverkan. Det är hans lust att verka i alla sådana Kristi efterföljare, som han kan förleda, så att de ej längre vandra i Mästarens fotspår. Liksom han sökte öfvertyga Jesus om att det fanns bättre vägar — vägar som fordrade mindre själfförsakelse och uppoffring än Faderns vägar — för att välsigna alla jordens släkter, så har han ock under hela evangelieåldern försökt öfvertala Herrens sant invigda bröder att försöka hans metoder i stället för att noga aktgifva på Faderns plan och föreskrifter. Han vill söka få Guds barn öfvervisa, så att han må kunna inbilla dem, att de kunna tjäna Herren bättre på andra vägar än de i skriften angifna. Han söker att få dem uppblåsta förmedelst känslor af nitälskan för och stolthet öfver deras mänskliga system, det arbete de utföra och de organisationer de upprättat. Med Mästaren hade Satan ingen framgång, ty han svarade ständigt: »Det är skrifvet.» Men många, många bland hans efterföljare däremot åsidosätta hvad som står skrifvet, åsidosätta Mästarens och apostlarnas [237] ord och exempel, i det de ifra för att åt Gud genomföra en plan, som de hoppas och tro skall vara honom välbehaglig och lända till hans pris.

[* Se del I, kap. 5.]

Huru förvånade och missräknade på grund af sitt misstag skola ej sådana känna sig, när de en gång få se riket så, upprättadt, som Gud ursprungligen planlade det, och när de få veta, att han hela tiden hållit på att föra sin sak igenom enligt sin egen plan! Då skola de upptäcka, huru mycket bättre det är att noga ge akt på hvad Gud vill lära oss, än att försöka lära Herren; huru mycket bättre det är att bedrifva hans verk efter hans metoder än att söka göra det efter egna metoder, som han icke godkänner. Men framgången af dessa mänskliga metoder (t. ex. i påfvedömet, metodismen m. fl.) bidrar till att göra dem till »kraftig villfarelse».

Herren har ej hindrande ingripit i »ogräsets» växt på hveteåkern under evangelieåldern. Han lärde fastmer de sina att vänta, att båda skulle växa tillsamman intill »skördetiden», då han själf skulle vara närvarande och öfvervaka skiljandet, samla hvetet i sin lada (det förhärligade tillståndet) och tillse, att ogräset blir sammanbundet i buntar, beredt för den stora nöden vid tidsålderns slut, hvilken nöd skall göra slut på deras »ogräs»-natur, deras skenväsen, deras efterlikning af de nya skapelserna, utan att därför tillintetgöra dem såsom mänskliga individer. Många »ogräs»-människor äro i själfva verket respektabla, hederliga och hvad världen plägar kalla godt folk. Äfven bland hedningarna gifves det sådana goda människor, om de än påträffas mindre ofta bland dem än bland de namnkristna (»ogräset»), som erhållit många välsignelser och fördelar på allt sätt genom sin nära beröring med de sanna kristna (»hvetet») och deras delvisa, urskiljande af Herrens ande uti dessa.

Denna »ondskans hemlighet» (»Babylon», förvirring eller förbistring — namnkristenheten) hade enligt [238] Pauli förklaring tagit sin begynnelse bland Herrens folk redan på hans tid; men den verkade tydligtvis blott svagt, så länge apostlarna lefde och kunde varna de troende för några af de falska lärarne, genom hvilka Satan sökte att i all hemlighet införa fördärfliga villfarelser och undergräfva tron samt bortvända de trogna från evangeliets hopp, löften och enkelhet (2 Pet. 2:1.) Aposteln Paulus omnämner äfven i allmänna ordalag några af dem, som begynte detta ondskans verk; men några af dem nämner han vid namn, såsom Hymeneus och Filetus m. fl., »hvilka halva farit vilse från sanningen ... och förvända tron hos några». (2 Tim. 2:17, 18.) Om dessa falska lärare och deras villfarelser talar Paulus vidare till de äldste i Efesus, särskildt betonande, att de skulle inkomma efter hans död, »svåra ulfvar, hvilka icke skola skona hjorden». (Apg. 20:29.) Detta öfverensstämmer på ett slående sätt med hvad Jesus förutsade i en af sina liknelser. (Matt. 13:25, 39.) Herren visar tydligt, att dessa falska lärare och deras falska läror skulle vara redskap i motståndarens hand, som sådde ogräset midt ibland det af Herren och apostlarna sådda hvetet. Han säger: »När folket (de särskilda tjänarna, apostlarna) sof, kom hans ovän och sådde ogräs.»

Vi kunna vara förvissade om att det icke dröjde länge efter apostlarnas afsomnande, förrän ärelystnadens ande under motståndarens ledning steg för steg förde till det slutliga organiserandet af det stora antikristiska systemet, påfvedömet. Såsom vi på annat ställe visat*, blef dess organisation ej fullbordad på en gång utan så småningom. Det begynte att vinna makt omkring fjärde århundradet. För en tid hade den store antikrist sådan framgång, att ingen historia från den tiden och fram till reformationen låter någon annan gälla som kristen än de, hvilka bekände sig tillhonom. [239] Andra tillätos icke existera utom i hemlighet och under bann, och om det gifvits någon historia öfver dem, har den sannolikt blifvit tillintetgjord; men möjligen förhöll det sig på samma sätt då som det gör nu med dem, som vandra i den närvarande sanningens ljus: sannolikt voro de trogna på den tiden så obetydliga i antal och inflytande, att ingen ansåg dem värda att omnämnas i jämförelse med det stora och framgångsrika system, som de sökte motstå, och som så hastigt höjde sig till en inflytelserik maktställning i fråga om både timliga och andliga ting.

[* Se del II, kap. 9.]

Sedan reformationen har motståndaren åter visat sin slughet därigenom, att han förstått att så organisera eller binda hvarje nytt försök att nå sanningen, att detsamma blifvit en ny antikrist. Följden är, att vi i vår tid jämte »modern till skökorna» äfven ha hennes många döttrar.*  I betraktande af dessa fakta vilja vi ej söka efter någon annan historia öfver den sanna kyrkan (församlingen) än den, som finnes i nya testamentet, hvilket tydligtvis blifvit bevaradt mycket rent och oförfalskadt, bortsedt från ett och annat tillägg, såsom t. ex. Joh. 21:25 och 1 Joh. 5:7.

[* Se del III, sid. 35. 153, 155.]

Vi vilja emellertid kortfattadt påpeka vissa ting, som bevisa, ej blott att skrifterna biifvit bevarade jämförelsevis oförfalskade, utan på samma gång ock att de många system, hvilka påstå sig ha blifvit organiserade eller grundade af Herren och apostlarna, äro helt och hållet olika, det enda, som de faktiskt organiserade, och om hvilket nya testamentet berättar.

1) Om den första församlingen hade varit organiserad på samma satt som påfvedömet eller andra nutida system, så måste berättelserna om den ha haft en helt annan lydelse än hvad fallet nu är. Vi skulle då ha kunnat läsa om huru Herren med stor ceremoni installerade apostlarna i deras ämbete, själf sittande någonstädes i [240] glänsande skrud liksom en påfve, under det apostlarna trädde fram för honom, iförda lysande ornat, liksom kardinaler o. s. v. Vi skulle finna stränga föreskrifter beträffande fredagen, förbud mot att äta kött o. s. v. Något skulle då stå att läsa om »vigvatten», som stänktes på apostlarna eller på folkskarorna, eller om huru de gjorde korstecknet. Maria, Jesu moder, skulle säkerligen ej ha blifvit glömd. En berättelse skulle ha funnits om hennes »obesmittade aflelse», hon skulle ha varit beskrifven såsom varande »Guds moder» och Jesus själf såsom gifvande henne någon särskild hyllning och undervisande apostlarna om, att de borde nalkas honom genom hennes förmedling. Vi skulle finna någon föreskrift om »heliga vaxljus», om när och huru och hvar de skulle användas, om huru vi skulle åkalla helgon, om huru vi skulle fira »mässan», om huru Petrus på ett möte med de andra apostlarna blef af dem erkänd såsom påfve, om huru de ödmjukt böjde sig ned inför honom, om påfve Petrus' mässa till fördel för de andra apostlarna, om huru han förklarade sig ha makt att skapa Kristi lekamen på nytt i form af bröd och att offra honom på nytt för personliga synder. Vi skulle finna en berättelse om Stefanus' begrafning, om huru Petrus eller de andra »invigde» en graf åt honom, på det att han måtte få hvila »i vigd jord», och att de satte ett »heligt ljus» i hans hand, medan de läste vissa böner öfver honom. Vi skulle ha funnit regler och föreskrifter beträffande olika grader eller klasser bland prästerskapet, och om att lekmännen alls icke finge betraktas såsom prästernas bröder utan såsom deras underlydande. Vi skulle vidare finna antydningar om högre och lägre prästerlig gradbeteckning och olika titlar såsom vördig, högvördig, biskop, ärkebiskop, kardinal, påfve; det skulle finnas särskilda anvisningar på huru man bäst måtte kunna stiga i graderna, [241] i det man söker ära af hvarandra och söker efter hvem som kan blifva den störste.

Den omständigheten, att dessa ting icke ens finnas antydda i apostlarnas skrifter, utgör det allra säkraste beviset för att de kyrkosamfund, som äro sålunda organiserade, icke blefvo organiserade af apostlarna eller under deras ledning, ej heller af Herren, som tillsatte de tolf apostlarna och godkände deras verk. — Joh. 15:16; Apg. 1:2; Upp. 21:14.

2) Den fullständiga frånvaron af alla sådana anvisningar i bibeln bevisar, att densamma icke blifvit författad af dessa visa organisationer, ty hade de skrifvit den, kunna vi vara vissa om att den skulle ha öfverflödat af sådana häntydningar och förhållningsregler, som vi ofvan antydt.

3) Sedan vi nu härigenom fått full visshet om att hvarken »moder»-systemet eller de talrika »dotter»-systemen i vår tid blifvit stiftade af Herren och hans apostlar utan äro resultatet af förvrängningar af dessas enkla läror och följaktligen blott mänskliga institutioner — försök på att vara visare än Gud i fråga om att utföra hans verk — så låt oss ha desto större tillit till Guds ord, och låt oss desto mera gifva akt på till och med den minsta vink det ger oss såväl i fråga om detta som andra ämnen.

Under sex tusen år har Gud låtit människosläktet försöka att på egen hand lösa lifvets problem. Den naturliga människan skapades med andliga egenskaper, som gjorde henne benägen att ära och tillbedja sin skapare. Dessa egenskaper ha ej gått fullständigt förlorade genom fallet; man kan säkerligen ej med rätta säga om släktet i allmänhet, att det är »totalt fördärfvadt». Liksom Gud tillstadt människorna att bruka sina andra själsegenskaper efter eget godtfinvande, så har han ock låtit dem använda sina moraliska egenskaper efter sina egna böjelser. Vi torde kunna se, att utom det naturliga och det andliga Israel [242] samt de områden, som påverkats af dessa folk, har Gud lämnat världen åt sig själf — låtit den göra sitt bästa för att utveckla sig själf o. s. v. Men i sin okunnighet och blindhet föll människan till stor del som offer för bedrägerier af Satan och de fallna änglarna, hvilka genom allehande vidskepelser, falska religioner, svartkonster o. l. ledde massorna långt bort från sanningen. Aposteln förklarar, att tillståndet blifvit sådant därför, att människorna, medan de ännu kände Gud, icke ärade eller tackade honom såsom Gud utan blefvo fåfängliga i sina tankar; deras dåraktiga hjärta förmörkades, och Gud öfverlämnade dem till deras egna lustar, lät dem följa den väg de helst ville, på det de genom att erfara följderna af sitt fördärf måtte få inhämta vissa lärdomar, och på det deras förnedring måtte uppenbara det öfvermåttan syndiga i synden, samt hur ovisligt det är att lyssna till andra rådgifvare än Skaparen.

Såsom vi redan sett, ämnar Herren ej lämna män­niskosläktet i detta fallna och svaga tillstånd, utan fastmer skall på hans egen bestämda tid och genom den nya skapelsens förmedling Herrens kunskap nå hvarje medlem af människosläktet, så att enhvar skall få fullt tillfälle att lära känna sanningen och erhålla alla de välsignelser, som förvärfvats åt människorna genom återlösningen. Men den punkt vi här särskildt önska framhålla är, att liksom Gud sålunda lämnat hednafolken åt sig själfva, så har han ock låtit den s. k. »kristenheten» gå sina egna vägar. Han låter människor, som undfått en del af den gudomliga uppenbarelsens ljus, begagna detsamma efter eget godtfinnande; han låter dem försöka förbättra Guds plan, han låter dem för detta ändamål organisera mänskliga kyrkosystem o. s. v. Allt detta innebär ej, att han saknar makt att ingripa, eller att han gillar mänsklighetens och namnkristenhetens olika, mot hvarandra stridande och mer eller mindre skadliga påfund och [243] institutioner. Dessa försök komma blott att utgöra en ytterligare lärdom, hvilken med tiden skall öfvertyga människorna om att de misstagit sig. De skola se den härliga fulländningen af den gudomliga planen, och de skola se, hur Gud alltjämt höll orubbligt fast vid sin plan och genomförde densamma, hvarvid han i själfva verket lämnade utan afseende människans planer och påfund, stundom till dels betjänande sig af desamma för genomförandet af sina afsikter och stundom handlande i rak strid mot dem. Så gjorde han ock i slutet af den judiska tidsåldern, när han lät några af judarne fullborda hans uppsåt, i det de fingo förfölja och korsfästa Jesus och hans apostlar. Och liksom några bland dem voro »sanna israeliter», hvilka senare blefvo välsignade med ljus och kunskap samt gjorda delaktiga af Kristi lidanden, på det de omsider äfven måtte blifva delaktiga af hans härlighet, så gifves det nu sannolikt andliga »sanna israeliter», som i likhet med Paulus komma att befrias ur de snaror, i hvilka motståndaren snärjt dem.

Här en annan punkt, värd att beaktas: Herren har en bestämd tid för begynnandet af sin regering och därför äfven en bestämd tid, inom hvilken hans utvalda nya skapelse måste bringas till full utveckling och vara beredd för sin uppgift. Och tydligtvis ingick det i hans plan att låta ett särskilda ljus lysa vid begynnelsen och vid slutet af denna beredelsetid. Aposteln synes vilja antyda detta, när han talar om »oss, inpå hvilka tidernas ände har kommit». (1 Kor. 10:11.) Det var i öfvergångsperioden från den judiska till den evangeliska tidsåldern som vägen, sanningen och lifvet först uppenbarades; sedan följde mörka århundraden; men nu, i öfvergångstiden från evangelieåldern till tusenårsåldern, strålar ljuset åter, och det så klart som aldrig förr, belysande »nytt och gammalt». Medan vi böra taga för gifvet, att Herren vid tidsålderns början gaf dem, som voro i öfverensstämmelse [244] med honom, särskildt ljus, och att sådana nu, vid tidsålderns ände, komma att välsignas med den närvarande sanningens ljus, på det de därigenom måtte blifva helgade, så böra vi dock ej tro, att samma mått af ljus var nödvändigt till helgelse under de mellan begynnelse- och slutperioderna liggande århundradena, af hvilka några benämnas »den mörka medeltiden». Vi må ej tro, att Herren någonsin låtit sig vara utan vittnen, äfven om de aldrig blifvit nämnda på historiens blad. Vi kunna med skäl antaga, att denna tystnad om dem har sin grund däri, att de icke voro framstående människor i världens ögon, och att de icke stodo i vänskapligt förhållande till de stora antikristiska systemen, till och med ehuru somliga af dem torde ha stått inom dessa system. Den nu gällande kallelsen från Herren visar tydligt, att vi böra vänta att ännu finna många af Herrens barn i Babylon, förvirrade af sektväsendet. »Fallet är det stora Babylon ... Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.» — Upp. 18:2, 4. 

Sedan vi nu tagit denna flyktiga öfverblick af församlingens historia, vilja vi mer i detalj undersöka församlingen, sådan den ursprungligen inrättades af Herren. Liksom det icke finns mer än en Herrens ande, hvilken alla, som vilja vara hans, måste vara delaktiga af, så gifves det blott ett hufvud, en medelpunkt för församlingen, nämligen vår Herre Jesus. Vi måste emellertid komma ihåg, att han i allt hvad han gjorde gaf Fadern äran och, enligt hvad han själf sade, gjorde alla sina gärningar i Faderns namn eller genom hans bemyndigande: »Hvarje planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall uppryckas med roten.» (Matt. 15: 13.) Den sanna kyrkan, den nya skapelsen, är planterad af Fadern. Jesus säger: »Jag är det sanna vinträdet. I ären grenarna, och min Fader är vingårdsmannen.» Senare [245] meddelar han oss, att det äfven gifves ett »jordens vinträd» (en namnförsamling, en falsk kyrka), som icke planterats af Fadern och därför skall uppryckas med roten. Det sanna vinträdets frukt är kärlek, och den är dyrbar för Fadern; men frukten af jordens vinträd är själfviskhet i olika former, och den kommer slutligen att samlas i Guds vredes stora vinpress, i den stora nödens tid, med hvilken denna tidsålder skall ända. — Joh. 15:1-6; Upp. 14:19.

Hvarje bibelforskare har säkert märkt, att Herren och hans apostlar icke erkände någon delning inom församlingen, vare sig i fråga om namn eller i verkligheten. För dem var församlingen en enda och odelbar liksom dess enda tro, enda Herre och enda dop. Därför talar skriften också blott om församlingen, Guds församling, den lefvande Gudens församling, Kristi församling, de förstföddas församling, samt kallar församlingens enskilda medlemmar »bröder», »lärjungar», »kristna». Alla dessa benämningar gälla alltid blott den sanna församlingen, vare sig den omtalas såsom ett helt eller såsom små församlingar af två eller tre eller såsom enskilda troende, vare sig i Jerusalem, Antiokia eller annorstädes. Att dessa benämningar växla bevisar, att ingen af dem var afsedd att vara något egennamn; de tjänade alla endast till att belysa det stora faktum, som Herren och hans apostlar alltjämt framhöllo, nämligen att församlingen (eckelesia = församling, skara) af Herrens efterföljare äro hans »utvalda», som skola dela hans körs och inhämta behöfliga lärdomar nu samt omsider blifva delaktiga med honom i hans härlighet.

På detta sätt borde det ha fått fortfara; men under de mörka århundradena inträdde en förändring. När villfarelsen hade utvecklats, förde den med sig sektandan, och som följd däraf uppkommo de olika namnen, såsom romerska kyrkan, lutherska kyrkan, baptstkyrkan, engelska högkyrkan, den heliga katolska kyrkan, wesleyanska kyrkan, etc. Sådana delningar [246] äro, såsom aposteln visar, tecken på köttslighet (1 Kor. 3:3, 4); och i den mån den nya skapelsen nu kommer ut ur det stora mörker, som så länge öfvertäckt världen, får den ljus också öfver denna punkt; och i det den ser villfarelsen och det onda skenet, skiljer den sig ej blott från sektväsendet utan vägrar äfven att låta sig benämnas med dessa obibliska namn, — ehuru den gärna vidkänner sig alla de bibliska namnen.

Låt oss nu undersöka grundvalarna för den enda och odelbara församling, som Herren grundlade:

Lammets tolf apöstlar.

Aposteln förklarar, att en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, hvilken är Jesus Kristus. (1 Kor. 3:11.) På denna grund begynte vår Herre Jesus att såsom Faderns representant bygga sin församling. Han begynte med att kalla tolf apostlar. Det berodde ej på någon tillfällighet, att deras antal var tolf, liksom det ej heller berodde på en slump, att Israels stammar voro tolf; i båda fallen var det i öfverensstämmelse med Guds plan. Herren valde endast dessa tolf apostlar till denna särskilda ställning och gaf aldrig något bemyndigande till andra att välja fler. När Judas Iskariot hade visat sig ovärdig en plats bland de tolf och därför föll från sin ställning, insatte Herren själf Paulus i hans ställe.

Vi lägga märke till med hvilken stor omsorg Herren vakade öfver apostlarna. Han bad för Petrus i dennes frestelsestund; han uppfordrade honom sedan att föda hans får och hans lamm; han hade omsorg om den tviflande Tomas och tillmötesgick villigt dennes önskningar, på det han måtte kunna öfvertyga sig om att Herren verkligen var uppstånden. Af de tolf förlorade han ingen utom förtappelsens son: och att en af de tolf skulle affalla, var förutsagdt i profetiorna och var Herren bekant på förhand. Vi kunna [247] ej erkänna det i Apostlagärningarna omtalade valet af Mattiashan blef vald af de elfva utan bemyndigande. De hade blifvit tillsagda att stanna i Jerusalem och vänta på kraft från höjden, hvilken de skulle undfå vid pingsten, då den heliga anden skulle blifva utgjuten öfver dem. Under denna väntetid, innan de hade blifvit beklädda med kraft, var det de genom lottkastning valde Mattias att intaga Judas' plåts, hvilket helt säkert var ett misstag. Herren förebrådde dem ej för denna deras ofrivilliga inblandning i hans angelägenheter utan lämnade helt enkelt utan afseende deras val, och när hans egen tid kom, framförde han aposteln Paulus, förklarande: »Han är mig ett utkoradt redskap.» Och aposteln själf säger, att han allt från moderlifvet var utkorad att vara en särskild tjänare, samt att han i intet afseende ansåg sig stå efter de höga apostlarna. — Gal. 1:15; 2 Kor. 11:5.

Af ofvanstående framgår, att vi helt och hållet ogilla de uppfattningar, som förfäktats af påfvekyrkan, af den protestantiska episkopalkyrkan, af den katolsk-apostoliska kyrkan och mormonerna, hvilka samtliga påstå, att apostlarnas antal icke var begränsadt till tolf, och att de första tolf apostlarna ha haft sina efterträdare hela tiden, hvilka talat och skrifvit med lika stor auktoritet som de. Vi motsäga detta påstående och påpeka som bevis, att Herren särskildt utvalde dessa tolf samt erinra om tolftalets framstående roll i förbindelse med heliga ting, som tillhöra detta val; och först och sist hänvisa vi till den i Upp. 21 förekommande symboliska skildringen af den förhärligade församlingen. Där är det nya Jerusalem — symbol af tusenårsrikets regering, församlingen, bruden förenad med sin Herre — utförligt beskrifvet; och i denna bildliga framställning heter det bestämdt [248] och tydligt, att stadens tolf grundvalar äro dyrbara, och att på de tolf grundvalarna voro skrifna namnen på »Lammets tolf apostlar» — hvarken fler eller färre. Hvilket bättre bevis än detta skulle vi kunna begära för att det aldrig funnits mer än tolf Lammets apostlar, och att alla andra, som utgifvit sig för sådana, varit, såsom Paulus säger, »falska apostlar»? — 2 Kor. 11:13.

Vi kunna ej heller inse, hvartill vi skulle behöfva flera apostlar; ty vi ha ju ännu dessa tolf midt ibland oss, i det vi ha deras skrifna vittnesbörd och frukten af deras arbete. I detta afseende ha vi till och med en stor förmån framför deras samtida, som personligen voro med dem under deras verksamhetstid. Bibeln förtäljer om deras verksamhet, återger deras berättelse om hvad Herren talade, om de underverk han gjorde o. s. v. Deras framställningar af den kristna lärans olika punkter äro på det mest tillfreds­ställande sätt tillgängliga för oss i deras bref. Dessa ting äro, såsom aposteln förklarar, tillräckliga för »att Guds människa må varda fullbordad». Och till ytterligare förklaring säger aposteln: »Jag har icke undandragit mig att förkunna eder allt Guds råd.» Hvad mer skulle vara behöfligt? — 2 Tim. 3:17; Apg. 20:27.

Strax efter de fyrtio dagarna, som Jesus tillbringade i öknen under begrundan, och under hvilka han frestades af djäfvulen, begynte Jesus, fullt viss om hvilken väg som var den rätta för honom, att förkunna evan­gelium om det kommande riket och att kalla efterföljare, hvilka benämndes lärjungar. Bland dessa lärjungar utvalde han så senare de tolf apostlarna. (Luk. 6:13-16.) De kommo alla från hvad man kallar samhällets lägre lager. Några af dem voro fiskare. Det heter, att styresmännen »förnummo, att de voro olärda och okunniga män», hvilket de själfva ej motsade. (Apg. 4:13.) Tydligtvis räknades också [249] allmänhet, hvilka omfattat hans sak och bekände honom utan att ha lämnat sina dagliga sysslor. De tolf erbjödos att blifva medtjänare i evangelium, och det heter, att de då lämnade allt och följde honom. (Matt. 4:17-22; Mark. 1:16-20; 3:13-19; Luk. 5:9-11.) De sjuttio, som senare utsändes, blefvo aldrig erkända såsom apostlar. Lukas berättar om ett särskildt drag vid apostlarnas utväljande, näm­ligen att detsamma ägde rum strax efter det Herren hade dragit sig tillbaka till ett berg för att bedja — säkerligen för att rådgöra med Fadern beträffande sitt verk och sina medarbetare i detsamma. Han tillbringade hela natten i bön, och när det blef dag, kallade han till sig sina lärjungar och bland dem utvalde han tolf, hvilka han äfven kallade apostlar (grek.: apostolos — utsända) På detta sätt gaf han de tolf en särskild ställning bland lärjungarna. — Luk. 6:12, 13, 17.

De andra lärjungarna, som icke utvaldes till apostlar, voro äfven de älskade af Herren, och utan tvifvel gillade de hans val af de tolf, i det de insågo, att detsamma var till bästa för deras sak i sin helhet. Berättelsen säger intet om på hvad Herren grundade sitt val, men i sin öfversteprästerliga förbön sade han: »Dina voro de, och mig har du gifvit dem», och åter: »Ingen af dem blef förlorad, utom det förlorade barnet» — Judas. I hvilken mening eller till hvilken grad Fadern valde de tolf, är utan betydelse för oss. Helt säkert var ödmjukhet en af deras egenskaper, och helt säkert hade deras låga ställning i samhället och deras tidigare erfarenheter varit ägnade att icke blott göra dem ödmjuka utan äfven gifva dem en fast karaktär, beslutsamhet och uthållighet i en grad, som andra i lättare lefnadsförhållanden ej torde ha besuttit. Det säges oss, att valet af de tolf vid den tid, då det ägde rum, i stället för vid pingsten (då församlingen [250] aflades), hade till ändamål att låta dessa tolf få vara särskildt med Herren för att se hans gärningar och höra hans tal, på det de sålunda i sinom tid måtte kunna vara vittnen i första hand för oss och allt Guds folk om de underbara verk och underbara lifvets ord, som uppenbarats genom Jesus. — Luk. 24:44-48; Apg. 10:39-42.

Apostlarnas uppdrag.

Ingenstädes finna vi ens den minsta antydan om att apostlarna skulle vara herrar öfver Guds arf, att de voro berättigade att betrakta sig såsom varande något förmer än de andra troende, såsom ställda öfver Guds lag eller såsom särskildt gynnade eller säkra på att vinna sitt eviga arf. De skulle alltid ihågkomma, at de alla voro bröder, och en var deras mästare, nämligen Kristus. De skulle alltid betänka, att de hade att göra sin kallelse och utkorelse fast, och att de aldrig kunde »ingå i Guds rike», med mindre de vore Guds kärlekslag lydiga och vore ödmjuka som små barn. De erhöllo inga särskilda titlar, de fingo inga instruktioner om att kläda sig eller uppföra sig på något särskildt sätt utan blott om hur de skulle vara föredömen för hjorden i alla dessa stycken, på det andra, när de sågo deras goda gärningar, måtte prisa Fadern, och på det andra, som komme att träda i deras fotspår, på samma gång också måtte vandra i deras höfdings fotspår samt slutligen uppnå samma härlighet, ära och odödlighet, blifva delaktiga af samma gudomliga natur såsom medlemmar af samma nya skapelse.

Apostlarnas uppdrag var att tjäna: de skulle tjäna hvarandra och tjäna Herren en samt uppoffra sitt lif i brodernas tjänst. Deras särskilda arbete i denna tjänst bestod uti att förkunna evangelium. De voro delaktiga af den smörjelse, som redan hade kommit öfver deras mästare, och som kommer öfver alla nya [251] skapelser, alla konungsliga präster, och som profeten beskrifver, sägande: »Herrens ande är öfver mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de saktmodiga, ... till att läka dem som hafva ett förkrossadt hjärta» etc. — Es. 61:1, 2; Luk. 4:17-21; Matt. 10:5-8; Mark. 3:14, 15; Luk. 10:1-17.

Ehuru denna smörjelse icke kom direkt öfver dem förrän vid pingsten, hade de dock innan den tiden haft en försmak däraf, i det Herren meddelade dem en del af sin heliga andes kraft, när han utsände dem att predika. Men till och med i detta stycke fråntog Herren dem tillfället till högmod, i det han senare en gång utsände sjuttio andra och gaf dem samma uppdrag och samma makt att göra underverk i hans namn. Apostlarnas särskilda, dem ensamt förbehållna verk begynte alltså ej i egentlig mening förrän vid pingsten, då de undfingo den heliga anden. Då tilldelades dem en särskild uppenbarelse af gudomlig makt — ej endast den heliga anden och dess gåfvor utan äfven makten att meddela dessa gåfvor till andra. Från den stunden voro de förmedelst denna sistnämnda makt tydligt utmärkta framför alla andra medlemmar af församlingen. Andra troende blefvo väl räknade såsom medlemmar af Kristi smorda kropp, blefvo delaktiggjorda af hans ande och genom denna ande aflade till nytt lif etc.; men ingen undfick någon särskild andens gåfva utom genom apostlarna. Men dessa undergåfvor, såsom talande med tungor och uttydning etc., trädde ingalunda i stället för eller hindrade den heliga andens frukter. Dessa måste hos hvarje troende bringas till utveckling och mognad genom lydnad för de af Gud gifna anvisningarna —allt eftersom enhvar tillväxte i nåd, kunskap och kärlek. Förmågan att meddela dessa gåfvor, hvilka en människa kunde erhålla och likväl vara blott en ljudande malm, en klingande symbal, kännetecknade det [252] oaktadt apostlarna såsom Herrens särskilda tjänare eller representanter, som hade till uppgift att grundlägga församlingen. — 1 Kor. 12:7-10; 13:1-3.

I det Herren utvalde och undervisade apostlarna, hade han för afsikt att genom dem välsigna alla sina efterföljare allt till tidsålderns ände. Detta framgår tydligt af hans bön vid slutet af hans offringstid, i hvilken bön han, talande om apostlarna, sade: »Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, hvilka du har gifvit mig af världen (d. v. s. apostlarna). Dina voro de, och mig har du gifvit dem, och de hafva hållit ditt ord. Nu förstå de, att allt hvad du har gifvit mig, är ifrån dig. Ty de ord (läror), som du har gifvit mig, har jag gifvit dem. ... Jag beder för dem; för världen beder jag icke, utan för dem, som du har gifvit mig, ty de äro dina ... Men icke för dessa (apostlarna) allenast beder jag, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig (hela församlingen); på det att alla må vara ett (i afsikt, i kärlek) såsom du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss, (och sedan visar han hvad som är ändamålet med denna utväljelse både af apostlarna och hela den nya skapelsen, i det han fortsätter:) på det att världen (älskad af Gud, medan den ännu är stadd i synd, och återlöst med det dyra blodet) må tro, att du har sändt mig» — till att återlösa och återställa den. — Joh. 17:6-9, 20, 21.

Ehuru apostlarna voro olärda, voro de dock tydligtvis män med stark karaktär, och genom Herrens undervisning fingo de mer än tillräcklig ersättning för hvad som kunde fattas dem i världslig visdom och bildning, i det de därigenom fingo »ett sundt sinnes ande». Det är därför ej underligt, att dessa män erkändes af den första församlingen såsom obestridliga ledare på Herrens väg, såsom särskildt förordnade lärare, såsom »församlingens pelare», närmast Herren själf i auktoritet. På mångfaldiga sätt beredde Herren dem för denna ställning. De voro ständigt [253] med honom och kunde därför vara vittnen om allt hvad som rörde hans mission på jorden; vittnen om hans lära, hans underverk, hans böner, hans medlidsamhet, hans helighet, hans själfuppoffring allt intill döden och slutligen om hans uppståndelse. Ej endast den första församlingen behöfde alla dessa vittnesbörd, utan alla, som sedan af Herren blifvit kallade till den nya skapelsen, och som mottagit hans kallelse, — alla, hvilka tagit sin tillflykt till och lärt förtrösta på det härliga hopp, som har sin ankargrund i hans karaktär, i hans offerdöd, i hans höga upphöjelse, i Guds plan, som han skall genomföra; de behöfde just ett sådant personligt vittnesbörd angående alla dessa punkter, på det de därigenom måtte få en stark tro och stor tröst.

Herren utsände en gång sjuttio lärjungar för att förkunna hans närvaro och den judiska tidsålderns skördetid, men deras arbete var i många afseenden olikt de tolf apostlarnas. På allt sätt synes Herren ha velat ställa apostlarna särskildt för sig själfva, på det att vi jämte hela församlingen måtte kunna ha det fullaste förtroende för dem. Endast dessa deltogo med honom i den sista påskmåltiden, vid instiftandet af den nya åminnelsemåltiden; endast dessa voro med honom i Getsemane, för dessa var det också han på ett särskildt sätt uppenbarade sig efter sin uppståndelse, och endast dessa var det, som på pingstdagen blefvo använda såsom den heliga andens särskilda språkrör. De elfva voro »galileiska män», såsom det älven anmärktes af några, som hörde dem tala: »Äro icke alla dessa, som tala, galileer.» — Apg. 2:7; Luk. 24:48-51; Matt. 28:16-19.

Ehuru Herren, såsom berättelsen visar, efter sin uppståndelse visade sig för omkring 500 bröder på en gång, så meddelade han sig dock på ett särskildt sätt med apostlarna, emedan de voro utsedda till att vara säkra »vittnen till allt hvad han har gjort både i [254] judarnas landsbygd och i Jerusalem; honom hafva de ock upphängt på trä och dödat. Denne har Gud uppväckt på tredje dagen ... Och han bjöd oss predika för folket» o. s. v. — Apg. 10:39-45; 13:31; 1 Kor. 15:3-8.

Aposteln Paulus var visserligen ej ett direkt ögon­vittne på samma sätt som de elfva, men han blef likväl gjord till ett vittne om Jesu uppståndelse, i det han efteråt fick se en glimt af Herren i hans härlighetstillstånd, såsom han själf säger: »Allra sist vardt han ock sedd af mig, som är såsom en otidigt (i förtid) född.» (1 Kor. 15:8, 9.) Aposteln Paulus hade ingen fordran på att se Herrens härlighet före den öfriga församlingen (vid hans andra tillkommelse), när alla hans trogna skola blifva förvandlade, blifva honom lika och se honom såsom han är. Men för att Paulus skulle kunna blifva ett vittne, fick han denna glimt och hade dessutom sedan syner och uppenbarelser mer än alla de andra. Han torde sålunda härigenom ha fått riklig ersättning för att han tidigare ej hade haft personlig beröring med Mästaren. Hans särskilda erfarenheter kommo emellertid ej blott honom själf till godo, utan vi kunna antaga, att för­samlingen i sin helhet blef mest gagnad därigenom. Säkert är, att de egendomliga erfarenheter, syner, uppenbarelser etc., som denne apostel, hvilken fick träda i Judas' ställe, hade, ha varit till större gagn och hjälp än någon af de andra apostlarnas.

Hans erfarenheter satte honom ej blott i stånd till att känna och värdera »Guds djupheter» — däribland också sådant, som han ej fick säga (2 Kor. 12:4) —, utan det ljus, som de samma skänkte apostelns sinne, ha genom hans skrifter återstrålat på församlingen allt sedan hans dagar och intill vår tid.

På grund af de syner och uppenbarelser, som Paulus hade, var han i stånd att klart fatta situationen, att förstå och värdera den nya hushållningen, [255] att se längden, bredden, höjden och djupet i Guds karaktär och plan. Och emedan han själf så klart såg dessa ting, kunde han också i tal och skrift framställa denn på ett sådant sätt, att allt trons husfolk från den tiden intill nu haft välsignelse däraf. Det skulle i sanning ännu i dag vara en mindre förlust för församlingen att förlora någon af eller till och med alla de andra apostlarnas vittnesbörd än att förlora Pauli vittnesbörd. Likväl äro vi glada öfver att ha fått ett fullständigt vittnesbörd, glada öfver att kunna uppskatta det i sin helhet och att kunna värdesätta alla dessa tolf mäns ädla tänkesätt.

Lägg märke till de skriftställen, som försäkra oss om Pauli apostlaställning: först Herrens egna ord: »Denne är mig ett utkoradt redskap till att bära mitt namn inför hedningar och konungar och Israels barn.» (Apg. 9:15.) Och aposteln själf förklarar: »Jag gör eder kunnigt, mina bröder, att det evangelium, som af mig blifvit predikadt, icke är något mänskligt, ty icke heller har jag undfått eller lärt det af någon människa, utan genom uppenbarelse af Jesus Kristus.» (Gal. 1:11, 12.) Och åter säger han: »Den som var kraftig med Petrus till apostlaämbetet för de omskurna (judarna), han har ock varit kraftig med mig för hedningarne.» (Gal. 2:8.) Icke blott vittnade hans nitälskan för Herren och bröderna samt hans villighet att utgifva sitt lif i brödernas tjänst — i det han använde sin tid och kraft till det bästa —, att han var värd att aktas som de andra apostlarnas jämlike, utan när någon drog i tvifvel hans apostlaställning inom församlingen, visade han frimodigt på dessa bevis, som gifvits honom själf, samt påpekade, hur Herren hade välsignat hans arbete, gifvit honom uppenbarelser etc., sålunda bevisande, att han med skäl kunde anse sig »i intet afseende stå efter» de andra apostlarna. — 1 Kor. 9:1; 2 Kor. 11:5, 23; 12:1-7, 12; Gal. 2:8; 3:5.

[256]

Det var ej Herrens afsikt, att apostlarna skulle verka endast bland judarna, utan tvärtom lärde han de elfva, att hans verk och deras budskap slutligen skulle komma att gälla människosläktet i sin helhet. De hade dock först att vänta i Jerusalem, till dess de blifvit utrustade med kraft; där skulle de äfven begynna frambärandet af sitt vittnesbörd. Han sade till dem: »I skolen undfå kraft när den heliga anden kommer öfver eder, och I skolen vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens ände.» (Apg. 1:8.) Detta vittnande pågick ej blott så länge apostlarna lefde, utan det pågår ännu. De tala ännu till oss, de undervisa ännu de trogna, de uppmuntra, förmana och bestraffa ännu; döden gjorde ej slut på deras tjänst. Ännu predika de, ännu vittna de, ännu talar Herren genom dem till sina trogna.

Apostlarnas inspiration.

Det är af vikt för oss att ha tillit till apostlarna såsom trogna vittnen, sanningskära historieskrifvare, — att vi lägga märke till af hvilken uppriktighet deras vittnesbörd äro präglade: vi se af deras skrifter, att de hvarken sökte timlig vinning eller ära af människor utan tvärtom i sin nitälskan för den uppståndne och förhärligade Mästaren uppoffrade alla utsikter till jordiska fördelar. Deras vittnesbörd skulle vara oskattbart, äfven om det ej hade annan vikt än denna; men nu finna vi dessutom, att skriften lär, att Herren använde apostlarna som sina inspirerade redskap, att de voro särskildt ledda af honom med hänsyn till det vittnesbörd de skulle frambära, de läror de skulle utbreda, de skick och seder de skulle grunda i församlingen o. s. v. De vittnade ej blott om sådant, som de hade hört och sett, utan äfven om sådant, som de hade lärt genom den heliga anden, sålunda bevisande sig vara trogna förvaltare. »Det [257] skall man hålla oss för, att vi äro Kristi tjänare och förvaltare af Guds hemligheter», sade Paulus. (1 Kor. 4:1.) Samma tanke uttalade Jesus, när han sade till de tolf: »Jag skall göra eder till människofiskare», och åter: »Föd mina får», »Föd mina lamm». Aposteln betygar vidare, att hemligheten (evangeliets djupa sanningar beträffande den nya skapelsens — Kristi — höga kallelse), som bland andra släkten (i andra tidsåldrar) icke har blifvit kungjord, »nu genom anden har blifvit uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter». Och ändamålet med denna uppenbarelse förklarar han vara att »upplysa alla, hurudan hushållningen är med den hemlighet (på hvilka villkor delaktighet i den nya skapelsen kan uppnås), som från evighet har varit fördold i Gud». (Ef. 3:3-11.) Och i det aposteln beskrifver, hur församlingen uppbygges på apostlarnas och profeternas grund, där den förnämsta hörnstenen är Jesus Kristus själf, säger han: »Fördenskull (för uppbyggandet af församlingen, Guds tempel) ... (är) jag, Paulus, Jesu Kristi fånge för eder skull, I hedningar.» — Ef. 2:20, 22; 3:1.

»Hugsvalaren» var apostlarna lofvad. Den skulle lära dem allt och påminna dem allt, som Jesus hade sagt dem; äfven skulle den kungöra för dem tillkommande ting. (Joh. 14:26; 16:13.) I viss mån är detta helt säkert tillämpligt på hela församlingen, men det gäller dock i all synnerhet apostlarna; och genom deras förmedling verkar den ännu på de öfriga medlemmarna af församlingen, i det vi ännu genom apostlarnas ord lära både nytt och gammalt. Vi kunna därför beteckna apostlarnas inspiration såsom trefaldig: 1) Ett uppfriskande af deras minne, så att de voro i stånd att ur minnet återgifva de lärdomar, som Herren personligen hade meddelat dem; 2) hjälp till att förstå den sanning, som angick den gudomliga tidsåldersplanen; 3) särskilda uppenbarelser om tillkommande [258] ting — de ting, om hvilka Herren förklarade: »Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det». — Joh. 16:12.

Vi må ej antaga, att uppfriskandet af apostlarnas minne innebar, att de fingo de precisa uttrycken liksom dikterade för sig, eller att de kunde erinra sig den precisa ordningsföljden i hvad Herren hade talat. Apostlarnas skrifter gifva intet bevis för någon sådan diktamen. Likväl är Herrens löfte i och för sig en garanti för riktigheten af deras uppgifter. I hvart och ett af de fyra evangelierna ha vi en historia öfver Jesu tidigare lif och verksamhet; men hvart och ett af evangelierna bär dock prägeln af sin författares individualitet. Enhvar af dessa författare har på sitt eget sätt berättat om de detaljer, som syntes honom mest viktiga; och Herren öfvervakade så detta deras arbete, att deras olika berättelser tillsammans utgöra en så fullständig historia som behöfdes för befästandet af församlingens tro på att Jesus var den af profeterna förutsagde Messias, — dess tro på uppfyllelsen af profetiorna om honom, på de fakta, som rörde hans lif och lära. Om apostlarnas inspiration hade bestått däri, att de ord för ord blefvo ingifna hvad de skulle skrifva, så hade det ej varit nödvändigt, att flera hade berättat om samma sak. Det är emellertid värdt att lägga märke till, att på samma gång enhvar af författarne hade all personlig frihet i fråga om valet af uttryck och äfven själf valde de händelser, som han ville berätta om, öfvervakade Herren genom sin heliga ande det hela så, att intet viktigt blef utelämnadt, utan att allt det nödvändiga blef sanningsenligt berättadt, — »på det att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig». I synnerhet kompletterar Johannes' evangelium de andra tre, och han behandlar hufvudsakligen viktiga omständigheter och tilldragelser, som förbigåtts af de andra.

Herrens föresats att genom den heliga anden leda apostlarna och genom dem hela den nya skapelsen, [259] »till all sanning» innebär, att denna ledning skulle ha en allmän karaktär och icke vara ett ledande af de enskilda individerna in i all sanning. Berättelserna bevisa detta. Ehuru apostlarna, med undantag af Paulus, voro obildade och olärda män, så voro dock deras skrifttolkningar högst märkliga. De voro i stånd att göra om intet sin tids och senare tiders vise teologers vishet. Hur vältaligt villfarelsen än må försvaras, kan den dock ej hålla stånd inför logiken i deras slutledningar från lagen och profeterna samt från Jesu läror. Judarnas skriftlärda fingo erfara detta, och härpå kände de igen dem, »att de hade varit med Jesus» — att de hade inhämtat hans lära och hans ande. — Apg. 4:5, 6, 13.

Apostlarnas bref bestå af dylika logiska slutledningar och argument, grundade på gamla testamentets inspirerade skrifter och på Jesu ord, och alla, som under loppet af evangelieåldern blifvit delaktiggjorda af samma ande, i det de följt den bevisföring, hvilken Herren genom sina språkrör framställt för oss, blifva ledda till samma sanna slutledningar, så att vår tro icke beror af människors visdom utan af Guds kraft. (1 Kor. 2:4, 5.) Likväl finna vi hvarken i brefven eller evangelierna något bevis för att desamma blifvit ingifna ord för ord (dikterade) — intet bevis för att författarne drefvos på ett mekaniskt sätt till att tala och skrifva, liksom fallet var med gamla testamentets profeter. (2 Pet. 1:21.) Apostlarnas klara begrepp härrörde fastmer från det sakförhållandet, att deras sinne eller ande alltjämt upplystes, hvilket satte dem i stånd att tydligt se och rätt värdera Guds afsikter samt därför ock att framställa desamma i klara och begripliga ordalag. På samma sätt har sedan dess hvarje enskild bland Herrens folk, som följt deras ledning, kunnat tillväxa i nåd, kunskap och kärlek och så småningom kunnat »förmå begripa med alla heliga, hvad bredden och längden och djupet och höjden [260] är och känna Kristi kärlek, som öfvergår (all den mänskliga) kunskapen.» — Ef. 3:18, 19.

Icke desto mindre anse vi oss fullt berättigade att tro, att författandet af apostlarnas samtliga skrifter så öfvervakades af Herren, att inga otillbörliga ord tillätos insmyga sig, och att sanningen blef framställd i en sådan form, att den allt sedan deras tid intill nu utgjort »mat i rätt tid» för trons husfolk. Att apostlarna skulle stå under ett sådant gudomligt öfvervakande, antydde Herren på förhand, när han sade: »Allt hvad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt hvad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.» (Matt. 18:18.) Vi förstå icke detta så, att Herren ville afstå från sin rätt såsom den högstbestämmande och ställa sig apostlarnas beslut till efterrättelse, utan så, att apostlarna skulle genom den heliga anden blifva så bevarade och ledda, att deras beslut i församlingen beträffande hvad som skulle anses såsom bindande plikt, och hvad som skulle lämnas åt hvarje enskild troendes fria val, skulle komma att vara rätta beslut. Det var viktigt, att församlingen i allmänhet måtte kunna veta, att det var så ordnadt, att de slutsatser och bestämmelser, som apostlarna kommo till, ej blott voro deras utan på samma gång också äfven Herrens.

»På denna klippa skall jag bygga min församling.»

I full öfverensstämmelse härmed var det Herren efter det aposteln Petrus hade betygat sin tro på att Jesus var Messias svarade honom och sade : »Salig är du, Simon, Jonas' son, ty kött och blod har icke uppenbarat det för dig, utan min Fader, som är i himmelen. Jag säger ock dig, att du är Petrus (petros = en sten, en klippdel); och på denna klippa (petra = klippmassa — den stora, klippfasta grundsanning, som du nyss uttalat) skall jag bygga min församling.» Herren själf är byggmästaren, liksom han äfven själf betecknas [261] såsom varande grundvalen: »En annan grund kan ingen lägga. än den som är lagd, hvilken är Jesus Kristus.» (1 Kor. 3:11.) Han är den stora klippan, och Petri bekännande af honom såsom sådan var därför en klippfast sanning, ett sant vittnesbörd, ett erkännande af de grundsatser, på hvilka den gudomliga planen hvilar. Så förstod aposteln Paulus denna sak; därom vittna hans ord. (1 Pet. 2:5, 6.) Han förklarade, att alla sant invigda troende äro »lefvande stenar», hvilka komma till den gudomliga planens stora klippa, Jesus Kristus, för att uppbyggas till ett heligt Guds tempel genom förening med honom, som är grunden. Petrus gjorde alltså intet anspråk på att vara grundstenen utan räknade sig bland församlingens alla öfriga »lefvande stenar» (gr. lithos), ehuru petros (klippa) betyder en större sten än lithos, och alla apostlarna skulle såsom varande »grundvalar» (Upp. 21:14) i den gudomliga planen och ordningen ha större betydelse än deras bröder.

Myndighetens nycklar.

I samma förbindelse sade Herren till Petrus: »Jag skall gifva dig himmelrikets nycklar, och allt hvad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen» o. s. v. Samma myndighet, som gafs till alla apostlarna, blef sålunda särskildt tillsagd Petrus, och dess­utom hedrades han därigenom, att han erhöll nycklarna, d. v. s. rätten eller makten att öppna. Vi ihågkomma, hur Petrus använde himmelrikets nycklar och öppnade den nya hushållningen, först för judarna vid pingsten, sedan för hedningarna i Kornelius' hus. Om tilldragelserna på pingstdagen, när den heliga anden hade blifvit utgjuten, läsa vi: »Då steg Petrus fram jämte de elfva.» Han tog initiativet, han öppnade, de andra följde efter, och så utgick evangelieålderns höga, kallelse till judarna. Då evangelium skulle bringas till Kornelius, sände Herren bud till Petrus och förberedde [262] honom på ett särskildt sätt genom en syn, så att han följde Kornelius' inbjudan, och i dennes hus öppnade han så benådningens, befrielsens och tillfällets dörr för hedningarna, så att äfven de därefter mätte kunna få del af de förmåner, hvilka tillhöra den nya skapelsens höga kallelse. Detta är i full öfverens­stämmelse med de ändamål, som Herren hade i sikte vid valet af de tolf apostlarna. Och ju klarare Guds barn inse, att dessa tolf män voro i särskild mening representanter för den nya nådeshushållningen och deras ord särskilda kanaler, genom hvilka sanningen beträffande den nya skapelsen skulle meddelas, desto mer beredvilliga skola de vara att mottaga deras ord, och desto mindre benägna skola de vara att låna sitt öra till sådana, hvilkas lära står i strid med apostlarnas vittnesbörd. »Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, så är det, emedan intet ljus är i dem.» — Es. 8:20, eng. öfv.

Sista satsen i det förutnämnda löftet af Jesus lyder: »Det kommande skall han (Faderns heliga ande) förkunna eder.» Detta förutsätter en särskild inspiration för apostlarna, och indirekt betyder det välsignandet och upplysandet af allt Herrens folk allt till denna tidsålders slut genom apostlarnas läror. De skulle således ej blott vara heliga apostlar utan äfven profeter, som förutsågo och underrättade församlingen om kommande händelser. Det är ej nödvändigt att antaga, att alla apostlarna blefvo använda i samma utsträckning på alla dessa verksamhetsområden. Förhållandet är, att några af dem blefvo mer framstående än de öfriga, icke endast beträffande förmånen att tjäna såsom apostlar, utan också med hänsyn till förutsägandet af tillkommande ting. Aposteln Paulus förutsade det stora affallet i församlingen, uppenbarandet af »syndens människa», hemligheten beträffande Herrens andra tillkommelse, att vi icke alla skola sofva men dock alla måste förvandlas, den under föregående tidsåldrar [263] och hushållningar förborgade hemligheten, att församlingen, äfven de från hedningarna uttagna, skulle vara medarfvingar till det löfte, som var gifvet Abraham, nämligen att i hans säd skulle alla jordens släkter välsignas, o. s. v. Paulus förkunnade äfven, att vid tidsålderns ände svåra missförhållanden skulle härska inom församlingen, att människorna skulle älska vällust (förlustelser, njutning) mer än Gud, att många skulle ha ett sken eller form af gudaktighet men förneka dess kraft, att det i församlingen skulle finnas sådana, som komme att bryta sitt förbund, att »svåra ulfvar» (»högre kritici») skulle komma, som icke skulle skona Herrens hjord. I själfva verket äro alla Paulus' skrifter klart upplysta af de syner och uppenbarelser, hvilka han fick del af såsom förutsägare af ting, som på hans tid ännu tillhörde framtiden och ej fingo fullt förklaras, men som nu äro uppenbara för de heliga genom gamla testamentets förebilder och profetior, hvilka nu i ljuset af apostlarnas ord kunna förstås, emedan den rätta tiden för deras förståelse kommit.

Äfven aposteln Petrus förutsäger, att församlingen komme att hemsökas af falska lärare, hvilka i hemlighet, utan att man aktade på det, skulle komma att införa fördärfliga villfarelser, till och med förnekande, att Herren köpt dem. Beträffande vår tid säger han: »I de yttersta dagarna skola komma hånfulla bespottare ... och säga: Hvar är löftet om hans (Kristi) närvaro» o. s. v. Han förutsade vidare, att Herrens dag skulle komma som en tjuf om natten etc.

Aposteln Jakob profeterade likaledes med hänsyn till denna tidsålders ände, sägande: »Nuväl, I rika, gråten och jämren eder öfver det elände, som skall öfvergå eder ... I hafven samlat eder skatter på de yttersta dagarna» o. s. v.

Den allra märkligaste siaren eller profeten bland apostlarna var emellertid Johannes. Hans syner, som [264] utgöra uppenbarelsebokens innehåll, skildra på det märkligaste sätt de tillkommande tingen.

Apostlarnas ofelbarhet.

Af det föregående tro vi oss med full rätt kunna draga den slutsatsen, att apostlarna voro ledda af Herren genom hans heliga ande, att alla deras offentliga uttalanden voro inspirerade af Gud till församlingens förmaning, samt att desamma icke voro mindre ofelbara än de profeters, hvilka lefde under den föregående hushållningen. Men om vi än känna oss fullt vissa om att deras vittnesbörd äro sanna, och att allt hvad de sagt till församlingen godkänts af Gud, så är det likväl godt för oss att noga undersöka fem olika omständigheter, nämnda i nya testamentet, hvilka vanligen betraktas såsom stridande mot den tanken, att apostlarna ej felade i sin framställning af läran. Vi vilja undersöka dessa punkter hvar för sig.

1) Petri förnekande af Herren strax före dennes korsfästelse. Obestridligen begick Petrus vid detta tillfälle ett svårt felsteg, som han sedan uppriktigt ångrade; men vi böra ej glömma, att denna öfverträdelse, ehuru den begicks efter det han valts till apostel, likväl skedde före pingsten, då han blef smord med den heliga anden och i fullaste mening utrustad af Gud till apostlaämbetet. Dessutom häfda vi blott, att apostlarna voro ofelbara i hvad de offentligt lärde och skrefvo, icke i alla lifvets små enskildheter. I sistnämnda afseende utöfvade otvifvelaktigt deras lerkärils skröpligheter sitt inflytande på dem, ty äfven de hade i likhet med alla andra tagit skada af Adams fall. Apostelns ord: »Vi hafva denna skatt i lerkäril», gällde tydligtvis honom själf och de andra apostlarna såväl som alla öfriga af församlingens med­lemmar, — den heliga andens käril. Den andel, vi såsom enskilda individer ha i vår Mästares stora försoningsverk, öfverskyler dessa köttets skröpligheter, [265] hvilka äro stridande mot våra önskningar såsom nya skapelser.

Apostlaämbetet, som de fingo för att tjäna Herren och församlingen, hade intet som helst att göra med deras köttsliga svagheter. Det anförtroddes dem, icke emedan de besutto någon mänsklig fullkomlighet, ty de voro människor af samma natur som vi, hvilket de ock själfva erkände. (Apg. 14:15.) Deras ämbete medförde ingen återställelse för dem — deras dödliga kroppar blefvo ej fullkomliggjorda — utan endast ett nytt sinne och den heliga anden, som skulle leda detsamma. Den gjorde ej deras tankar och handlingar fullkomliga, utan den endast öfvervakade desamma så, att de tolf apostlarnas läroframställningar äro felfria, — äro Herrens ord. Detta slags ofelbarhet är det äfven man påstår påfvarna besitta, nämligen att, när påfven talar ex cathedra (från lärostolen eller offentligt), han så ledes af Gud, att han icke kan begå fel. Detta anspråk på ofelbarhet hos påfvarna gör man på grund däraf, att äfven de anses vara apostlar. De, som vilja göra detta anspråk gällande, förbise dock det sakförhållandet, att skriften lär, att det gifves endast tolf Lammets apostlar.

2) Om Petrus heter det, att han vid ett tillfälle »skrymtade» — handlade falskt (Gal. 2:14). Detta pekar man på för att bevisa, att apostlarna icke voro ofelbara i sin vandel. Vi medgifva, att de ej voro det, när vi se, att de själfva erkände det. (Apg. 14:15); men vi upprepa, att dessa mänskliga svagheter icke tillätos skada deras verk eller hindra deras användbarhet såsom apostlar. De ha »predikat evangelium genom den heliga anden, som blifvit sänd från himmelen» (1 Pet. 1:12; Gal. 1:11, 12) — icke genom mänsklig vishet utan genom visheten ofvanifrån. (1 Kor. 2:5-16.) Från denna villfarelse återförde Gud snart Petrus genom aposteln Paulus, som vänligt men bestämdt »uppträdde ... mot honom, ansikte mot ansikte», [266] emedan han gjort sig förtjänt af tillrättavisning. Petrus mottog densamma på tillbörligt sätt och öfvervann snart sin svaghet, sin förkärlek för judarna. Detta framgår klart af hans tvenne bref, i hvilka intet spår af vacklan i denna punkt kan märkas, ej heller någon brist på trohet.

3) Man håller före, att apostlarna väntade, att Herrens andra tillkommelse skulle äga rum mycket snart, möjligen medan de ännu lefde, och att de härutinnan i en lärofråga begingo ett misstag, som måste rubba förtroendet för deras lära i allmänhet. Vi svara, att Herren, i öfverensstämmelse med hvad han själf förklarade, lämnade apostlarna i ovisshet beträffande tiden för sin andra tillkommelse och sitt rikes upprättande, i det han blott uppmanade dem liksom alla andra att vaka, på det de, när tiden för denna händelse var inne, måtte veta därom och icke i likhet med världen vara i mörker i fråga om detta ämne. När de efter Herrens uppståndelse frågade honom om denna sak, svarade han: »Det tillkommer icke eder att veta tider eller stunder, dem Fadern har fastställt genom sin egen makt.» Skola vi då lägga apostlarna det till last, att de icke kände till en sak, som Herren hade förklarat skulle vara en Guds hemlighet för en tid? Visst icke. Vi finna emellertid, att apostlarna, när de under den heliga andens ledning talade om »tillkommande ting», voro mycket försiktiga i sina, uttalanden beträffande tiden för Herrens återkomst; och deras ord tvinga oss alls icke till det antagandet, att de väntade, att Herren skulle komma i deras lifstid; tvärtom tyda de på motsatsen.

Petrus säger t. ex. uttryckligen, att han skref sina bref för det ändamålet, att församlingen måtte ha hans vittnesbörd äfven efter hans bortgång. (2 Pet. 1:15.) Detta bevisar klart, att han ej väntade att lefva, till dess riket skulle upprättas. Paulus sade visserligen: »tiden är kort», men han nämnde alls intet [267] om huru kort den var. Om vi betrakta saken från den synpunkten, att sju tusenårsdagar utgöra en vecka, inom hvilken den sjunde dagen skulle medföra rikets upprättande, så hade allaredan mer än två tredjedelar af väntetiden förlupit, när Paulus skref detta. Vi säga ju med rätta, när torsdagen kommer, att veckan snart är förbi. Paulus talade också om sin bortgång, om sin beredvillighet att offra sitt lif, om sin önskan att göra det. Han betonar, att Herrens dag skulle komma såsom en tjuf om natten. Några falska uppfattningar om saken rättade han, sägande: »Vi bedja eder, mina bröder, angående vår Herres Jesu Kristi tillkommelse och vårt församlande till honom, att I icke hastigt låten rubba eder från besinningen eller förskräcka eder, hvarken genom ande eller genom tal eller genom något bref, såsom från oss, såsom om Herrens dag vore för handen. Ingen bedrage eder på något sätt; ty dessförinnan måste af fallet ske och syndens människa, fördärfvets son, varda uppenbar» etc. »Minnens I icke, att jag sade eder detta, när jag ännu var hos eder? Och nu veten I, hvad det är som hindrar; på det han i sin tid må varda uppenbar.» — 2 Tess. 2:1-6.

4) Det förebäres, att Paulus gjorde sig skyldig till en inkonsekvens, när han lät omskära Timoteus (Apg. 16:3), ehuru han dock själf skref (Gal. 5:2): »Jag Paulus säger eder, att om I låten omskära eder, så gagnar Kristus eder till intet.» Man frågar: Hand­lade icke Paulus härvid tvärt emot hvad han själf lärde? Nej, svara vi Timoteus var jude, ty hans moder var judinna, och omskärelsen var för judarna ett bindande nationellt bruk, som var äldre än moselagen och äfven fortfor efter det Kristus hade gjort ände på lagen (lagförbundet), fastnaglande den vid korset. Omskärelsen gafs till Abraham och hans säd (såsom ett förbundstecken) 430 år innan lagen blef gifven till Israel såsom nation på Sinai berg. Petrus [268] var bestämd till att vara omskärelsens, d. v. s. judarnas, apostel, och Paulus skulle vara de oomskurnas, d. v. s. hedningarnas, apostel. (Gal. 2:7, 8.) Hvad han säger i Gal. 5:2, säger han icke till judar. Han skref detta till hedningar, hvilkas önskan eller tanke på att låta sig omskäras måste ha uppstått uteslutande på grund däraf, att vissa falska lärare förvirrade dem genom att framhålla, att de måste underkasta sig detta judiska bruk och hålla lagförbundet såväl som mottaga Kristus. Sålunda förleddes de af dessa villolärare att åsidosätta nådeförbundet. Aposteln visar här, att om de på grund af en sådan falsk lära läte omskära sig, skulle det för dem innebära, att de förkastade nådeförbundet och därmed alltså hela Kristi verk. Han hade ingen invändning att göra emot att judarna fortforo med sitt nationella bruk. Detta framgår tydligt af hans ord i 1 Kor. 7:18, 19 såväl som af hans tillvägagående med Timoteus. Icke så att förstå, att han ansåg det nödvändigt för Timoteus eller någon annan jude att blifva omskuren; men enär Timoteus skulle komma att ha mycket att göra med judarna, var det ej otillbörligt, att han likställde sig med dem i detta afseende, och det gjorde, att judarna fingo förtroende för honom. Men när några på grund af missförstånd sökte att låta omskära Titus, som var hel grek, se vi, att Paulus på det kraftigaste motsatte sig detta. — Gal. 2:3-5.

5) Det, som i Apg. 21:20-26 berättas om Paulus, blir af somliga betecknadt såsom stridande mot hans egna framställningar af sanningen och såsom tydande på att han begick fel både i fråga om lära och lif. Man vill påstå, att det var på grund af orätt hand­lingssätt vid detta tillfälle, Paulus måste utstå så mycket lidande i fångenskap och slutligen blef sänd till Rom. Men skriften understöder ingalunda en sådan uppfattning. Den visar tvärtom, att Paulus under hela denna tid kunde glädja sig åt Herrens [269] ynnest och alla de andra apostlarnas godkännande och sympati. Hvad han gjorde, skedde efter tillrådan. af de andra apostlarna. Att bojor och fängelse väntade honom i Jerusalem, hade på förhand blifvit honom kungjordt genom en profetia (Apg. 21:10­14), och i lydnad mot det, som enligt hans öfvertygelse var en plikt för honom, gick han utan bäfvan och utan dröjsmål alla dessa förutsagda motgångar till mötes. Och när han befann sig midt uppe i desamma, stod Herren hos honom och sade: »Var vid godt mod, ty såsom du har vittnat i Jerusalem om det, som angår mig, så måste du ock vittna i Rom.» Senare finna vi, att Herren åter betygade honom sin ynnest, såsom vi läsa: »Denna natt har en ängel från den Gud, hvilken jag tillhör, och hvilken jag äfven dyrkar, stått hos mig och sagt: Frukta icke, Paulus; för kejsaren skall du inställas, och se, Gud har skänkt dig alla dem, som segla med dig.» — Apg. 23:11; 27:23, 24.

I betraktande af dessa fakta måste vi söka en för­klaring till Pauli handlingssätt, hvilken står i öfverensstämmelse med hans oföränderligt modiga och ädla uppträdande i öfrigt; vi måste sätta högt värde på det arbete och vittnesbörd, som Gud själf icke blott aldrig klandrade utan tvärtom godkände. När vi nu gå att undersöka Apg. 21:21-27, lägga vi märke till (v. 21), att Paulus ej hade lärt, att omvända judar icke skulle omskära sina barn; ej heller förkastade han den mosaiska lagen, utan han höll den tvärtom i ära, i det han påvisade, hvilka stora och härliga verkligheter denna lag på ett så kraftigt sätt förebildade. Han sade: »Alltså är visserligen lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och godt», och han påvisade, hur vi genom lagen bättre lära känna syndens afskyvärdhet; att lagen var så upphöjd, att ingen ofullkomlig människa kunde till fullo uppfylla dess kraf, och att Kristus genom att hålla den hade förvärfvat [270] den utlofvade belöningen samt att han nu under nådeförbundet erbjuder evigt lif och evig lycka såsom en fri gåfva till dem, som icke kunna hålla lagen, men som genom tro mottaga hans fullkomliga lydnad och hans offerdöd såsom täckelset öfver deras ofullkomligheter, i det de söka följa i hans spår på rättfärdighetens stig.

Vissa till den judiska hushållningen hörande ceremonier — såsom fastor, firandet af nymånader, sabbatsdagar och högtider — förebildade andliga sanningar, tillhörande evangelieåldern. Aposteln visar klart, att nådeförbundets evangelium hvarken befaller eller förbjuder iakttagandet af dessa ceremonier. De enda symboler, som detta evangelium ålägger oss att iakttaga, äro dopet i vatten samt åminnelsemåltiden. — Kol. 2:16, 17; Luk. 22:19; Matt. 28:19.

Ett af dessa symboliska religionsbruk bland judarna, benämndt »reningen», var det nu Paulus och de fyra judarna iakttogo. (Apg. 21:20-26.) Såsom varande judar hade de rätt, om de ville, ej blott att inviga sig till Gud i Kristus, utan äfven att iakttaga denna renings symbol. De begagnade sig blott af sin rätt; och Paulus' följeslagare hade dessutom förbundit sig att ödmjuka sig själfva inför Gud och människor genom att låta raka sina hufvuden. Det kostade åtskilligt att iakttaga dessa symboliska ceremonier; och kostnaden utgjorde förmodligen det belopp, som enhvar hade att ge såsom »offer» till bestridande af utgifterna för templet.

Paulus lärde aldrig judarna, att de voro fria från lagen, utan tvärtom förklarade han, att de alla, så länge de lefde, stodo under lagens välde, men att om en jude mottoge Kristus och blefve »dödad med honom», så gjorde detta slut på. lagförbundets kraf mot honom och gjorde honom till en fri Guds människa. i Kristus. (Rom. 7:1-4.) Men de omvända hedningarna lärde han, att de aldrig hade stått under [171] det judiska lagförbundet, och att hvarje deras försök att genom iakttagande af judiska religionsbruk hålla lagen innebure, att de byggde hoppet om sin frälsning på dessa förebilder och symboler i stället för uteslutande på Kristi offers förtjänst. Häri voro alla apostlarna eniga. — Se Apg. 21:25; 15:20, 23-29.

Vi draga af allt detta den slutsatsen, att Gud på ett högst märkligt sätt betjänade sig af de tolf apostlarna, att han gjorde dem till högst dugliga sanningens tjänare, och att han på öfvernaturligt sätt ledde dem, när de författade sina skrifter, så att intet blef utelämnadt, som var nyttigt och nödvändigt för Guds människa, ja, att de genom själfva valet af ord i sina originalskrifter ådagalade en noggrannhet och vishet, som till och med öfvergick, hvad de själfva förstodo. Gud vare tack för åvägabringandet af denna fasta grundval för vår tro!

Apostlarna icke herrar öfver Guds arf.

Skola apostlarna betraktas såsom i någon som helst mening varande församlingens herrar? Med andra ord: När Herren, församlingens hufvud, skildes från dem, intog någon bland dem då hans plats? Eller utgjorde de alla i förening ett sammansatt hufvud i ändamål att intaga hans plats och att fatta. regerings­tyglarna? Eller voro de, eller någon af dem, hvad Roms påfve påstår sig vara Kristi vikarie eller ställföreträdare i församlingen, som är hans kropp?

Sådana tomma antaganden svarade aposteln Paulus klart och tydligt på, när han förklarar (Ef. 4:4, 5), att det är »en kropp» och »en Herre», och att därför endast denne ende Herre, detta enda hufvud, bör erkännas bland de olika lemmarna af denna kropp. Detta lärde äfven Herren själf på det tydligaste, när han till lärjungarna och det församlade folket sade: »De skriftlärda och fariseerna ... älska ... att af [272] människorna kallas Rabbi, Rabbi. Men I skolen icke låta kalla eder Rabbi, ty en är eder mästare, men I ären alla bröder.» (Matt. 23:1, 2, 6-8.) Och vid ett annat tillfälle sade Jesus till apostlarna: »I veten, att de, som anses vara folkens furstar, härska öfver dem, och deras store hafva makt öfver dem. Men så skall det icke vara bland eder, utan hvilken som vill blifva stor bland eder, han skall vara eder tjänare, och hvilken som vill blifva främst bland eder, han skall vara allas dräng. Ty äfven Människosonen har icke kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna. och gifva sitt lif till lösen för många.» — Mark. 10:42-45.

Vi finna alltså intet, som antyder, att den första församlingen någonsin betraktade apostlarna såsom herrar i församlingen, eller att apostlarna själfva någonsin gjorde anspråk på en sådan ställning. Deras uppträdande var i sanning högst olikt påfvarnas, hvilka menat sig ha rätt att härska, och olikt de uppfattningar, som äro gängse bland de mera framstående ledarne inom alla kristna samfund. Aldrig benämnde sig t. ex. Petrus »apostlarnas furste», såsom katolikerna kalla honom. Likaså litet gåfvo apostlarna öfver hufvud hvarandra någon titel eller läto de sig gifvas sådana af församlingen. De nämnde helt enkelt hvarandra vid namn, eller ock satte de framför namnet ordet »broder», t. ex. »broder Petrus» »broder Johannes», liksom de ock kallade alla öfriga medlemmar af församlingen bröder och systrar i Kristus. (Se Apg. 9:17; 21:20; Rom. 16:23; 1 Kor. 7:15; 8:11; 2 Kor. 8:18; 2 Tess. 3:6, 15; Filem. 7,16.) Äfven står det skrifvet, att till och med Herren själf icke blygdes att kalla dem alla bröder (Ebr. 2:11); så fjärran är han från att göra gällande sin ställning såsom herre och mästare, ehuru han dock i verkligheten intar denna ställning och är erkänd såsom sådan. [273]

Icke heller plägade någon af dessa ledande tjänare i den första församlingen gå omkring klädda i prästerligt ornat eller med krucifix, rosenkransar o. d. i händerna, sökande att vinna folkets vördnad och hyllning. I enlighet med hvad Herren hade lärt dem, höllo de den för störst, som tjänade mest. När t. ex. förföljelsen i Jerusalem förskingrade den därvarande församlingen, stannade de elfva modigt kvar på sin plats, redo att göra hvad som helst, i det de tänkte, att den förskingrade församlingen under denna pröfvosamma tid skulle komma att vänta uppmuntran och hjälp från de kvarblifna. Hade också de flytt, skulle kanske hela församlingen ha fallit ett offer för modlöshet och förlamande fruktan. Vi finna ock, att Jakob blef dödad med svärd, Petrus kastad i fängelse, fastkedjad mellan två soldater (Apg. 12:1-6); och Paulus och Silas blefvo under sin verksamhet i sanningens tjänst plågade med många slag; de blefvo kastade i fängelse och deras fötter fastsatta i stocken. Paulus uthärdade »mycken lidandets kamp». (Apg. 16:23, 24; 2 Kor. 11:23-33.) Ser det ut, som om dessa människor spelat herrar? Förvisso icke.

Petrus uttalar sig mycket tydligt. i denna punkt, när han ger de äldsta det rådet: »Vården Guds hjord.» Han sade ej eder hjord, edert folk, eder församling, såsom många präster nu för tiden pläga uttrycka sig, utan han talade om Guds hjord. Gören det, sade han, icke såsom herrar öfver församlingarna utan såsom föredömen för hjorden — föredömen i ödmjukhet, trohet, nit och gudsfruktan. (1 Pet. 5:1-3.) Och Paulus säger: »Mig tyckes, att Gud har framställt oss apostlar såsom de allra ringaste, såsom till döden dömda, ty vi hafva blifvit ett skådespel för världen, både för änglar och människor. Vi äro dårar för Kristi skull, ... föraktade. Ända till denna stund både hungra och törsta vi och äro nakna och hafva intet stadigt hem och sträfva och arbeta med våra [274] händer. Då vi blifva bannade, välsigna vi; då vi förföljas, fördraga vi; då vi smädas, tala vi goda ord; vi hafva blifvit såsom världens afskum och allas afskräde intill denna stund.» (1 Kor. 4:9-13.) Finns det något i allt detta, som tyder på att de ville härska? I det Paulus uppträdde mot några bröder, som tycktes vara angelägna om att få härska öfver Guds arf, sade han ironiskt: »I ären redan mätta, I hafven redan blifvit rika, oss förutan hafven I blifvit härskare.» Men längre fram ger han dem anvisning på den enda rätta vägen, som är ödmjukhetens, sägande: »Blifven mina efterföljare (i detta afseende).» Och åter: »Det skall man hålla oss för, att vi äro Kristi tjänare och förvaltare af Guds hemligheter.» — 1 Kor. 4: 8, 16, 17.

Och åter skrifver samme apostel: »Såsom vi af Gud hafva pröfvats värdiga att få evangelium oss ombetrodt, så tala vi, icke såsom vi ville täckas människor, utan Gud, som pröfvar våra hjärtan. Ty hvarken hafva vi någonsin uppträdt med smickrets språk, såsom I veten, eller med girighetens hyckleri, Gud är vårt vittne, eller sökande pris af människor, hvarken af eder eller af andra, fastän vi, såsom Kristi apostlar, hade kunnat uppträda med myndighet, utan vi hafva varit milda bland eder. Såsom en ammande kvinna omhuldar sina barn, så längtade vi efter eder.» (1 Tess. 2:4-8.) Apostlarna utsände inga bullor, de bannlyste ingen; men hvad vi finna i deras kärleksfulla förmaningar är sådana uttryck som dessa: »Då vi smädas, tala vi goda ord», och: »Äfven dig, sannskyldige Sysygus (kamrat), beder jag», samt: »En gammal man må du icke hårdt bestraffa, utan förmana honom.» — 1 Kor. 4:13; Fil. 4:3; 1 Tim. 5:1.

Den första, församlingen hyste en tillbörlig vördnad för apostlarnas fromhet och öfverlägsna kunskap och visdom i andliga ting. Den betraktade dem såsom af Herren särskildt utvalda sändebud, hvilket de ock i verkligheten voro. Därför sutto också de första kristna [275] vid deras fötter såsom lärjungar, dock ej mottagande deras undervisning tanklöst och utan kritik; tvärtom voro de redo att pröfva andarna, pröfva vittnesbördet. (1 Joh. 4:1; 1 Tess. 5:21; Es. 8:20.) Och apostlarna uppmuntrade dem till detta genom sin undervisning; de älskade att se detta sinnelag, som begärde skäl för deras hopp, och de voro redo att svara på sådana begäranden, icke med mänsklig visdoms förledande tal (mänskliga teorier), utan i andens och kraftens bevisning, på det församlingens tro icke måtte bero af människors vishet, utan af Guds kraft. (1 Kor. 2:4, 5.) Apostlarna odlade ej hos församlingen en blind och vidskeplig vördnad för dem själfva.

Om bereanerna läsa vi, att de »voro ädlare än de i Tessalonika och mottogo ordet med all villighet, dagligen forskande i skrifterna, om det så förhölle sig.» (Apg. 17:11.) Alltid bemödade sig apostlarna om att visa, att det evangelium som de förkunnade, var alldeles samma evangelium som det, hvilket gamla förbundets profeter i dunkla ordalag hade förkunnat, och »för hvilka det blef uppenbaradt att de icke tjänade sig själfva utan oss (Kristi kropp) med de stycken, hvilka nu blifvit eder förkunnade af dem (apostlarna), som för eder hafva predikat evangelium ge­nom den heliga anden, som blifvit sänd från himmelen». (1 Pet. 1:10-12.) De bemödade sig om att visa, att deras budskap var just det evangelium om lif och odödlighet, som Herren själf hade bringat i ljuset; att den större utförligheten och de detaljer, som deras budskap innehöll, gjorts möjliga och meddelbara därigenom, att de enligt Herrens löfte blefvo ledda af den heliga anden, vare sig det skedde genom öfvernaturliga medel eller på naturligt sätt —: »Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.» — Joh. 16:12, 13.

Det var alltså helt på sin plats, att bereanerna rannsakade skrifterna för att se, huruvida apostlarnas vittnesbörd öfverensstämde med lagens och profeternas; [276] äfvenså var det rätt af dem att jämföra. Herrens lära med skriften. Äfven Jesus uppfordrade till detsamma: »Rannsaken skrifterna; ... dessa äro de, som vittna om mig.» (Eng. öfvers.) Hela det gudomliga vittnesbördet måste vara inbördes öfverensstämmande, vare sig det blifvit förkunnadt genom lagen, profeterna, Jesus eller apostlarna. Deras fullkomliga samstämmighet är beviset för deras gudomliga inspiration. Gud vare tack! Vi finna, att de öfverensstämma alltigenom, så att gamla och nya testamentets skrifter enligt Herrens eget betecknande utgöra »Guds harpor». (Upp. 15:2.) Lagens och profeternas olika vittnesbörd äro de olika strängarna på denna harpa; blifva de stämda af den heliga anden, som bor i våra hjärtan, och blifva de anslagna af de uppriktiga tjänarnas och sanningssökarnas fingrar, frambringa de den härligaste musik, som någonsin blifvit hörd af en dödligs öra. Herren vare lofvad för denna fina, upphöjda melodi, »Moses och Lammets sång», som vi lära oss genom vittnesbördet från hans heliga apostlar och från profeterna, bland hvilka Herren Jesus själf är den störste! Men ehuru Herrens och apostlarnas vittnesbörd måste harmoniera med lagens och profeternas, böra vi vänta att finna, att de vid sidan af gammalt äfven innehålla nytt; ty det är hvad profeterna lärt oss vänta. (Ps. 78:2; 5 Mos. 18:15, 18; Dan. 12:9; Matt. 13:35, 52.) Sålunda finna vi ock, att de ej blott kastade ljus öfver de förborgade sanningarna i gamla profetior utan äfven uppenbarade nya sanningar.

Apostlar, profeter, evangelister, lärare.

Enligt den inom kristenheten allmänt rådande föreställningen voro de föreskrifter, som Herren gaf om församlingens organisation, så ofullständiga, att de icke motsvarade det af honom afsedda ändamålet. och att han af sina efterföljare väntade, att de skulle skaffa [277] sig en organisation efter sin egen visdom. Och sålunda ha många män med olika uppfattningar gynnat mer eller mindre strängt begränsade organisationer, så att vi nu finna namnkristenheten öfver hela världen organiserad efter olika principer och med mer eller mindre stelhet, dock alla lika däri, att hvarje organisation anser sig själf vara bättre än de öfriga. Detta är orätt. Det är icke förnuftigt att tänka, att Gud,  som före världens grundläggning förut kände denna nya skapelse, skulle vara så ovårdsam om sitt eget verk, att han lämnat sitt trogna folk utan klar förståelse af sin vilja och utan en densamma fullt motsvarande, för den nya skapelsens välfärd nödvändig organisation.

Människorna äro benägna antingen för laglöshet eller också för en alltför fast, till träldom gränsande organisation. Guds vishet har undvikit båda dessa ytterligheter och har för den nya skapelsen utpekat en ytterst enkel organisation, hvilken lämnar enhvar den största frihet. Ja, skriften ställer själf till hvarje enskild kristen denna uppmaning: »Stån därför fast i den frihet, hvarmed Kristus har frigjort oss, och låten eder icke på nytt fångas under träldomsok.» — Gal. 5:1. Eng. öfvers.

I det vi gå att påvisa denna gudomliga anordning, måste vi hålla oss uteslutande till det gudomliga ordet och lämna utan afseende den s. k. kyrkohistorien. Ty det förutsagda »affallet» begynte redan på apostlarnas tid, och efter deras död gjorde det mycket snabba framsteg samt nådde sin höjdpunkt i påfvedömet. I det vi alltså hålla oss till bibeln, må vi jämte nya testamentets skrifter hänvisa äfven till lagens förebilder; dock måste vi ständigt hålla i minnet, att dessa förebilder framställde ting tillhörande ej blott evangelieåldern utan äfven den kommande tusenårsåldern. Vi anföra såsom exempel, att försoningsdagen och det som försiggick på den sinnebildade denna tidsålder, [278] såsom vi sett. På den dagen bar öfversteprästen icke sina härliga kläder utan blott de heliga kläderna eller linnekläderna. Detta sinnebildade, att hvarken Herren Jesus eller församlingen under denna tidsålder ha att intaga någon i människors ögon ansedd ställning. Församlingens ståndpunkt af tilllräknad rättfärdighet och renhet förebildades af dessa linnekläder, hvilka i motbilden utgöras af Kristi rättfärdighet. Först efter försoningsdagen iförde sig öfversteprästen sina härliga kläder, i hvilka han nu sinnebildade den förhärligade Kristus (hufvud och kropp) i sin konungsliga värdighet och makt under tusenårsåldern. Församlingen framställes jämte sin Herre i denna bild af härlighet; ty såsom öfversteprästens hufvud sinnebildade vår Herre och Mästare, så sinnebildade ock hans kropp församlingen. Och de härliga kläderna sinnebildade den stora ära, som skall komma hela det konungsliga prästerskapet till del, när en gång tiden för dess upphöjelse kommit. Påfvekyrkan påstår falskeligen, att Kristi regering verkställdes genom ombud, att påfvarna äro hans viceregenter, och att kardinaler, ärkebiskopar och biskopar representera församIingen i makt och härlighet. Följaktligen söker ock detta system att utöfva världsligt och andligt herravälde öfver världen samt efterapa genom prunkande ambetsdräkter den nya skapelsens härlighet och värdighet. Det sanna konungsliga prästerskapet bär emellertid ännu de hvita offerkläderna och väntar på församlingens sanna hufvud och på den sanna upphöjelsen till »härlighet, ära och odödlighet», som skall tillfalla den, när en gång den siste medlemmen af de utvalda fullbordat sin del af offerverket.

Det är således i nya testamentet, vi hufvudsakligen  måste söka de önskade anvisningarna beträffande den organisation och de regler, som gälla församlingen under dess förnedrings och offertid. Den omständigheten, att dessa regler icke äro uppställda i följd [279] efter hvarandra och icke äro indelade i paragrafer, bör ej hindra oss från att vänta, att alla de behöfliga anvisningarna förefinnas. Vårt naturliga omdöme är förvändt och gör oss därför benägna att hysa oriktiga föreställningar om lagarna; vi måste följaktligen bekämpa dessa föreställningar och komma ihåg, att den af Guds söner bestående församlingen erhållit »den fullkomliga lagen, frihetens lag»; emedan de ej längre äro tjänare utan söner och såsom sådana måste lära att rätt använda den till barnaskapet hörande friheten samt därigenom visa, att de äro fullt lydiga mot kärlekens lag och grundsatser.

Aposteln målar för vårt andliga öga en bild af den nya skapelsen och belyser därigenom hela detta ämne. Denna bild är den mänskliga kroppen. Hufvudet motsvarar Herren, de öfriga kroppsdelarna framställa församlingen. I 1 Kor. 12 utvecklas detta ämne på ett mycket storslaget och enkelt sätt. Där förklarar aposteln: »Liksom kroppen är en och har många lemmar, men alla lemmarna i kroppen, fastän de äro många, äro en kropp, så är det ock med Kristus (en kropp eller skara, sammansatt af många lemmar). Ty i en ande hafva vi alla, blifvit döpta till en kropp, antingen vi äro judar eller greker, trälar eller fria.» (V. 12, 13.) Vidare riktar aposteln uppmärksamheten därpå, att liksom en mänsklig kropps välbefinnande till stor del beror af att alla dess olika lemmar och organer endräktigt och harmoniskt samverka, så förhåller det sig ock med församlingen, Kristi kropp. Om en lem lider (vare sig af bekymmer, försämring eller vanheder), så drabbas därigenom alla lemmarna af lidandet, antingen med eller mot sin vilja, och om en lem blir särskildt välsignad, uppmuntrad och vederkvickt, så få alla de andra lemmarna i motsvarande grad njuta godt af välsignelserna. Han påpekar vidare (v. 23), huru vi söka att skyla vår naturliga kropps svagheter och brister etc., och huru vi söka [280] vårda oss om dem och afhjälpa dem. Så, säger han, bör det också vara med församlingen, Kristi kropp: de svagaste och mest skadade lemmarna böra vi gifva särskild omvårdnad och hölja dem med kärlekens mantel, »på det att ingen söndring (delning) må vara i kroppen, utan lemmarna må hafva samma omsorg för hvarandra», för de ringaste såväl som för de mest gynnade lemmarna. — V. 25.

Enligt den framställning, som denna bild ger af ämnet, är den organisation, som Herren bestämt för församlingen, en alltigenom fullständig sådan. Men på det andliga området liksom på det naturliga behöfvas spjälor och bandager så mycket mindre där, hvarest organisationen är fullständig. Ett träd är godt organiseradt och sammanhållet allt från roten till toppen, och det utan att dess olika grenar behöfva sammanhållas förmedels patentbindemedel, rep eller skrufvar (tryckta reglementen och stadgar). På samma sätt behöfver ej heller Kristi kropp några yttre sammanbindningsmedel, när den blifvit ordnad och inrättad i noggrann öfverensstämmelse med det af Herren gifna rättesnöret. Den behöfver inga stadgar, inga trosbekännelser, inga på ögonens och öronens begärelse beräknade föranstaltningar för att blifva sammanförd och sammanhållen. Den enda och sanna anden (sinnet) är föreningsbandet, och så länge lifvets ande förblir i lemmarna, så länge förblir ock kroppens enhet bestående, och detta föreningsband kommer att vara starkt eller svagt, i samma mån som Herrens ande (sinne) har rum i våra hjärtan.

Aposteln går vidare och säger, att Gud är den, som öfvervakar denna organisations, den nya skapelsens, alla angelägenheter; ty denna, organisation har han själf uttänkt och stiftat. Aposteln säger: »I ären Kristi kropp och lemmar, hvar och en. efter sin del. Och Gud har satt i församlingen (ecklesia, kropp) först apostlar, för det andra profeter, för det tredje [281] lärare, sedan verkande krafter, sedan gåfvorna att bota sjuka, att undsätta behöfvande, att styra och att på åtskilliga sätt tala med tungor.» (V. 27, 28.) För många, som äro vana att insätta sig själfva och hvarandra i ärofulla ämbetsställningar inom kyrkan, blir det något nytt att höra, att Gud har lofvat ombesörja detta bland dem, som vänta på hans ledning, och som låta sig ledas af hans ord och ande.

Om man insåge detta, huru få skulle icke då våga eftersträfva de främsta platserna och efter politiskt mönster låta sig väljas till hedrande ställningar? Men för att kunna se Guds omsorg om den sanna församlingen måste man först och främst vara i stånd att urskilja den sanna församlingen från de blott till namnet kristna systemen och sedan i vördnad och ödmjukhet söka få veta Guds vilja i fråga om alla den sanna församlingens inrättningar, tjänare och tjänareställningar. Aposteln frågar: »Icke äro väl alla apost­lar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare?» (V. 29.) Han förutsätter, att enhvar skall medgifva, att det icke så förhåller sig, och att enhvar, som erkännes såsom beklädande en af dessa ställningar, bör kunna framlägga något bevis för att det är Gud, som insatt honom däri, och att han bör utöfva sin tjänst icke för att behaga människor utan för att behaga församlingens store öfverherde, herre och hufvud. Aposteln gör oss uppmärksamma på att dessa olikheter bland församlingens lemmar motsvara olikheten mellan den mänskliga kroppens lemmar, samt att alla äro nödvändiga och ingen att förakta. Ögat kan ej säga till foten: Jag behöfver dig icke, ej heller till örat: Jag behöfver dig icke, ej heller till handen: Jag behöfver dig icke. Om de alla vore en lem, hvar vore då kroppen? »Ty kroppen är icke heller en lem, utan många.» — V. 19, 14.

Visserligen finns det i vår tid icke så många olika slags lemmar i församlingen; ty såsom aposteln påpekar, [282] »är talandet med tungor ett tecken icke för de troende utan för de otrogna». Så förhöll det sig ock med underverken. När apostlarna, hvilka ensamma besutto förmågan att meddela dessa andens gåfvor, hade dött, och sedan äfven de, som hade undfått dessa gåfvor genom dem, hade dött, skulle, såsom vi redan sett, dessa undergåfvor upphöra i församlingen. Men fortfarande skulle det i församlingen finnas ett motsvarande arbete för hvarje man och för hvarje kvinna — ett tillfälle att efter bästa förmåga tjäna Herren, sanningen och de andra lemmarna i Kristi kropp. När dessa underverk upphörde, trädde i deras ställe undervisning i sanningen, i Herrens kunskap, i andens egenskaper. Redan under den tid, dessa ringare gåfvor — såsom att bota sjuka, tala med tungor, uttyda och att göra underverk — förefunnos i församlingen, förmanade aposteln bröderna att sträfva efter de yppersta gåfvorna. 

Apostlaskapet kunde de ej med skäl eftersträfva, eftersom det endast skulle vara tolf apostlar; men att blifva profeter (utläggare) eller lärare kunde de önska eller eftersträfva. »Och en ännu högre väg vill jag visa eder», säger aposteln (v. 31). Och så visar han i det följande kapitlet, att det är en långt större ära att ha ett stort mått af Mästarens ande, som är kärlek, än att ha någon af dessa gåfvor eller tjänster i församlingen. Han framhåller att den ringaste bland församlingens medlemmar, om han har fullkomlig kärlek, står högre i Herrens ögon än någon apostel, profet eller lärare, som saknade kärleken. Han förklarar, att hvarje gåfva, äfven den högsta, är tom och otillfredsställande i Herrens ögon, om kärleken fattas. Ja, vi kunna vara förvissade om att ingen skulle af Herren erkännas såsom apostel, profet eller lärare i församlingen, med mindre han hade den fullkomliga kärleken eller åtminstone sökte att uppnå detta mål. I annat fall skulle han alldeles säkert tilllåtas [283] komma i mörker och kanske blifva en förkunnare af villfarelse i stället för lärare af sanning — en Satans tjänare för att sålla bröderna.

I sitt bref till efesierna (4:1-16) upprepar aposteln ånyo sina förklaringar angående församlingens enhet såsom varande en kropp, bestående af många lemmar, under ett hufvud, Jesus Kristus, och sammanhållen genom en ande, kärlekens ande. Han förmanar alla sådana lemmar att vandra sin kallelse värdigt, i ödmjukhet, saktmodighet och långmodighet, fördragande hvarandra i kärlek, beflitande sig om att bevara andens enhet genom fridens band. I detta kapitel uppräknar aposteln de olika lemmar i kroppen, hvilka fått särskilda åligganden att utföra i densamma, samt visar oss ändamålet med deras tjänst, sägande: »Han har ock satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare för de heligas fullkomnande till ämbetets verk (beredande dem för deras härliga tjänst i tusenårsriket), till Kristi kropps uppbyggelse, till dess vi alla hinna till enheten i tron och i Guds Sons kunskap, till en fullkommen man, till Kristi fullhets åldersmått, på det att vi, ... hållande oss till sanningen, (må) i kärlek växa i alla stycken upp till honom som är hufvudet, Kristus, från hvilken hela kroppen, sammanfogad och sammanhållen genom understödet i hvarje led ... vinner sin tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.» — Ef. 4: 11-16.

Vi lägga märke till den bild, som aposteln tecknar för oss: bilden af en mänsklig kropp, liten och outvecklad. Han underrättar oss om att det är Guds vilja, att alla lemmar skola växa och utvecklas till full mogenhet och styrka. Bilden af »en fullkommen man» betecknar församlingen i dess fullt utvecklade tillstånd. I det vi låta bilden gälla under hela tidsåldern fram till närvarande tid, se vi, att den ena lemmen efter den andra afsomnat för att vänta på det stora [284] organiserandet eller sammansättandet af kroppen förmedelst den första uppståndelsen på tusenårsdagens morgon, och att nya lemmar oaflåtligen trädt i de afsomnades ställe, så att församlingen aldrig helt saknat representanter, ehuru stundom den ena lemmen torde varit svagare och den andra starkare. Dock måste vid hvarje tid hvarje lem bemöda sig om att göra allt hvad i hans förmåga står för att uppbygga kroppen, för att stärka lemmarna i andens egenska­per — »till dess vi alla hinna till enheten i tron».

Enhet i tron är önskvärd, den är värd att eftersträfvas; men icke det slags enhet, som namnkristenheten i allmänhet söker. Den enhet, som vi böra söka, är i öfverensstämmelse med »den tro, som en gång för alla blifvit öfverlämnad åt de heliga» i sin renhet och enkelhet, hvarvid hvarje lem behåller frihet i fråga om sin uppfattning af underordnade punkter och icke bindes genom mänskliga lärosystem och för­hållningsorder. Skriften grundar enheten på evangeliets hufvudlinjer: 1) Vår återlösning genom det dyra blodet och vår rättfärdiggörelse genom tro på detsamma; 2) vår helgelse, vår invigning, vårt afskiljande för Herrens, för sanningens och brödernas tjänst. Där enhet (eller enighet) i dessa båda punkter saknas, kan det ej vara tal om någon enhet i biblisk mening; i alla andra punkter bör den största frihet lämnas enhvar. Dock bör man söka komma till full insikt om Guds plan i alla dess detaljer och äfven hjälpa andra därtill. Sålunda är hvarje lem i Kristi kropp, på samma gång den bibehåller full personlig frihet, så hängifven hufvudet och alla de andra lemmarna, att det kommer att vara honom en glädje att uppoffra sitt allt, ja, själfva lifvet, i deras tjänst.

Vi ha redan sett, att apostlarna hade en särskild uppgift att fylla, att deras antal var begränsadt till tolf, och att de fortfarande förrätta sin tjänst i församlingen, i det de såsom. Herrens språkrör tala till [285] hans folk genom skriftens ord. Låt oss nu betrakta de andra tjänarställningarna i församlingen, hvilka aposteln omtalar såsom Herrens gåfvor till sin kropp i öfrigt, sin ecklesia.

Herren försåg (eller satte i församlingen) apost­larna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna för att genom dem bringa välsignelser till hela kroppen och för att främja både dess timliga och eviga väl. De som uppriktigt sätta sin förtröstan till Herren såsom varande församlingens, hans kropps, hufvud, lärare och ledare, ha att förvänta och iakttaga hans gåfvor i alla deras enskildheter; ja, de måste mottaga och göra bruk af dem, om de skola kunna erhålla den lofvade välsignelsen. Dessa gåfvor påtvingas ej församlingen, och de, som ringakta dem, gå miste om dem. Herren satte dessa i den första församlingen och ställde sålunda fram för våra ögon idealet för församlingens organisation; men han lämnade sitt folk frihet att antingen följa denna förebild och så erhålla de motsvarande välsignelserna eller också afvika från mönstret och som följd däraf utsättas för allehanda svårigheter och missräkningar. Låt oss, om vi annars önska blifva ledda och undervisade af Herren, söka lära förstå, huru han ursprungligen satte de olika lemmarna, och hvilka sådana gåfvor han sedan låtit komma sitt folk till del, på det vi må kunna se, hvilka af dessa gåfvor som stå till vårt förfogande, och på det vi i det kommande må med större nit begagna oss af desamma.

Aposteln förklarar, att Herren vill, att ingen söndring skall vara i kroppen. Mänskliga metoder föra ovillkorligen till söndring, såvida det icke användes sådana kraftigt verkande medel som dem, hvilka påfvesystemet under sin glansperiod använde, nämligen förföljelse mot annorlunda tänkande. Detta systems enhet var emellertid genom våld framtvingad — blott en yttre, ej en hjärtats, enighet. Den Sonen [286] gör fri kan aldrig af hjärtat vara med i sådana system eller föreningar, som tillintetgöra den personliga friheten. Svårigheten med de protestantiska samfunden är ej den, att de äro för mycket fria och därför ha uppdelat sig i många småpartier, utan snarare den, att de fortfarande till stor del besjälas af modersystemets ande utan att likväl besitta de maktmedel, som detsamma en gång använde sig af för att kväfva och undertrycka tankefriheten. Vi komma säkerligen att förvåna många, när vi uttala såsom vår mening, att splittringar af denna art icke äro för många, utan att Kristi sanna församling behöfver ännu mer frihet, till dess hvarje enskild medlem står där fullt befriad från alla mänskliga fjättrar, trosbekännelser etc. Om hvarje enskild kristen fasthölle den frihet, med hvilken Herren en gång frigjort honom (Gal. 5:1; Joh. 8:32), och om hvarje enskild kristen vore helt förenad med Herren och troget åtlydde hans ord, så skulle den ursprungliga enheten, som skriften inpräglar, snart kunna märkas, och alla sanna Guds barn, alla medlemmar af den nya skapelsen, skulle dragas till hvarandra i fullständig frihet; endast kärlekens band skulle sammanbinda dem — detta band, som är långt starkare än alla mänskliga systems och sällskaps band. »Kristi kärlek tvingar oss (håller oss tillsammans) ». — 2 Kor. 5:14.

Alla medlemmar af Arons familj voro antagliga såsom präster; dock fanns det vissa begränsningar med hänsyn till duglighet, hvilka kunde utgöra hinder för beklädande af prästämbetet. Så förhåller det sig ock med motbilden, det konungsliga prästerskapet. Alla äro präster, alla äro lemmar i den smorda kroppen, och smörjelsen betyder för enhvar, som blir delaktig af den, ett fullt bemyndigande att förkunna och lära det glada budskapet, såsom skrifvet står: »Herrens ande är öfver mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap till de saktmodiga; [287] han har sändt mig till att läka dem som hafva ett förkrossadt hjärta» etc. Dessa ord ha visserligen först och främst afseende på Kristuspersonens, den nya skapelsens, det konungsliga prästerskapets, hufvud; men de äro äfven tillämpliga på alla lemmarna, och därför har i viss mening hvarje invigdt Guds barn i och genom sin smörjelse med den heliga anden erhållit fullmakt eller uppdrag att predika ordet, att »förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus». — 1 Pet. 2:9.

Men liksom det fordrades af de förebildliga, prästerna, att de skulle vara fria från vissa kroppsliga skador, och att de skulle ha uppnått en bestämd ålder, så förekommer det äfven bland de motbildliga prästerna sådana, som sakna de förutsättningar för offentligt tjänande, hvilka förefinnas hos andra. Enhvar pröfve sig själf för att få visshet om hur stort mått af Guds gåfvor han besitter, samt hvilken tjänst och hvilket ansvar som tillkommer honom. (Rom. 12: 3, 6.) Likaledes bör hvarje lem söka inse och erkänna hvarandras naturliga och andliga egenskaper och utvecklingsgrader samt att i öfverensstämmelse därmed döma om hvad som är Guds vilja beträffande hvars och ens ställning och uppgifter. Villkoren med hänsyn till ålder i förebilden motsvaras i motbilden af erfarenhet och karaktärsfasthet; fel på ögonen i förebilden betecknar i motbilden brist på insikt och förstånd i andliga ting, hvilken brist med rätta utgör hinder för offentlig tjänst i församlingen. Alla de olika kroppsfel, som hindrade det förebildliga prästerskapet, förebildade likaledes olika moraliska, kroppsliga eller intellektuella brister bland de mot-bildliga, andliga prästerna. (Se 3 Mos. 21:17-21.)

Men liksom i förebilden de kroppsligen missbildade prästerna hade samma rättigheter som alla de andra till att få sitt underhåll, att äta af skådebröden, af offerköttet etc., så innebära i motbilden de missbildningar, [288] som kunna hindra en af Kristi kropps lemmar från att vara en församlingens och sanningens offentlige tjänare, alls icke, att han behöfver utestängas från de öfriga af alla de konungsliga prästernas förmåner och rättigheter vid Herrens bord, vid nådens tron, eller från andlig tillväxt eller från att blifva erkänd af de andra lemmarna. Liksom i förebilden ingen kunde tjäna såsom öfverstepräst med mindre han hade en välbildad kropp och hade uppnått en viss ålder, så böra de, som skola vara sanningens tjänare i »ordet och lärandet», icke vara nybörjare utan sådana lemmar i kroppen, som genom karaktärsmogenhet, kunskap och andens frukter visat sig vara ägnade för en sådan tjänst. Sådana böra erkännas såsom äldsta, äfven om de ej äro de äldsta till åren; det afgörande är deras erfarenhet och mogenhet med hänsyn till sanningen samt deras lämplighet till att undervisa och förmana bröderna i enlighet med Guds ord.

När vi betrakta ordet »äldste» från denna synpunkt, inse vi klart det förnuftiga i skriftens förklaring, att alla, som utöfva sanningens andliga tjänst, med rätta böra betecknas såsom »äldste», vare sig de tjäna såsom apostlar, profeter, evangelister, herdareller lärare. För att. kunna rätt bekläda någon af dessa ställningar måste man af församlingen vara erkänd såsom äldste. Sålunda betecknade sig äfven apostlarna såsom varande äldste. — 1 Pet. 5:1; 2 Joh. 1.

Vi vilja nu undersöka de olika benämningarna på församlingens olika tjänare.

Biskopar, äldste.

På grund af den orätta användning, som inom de olika namnkyrkosamfunden göres af dessa benämningar, äro de vilseledande. Det är därför nödvändigt, att vi förklara, att ordet »biskop» helt enkelt [289] betyder tillsyningsman. Enhvar, som var tillsatt såsom äldste, erkändes som tillsyningsman öfver ett större eller mindre arbete. I enlighet härmed finna vi, att Paulus tilltalade de äldsta i Efesus-församlingen såsom tillsyningsmän (biskopar), i det han till afsked sade till dem: »Så hafven nu akt på eder själfva och på hela hjorden, i hvilken den heliga anden har satt eder till biskopar». (Apg. 20:28.) Under Herrens försyn blefvo några af dessa äldsta tilldelade ett större område af inflytande eller tillsyn i församlingen, hvarför de med rätta kunde kallas öfveruppsyningsmän. Sådana voro alla apostlarna. Aposteln Paulus t. ex. hade tillsyn öfver ett stort område; särskildt hade han de bland hedningarna i Mindre Asien och Sydeuropa bildade församlingarna under sin uppsikt. Men denna tjänst som öfveruppsyningsmän var ej förbehållen apostlarna ensamt, utan Herren uppväckte äfven andra till att tjäna församlingen på detta sätt, »icke för slem vinning utan beredvilligt», drifna af begäret efter att tjäna Herren och bröderna. Under aposteln Paulus' ledning och delvis såsom hans representant inträdde först Timoteus i sådan tjänst, och han blef såsom sådan anbefalld olika församlingar af Guds folk. Herren var och är fullt kompetent och berättigad att sända de tillsyningsmän han behagar för att leda och förmana hans hjord. Och Herrens hjord bör vara fullt i stånd till att bedöma värdet och halten af de råd, som gifvas den af sådana tillsyningsmän. Dessa råd böra bekräftas genom ett gudfruktigt lif, ett ödmjukt uppträdande och en offervillig ande, genom frihet från äre och vinningslystnad såväl som genom en förkun­nelse, som håller stånd inför en kritisk granskning i bibelns ljus. Hjorden bör dagligen rannsaka skrif­terna för att se, om tillsyningsmannens framställningar öfverensstämma med det gudomliga ordets bokstaf och ande. Så blefvo, såsom vi sett, apostlarnas [290] läror pröfvade, och till ett sådant pröfvande uppmanade apostlarna också bröderna, i det de framhöllo deras exempel såsom efterföljansvärdt, hvilka visade en sådan försiktighet utan att dock vara klandersjuka eller öfverdrifvet kritiska. — Apg. 17:11.

Såvidt vi kunna se af kyrkohistorien, trädde emellertid snart rivalitetens och ärelystnadens ande i stället för den ödmjuka tjänstvillighetens och själfuppoffringens ande, under det lättrogenhet och smicker snabbt utträngde skriftgranskning. Detta ledde till att tillsyningsmännen småningom blefvo allt mer härsklystna och började göra anspråk på att vara likställiga med apostlarna. Slutligen började de taga ära af hvarandra, och de, som lyckades vinna största äran, blefvo utmärkta genom titeln »ärkebiskop». Och bland dessa åter ledde rivaliteten till att en bland dem blef upphöjd till påfve. Denna ande har allt sedan härskat i mer eller mindre grad ej blott inom påfvekyrkan utan ock bland dem, som utan att tillhöra denna kyrka dock genom dess exempel blifvit vilseledda, förda långt bort från den ursprungliga ordningens enkelhet. Följden är, att vi i dag finna, att en organisation som den första församlingens — nämligen utan ett sekteriskt namn och utan ett med äreposter, äretitlar och auktoritet utrustadt fåtal till att råda öfver de många samt utan någon uppdelning i prästerskap (»andliga») och lekmän — alls icke betraktas såsom någon organisation. Vi skatta oss emellertid lyckliga för att vi befinna oss bland dessa ringaktade, hvilka så nära som möjligt följa den första församlingens exempel, och hvilka få åtnjuta motsvarande friheter och fördelar.

Liksom alla äldste i församlingen äro tillsyningsmän, vårdare och väktare med hänsyn till Sions intressen, somliga öfver ett mindre område, andra öfver ett större, så kan ock enhvar efter sin förmåga tjäna hjorden. Såsom evangelist kan den tjäna, hvilkens [291] egenskaper göra honom lämplig för och hvilkens ställning tillåter honom att hjälpa nybörjare i sanningen vidare fram och att finna dem, som ha hörande öron. Som herde kan en annan tjäna, hvilken har ett umgängessätt och öfriga egenskaper, som göra honom lämplig och i stånd till att bära personlig omsorg för Guds barns andliga väl genom att besöka dem i deras hem, uppmuntra och styrka dem, sammanhålla dem och försvara dem mot ulfvar i fårakläder, som vilja bita och uppsluka dem.

Äfven »profeterna» måste ha särskilda egenskaper för att kunna var ägnade för sin tjänst. Ordet »profet» användes numera i allmänhet ej i den vidsträckta betydelse, som det fordom hade. I vår tid förstår man med en profet en, som kan förutsäga tillkommande ting — en siare. Ordet profet betyder emellertid, strängt taget, talare, en som talar offentligt. En, som ser syner eller som får uppenbarelser, kan också vara en profet i den meningen, att han förkunnar desamma; men de båda begreppen äro icke likbetydande utan klart åtskilda. I fallet med Mose och Aron var Mose i sin egenskap af Guds representant den större; därför sade Herren till honom: »Se, jag har satt dig till en Gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet» — ditt språkrör, den som talar för dig. (2 Mos. 7:1.) Vi ha redan sett, att åtskilliga af^. apostlarna voro siare i den meningen, att de erhöllo kunskap om tillkommande ting; här tilllägga vi, att de nästan alla äfven voro profeter, d. v. s. offentliga talare, i all synnerhet Petrus och Paulus. Men utom dessa fanns det många andra offentliga talare (profeter) t. ex. Barnabas; och vi läsa: »Judas och Silas, hvilka ock själfva voro profeter (offentliga talare), förmanade bröderna med många ord och styrkte dem.» — Apg. 15:32.

Skriften antyder ingenstädes, att någon, som ej har förutsättningar för en bestämd tjänst, bör betraktas [292] såsom varande af Herren satt till att bekläda en ställning, för hvilken han saknar de nödvändiga egenskaperna. Det är fastmer en plikt för hvarje lem i Kristi kropp att tjäna de andra lemmarna efter bästa, förmåga och att vara anspråkslös och ödmjuk nog för »att icke tänka högre om sig, än han bör tänka, utan tänka hofsamt»; sätta ett rätt värde på de gåfvor, som Herren gifvit honom. Och församlingen bör aldrig erkänna sådana, som på grund af sina gåfvor önska vara de största bland dess medlemmar. Den bör tvärtom betrakta ödmjukhet såsom en af de förnämsta förutsättningarna för den, som skall kallas till äldste eller till hvad tjänst det vara må. Om det därför i en församling finnes två bröder, som ha lika begåfning, men den ene är äregirig och påträngande, den andre ödmjuk och tillbakadragen, så bör Herrens ande, som är vishetens och ett sundt sinnes ande, leda hans folk till att anse den ödmjukare brodern såsom den, hvilken Herren vill särskildt gynna, och hvilken det är hans önskan att genom församlingen sätta på en framstående plats i tjänsten.

Det synes mindre underligt, att »getter» eller getliknande får sträfva efter att blifva ledare i Herrens hjord, än att de sanna fåren, som känna herdens röst och som känna hans ande samt söka göra hans vilja, skulle tillåta sådana getter eller getliknande får att göra sig till ledare bland dem. Det är rätt, att vi söka att hålla frid med alla människor; men när vi åsidosätta Herrens ord och ande för fridens skull, skola vi för visso lida mer eller mindre skada därigenom. Det är på sin plats, att alla äro läraktiga och ha den fårliknande naturen, men det är också nödvändigt, att fåren ha en fast karaktär, eljest kunna de ej blifva öfvervinnare; och om de ha en sådan karaktär, böra de ihågkomma öfverherdens ord: »Mina får höra (hörsamma) min röst, . . . och de följa mig.» »Men en främmande följa de icke, . . . emedan de icke [293] känna de främmandes röst.» (Joh. 10:5, 27.) Det är därför alla fårs plikt att ge noga akt på den broders förkunnelse och umgängessätt, hvilken föreslås till tillsyningsman, vare sig öfver ett större eller ett mindre område, förrän de lämna sitt bistånd till att göra honom till en sådan. De böra först vara öfvertygade om att han besitter de egenskaper, som äro nödvändiga för en äldste i församlingen — att han har en rätt uppfattning af evangeliets grundläror: försoningen, återlösningen genom Kristi dyra blod, och full invigning till att tjäna honom, hans ord och bröderna. De böra visa medlidande och kärlek mot de svagaste bland lammen och mot alla de i intellektuellt eller moraliskt afseende haltande fåren; men att välja sådana till ledare eller äldsta skulle vara att handla tvärtemot Guds anordning. De böra ingen sympati hysa för getter eller ulfvar i fårakläder, hvilka sträfva efter makt och efter främsta platserna i församlingen. De böra kunna inse, att det för församlingen är långt fördelaktigare att alls icke ha någon offentligt tjänande broder än att till sin ledare ha en guldtungad »get», som säkert icke skulle leda hjärtana till att älska Gud utan i stället föra dem in på afvägar. För sådana varnade Herren församlingen och aposteln beskref dem, sägande: »Ur eder egen krets skola män uppstå, som skola tala det förvändt är (falska, vilseledande läror) för att draga lärjungarne efter sig (för att med list vinna anhängare för sig själfva).» Aposteln säger, att många skola följa deras utsväfningar, och att sanningens väg skall blifva försmädad för deras skull. — Apg. 20:30; 2 Pet. 2:2.

Så se vi förhållandet vara i dag. Många predika sig själfva i stället för det glada budskapet om riket; de draga lärjungar till sig själfva och sina samfund i stället för att leda dem till och förena dem endast med Kristus såsom lemmar af hans kropp. De trakta efter att vara församlingarnas hufvud i stället för att visa [294] kroppens alla lemmar hän till Herren själf såsom huf­vudet. Från alla sådana böra vi vända oss bort, »undfly»; de sanna fåren böra på intet sätt uppmuntra dem på deras orätta väg. Dessa äro de, om hvilka aposteln säger (2 Tim. 3:5), att de ha en form af gudaktighet men förneka dess kraft. De äro ifriga förfäktare af högtidsdagar, former, ceremonier, kyrkliga myndigheter etc. och äro högt värderade bland människor men en styggelse i Herrens ögon, såsom aposteln säger. De sanna fåren måste ej blott använda all flit på att känna den sanne herdens röst och följa honom, utan de måste äfven ihågkomma, att det icke anstår dem att följa, understödja eller uppmuntra sådana, som söka sitt eget. Enhvar, som föreslås till äldste i församlingen, bör i förväg vara tillräckligt känd såsom värd ett dylikt förtroende; han bör, såsom aposteln säger, icke vara »nyomvänd». En nyomvänd kan göra församlingen skada och kan äfven själf lida skada genom att blifva uppblåst och sålunda ledas bort från Herren, från den rätta andan och från den smala vägen, som förer till riket.

Aposteln Paulus ger oss utförligt besked om hvilka som af församlingen böra erkännas såsom äldste, i det han i detalj beskrifver, hvilka karaktärsegenskaper de måste ha. (Se 1 Tim. 3:1-7; 5:17; 1 Tess. 5:12; Jak. 5:14.) I sitt bref till Titus (1:5-11), som tydligtvis äfven var en öfvertillsyningsman, beskrifver han de äldstas plikter mot församlingen. Och aposteln Petrus säger angående detta ämne: »De äldsta, som äro bland eder, förmanar jag, som äfven är en af de äldsta, . . . Vården Guds hjord, som är hos eder, och hafven akt på honom, . . . icke för slem vinning utan beredvilligt, icke såsom herrar öfver församlingarna utan såsom föredömen för hjorden.» — 1 Pet. 5:1-3.

De äldsta böra vara ädla män, som föra ett rent lif; de skola ej ha mer än en hustru, och om de ha barn, bör man ge akt på dessa för att se, huruvida fadern [295] utöfvat ett godt inflytande i sin egen familj; ty man kan rimligtvis sluta sig till att om han tagit det mindre noga med plikterna mot sina barn, så komme han sannolikt också att handla oförståndigt och vara försumlig i sin tjänst bland Herrens barn i församlingen (ecklesia). Han får ej vara dubbeltungad eller svekfull, ej heller må han vara stridslysten. Han bör äfven ha godt rykte om sig bland de utom församlingen stående. Vi mena ej, att världen någonsin skall kunna älska eller rätt uppskatta de heliga; men den bör åtminstone ej kunna påpeka någon brist på redlighet, uppriktighet, moral och trovärdighet.

Skriften gör ingen begränsning med hänsyn till antalet af äldsta i hvarje församling eller ecklesia, men den kräfver, att hvarje äldste skall vara »skicklig att undervisa», d. v. s. han måste vara i stånd att rätt framställa och förklara Guds plan och sålunda bistå Herrens hjord i ord och lära. För att vara äldste är det ej nödvändigt, att man besitter gåfvan att tala offentligt (»profetera»); det kan i en och samma församling finnas flera, som ha förmåga att undervisa, eller som ha herdeegenskaper eller andra för en äldste nödvändiga förutsättningar, utan att likväl någon af dem har de nödvändiga förutsättningarna för att kunna framställa Guds plan i offentliga föredrag. Hvarje församling bör anförtro det åt Herren att uppväcka sådana tjänare, som äro behöfliga; och där han ej uppväcker någon, bör behofvet betviflas. Vi kunde här anmärka, att några af de mest blomstrande församlingarna eller grupperna äro de, inom hvilka ingen stor förmåga finns i fråga om offentligt talande, och inom hvilka som följd däraf bibelstudium utgör regeln snarare än undantagen. Skriften visar tydligt, att detta var förhållandet äfven i den första församlingen. När de kommo tillsammans, erbjöds enhvar tillfälle att med sina gåfvor tjäna de andra lemmarna i kroppen; en bad, en annan talade, och många, om ej alla, [296] kunde sjunga. Erfarenheten tyckes visa, att de församlingar af Herrens folk, hvilka noggrannast följa denna förebild, blifva de mest välsignade och utveckla de starkaste karaktärerna. Det, som endast inhämtas genom örat, äfven om det är ett godt och formfulländadt föredrag, gör ej så stort intryck på hjärtat, som om individen själf öfvade sin tankeförmåga i förbindelse därmed; och i hvarje för bibelstudium afsedt möte, som ledes på rätt sätt, bör enhvar ha frimodighet att taga aktiv del.

Andra af de äldsta äro måhända mindre ägnade att undervisa, men de kunna kanske desto bättre lämpa sig för bön och vittnesbördsmöten, hvilka skulle förekomma bland de olika sammankomsterna af Herrens folk. Den, som finner sig vara godt begåfvad till att förmana och uppmuntra, bör öfva denna gåfva i stället för att låta den slumra och samtidigt bemöda sig om att göra andra ting, för hvilka han ej är särskildt begåfvad. Aposteln säger: »Förmanar någon, akte han på förmenandet», d. v. s. han bör i församlingens tjänst använda den gåfva han fått; »är någon en lärare, akte han på lärandet», d. v. s. enhvar, som har förmåga att framhålla sanningen på ett klart och lättfattligt sätt, han bör ägna sig åt att undervisa.

Liksom ordet »biskop» eller tillsyningsman har en mycket vidtomfattande betydelse, så har äfven ordet »herde» (pastor) det. Ingen annan än en äldste är kompetent att vara herde eller tillsyningsman. En pastor eller herde i en grupp är tillsyningsman för gruppen; de båda orden (»biskop» och »pastor») äro i själfva verket likbetydande. Herren Jehova är vår pastor eller herde i ordets vidsträcktaste mening (Ps. 23:1); och hans enfödde Son, vår Herre Jesus, är den store herden och biskopen (tillsyningsmannen) för våra själar — för hela hjorden allestädes. (1 Pet. 2:25.) Öfvertillsyningsmännen och »pilgrimerna» äro allesammans herdar eller pastorer, i det de tillvarataga [297] församlingens intressen i allmänhet, och hvarje äldste för en lokalförsamling är en herde för »fåren» på sin ort. Vi se alltså, att det först och främst fordras vissa allmänna egenskaper för att vara lämplig som äldste, och för det andra att enhvars särskilda naturanlag bör afgöra, i hvilken gren af arbetet han bäst kan tjäna Herrens sak. Sålunda kan den ene verka såsom evangelist, andra såsom herdar bland dem, hvilka redan hört och mottagit det glada budskapet, hvilka redan invigt sig och tagit plats i fållan — några af dem herdar för en lokalförsamling; andra för ett vidsträckt fält.

Vi läsa: »De äldsta, som väl förestå, må aktas värdiga en dubbel heder, i synnerhet de som arbeta med ordet och lärandet.» (1 Tim. 5:17, 18.) Med stöd af dessa ord har namnkyrkan skapat en klass af härskande äldsta eller föreståndare samt fordrat, att desamma skulle tillerkännas en mer eller mindre obetingad rätt att härska öfver bröderna. En sådan uppfattning af »styrandet» eller föreståendet står emellertid i rak strid mot hvad skriften säger i detta ämne. Timoteus, som intog en öfvertillsyningsmans ställning, fick t. ex. af Paulus denna förmaning: »En äldste må du icke hårdi bestraffa, utan förmana honom såsom en broder» etc. (Eng. öfv.) »En Herrens tjänare bör icke tvista, utan vara mild mot alla.» Häri finns för visso ingenting, som godkänner en enväldig styrelse eller ett diktatoriskt uppträdande; saktmodighet, ömhet, långmodighet, broderskärlek och kärlek till alla äro egenskaper, som måste vara framträdande hos alla, hvilka skola erkännas såsom äldsta. De måste i alla afseenden vara föredömen för hjorden. Äro de maktlystna, så gifva de därigenom hela hjorden ett exempel på maktlystnad; men äro de ödmjuka, lång-modiga, tåliga, milda och kärleksfulla, så få ju alla därigenom en belysning af dessa egenskaper. Om man öfversätter det ofvan anförda skriftstället (1 Tim. 5:17) [298] mer bokstafligt, får det den meningen, att de äldsta böra aktas desto större heder värda, ju trognare de utöfva den tjänst de öfvertagit. Vi kunna därför återgifva versen så: Låt de framstående äldsta blifva aktade dubbel ära värda, i synnerhet de, som äro böjda under hårdt arbete med predikande och lärande.

Diakoner — tjänare.

Liksom ordet »biskop» helt enkelt betyder tillsyningsman och på intet vis betyder herre eller husbonde, ehuru det småningom råkat blifva så missförstådt af folket, så betyder ordet »diakon» bokstafligen tjänare. Paulus talar om sig själf och Timoteus såsom varande »Guds tjänare». (2 Kor. 6:4.) Aposteln säger åter: »Vår skicklighet är från Gud, hvilken ock har gjort oss skickliga att vara ett nytt förbunds tjänare» — diakonos. (2 Kor. 3:5, 6.) När nu aposteln Paulus förklarar, att både han och Timoteus voro Guds och det nya förbundets diakoner (tjänare), så kunna vi inse, att alla sanna äldsta i församlingen likaledes äro diakoner — Guds och hans sannings och hans församlings tjänare; i annat fall skulle de alls icke erkännas såsom äldsta.

Vi önska ej blifva så förstådda, som menade vi, att det i den första församlingen ej existerade någon olikhet i fråga om tjänst. Tvärt om. Men hvad vi här önska visa är, att till och med apostlarna och profeterna, som voro äldsta i församlingen, alla voro diakoner eller tjänare, såsom ock Herren förklarade: »Den som är ypperst ibland eder, han skall vara eder tjänare.» (Matt. 23:11.) Efter karaktär och trohet bör det bedömas, hur stor heder och aktning man bör skänka de olika tjänarne i den nya skapelsens församlingar.

Det fanns i församlingen sådana tjänare, som icke hade tillräcklig begåfning för att kunna blifva äldsta, [299] i det de hade mindre förmåga att undervisa eller voro mindre erfarna. Bland dessa utvalde apostlarna och profeterna (lärarna) vid olika tillfällen åt sig tjänare eller medhjälpare, och det utan någon bestämmelse från församlingens sida. Så t. ex. hade Paulus och Barnabas, när de voro tillsammans, Johannes Markus såsom sin tjänare eller medhjälpare för en tid. När Paulus och Barnabas skildes, tog den senare med sig Johannes, medan Paulus och Silas togo Lukas med sig såsom tjänare eller medhjälpare. Dessa medhjälpare betraktade sig ej såsom apostlarnas jämlikar, ej heller såsom jämbördiga med andra, hvilka på grund af större begåfning och erfarenhet valts att tjäna såsom äldsta, utan de voro glada öfver förmånen att få assistera och tjäna under ledning af dem, hvilka de erkände såsom varande dugliga och antagna till att vara Guds och sanningens tjänare. De behöfde ej väljas af församlingen till att sålunda vara apostlarnas medhjälpare; liksom församlingen valde sina tjänare eller diakoner, så valde apostlarna sina, och ingen tvingades att ingå i denna tjänst, utan det skedde helt och hållet af fri vilja. Vi kunna tänka oss, att Johannes och Lukas ansågo, att de på detta sätt kunde tjäna Herren bättre än kanske på något annat för dem tillgängligt sätt, hvarför de säkert af fri vilja och utan minsta tvång antogo denna tjänarställning, hvilken de haft lika stor rätt att frånsäga sig, om de ansett sig kunna mer troget och helt använda sina gåfvor på annat sätt.

Beteckningen »tjänare» (diakon) är i nya testamentet också användt om en klass af bröder, nyttiga och i samma mån hedrade såsom Kristi kropps tjänare, men mindre lämpliga än andra såsom äldsta. Emellertid måste de för att alls kunna blifva valda till någon särskild tjänst i församlingen ha en god karaktär, vara trogna mot sanningen och nitiska i Herrens och hans hjords tjänst. Sålunda skötte apostarna själfva i början utdelningen af lefnadsmedel etc. bland [300] de fattiga i den första församlingen i Jerusalem, men då ett knorrande uppstod och man klagade öfver att somliga vid fördelningen blefvo försummade, sammankallade apostlarna församlingen af de troende och uppfordrade dem att för denna tjänst utvälja lämpliga män, på det de (apostlarna) måtte kunna ägna sin tid, sin kunskap och sina gåfvor åt ordets tjänst. — Apg. 6:2-5.

Bland de sju sålunda valda bröderna befann sig Stefanus, som blef det första blodsvittnet; som hade äran af att vara den förste, som vandrade i Mästarens fotspår allt till döden. Att Stefanus af församlingen blef vald till diakon hindrade honom på intet vis från att predika ordet, på hvad sätt och närhelst han hade tillfälle därtill. Här se vi åter, hur fullständig den frihet var, som rådde i den första församlingen. Hela församlingen kunde begära af hvilken som helst bland sina medlemmar, som den fann vara begåfvad, att han måtte tjäna dem; men hvarken dess begäran eller hans beviljande var någon tvångssak; enhvar hade full frihet att använda sina gåfvor på annat sätt, om tillfälle därtill erbjöd sig. Diakon Stefanus t. ex., ehuru trogen i tjänandet vid borden, i skötandet af försam­lingens ekonomiska angelägenheter o. s. v., blef därjämte af Herren välsignad med tillfällen att använda sitt nit och sina gåfvor på ett mer offentligt sätt genom att förkunna evangelium. Hans lifsbana visar, att Herren erkände honom såsom en äldste i församlingen, innan bröderna hade insett hans duglighet därtill. Hade han lefvat längre, skulle helt säkert bröderna likaledes med tiden ha insett, hvilka förutsättningar han hade såsom äldste och uttolkare af sanningen, och de skulle ha erkänt honom som sådan.

Den punkt vi här önska framhålla är, att hvarje individ hade fullkomlig frihet att efter bästa lägenhet använda sina gåfvor såsom evangelist, vare sig den nya skapelsens församling kallat honom därtill eller [301] icke. (Till att undervisa församlingen hade Stefanus likväl icke varit befogad, med mindre han af församlingen blifvit vald därtill.) Denna fullständiga frihet för den enskilde i fråga om att följa sitt samvete och använda sina gåfvor — frånvaron af allt tvång, allt bemyndigande att hindra — var ett utprägladt drag hos den första församlingen, ett drag som vi gjorde väl uti att efterlikna i tanke och gärning. Liksom församlingen behöfver äldsta, som äro dugliga att undervisa, och evangelister till att predika, så behöfver den ock diakoner, som kunna tjäna den på annat sätt — såsom dörrvaktare, kassörer etc. Dessa äro Guds och församlingens tjänare och böra hedras och aktas såsom sådana; de äldsta äro likaledes tjänare, ehuru deras tjänst är af en högre ordning, i det de arbeta med ordet och lärandet.

Lärare i församlingen.

Såsom vi redan sett, måste man för att kunna vara äldste i församlingen vara skicklig att undervisa. Vi kunna anföra en mängd skriftställen, hvilka visa, att aposteln Paulus räknade sig ej blott bland apostlarna, de äldsta och tjänarna utan äfven bland lärarna, i det han undervisade »icke med ord, som mänsklig vishet läger, utan med ord, som anden lärer». (1 Kor. 2:13.) Han var icke lärare i språk eller matematik, ej heller i astronomi eller någon annan vetenskap utan i den stora vetenskap, som Herrens evangelium framställer. Detta är hvad aposteln menar med sina ofvan anförda ord, och Guds barn gjorde väl, om de ständigt bevarade detta i minnet. Icke blott de, som undervisa och predika, utan äfven de, som höra, måste noga se till, att det ej är mänsklig vishet utan Guds vishet, som förkunnas. Sålunda ställer Paulus till Timoteus dessa förmaningar: »Predika ordet.» (2 Tim. 4:2.) »Bjud och lär detta.» (1 Tim. 4:11.) »Lär detta och förmana därtill. (1 Tim. 6:2.) I det [302] aposteln vidare utvecklar denna tanke, visar han, att alla församlingens medlemmar, ej blott de äldsta, böra tillse, att förkunnare af falsk lära, förkunnare af »den vishet (vetenskap), som falskeligen så benämnes», icke blifva erkända såsom lärare i församlingen. Han säger: »Om någon lärer främmande lära» o. s. v. — drag dig från sådana; understöd intet annat evangelium än det I hafven undfått, det som öfverlämnats till eder af dem, hvilka för eder predikade evangelium genom den heliga anden, som blifvit sänd från himlen. — 1 Tim. 6:3-5, 20; Gal. 1:8.

Det finns emellertid också sådana, som visserligen äro i stånd att lära andra, i stånd att klargöra Guds plan, när de få göra det genom enskilda samtal, men som icke ha någon förmåga att »profetera» — att tala offentligt. Enhvar, som sålunda kan i det enskilda tala ett ord för Herren och hans sak, bör icke göras modfälld utan tvärtom uppmuntras att använda alla sina tillfällen att tjäna dem, hvilka ha öron att höra, och att förkunna vår Herres och konungs pris. Vi måste emellertid göra skillnad mellan undervisande och predikande. (Apg. 15:35.) Att predika är att tala offentligt; undervisning ägnar sig bäst i mindre kretsar, i bibelklasser eller enskilda samtal. De bästa offentliga talare (profeter) ha vid vissa tillfällen funnit, att deras offentliga verksamhet lyckats bäst, när den blifvit understödd af mindre offentliga predikningar, af ett mer privat utvecklande af Guds djupheter för mindre grupper*.

_____________
* På grund häraf hålla vi före, att det vid »pilgrim» — besök bör anordnas endast ett eller två offentliga möten, afsedda för »profeterande» eller offentlig predikan, och att större delen af tiden ägnas åt att undervisa de sant intresserade vid husmöten eller, om detta ej låter sig göra, vid besök i hemmen. 
_____________

Dugligheten som evangelist — förmågan att röra människors hjärtan och sinnen till att undersöka sanNingen [303] — är en särskild gåfva, hvilken lika litet i nutidens församling som i den första församlingen äges af alla. Dessutom ha de förändrade förhållandena öfvat ett större eller mindre inflytande på karaktären af detta arbete. Den i vår tid allmänna bildningen bland folket gör det möjligt att till stor del utföra evangeliseringsarbetet genom spridande af tryckalster. Många äro i närvarande tid sysselsatta med detta arbete — att sprida traktater och profexemplar af »Vakt-Tornet» och att från hus till hus utbjuda »Studier i Skriften» etc. Det kan likaså litet göras invändningar mot, att dessa evangelister arbeta efter moderna metoder, som det kan göras invändningar mot, att de färdas genom landet per järnväg i stället för till fots eller på kamel. Evangeliseringen består i förkunnandet af sanningen, den gudomliga tidsåldersplanen, Guds ord, budskapet om »stor glädje». Såvidt vi kunna döma, finns det intet annat evangeliseringsarbete i vår tid, som bringar så stora resultat som detta. Och det finns många, som ha begåfning och förutsättningar nog för att kunna inträda i detta arbete, men hvilka sakna förutsättningar för andra grenar af arbetet. Många af dessa skördemän ha annu ej upptagit arbetet i vingården, och för dessa bedja vi oaflåtligen, att skördens Herre måtte sända dem åstad — att han måtte låta dem se, hvilka förmåner och tillfällen som äro förbundna med utbredandet af det glada budskapet.

När evangelisten Filippus hade gjort allt hvad han kunde för folket i Samaria, blefvo Petrus och Johannes ditsända. (Apg. 8:14.) Så göra ock våra kolporterande evangelister: sedan de uppväckt sina åhö­rares rena sinne, göra de dem uppmärksamma på »Studier i Skriften» och »Vakt-Tornet» såsom varande lärare, till hvilka de böra lyssna, och af hvilka de kunna inhämta mer angående Guds väg. Liksom Petrus, Paulus, Jakob och Johannes såsom Herrens [304] sändebud och representanter skrefvo bref till trons husfolk och sålunda vårdade, vägledde och uppmuntrade hans hjord, så kommer nu »Vakt-Tornet» regelbundet till vännerna, till den enskilde och till för­samlingarna, för att befästa dem i tron och för att dana och utbilda deras karaktärer i öfverensstämmelse med det rättesnöre, som gifvits oss af Herren och hans apostlar.

Många böra kunna undervisa.

Aposteln Paulus skref till några: »Fastän I för tidens skull (under hvilken I hafven känt sanningen) till och med haden bort vara lärare, hafven I (på grund af edert bristande nit för Herren och eder världsliga ande) åter behof af att man lärer eder de allra första grunderna af Guds utsagor.» (Ebr. 5:12.) Detta innebär, att hela församlingen, hela prästerskapet, alla medlemmarna af den nya skapelsen, åtminstone på ett allmänt sätt böra blifva så bevandrade i sin Faders ord, att de alltid måtte kunna vara redo att svara hvar och en, som af dem begär skäl till det hopp, som är i dem, och det med saktmodighet och fruktan. (1 Pet. 3:15.) Sålunda se vi åter, att rättigheten att lära andra icke enligt skriften är inskränkt till ett »andligt stånd», utan att hvarje medlem af den nya skapelsen är en medlem af det konungsliga prästerskapet, smord till att predika och därför fullt berättigad att kungöra det goda budskapet för dem, som ha öron till att höra, — enhvar efter den förmåga han har att framställa det på ett sant och lättfattligt sätt.

Men här möter oss ett underligt uttalande af aposteln Jakob:

»Blifve icke, mina bröder, många af eder lärare.»
Jak. 3: 1.

Hvad menas med detta? Aposteln svarar själf, sägande: »vetande, att vi skola få strängare dom» — [305] vetande, att ju viktigare vår plats och uppgift i Kristi kropp är, desto större är vårt ansvar, desto svårare våra frestelser. Aposteln säger ej, att ingen borde blifva lärare, utan hvad han afser är, att enhvar, som menar sig själf ha någon duglighet till att lära andra, må betänka, att det är ett ansvarsfullt värf att i större eller mindre utsträckning vara ett Guds språkrör — att hvarje lärare borde vara viss om att han icke uttalade ett enda ord, som kunde oriktigt framställa Guds karaktär och plan samt sålunda vanära Gud och skada de hörande.

Väl vore det för församlingen, om alla erkände och följde detta råd, som är fullt af visdom från ofvan. Det skulle då antagligen finnas långt färre lärare än hvad nu är fallet; men verkan skulle vara så mycket större både på lärare och lärjungar, Herren och hans sannings ord skulle vördas mer, och Guds barn skulle vara mer fria från förvirrande villfarelser. I öfverensstämmelse härmed måste vi äfven förstå ett uttalande af vår Mästare, enligt hvilket några, hvilkas lära icke varit i full harmoni med Guds plan, likväl komma att få del i riket; men deras ställning i riket kommer som följd däraf att blifva mindre upphöjd, än om de mer noga hade aktat sig för att lära något annat än Guds evangelium. Nämnda uttalande lyder: »Hvilken som upplöser ett af dessa minsta bud och lärer människorna så, han skall kallas minst i himmelriket.» — Matt. 5:19.

»I hafven icke behof af att någon lärer eder.»

»Den smörjelse, som I hafven fått af honom, förblifver i eder, och I hafven icke behof af att någon lärer eder, utan såsom samma. smörjelse lärer eder om allting, så är det ock sant och icke lögn; och såsom hon har lärt eder, så förblifven i honom.» »Och I hafven smörjelse af den Helige och veten allt.» — 1 Joh. 2:27, 20.

I betraktande af de många skriftställen, som uppfordra församlingens medlemmar att lära, att växa [306] till i nåd och kunskap, att uppbygga hvarandra i den allra heligaste tron och att vänta, att Herren skulle uppresa apostlar, profeter, evangelister, lärare o. s. v., synes det ofvan anförda skriftstället mycket besynnerligt, till dess man får en rätt uppfattning af detsamma. Det har varit en stötesten för icke så få. Dock äro vi förvissade om att Herren icke tillstadt, att sådana, hvilkas hjärtan varit i en rätt ställning till honom, fått taga skada af detsamma. Grundtonen i skriften såväl som erfarenheterna i lifvet tala ett tillräckligt tydligt språk för att öfvertyga hvarje ödmjuk människa om att detta ställe måste vara alldeles felaktigt öfversatt, eller att de från detsamma allmänt dragna slutledningarna äro oriktiga. De, som taga skada därigenom, äro vanligen mycket själfmedvetna människor, hvilkas höga tankar om sig själfva förleda dem till att tro, att de ha rätt att blifva annorlunda behandlade af Herren än de öfriga nya skapelserna. Sådana åsikter stå emellertid i skarpaste motsats till skriftens lära, som säger, att kroppen är en och har många lemmar, som äro förbundna med hvarandra i den, och att dess näring tillföres den ene lemmen genom den andre till allas stärkande och välbefinnande. Herren ville på detta sätt göra församlingens lemmar beroende af hvarandra, på det ingen söndring må vara i kroppen. För detta ändamål har han ock genom aposteln förmanat oss att icke öfvergifva eller försumma våra egna sammankomster utan komma ihåg att han finner särskildt behag uti att möta med församlingen, sin kropp, hvar som helst, när endast »två eller tre äro församlade» i hans namn.

När vi undersöka denna text, finna vi, att aposteln bemöter en på hans tid rådande villfarelse — en grof villfarelse, som i sanningens namn, i Kristi läras och lärjungaskaps namn i själfva verket sökte göra om intet hela uppenbarelsen. Han förklarade, att detta villfarelsens system intet hade att göra med församlingen [307] och dess trosläror, utan att det tvärtom var antikristiskt, fientligt mot Kristus, ehuru det åberopade sig på hans namn, sålunda seglande under falsk flagg. Om representanterna för denna villfarelse säger han: »Från oss hafva de utgått, men de voro ej af oss (vare sig de aldrig varit sanna kristna eller de hade upphört att vara det), ty hade de varit af oss, så hade de förblifvit hos oss.» Han påpekar, hvari deras villfarelse bestod, nämligen däri, att de ansågo profetiorna om Messias såsom bildliga, och att desamma aldrig komme att uppfyllas genom människosläktet. Detta var ett fullständigt förnekande af skriftens ord om att Guds Son blef kött och vid sitt dop smord med den heliga anden såsom Messias, samt att han återlöste oss.

Apostelns tanke var, att enhvar, som alls blifvit kristen, enhvar, som i någon mån förstått Guds plan, först måste ha kunnat inse, att han liksom alla var en syndare och behöfde en återlösare, och för det andra, att Jesus, den smorde, hade återlöst honom genom att offra sitt eget lif. Och sa förklarar då aposteln vidare, att de icke hade behof af att någon lärde dem denna grundsanning. Om de icke visste, att Kristus hade dött för deras synder och uppstått för deras rättfärdiggörelse, att deras rättfärdiggörelse, helgelse och hopp om kommande härlighet berodde af Kristi ställföreträdande offers förtjänst, så kunde de alls icke vara några kristna. Han visar, att ehuru det kunde ha varit möjligt att tro på Fadern utan att tro på Sonen, innan Sonen uppenbarades, så förhöll det sig nu annorlunda: enhvar, som förnekade Guds Son, förnekade därigenom också Fadern; och ingen kunde bekänna Guds Son utan att på samma gång också bekänna Fadern och Faderns plan, hvars medelpunkt och verkställare Sonen är.

Sålunda kunna vi nu i vår tid tydligt se, hvad aposteln menade, nämligen att enhvar, som blifvit [308] aflad af den heliga anden, först måste ha trott på Herren Jesus, trott att han var Faderns enfödde, att han blifvit uppenbarad i köttet, att han var helig, oskyldig och skild från syndare, att han utgaf sig själf till lösen för oss, och att Fadern antagit detta offer och erkänt Sonen såsom varande frälsaren, ärans konung, i det han uppväckte honom från de döda. Utan denna tro kunde ingen undfå smörjelsen, den heliga anden; följaktligen var det öfverflödigt, att någon, som redan hade smörjelsen, skulle låta en annan spilla tid på att med sig diskutera den grundfrågan, om Jesus var Guds Son, återlösaren, Messias (den smorde), som på Guds bestämda tid skulle uppfylla skriftens dyrbara löften, eller om han icke var det. Om den smörjelse, som vi ha undfått, förblir i oss, skall den gifva oss visshet i fråga om allt detta; »och såsom hon ('samma smörjelse') har lärt eder, så förblifven i honom.» Den som icke förblifver i honom, i vinträdet, kan vara viss om att han likt en afhuggen gren kommer att bortvissna och förtorka; men den som förblifver i honom kan vara viss om att han äfven skall förblifva i hans ande och icke kunna förneka honom.

»I hafven smörjelse af den Helige, och I veten det alla.» (1 Joh. 2:20 enligt Diaglottöfvers.) Den heliga anden förebildades under den judiska tidsåldern genom den heliga oljan, som utgöts öfver öfversteprästens hufvud och rann ned öfver hela hans kropp. Så har enhvar, som tillhör Kristi kropp, del af smörjelsen, står under inflytandet af anden, och hvarhelst Herrens ande är, där öfvar den sitt välsignelse- bringande, förädlande och lyftande inflytande. Den leder till benägenhet att ha frid med alla människor så långt detta är möjligt, och så långt som det är förenligt med trohet mot rättfärdighetens grundsatser. Den leder till afsky för kif, vrede, ondska, hat och tvedräkt. De som stå under dess inflytande [309] mottaga med glädje Herrens undervisning. Sådana komma ej med invändningar mot Guds plan och uppenbarelser utan mottaga desamma beredvilligt och erhålla därför de lofvade förmånerna: smörjelsen, mjukheten, friden, fröjden och sinnets helighet.

De, som på detta sätt undfått Herrens ande och därför ha frid, glädje och harmoni i sitt hjärta, veta, att detta är en frukt af Herrens förfarande med dem, och att de erhöllo dessa gåfvor efter det de börjat tro på Jesus och efter att ha mottagit honom som den smorde. Denna smörjelse är därför ett bevis ej blott för dem själfva utan äfven till stor del för andra på att de äro lemmar af Kristi kropp, medan däremot de, som sakna denna frid och glädje, och hvilkas hjärta är fullt af ondska, hat, strid, grälsjuka o. 1., förvisso sakna beviset på att de äga smörjelsen, Herrens ande, som uppmjukar det hårda. Visserligen äro vi ej alla lika, och det kan för somliga dröja längre än för andra, innan mildheten och mjukheten börjar uppenbara sig i det yttre; men redan tidigt i vårt lif som kristna böra vi vänta att åtminstone i vårt hjärta finna denna mjukhet såsom ett tecken på att vi varit med Jesus, lärt af honom och mottagit hans ande, och sedan bör det ej dröja länge, förrän denna mjukhet och mildhet börjar visa sig i det dagliga lifvet, så att andra kunna se den.

Vi se alltså, att intet i skriften motsäger dess all­männa grundton, enligt hvilken lärare äro nödvändiga, i det Herrens sinne måste lära kännas genom dem. Vi mena ej, att Gud är beroende af lärare, och att han icke genom andra medel eller redskap skulle kunna undervisa och uppbygga medlemmarna af den nya skapelsen; men hans ord förklarar, att detta är hans metod och medel för undervisandet och uppbyggandet af församlingen, Kristi kropp, på det ingen söndring må vara i kroppen utan hvarje lem må lära [310] att sympatisera och samverka med samt bistå alla de andra lemmarna.

Vi ha redan sett, att dessa lärare icke skola betraktas såsom ofelbara, utan att deras ord böra pröfvas efter den gudomliga måttstocken, som är Herrens, apostlarnas och gamla förbundets heliga profeters ord; ty alla dessa talade och skrefvo, efter som den heliga anden dref dem, till förmaning för oss, inpå hvilka tidsåldrarnas ände har kommit.

»Den som undervisas» och »den som undervisar».
Gal. 6: 6.

Detta ställe visar oss i öfverensstämmelse med alla andra, att Gud hade för afsikt att låta sina barn blifva undervisade den ene genom den andre, och att till och med den ringaste i hjorden skulle tänka för sig själf och sålunda utveckla en personlig tro såväl som en personlig karaktär. Hvilken skada, att denna så viktiga punkt blir så allmänt förbisedd bland dem, som bära det kristna namnet! Ofvannämnda skriftställe gör visserligen skillnad mellan lärare och lärjungar; men de senare böra dock känna sig fria att dela allt godt med läraren, att meddela honom alla sina iakttagelser, hvilka kunna vara ägnade att kasta större ljus öfver det ämne, som för tillfället dryftas; men därvid bör han likväl ej göra anspråk på att vara lärare, utan han bör tala som en intelligent lärjunge skulle tala till en äldre broder, som äfven vore lärjunge eller forskare. De böra icke vara maskiner, de böra icke frukta att meddela sina tankar; genom att framställa frågor och rikta uppmärksamheten på sådant, som synes dem vara felaktig skrifttolkning, böra de bidraga till att hålla församlingen och dess troslära ren. På detta sätt böra de kritisera; och ingen bör söka hindra dem från att spörja och att kritisera läraren eller ifrågasätta [311] riktigheten af hans tolkningar; tvärtom böra de uppmuntras och uppfordras därtill. 

Vi få emellertid ej tänka, att Herren ville uppmuntra oss till klandersjuka och stridslystnad eller till att söka efter fel hos andra. Ett sådant sinnelag är alls icke förenligt med den heliga anden, och dessutom skulle det vara mycket farligt; ty enhvar, som blott för att förvirra läraren eller få tillfälle att föra en debatt utkastar en fråga, på hvilken det alls icke är honom angeläget att få ett med sanningen öfverensstämmande svar, skall säkert själf lida skada därigenom, på samma gång som han tämligen säkert kommer att vålla andra skada. Man måste först och främst behandla sanningen uppriktigt, om man skall kunna göra framsteg i densamma. Att »för nöjes skull» eller af någon annan orsak opponera sig mot, hvad man själf anser vara sanning, och att, om än blott för tillfället, förfäkta, hvad man själf anser som villfarelse, är afskyvärdt i Herrens ögon och kommer säkert att medföra en eller annan rättvis vedergällning. Ack, hur många, som företagit sig att pröfva, hur mycket som skulle kunna sägas mot en uppfattning, på hvars riktighet de dock själfva trodde, ha ej därigenom blifvit snärjda, fångade och förblindade! Näst Herren är sanningen det dyrbaraste i världen; den är ingen leksak till tidsfördrif; och enhvar, som icke tar sig i akt i detta afseende, kommer därigenom att själf taga skada. — Jfr 2 Tess. 2:10, 11.

Uttrycket »dela allt godt med» är mycket vidtomfattande; det innebär ej blott att meddela sina tankar, meningar etc., utan det kan ock betyda, att den, som undervisas och sålunda mottar andliga håfvor, bör vara glad att kunna på något sätt bidraga till den undervisandes underhåll — att gifva något af frukten af sitt arbete och sina förmåner till Herren, till bröderna, till sanningen. Detta är kärnan af den nya skapelsens heliga sinnelag. Man behöfver [312] ej länge vara en kristen, förrän man lär förstå betydelsen af Mästarens ord: »Det är saligare att gifva än att taga.» Därför äro alla, som ha denna ande, glada att få gifva af sina jordiska ägodelar till san­ningens tjänst, och detta desto mer, ju mer de i ett godt och uppriktigt hjärta mottaga af andliga välsignelser. Frågan om hur man bäst och visligast bör gifva, vilja vi behandla i senare kapitel.

Kvinnan i församlingen.

Detta ämne kunde i vissa afseenden bättre undersökas efter det vi behandlat förhållandet i allmänhet mellan man och kvinna enligt den gudomliga ordningen; men en viktig punkt i ämnet synes oss tillhöra detta kapitel, och hvad som längre fram kommer att sägas i ämnet, tro vi skall tjäna till att bekräfta, hvad vi här komma att säga.

Intet är tydligare, än att Herren vid utväljandet af den nya skapelsen ingen skillnad gör mellan könen. Både män och kvinnor blifva döpta in i den enda och samma kroppen, hvars hufvud Jesus är. Båda könen äro således lika valbara till delaktighet i den första uppståndelsen och den härlighet, ära och odödlighet, hvartill den för, »om vi annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade». Herren och apostlarna ha talat med lika stort och varmt erkännande om kvinnor som om män. Därför måste de inskränkningar, som gjorts för kvinnan med hänsyn till karaktären och utsträckningen af hennes tjänst i evangelium, blott gälla den närvarande tiden, gälla lifvet i köttet, och det måste finnas en annan förklaring på frågan än den, att Gud utan vidare skulle föredraga män. Vi vilja söka visa, att den skillnad, som är gjord mellan könen, har betydelse som symbol och förebild, i det mannen sinnebildar Kristus Jesus, församlingens hufvud, och kvinnan [313] sinnebildar församlingen, bruden, under det af Gud tillsatta hufvudet.

De evangeliska berättelserna visa tydligt, att Jesus älskade sin moder, Marta, Maria och andra ärbara kvinnor, som tjänade honom med sina ägodelar; för öfrigt säger Joh. 11:5 uttryckligen, att han »älskade» dem. Likväl förbigick han dem alla vid valet af de tolf apostlarna och senare vid valet af »de sjuttio». Vi kunna ej tänka, att detta var något tillfälligt eller berodde på ett förbiseende, lika litet som det berodde på en slump eller ett förbiseende, att kvinnorna af Levis stam under de mer än sexton hundra år, som den levitiska bilden var i verksamhet, ingen del hade i den offentliga levittjänsten. Icke heller kunna vi förklara saken genom att antaga, att de kvinnor, som voro bland Jesu vänner, saknade tillräcklig bildning för att kunna blifva använda af honom; ty om de valda männen heter det, att man förnam, »att de voro olärda och okunniga män». Vi måste alltså draga den slutsatsen, att det var Guds afsikt att bland »bröderna» endast använda män till att tjäna offentligt i evangelium, till att vara dess särskilda sändebud. Och här fästa vi uppmärksamheten på att Satan använder en annan metod — att han, ehuru beredd att taga sina verktyg bland bägge könen, dock alltid har föredragit att använda kvinnor som sina representanter.

Den första kvinnan var Satans första verktyg, genom hvilket han lyckades förföra den förste mannen och såmedelst sänka hela släktet i synd och död. Häxorna i gamla tider såväl som de spiritistiska medierna och »den kristliga vetenskapen» i vår tid äro exempel, som visa, att Satan för sin propaganda med nästan samma förkärlek använder sig af kvinnor, som Gud använder sig af män. Guds handlingssätt står i rak strid mot alla mäns naturliga benägenhet för att på det religiösa området sätta det kvinnliga könet högre, tillskrifva det en större grad af renhet, andlighet [314] och gemenskap med Gud. Denna benägenhet framträder i såväl äldre som nyare tiders historia, den visar sig i dyrkandet af de olika »gudinnorna», såsom egyptiernas Isis, assyriernas Astarte, grekernas Diana, Venus m. fl. samt i Maria-dyrkandet, som två tredjedelar af den s. k. kristenheten ännu i dag omhuldar, — och detta trots Herren på det tydligaste visat, att han bestämt män som sina språkrör och representanter i församlingen.

Bortsedt från kvinnans symboliska betydelse under­rättar oss Guds ord icke, om det finnes några andra grunder för den skillnad, som sålunda göres mellan de båda könen. Våra förmodanden i detta afseende kunna därför lika lätt vara felaktiga som riktiga; dock vilja vi här framställa dem. Vi hålla före, att några af de hjärte och sinnesegenskaper, som finnas förenade hos de ädlaste kvinnor, göra kvinnan olämplig för utöfvande af offentlig tjänst i församlingen. Så t. ex. är kvinnan af naturen — lyckligtvis — besjälad af den önskan att behaga, att vinna bifall och beröm. Denna egenskap är en stor välsignelse för hemmet, i det den leder till omsorg och omväxling med hänsyn till matlagningen och till anordnande af tilldragande prydnader, hvilka göra en familjs hem så mycket trefligare än gamla jungfrurs och gamla ungkarlars bostäder. Den sanna hustrun är lycklig i sina bemödanden om att göra sin familj lycklig, och hon gläder sig, när hennes närmaste visa henne sitt erkännande för hennes ansträngningar, uttala sin tillfredsställelse med den mat hon lagar o. s. v. Hon bör aldrig förvägras dessa små lofordanden; de tillkomma henne säkert med rätta, och hennes natur hungrar efter dem; de ha också stor betydelse för hennes hälsa och förkofran.

Men om kvinnan träder utom sitt naturenliga verksamhetsfält, hvilket är så stort och betydelsefullt, att en poet med fog säger: »Den hand, som vaggan för, [315] är ock den hand, som världen styr» — om hon träder inför offentligheten med föredrag eller skriftställeri, så kommer hon i en mycket farlig ställning; ty några af de för hennes kön säregna egenskaperna (bland hvilka vi omnämnt en), hvilka göra henne till en sann kvinna och tilldragande för sanna män, skola under de för hennes natur icke passande förhållandena beröfva henne kvinnligheten, göra henne »manlig». Naturen har tillmätt åt hvardera af könen sin del och uppdragit bestämda gränser mellan dem ej blott i fråga om kroppskonturer, hårform o. s. v. utan lika mycket i fråga om hjärtats och hufvudets egenskaper, och den har så afpassat dem för hvarandra, att de fullständigt komplettera hvarandra. Hvarje brott mot eller åsidosättande af naturens lagar kommer alldeles säkert att i längden lända till skada, hur fördelaktiga ombytena än för en tid kunna synas vara.

Behofvet af att blifva erkänd, hvilket naturen i så hög grad skänkt kvinnan, och hvilket är henne till sådan hjälp vid fyllandet af hennes uppgift — att göra sin familj lycklig — blir henne nästan säkert till en snara, så snart hon uppträder offentligt; ty därvid söker hon likaledes att behaga, vare sig hon verkar i församlingen eller i världen. Begäret efter att lysa — att synas visare och dugligare än andra — är en fara, som alltid är förbunden med offentligt uppträdande, och i denna motståndarens snara ha säkert många män blifvit fångade, i det de blifvit uppblåsta. Men en ännu större fara innebär det för kvinnan, som på grund af själfva sin kvinnlighet är särskildt utsatt för att själf snafva, i det hon söker lysa, och äfven utsatt för att blifva en orsak för andra till att snafva; ty om hon urspårar, kan man vara viss om att Satan förser henne med falsk olja, genom hvars bedrägliga sken många kunna blifva ledda bort från Herrens väg. Därför är apostelns varning (Jak. 3:1): »Blifve icke, mina bröder, många af eder lärare, vetande, att [316] vi skola få strängare dom», ännu viktigare för systrarna. Ja, för dem är faran så stor, att ingen af dem blef satt till lärare, såsom aposteln skrifver: »En kvinna tillstädjer jag icke att lära andra eller att råda öfver mannen. En kvinna låte lära sig i stillhet med all undergifvenhet.» — 1 Tim. 2:11, 12.

Detta kan emellertid ej betyda, att systrarna i den nya skapelsen aldrig skulle kunna få tillfälle att dela den välsignelse, som det innebär att förkunna det gamla, goda budskapet. Samme apostel talar högst erkännsamt om flera ädla kvinnor på hans tid, hvilka hjälpte honom i tjänsten. Så t. ex. nämner han Priskilla såväl som hennes man som »medarbetare». (Rom. 16:3.) Detta innebär mer, än att de blott mottogo honom i sitt hus och sörjde för hans underhåll; det betyder, att de deltogo med honom i hans arbete — ej blott i tältmakeriarbetet utan i synnerhet i hans förnämsta verksamhet såsom en evangeliets tjänare. Senare (v. 6) omnämner han Marias tjänst i något olika ordalag: »Maria, som har haft mycket arbete för oss» (eng. öfvers.). De tjänster, hon gjort aposteln och hvilka han önskade erkänna, voro personliga tjänster; hon hade måhända tvättat och gjort reparationer åt honom. Priskillas tjänst däremot omtalas i samma ordalag som Urbanus' tjänst (v. 9); och att Aqvilas' namn nämnes efter hans hustrus (v. 3) tyder på, att hon var mer verksam än han såsom »medarbetare». Tryfena och Tryfosa (v. 12) äro två andra systrar, hvilkas arbete i Herren erkännsamt omnämnes.

Det skulle uppenbarligen vara orätt att tolka apostelns ord såsom betydande, att systrarna blifvit afskurna från allt tillfälle att »arbeta i Herren». Det är vid församlingens möten (vare sig de bestå af två, tre eller flera), då man samlas till tillbedjan, tacksägelse och ömsesidig uppbyggelse, som systrarna ha att intaga en underordnad plats och ej söka vara ledare [317] eller lärare, — hvilket sistnämnda skulle innebära ett försök att tillvälla sig myndighet öfver mannen, som Herren dock både af naturen och genom föreskrift har bestämt till att bära ansvaret för ledningen. Säkert hade Herren visa och goda grunder härför, antingen vi kunna se det så eller ej.

Apostelns inskränkningar ha tydligtvis afseende på sådana möten, som han beskrifver i 1 Kor. 14. 1 dessa möten deltogo systrarna och erhöllo förvisso del af alla deras väsignelser. De instämde i de psalmer, sånger och andliga visor, som sjöngos, och i bönerna, af hvem de än leddes. Aposteln önskade blott inprägla nödvändigheten af ordning vid mötena, på det alla måtte få desto större gagn af desamma. Han tillrådde, att icke mer än en i sänder skulle tala eller profetera, och att alla öfriga skulle lyssna därpå; att icke mer än två eller tre talare eller profeter skulle uppträda vid ett och samma möte, på det icke alltför många olikartade tankar måtte blifva framhållna vid ett möte. Likaledes skulle de, som hade gåfvan att tala främmande tungomål, vara tysta, om ingen var tillstädes, som kunde tolka det de talade.

Kvinnor skulle alls icke tala på sådana möten, men mellan mötena, på vägen från desamma eller i hemmen, skulle de »fråga sina män» — de kunde uttala sina meningar eller framställa frågor till och genom de bröder (män), som de bäst kände, om möjligt sina makar, eller också andra bröder, med hvilka de fingo tillfälle att tala. Ordet »hem» i denna text betecknar familj eller bekantskapskrets. Tanken är därför denna: »Må de framställa sina frågor till eller genom männen i sin bekantskapskrets.» Aposteln säger uttryckligen: »Tige edra kvinnor i församlingarna; ty dem tillkommer icke att tala, utan må de vara undergifna, såsom ock lagen säger.» — 1 Kor. 14:34-36.

Tydligtvis fanns det i korintierförsamlingen åtskilliga, som förfäktade iden om »kvinnans rättigheter» [318] och som ville häfda, att bägge könen hade samma rättigheter i församlingen. Aposteln gendref denna tanke och förebrådde dessutom korinterna deras djärfhet att vilja införa en sed, som icke var erkänd bland andra af Herrens folk: — »Eller har Guds ord (budskap) utgått från eder (ursprungligen), eller har det kommit (från annat håll) blott till eder? Om någon menar sig vara profet eller andelig, han må veta, att hvad jag skrifver till eder är Herrens bud» — icke blott min personliga mening eller egenhet. Alltså böra vi lika litet som korintierna handla efter hvad vi tycka vara bäst i fråga om denna sak, utan vi böra böja oss för apostelns föreskrift såsom varande Herrens bud. Och om någon förkastar apostelns ledning i denna punkt, måste han för att vara konsekvent äfven bestrida, att Paulus alls var en apostel.

I denna förbindelse är det på sin plats, att vi fästa uppmärksamheten på hvad aposteln säger beträffande Herrens gåfvor till församlingen sedan pingsten. Hans ord lyda: »Han har ock satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare för de heligas fullkomnande, till ämbetets verk, till Kristi kropps uppbyggelse.» (Ef. 4:11, 12.) I grekiskan bestämmes könet genom artikeln. Detta skriftställe visar därför på ett träffande sätt, hur Herrens heliga ande genom det skrifna ordet gifvit oss en säker anvisning beträffande kvinnans ställning i församlingen, i det den manliga artikeln tous (plur., ack., mask.) står framför orden apostlar, profeter, evangelister och herdar. Att ingen som helst artikel förekommer framför ordet lärare synes innebära, antingen att detta ord här betyder medhjälpare (1 Kor. 12:28), eller också att Gud hade gifvit församlingen de manliga apostlarna, profeterna (talarne), evangelisterna och herdarna till att allesammans vara lärare.

[319] Låt oss dock här tillägga, att om en syster utan att framhälla sina egna åsikter riktar en församlings uppmärksamhet på hvad Herren och apostlarna sagt i detta ämne, som för tillfället dryftas, så kan detta ej betecknas såsom lärande, ej heller såsom något tillvällande af myndighet öfver mannen utan blott ett åberopande af erkända och bemyndigade lärares ord. På samma sätt om en syster återger något eller läser för andra ur den ena eller andra af våra bibelförklarande skrifter: det är härvid icke hon som undervisar, utan vederbörande skrifts författare. Vi se således, att Herren genom sina anordningar satt en säker vakt om sin hjord, och att han samtidigt rikligen sörjt för dess behof.

Alla kunna lyda detta Guds bud, men förstå det kunna säkerligen endast de, som veta, att kvinnan i bibelns bildspråk symboliserar församlingen och mannen Herren, församlingens hufvud eller mästare. (Se Ef. 5:23; 1 Kor. 11:3.) Liksom det ej tillkommer församlingen att försöka lära Herren, så anstår det ej heller kvinnan att söka tillskansa sig rollen som mannens lärare. Med tanken på denna symboliska betydelse behöfver ingen kvinna känna sig åsidosatt och ingen man uppblåst på grund af denna bibelns föreskrift; tvärtom må alla betänka, att Herren är den ende läraren, och att bröderna ingen rätt ha att framhålla någon sin egen vishet utan endast att förkunna för andra, hvad deras hufvud betecknat såsom varande sanningen. Låt oss tillämpa detta skriftställe (1 Tim. 2:11, 12) på församlingens förhållande till Herren och läsa det så: »En församling låte lära sig i stillhet med all undergifvenhet. En församling tillstädjer jag icke att lära andra eller att råda öfver Kristus, utan att hon vare i stillhet.»

»Hölje hon sig.»

[320] Vi ha på annat ställe* påpekat, att endast öfverste­prästen, som förebildade Kristus, vår bekännelses öfverstepräst, gick med obetäckt hufvud, när han bar sin ämbetsdräkt, medan däremot alla underprästerna, hvilka förebildade församlingen, det konungsliga prästerskapet, buro en hufvudbetäckning. Den lärdom, vi få genom denna förebild, öfverensstämmer helt med hvad vi ofvan sett; ty vid den nya skapelsens församlingars sammankomster representeras Herren, den motbildlige öfversteprästen, af bröderna, medan församlingen, det konungsliga prästerskapet, representeras af systrarna. Fördenskull böra de sistnämnda likaledes, såsom aposteln säger, bära en hufvudbetäckning till tecken på församlingens undergifvenhet under Herren. Detaljerna i detta ämne framhåller aposteln i 1 Kor. 11:3-7, 10-15.

* »Tabernakelskuggor» sid. 34, 35.

Det antagandet, att aposteln med denna betäckning endast menar kvinnans långa hår, motsäges af vers 6, där han klart uttalar den meningen, att en kvinna ej blott bör enligt naturen låta sitt hår växa långt utan dessutom äfven hölja sig, betäcka sitt hufvud. Denna hufvudbetäckning förklarar han i vers 10 vara ett tecken på eller ett symboliskt erkännande af undergifvenhet under mannen, hvilket sinnebildade hela för­samlingens undergifvenhet under Kristi lag.

Vers 5 tyckes vid första betraktande motsäga krafvet på att kvinnan skulle tiga i församlingen. Enligt vår uppfattning är detta att förstå så, att kvinnor ej böra uppträda vid de af församlingens möten, som ha en mer offentlig karaktär, men att aposteln intet har att invända mot att systrar, när de ha sitt hufvud betäckt, deltaga i mer enskilda böne och vittnesbördsmöten, där inga lärofrågor dryftas.

[321] Angående fastställandet af kvinnans typiska betäckande af sitt hufvud se vi, att aposteln kraftigt påyrkar detsamma, men han framhåller det icke såsom varande en gudomlig befallning. Tvärtom tilllägger han: »Om någon vill tvista härom, så hafva vi icke en sådan sed (såsom en bestämd lag för församlingen).» Denna punkt bör ej betraktas såsom lifsviktig, ehuru alla, som söka göra Herrens vilja, böra vara noggranna äfven i detta stycke såväl som i annat, från den stund de lära inse sakens symboliska betydelse. Orden »för änglarnas skull» (1 Kor. 11:10) torde ha afseende på de valda äldsta, hvilka i församlingarna på ett särskildt sätt representera Herren, hufvudet. — Upp. 2:1.

*  *  *

Vi hålla före, att en i högsta grad möjlig frisinnad tolkning bör gifvas åt den inspirerade apostelns ord beträffande systrarnas frihet i de angelägenheter, som tillhöra församlingen. Vi framställa vår mening i sammaudrag sålunda:

1) Systrarna hafva samma frihet som bröderna vid val af församlingens tjänare — äldste, diakoner.

2) Systrarna kunna icke tjäna som äldste eller lärare i församlingen, ty Paulus säger: »En kvinna tillstädjer jag icke att lära.» (1 Tim. 2:12.) Detta bör dock icke uppfattas som ett hinder för systrarna att deltaga i möten, som icke hafva karaktären af läro eller predikomöten, såsom t. ex. böne och vittnesbördsmöten, bereamöten etc. Ty aposteln säger, att om hon beder eller profeterar (talar), borde hon hölja sitt hufvud, hvilket skulle tillkännagifva, att hon erkände, att Herren, den store läraren, särsklldt representeras af bröderna. (1 Kor. 11:5, 7, 10.) Och det må icke anses, att detta är att lära, ty bröderna, [322] som deltaga, äro ju icke därför lärare, såsom aposteln säger: »Icke äro väl alla lärare?» Nej, lärare eller äldste väljas särskildt, och då alltid bland församlingens manliga medlemmar. — Ef. 4:11; 2 Tim. 2:24; 1 Kor. 12:28, 29.