STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

ÅTTONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS SABBAT ELLER HVILA.

Förändringen i det gudomliga handlingssättet härleder sig från korset. – Apostlarnas predikande i synagogorna på sabbatsdagen innebar icke något införande af judisk sabbat eller judiskt system såsom bindande för den nya skapelsen. – Byggnaden, i hvilken någon predikar evangelium, inverkar icke på budskapet – ej heller gör dagen det. – Uppkomsten af första dagen i veckan såsom de kristnas sabbatsdag. – Dess iakttagande begynte långt före Konstantins tid. – Nästan alla uppenbarelser af den uppståndne Herren skedde på första dagen i veckan. – Det allmänna iakttaagandet af den första dagen i veckan såsom sabbat ett uttryck af tacksamhet. – Den var dock ej af gudomlig anordning. – Frankrike och sjutatlet. – Israels sabbat typisk. – När den nya skapelsens sabbat började, och huru den fortgår.

VÅRA undersökningar i föregående kapitel gåfvo oss bindande bevis för att det icke finnes någon lag för dem, som äro i Kristus Jesus, utom den allt omfattande kärlekens lag.  Vi sågo klart och tydligt, att den nya skapelsen, det andliga Israel, icke i någon bemärkelse står under lagförbundet, »tillagdt för öfverträdelsernas skull» fyra hundra trettio år efter det förbund, under hvilket den nya skapelsen benådats i den älskade.  Det är sant, att vår Herre Jesus under sitt kötts dagar noggrant höll den sjunde dagen i veckan i enlighet med den mosaiska lagen, ehuru icke i öfverensstämmelse med några af de skriftlärdas och fariseernas förvända begrepp.  Detta gjorde han, emeden han efter köttet var en jude, född under den mosaiska lagen och därför underkastad hvarje dess fordran.  Han uppfyllde lagen, såsom aposteln sager:  »Fastnaglande den vid korset» — sålunda tillintetgörande den för sig själf och för alla judar, som komma till Fadern genom honom.  Alla judar, som icke [446] ha mottagit  Kristus, äro ännu bundna af hvarje bestämmelse och föreskrift i sitt lagförbund, och såsom aposteln förklarar, kunna de icke frigöras därifrån utan genom att mottaga Kristus såsom lagens fullbordan — genom at tro. —  Rom. 10:4.

Hvad hedningarna beträffar, ha vi redan sett, att de aldrig stått under den mosaiska lagen och följaktligen icke kunde frigöras från densamma, och vi ha redan sett, att vår Herre Jesus — den nya skapelsen, aflad vid sitt dop och född af anden vid sin uppståndelse — var Abrahams antitypiska säd och arfvingen till alla de löften, som gifvits Abraham, och att både judar och hedningar, som genom tron komma till Kristus och till Fadern genom honom, när de aflas af den heliga anden, räknas likaledes såsom tillhorande den nya skapelsen och såsom medarfvingar med Jesus i det abrahamitiska förbundet, af hvilket ingen medlem är under det tillagda mosaiska- eller lagförbundet.  Förljaktligen, ehuru människan Kristus Jesus stod under lagen och var förpliktad att hålla den sjunde dagen såsom en del af lagen, upphörde sådana förpliktelser gent emot lagen, hvad beträffar hans  efterföljare så väl som honom själf, så snart han hade dött och gjort ett rättfärdigt och rättvist slut på lagen för alla judar, som mottogo honom, och hvilka genom honom blefvo döda från lagförbundet.

Det är emellertid icke förvånande att finna, att till och med apostlarna behöfde någon liten tid för att fullt fatta innebörden af öfvergången från lagförbundet till nådeshushållningen — evangelii ålder.  Likaledes se vi, att det behöfdes åtskilliga år innan de fullt lärde sig inse, att skiljemuren mellan judar och hedningarna hade blifvit nedbruten i Kristi döde, och att hedningarna hädanefter  icke skulle anses såsom orena mer än judarna — emedan Jesus Kristus genom Guds nåd smakat döden för alla människor, och hvem helst som hädanefter ville nalkas Fadern, [447] jude eller hedning, kunde blifva mottagen genom honom — benådad i den älskade.  Till och med flera år efter apostlamötet, vid hvilket Petrus och Paulus vittnade om den Guds nåd, som gifvits hedningarna, och den heliga andens gåfvor, talande med tungor etc., liknande dem som åtföljde den heliga andens utgjutande öfver judar på pingstdagen, finna vi, att Petrus ännu tvekade och gaf efter för de judekristnas fördomar ända därhän, att han drog sig undan från de omvända hedningarna, ännu betraktande dem såsom orena.  Till följd häraf ådrog ham sig en tillrättavisning från aposteln Paulus, hvilken slutligen fattade hela inneborden af den nya hushållningen med en mycket klarare blick än de andra apostlarna.  Om sålunda en apostel behöfde en tillrättavisning för at blifva hjälpt från sin inrotade fördom, kunna vi lätt förstå, att massan af troende (nästan alla judar) under flera år voro betydligt förvirrade beträffande den fullkomliga förändringen i det gudomliga handlingssättet, hvilken härledde sig från korset.

Bland judarnas bruk, såväl i Palestina som bland dem, som voro spridda omkring i världen, ingick ett iakttagande af sabbaten, hvilken, ehuru ursprungligen ej ämnad att vara annat än en dag för hvila eller afbrott i arbetet, helt naturligt kom att användas såsom en dag för läsande af lagen och profeterna samt förmanande i synagogorna.  Den dagen inställdes alla affärer i Palestina, och följaktligen var det helt naturligt, att de judekristna samlades på sabbaten för att studera lagen och profeterna med hänsyn till dess påbegynta uppfyllelse i Kristus och för att uppmana hvarandra till ståndaktighet, så mycket mer som de sågo dagen nalkas — Herrens stora dag, tusenårsdagen,  »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun».  Apostlar och evangelister,som reste utom Palestina, fullo de mest öppna öron för evangelium [448] bland judarna, hvilka redan väntade Messias; och de bästa tillfällena att nå dessa funno de vara deras vanliga sammankomster på den sjunde dagen,.  Ej heller fanns det någonting i den gudomliga uppenbarelsen, som hindrade dem från att predika evangelium på den sjunde dagen mera än på den första eller någon annan dag i veckan.  Vi kunna i sanning vara vissa om att dessa första evangelister predikade ordet alltjämt — hvarhelst de kommo, vid alla tillfallen, för alla, som hade öron till att höra.

Aposteln, hvilken förklarade, att Kristus gjort ett slut på lagförbundet i fråga om troende judar, fastnaglande de vid korset, sade icke ett ord till den första församlingen, såvidt berättelserna utvisa, beträffande någon lag eller något tvång att hålla särskildt den sjunde dagen — eller någon annan dag i veckan.  Tvärtom följde de noggrant den tanken, att församlingen är en ny skapelse, under det ursprungliga förbundet, och att såsom ett sådant sönernas hus är den nya skapelsen icke under lagen utan under nåden. Dessa inspirerade lärare framhöllo tydligt på så många ställen den nya skapelsens frihet, sägande:  »Ingen döme eder således för mat eller dryck, eller i fråga om högtid, nymånad eller sabbat, hvilket är en skugga af det tillkommande, men kroppen (verkligheten) är Kristi.» —  Kol. 2:16, 17.

De ville, att församlingen skulle förstå, att alla de olika förordningarna angående högtider, fastor, tider, årstider och dagar voro en del af det allmänna, typiska systemet, hvilket Gud inrättade för det typiska Israel, och hvilket endast var en skugga af bättre ting, som skulle komma — tillämpliga på det andliga Israel.  För judarna voro dessa ting verkligheter, fastställda för dem, och de voro bundna vid dem genom gudomliga förordningar; för den nya skapelsen  äro de blott och bart skuggor, lärdomar, hänvisande oss till den stora uppfyllelsen och ingenting vidare.

[449] Det förhållandet, att apostlarna voro villiga att göra bruk af sabbaten och de judiska synagogorna i samband med kungörandet af Kristi evangelium, var på intet sätt ett införande af det judiska systemet och den judiska lagen såsom en föreskrift eller ett tvång för den nya skapelsen.  Om det i vår tid gafs tillfälle skulle vi predika Kristus i de judiska synagogorna icke blott på den första dagen i veckan, utan vi skulle också med glädje predika på den judiska sabbaten, den sjunde dagen.  Ja, vi skulle vara fullt villiga att predika Kristus  i ett hedniskt tempel och på en hednisk helgdag, men skulle icke betrakta detta såsom ett införande hvarken af hedniska läror eller hedniska helgdagar.

Hvad beträffar den första dagen i veckan, allmänt iakttagen bland de kristna såsom en sabbatseller hvilodag, är det helt och hållet ett misstag att påstå, att denna dag blef stadfäst och gjord till en kristen sabbat genom påbud från den romersk-katolska kyrkan.  Det är sant, att under Konstantins tid, mer än två århundraden efter det apostlarna afsomnat, formväsen hade vunnit insteg i församlingen i så hög grad, att falska lärare så småningom sökt föra Herrens efterföljare i träldom under prästvälde, och att prästlist och vidskepelse började utöfva ett ansenligt inflytande.  Det är sant, att vid denna tid en förordning offentliggjordes bland nominella kristna, af innehåll, att de skulle iakttaga den första dagen i veckan för religiösa arbeten etc. och förbjuda kroppsarbete, undantagandes på landet, där inbärgandet af grödan kunde anses som ett nödvändigt arbete.  Det är sant, att denna ringa begynnelse till träldom och tillkännagifvandet om att hos de kristna den första dagen i veckan hade trädt i stället för den sjunde dagen hos judarna gradvis ledde till den tanken, att hvarje Guds bud till judarna angående den sjunde dagen gällde Jesu efterföljare i fråga om den första dagen i veckan. [450]

Men ett tillbörligt firande af första dagen i veckan började långt före Konstantins tid, icke såsom ett tvång, utan af fritt val — såsom en förmån.  Det förhållandet, att Herren uppstod från de döda på första dagen i veckan, skulle ensamt gjort den till en dag för högtidlighållande bland hans efterföljare såsom utmärkande återupplifvandet af deras hopp; men dessutom tillkom det förhållandet, att han på sin uppståndelsedag mötte sina trogna och uttydde skrifterna för dem, och några af hans trogna erinrade sig välsignelsen efteråt sägande:  »Var icke vårt hjärta brinnande i oss, då han talade med oss på vägen och uttydde för oss skrifterna?» (Luk. 14:32.)  Det var på första dagen i veckan, som de två lärjungarna på väg till Emmaus mötte honom, som han uppenbarade sig nära grafven för de två kvinnorna, Mariorna, som han syntes för Maria Magdalena såsom örtagårdsmästaren och som han igenkändes af apostlarna vid deras vanliga sammankomst etc.  De väntade en hel vecka på vidare uppenbarelser af den uppståndne Mästaren, men ingen kom förrän den påföljande första dagen i veckan, då han åter syntes för de elfva.  Och sålunda skedde, så vidt vi veta, nästan alla vår Herres uppenbarelser för bröderna på första dagen i veckan.  Det är därför icke underligt, att den första församlingen utan något påbud från Herren eller någon af apostlarna antog det bruket, att mötas på första dagen i veckan, till en åminnelse af den glädje, som födts i dem genom Herrens uppståndelse, och äfven såsom en påminnelse om huru deras hjärtan voro brinnande, när han på den dagen i veckan öppnade skrifterna för dem.

De till och med fortsatte att tillsammans fira åminnelsen af  »brödets brytande» denna dag — icke såsom en påskmåltid eller Herrens måltid, utan såsom en påminnelse om huru de blefvo välsignade i Emmaus, när han bröt brödet åt dem och deras ögon öppnades [451] och de igenkände honom, och huru de åter blefvo välsignade, när han bröt brödet med dem i det öfre rummet och gaf dem tillfredsställande bevis på att han verkligen var deras upståndne Herre, ehuru förvandlad.  (Luk. 24:30, 41—43.)  Vi läsa, att detta brytande af bröd skedde med glädje och fröjd — icke såsom en påminnelse om hans död utan om hans uppståndelse.  Det syftade icke på hans kropps brytande och hans blods utgjutande utan på den vederkvickande sanning, som han delade åt dem, och genom hvilken deras hjärtan närdes af framtidens fröjdefulla hopp, tillförsäkradt dem genom hans uppståndelse ifrån de döda.  (»Kalken»  nämnes aldrig i samband med dessa häntydningar om »brödsbrytande».)  Dessa sammankomster på första dagen i veckan voro tillfällen af glädje — glädje öfver att den nya tingens ordning hade blifvit införd genom Jesu uppståndelse från de döda.

Allt eftersom församlingen så småningom blef fri från den nära föreningen med judendomen och särskildt efter Jerusalems förstöring och det allmänna tillintetgörandet af det judiska systemet, minskades betydelsen af sjunde dagen såsom sabbat och blef mer eller mindre fäst vid den första dagen i veckan och den nya skapelsens andliga hvila och vederkvickelse, som härledde sig från vår Herres uppståndelse i härlighet, ära och odödlighet.

Hvad hedningarna i allmänhet beträffar, har Gud icke gifvit dem några särskilda lagar eller bud; de ha blott och bart hvad som finnes kvar af den ursprungliga lagen, skrifven i deras natur och mycket otydlig, nästan utplånad genom synd och död.  Till detta har endast ett bud blifvit lagdt — »gören bättring» —, ty ett nytt tillfälle till lif har blifvit sörjdt för (tillgängligt nu eller under tusenårsåldern), och hvarje uppsåtlig handling eller tanke kommer att få inverka på den slutliga utgången af hvarje fall.  Till [452] dem, som äro främmande för Kristus, är intet annat bud gifvet än detta:  »Gören bättrring!»  Endast till dem, som så göra, talar Gud vidare, allt eftersom de ha öron till att höra och hjärtan till att lyda hans vilja.

Hvad beträffar de nominella kristna millionerna i vår tid, ha de icke kunnat fatta hvarken den verkliga betydelsen af Guds nåd och den nya skapelsens närvarande kallese utan ha mycket allmänt ej heller kunnat förstå den nya skapelsens lag och ha orätt tolkat dess frihet, dess symboler etc.  Kristenheten har fått och håller på att bibringa världen falska begrepp om dop, Herrens nattvard etc.  så väl som om sabbaten och den gudomliga lagen och förbundet med den nya skapelsen.  Tydligen var det ej Herrens mening, att den nominella  »kristenheten» under närvarande tid skulle förstå eller uppskatta sanningen i dessa ämnen, såsom aposteln förklarar:  »Hvad intet öga har sett och intet öra hört, och hvad i människas (den naturliga människans) hjärta har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom»,  ej heller ha de fattat hans vilja och plan beträffande hans »lilla hjord».  Men för oss har Gud uppenbarat det (dessa ting) genom sin ande, ty anden utrannsakar  allt, ja, ock Guds djupheter (hans goda, behagliga och fullkomliga vilja beträffande oss nu och framdeles).»  Som de icke uppskatta innebörden i den höga kallelsen, ej heller den fullkomliga frihetens lag tillhörande de utvalda — icke i stånd att uppskatta dessa, emedan de icke äga Herrens ande, förundrar det oss icke, att former, ceremonier, fastedagar, botöfningar, band af det ena eller andra slaget, helgdagar och sabbatsdagar blefvo bojor och band på den nominella kristenheten.  Ej heller är det underligt, att några af Herrens sanna folk, de »utvalda», »den lilla hjorden», efteråt blefvo så snärjda i denna träldom, att de till stor del beröfvades Guds söners verkliga frihet. [453]

Vi hafva intet emot firandet af första dagen i veckan.  Tvärtom glädjas vi öfver att den dagen genom gudomlig skickelse så allmänt firas i hela den civiliserade världen.  Till följd af dess allmänna firande ha Herrens få invigda särskilda fördelar och förmåner, hvilka de till stor del torde vara beröfvade, där firandet af den dagen är mindre allmänt  De nya skapelserna kunna säkerligen öfverallt glädjas, att de ha tillfälle att åsidosätta en af de sju dagarna mera uteslutande för tillbedjan, andlig gemenskap etc.  Det skulle vara en svår förlust för alla Guds trogna, om den dagen skulle tagas bort från det allmänna bruket.  Om icke för någon annan så för denna orsaks skull anstår det alla, som tillhöra Herren, att icke blott använda den dagen värdigt, förståndigt, till andlig förkofran och glädje, utan därjämte bruka sitt inflytande till förmån för dess upprätthållande, — att tillse det hvarken genom ord eller handling å deras sida upprätthållandet af densamma slappas bland folk i allmänhet.

Men liksom somliga förledas att tro, att det judiska förbundets sjunde dag gällde för alla människor såsom ett tvång, så ha andra kommit under en liknande träldom i förhållande till den första dagen och sträfva under den förblindelsen, att den genom gudomlig bestämmelse blef beklädd med den yttre helgd, som tillhorde den sjunde dagen bland judarna under deras lagförbund såsom ett  »hus af tjänare» — »under lagen» och icke under nåden.  Många, som verkligen icke äro för mycket religiösa — icke bekänna någon invigning åt Herren —, lägga stor vikt vid sådana iakttaganden och skulle förlora aktning för dem, som bekänna sig vara Guds barn, om de i någon mån försummade att tillgodogöra sig den första dagen i veckan för tillbedjan och tacksägelse utan i stället använde den för världsliga bestyr.  För alla dessa orsakers skull tillråda vi dem, som klart urskilja den [454] frihet, hvartill Kristus frigör, att icke missbruker sin frihet så, att andra därigenom snafva, utan hellre bruka den inför Gud och hvarandra såsom tillfällen att växa i nåd, kunskap och alla andliga dygder.  Vi tillråda, att inom alla behöriga gränser Herrens invigda folk och, så långt som deras inflytande sträcker sig, deras familjer — icke blott de mindre barnen utan också de vuxna — troget hålla söndagen.  Alla skulle undervisas om lämpligheten af en sådan dag för tillbedjan och tacksägelse samt också om nödvändigheten af en hvilodag från materiellt arbete, icke blott för församlingen utan också för världen.

Ehuru helt och hållet fria från den judiska lagen kunna vi det oaktadt inse, att då dess anordning kom från Herren, fanns det med sannolikhet förutom den typiska betydelsen af föreskrifterna till Israel också något praktiskt godt förenadt med dem.  Vi kunna t. ex. se en typisk betydelse i bestämmelsen angående vissa animaliska födoämnen såsom rena och lämpliga; till föda, och andra såsom orena och olämpliga; och ehuru vi kanske icke förstå på jvad sätt e;;er hvarför samliga af dessa födoåmnen äro osunda och ohälsosamma, ha vil all anledning tro, att så är förhållandet, såsom t. ex. svin, kaniner, ål, etc.  Vi öfverträda ingen lag genom att äta dessa saker, emedan vi icke äro judar; det oaktadt skulle vi likväl vara misstänksamma i fråga om dem och gifva akt på i hvad mån de äro hälsosamma eller ohälsosamma, ty vi äro skyldiga att iakttaga hälsans lagar, så långt vi kunna urskilja dem.

På lika sätt kunna vi se, att hvilan hvar sjunde dag, anordnad för Israel, icke blott innebar en typisk lärdom utan var också en nödvändig anordning för nuvarande mänskliga förhållanden.  Det erkännes allmänt, till och med af dem, som icke alls fråga efter Guds ord, att en hvila hvar sjunde dag är till gagn, icke blott för människorna utan också för djuren. [455] Dessutom påstå somliga, att denna nödvändig­hetens lag af hvila från oafbrutet arbete gäller också för en del döda ting, t. ex. de rullande järnvägs­materialen etc. Vi citera följande från »The London Express» såsom belysande denna sak. Den säger:

»Det må låta underligt att höra folk tala om en trött »jiirnaxel» eller en uttröttad »järnvägsskena», men sådana uttryck hör man utmed järnvägar och i maskinverkstäder, och det anses riktigt. Ni torde icke kunna föreställa er, att en liflös metall blir trött, men sakkunniga personer, förtrogna med mekanismens lagar, säga, att arbetet tröttar der, och att den behöfver hvila, alldeles såsom vi. »hvad var orsaken till attaxeln gick af?» frågade en trafikchef. »Uttröttad metall», svarar inspektören. Detta svar är vanligt och i flesta fall öfverensstämmande med det verkliga förhållandet. Stundom går en axel af eller går ett hjul sönder under mycket mindre ansträngning än vanligt, och den noggrannaste undersökning, som är möjlig, visar ingen felaktighet eller svaghet. Detta leder ingeniörerna till att gifva »den uttröttade metallen» skulden. Kraften hos stålet kan tröttas lika väl som musklerna i kroppen, och metall, som icke får sin hvila, upphör att göra. tjänst och kan förorsaka stor fara. Åtminstone säga ingeniörerna så, och de påstå, att utan hvila försvagas molekylernas inbördes frändskap hos metallen, till dess den brister. Då inställa sig svårigheterna.»

I Frankrike bestämdes det under den otrosperiod, som följde i samband med kommunen, att utplåna bibelns sabbat — hvar sjunde dag — och att i stället ha kvar tionde dag såsom en hvilodag, men detta befanns vara otillräckligt, och huru mycket fransmännen än önskade räkna efter metersystemet, upptäckte de snart, att naturen hade sitt eget sätt, och att den utmärker talet 7 och godkände det på något oförklarligt sätt. De funno t. ex., att krisen vid en feber inföll på sjunde dagen, eller fjortonde eller tjugoförsta, och att om ingen gynnsam vändning inträffade på eller före den trettiofemte dagen, döden vanligen följde. De voro ur stånd att förändra detta och att [456] komma febern att uppnå en kris efter decimalsystemet.

Så långt ifrån att vilja försvara borttagandet af den kristna söndagen, uppmana vi till att den bibehålles såsom en förmån för den naturliga människan, såväl som till andlig förmån för den nya skapelsen. Vi yrka på att intet göres, som i någon mån eller grad kunde förhindra eller åsidosätta denna stora välsignelse, som kommit till oss indirekt genom den judiska lagen. Det är sant: vi skulle vara glada, om alla kunde erkänna den dagen såsom en dag för frivillig hängifvenhet åt Herren, men då flertalet ej kan betrakta den så, kunna vi lika väl tillåta dem att hvila under en oskadlig förblindelse beträffande detta ämne — en förblindelse som verkligen kan vara till deras nytta.

De nya skapelserna behöfva icke något särskildt råd beträffande det rätta användandet af den dagen, då deras lif såsom ett helt blifvit invigdt och helgadt åt Herren och hans tjänst. Som de icke vandra efter köttet utan efter anden, skola de söka att särskildt använda ett sådant gynnsamt tillfälle till att förhärliga Gud i sina kroppar och i sin ande, hvilka tillhöra honom. Lof, tacksägelse, förböner och förmaningar i öfverensstämmelse med det gudomliga ordet och planen äro i sin ordning. Men vi fordra icke, att Herrens dag eller söndagen uteslutande användes för religiösa andaktsöfningar. Gud har icke befallt det, och ingen annan har rätt att göra det. Emellertid, där vårt hjärta är, där vår sympati och kärlek är, där finna vi glädje i att vara, och vi kunna med säkerhet antaga, att hvarje medlem af den nya ska' pelsen skall finna sin högsta. glädje, sitt största nöje uti förening och gemenskap med Herren och bröderna, och att han följaktligen mycket sällan skall förgäta att komma tillsammans med dem, såsom skriften uppmanar men icke befaller.  — Ebr. 10:25.

[457] Hvad vi göra frivilligt såsom för Herren, utan befallning, är ett så mycket större bevis på vår kärlek och trohet i förhållande till honom och hans egna och blir utan tvifvel uppskattadt af honom i enlighet därmed. Många af den nya. skapelsens medlemmar ha barn eller skyddslingar i sin vård, och dessa skulle rätt undervisas om kvad som är tillbörligt på denna dag, om fördelarna af densamma samt de rimliga friheter de få åtnjuta. Ingenting i Guds ord ger stöd åt det tyranniska tvång, hvilket funnit väg in i kristna hem under namn af puritansk sabbat, enligt hvars lag ett leende på denna dag skulle vara en synd, att kyssa sitt eget barn ett brott, att taga en stilla promenad eller att sitta under träden och betrakta naturen ett vanhelgande — till och med under det vi låge upp från naturen till naturens Herre. Det är väl, att vi icke, under det vi ställa oss fjärran från denna falska uppfattning, slå öfeer till motsatt ytterlighet, såsom många göra, i det de gilla skämt, olika slags spel, världslig musik, eller hvilket söm helst slag af arbete, som kunde göras en annan dag. Den nya skapelsens barn skulle på hvarje förnuftigt sätt återspegla. ett sundt förnufts ande, hvilken Gud lofvat deras föräldrar genom den heliga anden och genom sanningens ord. Ett förståndigt, värdigt upprätthållande af den första dagen i veckan, såsom en dag af hvila, andlig och moralisk förkofran, samt gemensamt umgänge inom familjen och bland lemmar af herrens familj — den nya skapelsen — skall helt visst medföra välsignelse för dem, som så göra.

Ett annat vägande skäl med hänsyn till söndagens upprätthållande utgöres af de staternas lagar, som finnas. I många stater finnas särskilda lagar och bestämmelser beträffande söndagen. Herrens folk skall vara laglydigt, icke mindre utan mer än andra, i alla de saker, som icke strida mot dess samvete. Om därför två eller tre hvilodagar i veckan blefve påbjudna [458] af den civila lagen, skulle den nya skapelsen iakttaga dem och betrakta anordningen såsom en välsignelse, såsom förökande dess tillfällen till andlig utveckling. Men då de äro ett världsligt påbud och icke af gudomlig föreskrift, behöfver icke den nya skapelsen känna sig bunden att hålla dem utöfver de världsliga bestämmelserna angående deras upprätthållande.

Israels sabbat typisk.

Vi ha redan sett, att den judiska sabbatens förpliktelser, kungjord på Sinai berg, icke gals någon annan nation än Israel och följaktligen icke var bindande för något annat folk än judarna. Dess första iakttagande, som omtalas i skriften, skedde sedan den första delen af den judiska lagen — påsken — hade blifvit instiftad. När Israel lämnat Egypten och kommit in i öknen, fick det sin första lärdom angående iakttagandet af en hvilodag i samband med insamlandet af manna, innan de kommo till berget Sinai, där de tio Guds bud gåfvos. Ingenting sades till Adam, Enok, Noa, Abraham, Isak eller Jakob beträffande hållandet af en sabbat. Hvarken direkt eller indirekt står det nämndt. Det enda föregående omnämnandet af ordet »sabbat» finnes i samband med berättelsen om skapelsen, där det säges oss, att Gud hvilade på den sjunde dagen, hvilken vi redan sett icke var en tjugufyratimmarsdag utan en dag på sju tusen år.

När Gud gaf Israel befallning om en sjundedagshvila, visade Gud öfverensstämmelsen mellan deras hållande af en 24-timmars period och hans egen tevila på en större och högre skala, och detta leder oss till att draga den slutsatsen, att förutom den välsignelse, som Israel erhöll genom en hvilodag hvarje vecka, fanns det dessutom en typisk lärdom däri för den nya skapelsen, liksom vi verkligen finna typiska lärdomar i samband med hvarje drag hos detta folk och dess lagar.

[459] Den sjunde dagen, den sjunde månaden och. det sjunde året voro alla bemärkta i lagen. Den sjunde dagen såsom en tid af hvila från arbete, en tid af hvila för kroppen, den sjunde månaden såsom den, i hvilken försoningsoffret verkställdes, på det de måtte hafva hvila från synden, och det sjunde året under hvilket korn befrielse från slafveri och träldom. Dessutom, såsom vi redan sett, ledde det sjunde året, multipliceradt med sig själf (7 X 7 = 49), upp till det femtionde eller jubelåret, under hvilket alla inteekningshandlingar, fordringar och domar mot personer upphäfdes, och hvarje familj tilläts att återvända till sin egendom — befriad från alla följder af föregående misstag, orättfärdigheter etc. Vi ha redan sett, att antitypen till Israels jubelår kommer att blifva tusenårsriket och dess allmänna »tider för alltings återställelse, hvarom Gud af ålder talat genom sina heliga profeters mun», hvarvid antitypen är ofantligt mycket större än typen och tillämplig på människosläktet i allmänhet.

Låtom oss nu särskildt gifva akt på den typiska sjunde dagen. Liksom det sjunde året leder den (7 X 7 = 49) till en femtionde- eller jubeldag, hvilket framställer samma tanke som den sjunde dagen, nämligen hivila, men mera eftertryckligt.

Hvilken välsignelse symboliserades för det andliga Israel genom det naturliga Israels sjundedagssabbat eller hvila? Aposteln besvarar denna fråga (Ebr. 4:1-11), då han säger: »Låtom oss därför, då ett löfte står kvar att inkomma i hans hvila (sabbat), frukta, att någon bland eder må befinnas hafva blifvit tillbaka ... Ty vi, som tro, få inkomma i hvilan (hållandet af sabbaten) ... Emedan det således står kvar, att några inkomma dit, och de, som först fingo det glada budskapet, icke kommo där in för sin otros [460] skull ... Således står en sabbatsro åter för Guds folk. Ty den, som har kommit in i hans hvila, han har ock fått hvila från sina verk, likasom Gud från sina. Så vinnläggom oss nu att inkomma i den hvilan, på det att ingen må förfalla till samma exempel af otro.» Här framställer aposteln för oss en tvåfaldig lärdom: 1) Att det är vår förmån att nu inträda i hvilan, och. i verkligheten njuta alla, som i sanning mottagit Herren och helt hvila i förtröstan på honom, den antitypiska sabbaten eller hvilan i den närvarande tiden — trons hvila. 2) Han påpekar också det förhållandet för oss, att för bibehållande af denna närvarande hvila och för att tillförsäkra oss inträde i den eviga sabbaten, »sabbatsro, som står åter för Guds folk», det himmelska riket, skall det vara nödvändigt för oss att förblifva i Herren — alltfort öfva tro och lydnad mot honom.

* Del II, kap. 6.

Det är icke nödvändigt att för den nya skapelsens lemmar påpeka, när och huru de lnträda i trons hvila, när och huru Guds frid, som öfvergår allt förstånd, började regera i deras hjärtan, och full förtröstan till honom började drifva bort fruktan och missnöje. Den började med vårt fulla mottagande af Herren Jesus, genom hvilken våra synder öfverskyldes genom tillräknandet af återlösarens, Messias', förtjänst, den tillväxte, allt eftersom vi igenkände honom såsom den nya skapelsens hufvud och arfvinge till det abrahamitiska löftet samt oss själfva såsom kallade af Gud att vara hans medarfvingar i detta välsignelsens rike. Den fullkomliga hvilan eller sabbatsglädjen kom, när vi öfverlämnade vårt allt åt Herren och antogo hans löfte om ledning på den smala vägen till riket. Där hvilade vi från våra egna verk, från alla ansträngningar att rättfärdiga oss själfva; vi bekände, att vi voro ofullkomliga och ovärdiga gudomlig nåd och oförmögna att själfva göra oss värdiga. Där mottogo vi med tacksamhet den gudomliga nåden, som erbjudits oss i återlösningen genom Kristus Jesus, vår [461] Herre, och denna utlofvade »nåd till hjälp i rätt tid» och förbundo oss att blifva Jesu lärjungar — att följa hans fotspår » allt intill döden».

Aposteln förklarar, att vi inkommit i tevilan, liksom Gud hvilade från sina verk. Vi ha redan sett, att Gud hvilade från skapelse verket, sedan han fullbordat det genom att skapa människan till sin afbild. Han har sedan tillåtit synd och död att skada hans rena skapelse. Han har icke höjt sin makts arm till att förhindra detta verks framgång, ej heller för att binda och hindra Satan, den store bedragaren. Gud hvilar, väntar — helt och hållet öfverlåtande åt Messias att fullborda verket. Vi inkomma genom tron i Guds hvila, när vi igenkänna Kristus såsom Guds smorde, bemyndigad att utföra hela detta verk, icke blott för oss (den nya skapelsen, hans kropps lemmar) utan också ett verk af välsignelse och återställelse för hela människosläktet — för hvem helst som vill mottaga gudomlig nåd genom honom.

Vi se tydligt, hvar vår hvila som särskilda lemmar af den nya skapelsen begynte, men det är nyttigt, att vi också kasta en blick tillbaka och gifva akt på hvar denna tevila begynte beträffande den nya skapelsen såsom ett helt. Vi se, att apostlarna åtnjöto ett visst mått af hvila och förtröstan, under det Herren var med dem i köttet, men icke den fullkomliga hyllan. De fröjdades, emedan brudgummen var ibland dem, fröjdades i honom, ehuru de icke förstodo längden och bredden af hans kärlek och tjänst. När Mästaren dog, blef deras hvila, glädje och frid förstörd, och enligt deras egna ord var orsaken till alla deras missräkningar: »Vi trodde, att han var den, som skulle förlossa Israel» — men de hade bedragit sig. När han uppstått från de döda och uppenbarade sig för dem samt bevisade sin uppståndelse, började deras tvifvel och fruktan att gifva vika, men deras glädje och frid kom icke tillbaka i fullt mått. De oro förvirrade. [462] Likväl hörde de och togo i akt uppmaningen att stanna i Jerusalem, till dess de blefvo beklädda med kraft.

Dc förblefvo i väntan — huru länge? Vi svara, att de väntade sju gånger sju dagar — fyrtionio dagar, och den följande, den femtionde dagen, jubelsabbatsdagen, uppfyllde Gud sitt nådefulla löfte till dem och tillät att de, som mottagit Jesus, skulle få inkomma i hans hvila, hållandet af den nya skapelsens högre sabbat. De inkommo i hans hvila genom att mottaga pingstvälsignelsen, som talade »frid genom Jesus Kristus», hvilket tillkännagaf för dem, att ehuru Jesus dött för syndare och uppfarit till himmelen och var osynlig för deras ögon, var han likväl erkänd af Jehova, att hans offer för synden hade blifvit mottaget, och att. de sålunda kunde hvila vid förtjänsten af det verk, som han fullbordat — hvila, förvissade om att alla Guds löften skulle vara ja och amen i och genom honom, hvila, förvissade om sina egna synders förlåtelse och sitt eget mottagande hos Fadern. Detta förvissade dem också om att alla de utomordentligt stora och dyrbara löftena, sammanfattade i Jesus, komma att uppfyllas, och att de skola taga en ärofull del däri, när deras hjärtan blifvit väl renade genom nåden —om de å sin sida bevisa sig trogna mot öfverenskommelsen och »göra sin kallelse och utkorelse fast» genom att förblifva i Kristus genom lydnad mot den gudomliga viljan.

Alla, tillhörande den nya skapelsen, hvilka mottagit den heliga anden, hafva då inkommit i den antitypiska hyllan, och i stället för att längre njuta en sjunde dags kroppslig hvila, njuta de nu en. ständig hvila i hjärta, sinne och tro på Guds Son. Det oaktadt är denna hylla icke målet, icke den fulla antitypen. Den stora »sabbatshvila», som återstår för Guds folk, skall komma vid slutet — till alla dem, som. med glädje fullborda loppet. Under tiden måste trons hvila fortgå, [463] ty den är en försmak och försäkran om hvilan därefter. Dess vidmakthållande fordrar icke blott lydnad efter förmåga i tanke, ord och handling utan också förtröstan på Herrens nåd. Sålunda kunna vi blifva starka i Herren och i hans starkhets makt till att vandra i hans fotspår. Vår hvila och förtröstan måste vara, att han både är mäktig och villig att förhjälpa oss till att blifva »mer än öfvervinnare» och låta oss få del i det stora verket under det antitypiska jubelåret.