STUDIER I SKRIFTEN

Andra Delen - Tiden är nära.

 KAPITLET 3

TIDSPROFETIANS UPPFYLLELSE VID KRISTI
FÖRSTA TILLKOMMELSE.
Dan 9:23-27.

De sjuttio veckorna i Daniels profetia. — Händelser förutsagda att äga rum inom den tiden. — Tiden för Messias’ tillkommelse angifven och en princip fastställd genom det sätt, på hvilket detta skett. — En nyckel till andra tidsprofetior. — Tiden för Messias’ korfästelse angifven. — Den särskilda ynnesten mot Israel såsom ett folk afkortad i rättfärdghet men förlängd mot enskilda. — Smörjandet af det allraheligaste. — Nöd utgjuten öfver det ödelagda. 

“SÅ förstå nu saken och betrakta synen. Sjuttio veckor äro bestämda öfver ditt folk och öfver din heliga stad, till dess öfverträdelsen varder afslutad, synden ändad, missgärningen försonad, evig rättfärdighet framhafd, synen och profetian beseglad och det allraheligaste smordt. Vet därför och förstå, att från den tid, då befallningen utgår, att Jerusalem åter skall uppbyggas, äro intill Messias, Fursten, sju veckor och sextio två veckor (7 och 62 = 69 veckor), och gatorna och murarna skola, återuppbyggas, ehuru i tider af trångmål.

Och efter de sextio två veckorna skall Messias blifva, dödad, men icke för sin egen skull. Och staden och helgedomen skall en antågande furstes folk förstöra (den romerske fursten — Titus' armé), och slutet på detta skall blifva med (förorsakas af) en flod, och intill krigets slut är förödelse bestämd. Och han (Messias) skall stadfästa förbundet för många under en vecka (den sjuttionde eller sista veckan af förbundets ynnest). Och i midten af veckan skall han komma slaktoffret och spisoffret att upphöra, och på grund af de vidt utbredda styggelserna skall han (Messias) det ödelagda» (folket — representeradt af Jerusalem). och det (i Guds plan) bestämda skall utgjutas öfver det ödelagda» (folket — representeradt af Jerusalem). — Dan. 9: 23-27, eng. öfv. [61]

[62] Medan denna profetia angifver början af den judiska ålderns »skörd» och vår Herres närvaro där såsom öfverskördemannen, finnes det flera profetior, som mycket tydligare utmärka början af evangelieålderns »skörd», i hvilken vår Herre vid sin andra tillkommelse likaledes kommer att vara öfverskördemannen. Uppfyllandet af denna profetia belyser profetiska uppfyllelser i allmänhet och fastställer därjämte en märklig punkt i en annan profetia, till hvilken vi skola återkomma.

Medan många profetior gemensamt fastställa och bekräfta årtalet för Kristi andra tillkommelse, så var det endast denna, som tillkännagaf tiden för hans första ankomst. Om dess uppfyllelse klart konstateras, så skall detta blifva en hjälp för oss vid beräknandet och bedömandet af de profetior, som ha alseende på hans andra tillkommelse. Af denna orsak gifva vi här plats åt denna uppfyllda profetia, äfvensom emedan det kommer att blifva nödvändigt, att några af de data, som äro fastställda i denna profetia, blifva förstådda i sammanhang med de profetior, som afse Kristi andra tillkommelse, och som skola behandlas längre fram.

Många syner hade visats för Daniel, såsom det be­rättas i 4: de, 7: de och 8: de kapitlen af hans profetia. Och alla dessa visade stor välmåga och framgång för hedniska riken, men hans särskilda intresse gällde Israel, och han hade icke blifvit underrättad om Israels framtid. Dock visste han af Jeremias profetia (Jer. 29:10; 2 Krö. 36:20-23), att Judéens ödeliggande skulle räcka i sjuttio år, och som han visste, att denna tid snart var till ända (Dan. 9:2), bad han ifrigt om att Guds ynnest skulle återvända till Israel (vers 17-19), och det föregående var Guds svar till honom ge­nom en ängel.

Den afmätta eller »bestämda» perioden af Israels historia, som här visas, är »sjuttio veckor» från en gif [63] ven utgångspunkt, — nämligen från utgåendet af ett påbud, att »Jerusalem åter skall uppbyggas». (Märk! icke templet.) Under denna tid skulle stora ting kom­ma att fullbordas; staden skulle återuppbyggas under ogynnsamma omständigheter (Neh. 4), i tider af trångmål, synden skulle ändas, därigenom att försoning gjordes för missgärningen, och rättfärdighet (rättfärdiggörelse) skulle upprättas — icke lika den, som år efter år åstadkoms med tjurars och bockars blod, utan den verkliga och »eviga rättfärdighet», som skulle åvägabringas genom Kristi offer. Daniel blef också underrättad om att han, som skulle införa det bättre offret, därigenom skulle komma lagens förebildliga slaktoffer och spisoffer att upphöra.

I denna period skulle Messias, Israels länge väntade frälsare, komma, och sju veckor och sextio två veckor eller sextionio veckor framställas såsom tidslängden till Messias' närvaro. Och därefter skulle han dödas, men icke för sin egen skull. Efter Messias' ankomst skulle alltså återstå en vecka, den sista, den sjuttionde af denna utlofvade ynnest, och i midten af denna vecka, var det förutsagdt, skulle han komma de förebildliga offren att upphöra genom att gifva »sitt lif till skuldoffer» för synden. — Es. 53:10-12.

Dessa sjuttio veckor eller fyra hundra nittio dagar representerade fyra hundra nittio år, i det hvarje symbolisk dag representerade ett år. Och det faktum, att den enda tidsprofetia, som har direkt afseende på Kristi första tillkommelse, uppfylldes på detta sätt, förser nyckeln till några andra profetior. Och längre fram skall visas, att dessa på samma sätt blifvit dolda i symboliska tal — en dag för ett år —, till dess den rätta tiden för deras lösning kommit. Denna profetia var så affattad, att Daniel och andra judar skulle kunna, om de så ville, hålla den för otrolig och med tiden glömma den, eller att den måtte ihågkommas af dem, som »väntade efter Israels tröst», och som möjligen [64] kunde sluta sig till att tiden var symbolisk, såsom det var rörande Hesekiel (Kap. 4:6). Säkert är, att de trogna förstodo att vänta Messias, och det är till och med skrifvet, att alla voro i väntan beträffande honom (Luk. 3:15), äfven om de icke alla kunde mottaga honom på det sätt han kom.

Det bör märkas, att de sextionio symboliska veckor­na eller fyra hundra åttiotre åren sträcka sig till Messias, Fursten, och icke (blott) till Jesu födelse i Betlehem. Det hebreiska ordet Messias, som motsvarar det grekiska ordet Kristus, betyder den smorde och är snarare en titel än ett namn. Jesus var icke den Smorde, Messias, Kristus, förrän efter sitt dop. Jämför Apg. 10:37, 38 och Matt. 3:16. Han smordes med den heliga anden omedelbart vid uppstigandet ur vattnet. Detta var, när han hade uppnått mandom, som var trettio år enligt lagen, under hvilken han var född, och under hvilken han och hvarje jude stod, till dess han ändade dess herravälde genom att uppfylla dess fordringar — »fastnaglande den vid korset». Därför sträcka sig de sextio nio veckorna i denna profetia till hans dop och smörjande, från hvilken tid, och icke förr, han var Messias, Kristus, den Smorde. Alltså ändade de sextionio veckorna eller fyra hundra åttiotre åren på hösten år 29 e. K. Och där uppfylldes den delen af profetian, som lyder : »Från den tid, då befallningen utgår, att Jerusalem åter skall uppbyggas (Dan. 9:25, eng. öfv.), äro intill Messias (den Smorde), Fursten, sju veckor och sextio två (sextio nio) veckor.» Sålunda finna vi, att den sjuttionde veckan började där och uppfylldes likt de öfriga — ett år för en dag.

De flesta, som hafva skrifvit rörande detta ämne, hafva börjat räkna denna period från Artaxerxes' sjunde år, då Esra (Esra 7:7-14) erhöll ett uppdrag, som ansetts vara verkställandet af Cyrus' påbud. (Esra 1:3; 5:13; 6:1-12.) Det bör dock märkas, [65] att Cyrus' order var, att Herrens hus skulle byggas —templet och förgårdens mur. Men det var ett helt annat påbud, som utfärdades till Nehemia i Artaxerxes' tjugonde år, nämligen att återuppbygga Jerusalems murar, hvilka vid den tiden ännu icke voro iståndsatta. (Neh. 2:3-8; 6:15; 7:1.) Och det är från detta, påbud, att »Jerusalem åter skulle uppbyggas», som denna Daniels profetia bör dateras. Hela berättelsen öfverensstämmer med detta; det finnes blott en sak, som skenbart tyckes tala däremot i den profetia af Esaia rörande detta påbud, hvilken (profetia) hade sagt om Cyrus icke blott, att han skall »släppa mina fångar lösa», utan ock: »Han skall bygga upp min stad.» (Es. 45:13.) Denna skenbara motsägelse fölklara vi sålunda: Det ord, som här är öfversatt med stad, är ir och betyder en med murar omgifven plats. Och vi anse, att det är tempelförgårdens murar, som här åsyftas, och härmed öfverensstämma ofvan berörda fakta. Samma ord ir är öfversatt med (för-)gård i 2 Kon. 20:4 af eng. bibeln.

Årtalet för Nehemias uppdrag uppgifves vanligtvis vara 445 f. K. Men d:r Hales kronologiska arbete (sid. 449 och 531) och d:r Priestlies afhandling öfver »Harmony of the Evangelists» (= Harmonien mellan evangelisterna), sid. 24-38, visa, att den allmänna uppfattningen förlägger datumet för denna händelse nio år för sent, hvarför vi få år 454 f. K. såsom det verkliga årtalet för Nehemias uppdrag, och med detta datum öfverensstämmer Daniels förutsägelse (Kap. 9:25) rörande befallningen att återställa och uppbygga Jerusalem.

Enär sextionio veckor (7 och 62) eller fyra hundra åttiotre år sträcka sig till Messias (den Smorde), Fursten, så draga vi från denna period af sextionio symboliska veckor eller fyra hundra åttiotre (483) år alltså fyra hundra femtiofyra (454) år före Kristus såsom det rätta årtalet för befallningen att åter uppbygga [66] Jerusalem, och återstoden —  29 e. K. — bör således angifva det år, i hvilket den Smorde (Messias) skulle uppenbaras. Detta är i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad vi redan visat, nämligen att Jesus blef döpt af Johannes och erhöll andens smörjelse omkring den 3: dje oktober år 29 e. K., vid hvilken tid han var trettio år gammal enligt det rätta årtalet för hans födelse, såsom det visats i föregående kapitel.

Vår Herres ämbete omfattade tre och ett halft år och ändade med hans korsfästelse vid tiden för påskfesten, på våren år 33 e. K. Häruti uppfyllde han exakt profetian rörande den återstående eller sista (sju års) veckan af den utlofvade ynnesten, hvilken profetia lyder : »Efter (7 och 62) sextionio veckor skall Messias blifva dödad (Donay öfversättningen, »slaktas»), men icke för sin egen skull»* — »i midten af veckan (den återstående — 70:de) skall han komma slaktoffret och spisoffret att upphöra».

* Uttrycket »men icke för sin egen skull» återgifves olika i andra öfversättningar, af hvilka åtskilliga ligga framför oss, men enligt vår tanke är detta den bästa och tydligaste.

De offer, som enligt lagen framburos, upphörde där. Prästerna fortforo visserligen att år efter år frambära offer af djur, rökelse etc.; men dessa offer antogos icke af Jehova och voro icke i någon mening offer för synd. Då det sanna offret kommit, då vår Herre Jesus framburit sig själf för att »utplåna synden genom sitt offer» (Ebr. 9:26), kunde Jehova icke längre erkänna något annat såsom offer, ej heller någon nödvändighet därför.

Där, på korset, fullbordade Messias, hvilken hade offrat sig själf under tre och ett halft år, sitt verk (Joh. 19:30) och »ändade» sålunda »synden», åstadkom fullständig försoning för människors orättfärdighet och bringade alltså människosläktet en evig rättfärdiggörelse från synd i stället för det typiska årliga [67] rättfärdigandet, som åstadkoms genom typerna för det typiska folket, Israel. Messias' död var också beseglingen — garantien för uppfyllelsen — af alla syner och profetior om kommande välsignelser och om »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». (Apg. 3:21.) Dessa löften, både det abrahamitiska och det nya förbundet, betryggades eller gjordes säkra med »hans eget dyra blod» (Luk 22:20; 1 Kor. 11:25), hvilket talar bättre för oss än tjurars och bockars blod. Ja, det talar om evig rättfärdiggörelse och bortskaffande af synden för alla dem, som mottaga honom. Och under återstoden eller den senare hälften af den sjuttionde eller sista veckan af ynnesten mot judarna — de tre och ett halft år som började med pingsten — blefvo hans efterföljare, de »allraheligaste» af detta folk, smorda med Guds heliga ande, såsom Messias hade blifvit i slutet af den sextionionde veckan.

Sålunda uppfylldes framställningarna i versen 24 af denna profetia : »Sjuttio veckor äro bestämda öfver (afsatta för) ditt folk och öfver din heliga stad, till dess a) öfverträdelsen varder afslutad, synden ändad, missgärningen försonad, evig rättfärdighet framhafd, b) synen och profetian beseglad och c) det allraheligaste smordt.» Profetian utvisade icke, att hela detta verk skulle uppskjutas till den sista »veckan», då Messias skulle vara närvarande, och utan tvifvel ansågo de, att detta verk innebar stor moralisk förbättring å deras sida, hvilket skulle bereda dem för Messias och för deras nations smörjande under honom till det »allraheligaste» folket, som skulle välsigna världen i allmänhet. De hade icke genom århundradens erfarenhet lärt, att de voro oförmögna att bortskaffa synden och åstadkomma försoning för orättfärdigheten, och att det skulle erfordras ett fullkomligt lösenoffer för att fullborda det stora verket att utplåna synden och rättfärdiggöra de fördömda.

[68] Ehuru Daniels profetia visade, att Messias skulle komma att dödas i midten af den sista veckan, så visade den dock icke å andra sidan, att massan af hans folk skulle komma att vara oheliga och därför blifva förkastade, såsom de ock blefvo, i midten af denna vecka. (Matt. 23:38.) En annan profet hade sagt: Han skall fullborda verket och afkorta det i rättfärdighet (rättvisligen), och allt fullbordades under förra hälften af den sista veckan (de tre och ett halft åren för Jesu ämbetstid), utom smörjandet af det allraheligaste.

Men huru blef det med återstoden af den sjuttionde veckan, de tre och ett halft år af den, som sträckte sig bortom korset? Lofvade Jehova, att afsätta sjuttio veckor af ynnest för Israel och i verkligheten icke gaf dem mer än sextio nio och en half ? Vid första påseendet synes det så, i synnerhet då vi erinra oss, att det var just fem dager före hans död »i midten af veckan», som Jesus grät öfver staden och förkastade den, sägande: »Edert hus skall lämnas eder öde.» Dock är det icke så: Jehova, kände slutet af begynnelsen, och när han lofvade sjuttio veckor, så menade han det. Således måste vi vänta att finna ynnest mot detta folk under tre och ett halft år efter korsfästelsen, oaktadt de då lämnades öde som en nation.

Att israeliterna som ett folk icke voro lämpliga att mottaga den förnämsta eller andliga ynnesten (ej heller den jordiska) framgick däraf att de förkastade Messias, såsom Gud hade förutsett och förutsagt; därför var det till ingen nytta för dem att fortsätta deras nationella pröfning bortom midten af den sjuttionde veckan, och där förkortades eller afbröts den, då de lämnades »öde» — utstöttes från ynnest. Under återstoden (tre och ett halft år) af deras period blef ynnesten förökad, ehuru den begränsades till »kvarlefvan», de heligaste, renaste eller mest passande, hvilka allena den kunde gagna. (Es. 10:22, 23. Jämför [69] Rom. 9:8.) Ynnestens förökande bestod däri, att den gjorde uteslutande denna kvarlefva till föremål för tre och ett halft års uppmärksamhet och tjänst under de större förmåner, som andehushållningen erbjöd. Denna verksamhet, som började med lärjungarna vid pingsten, nådde sannolikt allt det mogna hvetet bland detta folk under denna period af särskild ynnest. Se Apg. 2: 41 och 4:4 beträffande resultatet af de första få dagarna.

Af denna orsak var det, som Jesus, ehuru han sma­kat döden för alla och evangelium skulle förkunnas alla, befallde sina lärjungar att börja i Jerusalem. Ej heller fingo de lämna detta särskilda verk eller erbjuda den nya hushållningens ynnest åt några andra, förrän de tre och ett halft åren af utlofvad ynnest åt Israel voro fullbordade — förrän Gud särskildt sände dem till hedningarna så väl som till judarna. — Apg. 10.

Det exakta årtalet för Kornelius' omvändelse kunna kronologerna endast gissa sig till; därför anses den enligt olika beräkningar hafva ägt rum från år 37 till år 40 e. K. Men med hänsyn till denna tydliga profetia, som vi nu betrakta, tvifla vi icke på att den inträffade på hösten år 36 e. K.; ty vid denna tidpunkt ändade de sjuttio veckorna eller fyra hundra nittio åren af ynnest för Israel. Enär deras särskilda ynnest då upphörde, skulle detta på ett högst passande sätt utmärkas därigenom, att evangelium blef sändt till hedningarna. Israeliterna voro icke utestängda från evangelium efter detta utan behandlades på samma sätt som hedningarna, ehuru deras fördomar utan tvifvel gjorde, att de öfriga kommo i en mindre gynnsam ställning. Som de »heligaste» redan blifvit uttagna, blef evangelium icke längre begränsadt uteslutande till dem utan stod öppet för hvar och en, som hade öron till att höra.

Efter de sjuttio veckornas förlopp kom den nöd och vedermöda, som omnämnes i slutet af 26:te och [70] 27: de verserna. Den romerske fursten kom och förstörde staden och templet, och likt en öfversvämmande flod lämnade han bakom sig förfärlig ödeläggelse och förstöring. Och Messias, hvilken de förkastade, har tillstadt ondt af olika slag att drabba detta folk alltsedan och kommer att tillstädja det »ända till slutet», till dess de hafva fått nog och han skall säga:  »Talen ljufligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad.» (Es. 40:2.) Under tiden skall det, som är bestämdt, utgjutas öfver detta ödelämnade (eller förkastade) folk, till dess deras bedröfvelses mått är fullt— till den dag, när de skola säga : »Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!» Denna Israels förlossningsdag håller nu på att randas, Gud vare lof, och ehuru deras ödeläggelse och trångmål ännu icke äro till ända, så påskyndar dock hvarje timme den stund, när deras af fördom förblindade ögon skola öppnas och de skola se honom, som de hafva stungit, och när de skola sörja honom, såsom man sörjer sin ende son. — Sak. 12:10.

Enär många vid läsningen af det här undersökta stället råkat i förvirring och misstag till följd af oförmåga att rätt förstå uppställningen af profetens ord, i det de sammanblanda Messias, Fursten, med den romerske fursten etc., så tillråda vi ett noggrant studium af detta ställe, såsom det blifvit anordnadt i början af detta kapitel, under aktgifvande på de förklarande anmärkningarna inom parenteser.