STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme ditt rike

 FEMTE KAPITLET

SKÖRDETIDEN.

Skördens kronologiska plats. – Dess syftemål och stora betydelse. – Tidsprofetiornas brännpunkt. – Förberedelser för skörden. – Betydelsen af de profetiska vittnesbördens sammanlöpande i en punkt. – Herrens närvaro. – Förnuftiga invändningar besvarade. – Ingåendet i vår Herres glädje.

[119] »Skördetiden är världens (tidsDlderns) ände.» – Matt. 13: 39.

DEN OMSORGSFULLE forskaren torde hafva iakttagit, att den period, som kallas »ändens tid», är mycket passande sD benämnd, enär i den icke endast evangelieDldern slutar utan ock alla profetior, som ha afseende pD denna Dlders slut, dD utlöpa, i det de nD sin uppfyllelse. Samma klass af läsare torde äfven hafva märkt den särskilda, betydelsen af de sista 40 af dessa 115 Dr (1874-1914), hvilka 40 Dr kallas »änden» eller »skörden».

Denna period är den mest betydelsefulla och händelserika. tiden inom hela Dldern, ty under densamma mDste all Dlderns frukt samlas och inbärgas, och Dkern, som är världen (Matt. 13:38), mDste afröjas, plöjas och beredas för en annan sDnings- och skördetid – tusenDrsDldern. Betydelsen af händelserna under denna skördeperiod kan knappast öfverskattas, och dock kommer världen icke att känna till den, förrän dess mäktiga ehuru oigenkända’ krafter hafva utfört sitt bestämda verk. Och man gör väl i att komma ihDg, att detta icke är ett skördande af hela världen utan af den kristna. församlingen, ty det berör icke muhammedaner, bräminer, buddaister etc. utan endast Kristi sanna församling och sDdana, som med den äro mer eller mindre förenade – »kristenheten».

Men ehuru världen under hela perioden kommer att vara i fullkomlig okunnighet om dess karaktär, dock [120] i bäfvan och fruktan för utgDngen af dess sällsamma händelser (Es. 28:21), sD Dtnjuter Herrens lilla hjord af nu lefvande invigda efterföljare större upplysning, än som nDgonsin kommit nDgra af deras förelöpare till del, ty i denna period samla sig alla det profetiska vittnesbördets strDlar i en storartad brännpunkt och illuminera för trons öga hela Guds plan, inbegripande dess utveckling i det förflutna, närvarande och tillkommande.

Alltsedan början af ändens tid (1799) har Gud beredt sitt invigda »heliga folk», sin »helgedom», för de stora välsignelser han ämnade utgjuta öfver dem under dessa fyrtio skördeDr, hvilka välsignelser ocksD äro ämnade sDsom särskild beredelse för deras ingDende med Kristus i full glädje och medarfskap med honom sDsom hans brud. Exakt pD den »bestämda tiden», 1799, slutet af de 1260 dagarna, blef syndens människas, församlingens store förtryckares, makt bruten och dess välde borttaget. Med ett enda slag af sin mäktiga hand krossade Gud dD Sions fjättrar och bjöd de förtryckta att gD fria. Och fram kommo och komma medlemmarna af »helgedomsklassen», det »heliga folket», svaga och halta och ofärdiga och nästan nakna och blinda af fängelsemörkret och smutsen och eländet under den pDfliga träldomen. Stackars varelser! De hade försökt att tjäna Gud troget midt under förföljelsens röda flammor och hDllit fast vid Kristi kors, dD nästan hvarje annan sanning hade blifvit bortsopad, och modigt sträfvat att frigöra Guds »tvD vittnen» (det gamla och nya testamentet), som sD länge varit bundna, och som hade profeterat endast under döda sprDks säckduk. – Upp. 11:3.

I sin visdom öfverväldigade Gud dem icke med den stora flod af ljus, som nu förlänas helgonen. Varsamt ledde han dem framDt steg för steg i det han först renade dem frDn de pDfliga besmittelser, som ännu lDdde vid dem. Och som Gud sD drog helgedomsklassen, [120] följde den med och igenkände den goda herdens röst i de sanningstoner, som blottade de gamla villfarelserna, detta till 1846, hvilket profetian utmärker som det Drtal, dD en kärna af det »heliga folket», »helgedomen», skulle vara fria frDn pDfvedömets villfarelser, renad frDn besmittelser och redo att ersätta de orena människoteorierna med de rena och sköna sanningsprinciper, pD hvilka Herren och apostlarna hade grundat församlingen. SD smDningom leddes de till att vänta den stora höjden af välsignelse, dD Herren själf skulle komma, i Dlderns skörd. Deras flitigastu dium af Guds ord och berömvärda Dstundan att  känna, hvad till och med änglarna Dstunda att blicka in uti (1 Pet. 1:12), blefvo rikligen välsignade, ehuru  deras önskningar icke till fullo dD uppfylldes.

Ett fDtal trogna blefvo sDlunda undervisade i sanningens ord, fyllda med dess anda, luttrade och fullt afskilda frDn världen, renade frDn högmod och genom den disciplin, som missräkningen 1844 hade med sig, bringade till mera ödmjuk förtröstan pD Gud, och det förutsagda trettioDriga dröjsmDlet utvecklade hos de heliga tDlamod, ödmjukhet och kärleksfull undergifvenhet, till dess de spanande vid slutet af » de 1335 dagarna» (1874, tiden för skörden) mottogo och sändes ut att förkunna för hela helgedomsklassen det glada budskapet: »Se brudgummen !» Och alla af denna klass, som höra det, lyfta pD samma sätt upp sin röst, dD de igenkänna dess innebörd, och säga: »Se brudgummen!» Och detta skördebudskap till helgonen fortfar att gD ut och kommer att göra det, till dess det har nDtt alla de invigda och trogna. Denna underrättelse är icke för världem nu utam endast för Kristi blifvande brud. VDr Herre är icke brudgum för nDgon annan klass. Kunskapen om hans närvaro skall komma till världen pD ett annat sätt och vid en annan tid. Ingen är nu beredd att mottaga denna sanning utom de invigda, helgedomsklassen. För »härskaran» af namnkristna sD val som för världen är det dDrskap, [122] ej heller komma de att vara böjda för att pröfva de bevis, som framläggas i delarna af denna serie.

Icke endast pD detta sätt har Herren beredt sitt folks hjärtan och ledt dem pD vägar, som de icke kände, utan för denna tid, dD särskild hjälp behöfves, har han beredt underbara hjälpredor för bibelstudium, sDsom konkordanser och olika värdefulla öfversättningar af skriften, sD väl som underbart gynnsamma omständigheter för sanningens utgifvande i tryck och dess kringsändande med posten samt fördelarna af allmän bildning, sD att alla kunna läsa och studera för sig själfva och till sin egen tillfredsställelse pröfva alla läror, som framläggas, och detta under ett tillstDnd af frihet och fredlighet, sD att ingen kan ofreda eller förskräcka dem för att i detta sitt förehafvande utöfva full samvetsfrihet.

Efter en omsorgsfull granskning af föregDende del samt de föregDende kapitlen i denna torde den tänkande läsaren ha märkt, att pD samma gDng hvar och en af tidsprofetiorna uppfyller ett särskildt och bestämdt ändamDl, sD har hufvudsyftet med deras förenade och harmoniska vittnesbörd varit att genom antingen direkta eller indirekta bevis, eller bestyrkande vittnesbörd, med bestämdhet och noggrannhet utmärka Drtalet för Herrens andra tillkommelse och för upprättandet af hans rike pD jorden och äfvensD att utmärka de olika stadierna och medlen för dess upprättande, hvilket sker under skördeperioden.

För att vi mD fatta styrkan af dessa olika linjer af profetior i deras förhDllande till dessa centralsanningar, sD lDt oss samla dem i en brännpunkt och gifva akt pD huru dessa strDlar enhälligt och harmoniskt förenas och klart uppenbara det välsignade faktum, icke att vDr Herre kommer, eller att han snart skall komma, utan att han har kommit, och att han nu är närvarande, en andlig konung, och hDller pD att upprätta ett andligt rike under evangelieDlderns skörd, [123] eller ände, som skjuter in pD den nu gryende tusenDrsDldern. Vi hafva sett, att det skall komma »tider för alltings Dterställelse» – »tider af vederkvickelse» (Apg. 3: 19-21); vi hafva äfven sett, att Herren Jehova har fastställt en dag (tusenDrsDldern), pD hvilken han kommer att döma världen i rättfärdighet genom den man, som han därtill förordnat, hvarom han gifvit alla försäkran, i det han uppväckt honom ifrDn de döda (Apg. 17:31). Vi hafva sett, att evangelieDldern har varit församlingens pröfvotid eller domsdag, och att den slutar med ett skördande och förhärligandet af dem, som skola lefva och regera med Kristus ett tusen Dr – under världens domsdag, Dterställelsens tider –, och vi hafva äfven sett, att denna världens riken under denna världens furste, Satan, mDste lämna rum för Guds rike under härlighetens konung. Alla dessa stora händelser mDste vänta pD vDr Herres, konungens, brudgummens och skördemannens andra tillkommelse, hvilkens närvaro och verksamhet skola utföra dem, sDsom det blifvit förutsagdt.

De förebildliga jubelDrscyklerna utvisade Dr 1874 sDsom datumet för Herrens Dterkomst, och likväl var Drtalet i dem sD sinnrikt doldt, att det var omöjligt att upptäcka det ända till »ändens tid». Och detta vittnesbörd gjordes dubbelt starkt genom bevis frDn tvD stDndpunkter – lagen och profeterna – , hvilka tvD bevis voro helt och hDllet oberoende af hvarandra och dock bDda lika klara och öfvertygande.

Den underbara parallellismen mellan den judiska och den evangeliska nDdeshushDllningen lärde oss samma sanning med tillägg af ytterligare drag. VDr Herres andra tillkommelse i evangelieDlderns ände eller skörd, som inträffade pD hösten 1874, bevisar sig vara vid en tidpunkt, fullkomligt parallell med tiden för hans första tillkommelse i den judiska Dlderns ände. (Se tabellen öfver motsvarigheter, del II, sidorna 254 och 255.) Liksom hvarje framstDende drag i den evangeliska [124] hushDllningen kännetecknas af en motsvarande parallell i den förebildliga hushDllningen, sD finna vi, att den mest anmärkningsvärda händelse, som lärdes af jubelDret, har sin motsvarande parallell. VDr Herres närvaro sDsom brudgum, skördeman och konung visas i bDda hushDllningarna, Till och med rörelsen bland jungfrurna, dD de gingo ut att möta honom, deras missräkning och den trettioDriga tiden af dröjsmDl finna sin motsvarighet bDde i tid och omständigheter. Och parallellismen fortfar till det fulla slutet af denna nDdeshushDllnings skörd – intill öfverändakastandet af de riken, som till sin bekännelse äro kristna riken men i verkligheten »denna världens riken», och det fulla upprättandet af Guds rike pD jorden omkring slutet a.f Dr 1914 e. K., gränspunkten för hedningarnas tider. (Se del II, kap. 4.) Detta kommande trDngmDl och öfverändakastande hade, sDsom vi sett, sin parallell i Jerusalems förstöring och det fullständiga öfverändakastandet af den judiska statsförfattningen, Dr 70 e. K. – en annan parallell, som är motsvarande bDde i tid och omständigheter.

Cter hafva vi funnit, att vDr Herres andra tillkommelse är angifven af profeten Daniel (12:1), dock pD ett sDdant sätt, att det varit fördoldt till dess de händelser, hvilka förutsagts skola föregD densamma, hade inträffat och öfvergDtt till historia, dD vi leddes att se, att den, som är dold under namnet Mikael, i sanning är, hvad namnet angifver – Guds representant – »Den store fursten». Ja, vi igenkänna honom: »förbundets furste», den »väldige Guden» (härskaren), den »Evige fadern» (lifgifvaren) (Dan. 11:22; Es. 9: 6), hvilken är bestämd att »träda upp» med kraft och myndighet för att utföra den stora Dterställelsen af allting och erbjuda evigt lif Dt de döda och; döende millionerna af människosläktet, som blifvit Dterlösta genom hans eget dyra blod. Och sedan vi spDrat de 1335 dagarna i Dan. 12 fram till deras slut vid samma [125] Drtal, kunna vi nu förstD, hvarför ängeln, som pD detta sätt utvisade Drtalet, talar därom i sDdana jublande ordalag: – »Säll är den, som förbidar (som är i ett väntande eller vakande tillstDnd) och hinner fram till (de) ett tusen tre hundra trettiofem dagar (-na)? I» – Dr 1874 e. K.* Och det bör icke förbises, att vi i vDr beräkning af de symboliska tider, som här meddelats, använde den nyckel, som lämnas oss genom det sätt, pD hvilket den första tillkommelsen angafs – en symbolisk dag representerande ett bokstafligt Dr. PD detta sätt funno vi, att tiden för Herrens andra tillkommelse klart bevisades var 1874 — i oktober det Dret, hvilket visas i del II, kap. 6.

__________________________
* Cret, sDsom det räknas af judarna, börjar i oktober; följaktligen var oktober 1874 i verkligheten början af 1875.
__________________________

Men detta är icke allt. Vissa, antagliga hinder för tro pD Kristi närvaro torde ännu yppa sig för till och med omsorgsfulla forskare, och vi önska se alla dessa aflägsnade. Till exempel, det kan med skäl frDgas: Huru kommer det, att den exakta bibelkronologien pekar pD oktober 1872 sDsom början af det sjunde Drtusendet, eller millenniet, medan jubelDrscyklerna visa, att oktober 1874 var Drtalet för Herrens Dterkomst och början af Dterställelsetiderna?

Denna synbara disharmoni mellan Drtalet för den andra, tillkommelsen och början af det sjunde Drtusendet syntes vid första pDseende gifva vid handen, att det var »en skruf lös» nDgonstädes i den kronologiska räkningen och ledde till omsorgsfull undersökning af ämnet pD nytt, men alltid med samma resultat. Närmare eftertanke Ddagalägger emellertid, att Gud är en noggrann tidmätare, och att denna punkt icke är nDgot undantag frDn hans matematiska precision. Man torde ihDgkomma., att kronologi-räkningen började med Adams skapelse, och att Adam och Eva lefde nDgon [126] tid, innan synden inkom. Precis huru lDng tid äro vi icke underrättade, men tvD Dr vore icke ett osannolikt antagande. Före Evas skapelse lät Gud Adam lefva länge nog att komma till insikt om sin saknad af en följeslagarinna (1 Mos. 2:20) han hade lärt känna och gifvit alla djur namn, han hade blifvit bekant med de olika träden och växterna i Eden. DärpD följde Evas skapelse, och nDgon tid mDste hafva förflutit i Dtnjutandet af deras härliga omgifning, innan syndens förhärjande pest inkom.

Om vi Dterkalla alla dessa omständigheter i minnet, kunna vi knappt föreställa oss, att mindre tid än tvD Dr förflöto i detta syndfria tillstDnd, och skillnaden mellan slutet af de sex tusen Dren och början af Dterställelsetiderna leder till den slutsatsen, att tiden mellan Adams skapelse och syndens inträde, under hvilken Guds rike var i världen, representeradt i Adam, icke räknas sDsom en del af de sex dagarna af ondt. De sex tusen Dr, under hvilka Gud har tillstadt det onda att behärska världen, före början af det stora sjunde eller sabbatsDrtusendet, eller Dterställelsetiderna, datera sig frDn syndens inträde i världen, och enär Dterställelsetiderna började med oktober 1874, mDste detta datum vara slutet af de sex tusen Dren af syndens herravälde, och skillnaden mellan detta datum och det, som utvisas i kronologien frDn Adams skapelse, representerar tiden af syndfrihet i Eden, hvilken tid i själfva verket hör till rättfärdighetens regering.

Hvad som vidare vid första pDseendet kunde hafva synts vara en motsägelse – att Herren skulle vara närvarande i slutet af Dr 1874, och att likväl hedningarnas tider icke komma att ända förrän Dr 1914 – befinnes tvärtom vara i fullaste harmoni med utvecklingarna af Guds plan för den stora dagens drabbning och strid, och alldeles sDsom det förutsades af Daniel (2:44), hvilken förklarade: »I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike. . .. Det skall krossa och [127] göra en ände pD alla dessa andra riken.» Det mDste därför vara, just sDsom vi hafva funnit det; Herren mDste vara närvarande, mDste pröfva de lefvande medlemmarna af sin församling, mDste upphöja dem, förhärliga dem, och förena dem med sig själf i den makt och myndighet, som kommer att utöfvas under millenniet (Upp. 5:10, 20:6), och mDste sätta i rörelse de medel och redskap, hvilka (ehuru själfva omedvetna därom) komma att utföra hans befallningar och sDlunda göra sin insats i »striden pD Guds, den Allsmäktiges stora dag», – i det de undergräfva och slutligen omstörta alla de nuvarande sD kallade »kristna nationerna». »Denna världens riken» komma, till och med under det de hDlla pD att krossas af Guds rike, att vara alldeles okunniga om den verkliga orsaken till sitt fall – till dess deras förstDnds ögon i slutet af denna »vredens dag» skola öppnas, sD att de komma att se, att en ny hushDllning har ingDtt, och förstD, att Immanuel har tagit till sig sin stora makt och börjat sin härliga och rättfärdiga regering.

Medan tidsprofetiorna sDlunda peka pD och öfverensstämma med Dr 1874 sDsom Drtalet för vDr Herres andra närvaro och försäkra oss därom med matematisk noggrannhet, finna vi oss öfverväldigade med bevis af helt annat slag, ty vissa af Herren, apostlarna och profeterna förutsagda egendomliga tecken, hvilka skulle föregD hans ankomst, igenkännas nu klart sDsom redan verkligen uppfyllda. Vi se, att den utlofvade Elia har i sanning kommit, att hans läror blifvit förkastade, alldeles sDsom det förutsagts, och att därför den stora nödens tid mDste följa. Den förutsagda syndens människa, antikrist, har äfven uppträda och fullbordat sin lDnga och förskräckliga regering, och exakt pD den »bestämda tiden» (Dr 1799) togs dess välde bort. Helgedomens renande blef ocksD fullbordadt, sDsom det var förutsagdt, och det tillräckligt lDng tid innan Dr 1874 för att göra redo »Dt Herren ett beredt folk» – ett folk, som hängifvet väntade pD hans ankomst – , alldeles [128] sDsom ett liknande verk före den första tillkommelsen gjorde ett folk redo att dD mottaga honom.

Vi finna, att Drtalet 1874 ocksD är i harmoni med Daniels profetia (12:1), hvilken förlägger »Mikaels» ankomst till »ändens tid» – det är, nDgonstädes mellan Dr 1799 och 1914 – och framställer denna händelse sDsom orsaken och förelöparen till den stora nödens tid. När sjuttiofem Dr af denna »förberedelsens dag» hade utvecklat de behöriga villkoren för pDbörjandet af hans stora verk, dD trädde Mästaren fram pD skDdeplatsen – tyst, »utan yttre tecken» – »pD samma sätt» som han bortgick. Och de DterstDende fyrtio Dren af denna »förberedelse dag», af hvilka sexton redan äro i det förflutna,* komma att fullborda upprättandet af hans rike i stor makt och härlighet.

__________________________
*Detta skrefs är 1890. –  ö. a.
__________________________

Att tidsprofetiorna hafva till sin brännpunkt skörden och ting, som stD i förbindelse med Herrens närvaro och upprättandet af riket, torde kunna inskärpas i sinnet genom ett omsorgsfullt studium af närstDende diagram, af hvilka det ena visar parallellerna eller motsvarigheterna mellan evanglieDldern och dess förebild, den judiska Dldern, och huru de olika framstDende dragen i denna skörd angifvas af de stora profetiorna, medan det andra i korthet visar världens historia i sitt förhDllande till Guds förebildliga och verkliga församlingar (den judiska och den evangeliska) och utvisar de profetiska mDtt, som hafva afseende pD dem.

SDlunda löpa profetiornas alla strDlar tillsammans i denna »ändens tid», hvars brännpunkt är skörden – tiden för vDr Herres närvaro och upprättandet af hans länge utlofvade rike. Och dD vi tänka pD den stora betydelsen af dessa händelser, de häpnadsväckande nDdeshushDllningsförändringar, hvilka de införa, och mängden och karaktären af de profetiska vittnesbörd, som markera dem, och dD vi se, huru omsorgsfullt vi blifvit underrättade om sättet för hans uppenbarelse, [131] sD att ingen stötesten för vDr tro skulle ligga i vägen för vDrt igenkännande af hans närvaro, fröjdas vDra hjärtan med outsäglig glädje. Fullt tiodubbelt större vittnesbörd lämnas nu om hans andra närvaro, än som förlänades de tidiga lärjungarna vid den första tillkommelsen, ehuru detta var alldeles tillräckligt dD för de »rätta israeliter», som väntade efter Israels tröst.

I nära tvD tusen Dr hafva de lidande, förföljda, själfuppoffrande, invigda ifrigt väntat efter Mästarens ankomst. MDnga trogna sDsom Paulus, brinnande sDsom Petrus, älskande sDsom Johannes, hängifna sDsom Stefanus, milda sDsom Maria och ömma och frikostiga sDsom Marta, en lDng rad af sDdana, som oförskräckt bekände sanningen med fara för pina och död, sDdana som ledo som martyrer, och nDgra, af de trogna fäder och mödrar och bröder och systrar i Israel, som ödmjukt vandrade med Gud i mindre stormiga tider, och som hvarken blygdes eller fruktade för att bekänna Kristus och bära_, hans smälek eller för att taga del med dem, som utstodo smälek för hans sannings skull (Ebr. 10:33) – alla dessa lade ned sin vapenrustning, sedan de kämpat trons goda kamp, för att invänta sin utlofvade belöning vid Mästarens uppenbarelse. – 2 Tim. 4:8.

Och nu har han kommit! Herren är i sanning närvarande! Och tiden är nära för upprättandet af hans rike och upphöjandet och förhärligandet af hans trogna brud. Dagarna af väntan efter hans närvaro äro nu i det förflutna, och den länge förutsagda sällhet, som skulle blifva de väntandes, är vDr. För trons ögon är han nu uppenbarad genom den profetiska lampan (2 Pet. 1:19); och innan skörden är till ända, komma tron och dess nuvarande fröjder att lämna rum för de hänryckande fröjderna af det fulla förverkligandet af vDra förhoppningar, dD de, som aktas värdiga, hafva alla blifvit gjorda lika honom och komma att se honom, sDdan, han är, ansikte mot ansikte.

[132] SDsom det visas i liknelsen, som belyser Herrens Dterkomst (Matt. 25:14-30), är det första, han dD gör, att kalla sina tjänare och hDlla räkenskap med dem. Och liknelsen visar, att vid räkenskapen med de tjänare, som gjort ett troget bruk af sina pund, i det de sökt att känna och göra hans vilja, fDr hvar och en, sD snart han blifvit undersökt, pröfvad, »ingD i sin Herres glädje», innan han erhDller det utlofvade väldet. Nu se vi denna liknelse uppfyllas, och detta innan vDr del i regeringen börjar. Till och med innan fienderna äro besegrade, tillDtes enhvar trogen att fD en klar öfverblick af det kommande riket och härligheten och af den gryende tusenDrsdagens stora verk, och denna inblick i den stora Dterställelse, som inom kort skall fullbordas för hela människosläktet genom Kristus och hans förhärligade församling, är den Herrens glädje, hvilken de tillDtas fD del af.

DD vi sDlunda stD, likasom pD Pisgas höjder, och skDda den storartade utsikten strax framför oss, fröjdas vDra hjärtan öfver Herrens stora plan med outsäglig glädje, och ehuru vi finna, att församlingen ännu är i sin förnedrings öken, och att stunden för hennes verkliga triumf ännu icke är fullt kommen, lyfta vi dock, när vi se tecknen till att den snabbt närmar sig och genom tron redan urskilja brudgummens närvaro, upp vDra hufvuden och fröjdas, vetande, att vDr förlossning nalkas. O, hvilken fullhet af välsignelse och orsak till glädje och tacksägelse denna sanning innehDller! I sanning, Herren har lagt i vDr mun en ny sDng. Det är den stora sDng, hvars första toner uppstämdes af änglakören vid barnet Jesu födelse: »Se, jag bDdar eder (goda nyheter om) STOR GLÄDJE, som skall vederfaras allt folket.» Gud vare tack, dess harmoniska ackord skola inom kort fylla himmel och jord med evigt välljud, allt eftersom det välsignade frälsnings- och Dterställelseverk, hvilket han kommer för att fullborda, skrider fram emot sin härliga fulländning.