STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme Ditt Rike

 SJUNDE KAPITLET.

FÖRSAMLINGENS FÖRLOSSNING OCH UPPHÖJELSE.

Församlingens förlossning nära. – den kommer att blifva förebudet till förlossning för hela människosläktet. – Dess årtal ganska nära beräknadt. – Huru helgonen komma att undfly det, som skall öfvergå världen. – Huru och när Gud kommer att hjälpa församlingen. – Sättet för och omständigheterna vid hennes slutliga förlossning. – Förlossningen först för dem, som sofva i Jesus. --  Förvandlingen af församlingens lefvande medlemmar. – Komma de att dö? – Saliga de döda, som dö i Herren härefter

»Resen eder upp och upplyften edra hufvud; ty dä nalkas eder förlossning.» – Luk. 21: 28.

VID profetians lampa hafva vi följt de underbara händelserna i »skörden» fram till deras utmynnande i den stora nöden, och då vi komma ihåg, att det är inom denna händelserika period, som församlingens utlofvade förlossning och upphöjelse infaller, äro nu tiden och sättet för samt omständigheterna vid helgonens förlossning föremål för deras främsta intresse.

Vår Herre lärde oss, att så snart vi skulle börja se skördens händelser inträffa, då skulle vi vänta ett snart förverkligande af vårt härliga hopp. Och då vi nu lägga märke till de hopade bevis, dessa tecken lämna, lyfta vi upp våra ögon och fröjdas i hoppet om den härlighet, som skall följa; ty morgonen kommer, ehuru en kort, mörk natt måste föregå den. Och denna fröjd är icke själfvisk, ty Kristi församlings förlossning och upphöjelse kommer att blifva förebudet till en snar förlossning för hela släktet från den stora slafherrens, syndens, tyranni och förtryck, från sjukdomens skuggor och smärtor och från dödens fangahus: »Ty vi veta, att hela skapelsen suckar och våndas (i smärta)», … väntande efter »VÅR KROPPS (»Kristi kropp») förlossning». (Rom. 8: 22, 23.) Ty enligt Jehovas anordning kan icke den nya tingens [232] ordning upprättas, förrän den store härskaren, Kristuspersonen fullständig, hufvud och kropp, fullt kommit till makten.

Att helgonens förlossning måste äga rum någon gång före slutet af är 1914 är uppenbart, enär det köttsliga Israels förlossning, såsom vi skola se, är bestämd att äga rum omkring denna tid, då de vredgade folken komma att med myndighet befallas vara stilla och tvingas att erkänna makten hos Jehovas Smorde. Just huru lång tid före slutet af år 1914 de sista medlemmarna af Kristi kropp komma att förhärligas, äro vi icke direkt underrättade om, men det kommer säkert icke att blifva, förrän deras arbete i köttet är afslutadt. Ej heller kunna vi rimligtvis antaga, att de komma att länge stanna kvar, sedan detta arbete blifvit fullbordadt. Med dessa två tankar i minnet kunna vi ganska nära beräkna tiden för förlossningen.

Ehuru det finnes klara antydningar om att några af de lefvande lemmarna af kroppen komma att få se stormen sammandraga sig och att dela några af de svårigheter, den kommer att medföra, så finnas ock antydningar om att ingen af dessa kommer att genomlefva den helt och hållet, eller ens långt in i densamma. Mästarens ord: »Vaken, att I mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma» (Luk. 21: 36), synas angifva detta. Och dock veta vi, att vi redan hålla på att genomlefva början af dessa svårigheter (svårigheterna öfver namnförsamlingen i samband med dess pröfning), och att vi undfly, under det många på alla sidor falla uti villfarelse och otro. Vi undfly, icke genom att tagas från skådeplatsen för svårigheterna utan genom att stödjas, styrkas och uppehållas midt under alltsammans genom Herrens ord, vår sköld och skärm. (Ps. 91: 4.) Ehuru det sålunda vore möjligt, att några lemmar af kroppen på samma sätt skulle kunna stanna kvar ända till själfva slutet af [233] nödens tid och genomlefva alltsammans och likväl på sådant sätt undfly all den kommande nöden, så är det icke desto mindre klart, tro vi, att alla kroppens lemmar komma att blifva fullt förlossade – upphöjda till det härliga tillståndet –, innan de svåraste yttringarna af nöden komma sedan kroppen blifvit fullständig och dörren stängd.

Vi hafva i åratal sett stormen sammandraga sig; de väldiga härskarorna hafva mönstrat och rustat sig till drabbningen, och hvarje nytt år bevittnar allt snabbare framsteg mot den förutsagda krisen. Dock, ehuru vi veta, att nöden utan allt motstycke snart måste vräka all lag och ordning i anarkiens och förvirringens afgrund, frukta vi icke; ty »Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp i nödens tider, väl bepröfvad. Därför frukta vi icke, om än jorden (den närvarande samhällsorganisationen) omhvälfves (lossnar i sina fogar och sönderfaller) och bergen (rikena) vackla och sjunka i hafvets djup (det laglösa och oregerliga folket); om än dess vågor brusa och svalla (af de tvistande partiernas strider), så att bergen (rikena) bäfva (bäfva af fruktan och osäkerhet) vid dess uppror (hotande och växande makt) ». – Ps. 46: 2-4. (Eng. öfv.)

»En ström går fram (Guds ord, en källa af sanning och nåd), hvars flöden gifva glädje åt Guds stad (Guds rike, församlingen – till och med i dess närvarande outvecklade tillstånd, före dess upphöjelse till makt och härlighet), åt den Högstes heliga boning (helgedomen – församlingen, i hvilken Herren behagar bo). Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den.» – Ps. 46: 5, 6.

I närvarande tid erfara vi denna utlofvade hjälp till den fulla utsträckningen af våra nuvarande behof genom att upptagas i vår himmelske Faders förtroende, göras bekanta med hans planer och försäkras om hans ynnest och uppehållande nåd och till och med [234] göras till medarbetare med honom; Denna hjälp skola vi erfara till det fulla slutet af vårt lopp, och då skola vi hjälpas ännu mera genom att »förvandlas» till den högre sfär, till hvilken vi äro kallade, och mot hvilken vi med all flit sträfva.

Ehuru vi kunna vara vissa om att denna »förvandling» af de sista lefvande medlemmarna af Kristi kropp icke kommer att äga rum, förrän det verk, som anförtrotts åt dem i köttet, blifvit fullbordadt, så äro vi, såsom i det föregående kapitlet visats, underrättade om att vårt arbete inom kort kommer att afbrytas, –  i början så småningom och sedan fullständigt och slutligt, när »natten kommer, då ingen kan verka». (Joh. 9: 4.) Och denna »natts» dunkel kommer att skingras endast af tusenårsdagens soluppgång. Då vårt verk är fullbordadt och denna natt sveper sig omkring oss, kunna vi vänta icke endast att få se stormmolnen blifva mycket mörkare utan äfven att få höra och känna de tilltagande »vindarna», hvilka komma att utbryta i en vild orkan af mänskliga lidelser – en hvirfvelstorm af nöd. Då, sedan vi fullbordat vårt bestämda verk, kommer det att blifva vår lott att »stå», tåligt, till dess vår »förvandling» kommer. – Ef. 6 :13.

Huru länge det torde behaga Herren att låta sina heliga stå, i tvungen sysslolöshet, hvad hans verk beträffar, veta vi icke, men sannolikt endast länge nog att låta tron och tålamodet hafva ett fullkomligt verk. Här komma dessa dygder att på det fullaste utvecklas, pröfvas och uppenbaras. Detta tålamodsprof kommer att blifva församlingens slutliga pröfning. Då kommer Gud att hjälpa henne, »när morgonen (hennes morgon) gryr» (Ps. 46:6) – icke den morgon, som skall gry öfver världen vid skenet af hennes uppgång med sin Herre såsom rättfärdighetens sol, utan vid gryningen af hennes morgon, vid hvilken hon kommer att förvandlas till sin Herres natur och likhet. Hennes morgon skall föregå tusenårsdagens morgon. [235]

Att denna mörka natt redan är i annalkande, göras vi uppmärksamma på, icke endast af skriften, utan äfven af tidens olycksbådande tecken, och församlingens öde då, hvad hennes Ānskliga bana vidkommer, synes vara tecknadt på de sista bladen af Elias och Johannes döparens historia, hvilket ämne redan berörts.*  Den enes halshuggning och den hvirfvelvind och brinnande vagn, som bortförde den andre, antyda sannolikt våld mot de sista lemmarna af Kristi kropp. Sion behöfver dock icke frukta, ty Gud är, midt uti henne och kommer att hjälpa henne. Hennes invigning är till död, och hennes förmån är att bevisa sin trohet: »Lärjungen är icke ofver mästaren och icke heller tjänaren öfver sin herre. Det är nog för lärjungen, att han blifver såsom hans mästare, och för tjänaren, att han blifver såsom hans herre.» – Matt. 10:24, 25.

*Del II, sid. 268-272.

Det kommer sannolikt att blifva i försök till sjalfbevarelse å det »stora Babylons» – »kristenhetens» – sida, då hon ser sin makt i politik, prästväsende och vidskepelse aftaga, som arbetet med att sprida sanningen kommer att undertryckas såsom skadligt för hennes system. Och sannolikt kommer Eliaklassen, som framhärdar i att förkunna sanningen till det yttersta, vid denna vändpunkt att lida våld, ingå i härligheten och undfly de svåraste yttringarna af den kommande stora nöden – just vid det kritiska läget, då män börja inse, att de måste vidtaga förtviflade mått och steg för att upprätthålla kristenhetens vacklande byggnad.

Ehuru den exakta tiden för förlossningen eller »förvandlingen» af de sista lemmarna af Kristi kropp icke framställes, är den dock tillnärmelsevis tydligt uppenbar såsom inträffande kort efter det »dörren» blifvit stängd (Matt. 25:10), efter det sanningen, hvilken [236] Babylon nu börjar betrakta som sin fiende och såsom ägnad att åstadkomma hennes förstöring, skall hafva blifvit mera allmänt känd och vidt spridd, efter det »haglet» i betydlig utsträckning bortsopat lögnens tillflykt, och sedan det nu under askan glödande och hotande hatet till sanningen därigenom uppväckts till ett motstånd så våldsamt och så allmänt, att det vidare framåtskridandet af det stora verk, med hvilket helgonen äro sysselsatta, verksamt förhindras. Och Gud kommer att tillstädja detta, så snart alla de utvalda äro »beseglade». Men hvilka svårigheter eller skenbar olycka än må vänta helgonen, medan de äro kvar i köttet, och förorsaka afstannandet af det verk, som det är deras mat och dryck att utföra, så låt oss hämta tröst i den hågkomsten, att intet kan hända oss utan vår Faders kännedom och tillstädjande, och att i hvarje pröfning af tro och tålamod hans nåd skall vara nog för dem, som förblifva i honom, och i hvilka hans ord förblifver. Låt oss se bortom förlåten och hålla trons öga fäst på den höga kallelsens pris, hvilket Gud har i beredskap åt dem, som älska honom – åt dem, som äro kallade och trogna och utkorade efter hans uppsåt. – Upp. 17: 14; Rom. 8: 28.

Då vi sålunda förnuftsenligt och skriftenligt kunna ganska nära sluta oss till tiden för och omständigheterna vid församlingens fulla förlossning, blifver sättet för hennes förhärligande så mycket mera en fråga af allt djupare intresse. Och åter gå vi till det gudomliga ordet för att förfråga oss.

För det första förklarar Paulus, att vi måste alla »förvandlas» (de lefvande icke mindre än de döda helgonen) ; »detta: förgängliga måste ikläda sig oförgäng­lighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet»; ty »kött och blod kunna icke ärfva Guds rike, icke heller ärfver förgängligheten oförgängligheten». Och denna »förvandling» från dödlighet till odödlighet, försäkrar han oss, kommer icke att fullbordas genom gradvis ut­ [237] veckling, utan den kommer att blifva ögonblicklig –  försiggå »i ett nu, i ett ögonblick», under ljudandet af den »sista basunen», – hvilken redan ljuder. * – 1 Kor. 15: 51, 53, 50, 52.

*Se del. II, kap. 5.

Vidare kommer ordning att iakttagas: somliga komma att förhärligas eller »förvandlas» först och andra efteråt. Dyr i Herrens ögon har hans helgons död varit (Ps. 116: 15), och ehuru de flesta af dem hafva sofvit länge, så har ingen blifvit förgäten. Deras namn äro skrifna i himmelen såsom antagliga medlemmar af de förstföddas församling. Och aposteln förklarar, att de lefvande, som lämnas kvar till Herrens närvaro, ingalunda komma att gå före dem, som insomnat. (1 Tess. 4: 15.) De, som dött med Jesus, behöfva icke vänta i sömnen, till dess de lefvande medlemmarna fullbordat sitt lopp, utan uppväckas genast, hvilket blir en af Herrens första handlingar, när han tager sin stora makt. Och sålunda komma de medlemmar af Kristuspersonen, som hafva sofvit, att gå först in i härligheten.

Det exakta årtalet för de sofvande helgonens uppväckande uppgifves icke direkt men kan tydligt härledas ur vår Herres liknelse om ädlingen. Det första verk, som ädlingen (hvilken representerade Herren Jesus gjorde, efter att hafva mottagit riket och kommit tillbaka, var att hålla räkenskap med de tjänare (hans församling), åt hvilka hans vingård hade varit anförtrodd under hans frånvaro, och belöna de trogna. Och enär aposteln säger oss, att räkenskap med de i Kristus döda skall hållas först, så kunna vi med skäl sluta, att dessas belöning ägde rum, så snart Herren efter sin återkomst tog till sig sin stora makt.

Att lära känna det datum, vid hvilket vår Herre började utöfvandet af sin makt, skulle därför vara att finna tiden, då hans sofvande helgon uppväcktes till [238] lif och härlighet. Och för att göra detta hafva vi endast att återkalla i minnet parallellismen mellan den judiska och den evangeliska nådeshushållningen. Om vi blicka tillbaka till förebilden, se vi, att det var på våren år 33 e. K., tre och ett halft år efter början af den judiska skörden (år 29 e. K.), som Herren på ett förebildligt sätt tog till sig sin makt och utäfvade konungslig myndighet. (Se Matt. 21: 5-15.) Och det enda syftemålet med denna handling var tydligen att markera en motsvarande tid i denna skörd, då han i verkligheten skulle öfvertaga ämbetet, makten etc. såsom konung, nämligen våren 1878, tre och ett halft år efter hans andra tillkommelse vid början af skördeperioden, på hösten 1874. Då året 1878 sålunda an­gifves såsom det datum, då Herren började taga till sig sin stora makt, är det förnuftsenligt att sluta, att upprättandet af hans rike just då började, hvarvid förlossningen af hans kropp, församlingen, skulle vara det första steget, vid hvilken förlossning de sofvande medlemmarna skulle blifva de första.

Och enär församlingens uppståndelse måste inträffa någon gång under denna »ände» eller »skörde» period (Upp. 11:18), så hålla vi före, att det är mycket förnuftsenligt och i fullkomlig harmoni med hela Herrens plan att sluta, att alla de heliga apostlarna och evangelii ålders öfriga »öfvervinnare», hvilka sofvit i Jesus, uppväcktes på våren 1878 såsom andevarelser, lika deras Herre och Mästare. Och då vi därför anse, att deras uppständelse är ett fullbordadt faktum, och att följaktligen de så väl som Herren äro närvarande på jorden, så är den omständigheten, att vi icke se dem, intet hinder för tron, då vi ihågkomma, att de i likhet med sin Herre nu äro andevarelser och i likhet med honom osynliga för människor. Det faktum, att de äro osynliga, att grafvar icke befunnos öppnade och tomma, och att ingen sågs gå från kyrkogårdarna, utgör intet hinder för sådana, som hafva lärt känna, hvad [239] som är att vänta – för sådana, hvilka inse, att vår uppståndne Herre icke lämnade något hål på väggarna i det rum, han inträdde och lämnade, medan dörrarna voro stängda, hvilka ihågkomma, att ingen såg den uppståndne återlösaren utom de få, som han särskildt och på öfvernaturligt sätt visade sig för, på det de måtte blifva vittnen till hans uppståndelse, och hvilka ihågkomma, att han visade sig i olika gestalter af kött för att förhindra, att dessa vittnen skulle tro, att han ännu var kött, eller att någon af de gestalter, de sågo, var hans härliga andekropp. Sådana, som ihågkomma, att endast Saulus af Tarsus såg Kristi andekropp, och det genom ett underverk, och då på bekostnad af hans syn, under det andra, som voro i närheten, icke sågo den, skola genast se, att det sakförhållandet, att de icke med sina naturliga ögon sett de uppståndna helgonen, är lika litet ett bevis emot deras uppståndelse som det, att de icke hafva sett Herren under denna skörd, och aldrig sett änglar, hvilka under hela evangelieåldern varit »tjänsteandar utsända till tjänst för deras skull, som skola ärfva frälsningen». *

*Se del II, kap. 5.

Vår tro, att riket började upprättas, eller bringas till makten, i april 1878, hvilar, torde man märka, på alldeles samma grundval som vår tro, att Herren blef närvarande i oktober 1874, och att skörden började vid den tiden. Då begynte »Herrens hus (församlingen) berg» (rike) blifva upphöjdt öfver »bergen» (jordens riken), och då började dömandet af »Babylon», kristenheten, och alla världens nationer försiggå såsom en förberedelse till deras slutliga störtande.

Ej heller är detta oförenligt med den tanken, att flertalet af församlingen upptagits, under det några få af de sista medlemmarna af detta konungsliga prästerskap »lefva och äro kvar», ty såsom vi hafva sett, förutsade aposteln just denna ordning. Att vara bland dem, som äro kvar, är ej någon vanära, och att [241] (Kristi) regering, hvilken skall bringa förlossning, först åt Sion och sedan åt hela den suckande skapelsen, har börjat. Dina väktare skola upplyfta rösten, de skola jubla tillsammans; ty de skola se (klart) öga mot öga, när Herren för Sion tillbaka» (eng. öfv.).

Stackars sargade »fötter», som nu ären föraktade af människor, inga andra än I själfva kunnen fullt uppskatta edra förmåner. Inga andra kunna uppskatta den glädje, I hafven i att förkunna närvarande san­ning, i att säga till Sion, att tiden för rikets upprättande är nära, och i att förkunna, att Immanuels rättfärdighetsregering, som snart skall införas, skall välsigna alla jordens släkter. Men ehuru dessa Kristi »fötter» äro föraktade af människor, äro de och deras nuvarande mission högt värderade på andra sidan förlåten af de förhärligade lemmarna af kroppen och af deras härliga hufvud, Kristus, hvilken är villig att bekänna sådana trogna inför sin Fader och alla sina heliga budbärare.

Fötternas mission, hvilken icke är någon obetydlig del af rikets verk, kommer att fullbordas. Ehuru deras budskap i allmänhet hatas och bemötes med misstro, och de själfva föraktas af världen såsom dårar (för Kristi skull) – såsom alla hans trogna tjänare hafva varit under hela evangelii ålder, skola de likväl, innan de alla äro »förvandlade» och förenade med de förhärligade lemmarna på andra sidan förlåten, i egenskap af rikets ombud hafva lämnat efter sig sådana vittnesbörd om detta rike och dess nuvarande och framtida verk, som komma att blifva högst värdefull upplysning för världen och för de outvecklade och betungade Guds barn, som, ehuru invigda åt Gud, icke lupit så, att de vunnit den segerlön, som förehålles af vår höga kallelse.

Och må det icke förgätas, att alla, som tillhöra »fötterna», komma att så vara sysselsatta med att förkunna dessa goda nyheter och säga till Sion : »Din Gud [242] regerar!» – Kristi rike har börjat! Och alla, som äro sanna väktare, kunna vid denna tid se klart, såsom en man, och kunna tillsammans harmoniskt sjunga Moses och Lammets nya sång – sången om återställelse, som så klart läres icke endast i Moses lag, hvilken var »en skugga af det tillkommande goda», utan äfven i de klarare uppenbarelser af Guds Lamm, hvilka innehållas i det nya testamentets skrifter, sägande: »Rättfärdiga och sanna äro dina vägar.» »Alla folk skola komma och tillbedja inför dig.» – Upp. 15: 3, 4.

Dessa medlemmar af »fot» klassen komma en efter en att öfvergå från det nuvarande tillståndet, i hvilket de, ehuru ofta trötta och sårade, alltid äro fulla af fröjd, till andra sidan förlåten – att »förvandlas» i ett nu, i ett ögonblick, från dödlighet till odödlighet, från svaghet till kraft, från vanära till härlighet, från mänskliga till himmelska förhållanden, från jordiska till andliga kroppar. Deras gärningar komma icke att upphöra med denna förvandling, ty alla de, som komma att aktas värdiga denna förvandling till härlighet, komma att vara inskrifna i rikets tjänst redan på denna sidan förlåten; endast tröttheten, mödan, kommer att upphöra med förvandlingen – »De skola hvila sig från sitt arbete, men deras gärningar följa dem efter.»

Den »förvandling», som dessa »fot» medlemmar skola genomgå, kommer att föra dem in i samma ge­menskap och härlighet och makt, uti hvilken de lem­mar, som sofvit, redan inträdt; de komma att »bortryckas» från jordiska förhållanden för att förenas »tillika» med dem »med Herren i luften» – i den andliga styrelsemakten öfver världen. Såsom redan visats,* betecknar det här använda uttrycket »luft» andlig styrelse eller makt. Satan har länge innehaft ställningen såsom  »furste öfver luftens makt» (Ef. [243] 2:2) och har till sina medarbetare och medstyresmän däri användt många af de stora i Babylon, hvilka under hans förblindande villfarelser i sanning tro sig tjäna Gud. Men i behörig tid skall den nuvarande »fursten öfver luften» bindas och skall icke mera bedraga, och de nuvarande himlarna, det stora antikristsystemet, kommer att »med dån försvinna», medan den nye fursten öfver luften, den sanna andlige härskaren, Kristus, kommer att taga väldet och upprätta »de nya himlarna» och förena med sig i denna makt eller »luft» sin brud, »öfvervinnarna från evangelii tidsålder. Sålunda komma de »nya himlarna» att undantränga de nuvarande »luft» makterna.

*Del I, sid. 338, 339.

Men måste alla dö? – alla af »fötterna», som komma att lefva och vara kvar till Herrens närvaro? Ja, de hafva alla invigt sig – »ända till död», och om dessa är det tydligt skrifvet, att de alla måste dö; intet skriftställe motsäger denna tanke. Gud förklarar genom profeten: »Jag har sagt: I ären Gudar (mäktiga), alla af eder den Högstes (Guds) söner! Dock skolen i ALLA DÖ såsom människor och falla såsom en af furstarna.» – Ps. 82: 6, 7, eng. öfv.

Det ord, som här är återgifvet med furstar, betyder höfdingar eller hufvuden. Adam och vår Herre Jesus äro de två hufvuden eller furstar, som åsyftas. Båda dogo, men af skilda orsaker: Adam för sin egen synd, Kristus såsom ett villigt offer för världens synder. Och alla Kristi församlings medlemmar, rättfärdiggjorda genom tro på hans offer, räknas frigjorda från Adams synd och äfvenså från det dödsstraff, som är fäst vid denna synd, på det de må deltaga med Kristus såsom medoffrare. Och det är i denna deras egenskap af medoffrare med Kristus, som helgonens död värderas af Gud. (Ps. 116: 15.) Ty lemmarna i Kristi kropp betraktas, då de dö, såsom »döda med Kristus», »blifvande lik hans död». De falla såsom en af furstarna – icke såsom den förste [244] utan såsom den andre Adam, såsom lemmar af Kristi kropp, uppfyllande, hvad som fattas i Kristi lidanden. –  Kol. 1:24. Att uttrycket »gudar», mäktiga, på detta ställe användes om alla Guds söner, hvilka komma att blifva medarfvingar med Kristus Jesus, alltings arfvinge, framgår tydligt af vår Herres hänsyftning därpå. – Joh. 10: 34-36.

»I skolen alla dö såsom människor», men, »se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla sofva». (Eng. öfv.) Att dö är en sak, att »sofva» eller förblifva omedveten, död, är en helt annan. Guds vittnesbörd är alltså, att alla helgonen måste dö, men att de icke alla skola sofva. Vår Herre dog och sof därpå till den tredje dagen, då Fadern uppväckte honom. Paulus och de öfriga apostlarna dogo och »afsomnade» sålunda, för att hvila från möda och trötthet, för att »sofva i Jesus» och invänta den utlofvade uppständelsen och delaktighet i riket vid Herrens andra tillkommelse. Följaktligen, när  stungen för rikets upprättande var inne, så var ock stunden inne för deras uppvaknande ur dödssömnen. Hvarför skulle deras väntan och sömn fortfara efter det Herren blifvit närvarande och tiden för hans rike kommit? Det kan icke finnas något skäl för detta, och vi tro därför, att de ej längre  »sofva» utan nu äro uppståndna, och att de äro med och lika sin Herre. Och om deras fortfarande i dödssömnen icke längre är nödvändigt, så är det icke heller nödvändigt, att någon af helgonen, som nu dör i denna tid af vår Herres närvaro och hans rikes upprättande, skulle »sofva» eller vänta i döden efter en uppståndelse vid någon kommande tid. Nej, Gud vare tack! Lifgifvaren är närvarande, och alltsedan 1878, då han tog sin stora makt och började utöfvandet af sin myndighet, behöfver ingen af hans lemmar sofva. För alla dem af »fötterna», hvilka dö efter detta årtal, är alltså ögonblicket för döden ögonblicket [245] för förvandlingen. De dö såsom människor och liksom människor, men i samma ögonblick göras de lika sin Herre, blifva härliga andevarelser. De bortryckas från jordiska förhållanden för att för alltid vara med Herren – i »luften», i rikets makt och härlighet.

Det var efter det Herren hade fullbordat offret af sin mänskliga natur och blifvit uppväckt från döden, förvandlad till en andevarelse, som han förklarade: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden». (Matt. 28: 18.) Och icke förr än alla lemmarna af Kristuspersonen hafva följt hufvudets exempel och fullbordat offret i död, kommer Kristuspersonen att vara fullständig och fullt beklädd med makt för det stora påföljande verket att återställa allt. Huru full af betydelse är icke inför detta denna framställning: »Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger anden, de skola hvila sig från sitt arbete, men deras gärningar följa dem efter.» (Upp. 14:13.) Ingenstädes i skriften framställes döden i något afseende såsom en välsignelse utom i detta enda fall, och här är detta fall särskildt begränsadt och gjordt tillämpligt på en viss särskild tid * – »härefter». Och till och med då, märk, är den välsignad endast för en särskild klass – »de döda, som dö». Detta uttryck får icke anses såsom ett misstag utan såsom en mycket träffande och kraftig beskrifning af den lilla klass, för hvilken döden kommer att vara en välsignelse. Denna klass utgör »hans fötter». Och, såsom redan visats, hvarje lem af Kristi kropp måste afsluta sitt offer i verklig dod.

*Då vi i en efterföljande del undersöka Uppenbarelsebokens underbara syner, kommer det att klart ses, att den genom ordet »HÄREFTER» utvisade tiden, sådan den utmärkes genom händelser, nära sammanfaller med årtalet 1878, hvilket angifves genom de här berörda profetiorna.

Dessa allena äro de döda, som dö. De räknas af Gud såsom varande redan döda, och de uppmanas att [240] vara den allra sista af dem, som skola »forvandlas», ar ej nagon misskredit. Atskilliga bibelstallen visa, att det finnes ett sarskildt verk for de sista lemmarna af kroppen att utfora pa denna sidan forlaten, lika viktigt och lika vasentligt en del af rikets verk som de forharligade lemmarnas pa andra sidan forlaten. Medan det forharligade hufvudet och de lemmar af kroppen, som aro paandra sidan forlaten, innehafva det fullstandiga ofverinseendet ofver de stora forandringar, som nu dels forsigga och dels skola inforas i varL den, sa aro de lemmar, som aro kvar i kottet, rikets ombud for att med det muntliga ordet, med pennan, genom backer och genom traktater forkunna det glada budskapet om »stor gladje, som skall vederfaras allt folket». De fortalja varlden det valsignade budskapet om Guds Mefulla tidsaldersplan, och att tiden ar nara for den harliga fullandningen af denna plan, och de peka icke endast pa den kommande stora no­dens tid utan afven pa de valsignelser, som skola folja pa den sasom resultaten af Guds rikes upprattande i varlden. Ett stort och maktpaliggande arbete ar alltsa gifvet at de kvarvarande lemmarna, det ar i sanning ett rikets verk och atfoljes ocksa af frojder och valsignelser, som utmarka riket. Ehuru annu i kottet och fullfoljande sitt forelagda arbete pa bekostnad af offer af sig sjalf och midt under mycket motstand MIla dessa redan pa att inga uti sin Herres gladje gliidjen af en full forstaelse af den gudomliga planen och Ofver formanen att utfora denna plan samt att i forening med sin Herre och aterlOsare fa erbjuda evigt lif och eviga valsignelser at alIa jordens slakter.

Dessa med sitt budskap utpekas tydligt af profeten Esaias (52: 7) sasom varande »fotterna» eller de sista lemmarna af Kristi kropp i kottet, da han sager: »Huru ljufliga aro icke pa bergen (i rikena) hans Otter, som bringer goda nyheter, ... som forkunnar fralsning [246] äfven så räkna sig själfva: »Så hållen ock I före, att I ären döda från synden.» Inga andra döda kunna sägas dö utom denna klass af döda, som måste afsluta sin offerbana i verklig död.

Så kommer Gud att hjälpa Sion i gryningen af hennes morgon – i morgonen af Kristi segers härliga dag. Så hjälper han henne redan. En och en, omärkligt för världen, hålla helgonen nu på att förvandlas och förenas med den triumferande församlingens skara, och de, som äro kvar till det sista, förkunna det eviga evangeliet, till dess dörren är stängd och allt tillfälle till arbete är slut. Sedan komma de att »stå» i tro och tålamod och invänta sin förvandling och med glädje mottaga sin förlossning, genom hvilka medel det än må behaga Gud att tillstädja dess utförande.

Så komma de att frälsas från den stora orkan af nöd, som kommer att följa på deras bortgång, så väl som bevaras i den förra delen af striden, i hvilken tusen skola falla i otro och öfvervinnas af de olika villfarelsens pestsmittor emot en, som kommer att stå. – Ps. 91: 7.

Allt eftersom nödens tid närmar sig, måste vi däraf vänta, att den sanna församlingen i sitt nuvarande tillstånd, Elia, Johannes-klassen, skall aftaga i iriflytande och antal, hvaremot Kristuspersonen i triumf och härlighet, samma kropp på andra sidan förlåten, kommer att tillväxa, såsom Johannes profetiskt tillkännagaf. – Joh. 3: 30.