STUDIER I SKRIFTEN

Tredjie Delen - Tillkomme Ditt Rike

 ATTONDE KAPITLET.

ISRAELS ÄTERUPPRÄTTANDE.

Början af Israels återförande till Palestina är att vänta inom denna skördeperiod. – Huru och i hvilken utsträckning samt i fråga om hvilken klass vi böra vänta detta återförsamlande. – Årtalet för dess början och bevis för dess faktiska fortgående sedan dess. – Hvarför tusenårsålderns välsignelser, ämnade för hela människosläktet, komma att nå och återbringa till lif juden först. – Återupplifvandet af judiska förhoppningar. – Iakttagelser af ledande judiska och hedniska skriftställare. – Dessas öfverensstämmelse med profetian. – Israels blindhet beträffande Kristus håller redan på att afvändas. – Rörelsens spridning och fart. – Gud skall hjälpa dem.

»På den dagen skall jag upprätta Davids förfallna hydda, jag skall mura igen dess refvor och upprätta hvad däraf har varit nedrifvet och uppbygga den, sådan den var i forna dagar.» »Då skall jag återupprätta (eng. öfv. återföra ur fångenskapen) mitt folk Israel; när de bygga upp sina ödelagda städer, skola de ock få bo i dem: när de plantera vingårdar, skola de ock få dricka vin från dem; när de anlägga trädgårdar, skola de ock få äta deras frukt. Jag skall då plantera dem i deras eget land, och de skola icke mer uppryckas ur det land, som jag gifvit dem, säger Herren, din Gud.» – Amos. 9: 11, 14, 15.

Bland de urgamla reliker, som kommit ned till våra dagar, finnes intet föremål af så stort intresse som det judiska folket. Sökare efter fornkunskap hafva outtröttligt rådfrågat hvarje liflöst föremål, som kunnat gifva det minsta grand af historisk eller naturvetenskaplig upplysning. Minnesvårdar, altaren, grafvar, lämningar af offentliga och enskilda byggnader, målningar, bildhuggerier, hieroglyfer och döda språk, allt har man vändt sig till. Och somliga hafva till och med tåligt sökt utforska den tråd af verklig sanning, hvilken sannolikt legat till grund för de många fantasirika traditioner, sägner, visor etc., som burits af tidens ström ned genom århundradena, för att lära känna allt, hvad som är möjligt att få veta om människans ursprung, historia och bestämmelse. Men [248] den intressantaste relik, och just den, hvilkens historia lättast kan afläsas och förstås, är det judiska folket. I detta ha vi en minnesvård från forntiden af oskattbart värde, på hvilken hela människosläktets ursprung, framåtskridande och slutliga bestämmelser äro upptecknade i klart läsliga bokstäfver – allstå ett lefvande och förnuftbegåfvadt vittne om det gradvisa verkställandet af ett underbart syftemål beträffande mänskliga angelägenheter, i exakt öfverensstämmelse med detta folks gudomligt inspirerade profeters och siares förutsägelser.

Såsom ett folk kännetecknas de såsom enastående och afskilda genom hvarje omständighet i sin historia och genom sin gemensamma religiösa tro såväl som af hvarje grunddrag i sin nationella karaktär, och till och med genom sitt utseende och sina seder och bruk. Deras nationella karaktärsdrag, såsom de visade sig flera århundraden tillbaka, äro ännu framstående, ända till deras envishet och deras smak för Egyptens rödlök och hvitlök. Såsom ett folk hade de i sanning mycken fördel på allt sätt, i det att Guds utsagor blefvo dem anförtrodda, hvilket bland dem utvecklade skalder, statsmän, rättslärda och filosofer och steg för steg höjde dem från en nation af trälar till – såsom på Salomos tid, deras härlighets glansperiod – ett folk, som var utmärkt och äradt bland nationerna och väckte världens förvåning och beundran. – Rom. 3: 1,2; 1 Kon. 4: 30-34; 10: 1-29.

Att Israels återupprättande i landet Palestina är en af de händelser, som äro att vänta på denna Herrens dag, därom äro vi fullt försäkrade genom ofvanstående framställning af profeten. Märk särskildt, att profetian icke kan tolkas på något symboliskt sätt. Det är icke ett Kanaan i himmelen, för hvilket de äro bestämda, utan ett Kanaan på jorden. De komma att planteras i »sitt land», det land, som Gud säger han hade gifvit dem, det land, som han lofvade åt Abraham, sägande: [249] »Lyft upp dina ögon och se från den plats, där du står, mot norr och söder och öster och väster. Ty hela det land, SOM DU NU SER, skall jag gifva åt dig och din säd för evärdlig tid. Och jag skall låta din säd blifva såsom stoftet på jorden. Kan någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna räknas. (En antydan om en då långt aflägsen period, som gaf tillräcklig tid för en sådan förökning af hans säd.) Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd, ty åt dig skall jag gifva det.» »Och jag skall gifva dig och din säd efter dig det land, där du nu bor såsom främling – hela Kanaans land till EVÄRDLIG BESITTNING.» (1 Mos. 13: 14-17; 17 : 8.) Det är ett land, i hvilket de en gång hade förmånen att få inkomma, och i hvilket de bodde under århundraden. Men under denna tid blefvo de många gånger uppryckta och förda i fångenskap till andra länder, då främlingar förödde deras städer, drucko vinet från deras vingårdar och åto frukten från deras trädgårdar. Och slutligen blefvo de fullkomligt uppryckta med rötterna, deras städer förhärjade och ödelagda, och de drefvos såsom vandrare och landsflyktiga från rike till rike öfver hela världen. Men då de åter planteras i sitt eget land enligt detta löfte, »skola de icke mer uppryckas ur det land», som Gud gaf dem, och »de skola bygga upp sina ödelagda städer (i hvilka de förr hade lefvat) och bo i dem». Ett förskingradt, hemlöst, öfvergifvet och förföljdt folk, äro de ännu ett från andra skildt och af likartade element bestående folk. Förenade genom blodfrändskapens starka länkar, genom gemensamma förhoppningar, inspirerade af en gemensam tro på Guds underbara löften, ehuru de blott dunkelt hafva förstått dessa löften, och ännu vidare sammanbundna genom det medkänslans band, som uppstått af dessa gemensamma lidanden och umbäranden såsom landsflyktiga, vänta och längta de efter Israels hopp allt intill denna dag. [250]

Såsom ett folk hafva de ännu tro på Gud, ehuru de i sitt hjärtas blindhet och högmod stött sig på ringheten hos Guds bestämda budbärare för världens frälsning, så att de korsfäste Frälsaren, härlighetens Herre, i stället för att mottaga honom. Och likväl visa oss apostlarna och profeterna, att till och med detta skriande brott, till hvilket deras högmod och egensinne dref dem, icke var ett brott, som aldrig kunde förlåtas dem. För dettas skull hafva de blifvit straffade, och det strängt. Då de dömde den »rättfärdige» och sade : »Hans blod komme öfver oss och våra barn», anade de föga den förfärliga vedergällning, som följde.

Den förskräckliga nöden och förlusten af lif, förstöringen af deras heliga stad och tempel, det fullkomliga slutet på deras nationella tillvaro och skingrandet af den öfverlefvande återstoden såsom landsflyktiga bland alla folk, hvilket allt de erforo, fullbordade deras skördetids verk. Detta började i inbördes partistrider och fullbordades af en infallande romersk armé. Eld, svärd och hunger utförde på dem en förfärlig vedergällning.

Sedan den tiden har Israel i sanning varit ett skingradt och plockadt folk. Drifna som landsflyktiga från land till land och från rpovins till provins hafva de varit beröfvade nästan hvarje rättighet och förmån, som andra människor åtnjutit. Förkastande kristendomen, så väl i dess fördärfvade som i dess rena form, blefvo de föremål för den romerska kyrkans förakt och skoningslösa förföljelse. Historieskrifvaren säger:

»I Tyskland, Frankrike, England och Italien blefvo de kringskurna sina rättigheter genom påbud och lagar af de kyrkliga så väl som de borgerliga myndigheterna, uteslutna från alla hederliga sysselsättningar, drifna från plats till plats, tvingade att lifnära sig nästan helt och hållet genom handelssysselsättningar och ocker, öfverbeskattade och förnedrade i städerna, hållna inom trånga kvarter och märkta på sin klädedräkt med tecken af förakt, plundrade af laglösa baroner och behöfvande [251] furstar, ett lätt byte för alla partier under de inbördes fejderna, gång på gång beröfvade sina pekuniära anspråk, ägda och sålda såsom trälar af kejsarna, slaktade af pöbel och upproriska landtbor, jagade af munkar och slutligen brända i tusental af korsfararna, hvilka äfven brände deras medbröder i Jerusalem i deras synagogor eller plågade dem genom åtlöje, skymfliga predikningar, vidunderliga anklagelser och rannsakningar, hotelser och omvändelseförsök. … De kunde icke äga någon jord, icke tillhöra något handtverksskrå och icke idka något yrke; de voro hänvisade nästan uteslutande till handel. Och då de funno hela människosläktet i vapen mot sig, uppmjukades ingalunda deras nationella högmod och förmätenhet, och klyftan vidgades följaktligen mellan judarna och deras hedniska grannar allestädes.»

Som de på detta sätt varit aflägsnade från Gud och sina medmänniskor af hvarje folk, har i sanning deras jämmerliga tillstånd varit sorgligt och ömkansvärdt. Under de skoningslösa påfliga förföljelserna hafva de lidit gemensamt med Jesu helgon och martyrer – de kristna för att de förkastade antikrist, judarna för att de förkastat både Kristus och antikrist. Ehuru Gud tillstadt dessa bedröfvelser och förföljelser att komma såsom ett straff för deras nationella brott: deras förkastande af evangelium och korsfästande af återlösaren, så kommer han icke desto mindre att i sin tid belöna ståndaktigheten af deras tro på hans löften, vid hvilka de så länge och så ihärdigt hållit fast. Gud förutsåg deras högmod och hjärtas hårdhet, och förutsade detta så väl som det onda, som kommit öfver dem. Och lika tydligt har han förutsagt, att deras blindhet skall upphöra och att alla de jordiska löften, som länge sedan tillsades Abraham och upprepades af den ene efter den andre af de heliga profeterna, slutligen skola uppfyllas på dem.

Allt efter som tiden för den utlofvade återställelsen af Guds ynnest mot Israel närmar sig, se vi beredelse göras för den. Inom det närvarande århundradet är en sållnings- och sorteringsprocess uppenbar bland dem, hvilken delar dem i två klasser, de ortodoxa och de icke [252] ortodoxa judarna. De förra hålla ännu fast vid Guds löften och hoppas ännu, att Guds bestämda tid att bevisa Sion ynnest snart må komma. De senare hålla på att förlora tron på en personlig Gud så väl som på de abrahamitiska löftena och drifva i riktning med liberalism, rationalism, fritänkeri. De ortodoxa inbegripa de flesta af de fattiga, förtryckta judarna, så väl som några af de rika och lärda och äro vida talrikare än de icke ortodoxa, ehuru de senare äro utan jämförelse de mera inflytelsericka och aktade, ofta köpmän, bankirer, tidningsredaktörer etc.

Följande är ett kort sammandrag af de ortodoxa judarnas tro:

»Jag tror med en sann och fullkomlig öfvertygelse, 1) att Gud är alla varelsers skapare, styresman och domare, och att han har frambringat allting, 2) att Skaparen är en, och att han allena har varit, är och alltid skall vara vår Gud, 3) att Skaparen icke är kroppslig, icke att fatta med några materiella egenskaper, och att det icke gifves något materiellt väsen, som kan jämföras med honom, 4) att intet var före honom, och att han skall förblifva evinnerligen, 5) att han bör dyrkas och ingen annan, 6) att profeternas alla ord äro sanna, 7) att Moses profetior voro sanna, att han var den förnämste af alla visa män, som lefde före honom eller någonsin skola lefva efter honom (vi kunna anse dem en smula ursäktliga för denna öfverskattning af en så ädel och värdig karaktär), 8) att all den lag, som i denna dag finnes i vära händer, öfverlämnades af Gud själf åt vår mästare Moses, 9) att samma lag aldrig kommer att förändras, ej heller någon annan gifvas oss af Gud, 10) att Gud förstår människornas alla tankar och gärningar, såsom det är skrifvet i profetiorna: ’Han danar alla deras hjärtan, han förstår alla deras gärningar’, 11) att Gud kommer att belöna dem, som hålla hans bud, och straffa dem, som öfverträda dem, 12) att Messias ännu skall komma, och om han fördröjer sin ankomst, likväl ’skall jag vänta efter honom, till dess han kommer’, 13) att de döda skola återställas till lif, då det skall synas Gud, Skaparen, för godt, hvilkens namn vare välsignadt och minne firadt i all evighet. Amen.»

Alltsedan deras tempel förstördes och de blefvo förskingrade, hafva offren blifvit inställda, men i allt [253] öfrigt iakktagas de mosaiska stadgarna ännu bland de ortodoxa judarna. Deras gudstjänst består, såsom af gammalt, i läsning af skriften, bön och lof. På andra dagen af deras basunfest läsa de berättelsen om Abrahams offrande af sin son Isak och Guds välsignelse öfver honom och hans säd. Därpå stöta de I basunen och bedja, att Gud måtte föra dem till Jersusalem.

De icke ortodoxa eller reformade judarna, de »radikala», afvika betydligt från de ortodoxa; många af dem äro öppet uttalade ateister, som förneka en personlig Gud. De förneka att någon Messias skall komma, och om de icke förneka profetian helt och hållet, så tyda de den så, att den judiska nationen själf är Messias och håller på att småningom reformera världen, och att de lidanden, som förutsagts af Messias, uppfyllas i deras förföljelser och lidanden såsom ett folk. Andra af dem förklara, att civilisationen är den ende världens frälsare, de vänta.

Det blifver utan tvifvel den förra klassen, som kommer att återförsamlas och välsignas vid Messias’ andra tillkommelse, i makt och härlighet, som skola säga: »Se, denne är vår Gud, vi hafva väntat efter honom, och han skall frälsa oss. Denne är Herren, vi hafva väntat efter honom, vi vilja glädjas och fröjdas öfver hans frälsning.» (Es. 25: 9, eng. öfv.) och i det klarare ljuset af Messias’ undervisning kommer all tro på de tomma traditioner, som de ännu hylla såsom värdefulla tillägg till Guds lag, att försvinna. Den tid nalkas hastigt, då Gud kommer att tala frid till Israel och trösta dem och fullt afvända deras blindhet. Härmed vilja vi icke säga, att de, som hafva vandrat långt bort i otro, aldrig komma att få sin blindhet aflägsnad. Bort det. Allas, och hvarje folkslags, ögon komma att öppnas, och alla döfva öron komma att upplåtas. Men ingen särskild ynnest kommer dessa otrogna judar till del vid tiden för ynnestens återvändande; »ty den är icke jude, som utvärtes är det» – d. ä., blott och bart [254] genom släktskap och anisktsuttryck. De judar, som af Gud erkännas som Abrahams barn äro de, som fasthålla vid Abrahams tro och förtrösta på de gudomliga löftena.

Anglo-Israeliter.

Och här måste vi uttala, att vi skilja oss från deras uppfattningar, hvilka påstå, att anglo-saxerna äro löftets Israel i skriften. Kort framställdt, påstå de, att anglo-saxerna, folket i Förenta Staterna etc. äro afkomlingarna af Israels tio stammar, hvilka skilde sig från stammarna Juda och Benjamin efter Salomos död, och hvilka ofta kallas de »tio förlorade stammarna», enär de tio stammarna efter fångenskapen (af alla de tolf stammarna) i Babylon aldrig återupprättade sig i Kanaans land såsom »Israel» utan blefvo såsom stammar och individer förskingrade bland de olika nationerna. De, hvilkas teori vi granska, påstå, att de kunna spåra deras vandring till Stor-Brittanien, och att de engelsktalande folkens storhet och inflytande I världen kan spåras tillbaka till det sakförhållandet, att de tillhöra Israel och ärfva de till Israel gifna löftena.

Härpå svara vi: Somliga af de bevis, som anföras till stöd för att de äro af de »förlorade stammarna», synas vara långt ifrån starka; men om vi skulle medgifva allt, hvad de I detta afseende påstå, så skulle detta icke bevisa deras sats, att den anglo-saxiska rasens inflytande och storhet är att tillskrifva den omständigheten, att de äro israeliter genom naturlig härstamning, alls mera, än att det skulle bevisa, att detta är att tillskrifva den omständigheten, att de äro »förlorade». Deras storhet är att tillskrifva deras frihet och intelligens, som kan spåras tillbaka, icke till det, att de äro förlorade, ej heller till det, att de äro födda israeliter efter köttet, utan till Kristi läror — till det ljus, som några af Abrahams andliga säd låtit lysa bland dem.

Det faktum, att de tio stammarna förirrade sig från de två, länder icke till deras heder, utan tvärtom. Det [255] är ett bevis på att de voro benägna till att förkasta Guds löften; det är ett tecken till fritänkeri, till otro. Ty de visste väl, att Gud hade förutsagt, att laggifvaren, Frälsaren, förlossaren, konungen, i hvilken och genom hvilken löftena skulle uppfyllas, skulle komma af Juda. Benjamins stam var därför den enda stam, vid sidan af Juda, som vid tiden för affallet lade i dagen tro på Guds löften. Men ehuru de, som vid tiden för återvändandet från den babyloniska fångenskapen visade sig fortfarande tro på Gud och hans löften genom att återvända till Kanaans land, till största delen voro af Judas och Benjamins stammar, så voro likväl icke alla, som kommo tillbaka, af dessa två stammar. Bland dem funnos några ur de olika stammarna, några som älskade Herren och med botfärdighet sökte honom, ännu förlitande sig på hans löften. Emellertid begagnade sig icke det stora flertalet vare sig af de tio eller af de två stammarna af tillfället att återvända till löftets land utan föredrogo Babylon och andra länder, ty många af dem hade fallit i afguderi och förlorat sin vördnad för Guds löften.

Vi måste ihågkomma, att endast några få af dem, som återvände till sitt land under Esras ledning, och ingen af dem, som återvände under Nehemia, voro af dem, som hade blifvit tillfångatagna, ty det stora flertalet hade dött i Babylon åratal förut. Dessa voro deras barn, i hvilkas hjärtan fädernas tro ännu brann, hvilka ännu hoppades på de välsignelser och den ära, som lofvats Abrahams säd. Sålunda utgjorde den återvändande lilla hopen af mindre än femtio tusen alla de då återstående israeliter, och detta af alla stammar, hvilka genom handlingen att återvända till löftets land visade, att de ännu fasthöllo vid Abrahams tro. Det var för afkomlingarna af dessa de mest lämpliga, sållade ut från alla Israels stammar – ehuru hufvudsakligen ur de två stammarna, och alla benämnda judar, efter den konungsliga och förhärskande stammen [256] –, som vår Herre framställde sig och riket vid den första tillkommelsen, enär de representerade det helig folket, Israel, i dess helhet.

Herren tilltalade dem såsom Israel och icke såsom en del af Israel, ej heller blott och bart såsom Juda. Han talar till och med om dem, som hade fasthållit vid löftena och vid hvarandra, såsom de »förlarade fåren af Israels hus», i det de förirrat sig långt bort från sanningen efter falska herdars traditioner, hvilka ledt dem på sin egen väg och icke, såsom Gud anvisade. Han säger: »Jag är icke utsänd utan till de förlorade fåren af Israels hus.» Till Israels hus var följaktligen hans ämbete begränsadt, i öfverensstämmelse med det föregående, hvilket visar, att judarna på hans tid voro de enda erkända representanterna för »Israels hus», hvilket uttrycken »hela Israel», våra tolf stammar, som oaflåtligen tjäna Gud», och andra liknande uttryck af Herren och apostlarna gifva vid handen. Och man torde ihågkomma, att Herren i förbindelse med denna framställning, att hans ämbete var för Israel, förbjöd sina lärjungar att gå till andra än Palestinas judar. – Matt. 10: 5, 6; 15: 24.

Märk också, huru apostlarna använde ordet »Israel» och icke »Juda», då de talade om dem, som på den tiden bodde i Palestina (Apg. 2: 22; 3: 12; 5: 35; 13: 16; 21: 28), och huru de tillämpa Esaias ord beträffande kvarlefvan af Israel på de jämförelsevis få, som mottogo evangelium (Rom. 9: 4, 27, 29, 31-33; 10: 1-4; 11: 1, 7-14, 25, 26, 31), och tala om alla de öfriga såsom de där stötte sig och blefvo förblindade. Alltså, till och med om det kunde bevisas, att de anglo-saxiska folken utgjorde en del af »de tio förlorade stammarna», så se vi klart, att ingen ynnest kunde hafva kommit till dem på denna grund, under det förbundet; ty de öfvergåfvo det israelitiska förbundet och blefvo afgudadyrkare, otrogna och praktiskt hedningar. Dessutom blefvo, såsom redan är anmärkt * [257] alla de, hvilka erkändes såsom Abrahams naturliga säd och fortforo att förkasta Kristus, utstötta från all ynnest ifrån tiden för Kristi död till år 1878, då tiden var inne för att Guds ynnest skulle återvända till dem och deras blindhet börja aflägsnas. Följaktiligen kunde det framstående rum, anglo-saxerna under de flydda århundradena intagit, icke i något afseende hafva varit Israels återvändande ynnest. Dessa, från hvilken ynnesten borttogs, emedan de förkastade och korsfäste Herren, äro just de, till hvilka ynnesten nu skall återvända. På den tiden och alltsedan har Israel varit representeradt af »juden» (Rom. 2: 9, 10), och det är judarna, som nu komma att återställas till ynnest såsom »Abrahams» naturliga »säd». Dessa tillika med den andliga »säden» (utvald under evangelieåldern – en kvarlefva af Israel, judar och återstoden samlad från hedningarna) skola blifva Guds verktyg för välsignandet af alla jordens släkter.

* Del II, kap. 7.

Dock kommer den blifvand ynnesten mot Israel icke att vara uteslutande för dem. Alla, som tro på förbundslöftena, kunna få dela dessa återvändande ynnestförmåner med den naturliga säden, alldeles såsom hvilken som helst jude, som under evangelieåldern mottagit Kristus, kunnat erhålla alla de andliga välsignelser och fördelar, som erbjudits under denna ålder. Såsom endast en liten kvarlefva trodde på och mottogo evangelii ynnestförmåner i evangelieålderns början, så kommer, förutom judarna, endast ett ringa antal af människosläktet att vara redo för tusenårsålderns nya lagar och förhållanden under den förhärligade Herrens och hans förhärligade församlings rättfärdiga förvaltning, och följaktligen komma endast få andra än judar att välsignas under den i dess första början.

[258] Juden, som länge varit van vid och sträfvat efter att göra i förlitan på att gärningar i lydnad för lagen skulle tillförsäkra honom den gudomliga välsignelsen, snafvade på det första draget i evangelii hushållning – syndernas förlåtelse utan gärningar, för hvar och en som tror på Jesu fullkomliga verk och alltillräckliga offer för synd. Men judens vördnad för lagen kommer att lända till hans fördel I gryningen af tusenårsåldern, och ingen kommer att vara mer redo för den älderns stränga fordringar och lagar än han, efter det hans blindhet i fråga om Kristus och värdet af hans offer för synderna skall hafva försvunnit, ty gärningar fordras efter tro på Kristus, ehuru de dessförinnan icke kunna antagas. Och då juden mottager Guds kärlek och ynnest i Kristus, kommer han icke att blifva så böjd för att förlora ur sikte Guds rättvisa, som många andra i våra dagar äro. Andra däremot komma för en tid att vara förblindade och oberedda att erkänna det rikets föreskrifter, i hvilket rätt kommer att göras till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod.

Liksom juden var förblindad genom en falsk uppfattning af lagen, hvilken gjordes om intet genom falska läror, så kommer på samma sätt nu många hedningar att hindras från att fatta villkoren för ynnest under tusenårsåldern till följd af den falska framställning af läran om nåd i syndernas förlåtelse, som göres af falska lärare i nuvarande tid, hvilka göra om intet evangeliet om Guds nåd genom sofistiska resonemang – till och med förnekande, att Herren har köpt dem (2 Pet. 2: 1), och att något lösenpris blifvit erlagdt eller var nödvändigt för människans återställande. De påstå, att det att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt, och följaktligen drages den slutsatsen, att synd en och annan gång är helt ursäktlig, och att stränghet i straff, en lösen etc. icke är tänkbar, enär, om det ej funnes några synder att förlåta, skulle det borttaga Guds ämbete och nöje att förlåta. Som de förlorat [259] Guds rättvisa ur sikte kunde de icke se filosofien i hans plan till försoning genom blodet på korset; att genom ett lösenoffer förläna syndernas förlåtelse endast åt sådana, som mottaga Kristus och kämpa emot synden. Förblindade genom sina lösa föreställningar om Guds rättvisa och stränga noggrannhet komma få att vara så väl beredda som juden för denna stränga lydnad efter förmåga, som kommer att fordras af alla i nästa ålder.

Såsom en belysning af judens förberedelse för att i Jesu Kristi död igenkänna sin lösen – sitt motsvarande pris – den lagliga försoningen för människans synd, anföra vi här nedan från en till Kristus omvänd ung judes penna en skildring af det årliga firandet af den »stora försoningsdagen», såsom den iakttages i nuvarande tid af ortodoxa judar. Artikeln var synlig i The Hebrew Christian (Den Kristne Juden), och lydde sålunda:

»Yom Kippur, eller den stora försoningsdagen, var en märklig dag hos min fader, ty han icke endast fastade, bad och späkte sig på denna heliga dag af skulders utplånande, utan han tillbragte verkligen hela natten i synagogan under andakt. Jag har ofta sett min fromme fader gråta på denna stora dag, då han upprepade den rörande syndabekännelsen, som följer på uppräknandet af de offer, som af Gud voro bestämda att frambäras för underlåtenhets- och öfverträdelsesynder, och mången gång har jag utgjutit tårar af medkänsla, då jag deltog med honom i klagandet öfver att vi nu icke hafva något tempel, någon öfverstepräst, något altare eller några offer. Dagen före denna högtidliga dag tog han tillsammans med de öfriga judarna en tupp, och under upprepande af vissa böneformler svängde han den lefvande tuppen tre gånger omkring sitt hufvud, upprepande dessa ord: ’Detta vare min ställföreträdare, detta vare mitt vederlag, detta vare min försoning, denna fågel skall gå till döden och jag till ett lyckligt lif.’ Sedan lade han sina händer på den, såsom händerna brukade läggas på offren, och omedelbart därefter lämnades den till att slaktas. Detta är det ENDA BLOD, som utgjutes i Israel [260] nu. Oxars och bockars blod flyter icke längre bredvid kopparaltaret.

Min fader gjorde sig den största möda att anskaffa en hvit tupp och undvek en röd helt och hållet, och då jag frågade honom om orsaken, hvarför han gjorde detta, sade han mig, att en röd tupp redan är betäckt med synd, ty synden själf är röd, såsom det är skrifvet: ’Om edra synder än äro blodröda, så kunna de dock blifva snöhvita, och om de än äro röda såsom scharlakan, så kunna de blifva såsom hvit ull’. (Es. 1:18.) Han fortfor: ’Du skall finna, att rabbinerna hafva stadgat i Talmud, att om tuppen är hvit, så är han icke besmittad med någon synd och kan därför bära judarnas synder; men om han är röd, så är han helt och hållet betäckt med synder och är oduglig att bära våra orättfärdigheter.’

Orsaken hvarför de begagna en tupp framför något annat djur är detta: På hebreiska heter man GEVER. Om nu GEVER (man eller människa) har syndat, så måste GEVER också utstå straffet därför. Men enär straffet är tyngre, än judarna förmå bära, så hafva rabbinerna i stället för dem satt en tupp, som på den kaldeiska dialekten kallas GEVER, och sålunda antages den gudomliga rättvisan blifva tillfredsställd, enär såsom GEVER har syndat, så blifver gever, d. ä. en tupp, offrad.

Detta tomma påfund kan betraktas som ett märkligt bevis på ett högt slående faktum, nämligen att ehuru många bland judarna i nuvarande tid förneka försoningen helt och hållet, så har likväl hufvudmassan af nationen ännu någon känsla af den absoluta nödvändigheten af ett offer för synden, och att ånger utan en försoning är af ingen nytta till frälsning. Om judarna i stället för att läsa rabbinska fabler ville studera bibeln, skulle de finna, att Herren Jesus, den sanne Messias, i sin egen välsignade person verkställt just denna försoning för synden, hvilken de i sin okunnighet inbilla sig kan verkställas genom offret af en tupp. GEVER (människan) har syndat, och GEVER (människan), den människan Kristus Jesus, har gifvit sitt lif till ett offer för synden. – Es. 53: 10.»

För juden först.

Vi se alltså, att Guds förutsägelse, att Israel (utom de trogna få) skulle komma att förblindas af sin lag (Rom. 11: 9), uppfylles på ett naturligt sätt. Likaledes [261] se vi, att hans vidare förutsägelse, att tusenårsålderns ynnestförmåner och förhållanden komma att välsigna några af dem fortare än andra, också kommer att förverkligas på ett fullkomligt naturligt sätt och åstadkommas af förnuftiga orsaker.

Sålunda komma tusenårsålderns ynnestförmåner att blifva för judarna först, alldeles såsom med anledning af förbunden etc. evangelii ynnestförmåner erbjödos dem först.  Och så skall det slutligen blifva såsom Simeon profeterade : »Denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel.»  Och tiden för att resa upp detta folk, som så länge varit fallet från ynnesten, är nära.

Men låtom oss vara på vår vakt mot ett allt för vanligt misstag, som göres af många, hvilka se något af dessa löften, i det de mena, at sådana framställninger som de följande böra fattas bokstafligt : »Därefter skall jag vända tillbaka och återuppbygga Davids fallna hydda (hus) och återuppbygga, hvad däraf har varit nedrifvet, och återupprätta henne.»  »Och Herren Gud skall gifva honom hans fader Davids tron.»    »Och min tjänare David skall vara konung öfver dem.»  (Apg. 15 : 16, Luk. 1 : 32; Hes. 37 : 24.)  Ehuru den bokstafliga betydelsen af Israels utlofvade återvändande till sitt eget land och Jerusalems återuppbyggande på sina egna grushögar icke kan ifrågasättas, kunna vi dock vara lika öfvertygade om att med Davids hus och tron icke menas de bokstafliga stenarna, virket etc.  Utan återupprättandet af Davids hus har afseende på återupprättandet af konungamakten och väldet i händerna på någon af Davids efterkommande.  Kristus Jesus är den utlofvade telningen af Davids hus och arfvingen till hans tron, och när hans myndighet börjar upprättas kommer det att blifva början till uppresandet (det bestående upprättandet) af det fordom temporära Davids hus, eller hydda, hvilket störtades och hvilket [262] under många århundraden legat i stoftet.  Likaledes har »Davids tron», på hvilken Messias kommer att sitta, afseende icke på den bänk af trä och guld och elfenben, på hvilken David satt, utan på den ämbetets värdighet, makt och myndighet, som han utöfvade.  Denna myndighet, detta ämbete eller denna tron, som David i några år innehade, kommer att beklädes i en mycket större skala af Jehovas Smorde, vår Herre Jesus.

Men hvilken myndighet var det, David hade och utövade?  Vi svara, att det var Jehovas myndighet : David »satt på Jehovas tron»  (1 Krön. 29 : 23 ), och detta är just den myndighet, som kommer att uppehålla Kristus i hans tusenåriga rike.  Och då detta rätt ses, är det tydligt, att David och hans tron eller gudomliga myndighet, som var upprättad i det förebildliga Israels folk, voro blott och bart förebildliga belysningar af Kristus och hans rike.  Och Davids förnämsta ära kommer att blifva, om han aktas värdig, att vara en af de »furstar», åt hvilka Immanuel kommer att anförtro den jordiska sidan af sitt rike. – Ps. 45 : 17.

Davids namn såväl som hans rike var förebildligt.  Namnet David betyder älskad, och det är Guds älskade son, som kommer att blifva konung öfver hela jorden på den dagen, och icke den förebildlige älskade David från fordom tid.  Det är också nödvändigt att klart skilja mellan det nya Jerusalem, den himmelska eller andliga stad, i hvilken apostlarna äro de tolf grundvalarna, och det gamla Jerusalem, hvilket skall återuppbyggas på sina gamla grushögar.  Det gamla Jerusalems utlofvade återställelse innebär icke blott och bart återuppförandet af byggnaderna etc. utan särskildt återorganiserandet af Israels regering ; ty i profetian är en stad alltid en symbol eller framställning af en regering.  Följaktligen innebär Jerusalems utlofvade återuppförande på sina gamla grundvalar [263] ett nationellt återorganiserande af Israel på en basis liknande den, som fordom låg till grund för deras organisation såsom ett folk, öfver hvilket Jehovas Smorde innehade myndigheten.  Det nya Jerusalem är en framställining af evangelii församling i härlighet och konungslig makt, andlig och osynlig för människor, dock allsmäktig.  Dess nedstigande till jorden (Upp. 21 : 2) utmärker uppfyllelsen af den önskan i Herrens bön, hvilken lyder : »Tillkomme ditt rike»., och dess kommande skall försiggå gradvis och icke plötsligt.  Det håller redan på att »nedkomma», komma till makten, och såsom en följd däraf se vi de förberedande steg, som leda till återupprättandet af det gamla Jerusalem, och slutligen kommer det resultat, som nämnes i Herrens bön, att förverkligas; – Guds vilja kommer att ske på jorden såsom i himmelen.  Det nya Jerusalem och de nya himlarna äro liktydiga och beteckna den nya andliga styrelsemakten.

Profetior, som redan undersökts, peka på året 1878 såsom det datum, vid hvilket Israels »dubbla» tid af våntan efter konungen uppfylldes, och från och med hvilket deras återvändande till ynnest och afvändandet af deras blindhet skulle taga sin början ; den tid efter hvilken det skulle vara i sin ordning att tala ljufligt till Jerusalem och förkunna för henne, att hennes bestämda tid  (af väntan – hennes ‘dubbla’ tid) är fullbordad, att hennes missgärning är försonad, att hon har fått af Herrens hand dubbelt (sitt dubbla) för alla sina synder». – Es. 40 : 1, 2, eng. öfv. margin.

Allt ifrån detta datum se vi därför, såsom vi böra vänta, märkbara tecken på återvändande ynnest mot detta folk – en rörelse i riktning mot deras verkliga återplanterande i deras eget land och deras återuppbyggande såsom ett stort folk, enligt Guds mångfaldiga löften, hvilka hafva följande innehåll : – »Så säger Herren, Israels Gud : Såsom man med välbehag ser på de goda fikonen, så vill jag med välbehag se [264] till de bortförda af Juda, dem som jag (till deras tuktan och straff – någonting godt i förklädnad) ifrån denna plats har sändt bort till kaldeernas land (Babylon – det mystiska Babylon, kristenheten, hvilket visas i vers 9, ty sedan deras störtande hafva de varit kringspridda bland alla folk inom den s. k. kristenheten).  Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem komma tillbaka till detta land.  Jag skall uppbygga dem och icke slå ned dem ; jag skall plantera dem och icke upprycka dem.  (Detta kunde icke hafva afseende på återvändandet ur fångenskapen i det bokstafliga Babylon, enär de efter detta återvändande blefvo på nytt nedrifna och uppryckta.)  Och jag vill gifva dem hjärtan till att känna, att jag är Herren, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.  Ty de skola omvända sig till mig af allt sitt hjärta.» Jer. 24 : 5-7.

»Så säger Herren : Se, jag skall återupprätta Jakobs hyddor och förbarma mig öfver hans boningar, och staden (Jerusalem) skall åter blifva uppbyggd på sin höjd, och palatset (templet) skall stå på sin rätta plats.»  »Och hans söner skola varda såsom fordom, och hans menighet skall bestå inför mig, och jag skall hemsöka alla hans förtryckare.  Och hans väldige skall stamma från honom själf, och hans Herre skall utgå från honom själf.»  »Ja, jag skall föra dem från nordlandet (Ryssland, där nära två tredjedelar af alla nu lefvande judar äro bosatta) och församla dem från jordens yttersta ände. . . . I en stor skara skola de komma hit tillbaka.  Under gråt skola de komma, men jag skall leda dem. . . . Hören Herrens ord, I hednafolk, och förkunnen det i hafsländerna i fjärran, sägen :  Han som har förskingrat Israel skall ock församla det och skall bevara det, såsom en herde sin hjord.  Ty Herren skall förlossa Jakob och lösköpa (eng. öfv.: har återlöst Jakob och lösköpt) honom ur dens hand, som var honom för stark.  Och de skola komma och [265] jubla på Sions höjd och skola strömma dit, där Herrens goda är, dit där man får säd, vin och olja och unga hjordar af får och fä : och deras själ skall vara lik en vattenrik trädgård, och de skola icke vidare försmäkta.» – Jer. 30 : 18, 20, 21 ; 31 : 8-12.

Den store återlösaren, som en gång var förkasted af dem, kommer på detta sätt att återställa och upplyfta icke endast de lefvande släktena af detta folk utan äfven de döda, ty : »Så säger Herren, Herren : Se, jag vill öppna edra grafver och hämta eder, mitt folk, upp ur edra grafvar och låta eder komma till Israels land.  Och I skolen förnimma, att jag är Herren, när jag öppnar edra grafvar. . . . Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter blifven lefvande, och skall låta eder få bo i edert eget land; och I skolen fönimma, att jag, Herren, har talat det, och att jag också gör det, säger Herren.» – Hes. 37 : 12-14.

Dessa underbara löften komma icke att uppfyllas på, en tjugufyra-timmarsdag utan under tusenårsdagen.  Deras uppfyllelse hade en märkbar början år 1878 såsom resultatet af den internationella Berlinkongressen.  Judarna åtnjuta nu större rättigheter i sina fäders land, än som beviljats dem under århundraden.  De äro icke längre blott och bart  »hundar» för de oförsynta turkarna.

Det är, tro vi, icke allmänt bekant, att England redan öfvertagit beskyddarskap öfver Palestina och i själva verket öfver alla Turkiets asiatiska provinser, af hvilka det är en.  England har en längre tid känt nödvändigheten af att beskydda Turkiet, och det af tre skäl : för det första, dess rika klasser äro stora innehafvare af turkiska obligationer, för det andra, om Turkiet skulle tillfalla någon af grannrikena eller delas bland dem, skulle England få litet eller intet af bytet, och de öfriga rikena, dess medtäflare, skulle på detta sättet lyftas framför England i betydenhet och makt vid afgörandet af Europas angelägenheter, [266] för det tredje och hvilket är hufvudsaken, England inser, att om den turkiska regeringen vore ur vägen, skulle Rysslands inflytande i södra Asien betiding ökas, och det skulle inom kort komma att i sig upptaga det indiska väldet, öfver hvilket Englands drottning är kejsarinna,* och från hvilket England har rika inkomster genom handel etc.  Följaktligen finna vi, att det kungliga eller Tory-partiet i England ifrigt understödjer turkarna, och när, år 1878, Ryssland stod i begrepp att inrycka i Konstantinopel, lade sig England emellan och sände en flotta kanonbåtar till hamnen.  Resultatet blef Berlin-kongressen, den 13 juni 1878, vid hvilken hufvudfiguren var en jude, Lord Beaconsfield, Englands premiärminister, och Turkiets  angelägenheter blefvo då på sådant sätt uppgjorda, att dess nationella tillvaro för det närvarande bibehölls men dess provinser  likväl så ordnades, att i händelse af slutlig styckning stormakterna skulle veta, hvilken de hvar och en borde väntas bemäktiga sig.  Det var vid denna tid, som strörre religionsfrihet beviljades alla Turkiets provinser, och England blef genom hemligt fördrag med Turkiet beskyddare öfver de asiatiska provinserna.  Vi anföra från historieskrifvaren Justin Mc Carthy :

_______________
*  Nu död och hennes plats ersatt med en manlig efterträdare.

»Engelska regeringen åtog sig at GARANTERA Turkiet mot all infall i dess aisatiska besittningar, . . . förpliktade sig formligen att försvara och betrygga Turkiet mot alla infall och angrepp och besatte Cypern för att erhålla en fördelaktigare operationsbasis för utförandet af detta syfte.»

Man finner således, att Palestina såsom en af dessa asiatiska provinser redan står under Englands vård, och detta förklarar orsaken till den större slappheten å den turkiska regeringens sida i fråga om tillämpningen af sina för judiska intressen ogynnsamma lagar.  Och [267] detta genom försynens skickelse öppnande af Palestina för Judarna efterföljdes af förnyade förföljelser i »nordlandet» – Ryssland och Rumänien – med den säkra verkan att framkalla emigration från dessa länder till deras egat land.  Såsom ett resultat af denna förening af omständigheter håller den judiska befolkningen af den ortodoxa typen hastigt på att tillväxa i Palestina och särskildt i Jerusalem.  Judarna i Jerusalem öfverstiga redan i antal alla andra nationaliteter tillsammantagna, då de däremot under århundraden hafva utgjort ett ringa fåtal.

The New York Herald (en New York tidning) uttalade sig för någon tid sedan angående Englands förvärfvande af ön Kreta, dess besättning af Egypten och Turkiet och dess provinsers tillstånd i allmänhet, och sade därvid :

»Vi lefva i en snabb tidsålder, och till och med historia tillverkas med en större hastighet.  Krig brukade räcka i tjotal af år, civilisationen gick långsamt framåt, samfärdsförbindelserna mellan olika nationer och däraf följande ömsesidigt gagn famskredo i motsvarande grad trögt.  Hvad som nu däremot uppfinnes i ett land är genast kändt tusentals mil därifrån, och hela världen kan samtidigt draga nytta af uppfinningen.  I synnerhet i politiken är brådskans ande uppbar.  Statsmäns planer behöfde en gång mansåldrar för sin fullbordan, nu utföras de djärfvaste planer af samma person, som uppgjort dem, och en världsdels karta förändras på en vecka.  Huru raskt händelserna röra sig och historia skapas, framträder med särskild tydlighet i den magnetiska österländska frågan. . . . I själfva midten af skådeplatsen för de sammanstötande intressena ligger  Palestina -- dyrbart för jude, kristen och muhammedan.  Statsmannen säger, att det är nyckeln till sakläget, och med blicken på sina landsmäns bästa förklarar han, att i betraktande af dess underbara bördighet, som i forna dagar födde millioner, i betraktande af dess storartade möjligheter beträffande handel, hvilka i forna dagar gjorde dess hafshamnar till skådeplatsen för verksamhet och rikedom, och som hafva gjort Tyrus och Sidon till ett ordspräk intill denna dag, och i betraktande af dess företräde såsom varande [268] föreningspunkten mellan Europa och Asien och dess följaktligen högst ypperliga läge är  besittningen af Palestina för hans fosterlandsälskande hjärta i högsta grad önskvärd.  Historieskrifvaren säger :  Den första internationella händelse, som finnes upptecknad, var infallandet i Palestina; från denna tiden till nu har det varit en medelpunkt för intressse; därför är han för sin del intressarad i Palestinas framtid.  Den religisöe kan ej finna ord att uttrycka det intresse, han från sin ståndpunkt hyser för hvad han kallar det heliga landet; för honom är hvarje sten en predikan, hvarje träd ett poem.  Den skarpsynte köpmannen lägger märke till att då det sasiatiska järnvägssystemet är byggdt, såsom det helt visst kommer att blifva, så snart som stadgad regering är upprättad, kommer Palestinas geografiska läge att göra det till en stat, till hvilken de stora järnvägslinjerna komma att sammanlöpa för att föra, Asiens produkter till europeiska och amerikanska marknader och tvärtom; ty såsom tre världsdelars handel möttes inom dess gränser på Salomos dagar, så kommer samma världsdelars framtida handel att åter dragas till denna gynnade plats.  Och han sänker icke sina förhoppningar det allra minsta, ehuru deras, förverkligande synes aflägset.  Ihågkommande ett Chicagos eller ett San Franciscos snabba växt, det skyndsamma förvandlandet af ödemarker till forkrika stater anmärker han helt enkelt : ‘Händelser följa raskt på hvarandra i  våra dagar’, och väntar.

Medan de stora kristna makterna stå med beväpnade händer för att gripa den eftertraktade och frestande lilla biten,, då den döende turken släpper sitt tag, träder emellertid en historisk gestalt fram och förklarar : ‘Landet är mitt!’  Och då makterna vända sig om och se på talaren, igenkänna de juden – barnet af den patriark, som bodde i Palestina, när det första gången var föremål för infall, och SOM SJÄLF GÄRNA SKULLE VILJA VARA NÄRVARANDE FÖR ATT MOTTAGA DET såsom sitt, när dess ägande omtvistas trettiosex århundraden därefter!

Hvilket underbart sammanträffande!  ‘Icke så’, säger juden, ‘det är icke ett sammanträffande, det är min bestämmelse.‘  Låt oss nu kasta en kort blick på judens ställning i denna fråga om Palestinas framtid.  Nationer födas ur idéer.  Ur idéen om Tysklands enhet föddes det tyska riket till verklighet och proklamerades för världen från Versailles, under det franska kanoner svarade [269]  amen till Tysklands böner för dess välfärd.  Ur ropet ‘Utalia irridenta’ föddes våra dagars nya Italien, hvars dunder åter kommer att väcka Medelhafvets stränder.  Ur det gamla Greklands traditioner skapades det nuvarande Grekland.  På detta sätt förstå kristna, huru judens länge närda önskningar kunna förverkligas, och under det de fullt medgifva, att Palestina tillhör juden framför alla andra, enär han framför alla andra är särskildt ägnad att utveckla detta liffula lands framtid.på samma gång hans besittning däraf kommer att bilägga de afundsjuka makternas farhågor, kommer judens upprättande däri att vara en handling af rättvisa och en värdig godtgörelse för de förfärliga oförrätter, som blifvit föröfvade mot honom – historiens martyr.

Hvad judarna själfva beträffar, så är det knappast nödvändigt att säga, huru de längta efter återställelse.  På den nionde dagen i deras månad Ab fasta de med adledning af förstöringen af deras tempel och de nationnella olyckor, som åtföljde dessa händelser.  Ingen morgon eller afton förgår utan att de bedja : ‘Församla oss från jordens fyra hörn’, ‘Återställ vårt folk säsom fordom‘, ‘Tag din boning midt uti Jerusalem.’  Och dessa ord yttras i hvarje stad, där  judar finnas – det vill säga, öfver allt i världen.  Sådan beständighet öfverskrider nästan alla gränser, och intill denna dag lägga de spanska judarna i alla länder (till och med i detta aflägsna land) något af Palestinas stoft eller ‘tierra santa’, som de kalla det, på sina dödas ögon, ett poetiskt och rörande bevis på deras kärlek för den hiliga jorden.

‘Nar järnvägen når Jersalem, kommer Messias, är en anspelning på Es. 66 : 20, där profeten i sin syn ser de landsflyktiga återvända på alla slags fortskaffningsmedel, bland dem  äfven hvad han kallar ‘kirkaroth’.  Den engelska bibelöfversättningen återgifver det med ‘snabba ök’, hvilket naturligtvis är alltför obestämdt, eller ‘dromedaren’, hvilket säkerligen är oriktigt.  Språkkännare saknas icke, som härleda ordet från  KAR (kur), ugn’, och KARKAR (kirkar), svänga – påstående, att profeten på detta sätt sökte att bilda ett ord för hvad som visades honom i hans syn, ett tåg i hastig rörelse.  ‘När Nikolaus regerar, kommer förlossning’, är en anspelning på Es. 63 : 4, ur hvilken vers hebraister, genom hvad de kalla ‘Rashe Teboth’ utdraga den meningen : ‘Hela Juda skall höra och beskåda Nikolaus’, moskoviternas kejsares, fall på grund af Juda barns förtryck, och efter det vårt fall inträffat, kommer också vår verkliga [270] förlossning att intrräffa, och den tisbitiska profetens (Elias) goda nyheter komma att var när  för .. Judas barn.‘ Dessa och dylika meningar äro betydelsefulla, så långt de angifva, hvad judarna tänka.»

Huru nära världsmänniskor stundom komma sanningen utan att veta det, påminnas vi kraftigt genom ofvanstående yttrande, att patriarken Abraham »själf gärna skulle vilja vara närvarande för att mottaga» loftets land såsom sitt och sina efterkommandes, trettiosex århundraden efter sin död.  Detta, hvilken somliga torde betrakta som en poetisk flykt, förklarar skriften skall blifva en verklighet.  Ty, såsom vi redan sett * komma Abraham, Isak och Jakob samt Daniel och alla de heliga profeterna att »göras fullkomliga» – uppväckas från döden till mänsklig fullkomlighet efter det evangelii församling blifvit förhärligad  (Ebr. 11 : 40),  och de komma att utgöra dem, som skola vara »furstar i hela världen» (Ps. 45 : 17), de jordiska och synliga representaterna för Kristus-personen, den andlige, osynlige härskaren.  Åt Abraham så väl som åt hans säd blef löftets land gifvet till evig besittning, och han måste erhålla det i framtiden, ty ännu har han aldrig ägt en fotsbredd däraf. – Apg. 7 : 5.

________________
*  Del 1, kap. 14

Ett bref, som offentliggjorts i en Chicago-tidning, bär märkligt vittnesbörd om den gradvis försiggånde återställelsen i Palestina och förberedelserna för Guds utlofvade framtida välsignelse öfver det och dess folk. Brefvet hade följande innehåll :

Jerusalem den 23  Nov. 1887.

»Det gläder mig mycket att få omtala för eder de härliga ting, vi varit vittne till under de sex år, vi bott här.  När vi anlände hit för sex år sedan, räknade vi fjorton fullvuxna och fem barn.  Då vi åkte upp från Jaffa, gjorde landets ödslighet på oss ett djupt intryck.  Icke ett grönt strå kunde ses någonstädes; olivträden och vinrankorna voro så betäckta med en het, torr sommars [271] gråa damm, att man aldrig skulle kunna ana, att det  kunde vara något grönt inunder, och hela jorden syntes torkad till sina grundvalar.  Men vi hafva aldrig sett det vara så efter den tiden.  Hvartje år ser det grönare ut, och nu äro många af dessa kala sluttninger betäckta  med vingårdar och olivgårdar, hvilket helt förändrar deras unseende.

Ni torde fråga :  Hvad är orsaken till denna stora förändring?  Gud har lofvat, att liksom han låtit all denna olycka komma öfver detta land, så skall han låta stora välsignelser komma öfver det, och dessa hafva tydligen börjat, därigenom att mera regn än under många förflutna århunbdraden börjat komma.  Han sänder sköna skurar och riklig dagg, där det icke brukade vara någon, och han sänder moln om sommaren, hvilka aldrig voro kända ens tjugu år tillbaka.  Detta mildrar hettan, så att den icke uttorkar marken så.  För fem år sedan sände han i juli och augusti (månader i hvilka det aldrig brukade regna), tre timmars regn i Jaffa och sexton timmars i Damaskus och mycket rundt omkring, så att de amerikanska tidningarna anmärkte det som ett bevis för  att Palestinas klimat håller på att förändras.  Också var det, när vi kommo hit, mycket få judar, som kommo tillbaka till detta land, men förföljelserna i Ryssland och Tyskland och på andra ställen började utdrifva dem, och i trots af sultanens påbud började de återvända till detta land, köpa jord, plantera och bygga och komma i besittning af stadens handel, och sålunda finnes här i dag många tusen flera, än då vi kommo.

Jerusalem är i verkligheten nu i händerna på judarna, hvad handeln beträffar, och juden är icke längre under muhammedanens häl, som han en gång var.  De hålla äfven på att snabbt uppbygga en ny stad alldeles efter beskrifningen i Jer. 31 : 38-40; 32: 43, 44, så att till och med turkarna, som äro vid makten, fästa sig därvid och säga till hvarandra : ‘Det är Gud; och hvad kunna vi göra?‘  Och hvad kunna vi säga om allt detta annat än att Gud snabbt uppfyller i våra dagar sitt ord och det förbund, han gjorde med Abraham?  Och vi äro vittnen till detta.»

Oaktadt det förtryck och tyranni, som hafva pressat ned dem ända i stoftet finna vi, att många af dem på senare år höjt sig till rikedom och utmärkelse vida utöfver sina hedniska grannar. Och med sådana medel [272] och sådan utmärkelse kommer, i många fall, den välvilliga ärelystnaden att använda den för den judiska rasens höjande, och visa och välriktade bemödanden åatadkomma mycket i denna riktning.  Tänkande personers uppmärksamet, både bland judar och hedningar, håller på att dragas till denna sakernas vändning bland judarna.

Det är ock tydligt af uttalandena i ledande judiska tidningar och af de olika nu pågående rörelserna, som ha till ändamål att kolonisera Palestina och bistå och hjälpa dem framåt, som redan bosatt sig där, att tusenden nu vända sig med längtansfulla blickar åt löftets land,  Denna vändning i de judiska förhållandena har framträdt allt sedan 1878, och händelsernas gång efter detta årtal hafva framkallat och framkallar ett märkligt uppvaknande beträffande detta ämne, hvilket uppvaknande i och för sig är ett betecknande tidens tecknen.  Ur The Jewish World (Judevärlden) för den 20 : de augusti 1886 anföra vi t. ex. följande :

»Det finnes remnor i molnen, hvilka hittills kastat en så dyster skugga öfver det heliga landet.  Detta olyckliga lands framtid, så länge insvept i ogenomträngligt mörker, börjar något litet ljusna, och de första glimtarna till ett lyckligare tillstånd befinna sig nästan inom märkbart afstånd från våra beräkningar af hvad som kommer att ske. . . . Två institutioner äro bestämda att spela en framstående roll i förbättrandet af judarnas i Palestina tillstånd : landtbruksskolan i Jaffa och Lionel de Rothschild-institutionen i närheten af Jerusalem.  Vi skulle kunna tillägga en tredje form af Montifiore- testimonialfonden, hvilken genom sitt främjande af byggnadssällskap och uppförande af billiga bostäder har gjort mycket till att fostra sparsamhet och minska eländet och mödorna i det husliga lifvet i den heliga staden. . . Hvad vi för ögonblicket vilja anmärka är, att utsikterna för judarna i Palestina icke längre äro mörka.  Det gives å ena sidan krafter, som blifvit vist uttänkta och sinnrikt organiserade, hvilka arbeta på förbättrandet af våra bröders ställning, och som nu flitigt användas, å [273] andra sidan håller folket på att tröttna på sitt elände och sin overksamhet och lägger i dagen en växande tendens att åter draga fördel af de bemödanden, som göras för att återupprätta dem.  Detta är ett tillstånd, som innebär lyckliga följder, och ingen jude torde underlåta att betrakta det med nöje.»

I ett efterföljande nummer af samma tidning sluta de en ledande artikel öfver  »Palestinas framtid» med dessa ord :

»Med inströmmandet af jordbruksidkande element, som på senare tid skett i kolonier, grundade af Montifiore, Hirsch och Rotschild fonderna, böra villiga händer påträffas till att arbeta på omdanings-scenen, då ‘öknen skall blomstra som en ros’; villiga händer och villiga hjärtan, som skola rycka det heliga landet ur dess långa natt af död och till lif och ljus återställa judarnas nationella hemort.»

En annan tidskrift, The Jewish Messenger. (Judiska sändebudet), säger :

»Under det människorna äro upptagna af sina små omsorger, omväxlande påverkade af farhågor och förhoppningar, skrider de mänskliga händelsernas stora och ståtliga marsch framåt och närmar sig oemotståndligt fullbordan, i uppfyllelse af en oundviklig lag, som styr alla mänskliga handlingar.

Människor höja här och där sina späda röster likasom för att hämma denna framåtgåendets tidvåg och hejda detta den Eviges verk.  Lika gärna kunde de försöka att hämma den lag, som regerar världsalltet.  Raser hava en lika bestämd bana att genomlöpa som stjärnorna, som blixtra på det blå hvalfvet ofvan oss.  Och den israelitiska rasen är den klara fixstjärnan ibland dem.  Under all sina vandringar har den varit trogen sin bana.  Dess uppgift har varit förutsedd och förutsagd, och dess slutliga återställelse till det heliga landet profeterad.  Att denna profetia håller på att uppfyllas, gifva tidens tecken vid handen.  Den håller på att gå i fullbordan så tyst och så gradvis, att endast de, som hafva ägnat ämnet uppmärksamhet, inse vikten af hvad som blifvit gjordt.

Palestina är en politisk nödvändighet för den judiska rasen.  Grundandet af en nation I det heliga landet ännu en gång betyder upphöjelsen ad hela Israel.  Det ställer det såsom en nation bland jordens nationer.  Det gifver [274] juden den politiska makt och suveräna rätt, hvilka betyda skydd.  Det gör honom till medborgare i sitt eget land och gifver honom rätt att komma och gå bland jordens nationer . . . Detta kan synas outförbart för den, som på kontoret är upptagen med sina böcker, för den som i sin butik är fördjupad i hopräknandet af sina vinster och förluster, för den som är dränkt i söllskapslifvets njutningar, men det är klart som middagssolen för hvem som helst, som gör det politiska horoskopet till ett studium.

Sedan den politiska själfstyrelsen blifvit förverkligad,komma de kring hela världen spridda judarna icke att flocka sig till Palestina i sluten massa.  Det finnes 300,000 judar i Asien, 400,000 i Afrika, och 5,000,000 bo i Europa.  Det är från dessa, som Palestina kommer att hämta sitt återställelselif.  Den i Amerika födde juden kommer utan tvifvel at förblifva amerikan, och skulle han någonsin besöka det heliga landet, blefve det för nöje och resor och för att se ett land, som är så ryktbart såsom den hufvudsakliga födelseorten för hans heroiska ras.

Man torde säga, att i geografiskt hänseende ar Palestina för litet att utöfva mycket inflytande såsom en politisk, intellektuell eller moralisk makt bland jordens nationer.  Vi svara, att i forna tider var Grekland en makt, och att i nyare tider är den lilla ön Birttannien en makt.  Hvad äro de i geografiskt hänseende?  Der är intelligens och moralisk styrka och nationalstolthet, som göra nationer stora, och icke området.  Det är intelligens och moralisk kraft, som kommer att göra Israel namnkunnigt bland nationer.»

The Jewish Chronicle  (Den judiska krönikan) säger :

»Rörelsen är oemotståndlig.  Vi kunna icke tillåta oss stå bredvid med korslagda händer, när detta nya uttåg äger rum.  Vi judar hafva i nära två tusen år hyst den meningen, att fulländningen af de åldrar af lidanden, vi genomgått, kommer att nås först då, när vi åter besitta våra fäders land.  Skall detta hopp dö bort just i det ögonblick, då det synes stå i begrepp att uppfyllas?  Eller är det  att vänta, att återvändandet skall åstadkommas genom medel så hemlighetsfulla, att de äro höjda öfver människors medverkan?  Gud utför sin vilja genom människors viljor, och om profetiorna skola uppatt [277] att deras verkliga stad icke är det europeiska Tartariet? Palestina kan verksamt koloniseras ensamt från Ryssland, där det finnes tre millioner judar, som darra för lif och egendom, och de öfriga komma att följa efter. Historien är en spegel bakom oss. Hvad helst judar gjort, kunna de ännu göra. De äro ett snillrikt folk, och snille är icke begränsadt af börd utan af vilja, af vana eller af händelse. Hvad hafva dessa människor försökt och misslyckats uti? Krigare, skriftställare, byggmästare, köpmän, lagstiftare, landtbrukare, och öfverlägsna i allt! Häruti upprepar historien sig själf.

De skola blifva stora i fredens, och krigets värf, och deras fiender smälta bort framför dem såsom snö från en fördämningsvall. Skulle de erfordra hjälp från någon annan nation till en början, så VÄLSIGNAD KOMMER DEN NATION ATT BLIFVA, SOM RÄCKER DEN; och den nation, sam förföljer den, kommer på ett eller annat sätt att göras till ett varnande exempel. Därför, om nyligen inträffade kränkningar möjligen skulle bestäm­ma de judiska ledarna för att kolonisera Palestina från Ryssland, så låt oss frikostigt erbjuda skepp, sjömän, penningar — hvadhelst, man begär af oss. Det kommer att blifva en bättre placering af kapital för nationen än egyptiska, brasilianska eller peruanska obligationer.»

Ett judiskt ordspråk från senare år förklara: »När järnvägen når Jerusalem, kommer Messias», och detta är i harmoni med den symboliska framställningen om järnvägen af profeterna Nahum (2:3-5) och Esaia (66:20). Och sannerligen, ordspråket har icke träffat långt från pricken; ty järnhvägen kommer att nå Jerusalem »på hans förberedelses dag» — i tiden för Messias' närvaro. Följande, som vi hämta ur den dagliga pressen, är af intresse i samband med detta ämne:

»Galileo hade rätt: världen rör sig. En järnväg kom­mer att byggas från Jerusalem till Jaffa, beläget vid Medelhafvet på ett afstånd af 31 mil (omkr. 5 sv. mil), den judiska hufvudstadens gamla hamn och landningsstället för de cedrar, som användes vid templets uppförande. En i Jerusalem boende jude vid namn Josef Nabon, som är ottomansk undersåte, har af sultanen erhållit koncession för detta ändamål. Koncessionen räcker för en tid af 71 år. Den beräknade byggnadskostnaden är 250,000 dollars (950,000 kr.). Alltså kommer civilisationen [278] hädanefter att införlifvas med Palestina. Det nittonde århundradet kommer att anlända till dessa trakter, när det första lokomotivet frustar in i Jerusalem.» *

* Denna järnväg är nu för länge sedan färdig. ö. a.

Följande bref från en korrespondent till The Pittsburg Dispatch, hvilket nyligen var synligt i denna tidning, bestyrker närvarande framåtskridande i Palestina och särskildt i Jerusalem:

Jerusalem, den 12 juli 1889.
»Trettiotusen af de fyrtiotusen människor, som finnas i Jerusalem, äro judar. Turkiska regeringen, som i åldrar förbjudit dem att bo längre än tre veckor på en gång i det heliga landet, håller under inflytande af främmande regeringar på att blifva mindre sträng i fråga om sina inskränkningar, och för närvarande komma judarna hit i hundratal. De ägna sig åt affärsrörelse, och de behärska nu en stor del af Jerusalems handel. Somliga af dem känna, att den dag är nära, då bibelns profetia, att de åter skola bebo sitt land, skall uppfyllas, och en egendomlig stam från södra Arabien säger sig ha erhållit uppenbarelse, att de måste lämna sitt ökenland och begifva sig tillbaka till Palestina. Dessa judar hafva bott i Je­men, Arabien, under de förflutna 2,500 åren. De äro af stammen Gad, och de lämnade Palestina 700 år före Kristi födelse. De föra med sig många värdefulla urkunder, som bevisa deras härkomst, och ägna sig åt jordbruk nära Jerusalem. Förföljelsen mot judarna i Ryssland och österrike drifva många af dem hit, och det finnes också ett stort antal polska och spanska judar i Jerusalem. Tiden för judarnas vistande i Palestina har blifvit utsträckt, och inskränkningarna rörande deras boende i Jerusalem hafva blifvit så godt som borttagna. För ett halft århundrade sedan funnos endast 32 judiska familjer i hela Jerusalem, och antalet i hela Palestina var endast 3,000. Nu finnas nära 50,000 i det heliga landet, och tre fjärdelar af befolkningen i Jerusalem bestå af judar.

De äro ett egendomligt folk! Olika alla andra judar på jordens yta. De äro närmare den typ, som existerade här i det förflutna. De antal, som blifvit tvingade hit genom förföljelse, underhållas nästan uteslutande af de olika judiska församlingarna världen rundt.

[279] En af de stora sevärdheterna i Jerusalem är judarnas gråtplats, där hvarje fredag vissa sekter mötas utanför murarna till Omars moské, som befinner sig på platsen, där Salomos tempel stått, och med hufvudet lutadt mot stenarna sörja öfver förlusten af Jerusalem och bedja Gud att gifva landet tillbaka åt sitt utvalda folk. Denna sed har iakttagits alltsedan medeltidens dagar, och det är en bland de sorgligaste syner. Jag besökte den förliden vecka. I en trång gränd, omgifven af eländiga hus — på stenplattor som blifvit nötta af tusentals judars bara fötter —, emot en mur af stora marmorblock, som räckte upp femtio fot eller mera öfver dem, böjde sig en lång rad af män i långa klädningar och kvinnor med schalar öfver hufvudet, bedjande och gråtande. Många af männen hade hvitt skägg och långa krusiga lockar af silfver. Andra voro just i blomman af sin ålder, och jag kunde icke annat än falla i förundran, när jag såg, huru dessa gestalter stundom nästan krampaktigt skakade af rörelse. Hvar och en hade en vältummad hebre­isk bibel i handen, och tid efter annan utbröt sällskapet i ett slags sång, hvarvid en gammal gråhårig man tjänstgjorde såsom ledare, och de öfriga föllo in i kören. Sån­gen var på ett främmande tungomål men öfversattes, som följer:

'Ledaren: För palatset, som ligger öde,
Svar: Sitta vi i enslighet och sörja.
Ledaren: För murarna, som äro förstörda,
Svar: Sitta vi i enslighet och sörja.
Ledaren: För vårt majestät, som är gånget,
Svar: Sitta vi i enslighet och sörja.
Ledaren: För våra stora män, som ligga döda, 
Svar: Sitta vi i enslighet och sörja.
Ledaren: För våra präster, som hafva snafvat, 
Svar: Sitta vi i enslighet och sörja.
Ledaren: För våra konungar, som honom föraktat, 
Svar: Sitta vi enslighet och sörja.'

Verkan af denna sång kan man ej föreställa sig utan att höra den. De gamla männen och gråtande kvinnorna, som kyssa stenarna i den mur, som skiljer dem från hvad som en gång var platsen för Salomos tempel, och som än i dag är den heligaste plats på jorden för juden; den äkta känsla som yttrar sig hos alla, och den tro de bevisa genom att så komma hit, vecka efter vecka och år efter år, göra ett förunderligt gripande intryck. Det är i sanning en af de sällsammaste syner i denna den sällsammaste bland städer.

[280] Det finnes åtta jordbrukskolonier i skilda delar af Palestina. En, af dessa skolor, nära Jaffa, har mer än sju hundra elever och en landtegendom om tjugutåtta tusen acres (mellan elfva och tolf tusen hektar). Den är belägen på Sarons slätter, där filistéerna bodde, och den har tiotusentals vinstockar och olivträd. Turkarna äro mycket obenägna att sälja jord till judarna, men de senare visa sig vara lika goda åkerbrukare som de äro affärsmän, och kullarna omkring Jerusalems kuperade tillstånd visar, att det heliga landet var vida bättre odladt under dem, än det varit under deras besegrare. En stor del af jorden strax utanför staden Jerusalem är nu i händerna antingen på judarna eller deras välgörenhetsanstalter. Herr Behar, föreståndare för de Rotschildska skolorna, säger mig, att de nyss köpt Jerusalems-hotellet och komma att införlifva det med sin skola. Sir Moses de Montifiore, som förvaltade den fond, som lämnades af en rik New Orleans-Israelit, byggde många goda hus för judar på vägen mellan Betlehem och Jerusalem, och det finnes ett antal judiska hospital.

Bland de människor, som med tillförsikt tro, att ju­darna komma att snart åter äga Palestina, är en koloni, af femton personer, som i ett präktigt hus byggdt på själfva murarna af Jerusalem, och som äro kända under namnet 'amerikanarna.’ Dessa människor äro icke judar. De äro kristna, som kommit hit från olika delar af Förenta Staterna, och mera särskildt från Chicago, för att afvakta uppfyllandet af den profetian, att Gud kommer att pånyttföda världen, börjande med Jerusalem. (De se icke, att utväljandet af evangelii församling först måste fullbordas.)

Det lider alls intet tvifvel, att Jerusalem håller på att förbättras. De flesta af dess gator äro nu väl stenlagda, och stadens sundhetstillstånd har blifvit betydligt för­bättradt. Jerusalem utanför murarna är nu nästan lika stort som staden innanför, och man berättar mig, att jord stigit i värde i en sådan utsträckning, att den heliga staden nu kan sägas hafva en fastighetsstegring. Jag finner, att egendom utefter Jaffa-vägen, strax utanför porten, inom ett år eller så gått upp flera hundra procent. Ett stycke, som tillhör en välgörenhetsinrättning, köptes för kort tid sedan för 500 dollars (1,850 kr.). Det är nu värdt 8,000 dollars (29,600 kr.) och kan icke köpas för detta pris. En telegraflinje löper nu härifrån till hafskusten, och ett järnvägsbolag har blifvit organiseradt för att bygga en linje från Jaffa till Jerusalem. För [281] första gången i sin historia har Jerusalem en polisstyrka, och dess ordning är nu lika god som New Yorks.»

Följande, hämtadt ur The Hebrew Christian (Den Krisne Juden) för juli 1889, utgör en annan intressant berättelse om en amerikansk judes besök vid judarnas gråtplats i Jerusalem. Han säger:

»Sedan jag tillbringat åtskilliga timmar med att besöka judarna, frågade mig min ålderstigne vän, en rabbin från Kovno, Ryssland, om jag ville följa med honom till gråtplatsen för att sörja öfver Jerusalems ödeliggande och bedja om Israels återställande till dess forna härlighet. 'Jag skall gå med eder', svarade jag ‘och bedja mycket innerligt, att Gud måtte påskynda den dag, då Juda kommer att återvända till Herren.' Som, det var fredags eftermiddag, den tid då många judar samla sig till bön vid muren af det forna templet, slöt jag mig till deras sällskap. Det var i sanning en högst minnesvärd syn. Här voro judar från alla nationer i sina egendomliga österländska dräkter och somliga klädda i sina TALITH (bönekläder). Så högt som de någonsin kunde, läste de den 22:a psalmen. Kvinnor ropade högt med stor innerlighet: 'Min Gud, min Gud, hvarför har du öf'vergifvit mig? Jag klagar men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen men du svarar icke, och om natten, men jag får ingen ro.' Männen gräto och uppläste psalmer, litanior och böner. De flesta af dessa tryckte innerligt sina läppar mot stenarna och kysste dem. Då jag lyssnade till deras rörande böner, ihågkom jag, hvad rabbinerna hafva sagt i Talmud — att 'sedan templets förstöring hafva bönens portar varit stängda och endast tåreportarna äro öppna'. Rabbinen upprepade i sorgsna toner:

'För palatset,som ligger öde,
sitta vi i enslighet och sörja' etc.

Den mest rörande klagan öfver Jerusalem kan man ock få bevittna i de gudfruktiga judarnas hus. Vid midnattstid insvepa de sig i sina bönekläder, lägga aska på hufvudet och kasta sig framstupa på marken. Sedan uppläsa de i vemodiga toner:

'En röst af ve från Ramas gråa torn,
En röst af jämmer ifrån Sions berg:
Ack, ack! mitt diadem, mitt kungahorn!

[282] Min ungdoms ära, glans och prakt och färg,
förvandladt allt i stoftets grand och korn!
En rysning går igenom ben och märg.

Mitt tillnamn, det var Herrens väna brud,
Men nu jag tröstlös, hopplös tvungen är 
se hämnd och vrede sända på hans bud. 
Min glädje flytt, mig lifvet kval beskär. 
I döttrar, gråten uti askeskrud:
mig tröst ej ges, och sorg mitt hjärta tär.

Förnedrad ifrån ärans höga höjd —
­ett offer för mitt arma öfvermod —
­jag ensam kvider, flydd är hvarje fröjd. 
Där fordom Salems sköna fägring stod, 
nu klagar Juda, under sorgen böjd;
dock intet båtar hennes tåreflod.

Jag i Jerusalem en drottning var,
på Herrens helga berg en gyllne stod.
Men nu jag plundrad är och intet har: 
hvarenda sak är gången, som var god.
Från bröstet barnen ryckts, och jag står bar, 
på marken dränkt uti de ädlas blod.

Finns ingen alls, som för mig hjärta har? 
Månn' ingen stilla kan den heta tår? 
Är ingen, som min smärtas, udd borttar? 
Och säger ingen: 'Hedningen ej får 
min make honom kalla?' — Gift är kvar, 
och hån och smälek än jag undergår.

O Fader, kom och dig i nåd bete
och tänd på nytt ditt Sions släckta ljus
och Israel din boning ny låt se; 
och lyssna sedan till det jublets brus, —
då återlösta släkten hyllning ge —
som stiger upp emot ditt helga hus.'

Efter dessa läses åtskilliga psalmer, och böner fram­bäras. Då de stiga upp från marken, säga de: 'Skaka stoftet af dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem; lös banden från din hals, du fångna dotter Sion.'

En märklig bön, som frambäres vid dessa tillfällen, och som utan tvifvel har afseende på Esaias 7:14, är:

[283]'I nåd, o Herre, till ditt folk dig vänd;
gif hvad begär ditt arma Israel.
O Abrahams beskärm, vår Goel sänd
och nämn hans ljufva namn Immanuel.'»

Ej förrän vidare förföljelser skola hafva drifvit flera af de fattiga judarna till Palestina och den moderna civilisationen skall hafva gjort ännu vidare framsteg där, komma de rikare klasserna bland judarna att draga dit. Och då kommer detta i betydlig mån att blifva af själfviska bevekelsegrunder — när den allmänna och stora nöden skall göra egendom mindre säker i andra länder, än den nu är. Då kom­mer Palestina, fjärran från socialism och anarkism, att förefalla de rika judarna vara en trygg hamn. Men såsom framåtskridandet i dessa olika riktningar för närvarande går, komma de närmaste åren att bifva vittne till mycket i Palestina.

Israels blindhet bortgående.

Det finnes en annan sida i profetian beträffande det köttsliga Israel, hvars uppfyllelse vi nu skulle börja få se. Aposteln Paulus förklarade: »Förhär­delse (förblindelse) har endels träffat Israel, till dess hedningarnas fullhet har ingått», — det är, till dess alla af det utvalda antalet af hedningarna, som tillsammans med Israels kvarlefva skall utgöra den andliga sidan af riket, skola hafva kommit till denna högsta ynnest, från hvilken Israels nation utstöttes, och för hvars fördelar de såsom ett folk hafva fortfarit att vara blinda. Därför är stunden, då blindheten hos det köttsliga Israel, som äfven kallas Jakob, i den fullaste bemärkelse kommer att försvinna, icke inne, förrän valet af det andliga Israel blifvit fullbordadt. Och det säges oss uttryckligen (Rom. 11:26), att deras återställelse och förlossning från blindhet och fördom skall komma från (berget) Sion, den förhärligade församlingen eller riket. Men likasom Sions [284] rike till någon del börjades 1878, då vår konung tog till sig sin stora makt att regera, ehuru »fot»-klassen ännu icke var fullt utvecklad och förhärligad, så tog Guds ynnest emot »Jakob», genom Sion, egentligen sin början då, ehuru den icke kommer att nå dem i fullaste mått, förrän fotmedlemmarna af Kristi kropp äro förhärligade. Och liksom år 1881 var den parallella tidpunkt, som motsvarar ljusets vändande från Jakob till hedningarna, så utmärker detta årtal tiden för början af återvändandet af särskildt ljus till de länge förblindade judarna. Och trogen sin judiska förebild håller den namnkristna församlingen nu på att blindt snafva, under det att endast en liten kvarlefva af den blifver välsignad. Huru betydelsefulla och tillämpliga äro icke här apostelns ord: »Var icke stolt i ditt sinne utan var i räddhåga. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, torde han icke heller skona dig» etc.

Men Israels allmänna erkännande af den sanne Messias och hans rike skall utan tvifvel komma till stånd under och genom de återställda patriarkerna och profeterna, hvilkas fullkomliga återställelse blifver Kristuspersonens första verk, sedan hela »kroppen» blifvit förhärligad. Men deras blindhet kommer att börja försvinna dessförinnan, och redan har en stor rörelse i riktning mot Kristus uppstått, särskildt bland de ryska judarna.

Om vi blicka åt detta håll, äro tidens tecken så utpräglade, att de äro rent af öfverraskande. Den märkvärdiga religiösa rörelse, som försiggår bland judarna i södra Ryssland, håller på att bringa tusenden af detta folk till att erkänna Jesus Kristus såsom den länge utlofvade Messias och att erkänna sin nationella synd, bestående däri, att de förkastat och korsfäst honom. Och detta är i intet hänseende resultatet af kristlig missionsverksamhet; det är en oberoende rörelse, som uppsprungit helt och hållet ur judisk mark. [285] Ledaren för rörelsen är en jude, hr Josef Rabinovitch, förr köpman och senare jurist och en man ar högt an­seende bland sitt folk. Hr Rabinovitch var icke en judisk rabbin, och hvarken han eller någon af rörelsens ledande män voro präster af någon sekt eller trosbekännelse. Beträffande denna rörelse anföra vi ur en artikel i Harper's Weekly och ur andra redogörelser, som följer:

»Dess utveckling har varit sådan, att man med säkerhet kan förklara, att den icke längre är blott och bart ett experiment med tvifvelaktig utsikt till varaktigt bestånd. Den har företett en märklig lifskraft; dess växt har varit stadig och hälsosam, bestämd till sin karaktär, men har undvikit all onaturlig hast och farliga ytterligheter. Och enär den blifvit erkänd af de ryska myndigheterna såsom en RELIGIOLICITAS (tillåten religion), äger den nu en laglig tillvaro och lagliga rättigheter. Dess karaktär stämplar den som en af de mest enastående företeelser i det mångskiftande kaleidoskopet af nationella, sociala och religiösa intressen, som dela tsarens ett hundra sexton tusen hjärtan och sinnen.

Detta nya samfunds tro är vidare egendomlig däruti, att man icke ämnar knyta någon organisk förbindelse med någon existerande form af kristendomen, utan med det uttalade syftet att förbigå den historiska läroutvecklingen sedan den apostoliska tiden ämnar man hämta sin undervisning direkt ur nya testamentets källa utan att fästa något särskildt afseende vid de läroformler, som finnas i vår tids ortodoxa kyrkor. Den påstår sig vara bildad efter mönstret af de judiskkristna församlingarna på apostlarnas dagar.

Energisk till karaktären och full af ambition i fråga om sitt folks egen utbildning och framåtskridande i politiskt, socialt och moraliskt hänseende blef herr Rabinovitch för åratal sedan känd såsom en nitisk reformvän bland de österländska judarna. Med en uppfostran och en förmögenhet vida utöfver sina bröders grep han sig an med att uttänka sätt och medel att uppnå sina ideal och syftemål. Han gjorde, hvad han kunde, för att förskaffa dem bättre politiska rättigheter, men var ur stånd att skydda dem mot de vilda förföljelser, som uppstodo mot de olyckliga israeliterna i Ryssland, Rumänien och närgränsande länder. Han gjorde sig bekant med Västerlandets framskridna filosofiska tänkande I [286] hopp om att dess upptagande af hans folk skulle lyfta dem till en högre ståndpunkt och sålunda skaffa dem högre ideal och ädlare syften. Men han lärde sig snart betvifla både medlets verksamhet och möjligheten att tillämpa det på ett folk, som århundraden af förföljelse och ultrakonservatism hade härdat mot begrepp så afvikande från deras fäderneärfda uppfattningar. Vidare försökte han vinna dem från deras vinstbegär, hvilket, näst deras formalistiska religionsöfningar, är den allt behärskande och allt förnedrande faktorn i den orientaliska judens själ. Men hans bemödanden att upprätta åkerbrukskolonier för dem, både hemma och i det heliga landet, bevisade sig misslyckade. Under vistelsen i Palestina mognade hos honom, genom ett själfständigt studium af nya testamentet i dess förhållande till det gamla, den öfvertygelsen, att Israel hade begått sitt nationella lifs misstag och blifvit sin historiska uppgift otrogen, därigenom att de förkastat Jesus Kristus.

Denna öfvertygelse beträffande Kristus såsom förkroppsligandet och uppfyllandet af de gamla profetiorna och af Israels ideal och syften såsom ett folk år den centraltanke, kring hvilken hela rörelsen hvälfver sig. De grundsanningar, som uttalades af den anspråkslöse nasaréen, erkännas såsom de, hvilka allena kunna fullborda detta folks bestämmelse och sätta det i stånd att uppnå det ändamål, för hvilket det afskildes såsom ett utvaldt folk. Det anses följaktligen såsom ett allvarsamt afbrott i Israels normala och historiska utveckling, att detta folk såsom en nation för aderton hundra år sedan vägrade antaga dessa satser och grundsanningar, hvilka af alla kristna och nu äfven af hr Rabinovitch och hans an­hängare betraktas såsom det rättmätiga och enda riktiga resultatet af Israels hela föregående historiska utveckling. Att hela denna rämna är Kischinev-reformatorns idealsyfte; den vill därför börja på nytt där, hvarest det utvalda folket först slog in på en irrväg i den nationella utvecklingen. År 1880 offentliggjorde han ett program, i hvilket han förordade en fullständig omdaning af det rabbinska systemet. Han var vidare verksam i ett sällskap, som hade till mål att befrämja jordbruk bland judarna i södra Ryssland, och under förföljelsedagarna år 1882 yrkade han ifrigt på sitt folks återvändande till Palestina. Det var under denna period, som förändringen i hans religiösa öfvertygelse ägde rum. Den var icke resultatet af kristligt missionsarbete, ej heller är han en omvänd i ordets vanliga bemärkelse. Förändringen [287] åstadkoms småningom, och först efter långt öfvervä­gande mognade i hans sinne tanken att bilda kristna för­samlingar af den judiska nationaliteten. Efter hans återkomst från Palestina vår hans öfvertygelse: 'Nyckeln till det heliga landet är i vår broders, Jesu, hand.' I de orden: 'Jesus vår broder' ligger kärnan af hans religiösa åskådning. Hans verksamhet har haft framgång, och många antaga hans läror.»

När hr Rabinovitch började tänka, att han borde öppet och offentligt bekänna sin tro på Kristus, var han mycket brydd af det stora antalet sekter bland kristna och tvekade att ansluta sig till någon af dem. Han säger: »Såsom Jordan måste öfvergås för att komma in i Kanaan, så är Jesus vägen till andlig besittning och hvila.» Rörande Herrens nattvard säger han, att Jesu efterföljare icke fira denna ulom såsom en påsknattvard. De (i likhet med oss) kunna icke anse det riktigt att fira den på andra tider. Han säger, att Herren Jesus icke befallde sina lärjungar att ihågkomma hans uppståndelse utan att ihågkomma honom. Hvarken han eller hans anhängare hålla söndagen såsom sabbat utan fortsätta att iakttaga den judiska sabbaten. Omskärelse iakttages ännu, men den betraktas icke såsom nödvändig till frälsning.

Det upgifves, att en luthersk pastor föreslog för en kommitté i London, att hr Rabinovitch skulle användas af deras sällskap såsom missionär bland judarna. Kommittén gaf ett afböjande svar, dock endast på den grund, att han då icke var döpt. Han har emellertid sedan dess blifvit döpt i Berlin, icke till Lutherska kyrkan, ej heller till Anglikanska kyrkan utan helt enkelt till Kristi kyrka. Hr Rabinovitch är i besittning af bref från judar i alla delar af Ryssland och Rumänien, i hvilka frågor göras beträffande rörelsen, dess regler och dess läror, med syfte att sluta sig till densamma eller börja en ny och liknande sådan.

»Hr Rabinovitch äger en mycket mild, ödmjuk, älskande ande och är lättrörd ända till tårar vid försäkringar om kristlig tillgifvenhet. Han vill icke förena [288] sig med någon sekt utan önskar taga sin kristendom direkt från nya testamentet och växa ut ur gamla vanor och läror, in i nya, allt eftersom den heliga anden lär honom i hans under bön fortsatta studium af hela Guds ord.»

Prof. Delitzsch i Leipzig, ledaren för de judiska missionärerna i Tyskland och redaktör af Saat auf Hoffnung (Såning på en förhoppning), en åt denna sak ägnad kvartalsskrift, utgaf en broschyr af omkring sjuttiofem sidor öfver denna nya religiösa utveckling, hvars utrymme till största delen upptages af ursprungliga dokument, både på hebreiska och i tysk öfversättning, beträffande denna rörelse. Dessa dokument omfatta tretton teser: en den judiska nationalkyrkans trosbekännelse af nya testamentet, en förklaring af tron på Messias, Jesus af Nasaret, enligt denna församlings upfattning, och slutligen en ordning för Herrens nattvard. Såsom bihang äro tillagda ett uttalande af en lärare, Friedman, till de på Jesus troende judarna och en meningsförklaring, antagen på en konferens, som i Kischinev hållits af dessa senare. Den lilla broschyren innehåller alla materialen för ett studium af den nya rörelsen.

Dessa teser, hvilka äro att betrakta såsom grundvalen för den nya tron, börja med en skildring af judarnas beklagansvärda tillstand i Ryssland, framhålla, att bemoaned till förbättring å judarnas egen sida alla visat sig fruktlösa, och säga vidare:

»Det behöfves en djup och inre moralisk förnyelse, en andlig pånyttfödelse. Vi måste kasta åsido vår falska Gud — kärleken till penningar — och på dess plats upprätta i våra hjärtan ett hem för kärlek till sanningen och fruktan för det onda. För detta är emellertid en ledare nödvändig. Hvem skall han vara? Inom Israel kan ingen påträffas.  Den man, som äger alla en ledares nödiga egenskaper — kärlek till Israel, uppoffring af lif, renhet, djup kännedom om människonaturen, allvar i blottandet af sitt folks synder och onda — hafva vi efter sorgfällig forskning i alla vårt folks historiska böcker [289]  funnit endast i en man, i Jesus af Nasaret. De visa israeliterna på hans tid kunde icke förstå honom; men vi kunna säga med visshet, att han, Jesus, han allena, har sökt sina bröders välfärd, Därför böra vi helga vår broder Jesus' namn. Vi böra mottaga evangelieböckerna i våra hus såsom en välsignelse och förena dem med alla de heliga skrifterna, som öfverlämnats ned till oss af våra visa män.»

En af de mest anmärkningsvärda trosartiklar i en serie sådana, som de hafva uppsatt, är följande:

»Enligt Guds outgrundliga visdoms beslut uppfylldes våra fäder med hjärtehårdhet, och Herren straffade dem med den tunga sömnens ande, så att de motstodo Jesus Kristus och syndade mot honom intill närvarande dag. Men genom sin otro ledde de andra nationer till större nit och bidrogo sålunda till försoningen af mänskligheten, hvilken har trott på Jesus Kristus, Davids son, vår konung, då de hörde det glada budskapet genom de fridutlofvande budbärarna (Es. 52:7), hvilka hade blifvit skamligt utdrifna från gemenskap med Israel. Till följd af denna vår synd emot Guds Kristus har världen emellertid blifvit rik genom sin tro på Kristus och nationerna i fullhet hafva ingått i Guds rike. (De äro här icke på det klara. Det är det FULLA ANTALET af den »lilla hjorden» UTUR nationerna, och icke de fulla nationer, hvilka falskeligen kallas kristenheten, som Paulus har afseende på i Rom. 11:25.) Nu har ock tiden för vår fullhet likaledes kommit, och vi, Abrahams säd, skola välsignas genom vår tro på Herren Jesus Kristus, och våra förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs, Gud skall varkunna sig öfver oss och åter i vår egen heliga rot — Jesus — inplanta de grenar, som blifvit utryckta. Och så skall hela Israel dela den eviga frälsningen; och Jerusalem, vår heliga stad, skall återuppbyggas och Davids tron upprättas för alltid och för evigt.»

Det följande är ett utdrag ur ett bref från hr Rabinovitch, dateradt den 2 jan. 1885, till en person I London:

»Edra värdefulla bref etc. mottagna. Mitt hjärta fröjdades, då jag läste dem och förnam, huru stor och stark [290] edert hjärtas kärlek är för bröderna, till Herren Jesus, Messias, efter köttet, och huru dyr den israelitiska nationens frälsning är i edra ögon.

Jag kastar mig ned för Jehova, vår Herre Jesu Gud, och ur djupet af mitt hjärta framvälla Israels ljufliga sångares ord (Ps. 35) : 'Må de komma på skam och blygas, alla som glädja sig öfver min ofärd. Må de jubla och vara glada, som gynna min rättfärdiga sak, ja, må de säga beständigt: Lofvad vare Herren, som har behag i sin tjänares välgång. Amen.' (Eng. öfv.)

Härmed sänder jag eder mina tankar och yttranden beträffande de Israels barn i södra Ryssland, som tro på Jesus såsom Messias. Af dem kommer ni att få lära känna upprinnelsen till vår tro på Jesus (vår broder efter köttet), Messias. Han är våra hjärtans innersta åstundan och längtan. Våra engelska vänner och bröder i Jesus, vår Frälsare, kunna genom ofvannämnda broschyr blifva öfvertygade, att sedan Herren blottat sin heliga arm inför alla folks ögon, och alla jordens ändar sett vår Guds frälsning, har tiden nu kommit, då ur Israels midt skola draga ut alla orena personer, och då de, som bära hans kärl, skola blifva renade.

Sant, Herrens frälsning kan icke gå ut och komma i världen med hast (Josua 6:1), ej heller kan den vandra med snabbhet; men nu, då Jehova, världsalltets avantgarde och konung, har skridit före Israels folk, skall Israels Gud äfven komma såsom arriérgarde, såsom församlare af de utkastade i Israel. Jag ägnar min tid och mitt namn åt mitt halsstarriga och olyckliga folks väl­färd, för att betyga för dem med kopparhård panna, i Guds kraft, det löftets evangelium, som våra fäder hade mottagit; nämligen att Gud har uppväckt Jesus af Nasaret, från Davids säd, såsom Israels frälsare.

Genom djupheten af Guds, den högstes, rikedom och visdom, uppreste sig våra fäder, som voro innehafvare af löftena, emot Jesus, så att nåd måtte komma de hedniska nationerna till del, icke genom något löfte utan genom nåd i Messias' evangelium. Nu, sedan hedningarnas fullhet har inkommit, har tiden inträffat för oss, Israels söner, att återvända till Israels Gud och hans konung och vara hans älskade barn. Vi böra mottaga vårt Jakobsarf, som är utan gräns, ty vi äro de rättmätiga arfvingarna, barn af Abraham, lärjungar af Mose, tjänare af Davids hus i evighet. Sålunda kommer vår fullhet (d. ä. kommandet af många israeliter till Kristus) att blifva vår rikedom och nationernas rikedom, enligt [291] Jehovas ord genom Paulus, en Israels förstfödde och på samma gång den främsta bland de återvändande hedningarna.

Ibland mina bröder och på stora möten uppmanar jag innerligt: 'Skaka stoftet af dig, stå upp, tag på dina sköna kläder, du mitt folk. Genom Isais son, Jesus af Nasaret, har Gud gjort stora ting med dig, o Israel, på det han ock måtte verka stora ting bland jordens nationer, som blefvo välsignade i våra fäder.'

Jag tackar Gud storligen att jag ser tusenden, som gärna lyssna. Många och värdiga söner af Israel vänta och längta efter stunden, stunden för vår Guds nåd. Jag anropar eder i våra bröders i Ryssland namn, hvilka söka frälsningen, att vår Herres Jesu Kristi vänner, hvarhelst de äro, icke må tiga, utan att de gifva råd och frimodigt tala ut, till dess Immanuel är med äfven oss, till dess Jehova visar oss honom och hans boning.

Dessa äro ringa ord, skrifna från fjärran.»

JOSEF RABINOVITCH.

Förutom detta märkliga vaknande har en liknande rörelse försiggått i Sibirien, om hvilken vi hafva följande berättelse ur The Presbyterian Witness (Presbyterianska Vittnet):

»Underrättelse kommer från det isbelupna Sibirien om en evangelisk rörelse af väsentligen samma art som hr Rabinovitchs. Ledaren är Jakob Scheinmann, en polsk jude, som för tjugu år sedan genom själfständigt tänkande kom till den slutsatsen, att Jesus af Nasaret, Davids Son, var den sanne Frälsaren. De strängt talmudiska judarna fingo honom transporterad till Sibirien, där han i femton år arbetade, nästan opåaktad, för att uppväcka tro hos sina landsflyktiga kamrater. Bland kvarliggande postförsändelser, som funnos i Tomsk, hvarest han var sysselsatt i affär, var en broschyr af Rabinovitch, med hvilken han genast satte sig i förbindelse. Han har varit verksam med att sprida sina uppfattningar genom broschyrer, kallade 'En ropande röst i öknen'. Delitzschs hebreiska öfversättning af nya testamentet läses och studeras ifrigt af de sibiriska judarna. Det säges, att fullt 36,000 exemplar hafva blifvit så använda.»

Sålunda se vi märkliga tecken på Guds återvändande ynnest mot Israel i deras utdrifvande ur andra [292] länder genom stora förföljelser, i Palestinas upplåtande för deras mottagande, i deras inbjudan dit genom särskilda försynens skickelser till deras förmån, i form af välvilliga företag till deras förbättring och bistånd, och likaså i denna betecknande rörelse, som är början till afvändandet af Israels blindhet. Och huru tydligt är icke allt detta af Gud! I denna verk­samhet för att återupprätta det köttsliga Israel, så väl som i det stora skördearbetet för att samla det andliga Israel, förbigås den nu förkastade namnförsamlingen helt och hållet. I båda dessa nu försiggående stora verk lämnas den nominella »kristenhetens» olika organisationer alldeles utan afseende, och på sin egen tid och sitt eget sätt och genom nya, ringa, otitulerade redskap låter Gud sitt stora verk förkofras och gå framåt.

Och nu fråga vi: Hvad betecknar detta? Hvad kommer att blifva utgången af detta sällsamma och underbara verk, hvars tydliga början och snabba framsteg äro så uppenbara i denna skördeperiod? Aposteln Paulus visar klart, att återförsamlandet af Israel betyder ett återförsamlande, eller en återställelse, för hela människosläktet. »Har nu deras fall blifvit världens rikedom och deras förminskning hedningarnas rikedom (såsom det var, då den gudomliga nåden vände sig till dessa), huru mycket mer deras fullhet.» Genom det köttsliga Israels förkastande erhöllo hedningarna ynnesten af den höga kallelsen, och de »få», som uppskatta densamma och öfvervinna de hinder, som ligga i vägen för dess uppnående, komma att upphöjas till medarfskap med Kristus. De komma att utgöra. Kristi, den store förlossarens, kropp. Detta var afsikten med och kommer att blifva resultatet af det köttsliga Israels förkastande, men deras återförsamlande och återupprättande i löftets land utmärker ett nytt steg i den stora gudomliga planen; det innebär att återställandet af allting, »åt juden först» men slutligen åt »alla jordens släkter», är nära att börja. [293]

Jordens stora jubelår håller på att införas, och det börjar enligt Guds ordning med juden.  Sålunda ser man, att bröderna Rabinovitch, Scheinmann och deras medhjälpare äro Guds redskap för att bereda hans gamla folk för återställelse, alldeles som det är vår förmån att få vara medarbetare med Herren i det skördeverk, som är förenadt med evangelii ålders skördeperiod och dess utvalda, andliga klass. För visso kommer Israels fulla återvändande till deras eget land och till gudomlig ynnest att innebära, att den store förlossaren, hufvud och kropp, genom hvilken  återställelsen kommer att utföras, har blifvit upphöjd till makt, att riket har kommit, och att återställelseverket, hvars förstlingsfrukt kommer att blifva Israel, redan har börjat. Därför, »om  deras förkastelse är världens försoning, hvad skall då deras upptagande blifva annat än lif från de döda?» – återställelse, icke endast för de lefvande utan äfven för de döda, enligt löftet; och icke endast för Israel utan för hela människosläktet, af hvilket Israel var en förebild, och af hvilket det kommer att blifva förstlingen. Den nuvarande början af ynnest mot Israel är endast droppar före en väldig skur, som kommer att vederkvicka icke endast Israel utan ock hela människosläktet. Och ehuru stridens brottsjöar ännu komma att slå häftigt emot Israel och för en tid bringa dem i ännu större nöd och bedröfvelse, så skall Gud midt under allt detta vara med dem och i sin tid hjälpa och upphöja dem.

I detta sammanhang är följande notis från den offentliga pressen helt visst mycket betecknande. Utgången af rörelsen kommer att iakttagas med djupt intresse af alla, som vandra i den närvarande sanningens ljus, och som förstå af Guds ord, att den tid har kommit, som Gud bebådade genom profeten Esaias, sägande: »Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. Talen ljufligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda (marginalnoten eng. bib.: hennes bestämda [294]  tid) är slut. . . att det har fått dubbelt * af Herrens hand för alla sina synder.» – Es. 40: 1, 2.

* Del II, kap. 7.

Den åsyftade notisen lyder, som följer:

Ett judiskt rike föreslaget.

Washington, D. C., den 5 mars 1891.

»William E. Blackstone från Chicago besökte i dag Förenta Staternas president i sällskap med sekreterare Blaine och framlämnade ett memorial beträffande de ryska judarna.

Han upplyste, att memorialet var resultatet af en i Chicago nyligen hållen konferens af kristna och judar, och fäste särskildt uppmärksamhet på den omstandigheten, att det icke innebar någon fientlighet mot Ryssland utan sökte på fredlig väg bereda judarna rätt till styrelse af deras eget gamla hem – Palestina.

Han påpekade många bevis på att detta land under en kraftig regering hade möjlighet till stor utveckling, både beträffande jordbruket och handeln, och sade, att den järnväg, som nu bygges från Jaffa till Jerusalem, ifall den utdrages till Damaskus, Tadmor och ned till Eufrat, icke kan annat än blifva en internationell stråkväg.

Han sade, att den turkiska regeringens fattigdom förlänar kraft åt förslaget att hålla den skadelös på så sätt, att judiska kapitalister fondera en del af den turkiska statsskulden, och att endast fredliga diplomatiska förhandlingar begäras, på det all enskild åganderätt till jord och egendom må noggrant respekteras och skyddas. Till slut sade han, att som vi stå på sådan vänlig fot med Ryssland och icke hafva några förvecklingar i Orienten, vore det högst pasande och förhoppningsfullt, om vår regering toge initiativet till denna vänliga rörelse, hvars syftemål är att bereda dessa kringirrande Israels millio­ner ett stadigvarande och permanent hem.

Presidenten lyssnade uppmarksamt till mr Blackstones anmärlmingar och lofvade taga ämnet i allvarligt öfvervagande.»

Memorialet.

Memorialets text har följande lydelse:

»Hvad skall göras för de ryska judarna? Det är bade oklokt och fruktlöst att företaga sig att gifva Ryssland föreskrifter angående dess inre angelägenheter. Judarna [295] hafva bott som utländingar inom dess områden i århundraden, och det tror fullt och fast, att de äro en börda för dess tillgångar och till skada för dess allmoge­befolknings välfärd, och vill icke tillåta dem att stanna kvar. Ryssland är fast beslutet, att de måste gå. Följaktligen måste likt Spaniens Sefardim . dessa Aschkenazim utvandra. Men hvart skola två millioner sådana fattiga människor taga vägen? Europa är till trängsel fylldt och har icke rum för mera allmogebefolkning. Skola de komma till Amerika? Detta vore förenadt med oerhörda kostnader och skulle fordra åratal.

Hvarför icke gifva Palestina tillbaka åt dem? Enligt Guds fördelning af folken är detta land deras hem – en oafhändlig besittning, från hvilken de utdrefvos med våld. Under deras skötsel var det ett märkvärdigt fruktbart land, som gaf uppehälle åt millioner, som idogt odlade dess bergssluttningar och dalar. De voro landtbrukare och producenter så väl som ett folk af stor merkantil betydelse - civilisationens och religionens medelpunkt. Det säges äfven, att regnfallet ökas, och det finnes många tecken till att landet håller på att återvinna sin forna bördighet.

Hvarför skola icke de makter, som under Berlinfördraget år 1878 gåfvo Bulgarien åt bulgarerna och Serbien åt serberna, nu gifva Palestina tillbaka åt judarna? Dessa provinser, så väl som Rumänien, Montenegro och Grekland, frånrycktes turkarna och gåfvos åt sina naturliga ägare. Hör icke Palestina med lika stor rätt till judarna?

Om de kunde få själfständig regering, skulle världens judar hjälpa till med att öfverföra sina lidande bröder och installera dem i deras gamla ärorika hemvist. I öfver sjutton århundraden hafva de tåligt väntat på ett sådant förmånligt tillfälle. De hafva icke blifvit landtbrukare annorstädes, emedan de trott, att de voro gäster och främlingar inom de olika nationerna, och att de ännu skulle återvända till Palestina och bruka sin egen jord. Hvilka helst rättigheter, som genom besittning kunna hafva blifvit Turkiets lagliga egendom, kunna med lätthet godtgöras, möjligen på så sätt, att judarna öfvertaga en skälig del af statsskulden.

Vi tro, att detta är en lämplig tid för alla nationer, och särskildt för Europas kristna nationer, att visa godhet mot Israel. En million landsflyktiga vädja genom sina förskräckliga lidanden på ett rörande sätt till vår sympati, rättvisa och mänsklighet. Låt oss nu återställa dem [296] till sitt land, som så grymt frånröfvades dem af våra romerska förfäder.

För detta ändamål anhålla vi vördnadsfullt, att Hans Excellens, Benjamin Harrison, President af Förenta Staterna, och Hon. J. G. Blaine, Statssekreterare, täcktes använda sin bemedling och sitt inflytande hos de regeringar, hvilkas hufvuden äro deras kejserliga majestäter – Alexander III, Tsar af Ryssland, Viktoria, Drottning af Stor-Brittannien och Kejsarinna af Indien; Vilhelm II, Kejsare af Tyskland; Frans Josef, Kejsare af österrike-Ungern: Abdul Hamid II, Sultan af Turkiet, Hennes Kungliga Majestät Maria Kristina, regerande drottning af Spanien, hos republiken Frankrikes regering, och hos Belgiens, Hollands, Danmarks, Sveriges, Portugals, Rumäniens, Serbiens, Bulgariens och Greklands regeringar för att åstadkomma, att en internationell konferens vid en icke aflägsen tidpunkt må hållas, på det israeliternas belägenhet och deras anspråk på Palestina såsom sitt gamla hem må tagas i öfvervägande, och på det deras lidande tillstånd på alla rättvisa och tillbörliga sätt må lindras.»

(Memorialet är undertecknadt af framstående män af alla sysselsättninigar och bekännelser från Chicago, Boston, New York, Philadelfia, Baltimore och Washington.)

Den anglo-israelitiska frågan.

Sedan första upplagan af denna bok utgifvits, har en kritik däraf och särskildt af detta kapitel förekommit i en engelsk tidning – The Banner of Israel (Israels banér) –, hvilken är ägnad  åt den. teorien, att de anglo-saxiska folken representera Israels »tio förlorade stammar». Följande förekom i decembernumret, l891, af vår tidskrift THE WATCH TOWER (Vake-Tornet). Vi offentliggöra det här i tanke, att det kommer att vara af intresse, enär det berör nya punkter:

Redaktören för The Banner of Israel.

Min herre! En artikel, som nyligen var synlig i eder tidning, i hvilken »STUDIER I SKRIFTEN», del III, och särskildt dess omnämnande af den anglo­israelitiska frågan i förbindelse med judarnas återvändande till Palestina, var föremål för granskning, [297] har kommit under min uppmärksamhet, och enär den synes fordra ett svar, skyndar jag att i korthet besvara  den.

Frågan rör sig kring den punkten, huruvida, sedan de tio stammarna af Israel afsöndrat sig från de två stammarna i Rehabeams dagar, de någonsin åter blefvo förenade, vare sig verkligt eller tillräknelsevis. Eder korrespondent påstår, att ingen återförening ägde rum, och att namnet Israel från den tiden och allt framgent tillhörde uteslutande de tio stammarna, och icke de två stammarna Juda och Benjamin, hvilka blefvo kända såsom judar. Denna villfarelse tyckes nödvändig för hans teori: att anglo-saxerna äro dessa tio stammar, och att deras blomstring härrör af denna omständighet. Vi hålla före, att från det sjuttioåriga ödeläggandet, och särskildt från återvändandet ur den babyloniska fångenskapen, har Israels nation blifvit erkänd af Gud såsom en, och att den innefattade alla af hvarje stam, som aktade Guds löften och återvände till Palestina, då Cyrus utfärdade sitt påbud om tillstånd därtill. Vi hålla före, att alla, som icke återvände, icke voro af Israels samfund, icke rätta i israeliter, utan att de därefter räknades såsom hedningar. Vi försäkra äfven, att dessa »förlorade», hvilka icke voro rätta israeliter, komma att behöfva igenkännas och välsignas under det nya förbundet i den kommande tusenårsåldern och icke i evangelii ålder. Beträffande några punkter synes det förefinnas ett lätt missförstånd af vår ståndpunkt. Vi förneka icke, att de tio stammarna afsöndrade sig från de två stammarna, ej heller att de tio, som representerade flertalet, såsom sådana bibehöllo det ursprungliga, för alla gemensamma namnet (Israel), ej heller att de två stammarna blefvo kända såsom Juda, ej heller att betydande orsak till skilsmässan förefanns, ej heller att detta var i öfverensstämmelse med Guds plan för deras tuktan, ej heller att de tio stammarna gingo i fångenskap [298] omkring sjuttio år före de två stammarna, ej heller att Gud möjligen har någon del af välsignelse för afkomlingarna af de tio stammarna likaväl som för afkomlingarna af de två stammarna och för alla jordens släkter under »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». – Apg. 3: 19-21.

Hvad vi påstå är, att den store läraren hade rätt, då han förklarade, att »frälsningen är af judarna», och att den store aposteln hade rätt, då han förklarade, att Guds ordning är - »härlighet, ära och frid åt hvar och en, som gör det goda, juden först, så ock greken (hedningen), ty hos Gud är intet anseende till person». (Rom. 2: 10, 11.) Vår förståelse af detta är, att efter den babyloniska fångenskapen blef namnet jude liktydigt med israelit och omfattade alla, som fasthöllo lagen och hoppades på uppfyllelsen af de abrahamitiska löftena - några ur de tio stammarna så väl som proselyter från hedningarna inbegripna, alla som voro omskurna. Dessutom var det äfven vid tiden för de tio stammarnas uppror icke alla enskilda medlemmar af dessa stammar, som slöto sig därtill. Några förblefvo Juda rike trogna och fortforo att bo bland judarna. – 1 Kon. 12: 17.

Vi hafva funnit och påpekat det betecknande faktum, att Herren och apostlarna tilltalade de »tolf stammarna» under ett namn – »Israels hus» – och detta äfven, då de ställde sina ord direkt till det i Jerusalem boende folket, hvilket, såsom alla medgifva, hufvudsakligen var af Judas stam, men delvis af alla de tolf stammarna. Det fakturn, att vår Herre och apostlarna sålunda tilltalade de tolf stammarna såsom en nation och tillämpade profetior på dem såsom sådan, synes oss var alldeles tillräcklig orsak för att vi böra göra detsamma.

Att anföra de skriftställen, som ha afseende på de olika sidorna af detta ämne, skulle erfordra mycket utrymme, [299]  men den, som vill taga ett exemplar af Youngs konkordans och slå upp sidan 528 och märka de olika ställen, där ordet Israel förekommer i nya testamentet, skall finna hvad som tydligen är öfverväldigande bevis för att Israels hus icke längre betraktades af Herren och apostlarna såsom de »tio stammarna» blott och bart utan, såsom det uttryckes, »hela Israel.» Märk särskildt följande texter: Matt. 8: 10; 10: 6; 15: 24, 31; 27 : 9, 42; Mark. 12 : 29; 15: 32; Luk. 1: 54, 68 och särskildt versen 80; likaså 2: 25, 32, 34; 24: 21 ; Märk också noggrant Joh. 1: 31, 49; 3: 10; 12: 13; likaså Apg. 2: 22, 36; 3: 12; 4: 10, 27; 5: 21, 30, 31, 35; 13 : 16, 24; 21: 28; Rom. 9: 6, 31; 10: 19; 11: 25, 26; 1 Kor. 10: 18; Gal. 6: 16; Ef. 2: 12; Fil. 3: 5; Ebr. 8: 8.

»Frälsningen är af judarna», eller de förbundshållande israeliterna, i den meningen 1) att vår Herre Jesus, Frälsaren, var af denna ätt, 2) att en kvarlefva af dessa judar (apostlarna och de flesta af den tidiga församlingen), kallade en kvarlefva af Israel (Rom. 9: 27; 11: 1, 5, 7), blefvo försoningens tjänare för att bära budskapet till hedningarna, och 3) att Herrens bestämmelse är, att det kottsliga Israel, återställdt från blindheten, skall i framtidens återställelseverk användas såsom ett redskap, genom hvilket frälsningens strömmar, som framspringa ur det förklarade andliga Israel, skola flöda till alla jordens släkter, såsom det är skrifvet: »Från Sion (evangelii församling eller det andliga Israel förhärligadt) skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem (det återupprättade köttsliga Israel).» – Es. 2: 3.

Men i hvilket fall som helst äro de tio stammarna utelämnade i detta och, alla sådana löften, ty hvarken Sion eller Jerusalem (hvarken det förebildliga eller det verkliga) tillhörde dem. För att alls få någon del i det förbund, som gjordes med Abraham, måste de antingen blifva förenade med det andliga Israel, för hvilket [300] Lejonet af Judas stam är hufvudet, eller ock måste de blifva förbundna med det bokstafliga Juda i Jerusalem för att dela hans lott i de kommande återställelsetiderna, ty »Herren skall frälsa Judas hyddor först». –  Sak. 12: 7, eng. öfv.

Eder correspondents argument synas vara samman­fattade i följande ordalag, hvilka vi anföra ur eder tidning. Han säger:

»Hvad angår Israels icke återvändande, så visar en jämförelse af Jer. 29: 1, 4, 10 med Esra 1: 1, att Cyrus' påbud var uppfyllelsen af en profetia, som uteslutande hade afseende på judarna, och af Hes. 4: 3-8 är det tydligt, att Israels fångenskapstid måste sträcka sig långt utöfver Judas. Det finnes alls intet bevis för att de tio stammarna voro innefattade i Cyrus' anbud.»

Vi måste göra invändningar mot dessa framställningar och bedja edra läsare att mera omsorgsfullt undersöka de citerade bibelställena. Jeremias (29: 1-10) råder icke folket att förnöjdt slå sig i ro, såsom skulle de aldrig vänta att få återvända till Jerusalem, utan att de skulle göra sig hemmastadda och planera för sitt välbefinnande i Babylons land, emedan det icke skulle blifva någon förlossning på sjuttio år – en mycket längre fångenskapstid än de någonsin förr upplefvat.

Esra 1: 1 inskränker icke till medlemmarna af Juda och Benjamin rättigheten eller friheten att återvända. Tvärtom förklarar vers 3, att Cyrus utsträckte anbudet till »hvem helst nu bland eder, som tillhör hans folk», och vers 4 gör inbjudan världsvid, såsom Cyrus välde var, genom orden »hvar helst», och vers 5 förklarar, att icke endast hufvudmännen för Juda och Benjamin antogo inbjudan utan äfven »prästerna och leviterna, alla de, hvilkas ande Gud uppväckte» – d. ä., alla hvilkas hjärtan likt Simeons »väntade Israels förlossning». Bland sådana funnos några från de tio stammarna, äfven om de voro färre. Till exempel, [301] bland dem, som med Simeon väntade i templet efter Israels förlossning, var profetissan Hanna, Fanuels dotter, af Asers stam. – Luk. 2: 36.

Hvad beträffar citatet ur Hesekiel (4: 3-8), så lämnas ingen antydan om när de fyrtio åren öfver Juda eller de tre hundra nittio åren öfver det öfriga af Israel uppfylldes. Eder korrespondent förbiser, att ehuru denna hemsökelse delas i två delar, så framställes det hela såsom kommande öfver ett och samma folk, hvilket belystes genom den ena och samma hufvudstaden, Jerusalem, som afbildades af profeten såsom en del af hans målande undervisning. Somliga antaga, att den lärdom som meddelas är, att Guds vrede mot de tio stammarna daterade sig från tiden för upproret, då de öfvergingo till afguderi, omkring 390 år före Jerusalems ödeläggande, och att vreden emot de två stammarna daterade sig från 40 år före ödeläggandet då, under konung Manasse, de två stammarna blefvo afgudadyrkare, och att Guds vrede upphörde eller stillades genom försoningen för deras synder uti Jerusalems och landets fullständiga ödeläggande. Om detta är korrekt, så återvände hans ynnest, medan de voro i Babylon, till alla, som vördade hans löften och väntade på att det sjuttioåriga ödeliggandet skulle utlöpa, så att de måtte kunna återvända till Guds dyrkan i hans heliga stad och tempel.

Vi svara alltså, att det finnes intet bevis för att de villiga, trogna inom de tio stammarna voro hindrade och icke återvände till det heliga landet efter dess sjuttioåriga ödeliggande. Tvärtom framgår af bevismaterialet, att de ägde frihet att återvända, och att några af dem använde sig däraf.», del III: »De (de tio stammarna) öfvergåfvo det israeli-tiska förbundet och blefvo afgudadyrkare, otroende och praktiskt hedningar», förtsatter eder korrespondent: [302]

»Detta är fullkomligt riktigt: de tio stammarna afföllo och erhöllo formligen skilsmässa från det mosaiska förbundet. (Jer. 3: 8.) Men han förbiser den pärla, som som utgör motstycket - nämligen att de skulle åter äktas i ett nytt och bättre förbund. (Es. 54: 4-8; Hos. 2: 7, 19; Jer. 31: 31-33.) Israeliterna voro i sanning praktiskt hedningar och räknas såsom hedningar intill denna dag, men detta är i öfverensstämmelse med profetian, ty Efraims 'myckenhet af folk' äro GOJIM eller nominella hedningar (1 Mos. 48: 19), och Efraim, Israels barn, ‘som man kan hvarken mäta eller räkna’, äro afkomman af LOAMMI, eller nominella hedningar. – Hos. 1: 9, 10.»

Vi bedja att få hysa en annan mening beträffande ofvanstående framställning. Herren har icke åter äktat, ej heller  kommer han att någonsin åter äkta de tio stammarna. Citaten bevisa intet sådant. Hosea lämnar en del svåra skildringar af ett ondt folk. Kap. 1: 4, 6, 7 synes omnämna de tio stammarna afsides från de två men utlofvar intet vidare förbarmande utan i stället ett fullkomligt borttagande af de tio och förbarmande öfver Juda. Verserna 9 och 10 visa förkastandet (för en tid) af hela Israel (olivträdets naturliga grenar) och inympandet af det andliga Israel på den ursprungliga roten eller löftet – dem bland hedningarna, som förr icke hade varit erkända af Herren såsom hans folk, som hade varit främlingar och utländingar och afskilda från Israels samfund, men som nu äro bringade nära och blifvit gjorda delaktiga däraf genom Kristus. Denna tillämpning af detta skriftställe göres af aposteln Paulus. (Rom. 9: 23-26.) Versen ll förklarar, att »då» (eng.), vid tiden för deras förkastelse och det andliga Israels erkännande, skulle Juda och Israel återförenas under ett hufvud.

Hos. 2: 1-7 innefattar ett af de anförda bevisen; men det mest noggranna sökande i dessa verser uppdagar intet löfte från Herren, att han kommer att åter äkta dem. Om man läser fram till vers 13, finner man motsatsen. Därefter visa verserna 14-18 den »hoppets dörr» för dessa upproriska, som den tusenåriga regeringen [303] under Abrahams sanna, andliga säd (Gal. 3: 16, 29) kommer att öppna; ty vers 18 bestämmer tiden för denna »hoppets dörr» genom att förklara, att den är efter nödens tid, då inga krig skola vara mer.

Verserna 19 och 20 böra, om de alls äro tillämpliga på den köttsliga säden, tillämpas på (det sist förut omnämnda) »hela Israel» – se kap. 1: 11 – och i detta fall komma de icke att erfordra uppfyllelse förrän vid slutet af evangelii ålder, då krig icke skola vara mer. Men det finnes god grund för att tro, att dessa verser (19 och 20) ha afseende på den andliga klassen, som utvalts under den tid, då det köttsliga Israel varit förkastadt. Åt denna uppfattning gifver 23:e versen såväl som kap. 1: 10 stöd, i det båda citeras i Rom. 9: 23-26 och väl öfverensstämma med apostelns andra framställning: »Det som Israel söker, det har han icke fått, men de utkorade hafva fått det, och de andra hafva blifvit förhärdade.» – Rom. 11: 7.

Hvad Es. 54: 1-8 vidkommer, har aposteln kastat den öfvermänskliga visdomens ljus däröfver och har tillämpat det på det andliga Sion, vår moder eller vårt förbund, symboliseradt af Sara. Abrahams köttsliga säd hade blifvit utdrifven från att vara arfvinge till löftet, och den sanna säden, Kristus (förebildad af Isak och Rebecka), hade blifvit upptagen såsom löftets enda säd. – Gal. 4: 22, 24, 26-31.

Jeremia 31:29-33 är rätt på sak. Det skrefs på en tid, då de tio stammarna, kallade Israel, voro skilda från de två, som kallades Juda, och följaktligen var det nödvändigt för profeten att nämna båda, för att han ej skulle missförstås, såsom menade han endast de tio stammarna. Men här, i vers 31, lägger han de två tillsammans, och sedan han sålunda förenat dem till ett, använder han ett och samma namn för alla i verserna 33 och 36, och detta bekräftas af verserna 38-40, hvilka beskrifva platser, som ligga på de två stammarnas område, i och omkring Jerusalem.

[304] Men låtom oss nu härnäst gifva akt på att detta är en profetia, som ännu icke blifvit uppfylld, så att de tio stammarna, till och med om de kunde klart bevisa sin illentitet nu, ännu icke hafva någon orsak till berömmelse. De gjorde bättre i att vänta, till dess det nya förbundet med dem ingås och detta nya förbunds lag blifvit skrifven i deras hjärtan. Då komma de för visso ej längre att berömma sig af sitt gamla förbund utan af det nya.

Under evangelii ålder är icke det nya förbundet och dess välsignade hjärteskrifvande och andelärande för de tio stammarna, ej heller för de två; det måste först blifva besegladt genom medlarens blod (död) – hufvud och kropp, från judar och hedningar. Den köttsliga säden (Israel) måste vänta, till dess den andliga sadden (Isak) har ärft allt, och måste sedan få sin del genom Isak. I de dagarna – då den köttsliga säden erhåller sin del – komma de välsignade tusenårsförmåner, som nämnas i verserna 29 och 30, att förverkligas.

Älskade, låtom oss göra vår kallelse och utkorelse fast genom trons lydnad och icke hoppas på att andliga välsignelser skola komma till oss på grund af kottsliga förbindelser, hvilket Herrens ord tydligt visar oss vara omöjligt. Om de anglo-saxiska raserna äro de bokstafliga afkomlingarna af de tio förlorade stammarna, är det helt visst till deras fördel, att Herren förbiser släktskapen och räknar dem såsom hedningar; ty hans ynnest undandrogs från den naturliga säden, när kvarlefvan hade blifvit utvald, och han fortskred till att, uttaga ett folk för sitt namn bland hedningarna, som förut icke voro hans folk. Och såsom vi hafva sett, är intet återvändande af hans ynnest utlofvadt, förrän den utkorade församlingen skall hafva, blifvit fulltaliggjord i tusenårsålderns gryning.

Så vidt vi förstå skriftens läror, finnes intet i dem, som talar emot den tanken, att England, Tyskland och [305] Förenta Staterna möjligen innehålla några af afkomlingarna af de tio stammarna, hvilka skilde sig från de två stammarna i Rehabeams dagar. Det skulle emellertid ej kunna påstås af någon, som känner till den grundliga blandning, som råder särskildt i Förenta Staterna, att någon af dessa nationer är af rent israelitiskt blod. Ej heller debattera vi den frågan, huruvida dessa nationers blomstring i högre grad än en del andra af världens nationer har sin orsak i deras härkomst. Kanhända detta är sant. Hvad vi emellertid fasthålla är, att hvad angår Herrens »höga kallelse» af sin församling, så har skiljemuren blifvit nedbruten, så att en enskilds eller en nations israelitiska ursprung under nådeförbundets villkor icke skulle tillvinna denne enskilde eller denna nation någon fördel framför andra enskilda eller nationer af en annan ras. Från detta förbund blef »hela Israel», »de naturliga grenarna», afbrutet, utom en »kvarlefva», som mottog Kristus, och denna »kvarlefva» hade intet företräde framför andra på grund af nationalitet. Gud har genom apostlarna icke predikat några ynnestförmåner för Israel efter köttet under tiden för utväljandet af det andliga Israel, men han har förklarat, att när det andliga Israels skara är fullständig, kommer hans ynnest att återvända till det köttsliga huset.

Emedan vi tro, att det andliga Israel är nästan fulltaligt, därför vänta vi välsignelser öfver de israeliter, som äro det efter köttet, och afvändandet af deras blindhet, i det vi motse, att blifva de första af återställelseklassen, som komma att välsignas genom det andliga Israel och så »få barmhärtighet genom den barmhärtighet, som vederfarits eder». (Rom. 11: 31.) Sedan de på detta sätt erhållit barmhärtighet genom den fullständiga och förhärligade Kristi församling, komma de i sanning att användas såsom Herrens redskap för välsignandet af alla jordens släkter, och så komma de abrahamitiska löftena att uppfyllas på båda [306] säderna — både den, som är det efter köttet, och den, som är det efter anden — »på det att löftet må stå fast för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, utan ock för den, som är af Abrahams tro.» — Rom. 4: 16.

Hogaktningsfullt

Författaren till »Studier i Skriften».

De, som påstå, att »uttrycket Israel har afseende endast på de tio förlorade stammarna», och att »Juda är det enda namn, som med rätta kan användas om dem, som återvände till Palestina efter den babyloniska fångenskapen», borde upphöra med sådana påståenden, till dess de kunna svara på följande enkla sakförhållanden. Vår Herre förklarade: »Jag år icke utsänd utan till de förlorade fåren af Israels hus.» (Matt. 15: 24; 10: 6.) Han yttrade icke ett ord om Judas hus, — och likväl skedde all hans predikan i Palestina till hvad anglo-israeliterna säga oss icke alls var Israels hus utan Judas hus. Vidare gjorde, enligt samma teori, Petrus ett stort misstag, då han, i det han talade under den heliga andens direkta öfverväldigande inspiration vid pingsten, förklarade: »Må hela Israels hus för visso veta, att denne Jesus, som I hafven korsfäst, honom har Gud gjort till Herre och till Kristus.» (Apg. 2: 36.) Anglo-israeliter säga oss, att det icke var Israels hus utan Judas hus, som var saker till Kristi korsfästelse. Må hvem som helst anse, att Herren och hans apostel togo fel, och att anglo-israelitiska idéer äro korrekta, vi skola låta Gud vara sannfärdig — vi antaga den uppfattningen, som står i öfverensstämmelse med vår Herres och Petrus’ ord och med allt hvad nya testamentet lär och med förnuftet.

De af Mose (5 Mos. 28: 15, 46, 49—63—67) nämnda förbannelser, som skulle drabba Israel (de tolf stammarna) i händelse af otro mot Herren, synas hafva haft [307] en mycket bokstaflig uppfyllelse på israeliterna på Herrens tid (förnämligast de två stammarna Juda och Benjamin men äfven innefattande representanter af de tio stammarna), rörande hvilka Herren förklarade, att allt, som är skrifvet i lagen och profeterna, skall uppfyllas, och rörande hvilka aposteln Paulus förklarar, att dessa förutsägelser uppfylldes till det yttersta. Se 1 Tess. 2: 15, 26

Men om den engelska nationen utgör någon del af det här nämnda Israel, synas verserna 64 och 65 icke hafva blifvit uppfyllda.