STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  FÖRSTA KAPITLET.

”Hämndens Dag”

Profetiskt omnämnande af ”hämndens dag”. – Tiden nära. – Syftemålet med denna del. – Allmänna iakttagelser.

          “En hämndens dag hade jag beslutit, och mitt förlossningsår hade kommit.” “Ty detta är en Herrens hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” – Es. 63:4; 34:8.

          [9] Sålunda syftar profeten Esaia på den tidsperiod, som Daniel (12:1) beskrifver såsom “en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till, ända til den tiden”; den period, hvarom Malaki (4:1) säger: “Se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla, som göra hvad ogudaktigt är, blifva lika strå”; den tid, om hvilken aposteln Jakob (5:1-6) säger, att då skola de rika gråta och jämra sig öfver det elände, som skall öfvergå dem. Och Joel (2:2) beskrifver samma tid såsom “en dag af mörker och tjocka, en dag af moln och töcken”, och Amos (5:20) säger: “Herrens dag är mörker och icke ljus, den är töcken utan något solsken.” Och äfven Jesus omnämner denna period såsom en tid af “stor vedermöda”, så ödeläggande i sin karaktär, att om den icke blefve förkortad, skulle intet kött öfverlefva dess förödelse.

          Att den mörka och töckniga dag, som profeterna sålunda beskrifvit, är en domsdag för mänskligheten socialt och nationellt – en vedergällningens dag för nationerna – det framgår tydligt af många skriftställen. Men när man betraktar dessa skrift-tällen, [10] bör man ihågkomma skillnaden mellan dom öfver nationer och dom öfver enskilda individer. Visserligen bestå nationerna af individer, och individerna bära till stor del ansvaret för nationernas lopp och måste svårt lida under de hemsökelser, som drabba folket såsom ett helt; men det oaktadt blir dömandet af människosläktet såsom individer något helt annat än dömandet af nationerna.

          Såsom vi redan visat*, kommer tusenårsåldern att blifva världens individuella domsdag. Då skola alla nänniskor under det nya förbundets gynnsamma villkor, under klar förståelse af sanningen och med all möjlig hjälp och tillskyndelse till att göra det rätta, individuellt och icke samfäldt såsom nationer eller andra organisationer, dömas eller stå på prof för evigt lif. Domen öfver nationerna, hvilken nu försiggår, är en dom med hänsyn till de mänskliga (såväl de religiösa som de världsliga) systemens och institutionernas duglighet. Världens institutioner ha haft en lång makttid, och nu, då “hedningarnas tider” äro nära sitt slut, måste dessa institutioner göra upp sina räkenskaper. Och Herrens utslag öfver dem, som är i förväg tillkännagifvet genom profeterna, lyder, att icke en enda af dem kommer att befinnas värdig att å nyo få en sådan makttid sig tilldelad eller att få finnas till längre. Det är bestämdt, att väldet skall fråntagas dem, och att han, som har rätten därtill, skall taga riket i besittning samt få folken till arf. – Hes. 21:27; Dan. 7:27; Ps. 2:8; Upp. 2:26,27.

* “Studier i Skriften”, del i, kap 8.

          Hör hvad Herren säger till nationerna, som äro församlade inför honom till dom: “Träden fram, i folk, och hören; i folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt hvad på den är, jodens krets och hvad [11] som alstras däraf. Ty Herren är förtörnad på alla folk och vred på all deras här.” (Es. 34:1,2) “Herren är en… evig konung; för hans förtörnelse bäfvar jorden, och folken kunna icke uthärda hans vrede.” (Jer. 10:10.) “Dånet höres intill jordens ända, ty Herren har sak med folken… Så säger Herren Sebaot: Se, en olycka går fram från det ena folket till det andra, och ett stort oväder [svåra upprorsrörelser, nöd och förvirring] uppstiger från jordens yttersta ända. Och de, som blifva slagna af Herren på den tiden, skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra.” (Jer. 25:31-33.) “Därför mån i vänta på mig, säger Herren, och på den dag, då jag står upp för att taga mitt rof. Ty mitt beslut är fattadt, att jag skall församla folk och hämta tillhopa konungariken för att utgjuta öfver dem min ogunst, all min vredes glöd; ty af min nitälskans eld skall hela jorden [den nuvarande samhällsorningen] förtäras. Ty då [därefter] skall jag gifva åt folken nya, renade läppar [eng. öfv.: ‘ett rent språk’], så att de allesammans åkalla Herrens namn och endräktigt tjäna honom.” – Sef. 3:8,9; Luk. 21:25.

          Vi ha redan visat*, att tiden är nära, och att de tilldragelser, som utmärka Jehovas dag, allaredan försiggå rundt omkring oss. De element, som nu verka i riktning af den förutsagda nöden, måste nödvändigtvis inom några få år till ha nått mogenhet. Och enligt det fasta profetiska orde kommer den nu lefvande generationen att få bevittna den fruktansvärda krisen och genomgå den afgörande drabbningen.

* “Studier i Skriften”, del ii.

          I det vi rikta uppmärksamheten på detta ämne, är det icke vår afsikt att blott och bart uppväcka [12] sensation eller att söka tillfredsställa fåfäng nyfikenhet. Ej heller kunna vi hoppas att därmed åstadkomma en sådan ånger och bättring i människors hjärtan, som skulle åstadkomma en förändring i den närvarande sociala, politiska och religiösa samhällsordningen och sålunda afvända den kommande olyckan. Den sig närmande nöden är oundviklig. De mäktiga orsakerna äro alla i verksamhet, och ingen mänsklig makt är i stånd till att hämma deras verksamhet och framåstskridande mot det vissa slutet. Verkningarna måste följa, såsom Herren förutsett och förutsagt. ingen annan än Gud skulle kunna stanna de närvarande tilldragelsernas ström i sitt lopp; men han kommer ej att göra detta, förrän de bittra erfarenheter, som denna kamp kommer att föra med sig, ha bränt sina lärdomar in i människornas hjärtan.

          Vårt förnämsta syftemål med denna del är alltså icke att upplysa världen, som för öfrigt endast kan fatta händelsernas logik och icke heller frågar efter andra slutsatser. Vår afsikt är däremot att på förhand varna, rusta till försvar, trösta, uppmuntra och styrka medlemmarna af “trons husfolk”, så att de icke må blifva modfällda och förskräckta utan må kunna vara i full harmoni och sympati med Guds handlingssätt, till och med få han tilldelar världen den strängaste tuktan och aga, i det de med trons öga se det härliga resultat, som skall blifva rättfärdighet och varaktig fred.

          Hämndens dag ingår på ett naturligt sätt i Guds kärleksrika plan, i det att hans ändamål med densamma är omstörtandet af hela den närvarande tingens ordning såsom en förberedelse för Guds rikes upprättande på jorden för eviga tider – under Kristus, fridsfursten. [13]

          I det profeten Esaia (63:1-6) i anden ställer sig vid slutet af evangelieålderns skördetid, ser han en väldig segrare, härlig i sin dräkt (beklädd med myndighet och makt), sprängande framåt, segrande öfver alla sina fiender, hvilkas blod stänker på hela hans dräkt. Profeten frågar, hvem den underbare främlingen är, sägande: “Hvem är han, som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft?”

          Edom, det bör ihågkommas, var det namn, som gafs åt Jakobs tvillingbroder Esau, efter det han sålt sin förstfödslorätt. (1 Mos. 25:30-34.) Detta namn begagnades sedan äfven på så väl hans efterkommande som ock på landet, hvari de bodde. (Se 1 Mos. 25:30; 36:1; 4 Mos. 20:18, 20, 21; Jer. 49:17.) Följaktligen är namnet Edom en passande symbol på en klass människor, som i denna tidsålder likaledes sålt sin förstfödslorätt, och det för ett lika så obetydligt vederlag som den linsrätt var, hvilken frestade Esau. Profeterna begagnade ofta namnet Edom i denna betydelse med hänsyn till den stora skara af människor, som bekänna sig vara kristna, och som i vår tid stundom benämnas “den kristna världen” och “kristenheten” (d. v. s. Kristi rike), hvilka benämningar den eftertänksamme genast borde erkänna såsom alldeles oriktiga, i det de förråda en stor brist på förståelse af Kristi rikes verkliga ändamål och karaktär så väl som af den bestämda tiden och det bestämda sättet för dess upprättande. Dessa namn äro helt enkelt ett förmätet skryt, som missrepresenterar sanningen. Det är hufvudsakligen Europas och Amerikas folk, som gå under den gemensamma benämningen “den kristna världen”. Men är då detta verkligen en kristen värld? Lyssna [14] till kanonernas dån, till trampet af de väpnade härarnas talrika skaror, till braket af exploderande granater, till de förtrycktas kvidan och till de vredgade nationernas mummel, huru allt detta med bedöfvande eftertryck svarar, nej! Utgöra dessa nationer Kristi rike – en sann kristenhet? Hvem vill åtaga sig att bevisa ett så vidunderligt påstående? Den, som vill försöka därmed, skulle sannerligen snart komma underfund med det bedrägeri, som ligger i detta orimliga och ohållbara anspråk.

          Att det symboliska namnet “Edom” synnerligen väl passar in på “kristenheten”, är mycket tydligt. De nationer, som utgöra den s. k. kristenheten, ha haft en stor förmån framför alla andra nationer, i det att Guds ord blifvit öfverlämnadt till dem, liksom det under gamla förbundets tid gafs åt Israels folk. Såsom ett resultat af det upplysande inflytande, som detta ord utöfvar både direkt och indirekt, ha alla civilisationens välsignelser kommit dessa nationer till del. Och närvaron i deras midt af några få helgon (en “liten hjord”), som utvecklats under samma ords inflytande, har varit såsom “jordens salt”, hvilket till någon del bevarat dem från fullständigt sedefördärf. Genom sitt gudliga exempel och genom sitt energiska framhållande af lifvets ord ha dessa varit “världens ljus”, som visat människor vägen tillbaka till Gud och rättfärdigheten. Men endast några få inom alla dessa gynnade nationer ha gjort tillbörligt bruk af sina företräden, som kommit till dem såsom arf, emedan de födts i de länder, hvilka antingen direkt eller indirekt blifvit välsignade med Guds ords inflytande.

          I likhet med Esau ha massorna af kristenheten sålt sin förstfödslorätt – sina särskilda företräden. [15] Då vi säga massorna, mena vi icke endast de helt okunniga och likgiltiga utan äfven den stora mängd världsliga människor, som bekänna sig till Kristi religion och sålunda äro kristna till namnet, men som icke äga Kristi lif uti sig. Dessa ha föredragit att njuta af de torftiga smulorna af nuvarande jordiska fördelar framför välsignelserna af gemenskapen med Gud och framför att med Kristus få dela det härliga arf, som utlofvats åt alla dem, hvilka troget vandra i hans fotspår på själfuppoffringens väg. Ehuru dessa till namnet äro Guds folk – evangelieålderns andliga Israel till namnet, hvaraf “Israel efter köttet” i den judiska tidsåldern var en förebild – så ha de likväl i verkligheten blott ringa eller ingen vördnad för eller tro på Guds löften. Ehuru det är en väldig skara, som bär Kristi namn och menar och påstår sig vara Kristi församling, ehuru de upprättat stora organisationer, hvilka representera olika söndringar i den kristenhet, som de påstå vara Kristi kropp, ehuru de utarbetat många och digra volymer af s. k. “systematisk teologi”, som dock i själfva verket är grundligt osystematisk, och ehuru de för att undervisa i sin teologi grundat talrika skolor och seminarier samt gjort många andra “kraftiga gärningar” i Kristi namn – gärningar, som dock ofta äro i rak strid mot hans ord, utgöra de dock Edoms-klassen, som har sålt sin förstfödslorätt. Denna klass innefattar nästan hela “kristenheten” – alla i de s. k. kristna landen födda, hvilka icke begagnat sig af Kristi evangelii förmåner och välsignelser samt format sina lif därefter. De återstående inom “kristenheten” äro de få rättfärdiggjorda, helgade och trogna, hvilka förmedelst en lefvande tro äro förenade med Kristus, och hvilka förblifva såsom “grenar” i honom, [16] det sanna vinträdet. Dessa utgöra Guds verkliga Israel; de äro sanna israeliter, i hvilka intet svek finns.

          Det symboliska Edom i Esaias profetia svarar mot Uppenbarelsebokens symboliska Babylon, som äfven omtalas i Esaias, Jeremias och Hesekiels profetior. Sålunda har Herren genom sina profeter betecknat och beskrifvit det stora system, som människor gifvit det orätta namnet “kristenheten”, d. ä. Kristi rike. Liksom hela landet Edom symboliserar hela “kristenheten”, så sinnebildar ock Edoms hufvudstad, Bosra, kyrkoväsendet, kristenhetens förnämsta citadell. Profeten framställer Herren såsom en segerrik krigförare, hvilken anställer en stor slaktning i Edom och i synnerhet i Bosra. Namnet Bosra betyder “fårfålla”. Bosra är ännu bekant för sina getter, och det säges vara i “lamms och bockars blod”, som Herrens svärd dränkes under slaktandet på denna hämndens dag. (Es. 34:6.) Bockarna torde motsvara “ogräset”, och lammen torde sinnebilda vedermödans helgon (Upp. 7:14; 1 Kor. 3:1), de Guds barn, som försummade att begagna sig af de dem erbjudna tillfällena och icke lupo så, att de kunde vinna sin höga kallelses segerlön, och som därför, ehuru icke förkastade af Herren, likväl ej räknades värdiga att undfly den stora bedröfvelsen såsom mogna “får”, kallade utkorade och trogna.

          Profeten frågar: “Hvem är han, som kommer från Edom, från Bosra i hörgröda kläder?” Svaret lyder: “Det är jag, som talar i rättfärdighet, jag, som är en mästare till att frälsa.” Det är den samme väldige, som Johannes (Upp. 19:11-16) beskrifver såsom “konungars Konung och herrars Herre”, det är Jehovas Smorde, vår välsignade Återlösare och Herrre Jesus. [17]

          Profeten frågar vidare: “Hvarför är din dräkt så röd? Hvarför likna dina kläder en vintrampares?” Hör svaret: “Jo, en vinpress har jag trampat, jag själf allena, utan att någon i folken har bistått mig. Jag trampade dem i min vrede, söndertrampade dem i min förtörnelse. Då stänkte deras blod på mina kläder, och så fick jag hela min dräkt nedfläckad. Ty en hämndens dag hade jag beslutit, och mitt förlossningsår hade kommit. Och jag skådade omkring mig, men ingen hjälpare fanns, jag stod där i förundran, men ingen fanns, som understödde mig. Då hjålpte mig min egen arm [kraft], och min förtörnelse understödde mig. Och jag trampade ned folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förtörnelse, och jag lät deras blod rinna ned på jorden.” Och profeten på Patmos tillägger: “Han trampar Guds, den allsvåldiges, stränga vredes vinpress.” – Upp. 19:15.

          Trampandet af vinpressen är sista delen af en vinodlares skördearbete. Därförut är skördandet och insamlandet till fullo verkställdt. På samma sätt i fråga om denna andliga skörd: trampandet af Guds vredes vinpress, uti hvilken “drufvorna af vinträdet på jorden” (det falska vinträdet, som med orätt tillägnat sig det kristna namnet) blifva kastade, då dess onda klasar fullt mognat (Upp. 14:18-20), sinnebildar sista delen af det verk, som pågår under denna händelserika skördeperiod*. Detta vinpressens trampande belyser de sista dragen af den stora nöd och trängsel, som skall drabba alla nationer, och hvarom skriften så rikligen förutvarnat oss.

* “Studier i Skriften”, del III, kap. 6.

          “Konungars Konung” framställes såsom trampande vinpressen allena. Detta säger oss, att det är [18] gudomlig makt och icke blott och bart mänsklig, som skall åvägabringa denna världens rikens fall. Det är Gud, som i sin makt skall straffa folken och slutligen “föra domen [rättvisa, rättfärdighet och sanning] till seger”. “Han skall slå jorden med sins muns staf och med sina läppars anda [sin sannings kraft och ande] döda de ogudaktiga.” (Es. 11:4; Upp. 19:15; Ps. 98:1.) Ingen mänsklig härförare kan få äran för den seger, som i det kommande skall vinnas för sanning och rättfärdighet. Vild och ursinning kommer de rasande folkens kamp att blifva, och slagfältet så väl som nationernas elände kommer att blifva världsomfattande. Och ingen mänsklig Alexander, Caesar eller Napoleon kommer att finnas, som kan bringa ordning i den fasansfulla förvirringen. Men till slut skall det blifva kändt för alla, att det var konungars Konung och herrars Herre, som genom sin väldiga kraft vann den stora segern för rättvisans och sanningens sak samt efter förtjänst straffade orättfärdigheten.

          Allt detta kommer att fullfordas vid evangelieåldersn ände, och det sker, emedan, såsom Herren förklarar genom profeten, Herrens förlossningsår har kommit, och emedan “detta är en Herrens hämndedag, ett verdergällningens år, då han utför Sions sak”. (Es. 63:4; 34:8.) Herren har under hela tidsåldern gifvit akt på fientligheterna och striden inom det nominella Sion eller namnkristenheten. Han har sett, hur hans trogna heliga haft att kämpa för sanning och rätt, samt hur de för rättfärdighetens skull äfven måst lida förföljelse från deras sida, hvilka motstått dem i Herrens namn. På grund af visa syftemål har Herren intill nu icke trädt emellan, men nu har vedergällningens dag kommit och Herren har sak med dem, [19] såsom det är skrifvet: ”Ty Herren har sak med landets inbyggare, eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap fines I landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och gör hor; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd. Därför ligger landet sörjande, och alla som bo däri formsäkta.” (Hos. 4:1-3.) Denna profetia, så sann i sin uppfyllelse på det köttsliga Israel, är utan tvifvel lika sann i sin fullare tillämpning på det nominella andliga Israel, kristenheten.

Dånet höres intill jordens ända, ty Herren har sak med folken, han går till rätta med allt kött; de ogudaktiga gifver han till pris åt svärdet, sager Herren.” ”Hören hvad Herren säger: Ja, hören Herrens sak, I berg [riken] och I [hittills] fasta klippor, jordens [samhällets] grundvalar! Ty Herren har sak mot sitt [föregifna] folk.” – Jer. 25:31; Mik. 6:1,2.

Lyssna åter till profeten Esaia beträffande denna strid: ”Träden fram, I folk, och hören; I folkslag, akten häpå. Jorden höre och allt hvad på den är, jordens krets och hvad som alstras däraf [alla själfviska och onda ting, som komma af världens ande]. Ty Herren är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han gifver dem till spillo, han öfverlämnar dem till att slaktas. … Deras land dricker sig rusigt af blod, och deras jord blifver dränkt i fett. Ty detta är en Herrens hämndedag, ett vendergällningens år, då han utför Sions sak.” – Es. 34:1,2,4,7,8.

På detta sätt skall Herren slå folken och lära dem känna sin makt, och han skall förlossa sina trogna, som icke vandra med skarorna på den onda vägen, utan som midt ibland ett vrångt och förvändt släkte helt och fullt följa och lyda Herren sin Gud. Och [20] äfven denna fruktansvärda dom öfver världen, då nationerna skola sönderkrossas såsom lerkärl, kommer att medföra värdefulla lärdomar för människorna, då de sedan skola dömas individuellt under Kristi tusenåriga regering. Sålunda skall Herren i sin vrede ihågkomma barmhärtighet.