STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  TIONDE KAPITLET.

 STUDY X

FÖRESLAGNA BOTEMEDEL.

Rusdrycksörbud och kvinnlig rösträtt. – Silfvermyntfot och skyddstull. – Kommunism. – ”De hade allt gemensamt.” – Anarki. – Socialism eller [next page] kollektivism. – Nationalism. – Allmän utbildning i handtverk. – Enkelskatten eller friland. – Åtskilliga hopp och bekymmer. – Det enda hoppet – ”det saliga hoppet”. – Guds barns rätta ställning. – I världen men icke af världen.

“Finnes då ingen balsam i Gilead, finnes ingen läkare där?“

OKLIKARTADE läkemedel föreslås för den suckande skapelsen i dess nuvarande sorgliga tillstånd, och alla, som hafva medlidande med den lidande samhällskroppen, måste också sympatisera med de olika läkarnas sträfvan att förmå patienten att pröfva deras ordination. Försöken att finna ett botemedel och använda det äro berömvärda och förtjäna alla varmhjärtade människors erkännande. Ett sundt omdöme, som är upplyst af Guds ord, säger oss dock, att intet af de föreslagna läkemedlen skall kunna aflägsna sjukdomen. Ingenting mindre än den store Läkarens närvaro med hans osvikliga medel samt deras fortsatta bruk skall kunna helbrägdagöra den fallna mänskligheten från dess fördärf och själfviskhet. Dock vilja vi i korthet undersöka dessa andra läkares föreskrifter, på det vi må se, huru nära Guds visdom några af dem hafva kommit, medan de dock alla i verkligheten stå långt efter – icke för att strida, utan för att alla må desto klarare se den enda riktning, hvarifrån hjälpen må väntas.

[188]

Rusdrycksförbud och kvinnlig rösträtt.

Dessa två förslag ställas vanligen talismans, emedan det anses, att rusdrycksförbud aldrig kan få flertalets understöd, om icke kvinnorna få rösträtt – om det ens då är möjligt. De, som föreslå detta botemedel, framvisa statistiska uppgifter för att bevisa, att mycket af eländet och fattigdomen i kristenheten beror på rusdryckshandteringen, och de försäkra, att om den blefve afskaffad, skulle frid och välstånd vara regel och icke undantag.

Säkerligen är dryckenskapen en af civilisationens värsta frukter, och den utbreder sig också hastigt bland halfciviliserade och vilda folkslag. Vi skulle hjärtligt  glädja oss åt  dess afskaffande, ty dess försvinnande skulle förebygga mycket af eländet och förhindra förödandet af hundratals millioner kroner årligen. Men mot själfviskheten och lagen om tillgång och efterfrågan, som utpressa massornas blod, är alkoholförbud maktlöst.

Det är i synnerhet de rika och därnäst medelklassen, som bortödsla millioner på spritdrycker. Rusdrycksförbud skulle därför icke åstadkomma någon egentlig lättnad för de fattiga, utan tvärtom. Tusentals landtmän som nu leverera sina produkter till brännerier och bryggerier, skulle icke längre finna afsättning för dem; utan de skulle nödgas att odla andra produkter och sålunda skulle priserna i allmänhet ännu mera nedtryckas. Tusental af brännvinsbrännare, bryggare, glasarbetare, ölutkörare,  värdshusvärdar och uppvaktare, som nu lefva på rusdryckshandeln, skulle blifva nödsakade att söka annan sysselsättning, och detta skulle ytterligare öka tillbudet på arbetskraft och nedpressa lönerna.  Millioner och åter millioner af pengar, som nu arbeta i rusdryckstrafiken, skulle söka sig väg till andra områden och där föröka konkurrensen.

[189] Allt detta skulle emellertid icke afhålla oss från att önska rusdrycksförbud, men med undantag af enskilda städer torde det icke vara möjligt att få flertalet att samtycka därtill. Ty flertalet består af dryckenskapens slafvar eller sådana, som antingen direkt eller indirekt äro finansiellt intresserade i denna trafik. Allmänt förbud kommer icke att genomföras, förrän Guds rike upprättats. Men äfven om det vore möjligt, sklulle det likväl icke aflägsna den social-finansiella sjukdomen.

Allt detta skulle emellertid icke afhålla oss från att önska rusdrycksförbud, men med undantag af enskilda städer torde det icke vara möjligt att få flertalet att samtycka därtill. Ty flertalet består af dryckenskapens slafvar eller sådana, som antingen direkt eller indirekt äro finansiellt intresserade i denna trafik. Allmänt förbud kommer icke att genomföras, förrän Guds rike upprättats. Men äfven om det vore möjligt, sklulle det likväl icke aflägsna den social-finansiella sjukdomen.

Silfvermyntfot och skyddstull.

Vi medgifva, att kristenhetens afskaffande af silfvermyntfoten var ett mästerstycke af själfvisk politik från penningutlånarnas sida, afsedd att förminska förrådet af fullgoda pengar och sålunda föröka deras värde och vidmakthålla en hög räntefot, medan förökad tillgång nedtrycker priserna på alla andra varor och på arbetslönen. Från lagens ståndpunkt äro väl många bankirer och penningutlånare redbara människor, men denna måttstock för ärlighet är för kort. Ty på de platser, där penningarna hopas, visar räntefoten öfverallt en fallande tendens. Huru mycket lägre skulle icke då räntorna vara, om silfret hade fullt värde som mynt och det alltså funnes större tillgång på pengar!

Under lagen om tillgång och efterfrågan har hvarje låntagare intresse af att det finnes rikligt med silfver-, guld- och papperspengar, medan hvarje penningutlånare har intresse af att afskaffa papperspengarna och förringa silfrets värde; ty ju mindre fullgoda penningar där finnes, desto större efterfrågan röna de. Därför behålla dessa sitt värde, medan arbete och handelsvaror sjunka i pris.

Profetiorna synas visa, att silfvermyntfote icke [190] åter kommer att införas i den civiliserade världen*.  Men äfven om den blefve det, skulle nyttan däraf blifva af kort varaktighet. Det skulle försvåra Japans, Kinas, Indiens och Mexikos konkurrens med kristenheten och bringa landtjmännen någon lindring, men knappast under längre tid än fem eller högst femton år. Gud synes emellertid icke vilja fördröja den “ onda dagen” ; därför kommer människors själfviskhet att påskynda katastrofen, såsom det är skrifvet : “De visas vishet skall förgås”, och : “Hvarken deras silfver eller deras guld skall kunna rädda dem på Herrens vredes dag.“ – Sef. 1 : 18; Hes. 7 : 19; Es. 14 : 4-7; 29 : 14.

* Se kap. 8.

Skyddstull förmår, då den användes med förstånd, förebygger monopol och utvecklar ett lands alla naturliga hjälpmedel, göra arbetslönernas fallande mera långsamt men kan icke förhindra det. Konkurrensen skall förr eller senare utjämna priserna öfver hela världen.

Allstså är hvarken silfvermyntfot eller skyddstull något botemedel; de blott och bart lindra för tillfälet.

Kommunismen

är ett förslag till en sådan samhällsorganisation, där all agendom tillhbör samhälet och förvaltas i samhällets intresse, hvarvid den uppstående visten användes för det allmänna bästa och hvar och en får, hvad han behöfver. Rev. J. Cook definierar den sålunda : “Kommunismen betyder afskaffandet af arfsrätten, af familjen, af nationalitet, af religion och af agendum.“

Vissa drag af kommunismen skulle kunna anbefallas (se under “Socialismen”), men som ett helt [191] är den alldeles outförbar. Den förutsätter fullkomliga människor, som icke vore själfviska. Den skulle göra alla till lättingar, så att mänskligheten snart skulle hemfalla åt barbari och gå sin undergång till mötes.

På den invåndningen, att kommunismen läres i bibeln ( Apg. 2 : 44 - 47), ha vi svarat utförligt i ”Vakt-Tornet”, där vi påvisade, att människans ofullkomlighet och naturliga benägenhet för själfviskhet gör, att vi ha alldeles nog att göra med att hålla köttets begärelser i tygel  (Gal. 5 : 16, 17) och främja kärlekens ande, utan att denna uppgift försvåras genom kommunistiska experiment. (Se Kol. 2 : 20; 3 : 3; Rom. 6 :2-8.) Dessutom skulle kommunismen kunna genomföras på sin höjd i ett samhälle, som uteslutande bestode af Guds barn, och ett sådant samhälle af helgon skulle icke kunna upprättas, emedan Herren allena “känner de sina”. Men äfven om ett sådant samhälle vore möjligt, skulle dåliga personer trakta efter dess agendum, och om de kunde utestängas, skulle de säga allt ondt mot de heliga. Kort sagdt, ett sådant företag skulle icke hafva någon verklig framgång.

Några af de troende äro i likhet med många af denna världens barn så djupt sjunkna i själfvisk slöhet, att ingenting annat än nödvändigheten kan förmå dem att vara flitiga. Andra äro så själfviskt högmodiga, att de behöfva slag och motgångar till att förkrossa deras hjärtan och förmå dem att vara medlidsamma eller till och med att handla rättfärdigt mot andra. Båda dessa klasser skulle genom kommunismen hindras från att inhämta de nödvändiga lärdomarna.  Individualismen med sin frihet å ena sidan och sitt personliga ansvar å andra sidan visar sig sålunda vara det bästa uppfostringsmedel [192] för förnuftsbegåfvade varelser, äfven om den ofta förbittrar lifvet för många, stundom för alla.

Om det tusenåriga riket vore upprättadt på jorden, skulle de gudomliga regenter, som utlofvats därför, med sin ofelbara visdom och sin fullkomliga kraft att bruka den icke regera med flertalets bifall utan genom rättfärdig dom såsom med järnspira, och då kunde kommunismen hafva framgång. Då skulle den sannolikt vara den bästa samhällsform, och om så är, kommer denna metod säkert att väljas af  konungars konung. Men till dess måste vi vänta ; vi sakna visdom och makt till att upprätta en sådan teokratisk styrelse, och därför bedja vi blott : “Tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himmelen så och på jorden.“ Men när en gång detta Kristi rike fört alla villiga tillbaka till Gud och tillintetgjort alla gensträfviga, när kärleken blir lag på jorden liksom den är i himmelen, då, kunna vi tänka oss, skola människorna gemensamt åtnjuta jordens gåfvor, liksom änglarna himlens rikedomar.

Enskilda försök, som i Förenta Staterna gjorts med kommunistisk organization, ha icke ledt till något varaktigt resultat ; de ha förr eller senare misslyckats. De ledande männen i världen söka befrämja sina egna intressen, medan gudomligt upplysta kristna söka fullgöra Herrens befallning : “Gå du och förkunna Guds rike.”

Bibeln lär icke kommunism för andra än för familjen. Gud tillät visserligen en kommunistisk anordning i den första församlingen, men det må ha varit för att belysa det okloka i denna metod, och på det ingen måtte tänka, att apostlarna af brist på visdom och handlingskraft uraktläto att grunda flera sådana kommunistiska församlingar. Skriften innehåller intet uttalande hvarken af Jesus eller af apostlarna, som stöder den kommunistiska idéen.

[193]

Några ha menat,.att berättelsen om Ananias och Saffira skulle tyda på att de troende i den första församlingen voro tvingade att offra alla sina ägodelar.  Men Petrus förklarar tydligen, att deras synd bestod uti lögn. Deres straff kom icke på grund af uraktlåtenhet att framlämna allt, de ägde, utan på grund af deras falska framställning,att den öfverlämnade summan utgjorde deras allt.  De sökte skaffa sig andel i andras ägodelar, hvilka gifvit allt, utan att själfva gifva sitt allt till den gemensamma kassan. Den kristna kommunismen i Jerusalem var faktiskt ett misstag. Det uppstod knorr, emedan “deras änkor blefvo förbisedda vid det dagliga betjänandet”. Ehuru församlingen under apostlarnas uppsikt var fri från ogräs, och ehuru alla dess medlemmar hade Kristi sinne, så hade de dock denna skatt i bräckliga lerkärl, som icke kunde trifvas väl tillsammans under dessa förhållanden.

Apostlarna överläto också snart förvaltningen af ägodelarna åt andra för att helt ägna sig åt att predika evangelium. Och Paulus förklarar, att han hade förkunnat “allt Guds råd”, men ingenstädes förkunnade han kommunism.  Följaktligen ingår den icke i Guds råd för denna tidsålder. Paulus gaf tvärtom föreskrifter, som icke kunna förenas med kommunismen, nämligen att hvar och en skulle sörja för sina egna, att de kristna på den första dagen i veckan skulle lägga af något för Herrens verk, att tjänarna skulle vara sina herrar lydiga, och detta så mycket mer, om dessa voro bröder i Kristus, och huru herrarna skulle behandla sina tjänare och ihågkomma, att de själfva hade en herre i himmelen att aflägga räkenskap för. (1 Tim. 5 : 8; 6 : 1; 1 Kor. 16 : 2; Ef. 6 : 5-9.)  Icke heller Jesus själf grundade något kommunistiskt samhälle [194] eller påbjöd något sådant. Tvärtom lärde han i sina liknelser, att alla icke äga lika mycket, men att alla skola betrakta sig som förvaltare och personligen förvalta sitt eget och hafva att personligen aflägga räkenskap. (Matt. 25 : 14-28; Luk. 19 : 20-24.  Se äfven Jak. 4 : 13, 15.) Och vid sin död anbefallde han sin moder åt sin lärjunge  Johannes’ omsorg, “och från den stunden tog  lärjungen henne hem till sig.“ (Joh. 19 : 27.) Denne hade alltsä i likhet med Marta, Maria och Lasarus ett hem.  Hade Herren grundat ett kommunistiskt samhälle, skulle han säkert hafva anbefallt sin moder till detta och icke till Johannes.

Upprättandet af ett kommunistiskt samhälle af troende är vidare i strid med evangelieålderns syftemål. Afsikten med denna tidsålder är, att Kristus skulle förkunnas till ett vittnesbörd för världen och att uttaga ett folk för hans namn.  Därför uppmanas hvarje troende att vara skinande ljus inför människorna – för världen i allmänhet och icke blott för sina medtroende. Därför tillät också Herren, att alla medlemmarna af den kommunistiska församlingen i Jerusalem genom en stor förföljelse förskingrades öfver hela Judéen och Samarien, där de så öfverallt förkunnade evangelium. (Apg. 8 : 1, 4; 11 : 19 ) Och ännu i dag är det Guds folks uppgift att lysa som ljus midt i världen och icke att innesluta sig i kloster eller bilda kommunistiska samhällen. Det utlofvade paradiset kan ej upprättas på detta sätt. Önskan att dana sådan “sammanslutning” är intet annat än en del af den rådande tidsanden, som skriften varnar oss för. (Es. 8 : 12.)  “Vaken fördenskull alltid och bedjen, att i mån aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas [bestå] inför Människosonen.” – Luk. 21 : 36.

[195]

Anarki såsom ett botemedel.

Anarkisterna fordra en laglös frihet. De synas ha kommit till den öfvertygelsen, att alla metoder för mänsklig samverkanl ha misslyckats, och de vilja därför ödelägga all samhällelig organisation och samverkanl. De tänka icke på något återuppbyggande utan lämna det åt framtiden. Vid en majfest i London utdelade de en sextonsidig flygskrift, i hvilken det bland annat stod att läsa:

“Den tron, att det måste finnas en auktoritet, för hvilken man har att böja sig, är roten till allt vårt elände. Därför upp till strid på lif och död mot all statens och religionens auktoritet. Patriotism och religion äro skälmars helgedom och bålverk; religionen är människosläktets största förbannelse.

Vi dela icke deras uppfattning, som tro, att staten kan omdanas till en nyttig institution. Vi tro icke heller på de socialistiska drömmarna om centralisering af produktion och konsumtion ; det skulle endast vara staten i en ny form, med förökad auktoritet – ett  äkta vidunder af tyranni och slafveri. Hvad anarkisterna vilja, är lika frihet för alla. Lag och regler äro kedjor, och tvunget arbete är aldrig behagligt. I anarkiststaten skall enhvar göra, hvad som bäst behagar honom, och tillfredsställa sina behof af det gemensamma förrådet.”

Afven de minst tankande borde kunna se, att ett sådant förslag är endast rena dårskaper. Det är intet annat än de hopplösas och förtviflades tandagnisslan, och dock är detta den ytterlighet, mot hvilken massorna drifvas af det tillstånd, som själfviskheten har skapat.

Socialismen eller kollectivism

Har till mål att lägga all industri under staten och att åstadkomma en jämnare fördelning af jordens [196] och arbetets produkter enligt mottot : Enhvar efter sina gärningar. Detta skulle vara ganske godt, om man småningom kunde bringa det därhän och hade med förståndiga, osjälfviska människor att göra.  Mycket är för öfrigt gjordt i denna riktning. Staten är i många länder ägare till järnvägar etc., men inkomsterna gå till militära utgifter. Vidare förvärf från statens sida skulle därför icke vara till någon verklig välsignelse. Det oaktadt torde socialismen alltmer gripa omkring sig. Monarkien, kapitalismen och namnförsamlingen, som betrakta den som en fiende, bereda sig till själfförsvar, och striden kommer slutligen att förorsaka den stora nöd eller anarki, hvarom skriften talar.

Men äfven om socialismen afgick med seger, skulle den bringa endast tillfällig lindring, så länge själfviskheten härskar. De mera intelligenta och de, som nu motstå den, skulle snart söka komma till styret för att utnyttja samhället till sin egen fördel. För öfrigt har ju små praktiska försök med socialistiska samhällen icke ledt till något verkligt resultat. Den koloni, som utvandrande australiska arbetare grundade i Paraguay, Sydamerika, var nära att gå i stycken. Den ställdes då under regeringens beskydd, hvarvid dess socialistiska förordningar upphäfdes. I Monthieux, Frankrike, förorsakade lyckan, att de socialistiska teorierna afskaffades. Arbetarna hade fått öfvertaga en grufva, som ägarna icke trodde kunde betala sig. Genom nästan öfvermänskliga ansträngningar och sparsamhet lyckades de få medel till maskiner. De funno nya ådror och kallade flera arbetare till hjälp. Dessa skulle få god betalning, bättre än i andra grufvor, men delägare fingo de icke blifva, och då de nya arbetarna vållade oro, läto de “kapitalistiska." [197] arbetarna hämta polis och jaga bort dem frDn sin rDdsförsamling.

Nationalismen

I sin helhet är nationalismen ganska opraktisk. NDgra af de nationalistiska kolonier, som uppoffrande män hjälpt till att grunda, ha fullständigt misslyckats, och alla ha varit utsatta för mycken inre oro och svDrigheter. Om Guds barn, som ha “en Herre och en tro”, finna det svDrt att bevara “andens enhet genom fridens band” och behöfva förmanas till att fördraga hvarandra i kärlek, huru kan man dD vänta, att en blandad samling, som icke gör ansprDk pD att vara ledd af en sDdan ande, skall kunna besegra världens, köttets och djäfvulens själfviska ande?

Allmän utbildning i handtverk.

I “Forum” anbefallde en gDng Henry Holt som hjDlp mot arbetslöshet, att hvarje arbetare skulle lära sig ett dussin handtverk. Detta skulle dock föga hjälpa; alla arbetslösa skomakare eller väfvare skulle kunna konkurrera med arbetande mDlare eller murare etc. Detta skulle sDledes endast föröka konkurrensen i alle handtverk. SD är naturens lag i det nuvarande sociala tillstDndet. Och endast gudomlig makt förmDr ändra naturen och dess lag eller att införa de nya lagar, som äro nödvändiga för ett fullkomligt samhälle, och bringa släktet i öfverensstämmelse med dessa lagar. När vi lära oss [198] inse detta, skall det leda oss att med gudaktighet och förnöjsamhet vänta pD och bedja om Guds rikes ankomst.

Enkel skatt eller friland

har Henry George föreslagit som botemedel. Han utgDr frDn den förutsättningen, att trycket och skadan af medlens nuvarande olika fördelning är helt och hDllet en frukt af den enskilda äganderätten till jorden, och föreslDr, att jorden Dter skall gifvas hela släktet som ett helt. Enhvar skulle dD däraf erhDlla en del att bruka och betala en skatt, som motsvarade hans andel. En obebyggd tomt skulle dD genast blifva behandlad som en bebyggd och ouppodlad mark sDsom den redan odlade. Denna skatt skulle sedan användas till skolor och samfärdsmedel och till bestridande af förvaltningsomkostnader.

En sDdan beskattning skulle öppna stora landsträckor, som nu behDllas i spekulationssyfte, och denna skatt vore rättfärdig, sD framt jordens värde bestämdes i förhDllande till dess fruktbarhet och de tillgängliga samfärdsmedel, som behöfdes för produkternas transport. Kreatur, husgerDd, förtjänst etc. skulle vara skatterfria. Obrukad jord skulle pD dessa villkor finna mDnga, som voro beredda atte bruka den, och som därigenom skulle fD sin utkomst.

Förslaget är rättfärdigt och godt, och vi skulle gärna se det förverkligadt, äfven om vi personligen icke hade nDgon nytta däraf. Dess genomförande skulle utan tvifvel medföra en tillfallig lättnad. Dock skulle detta system icke blifva det universalmedel, som kunde afhjälpa allt ondt. Ty själfviskheten skulle ocksD under en sDdan ordning förstD att afskumma grädden och lämna skummjölken – [199] endast det allra nödvändigaste – till andra. Endast “nya hjärtan” eller det rätta sinnet kan hjälpa mänskligheten, och icke ens frilandssystemet kan Dstadkomma sDdana. Dessutom skulle den förökade landtbruksdriften Dstadkomma ett sDdant öfverflöd af landtmannaprodukter och sD nedpressa priserna, att det icke skulle löna sig för mDnga att torgföra dem. DD skulle de skaror, som strömmat frDn städerna, Dter strömma dit i hopp om att där kunna förtjäna det nödvändiga till föda och kläder, och sDlunda skulle arbetsmarknaden Dter blifva öfverfylld. – Nej, intet annat kan hjälpa mänskligheten än upprättandet af Guds rike.

Ctskilliga hopp och bekymmer.

Sedan vi i det föregDende framställt en kortfattad öfversikt af de olika förslag, af hvilka intet kan föra till mDlet, kunna vi icke förgäta att omnämna den fDfänga föreställning, som Dtskilliga uppriktiga men opraktiska människor hysa, nämligen att kyrkosamfunden, om de blefvo vakna öfver ställningen, skulle kunna förhindra den hotande olyckan genom att liksom revolutionera samhället och Dteruppbygga det pD en bättre grundval. Om dessa blefvo uppväckta, kunde de, säga dessa välmenande, eröfra världen för Kristus och upprätta ett Guds rike pD jorden, i hvilket kärlek till Gud och nästan skulle vara lag. NDgra pDstD till och med att detta, Kristi ande i församlingarna, skulle utgöra Kristi andra ankomst.

Hvilka bedrägliga förhoppningar! De peka pD antalet af 300 millioner kristna och säga: “Hvilken makt!” Vi svara: “Hvilken svaghet!” Ja, om dessa 300 millioner voro helgon, uppfyllda af kärlek, skulle de dock kunna uträtta nDgot. Men, ack, nu äro “ogräs” och “agnar” förhärskande, och “hvete” [200] -klassen är fDtalig. SDsom den store herden själf förklarade (Luk. 12:32), äger han endast en “liten hjord”, som i likhet med sin Mästare är utan anseende och inflytande. – 1 Kor. 1:26; Jak. 2:5.

Nej, nej, Kristi ande i hans lilla hjord är icke tillräcklig för att gifva dem riket! Men församlingen har aldrig varit utan sDdana, som ägt denna ande, och sD har Herrens löfte om att vara med de sina intill tidsDlderns ände blifvit uppfylldt. Men han lofvade ocksD, att liksom han (personligen) gick bort i slutet at den judiska Dldern, sD skulle han (personligen) komma igen i slutet af den nuvarande tilsDldern. Under hans frDnvaro skulle alla hans trogna komma att “lida förföljelse”, hans rikes medarfvingar “lida vDld”, till dess han skulle komma tillbaka och taga dem till sig. DD skulle han belöna deras trohet med härlighet, ära och odödlighet och lDta dem dela sin tron och sin makt till att välsigna världen med en rättfärdig styrelse och med kunskap om sanningen och att utrota alla uppsDtligt ogudaktiga frDn de rättfärdigas midt. Efter detta väntar den suckande skapelsen och äfven vi, som hafva andens förstling. (Rom. 8:23.) Skriften visar oss, att dessa välsignelser äro nu för handen, och att de skola införas med att världen blifver rensad med en fruktansvärd nöd, som helgonen, den lilla hjorden, skola undgD genom, att blifva förvandlade och förhärligade i riket.

Men pD det ingen skulle kunna säga, att församlingen skulle förmDtt eröfra världen, om den haft rikedom och bildning, sD har Gud gifvit namnförsamlingen bDda dessa fördelar; men dessa synas ha verkat i motsatt riktning och främjat högmod och förfall i kristenheten. “När Människosonen kommer, mDane han skall finna tro pD jorden?”

[201] Det enda hoppet – “det saliga hoppet”.

Väntande det saliga hoppet och uppenbarelsen af den store Gudens och vDr Frälsares, Jesu Kristi, härlighet” – “hvilket vi hafva sDsom ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det, som är innanför förlDten”. “Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra och sätten ett fulkomligt hopp till den nDd, som tillfaller eder vid Jesu Kristi uppenbarfelse.” – Tit. 2:13; Ebr. 6:19; 1 Pet. 1:13.

I vDr föregDende betraktelse öfver det svDra spörsmDlet om tillgDng och efterfrDgan, som skiljer samhället i tvD klasser, de rika och de fattiga, ha vi sD lDngt som möjligt undvikit att fälla en hDrd kritik D nDgondera sidan, i det vi tro, att de nuvarande förhDllandena äro resultatet af den förhärskande själfviskheten. Denna själfviskhet afskys af nDgra fD (hufvudsakligen fattiga), som funnit Kristus och stD under hans ledning, och som med glädje skulle öfvergifva all själfviskhet, men de kunna icke. SD länge människorna äro sDdana, de nu äro, skulle därför en af dem själfva antagen lag, som verksamt kunde förhindra själfvisk benägenhet, icke blifva till nDgon välsignelse. Under sDdana inskränkningar skulle människorna blifva likgiltiga och oföretagsamma, och barbari skulle snart träda i kulturens ställe.

Världens enda hopp är Kristi tusenDriga rike. Detta botemedel har Gud länge utlofvat för den af honom bestämda tiden, hvilken nu, Gud vare tack, stDr för dörren. Ännu en gDng skall människornas nöd blifva Guds tillfälle. DD all mänsklig hjälp är ute, skall folkens längtan efter befrielse uppfyllas. Det synes vara Guds metod att lDta erfarenheten blifva människornas läromästare. “Hämndens dag” kommer sDlunda icke blott att vara en rättfärdig [202] vedergällning, utan den kommer ocksD att ödmjuka människors hjärtan och bereda dem för Guds välsignelse.

Men nDgon, som icke förstDr Guds plan, torde frDga: Huru kan Guds rike upprättes, om alla mänskliga metoder misslyckas? Om planen därför beskrifves i Guds ord, hvarför kunna människorna icke dD genast förverkliga den och sDlunda undgD nöden?

Vi svara: Guds rike kommer icke att upprättas genom folkomröstning eller regeringsbeslut. I rätt tid skall han, “som har rätt därtill”, som köpte det med sitt eget dyra blod, taga riket i besittning. Makt kommer att användas: “Han skall styra dem [nationerna] med järnspira, sDsom lerkärl sönderkrossas.” (Upp. 2:27.) Men riket kommer icke blott att upprättas med denna oemotstDndliga makt, utan den kommer äfven att vara verksam under hela tusenDrsDldern, ty det särskilda syftemDlet med hela regeringen är att besegra rättfärdighetens fiender. “Han mDste regera, till dess han lagt alla sina fiender under sina fötter.” “Hvar och en själ, som icke hör [lyder] den profeten [den förhärligade Kristus – motbilden till Mose], skall utrotas ur folket” – i den andra döden.

Satan skall bindas. Hans makt till att bedraga och vilseleda kommer att tillbakahDllas, sD att det onda icke längre skall synas sDsom godt och det goda sDsom ondt, sanning sDsom lögn och lögn sDsom sanning. – Upp. 20:2.

Men icke blott makt utan ocksD nDd och frid skall härska öfver hela jorden. När Herrens domar drabba jorden, skola jordkretsens innebyggare lära sig rättfärdighet. (Es. 26:9.) De af synden förblindade ögonen skola öppnas. Världen skall se rättfärdighet och orättfärdighet i ett helt annal ljus än [203] nu – i “sju gDnger klarare” ljus, (Es. 30:26; 29:18-20.) De nuvarande yttre frestelserna komma till stor del att försvinna; det onda kommer icke att tillDtas, men säkert straff skall drabba öfverträdaren, ett straff, som tillmätes med absolut rättfärdighet och utan nDgot misstag af den tidens förhärligade och därtill kompetenta domare, som ocksD skola hafva medlidande med de svage. (1 Kor. 6:2; Ps. 96:13; Apg. 17:31.) Till och med försök att begD brott mDste hastigt upphöra under sDdana förhällanden. Hvarje knä skall böja sig (för den härskande makten), och hvarje tunga skall bekänna (rättvisan i anordningen). SD skall den nya tingens ordning börja att tilltala människors hjärtan, och hvad som i början var lydnad af tvDng, kommer sedan att blifva lydnad pD grund af kärlek och värdering af rättfärdighed. Slutligen skola alla andra – alla som lyda endast pD grund af tvDng – utrotas i den andra döden. – Fil. 2:11; Apg. 3:23; Upp. 20:7-9.

Kärlekens regering och lag skall pD detta sätt framtvingas – i trots af flertalets önskan. Den skall för ett tusen Dr vända människorna bort frDn republikanska idéer och ställa dem under en enväldig regering. I händerna pD en lastbar eller oduglig regent skulle en sDdan autokratisk makt vara förfärlig, men Gud har lofvat, at den tidsDlderns diktator skall vara Fridsfursten, vDr Herre Jesus, pD hvilkens hjärta släktets välfärd lDg sD tungt, att han gaf sitt lif sDsom dess lösenspris för att försäkra sig om rättigheten att upplyfta de villiga frDn syndens fördärf samt Dterställa dem til fullkomlighet och gudomlig ynnest.

Tidigt i millenniet skall det blifva tydligt för alla, att Guds plan var den allra bästa för den syndsjuka, själfviska världen. Ja, redan nu inse mDnga, [204] att hvad som världen behöfver är en stark och rättfärdig regering, och att absolut frihet kan anförtros endast Dt dem, som ha blifvit sant omvända, – som ha fDtt en ny vilja, ett nytt hjärta, Kristi ande.

Guds barns rätta ställning.

NDgon torde frDga: Hvad skola vi, som se dessa ting i deras rätta ljus, göra nu? Om vi äga obrukad jord, skola vi dD gifva bort den eller öfvergifva den? Nej, detta skulle icke tjäna til nDgot godt, sD framt du icke gDfve den till en fattig granne, som verkligen behöfde den. Men om han dD misslyckades, skulle han utan tvifvel skjuta skulden pD dig för sin olycka.

Om vi äro landtbrukare, affärsmän eller fabrikanter, skulle vi dD försöka att göre affärer enligt den grundlag, som kommer att gälla under de ett tusen Dren? Nej, det skulle endast medföra finansiell ruin och skada edra fordringsägare och dem, som äro beroenda af eder.

I världen men icke af världen.

Vi äro af den meningen, att allt hvad som nu kan göras är, att vi lDta vDr saktmodighet (Dterhällsamhet) blifva känd för alla människor; att icke undertrycka nDgon, betala goda löner eller en andel i vinsten. Om icke detta är möjligt, sD är det bättre att icke antaga nDgon i sin tjänst. Undvik hvarje form af oärlighet, beflita dig om “det, som är godt inför hvar man”. Var ett exempel pD “gudaktighet med förnöjsamhet” och afvänd alltid genom sD väl ord som exempel icke endast vDld utan ocksD missnöje. Sök att leda de trötta och betungade till Kristus och hans nDds ord – genom tro och full invigning. Och skulle du genom Guds godhet vara satt till förvaltare öfver större eller mindre rikedom, [205] sD gör den icke till din gud, sök ej heller att samla det mesta möjliga till dina arfvingar utan bruka den, enligt ditt förbund, i Guds tjänst och under hans ledning, ihDgkommande, att den icke är din, att du mD behDlla eller bruka den för dig själf, utan Guds och anförtrodd i din vDrd för att i glad offervillighet brukas till vDr himmelske konungs ära.

***

Vi hafva sett i det föregDende, att antingen mDste massorna sjunka ned i slafviskt beroende af rikedom och högre intelligens, eller ocksD mDste anarki göra slut pD den nuvarande samhällsordningen. Och vi ha sett af skriftens framställning, att just det senare kommer att inträffa, och att detta skall medföra en fruktansvärd vedergällning öfver alla människor och lära dem att inse dDrskapen i själfviskheten samt hjälpa dem att i framtiden uppskatta visdomen i Guds kärleks lag. Vi skola därför i nästa kapitel undersöka, hvad skriften har att förtälja oss om “Bayblons” – “kristenhetens” – fall i den stora nöd, i hvilken denna Dlder kommer att sluta.

DD vi betraktat, huru kristenheten försummat att i sig upptaga anden i Kristi lära, och huru den kunskap och frihet, som vunnits genom hans lDror, blandats med själfviskhetens ande, dD kunna vi, när vi af de nuvarende förebuden se, huru den färliga katastrofen närmar sig, ocksD fatta rättvisan i dess tillstädjande och läsa däri den gudomliga vedergällningens lag. Och huru mycket vi än beklaga de fasor, som vedergällningen för med sig, sD utbrister dock vDrt hjärta, i det vi tänka pD vedergällningens nödvändighet och rättvisa samt dess [206] härliga slutresultat: “Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvDldige, rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!” – Upp. 15:3.