STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  ELFTE KAPITLET.

 STUDY XI

STRIDEN PÅ DEN STORA DAGEN.

Den annalkande nöden framställd af profeterna me olika symboler. — Förebildad i Israels fall år 70 e. Kr. och i den franska revolutionen. — Dess allmänna karaktär och utsträckning. — Herrens stora här. — ”De värsta hednafolk.” — En nödens tid för Jakob. — Gogs och Magogs nederlag.

[207]

”Ty se, med den stad, som är uppkallad efter mitt namn [”kristenheten,” ”Babylon,”] skall jag begynna hemsökelsen . . . . Jag skall kalla fram ett svärd och sända det öfver alla jordens inbyggare, säger Herren Sebaot . . . .Herren upphäfver ett rytande från höjden, och från sin heliga boning låter han höra sin röst; ja, han upphäfver ett högt rytande öfver sin [nominella] ängd [kristenheten] och höjer skördeskri, såsom en vintrampare, öfver alla jordens inbyggare.

 Dånet höres intill jordens ända, ty Herren har sak med folken, han går till rätta med allt kött; de ogudaktiga gifver han till pris åt svärdet, säger Herren.

Så säger Herren Sebaot:  Se, en olycka går fram från det ena folket till den andra, och ett stort oväder uppstiger från jordens yttersta ända.  Och de som blifva slagna af Herren på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrafva dem, utan de skola blifva gödsel på marken.” — Jer. 25:26-29-38.  

Så invecklad och säregen kommer striden på denna hämndens dag att blifva, att den icke kunde beskrifvas med endast en symbol.  Därför användas också i skriften många kraftiga symboler, såsom strid, jordbäfning, eld, storm, oväder och flod.

Det är ”en strid på den allsvåldige Gudens stora dag,” ty Herren Sebaot mönstrar en krigshär. — Upp. 16:14; Es. 13:4.

Det är ”en stor jordbäfning, . . . . så stor, att en dylik icke hade varit, allt sedan människor blefvo till på jorden,” hvilken skall ”skaka icke allenast [208] jorden utan också himmelen.” — Upp. 16:18; Ebr. 12:26.

Det är ”Guds nitälskans eld,” som skall förtära hela jorden.  Både de nuvarande himlarna (kristenhetens kyrkliga makter) och jorden (samhällsordningen under både krykans och statens inflytande) äro åt eld sparda till denna domens dag. — Sef. 3:8; 2 Pet. 3:10, 12; Mal. 4:1.

”Herren går fram med storm och oväder.”  ”Hvem kan bestå för hans ogunst, och hvem kan uthärda hans vredes glöd?” — Nah. 1:3, 6, 7.

”Se, från Herren kommer en som är stark och väldig, lik en hagelskur, en förödande storm, lik en störtskur med väldiga, öfversvämmande vatten, som slår allt till jorden med makt.”  ”Men genom en störtflod gör han ände på platsen, där den staden står, och hans fiender förföljas af mörker.” — Es. 28:2; Nah. 1:4, 5, 8.

Att det icke skall blifva bokstafliga stormfloder och bokstaflig eld, som skall ödelägga vår planet, jorden, och dess befolkning, framgår tydligt af det löftet, att den nuvarande tingens ordning skall efterföljas af en ny sådan — ”en ny himmel [andlig styrelse, Guds förhärligade församling] och en ny jord [mänskligt samhälle, reorganiseradt under Guds rike på kärlekens lag, och icke på själfviskhetens].”  Syftande på den nya tingens ordning säger Gud genom profeten:  ”Då skall jag gifva åt folken nya, renade läppar [ett rent språk, sanningen], så att de allesammans åkalla Herrens namn och endräktigt tjäna honom.” — Sef. 3:9.

Två märkliga förebilder på den 
öfverhängande katastrofen.

Ingen må dock häraf sluta, att dessa symboliska beskrifningar afse blott och bart en strid med ord, [209] en skakning af fruktan eller en storm af mänskliga lidelser.  Detta kommer nog att utgöra en del af striden, särskildt i början, men profetiorna visa tydligt, att det till sist skall blifva en förfärligt blodig strid.  Vi ha redan betraktat* den förebildliga karaktären af den nöd, som kom öfver det köttsliga Israel i slutet af den judiska åldern, och nu, då vi hunnit till den parallella tidsperioden, evangelieålderns skörd, se vi alla tecken till en liknande, ehuru mycket större, nöd öfver ”kristenheten,” dess motbild, och den kommer til sist att omfatta hela världen.

_________________
* Kap. 3 och del II, kap. 7.
_________________

Den romerska arméen och kriget förorsakade endast en liten del af den judiska nöden, hvilkens fasor historien skildrar såsom så förskräckliga, att endast den franska revolutionen kan jämföras därmed.  Den hufvudsakliga orsaken till den var inre upplösning, omstörtandet af lag ock ordning — anarki.  Själfviskheten fick fullständigt öfverhanden och väpnade hvar och en emot den andra, — alldeles såsom det är förutsagdt om den nöd, som skall komma öfver kristenheten. — Sak. 8:9-11.

Det behöfves inga bevis för att en sådan nöd är både möjlig och sannolik i vår tid.  Men om någon tviflar därpå, behöfver han endast tänka på den stora revolution, som blott för ett århundrade sedan bragte Frankrike till branten af social ruin och hotade världsfreden. 

Några hysa den oriktiga föreställningen, att världen växt ifrån forna tiders grymhet och barbari, och de drömma i inbillad säkerhet, att svunna tiders olyckor icke åter kunna drabba världen; men faktum är, att vår tids bildning är endast en mycket tunn polityr, som lätt kan falla af.  Enhvar, som [210] med öppet öga betraktar nyare tids historiska fakta och förstår att bedöma mänsklighetens feberheta pulsslag i nuvarande tid, kan icke tvifla på att forna tiders fasor kunna upprepas.  Och så mycket vissare är detta, som det fasta profetiska ordet förutsäger en nöd, hvars like aldrig har varit.

På Uppenbarelsebokens symboliska språk är den franska revolutionen framställd såsom ”en stor jordbäfning.”  Det var en samhällsskakning så stor, att hela ”kristenheten”darrade, tills den gått öfver.  Och detta förfärliga och plötsliga utbrott af en enda nations vrede för endast ett århundrade sedan kan gifva oss en idé om den rasande storm, som förestår, när alla vreda nationers harm kommer att slita alla lagens och ordningens band och framkalla världsomfattande anarki.  Vi må ocksa ihågkomma, att denna revolution försiggick i den nation, som ansågs för den mest kristliga i världen, och som i tusende år varit påfvedömets säkraste stöd.  Ett folk, som var berusadt af Babylons falska lärdomsvin i kyrka och stat, och som länge varit bundet af prästlist och vidskepelse, utspydde därmed vidrigheterna och gaf sitt ursinniga raseri fritt lopp.  I Uppenbarelseboken synes Herren häntyda på den franska revolutionen som ett förspel och en illustration till den stora kris, som nu nalkas. Orsakerna till denna förfärliga revolution framställas af historieskrifvaren sålunda:*

_________________
* ”Campaigns of Napoleon,” sid. 12.
_________________

”Den omedelbara och förnämsta orsaken till den franska revolutionen var folkets nöd och regeringens penningeförlägenhet, förorsakad af de oerhörda penningunderstöd, hvarmed Frankrike understödde de amerikanska koloniera i deras frihetskamp. Hofvets tygellöshet och prästerskapets oenighet, [211] den allmänna upplysningens framåtskridande, de revolutionära principernas utbredande, som framkallades af det amerikanska frihetskriget, och det förtryck, som folket så länge lefvat uti, bidrog alltsamman till denna verkan . . . . Förtviflade på grund af förtryck, upphetsade genom ett skymfligt tyranni och genom den orätt, som begicks, och ledda till att förstå sina rättigheter vaknade det franska folkets massor upp till allmän förtrytelse.  Ropet om frihet genljöd från hufvudstaden till gränserna, från Alperna till Pyrenéerna, från Medelhafvet till Atlantiska hafvets kuster. Liksom alla plötsliga och häftiga omhvälfningar i fördärfvade stater åtföljdes också denna af fasor och grymheter, inför hvilka den forntida despotismens brott och uselhet förbleknade.”

Väsentligen samma orsaker, som framkallade denna revolution, förefinnas nu öfverallt, och detta i mycket större grad, och följden kommer att blifva en världsvid omhvälfning. Lägg märke till den växande förbittringen mellan de olika folkklasserna, det offentliga dryftandet af folkets rättigheter och den orätt, det lider, den aftagande respekten för både kyrklig och borgerlig myndighet samt den revolutionära strömningen bland de breda lagren — massornas tilltagande otillfredsställelse med de styrande makterna och regeringsinstitutionerna.  Och på samma sätt som den amerikanska oafhängighetsförklaringen för ett hundra år sedan väckte en längtan efter frihet och oberoende hos det franska folket, så har också i vår tid det lyckliga resultatet af detta försök till en regering af och genom folket haft sin verkan på den gamla världens folk. Den ständiga utvandringen från andra länder till Förenta Staterna är ett bevis härpå, och dock är friheten och välmågan äfven i detta land långt ifrån [212] tillfredsställande för folket.  Tankeströmningen är där, såsom öfverallt, revolutionär, och den blir starkare för hvarje dag.

Den franska revolutionen var en kamp mellan ett visst mått af sanning och gammal villfarelse och vidskepelse, som de världsliga och andliga myndigheterna länge främjat och understödt för att därigenom kunna föröka sin egen makt och undertryoka folket.  Och dock uppenbarade den tydligt den fara, som friheten medför, när den icke ledes af rättfärdignet och ett sundt sinnes ande.  (2 Tim. 1:7, eng. öfv.) En half lärdom eller upplysning är i sanning en farlig sak.

Då vi se, att samma orsaker verka i hela världen i vår tid för att frambringa liknande resultat i en mycket större skala, kunna vi icke, i synnerhet med profetians varningar för ögonen, hängifva oss åt en inbillad säkerhet och ropa:  Frid, frid! då det icke är någon frid.  I ljuset af de kommande händelsernas förutbeskrifna karaktär kunna vi betrakta den franska revlutionen såsom ett aflägset dunder, som tillkännagifner en annalkande storm, såsom en svag skakning, som föregår en jordbäfning, såsom ett varnande pendelslag af tidsåldrarnas stora ur, som tillkännagifver, att midnattstimmen förestår, som skall ända den nuvarande tingens ordning och införa en ny, jubelåret med dess besittningsförändringar.  Dessa förebud ha väckt hela världen och satt de mäktiga krafter i rörelse, hvilka slutligen skola omstörta den gamla tingens ordning.

När förhållandena äro fullt mogna, kan en liten obetydlighet sätta hela världens samhällsbyggnad i brand.  Den första signalen till den franska revolutionen var Paris-kvinnornas hungerdemonstration, öfver hvilken drottningen i sin okunnighet tanklöst [213] sade:  ”Det är dåraktigt af dem att göra ett sådant väsen för bröd; om det är svårt att få bröd, så må de köpa kakor, de äro billiga nu.”

Så slående är likheten mellan den tiden och den nuvarande, att många tänkande människor, som se tidens tecken, slå allarm, medan andra icke kunna förstå situationen.  Det rop, som föregick den franska revolutionen, är ett intet i jämförelse med de klagomål, som nu uppstiga från folkmassorna i hela världen till innehafvarne af makten.

Prof. G. D. Herron vid Iowa högskola säger:  ”Öfverallt tyda recken på en världsomfattande förändring.  Hela mänskligheten är i spänd väntan, tills dess nya dop är fullbordadt.  Hvarje samhällets nerv känner den första smärtan af en stor pröfning, som skall pröfva alla, som bo på jorden, och som skall ända med en gudomlig befrielse.  [Han ser dock icke, hvad befrielsen skall blifva, och huru den skall åstadkommas.]  Vi stå på randen till en revolution, som skall spränga alla existerande religiösa och politiska institutioner och sätta jordens ädlaste själars visdom och hjältemod på prof . . . . Den samhällsrevolution, som gör det nittonde århundradets sista år och det tjugonde århundradets första år både till de mest pröfvande och de mest omskapande alltsedan Människosonens korsfästelse, är kristenhetens kallelse och tillfälle till att blifva kristen.” 

Men, ack, kallelsen beaktas icke, den höres icke ens utom af ett fåtal, som icke har någon makt, så starkt är själfviskhetens larm, och så starka äro vanans fjättrar.  Endast de trångmål, som komma att åtfölja den kommande stora jordbäfningen, revolutionen, kan åstadkomma en förändring.  Och i dess fruktansvärda förlopp skall intet framträda tydligare än vedergällningens rättfärdighet, som skall uppenbara för alla människor det faktum, att all [214] jordens rättfärdige domare gör ”rätt till rättesnöre och rättfärdighet till sänklod.” — Es. 28:17.

Karaktären af vedergällning präglade uppenbart både den stora nöd, som kom öfver det köttsliga Israel i den judiska ålderns skörd, och den franska revolutionen.  På samma sätt skall ock den kommande nöden få karaktären af vedergällning.  Och vi kunna vänta, att denna nöd icke kommer att vara mindre svår än dessa två förebildliga trångmål utan snarare mera förfärlig så väl som mera vidtomfattande, ty det nuvarande tillståndet gör hvarje medlem af samhället mera beroende än nägonsin förr i alla afseenden.  Endast järnvägstrafikens inställande skulle inom en vecka förorsaka hungersnöd för befolkningen i de stora städerna, och allmän anarki skulle göra slut på all industri, som är beroende af handel och kredit.  För det andra förklarar Herren själf, att det skall blifva en nöd, ”hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till,” icke heller någonsin skall varda. — Dan. 12:1; Joel 2:2; Matt. 24:21.

Skriften gifver intet hopp om att nöden kan afvändas, men den trogna församlingen har löfte om befrielse, innan stormen bryter lös i all sin kraft.  Och till alla, som älska rättfärdighet och jaga efter frid, ställes denna uppmaning;  ”Söken Herren, alla I saktmodiga i landet, som hållen hans lag.  Söken rättfärdighet, söken saktmod, kanhända skolen I så blifva beskärmade på Herrens vredes dag.” — Sef. 2:2, 3.

Striden på Guds, den Allsvåldiges, stora dag kommer att vara den största revolution, världen någonsin skådat, ty den kommer att omfatta hvarje orättfärdig princip.  I likhet med alla andra revolutionskrig har den sin gradvisa utveckling.  Dess allmänna karaktär är en kamp mellan ljus och mörker, frihet [215] och förtryck, sanning och villfarelse. Den kommer att sträcka sig öfver hela världen: bonde mot furste, åhörare mot präst, arbete mot kapital, de förtryckta beväpnade mot orättvisa och förtryck af hvarje slag och förtryckarne beväpnade för att försvara, hvad de så länge betraktat som sina rättigheter.

Herrens stora här.

Då vi betrakta nationernas millioner af beväpnade och inöfvade krigare, fråga vi: Hvilken af alla dessa mäktiga härar är den armé, som profeten benämner Herrens stora här? Månne profetens hänvisning gäller någon af dessa? I hvilken mening kunde de betraktas som Herrens här, då ingen af dem besjälas af hans ande? Eller kan denna hänsyftning gälla Guds folk, korsets soldater, hvilkas vapen aposteln beskrifver såsom varande icke köttsliga utan mäktiga att nedslå fästen? (2 Kor. 10:3-5.) Kan det vara meningen, att "andens svärd, som är Guds ord" (Ef. 6:17), i händerna på Guds barn, som äro uppfyllda med hans ande, skall omstörta alla denna världens riken och gifva dem åt Kristus till evig besittning?

Det vore godt, om så vore. Men vi ha sett både af profetiorna och tidens tecken, att det icke kommer att ske på detta sätt. Tvärtom lämnas de rättfärdigas protester och varningar utan afseende, nationerna gå vidare i mörker, och som en följd däraf vackla alla jordens grundvalar (den nuvarande samhällsbyggnaden). (Ps. 82:5.) Bland Guds sanna folk, som på sitt hjärta tillämpar Guds undervisning, är hans ord skarpare än något tveeggadt svärd och omstörtar i sanning hvarje (mänsklig) tankebyggnad och hvarje förskansning, som uppreses mot Guds kunskap, och tager allt förnuft till fånga [216] till Kristi lydnad (2 Kor. 10:4, 5); men dessa stridsvapen ha icke denna verkan på världen. Dessutom utgöra helgonen icke en "stor här" utan en "liten hjord". — Jämför Luk. 12:32 och Joel 2:11.

Läs profetens beskrifning af denna här (Joel 2:2-11), hvarvid bör bemärkas, att bergen i skriftens beskrifningar beteckna rikena, jorden samhällsordningen, himmelen de kyrkliga makterna samt solen och månen evangelii och moselagens upplysande inflytande. Mörkret är en bild af otron, och stjärnorna beteckna de apostoliska ljusen.

Denna här är det, som skall "omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt om intet". Men hvar finnes en sådan här, som profeten beskrifver såsom en väl inöfvad armé — en här, för hvilken jorden (samhället) darrar och himmelen (den kyrkliga makten) bäfvar, och som dristigt förklarar dessa båda makter krig? Hvar är den här, som i en snar framtid kommer att icke erkänna kristenhetens läror, dess statsmakter och prästvälde, förakta dess förordningar och med häftighet slå ned all dess myndighet och organiserade makt, trotsa dess kulor och granater, rifva kronorna af krönta hufvuden, störta rikena i hafvets djup, sätta himlen i brand, smälta jorden med eld och sålunda omstörta hela den gamla tingens ordning, såsom profeterna förutsagt?

Att en sådan armė håller på att beredas, därom äro vi förvissade på grund af det "fasta profetiska ordet" så väl som af tidens tecken. Och det är kunskapen härom, som tvingar statsmännen allestädes att vidtaga särskilda mått och steg till beskydd och försvar. Men just i "den maktägande öfverhetens" skyddsåtgärder ligger sannolikt en snara för dem själfva, ty de härar, som de stödja sig på, äro folkets härar; dessa inöfvade krigare hafva hustru och [217] barn, bröder, systrar, släktingar och vänner bland det allmänna folket, hvilkas intressen äro sammanknutna med deras egna med naturens starka band, och de tjäna i ledet endast på befallning. "Krigaräran" och hängifvenheten för härskarne blifva ock allt mindre år efter år, och den möjligheten är icke utesluten, att dessa härar i den kommande krisen kunna vända sin makt mot myndigheterna i stället för att beskydda dem.

Hvilka omständigheter Herren kommer att betjäna sig af för att sätta denna mäktiga här i rörelse, kunna vi ännu icke klart förstå, men vi lefva i en tid, då händelserna utveckla sig hastigt, och det vore icke oförnuftigt att vänta rörelser i denna riktning när som helst. Men Gud har en bestämd tid* för hvarje e drag af sin plan, och tiden för denna "hämndens dag" har redan börjat och slutar omkring 1915. De svunna åren af denna dag ha synbarligen beredt väg för dessa stora händelser, som redan kasta sina skuggor öfver världen. Människor intagas af fruktan för kvad som komma skall, ty alla kunna se, att nödens moln närma sig alltmer. Samhället liknar en kruttunna, som endast väntar på en tändande gnista, — en slagfärdig här, redo till anfall, närhelst kommandoordet ljuder; men det är Gud, som bestämmer tiden.

_________________
* Se del. II och III.
_________________

Samhället, "jorden", "elementen", kan icke sättas i brand, det afgörande slaget kan icke börja förrän den store Mikael, "vår frälsningshöfding", träder fram och uttalar kommandoordet (Dan. 12:1), äfven om täta skärmytslingar föregå. Och den store höfdingen underrättar sin konungsliga skara, församlingen, att katastrofen, ehuru öfverhängande, icke kan inträffa, förrän konungens egna, den [218] "lilla hjorden" "de utvalda", hafva alla blifvit beseglade och insamlade.

Människorna i allmänhet äro omedvetna om Herrens del i striden, detta så mycket mer som han låtit världen — med undantag af Israel — gå sin egen väg under de gångna sex tusen åren. Hans inblandning torde därför synas desto mera "sällsam" (Es. 28:21, 22) för dem, som icke förstå den hushållningsförändring, som äger rum vid införandet af det sjunde årtusendet. Men i denna strid skall han låta människors vrede (och deras ärelystnad och själfviskhet) lända honom till pris, och det öfriga skall han återhålla. Med stort långmod har han tillåtit syndens långa regering, emedan den kunde tjäna till hans församlings pröfning och lära människorna det öfvermåttan syndiga i synden. Men då hans kärleks och rättfärdighets lag föraktas, har han föresatt sig att tukta världen, innan han gifver nästa lektion, som under hans käre Sons tusenåriga rike skall blifva en praktisk belysning på rättfärdighetens fördelar.

Herren förbjuder sitt folk att strida med köttsliga vapen och förklarar, att hån är fridens Gud, men han förklarar också, att han är rättvisans Gud och kommer att bestraffa synden. "Hämnden är min, jag skall vedergälla, säger Herren." (Rom. 12:19; 5 Mos. 32:35.) Och när han reser sig till doms öfver nationerna för att taga hämnd på alla ogudaktiga, förklarar han sig vara "en krigets man" och "mäktig i strid", som förfogar öfver en star här. — 2 Mos. 15:3; Ps. 24:8; 45:4 Upp. 19:11; Es. 11:4; Joel 2:11; Es. 42:13. 14.

I Hes. 7:13-24 finnes en antydan om att "de värsta hednafolk" skulle få taga rof. Detta kunde beteckna en resning af Indiens, ginas och Afrikas. folk emot kristenheten — en tanke, som också varit [219] synlig i pressen. Vår tanke är dock, att de värsta hedningar finnas i kristenheten och äro dessa, som äro "utan Gud" och utan kristliga känslor eller förhoppningar, och som nu hastigt frigöras från det tillbakahållande inflytandet af vidskepelse, okunnighet och fruktan.

Herren kommer att betjäna sig af denna stora här af otillfredsställda och förtviflade för att i öfverens stämmelse med sin visdom omstörta de nuvarande institutionerna och bereda människorna för rättfärdighetens rike. Endast af denna orsak kallas den "Herrens stora här". Ingen af hans heliga, som ledas af hans ande, bör halva något ått göra med denna del af "striden".

Striden utan motstycke.

Enligt profeternas förutsägelser kommer denna strid att blifva sådan, att historien ej har att uppvisa något liknande. I bildspråk skildras denna slut­liga kamp i den fyrtiosjätte psålmen. (Jämför också Ps. 97:2-6; Es. 24:19-21; 2 Pet. 3:10.) Höjderna (de mindre höga, de mindre autokratiska regeringarna) smälta redan såsom vax; allt eftersom jorden (samhället) blir het, gifva de efter för folkets fordringar och komma småningom i linje därmed. England är en bild därpå. Höga berg (som föreställa envåldsregeringar komma att "skakas" af revolutioner och slutligen "sjunka i hafvets djup" — gå under i anarki. "Hafvet och böljorna brusa" redan mot det nuvarande samhällets bålverk, och inom kort skall jorden (den nuvarande samhällsbyggnaden) fullständigt försvinna för att lämna rum för den "nya jorden" (den nya samhällsordningen), i hvilken rättfärdighet skall råda.

Det skall vara omöjligt att återupprätta den nuvarande ordningen, 1) emedan den är utlefvad och [220] icke motsvarar nuvarande förhållanden, 2) emedan kunskapen nu är mera utbredd än förr, 3) emedan upptäckten, att prästlisten länge förblindat och fjättrat massorna med villfarelse och fruktan, kommer att leda till en allmän ringåktning för alla religiösa anspråk och läror, 4) emedan religiösa människor i allmänhet, som icke förstå, att Guds tid för en hushållningsförändring är för handen, komma att åsidosätta förnuft, logik, rättvisa och skriften till försvar för den nuvarande tingens ordning. Därför skall det ock blifva af ringa betydelse, att de kyrkliga himlarna (påfvedömets och protestantismens religiösa makter) hoprullas såsom en bokrulle, ty när anarkiens stormflod når sin höjd, skola de intet kunna uträtta, utan då kommer himmelens (namnförsamlingens) hela härskara, att förgås. — Es. 34:4; Upp. 6:14.

En nödens tid för Jakob.

Nöden och svårigheterna på denna Herrens dag komma i första hand att drabba. kristenheten och slutligen alla folk, men profeten Hesekiel (38:8­12) underrättar oss om att den sista stormen skall gå öfver Israels folk, när de åter samlats till Palestina. Han framställer judarna såsom församlade ut från nationerna i stort antal och med stora rikedomar och beboende de förut öde platserna, och att de bo där tryggt på en tid, då den öfriga världen är stadd i den vildaste förvirring.

En sådan insamling har börjat, men det är tydligt, att deras utvandring från åndra länder behöfver en eller annan stor och plötslig tillskyndelse, för att profetian skall gå i uppfyllelse till den bestämda tiden. Att en sådan tillskyndelse af något slag skall komma, framgår också af Jer. 16:14-17, 21.

Herren är ock rikligen i stånd till att uppfylla [221] sitt löfte. Frågan: "hvad skall man göra med judarna?" sätter alla nationer i förlägenhet, och utan tvifvel skall Herren tillåta, att en eller annan kris plötsligt utbryter, som skall förmå nationerna att snarast möjligt sända judarna till löftets land. Och liksom de drogo ut från Egypten i hast med sin boskap och sitt gods och bistodos af egyptierna, som gåfvo dem guld och silfver och kläder (2 Mos. 12:31-36), så skola de också, såsom profeten förutsagt, icke heller vid nästa utgång sändas tomhändta bort, utan nationerna skola synbarligen blifva utsatta för något tryck, som skall medföra detta för Israel gynnsamma resultat och sålunda uppfylla Hesekiels profetia.

Detta företagsamma släkte skall snart finna sig i sin nya ställning, men den ro och välmåga, som det åter församlade Israel åtnjuter, så väl som dess försvårslösa ställning skall till sist uppväcka en önskan hos andra folk att plundra landet. Och då lag och ordning är försvunnen, kommer Israel att öfverfallas af röfvarskaror, som profeten (Hes. 38) kallar Gogs och Magogs härar, och stor skall det försvarslösa Israels nöd då blifva. — Jer. 30:7.

Men midt i nöden skall Gud uppenbara sig som Israels försvarare liksom fordom, då de såsom ett folk åtnjöto hans ynnest. När deras nöd är störst, skall hans hjälp vara närmast, såsom vi läsa i Sak. 14:2, 3, och då skall deras blindhet afvändas. I 2 Sam. 5:19-25, 1 Krön. 14:10-17 samt Josua 10:10-15 visas, huru Gud icke var beroende af människors fältherreskicklighet utan utkämpade striden på sitt eget sätt. Så skall han ock i detta stora slag åstadkomma befrielse på sitt eget sätt.

I Hesekiels profetia (38:1-13) nämner Herren de viktigaste af deltagarne i denna strid, men vi kunna icke med säkerhet tyda dessa namn. Det hela [222] synes dock antyda, att anfallet öfver Palestina skall komma från Europå, nordens länder, i förening med folk af andra nationer.

Dessa Israels fienders fullständiga ödeläggelse (hvilket skall medföra nödens afslutning och början af tiden för Guds rikes upprättande) beskrifves utförligt i Hes. 38:18-23; 39:1-20. Den kan jäm­föras med Faraos och hans härs förfärliga förstörelse, då de försökte att åter bemäktiga sig Israel, som Gud befriade. Beskrifningen synes gifva vid handen, att ödeläggelsen kommer att fullbordås genom ett utbrott ar afund, revolution och anarki bland de olika element, hvaraf den stora hären består — en omhvälfning och en strid, som skall bortsopa hvarje rest, som ännu torde finnas kvar af de olika folkens hemlands regeringar, och fullständiggöra det världsomfattande upproret och anarkien, den stora jordbäfningen. — Upp. 16:18-21.

Alla profeternas vittnesbörd antyda, att Guds makt kommer att på ett underbart sätt blifva uppenbar genom Israels befrielse, så att världen snart skall lära känna, att Herren åter upptagit Israel i sin ynnest, och snart skall både Israel och världen lära att uppskatta Guds rike, som skall blifva alla folks åstundan. Hes. 39:21-29 talar om det härliga resultatet af denna seger, och hvad följderna däraf skola blifva för Israel och hela världen. Jäm­för äfven Es. 59:19, 20, Rom. 11:25-32 samt Nah. 1:6, 7, 9.

Genom striden på Guds, den Allsvåldiges, stora dag skall helå världen blifva beredd för den nya dagen och dess stora: återställelseverk. Jorden (den nuvarande samhällsbyggnaden) skall sålunda försvinna (Es. 24:19, 20) för att lämna rum för Guds nya byggnad, den nya himmelen och den nya jorden, i hvilka rättfärdighet bor. — 2 Pet. 3:13; Es. 65:17.