STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  TRETTONDE KAPITLET.

 STUDY XIII

RIKETS UPPRÄTTANDE, OCH HURU DET

UPPENBARAR SIG.

Vandring genom tro. – Hvilka utgöra riket? – Upprättandet af det andliga riket. – Upphöjandet af ”furstar i hela världen”. – Alla folks åstundan. – Den intima förbindelsen mellan riket och dess tjänara eller ”furstar”. – Jakobs stege. – Moses täckelse. – Stora förändringar införda. – Kommer det att förefinnas någon fara af så mycken makt i den nye härskarens händer? – Järnspireregeringen, hure länge? – Världens omvändelse. – Ett folk födes på en dag. – ”Alla som äro i grafvarna.” – Hans rikes tillväxt. – Viceregentskapet uppgifvet. – Guds vilja skedd på jorden.

“Och alla folks åstundan skall komma.“  “Men det skall ske i kommande dagar, att det berg, där Herrens hus är, skall stå fast grundadt såsom det yppersta ibland bergen och vara upphöjdt öfver andra höjder.“

“På den tiden skall man kalla Jerusalem ‘Herrens tron’, och dit skola församla sig alla hednafolk, till Herrens namn i Jerusalem.  Och de skola icke mer vandra efter sina onda hjärtans uppsåt.” – Hag. 2 : 8, eng. öfv.; Mika 4 : 1; Jer. 3: 17.

Sedan vi i våra studier af den gudomliga planen nått slutet af nöden på den stora “hämndens dag” och sett, huru den gudomliga vreden kommer att brinna mot synd och själfviskhet, hava vi nu den mera angenäma uppgiften att i bibelns ljus undersöka, huru Guds rike skall upprättas, genom hvilket alla jordens släkter skola välsignas och en ny, varaktig och vida bättre tingens ordning upprättas i stälet för det förflutnas och närvarandes erkändt bristfälliga ordning.

Om de nära förestående fruktansvärda händelserna redan kasta sina skuggor framför sig, förorsakande fruktan och ångest i världen, så kunna dock de, som skåda det hela från “den Högstes heliga boning”, se en silfverrand kring nödens moln, hvilket väl må föranleda dem att upplyfta sina hufvuden [280] och fröjdas öfver att deras förlossning nalkas samt hjälp för alla, som äro köpta med det dyra blodet,.när ”rättfärdighetens sol skall gå upp med läkedom under sina vingar“. – Mal. 4 : 2.

Många af de ämnen, som i det föregående behandlats, äro så uppenbara, att äfven den naturliga människan torde betydligt påverkas däraf.  Men nu närma vi oss ett ämne, som fordrar en klarare syn,ett omsorgsfullare studium af Herrens ord och ett fastare trosgrepp, ty det handlar om ting, som ännu ikke äro synliga utom för trons öga.  Dock väntas Guds folk att vandra i tro och icke i åskådning samt att förtrösta på att hvad Gud har lofvat är han ock rikligen i stånd att fullborda. – Rom. 4 : 18-21.

Om dessa ting kan ingen veta något genom egen lärdom eller vishet, men alla, som hafva smörjelsen af den Helige, hafva tro på Guds makt till att säga: “Alls intet har uteblifvit af allt det goda, som han har lofvat.“  (I Kon. 8 : 56.)  Och dessa kunna med tålamod och obetingad förtröstan vänta på allt det utlofvade, tillkommande goda.

I våra föregående studier af ämnet* lärde vi, att “hedningarnas tider”, som upptaga mellanrummet mellan det typiska rikets borttagande från Israel och det fulla upprättandet af det sanna Messiasriket på de närvarande världsrkenas ruiner, komma att sluta i ocktober år 1914.  Vi sågo äfven, att perioden för vår Herres närvaro från 1874 till 1914 är en “skördetid”, den förra delen däraf för samlandet af hans utvalda brud och den senare delen för en tid af nöd, för störtandet af närvarande institutioner och förberedelse för det nya riket.  Låtom oss nu i det profetiska ordets ljus (Ps. 119 : 105; [281] 2 Pet. 1 : 19) betrakta enskildheterna, som stå i sammanhang med upprättandet af detta den Allrahögses rike, som skall blifva det femte världsväldet på jorden och icke hafva någon ände, och som skall bringa välsignelser till alla sina undersåtar, medan alla andra riken hafva i stort mått fört missnöje och förtryck öfver den “suckande skapelsen”.  Intet under, att det i typen förkunnades, att det skulle införas med blåsandet i en jubelbasun (3 Mos. 25 : 9), och att profeten försäkrar oss, att det till slut skall erkännas såsom  “alla hedningars åstundan”.  Såsom syftande på upprättandet af “ Guds rike”, “himmeriket”, böra vi behålla i minnet, hvad vi redan lärt af skriften** angående rikets härlighet och dem, som skola utgöra riket.

* Del I, kap. 13 och  14; del II, kap. 4

** Del I, sid. 325-339 (rev. uppl.).

1) Det är Guds rike i den meningen, att vår himmelske Fader är den store Konungen, som har anordnat den stora frälsningsplanen, af hvilken det tusenåriga riket skall utgöra en del.  Det är äfven Guds rike i den meningen, att det skall upprättas och vidmakthållas genom hans makt.  (I  Kor. 15 : 24-28.)  Vidare är det Guds rike i den meningen, att det kommer att representera honom såsom den store, förnämste härskaren samt åskådliggöra hans lagar, kärlek och barmhärtighet genom den medlare, som han utsett.

2)  Det är också  Kristi rike – Guds älskade sons rike, i det Kristus såsom det nya förbundets medlare och såsom Faderns representant kommer att vara detta tusenåriga rikes verksamme styresman för det ändamålet, att han skall underkufva det onda, utrota synden och bringa alla af det återlösta släktet, som äro villiga att blifva fullt återställda till gudomlig likhet och ynnest och evigt lif, till full hjärtelydnad för Fadern och hans lagar. [282]

3)  Det skall ock vara de heligas rike, i det de såsom “ ett konungsligt prästerskap” (Upp. 5 : 10) skola regera,döma och välsigna världen i förening med sin Herre, Jesus. –Rom, 8 : 17-18

Den egentliga rikesklassen skall bestå endast af Herren och denna evangelii ålders “utvalda”, om och till hvilka han sade:0 “Frukta icke, du lilla hjord; ty det är eder Faders goda behag att gifva eder riket.“  Om dessa sade ock Herren till profeten Daniel: “Rike och välde och storhet utöfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heliga folk.  Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det.” – Dan. 7 : 27.

Men det må ihågkommas, att alla dessa skola blifva “förvandlade” i sin uppståndelse (den första uppståndelsen,  Upp. 20 :4-6; 1 Kor. 15 :42-6, 50-54; Joh. 3 : 5, 8) och skola därefter icke längre vara mänskliga varelser utan “delaktiga af Guds natur” och lika osynliga för människorna, som Gud och de himmelska änglarna äro.  Följaktligen blifver något meddelelsemedel nödvändigt mellan den förhärligade församlingen och dem, hon skall döma* och upplyfta från förnedring, synd och död.  Sådant meddelande mellan andliga varelser och människosläktet har ägt rum under den flydda tiden, i det att andliga väsenden hafva uppenbarat sig i kroppar af kött och sålunda meddelat sig med vissa framstående personer angående Guds anordningar.  På så sätt visade sig änglar för Abraham, Sara, Lot, Gideon, Daniel, Maria, Jesu moder, Sakarias m. fl.  På liknande sätt uppenbarade sig Jesus såsom en andlig varelse för sina lärjungar efter uppståndelsen, emedan det var nödvändigt att meddela dem vissa lärdomar, ty “den helige ande var ännu icke given, [283] emedan Jesus ännu icke var förhärligad“. – Joh. 7 : 39.

* Se 1 Kor. 6 : 2 och del 1, kap. 8.

Men vi vänta icke ett sådant meddelande mellan de andliga styresmännen och deras jordiska undersåtar under tusenårsåldern, ty vi finna, att Gud gjort den anordningen, att en viss klass af mänskligheten, en klass, hvars medlemmar redan under den tid, som föregick evangelieåldern, blifvit pröfvade och befunnits värdiga mänsklig fullkomlighet, skall under hela tusenårsåldern tjäna såsom mellanlänk mellan det andliga riket, helgonen, och deras undersåtar, mänskligheten.

4) Ehuru denna mellanlänk icke utgör riket i ordets  egentliga bemärkelse, skola de likväl så fullkomligt representera det bland mänskligheten, att de komma att erkännas af människorna såsom rikets styresmän : de skola representera riket inför människor och vara dess enda synliga representanter, och därför benämna vi dem “rikets jjordiska sida eller plan“. – Luk. 13 :28.

Abraham, Isak, Jakob och alla profeterna samt öfriga gamla värdiga, som Herren och hans apostlar hänvisa till (Matt. 8 : 11; Ebr. 4-40) såsom de, hvilka genomgått sin pröfning, skola uppväckas från döden fullt återställlda till mänsklig fullkomlighet.  De komma dörför icke att erfordra en “domens uppståndelse”, ett tusen år lång, såsom de öfriga af släktet.  Denna fullkomlighet skall iståndsätta dem att direkt meddela sig med de andliga konungarna och prästerna, utan att dessa andevarelser behöfva antaga kroppar af kött för att meddela lagar etc. för världen.  Just såsom Adam, medan han ännu var  fullkomlig, kunde umgås direkt med de himmelska krafterna, så skola äfven dessa värdiga umgås med de andliga, sedan de blifvit uppväckta till samma tillstånd af fullkomlighet. [284]

Dessa jordiska styresmän blifva icke “konungar och präster”, men enligt den store konungens bestämmelse blifva de “furstar i hela världen”.styresmän, lärare och ledare för världen.

Intim förbindelse mellan riket och dess representanter.

Att rikets jordiska sida kommer att stå i intim beröring, gemenskap och samverkan med det egentliga riket, de andliga styresmännen, är tydligt.  De skola stå i förhållande till hvarandra såsom fader och barn och som samverkande afdelningar i samma himmelska styrelse : de himmelska varelserna utgöra det laggifvande departementet och de jordiska det laginskärpande, det verkställande departementet, såsom det är skrifvet : “Från Sion [det andliga riket] skall lag utgå och Herrens ord [Guds budskap genom furstarna] från Jerusalem.“. – Es. 2 : 3.

Rikets upprättande.

“Från den tiden [från Johannes döparens dagar] varder Guds rike föruminant genom evangelium, och hvar man [som mottager vittnesbördet såsom ett budskp från Gud] tränger sig in i det.” – Luk. 16 : 16, eng. öfv.

Under mer än aderton hundra år har detta budskap, detta erbjudande af riket, utfört sitt afsedda verk att insamla de “utvalda”, “öfvervinnarna”, ur världen.  Under hela denna tidsålder hafva de bidat Faderns tid för deras upphöjelse till makt såsom hans konungar och präster, för att styra och lära jordens återlösta folk och sålunda bibringa dem tillfälle till varaktigt lif genom tro och lydnad.  Under hela denna tid har rikesklassen lidit våld från Ismael- och Esauklasserna och från Satan, “denna världens Gud”, samt från hans förblindade tjänare, [285] enligt Jesu ord: “ Himmelriket lider våld, och våldsamma rycka det till sig.“ (Matt. 11 : 12.)  Vår Herre Jesus, hufvudet för riket, led ända till korsdöden, och alla hans efterföljare hafva lidit mer eller mindre och gjort jordiska förluster, såsom en följd af att de blifvit uttagna  “från mörkrets välde och försatta i Guds älskade Sons rike”.  – Kol. 1 : 13.

Orsaken till denna underkastelse för det ondas välde under mer än aderton hundra år har icke varit brist på makt hos vår  uppståndne, himmelsfarne och förhärligade Herre att beskydda sitt folk, ty efter sin uppståndelse förklarade han : “Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden.“  (Matt. 28 : 18.)  Utöfvandet af denna  makt har för ett visst syftemål blifvit fördröjdt.  I Faders plan fanns en fastställd tid för utgifvandet af det stora syndoffret och en annan fastställd tid för rikets upprättande i makt och stor härlighet för att regera och välsigna världen, och däremellan har funnits ett tillräckligt långt mellanrum för att kalla och bereda den “utvalda” församlingen att blifva medarfvingar med Kristus i riket.  Syndares motstånd och det ondas inflytande har varit tillåtet för att rena, pröfva och helga de ”kallade” och göra dem passande såsom medlemmar af rikesklassen.  Såsom det var med hufvudet, så är det med kroppen, ty det är Guds plan, att hvarje lem skall såsom en ny skapelse fullkomnas genom lidande. – Ebr. 5 : 7-9.

Men nu hafva vi hunnit till slutet på evangelii ålder, och riket håller på att upprättas.  Vår Herre, den smorde Konungen, är nu närvarande, sedan oktober 1874, enligt profeternas vittnesbörd till dem, som hafva öra att höra med.  Hans formliga öfvertagande af sitt konungsliga ämbete ägde rum i april 1878, och rikets första verk (församlandet af” hans utvalda”), såsom det visas af Herren i hans liknelser [286] och profetia, pågår nu.  Herren förklarade genom aposteln, att “de, som hafva dött i Kristus, skola uppstå först”, och att församlingens uppståndelse skall ske i ett ögonblick. *  Följaktligen blef riket, representeradt i Jesus och de afsomnade heliga, som redan äro beredda och befunna värdiga att utgöra bruden, lemmarna af kroppen, upprättadt 1878, och allt, som återstår för dess fullständigande, är församlandet till Herren af dem bland de “utvalda”, hvilka ännu lefva och äro kvar, och hvilkas pröfning ännu icke är afslutad.

* Del III, kap. 6.

Men riket fördröjdes icke genom väntan på att de lefvande lemmarna skola fullborda sitt lopp, utan riksarbetet började genast, och de lefvande helgonen på denna sidan förlåten få åtnjuta förmånen att känna – Guds rikes hemligheter”, och att ingå i riksarbetet för sin “förvandling”, och vid sin död skola de (icke afsomna utan)  – förvandlas – i själfva dödsstunden, uppstå till sin del i den saliga och heliga första uppståndelsen (Upp. 20 : 6), såsom det är skrivet : – Saliga äro de döda , som i Herren dö härefter.  Ja, säger anden, de skola hvila från sitt arbete [eller möda, ty i förvandlingen befrias de från den jordiska kroppen och därmed från all trötthet] ; ty [men] deras gärningar följa dem efter. – Upp. 14 : 13.

Allt detta är i harmoni med skriftens tillkännagifvande, att Guds rike måste först upprättas, innan dess arbete och inflytande kan visa sig i det fullständiga förstörandet af den – närvarande onda världens – riken – deras politiska, finansiella och andliga krafter – kort efter fullbordandet af – hedningarnas tider– dömt – hela människosläktet, belönande dem, som vörda Herren, och utrotande dem, hvilkas inflytande är fördärfbringande.  Märk dessa punkter i följande citat :

– Vi tacka dig, Herre Gud, du allsvåldige, du som är och som var, att du har tagit din stora makt oc – allt är af Fadern och genom Sonen, hans hedrade representant.]  Och folket vredgades [till följd däraf att Guds regering börjat], och din vrede kom och tiden att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjänare, profeterna, och de heliga och dem, som frukta ditt namn, små och stora, och att du skulle fördärfva dem, som fördärfva jorden. – Upp 11 : 17, 18.

Vi underrättas äfven om att rikets regering skall begynna före – Babylons – fall, och att Babylon faller såsom ett resultat af rikets domar.  Detta upptäckes senare af några inom Babylon, hvilka framställas såsom erhållande ljus och frihet genom Kristus efter dess fall, ty de säga :

– Sanna och rättfärdiga äro dina domar, ty du har dömt den stora skökan, som fördärfvade jorden med sin skörlefnad, och har utkräft dina tjänares blod ur hennes hand. – Upp. 19 : 2-7.

Profeten Daniel var gudomligt inspirerad att återgifva och uttyda Nebukadnessars syn angående hedningarnas makt, framställd genom en stor bildstod. [288] Synen visade, huru en sten slog bildstoden på fötterna, och detta förorsakade hednamaktens fullständiga ruin.  Denna sten utvidgade sig därefter, tills den fyllde hela jorden.  Uttydningen visar, att Guds rike skall upprättas och erhålla full makt, och att de jordiska regeringarnas undergång kommer att blifva det direkta resultatet af detta rikes makt.  Daniels inspirerade vittnesbörd är, som följer :

– Men i de konungarnas dagar [de sista hedniska makterna, framställda i bildstodens tio tår] skall himmelens Gud upprätta ett rike [representativt framställdt under hela evangelieåldern men icke erkändt af världen såsom et rike], som aldrig i evighet skall förstöras [i motsats till de omväxlande hedniska rikena, som bildstoden föreställde], och  havars makt icke skall blifva öfverlämnad ått något annat folk [såsom världsmakten öfvergått från ett folk till ett annat].  Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen. – Dan. 2 : 44, 45.

Herren försäkrar sina trogna, att vid tiden för hans rikes upprättande och hednamakternas störtande skall den öfvervinnande församlingen vara med honom och deltaga i detta arbete.  Hans egna ord äro :

– Den som öfvervinner och den som intill änden gör mina verk, honom skall jag gifva makt öfver hedningarna – och han skall styra dem med järnspira, såsom lerkäril sönderkrosses – såsom ock jag har fått af min Fader. – Upp. 2 : 26-28. Jämför Ps. 149 : 5-9.

Vi torde icke kunna noggrant döma, beträffande hvilka drag af det stora verket nu utföras af Herren och hans förhärligade helgon bakom förlåten, men vi förstä, att de verksamt samarbeta med medlemmarna af samma rikesklass, hvilkas arbete ännu [289] icke är afslutadt på denna sidan om förlåten.  De samverka med oss i skördearbetet : 1) att församla de lefvande – utvalda, 2) att säga till Sion : Din Gud regerar, riket upprättas, och 3) uti att förkunna vår Guds hämndedag.

Upprättandet af den jordiska regeringen.

Vi kunna icke vänta, att den jordiska sidan af riket skall upprättas, förrän hedningarnas tider äro fullt till ända (oktober 1914), ty då Gud förlänade välde åt hedningarna till denna tid, gjorde han intet misstag, och hans planer ändras icke.  Men när den jordiska sidan af Guds rike upprättas, skall den bestå af israeliter, ty sådant är Guds löfte eller förbund med Abraham och hans naturliga säd.  Äfven den förnämsta ynnesten, det andliga riket, erbjöds först åt det köttsliga Israel, och det hade blifvit deras, om de varit af hjärtat redo att mottaga det på de uppställda villkoren : att lida med Kristus och sedan förhärligas med honom.  (Rom. 8 : 17.)  Israel önskade i sanning och sökte det bästa, Gud hade att gifva.  Men – det som Israel söker, det har han icke fått men de utkorade (– den lilla hjorden–, utvald från både judar och hedningar) hafva fått det, och de andra hafva blifvit förhärdade – dock icke för alltid, utan till dess den utvalda andliga säden, det egentliga riket, blifvit fulltalig. – Rom. 9 : 31-33; 11 : 7, 23, 25-32.

Medan israeliterna i olika otrosstadier församlas tillbaka till Palestina under gudomlig ynnest enligt löftet, skall likväl ingen af dem räknas såsom en del af eller vara förenad med Gudsrikets jordiska sida, förrän de lära sig igenkänna Kristus Jesus såsom Guds son,  Israels och världens ende Återlösare och Frälsare.

Vid början af rikets jordiska plan skall detta, tro [290] vi, bestå helt och hållet af uppståndna värdiga från gamla tiden, från Johannes döparen tillbaka till Abel:  ”Abraham, Isak, Jakob och alla profeterna”.  (Jämför Matt. 11: 11; Luk. 13: 28; Ebr. 11: 39, 40.)  Dessa gamla värdiga skola icke hafva del i den andliga afdelningen af riket, emedan de icke blifvit ”kallade” därtil.  Till denna höga eller ”himmelska kallelse” var det icke möjligt, att någon kunde kallas, förrän lösen blifvit erlagd af vår Herre Jesus.  Likväl skola de intaga en framstående ställning öfver världen, emedan de betygat sin tro och kärlek under det ondas regering och på ett sätt, som vunnit Guds erkännande.  Således äro de beredda och hafva visat sig värdiga att vara de jordiska tjänarna och representanterna för det andliga riket.  I öfverensstämmelse härmed tilltalas Kristus i följande ordalag:  ”I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar i hela världen.” – Ps. 45: 17.

Dessa gamla värdiga blifva olika den öfriga delen af mänskligheten, icke endast däruti att deras pröfning är afslutad, under det att pröfningen i allmänhet just då begynner, utan de blifva olika andra äfven däruti att de redan erhållit belöning för sin trohet: de komma att vara fullkomliga människor, återställda till allt, hvad som förlorades i Adam af intellektuell och moralisk likhet med Gud, och till fullkomlighet af kroppsliga förmågor.  Sålunda skola de icke endast vara jordens ”furstar” (jordiska representanter af det himmelska riket – af Kristus och bruden) utan representera uti sig personligen, hvad alla de villiga och lydiga skola uppnå under det nya förbundet.

När Abraham, Isak och Jakob samt alla de gamla värdiga blifva uppväckta och visa sig bland de åter församlade israeliterna vid slutet af Jakobs slutliga kamp med Gog och Magog, skola deras öfverlägsna [291] förmögenheter hastigt göra dem bemärkta och åtskilja dem från alla andra.  Deras fullkomliga förmögenheter skola hastigt uppfatta den närvarande dagens kunskaper och uppfinningar, och de skola blifva uppmärksammade på många sätt, som det var med Jesus Kristus, om hvilken det sades:  ”Huru kan denne förstå skriftlärdom, då han icke är lärd?”  (Joh. 7: 15.)  Och liksom Jesus lärde tydligt och uttryckte sig i bestämda, afgörande ordalag och icke på sväfvande eller tvifvelaktigt sätt, såsom deras skriftlärda, så kommer det ock att blifva med dessa fullkomnade gamla värdiga, när de visa sig bland människorna.  Därjämte komma dessa värdiga, ”furstar”, att hafva direkt umgänge med det andliga riket, Kristus och församlingen, liksom Herren hade med änglarna, och såsom Adam åtnjöt ett liknande personligt umgänge med Gud, innan han såsom öfverträdare kom under förbannelsen.  Dessa den nya jordens, det nya samhällsskickets, ”furstar” skola blifva fullt lämpliga för sin hedrade ställning.

Således se vi, att när Guds tid för införandet af hans rike bland människor skall hafva kommit, skola hans tjänare befinnas lämpliga och redo för tjänsten, och deras öfverlägsenhet i vis politik, deras hofsamma besinningsfullhet och deras värdiga själfbehärsknig, deras personliga åtnjutande af hvarje nådens och dygdens gåfva skall fängsla människorna och hastigt vinna dem – tuktade som de blifvit under den stora vedermödan – för kraftig samverkan.  Äfven innan de blifvit igenkända, skall Israels folk utan tvifvel hafva varseblifvit deras öfverlägsenhet framför andra människor.

Och låtom oss vidare ihågkomma, att själfva afsikten med den stora nödens tid, som nu närmar sig sin höjdpunkt, är att krossa stenhjärtana i hela världen, att böja de stolta i stoftet, att plöja upp allmänningen [292] med lidandets, trångmålens och smärtornas djupa fåror och på detta sätt bereda världen för det tusenåriga rikets stora välsignelser.  Och den kommer att tjäna det afsedda ändamålet, såsom profeten förklarar:  ”När dina domar [Herre] drabba jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet.”  (Es. 26: 9.)  Vid den tiden skola människorna hafva lärt sig, att själfviska planer och alla planer, som kunna upptänkas och utföras af fallna människor, äro bristfälliga och leda endast till olika grader af vedermöda och förvirring.  Alla skola vid den tiden längta efter och på samma gång tvifla på möjligheten af en rättfärdig regering, utan att ana, huru nära till hands den är.

Israels länge närda hopp om riket skall under tiden visa sig i ny lifaktighet bland dem, som på grund af löftena samlats till Palestina. När då dessa gamla värdiga för dem tillkännagifva sin uppståndelse, och anordningar för rättvis styrelse vidtagas, skola de utan tvifvel snart förnimma, att planen är Herrens, och att det verkliga riket är det andliga, samt att Jesus, den korsfäste, är deras konung, och med trons och förståndets öga skola de blicka upp till den, ”de hafva genomborrat”, – då ”skola de hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde.  Ja, på den tiden skall i Jerusalem hållas stor dödsklagan”. Och Gud skall ”öfver Davids hus och Jerusalems invånare utgjuta nådens och bönens ande”. – Sak. 12: 10, 11.

Underrättelsen om Gogs och Magogs härrars fullständiga nederlag och Israels underbara befrielse från deras fiender skall hastigt åtföljas af nyheterna om deras ryktbara ”fäders” uppträdande, hvilka då uppstått, och om upprättandet af en regering [293] med dessa i spetsen samt om Israels allmänna omvändelse till den så länge förkastade Messias. Utan tvifvel skall mycket af detta bland hedningarna upptagas som bedrägeri; judarna torde blifva begabbade såsom varande lättrogna, och de gamla värdiga torde anses såsom skarpsinniga bedragare.

Men de välsignelser, som åtfölja återupprättandet af en regering under de nya förhållandena i Palestina, skola åstadkomma så underbara och hastiga förändringar i Israels välfärd, att de skola förvåna den då anarkistiska och tröstlösa världen och leda många att både tänka och säga: Vare sig dessa män, som utgifva sig för att vara uppståndna profeter, äro bedragare eller icke, så är deras verk, just hvad världen behöfver. Gud gifve, att de ville taga ledningen af hela världen och bringa ordning och frid ur den allmänna förvirringen! Och då skola de sända sin inbjudan till dessa underbara ”furstar” med begäran, att de måtte utsträcka sin regering allestädes, emedan deras rättfärdiga ok visat sig vara så välgörande för Israel. Detta framställes af profeten i följande ord:

”Det skall ske i kommande dagar. Att det berg [rike], där Herrens hus är, skall stå fast grundadt såsom det yppersta bland bergen [såsom ett rike, öfverträffande eller behärskande alla riken] och vara upphöjdt öfver andra höjder [de högsta toppar], och alla hednafolk skola strömma dit. Ja, många folk skola gå åstad och skola säga: ’Kommen, låtom oss draga upp till Herrens berg [rike], till Jakobs Guds hus, att att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.’ Ty från Sion [det andliga riket – den förhärligade Kristus, hufvud och kropp] skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem [sätet för den jordiska representativa regeringen i ”furstarnas” händer]. Och han skall [förut{294}—i den stora nödens tid] döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk; då skola de [såsom ett resultat af Herrens straffdomar och efteråt af hans lag och ord] smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar.  Folken skola icke mer lyfta sina svärd mot hvarandra och icke mer lära sig att strida.” – Es. 2: 2—4; Mika 4: 1—4.

Förhållandet mellan riket och dess jordiska frustar.

Som vi kunde vänta, kommer förbindelsen mellan rikets två sidor att blifva lätt och direkt, och dårigenom blifver tillsynen öfver och undervisningen af människosläktet fullståndiga, ”furstarna” komma nämligen att blifva kanaler för gudomligt meddelande. Detta synes vara antydt i Herrens ord till Natanael:  ”Härefter skolen I få se himmelen öppen och Guds änglar [Guds budbärare, den nya hushållningens furstar] fara upp och fara ned öfver Människosonen.”  (Joh. 1: 51.) Var icke Jakobs dröm om stegen, som sträckte sig mellan himmelen och jorden, och de därpå upp- och nedstigande änglarna en profetia så väl som en dröm om den kommande nära förbindelsen mellan det himmelska riket och världen, då Jakob själf såsom en bland de meddelande budbärarna kommer att få en del med i verket att välsigna världen?  Vi tro det vara så. – 1 Mos. 28: 10—12.

Att Mose, lagförbundets medlare, var en förebild till Kristus, det nya förbundets medlare, läres tydligt i skriften och erkännes allmänt af bibelforskare; men alla hafva icke erkänt, att Mose var en förebild till den fullständige Kristus, hufvud och kropp, och att i denna mening Kristus hållit på att uppväckas under hela evangelieåldern. Detta är likväl den enda tillämpning af bilden, som passar för en mängd förhållanden, t. ex. i Apg. 3: 22, 23.  [295]

Vi lagörbundets instiftande på berget Sinai synes Mose hafva varit en förebild till den fullständige Kristus, hufvud och kropp, vid införandet af tusenårsåldern, då det nya förbundet skall inledas för världen, sedan ljudet af ”den sjunde basunen”, det svarta mörkret och ”den stora jordbäfningen” etc. på hämndens dag förfärat människorna och gjort dem redo att höra den store lärarens röst och att med glädje mottaga hans nya förbund. Detta framhålles tydligt af aposteln (Ebr. 12: 18—22), som synes steg för steg fullfölja jämförelsen. Israel hade närmat sig och slutligen uppnått Sinai, ”det berg, på hvilket man kan taga”, och från hvilket sådana fruktansvärda syner och ljud utströmmade, att alla fruktade och bäfvade; men vi närma oss berget Sion och dess härlighet och välsignelser, som vida öfverträffa dem från Sinai. Men dessa större välsignelser komma att åtföljas af ännu mera fruktansvärdt trumpetljud, mörker och jordbäfning, det slutliga skakandet af allt, som kan skakas (allt som är syndigt och stridande mot Guds vilja), på det endast det sanna och varaktiga må förblifva. Detta är innebörden i dessa ord: ”Låtom oss därför, då vi [som förvänta att] få ett rike, som icke kan bäfva, vara tacksamma, så att vi tjäna Gud, honom till behag.” – Ebr. 12: 28.

Fortsätta vi undersökningen af denna bild, finna vi, att Mose i typen därefter gick upp på berget (riket) och blef förhärligad, det är:  hans ansiktes hud strålade, så att Israel icke kunde se honom. Detta synes förebilda fulländningen af församlingen (Kristus, hufvud och kropp) i härlighet. Och det täckelse, som Mose efteråt bar inför folket men lade af, när han var med Herren på berget, synes förebilda rikets jordiska sida, ”furstarna i hela världen”, genom hvilka Kristus kommer att tala [296] till folket och blifva representerad, medan härligheten blir dold. Detta synes vara en slående belysning till det förtroliga samband, som kommer att existera mellan de jordiska ”furstarna” och de himmelska konungarna och prästerna. Mose gick upp på berget för att meddela sig med Gud, medan berget omgafs af moln, upplysta med blixtar, och jorden skakades af åskdundret. Detta framställde det faktum, att Kristi kropp skall fulländas, den sista lemmen ”förvandlas” och mottagas i riket vid den tid, då den nuvarande tingens ordning kommer att omgestaltas midt under en tid af sådan stor nöd, som jorden ännu aldrig erfarit.

Liksom de första lagtaflorna, som krossades, representerade lagförbundets bristfälighet till följd af ”köttets svaghet”, så föreställa de andra taflorna det nya förbundet, för hvilket Kristus är medlaren, och som icke skall misslyckas.  Detta nya förbund, i hvars besegling alla af den ”utvalda” församlingen under hela evangelieåldern äga att deltaga, kommer icke att kungöras för världen, förrän ”Kristi kropp” är fullständig. Märk nu det faktum, att det var, när de andra lagtaflorna (representerande det nya förbundet) öfverlämnades, som Mose blef förvandlad, så att han därefter bar ett täckelse inför folket, emedan hans ansikte sken.

Rikets införande kommer att åtföljas af så fasaväckande scener, att hela världen skall darra af fruktan och med glädje erkänna Herrens Smorde såsom hela jordens konung. Och liksom Israeliterna bådo, att Herren icke mera skulle tala till dem – så fruktansvärda syner och ljud bevittnades vid Sinai – så äfven här:  allt folket skall komma att begära, att Herren Jehova skall upphöra att tala till dem i sin vrede och förskräcka dem i sin harm och rättfärdiga missnöje, och de skola vara glada [297] att i stället få höra den store medlaren och erkänna honom såsom den konung, hvilken Jehova har satt att regera öfver dem – Immanuel, Moses store motbild, den beslöjade (dolde) profeten, prästen och konungen. Jämför Ebr. 12: 19 och Ps. 2: 5, 6.

Villigt och längtande skall Israel mottaga det nya riket, såsom det är skrifvet:  ”Villigt kommer dett folk på den makts dag.” (Ps. 110: 3, eng. öfv.) Riket är, just hvad Israel väntat efter (ehuru de varit blinda för evangelieålderns högre, andliga kallelse). Det kommer endast att blifva mycket mera härligt och varaktigt, än de någonsin anat. Då skall ett mycket stort antal af felaktigt underrättade (parti-) troende på Kristus säga: ”Herre, Herre, hafva vi icke i ditt namn profeterat [predikat]...och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?”  (Matt. 7: 22.) Dessa blifva icke erkända som Kristi brud utan lämnas att få sin del med i gråten och tandagnisslan under den stora nödens tid och skola utan tvifvel blifva Guds folk i stället för sektmakare och komma villigt på Herrens makts dag. Och inom kort skall i sanning, såsom vår text förklarar, Guds rike erkännas såsom ”alla folks åstundan”.

Moraliska och sociala reformer.

Herrens lag, som då skall utgå från berget Sion, riket, och från Jerusalem, världens nya hufvudstad, och förkunnas för allt folket genom Herrens ”furstar”, skall genast taga itu med hvad som redan erkännes såsom ”skriande ondt”. Moraliska reformer skola åstadkommas i alla riktningar; sociala och religiösa frågor skola ordnas i harmoni med både rättvisa och kärlek. Herren ”skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet” (Es. 28: 17); alla jorden angelägenheter skola blifva justerade [298] enligt rättfärdighetens vattenpass och bringas i noggrannaste öfverensstämmelse därmed.

Huru mycket skall icke detta innebära beträffande undertryckandet af alla slags affärer, som locka och bedraga människorna genom deras fallna naturs svaghet och bristen på jämvikt mellan intellektuella och moraliska egenskaper!  Brännvinsbrännerierna och deras försäljningslokaler, bryggerierna och deras ölhallar, bordellhusen, biljardrummen, alla tidsödande och karaktärsförnedrande sysselsättningar skola stoppas, och deras tjänare skola få sådant att göra, som tjänar till deras egen och andras välfärd.

I likhet härmed skall byggandet af krigsfartyg och fabriker för tillverkning af krigsförråd upphöra och arméer till lands och sjös upplösas. Det nya riket är icke i behof af sådant utan äger riklig och öfverflödande makt att skipa rättfärdighet och bestraffa orärningsmän, just som dessa hafva beslutat att handla, och förrän de ännu hunnit göra sin nästa någon skada, ty ingen skall kunna skada eller fördärfva någonstädes i det heliga riket. (Es. 11: 9.) Dock skola de behöriga och rättvisa domarena bjuda den andra döden komma öfver de oförbätterliga. Es. 32: 1—8; 65: 20—25; Ps. 149: 9; 1 Kor. 6: 2.

Bank- och mäklareaffärer och andra dylika sysselsättningar, som under närvarande förhållanden äro nyttiga, skola ej längre hafva något rum, ty under släktets nya förhållanden skola alla uppfordras att behandla hvarandra såsom medlemmar af en familj, och privatkapital samt behof af att låna pengar skall tilhöra det förflutna. Godsherrar och innehafvare af agenturaffärer skola också få ny sysselsättning, emedan den nya konungen icke kommer att gifva laga kraft åt patentbref och andra handlingar, som nu äro utfärdade. Han skall förklara, [299] att då han på Golgata köpte Adam och hela hans släkte, köpte han äfven Adams välde öfver hela jorden (Ef. 1: 14), och han vill utskifta henne, icke åt de själfviska, de giriga och snikna, utan de bästa platserna gifver han åt de skatmodiga. – Matt. 5: 5.

Det är denne store konung och domare (hufvud och kropp), motbilden till Mose, om hvilken Herren förklarar: ”På honom skall Herrens ande hvila, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, Herrens kundskaps och fruktans ande. Han skall hafva sitt välbehag i Herrens fruktan; och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra. Utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de saktmodiga på jorden. Och han skall slå jorden med sin muns staf och med sina läppars ande döda de ogudaktiga. Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter.” – Es. 11: 1—5.

För någon torde det synas, att detta gudomliga program skall göra jorden till ett paradis för de fattiga men till en ångestens boning för dem, som nu äro vana vid lyx och öfverflöd, och som hafva öfvertaget öfver mängden antigen genom öfverlägsen begåfning, gynnsamma omständigheter eller bedrägliga affärsförhållanden. Men sådana böra ihågkomma Domarens ord, uttalade för mer än aderton hundra år sedan: ”Ve eder, I rika, ty I hafven fått ut eder hugnad. Ve eder, I mätta [som nu ären tillfredsställda], ty I skolen hungra [blifva otillfredsställda].” (Luk. 6: 24, 25.)  Till en början skola de vara benägna att begråta förlusten af sina förmåner, och liksom det för närvarande är svårt för de gudfruktiga, som äro rika, att ernå det hjärtats och lefvernets tillstånd, som lönas med delaktighet i riket, så skola de, som förut varit vana vid rikedomar, [300] då finna svårigheter, som icke erfaras af dem, hvilka förut blifvit öfvade i motgångens skola.

Men den oundvikliga utjämningen af samhället, som kommer att ske genom hämndens dags anarki, måste mottagas, och förmånerna af en allmän rättfärdighetens regering skall säkerligen allmänt inses och erkännas; dock kommer det att ske småningom – hastigt af några, långsamt af andra. Men alla skola lära sig inse, att under dessa gudomliga anordningar kunna alla, som vilja, blifva välsignade, blifva sant lyckliga, och gå ”upp” på helighetens banade väg till storartad mänsklig fullkomlighet (Guds afbild) och till evigt lif.  (Es. 35: 8.)  Hvad som redan nu är allmänt insedt, skall då visa sig vara fullkomligt rätt, nämligen att med nuvarande hjälpmedel skulle erfordras endast tre timmars vist, planlagdt arbete dagligen för enhvars personliga behof. Och under det himmelska rikets ledning skola fritimmarna icke förorsaka hvarken moralisk eller kroppslig skada, såsom fallet skulle vara under våra nuvarande förhållanden, med onda inflytanden och frestelser på alla sidor, som draga fördel af nedärfda svagheter.

Tvärtom, när Satan är bunden, det onda tygladt och yttre frestelser undanröjda, skola under ledning af den förhärligade församlingen hvilotimmarna tillbringas med studier, som blifva mer och mer tilldragande och intressanta: sutier öfver naturen och naturens Gud, hans ärofulla egenskaper, hans visdom, rättfärdighet, kärlek och makt. Därvid skola hvilostunderna leda till mänsklig fullkomlighet, som är målet för människornas lopp eller pröfning, ty det bör ihågkommas, att den nya regeringen icke blott öfvervakar sina undersåtars större intressen utan äfven de mindre. Det skall blifva en ”faderlig regering” i ordets fullaste mening. [301]

Det torde väl vara med allvarsamma farhågor, som människor skulle betrakta upprättandet af den mest enväldiga regering, världen någonsin känt, där hela människosläktets lif, egendom och alla intressen absolut och utan vädjan hvila i konungens händer, om icke så vore, att de mest öfvertygande bevis ådagalade, att hvarje rikets anordning är afsedd att befrämja undersåtarnes välfärd.  Konungen i detta medlarerike älskade så dessa, öfver hvilka han skall regera, att han gaf sitt eget lif såsom deras lösenspris för att därigenom förvärfva dem rättighet till en personlig pröfning för evigt lif, och själfva ändamålet med hans tusenåriga regering är att bistå dem i denna pröfning. Hvad mera kan vara att önska?  Såsom Återlösare har han fullkomlig rätt att absolut behärska det, han köpte med sitt eget blod; och alla, som uppfatta den kärlek, som han har uppenbarat, skola, om valet lämnades åt dem, – hvilket likväl icke sker – villigt gifva honom all makt och myndighet samt med glädje underordna sig hans rättfärdiga vilja.

Men ”helgonen,” som äro medarfvingar, medregenter och domare i riket, – är det fullkomligt tillförlitligt att anförtro sig åt deras enväldiga makt?  Ja!  Liksom Jesus Kristus ådagalade, att han har den himmelske Faderns ande ach är ”Guds härlighets återsken och hans väsendes afbild” (Ebr. 1: 3), så måste alla, som skola tillhöra den ”lilla hjorden,” hans medarfvingar i riket, hafva ådagalagt, att de hafva ”Kristi ande” -- den heliga kärlekens ande.  Ett af villkoren för deras kallelse är, ”att de skulle vara lika Guds Sons bild” (Rom. 8: 29), och  inga andra erkännas hafva gjort sin ”kallelse och utkorelse fast.” Och så sker, på det de må kunna öfva medlidsamhet och deltagande med dem, som ställas under deras ledning och vård. Därför hafva de blifvit [302] utvalda från de svaga och ofullkomliga, och de hafva lärt sig, hvad det innebär att kämpa en god kamp för sanning och rättfärdighet mot villfarelse och synd. Ja, underprästerna så väl som den store öfversteprästen af det konungsliga prästerskapet kunna de lita på utan fruktan.  Gud skall anförtro dem makten, och detta är den bästa garanti för att de skola nyttja sin myndighet på ett rättfärdigt, vist och kärleksfullt sätt till världens välsignande.

Järnspireregeringen.

Folken skola regeras med makt, oemotståndlig makt, till dess en rättfärdig ordning är upprättad genom en allmän underkastelse. Hvarje knä skall böjas, och hvarje tunga skall bekänna Jesu Kristi makt och härlighet, och den yttre lydnaden skall blifva tvingande, såsom det är skrifvet: ”Han skall styra dem med järnspira, såsom lerkäril sönderkrossas.” (Upp. 2: 27.) Detta slående och krossande tillhör egentligen hämndens dag, och ehuru järnspiran förblifver i medlarens hand under hela tusenårsåldern, blir bruket af den sannolikt icke nödvändigt, ty allt motstånd skall grundligt kufvas under den stora nödens tid.  Såsom profeten framställer saken, skall Gud under denna tuktans tid säga till den larmande, själfrådande mänskligheten: ”Blifven stilla och besinnen, att jag är Gud; jag skall vara hög bland hedningarna, hög på jorden.” (Ps. 46: 11.)  Det kommer likväl att vara hela tusenårsålderns verk att göra rätten till rättesnöre och rättfärdigheten till sänklod i alla små och stora angelägenheter rörande hvarje enskild person af hela det mänskliga släktet. Häraf skola alla sålunda blifva ”lärda af Gud” genom hans ”utvalde” förbundstjänare, den store profeten, prästen och konungen (hufvud och kropp) – profet i betydelse af lärare, konung i [303] betydelse af styresman och präst i betydelse af medlare, hvilken skall bistå folket och skänka det sin nåd och ynnest. Dessa ämbeten äro förenade, ty det betygas: ”Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt,” och Melkisedek var en präst på sin tron. – Ebr. 7: 17; Sak. 6: 13; Apg. 3: 22; 5 Mos. 18: 15.

Såsom den personifierade visdomen förklarar den nye konungen: ”Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt. Genom mig regera konungarna och stadga furstarna hvad rätt är. Genom mig härska härskarna och höfdingarna, ja, alla domare på jorden. Jag älskar dem, som älska mig, och de som söka mig med ifver, de finna mig. Rikedom och ära vinnas hos mig. varaktiga skatter och rättfärdighet. Min frukt är bättre än guld, ja, förmer än finaste guld, och den vinning jag skänker är bättre än utvaldt silfver. På rättfärdighetens väg går jag fram, midt på det rättas stigar, till att gifva dem, som älska mig, en bestående arfvedel och till att fylla deras förrådshus . . . . Ty den som finner mig, han finner lifvet och undfår nåd från Herren. Men den som går miste om mig, han skadar sig själf; alla de som hata mig, de älska döden.” – Ord. 8: 14 - 21, 35, 36.

Israel en belysning.

Synbarligen skall världen få tillfälle att i Israel se verkningarna af den gudomliga regeringen och dess praktaska förmåner i motsats till den då förhärskande anarkien, så att flertalet af alla folk skall ”åstunda” rikets styrelse.  Detta skildras kraftigt i de profetiska orden, ställda till Israel vid denna tid:

”Stå upp, var ljur! ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp öfver dig. Se, mörker öfvertäcker jorden och töcken folken, men öfver dig uppgår [304] Herren och hans härlighet uppenbaras öfver dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna [jordens förnämsta] i glansen, som går upp öfver dig.  [Detta har sin tillämpning på det andliga Israel, rättfärdighetens sol, men också på dess jordiska representanter – det till ynnest återställda köttsliga Israel.]

Lyft upp dina ögon och se dig omkring:  alla komma de församlade till dig; dina söner skola komma fjärran ifrån och dina döttrar bäras fram på armen [eng. öfv. ammas vid din sida]. (Jämför Hes. 16: 61.) Då, vid den synen, skall du stråla af fröjd, och ditt hjärta skall bäfva och vidga sig; ty hafvets rikedomar [de anarkistiska massorna – se Upp. 21: 1] skola föras till dig, och folkens skatter skola falla dig till . . . . Och rökelse skola de bära och skola förkunna Herrens lof.” – Es. 60: 1-6, 11-20.

I sanning, detta skall blifva en härlig dag för öppnandet af blindas ögon och mångas omvändande till rättfärdighet! Det skall blifva en dag, då sanningen och icke fruktan och misstolkningar skola åstadkomma väckelse och omvändelser.  Det skall blifva en tid, som omnämnes af profeten, då ett folk skall födas på en dag. (Es. 66: 8.) Israel skall blifva detta folk: 1) det andliga Israel, det ”heliga folket,” 2) det köttsliga Israel, dess jordiska representant. Och från Israel skall det ljus utgå, som skall bringa den tuktade världen på sina knän och inleda det utlofvade utgjutandet af Herrens helighets ande ”öfver allt kött” efter dessa dagar, såsom den varit utgjuten öfver hans tjänare och tjänarinnor under dessa dagar. – Joel 2: 28.

Detta är den frälsningens dag, hvarom profeten David sjöng (Ps. 118: 19 - 27):

”Detta är den dag, som Herren har gjort;
låtom oss på den fröjdas och vara glada . . . .[305]
Välsignad vare han som kommer i Herrens namn . . . .*
Herren är Gud, och han gaf oss ljus.”

_______________

Sålunda se vi, att framtidens uppfostrings – och undervisningsreformer skola börja med människors hjärtan, och denna lärdom: ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” (Ord. 9: 10) kommer att först inskärpas. En af de stora svårigheterna vid den nuvarande tidens uppfostran är dess brist på denna första visdomsgrad. Men under rikets ledning skall hvarje nådens verk börja på ett rätt sätt och fullständigt fullbordas.

Ingen medlem af det återlösta släktet kommer att stå så lågt, att icke gudomlig nåd kan nå den genom rikets allsmäktiga och välsignande förmedling. Ingen syndens förnedring skall vara så djup, att icke barmhärtighetens hand kan omfatta och rädda den blodköpta själen, och intet okunnighetens eller vidskepelsens mörker skall vara så stort i något människohjärta, utan att den gudomliga sanningens och kärlekens ljus skall genomtränga det inre och bringa kunskap om den nya dagens glädje och fröjd och om det gynnsamma tillfället att på villkor af lydnad blifva delaktig däraf. Ingen sjukdom, som kan angripa och orena kroppens system, skall vara för svår för den store Läkaren att bota. Och ingen vanskaplighet, ingen bristfällighet och ingen sinnets svaghet skall kunna motstå hans helande vidrörande.

Alla, som äro i grafvarna, skola komma fram.

Det stora återställelsearbete, som sålunda börjat med de lefvande folken, skall snart sträcka sig till de af jordens släkter, hvilka sofva i döden; ty en stund kommer, ja, är icke långt aflägsen, då alla, som äro i grafvarna, skola höra Människosonens röst [306] och gå därutur, då döden och dödsriket (grafven) skola gifva igen sina döda och hafvet skall gifva igen sina doda. (Joh. 5: 28, 29; Upp. 20: 13.) Ja, äfven Gogs härar och syndare i Israel, som hafva förgåtts i striden på Herrens dag, skola i sinom tid återuppväckas, icke såsom en laglös här utan såsom tuktade och ångerfulla enskilda människor, höljda med blygsel och förvirring inför denna dags ljus. Men äfven dessa skola visas barmhärtighet och erhålla tillfälle att åter upplyftas till ära och dygd.

De gamla värdigas uppståndelse i förening med sjukas återställelse till hälsa såsom svar på trons bön skall, när människorna fått tid att tänka och hunnit komma till sans efter den stora nödens härjningar, sannolikt hos dem väcka tanke på möjligheten af och längtan efter andras – deras släktingars och vänners – uppståndelse såsom en uppfyllelse af Kristi löfte, att alla de, som äro i grafvarna, skola höra hans röst och uppstå. Och det synes icke otroligt, att det skall blifva till svar på trons bön om hädangångna vänners uppväckande, som detta stora verk skall begynna och fortgå. Vi se det förståndiga i en sådan metod, som synes ha företräde framför alla andra, vi kunde tänka på, ty då komma de döda att uppstå gradvis och i omvänd ordning mot den, i hvilken de dogo. Och sålunda skulle hem och hjärtligt välkomnande samt lifvets bekvämligheter beredas de uppståndna, just som de återvända till lifvet. De skola således lätt blifva bekanta med deras språk, sätt och vanor, som omgifva dem, då däremot, om en motsatt ordning följdes, de uppväckta skulle vara oberedda på de nya förhållandena och vara helt och hållet främlingar för och obesläktade med den generation, i hvars midt de kommo fram. Dessa invändningar hålla dock icke stånd beträffande profeterna och de gamla värdiga, hvilka, enär de utstått sin [307] pröfning, skola uppstå såsom fullkomliga människor, och såsom sådana komma de att vara intellektuellt, moraliskt och fysiskt öfverlägsna alla andra människor.

Att alla böner om hädangångna vänners uppväckande skulle genast blifva besvarade,  är icke sannolikt, ty Herren har fastställda planer för deras uppståndelse, med hvilka sådana böner ej alltid torde vara i öfverensstämmelse. Den ordning, han väljer, kommer att bero – hvilket äfven klart framgår af församlingens och de gamla värdigas uppståndelse – af en viss lämplighet, både med hänsyn till dem, som skola uppväckas, och de vänner och förhållanden, bland hvilka de skola börja sitt nya lif.

Detta förutsätter ett visst mått af förberedelse från deras sida, som framställa en sådan begäran – en beredelse till hjärta och lif samt af gynnsamma förhållanden, så att de kunna fortgå på helighetens banade väg. Sådana uppståndelser skulle sålunda blifva belöningar för de lefvandes trohet, på samma gång som de också skulle tillförsäkra gynnsamma omständigheter för de uppväckta.

Härliga utsikter.

Hvilka härliga utsikter skall icke den nya hushållningen förete, då den till fullo införts! Öfvergången från en nådeshushållning till en annan har under den flydda tiden varit betecknande och i ögonen fallande, men denna skall blifva den händelserikaste af alla.

Intet under, att tanken på ett sådant skådespel – et helt släktes återvändande till Gud under jubel och lofsång, och med evig glädje öfver sina hufvuden – skulle synas vara alltför godt till att vara sant; men den, som gifvit löfte därom, är mäktig att fullborda allt sitt goda behag. Ehuru sorg och suckan [308] synes nästan oskiljbara från vår varelse, skall likväl sorg och suckan fly bort. Ehuru gråt i säck och aska har fortgått hela den långa natten för syndens och dödens välde, väntar dock glädje vid tusenårsrikets morgon, och alla tårar skola aftorkas från hvarje ansikte, skönhet skall gifvas i stället för aska och glädjens olja i stället för en bedröfvad ande.

Hans rikes tillväxt.

Riket skall tillväxa och visa sig i dess olika afdelningar, såsom jordiska riken göra, till dess det blifver ett stort berg (rike), som uppfyller hela jorden. (Dan. 2: 35.) England kan tjäna som bild härpå. Detta rike utgöres för det första af den regerande suveränen och dennes hof. För det andra inbegripes häruti parlamentet och regeringens ministär. Därnäst omfattar detta rike hvarje engelsman och hvarje soldat, som svurit undersåtlig tro och lydnad till detsamma, och i en ännu mer vidtgående mening omfattar det alla besegrade undersåtar uti hela dess vidsträckta område, i Indien och annorstädes, hvilka icke öppet trotsa dess lagar.

Så skall det äfven vara med Guds rike. Ursprungligen är det Faderns rike, som råder öfver allt. (Matt. 13: 43; 26; 29.) Men Fadern har frivilligt beslutit att under ett tusen år gifva väldet öfver jorden åt sin befullmäktigade viceregent – Kristus och hans brud, upphöjda till gudomlig natur och majestät – hvilken fått i uppdrag att underkufva och utrota det onda och upplyfta alla, som vilja komma till full harmoni med Fadern under det nya förbundets nådefulla villkor. Darnäst innefattas däri de jordiska tjänarna, ”furstarna,” hvilka skola vara rikets synliga representanter bland människorna. I en ännu vidsträcktare mening skall riket äfven innefatta alla dem (af både judar och hedningar), som, [309] när de se det upprättadt, ägna dess konung undersåtlig lydnad och dyrkan. I des vidaste mening skall det således efterhand omfatta såsom undersåtar alla, som lyda dess lagar, under det alla andra skola blifva utrotade. – Apg. 3: 23; Upp. 11: 18.

Sådant skall detta Guds rike under vicekonungen te sig vid slutet af den bestämda tusenåriga regeringen:  en tillkämpad frid och en tvingande rättfärdighetens regering skall råda. Alla oförbätterliga motståndare hafva blifvit utrotade under järnspireregeringen (Upp. 2: 27), såsom det är skrifvet af profeten Esaia, som beskrifver denna tid: ”Vid hundra års ålder skall syndaren drabbas af förbannelsen (lifvets afskärande).” Ehuru döende vid denna ålder skulle han vara endast ett barn, emedan han genom en om ock blott utvärtes lydnad för rikets förståndiga och rättfärdiga anordningar hade kunnat lefva åtministone till tusenårsrikets slut. – Es. 65: 20; Apg. 3: 23.

Men en sådan frid – en genom en tvingande regering tillvunnen frid och lydnad, ehuru lämplig att tjäna som bevis på förmånerna af en rättfärdig och opartisk styrelse – är långt ifrån Guds plan. Guds ideal är ett rike, i hvilket hvarje undersåte är fri att göra sin egen vilja, som är i full öfverensstämmelse med Guds måttstock, älskande rättfärdighet och hatande orättfärdighet. Denna gudomliga mättstock måste slutligen blifva förhärskande i hela universum.

Följaktligen visas oss, att en ”skördetid” skall komma vid slutet af tusenårsåldern för siktning och åtskiljande mellan de millioner människor, som då lefva, och hvilka alla hafva åtnjutit fullt tillfälle att uppnå fullkomlighet. Den kommer att likna ”Babylons,” “kristenhetens,” närvarande sållning under nu pågående ”skördetid,” och den kommer äfven [310] att likna sållningen under den judiska ålderns ”skördetid.” Tusenårsålderns skördetid skall blifva vittne till en fullständig skilsmässa mellan dem, som äro värdiga evigt lif och de, som i denna sista pröfning icke visa sig värdiga däraf.

Men under det så väl den judiska skörden som evangelii ålders skörd endast visa en liten hjord insamlad men en stor mängd ovärdiga, emedan Satan ända till närvarande tid bedrager och förblindar stora massor af människosläktet, kunna vi dock rimligtvis vänta, att tusenårsålderns ”skörd” skall visa motsatta resultat, i det att massor af sådana, som bevisat sig lydiga och trogna, skola föras till evigt lif, och det jämförelsevis mindre antalet, som icke består sitt prof, kommer att utrotas. Herrens pröfning gäller likväl icke antalet utan arten, och han försäkrar, att synd och syndare och de, som älska det onda, icke skola komma bortom tusenårsåldern för att blottställa den sällhet och frid och välsignelse, som tillhör den stora evigheten där bortom, ty – där skola alla tårar vara aftorkade, ”och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända,” – Upp. 21: 4.

Guds rike skall då vara bland människorna på jorden, såsom det nu är bland änglarna i himmelen. Det utmärkande draget i Kristi medlarerike – dess rikedom på barmhärtighet mot svaga syndare under det nya förbundet – skall då ej längre behöfva göra sig gällande, emeden det ej mera skall finnas svaga, ofullkomliga varelser, som kunna draga nytta däraf.

Vi kunna likväl lätt nog antaga, att äfven då alla äro fullkomliga och i Guds liknelse, skall gudomlig ordning ännu vidmakthållas, ty liksom ordning är himlens första lag, så skall afven ordning blifva jordens första lag, och detta gifver vid handen, att rattfärdiga [311]  makter och myndigheter skola finnas. Detta Guds rike på jorden skall blifva jordens första framgångsrika republik. Närvarande försök att räkna hvarje rikets medborgare som en konung och hvar och en den andres jämlike samt den valde representanten eller presidenten såsom tjänare åt de öfriga likställda medborgarne, snarare än herre, har på mångahanda sätt visat sig vara misslyckade företag, emedan människorna för närvarande icke äro lika begåfvade i intellektuellt, moraliskt, fysiskt, finansiellt och andra afseenden, och emedan ingen är sant lämplig att vara oberoende eller härskare, utan till följd af svaghet äro alla nu i behof af lagar och tvång.

Men när människorna genom rikets bemedling hunnit det fullkomliga, då skola de alla vara konungar, såsom Adam var, innan han syndade. Och åt dessa konungar i förening skall Guds rike (vid tusenårsålderns slut) öfverlämnas, och alla skola regera harmoniskt enligt kärlekens lag, och deras president skall tjäna och representera dem. O Herre! För dina nu lefvande helgons skull och för världens skull bedja vi:

”TILLKOMME DITT RIKE!”

______________