STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  TREDJE KAPITLET.

 STUDY III

HÄMNDENS DAGS NÖDVÄNDIGHET 
OCH RÄTTVISA.

Öfver detta släkte, förebild och motbild. – Den stora vedermödan en rättmätig följd af föregående orsaker. – ”Kristenhetens” ansvar och dess förhållande därtill. – Borgerliga myndigheter, religiösa ledare, de olika klasserna bland människomassorna i civiliserade länder. – De hedniska nationernas förbindelse med kristenheten och nöden. – Guds dom. – ”Hämnden är min; jag skall vergälla, säger Herren.”.

"Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma öfver detta släkte." — Matt. 23: 34-36; Luk. 11: 50, 51.

För dem, som äro ovana att bedöma grundsatser från ståndpunkten af en exakt moralfilosofi, torde det synas egendomligt, att en generation af mänskligheten skulle lida straffet för flera föregående generationers hopade brott. Men då Gud, som icke kan taga miste, fastställt en sådan dom, borde vi vänta, att moget öfvervågande skulle uppenbara rättvisan I hans utslag. I ofvan citerade ord förklarade Herren, att det skulle ske så med den generation af det köttsliga Israel, till hvilken han talade I slutet af den förebildliga judiska åldern. Öfver dem skulle komma allt rättfårdigt blod, som var utgjutet på jorden, från den rättfårdige Abels blod till Sakarias blod, hvilken dödades mellan templet och altaret. — Matt. 23: 35.

Detta var en förfärlig profetia, men den träffade döfva öron och otrogna hjärtan. Dock gick den bokstafligen I uppfyllelse omkring trettio sju år senare, då inbördes strid och fientliga arméer fullbordade den förskräckliga vedergällningen. Vi läsa, att judarna vid denna tid voro af afund delade I många partier, som förde krig med hvarandra, och att ömsesidigt [52] misstroende nådde sin högsta spets. Vänner blefvo främmande för hvarandra, familjebanden upplöstes, och enhvar misstänkte sin broder. Stöld, bedrägeri och mord voro förhärskande, och ingen människas lif var säkert. Icke ens templet var en säker plats. Öfversteprästen blef dödad under utöfningen af sitt offentliga ämbete. Genom blodbadet i Cesarea drefs folket till förtviflan, och då det trodde sig öfverallt bestämdt till slaktning, förenade sig hela folket i uppor. Judeen bragtes sålunda i öppet uppror mot Rom och att trotsa hela den civiliserade världen.

Vespasianus och Titus sändes för att bestraffa dem, och förfärlig blef deras framfart. Den ena staden efter den andra sopades bort, till dess Titus slutligen belägrade Jerusalem. På våren år 70 inneslöt han staden, då den var till trängsel fylld med skaror, som kommit upp till påskfesten i Jerusalem. Inom en kort tid föllo de infångade invånarna offer för hunger, fiendens svärd och inbördes krig. När någon lyckades komma ut från staden, uppfångades han af romarna och korsfästes, och så fruktansvärd var hungersnöden, att föräldrar dödade sina egna barn och åto dem. Josefus uppgifver antalet af de omkomna till öfver en million, och staden och templet lades i aska.

Så uppfylldes profetian på det upproriska köttsliga Israel i slutet af deras ålder, under hvilken de åtnjutit särskild ynnest såsom Guds utvalda folk. Och enligt den djupare betydelsen af profetian skall i slutet af denna evangelii ålder motbilden till denna nöd komma öfver det nominella andliga Israel, som i vidaste mening är kristenheten. Detta blir "en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till", och därför i viss mening äfven mer förfärlig än den nöd, som kom öfver [53] Judeen och Jerusalem. Vi kunna knappt föreställa oss en förfärligare nöd än denna om icke i den meningen, att den kommer att vara mera allmän och vidt utbredd samt mera ödeläggande, såsom de moderna krigsvapnen tydligt låta oss förstå. I stället för att vara begränsad till en nation eller provins kommer den att träffa hela världen, i synnerhet den civiliserade världen, namnkristenheten, Babylon.

Vi kunna därför anse denna vredens hemsökelse, som drabbade det köttsliga Israel, såsom en förebild till den ännu större harm eller vrede, som i slutet af denna ålder kommer att utgjutas öfver kristenheten. Hvilken som i hast är benägen att anse detta den Allsmäktiges tillvägagångssätt mot denna generation såsom orättvist har icke fattat vedergällningens fullkomliga lag, hvilken säkert, om än ofta sakta, leder till sina oundvikliga resultat. Dess rättvisa och nödvändighet, ja, äfven dess filosofi är uppenbar för alla tänkande och ödmjuka, hvilka i stället för att anklaga Gud för orättvisa tillämpa hans ords undervisning på sina hjärtan.

Den stora nöden en rättmätig följd af föregående orsaker.

Vi stå förnärvarande i en tid, som utgör den högsta utvecklingen af åldrars erfarenhet, och detta borde storligen lända till världens fördel, och gör det också i vissa afseenden, i synnerhet för den del af världen, som direkt eller indirekt varit gynnad med den gudomliga sanningens ljus, nämligen kristenheten, Babylon. Dess ansvar för förvaltningen af denna fördel är därför mycket stor. Gud gör människor ansvariga, icke endast för hvad de veta utan också för hvad de kunde veta, om de ville öppna sina hjärtan för undervisning, för de lärdomar, som deras egen och andras erfarenhet är afsedd att bibringa. [54] Och om människor icke gifva akt på dessa lärdomar eller föraktfullt tillbakavisa dem, måste de lida följderna däraf.

Inför namnkristenheten ligger hela den svunna tidens historia såsom en öppen bok, likaså den gudomligt inspirerade uppenbarelsen. Och hvilka lärdomar de innehålla! — lärdomar af erfarenhet, visdom, kunskap, belöning och varnande exempel. Genom att gifva akt på föregående generationers erfarenheter i olika riktningar har världen gjort ansenlig framgång i materiella ting. Många af vår nuvarande civilisations bekvämligheter grunda sig till stor del på gångna släktens iakttagelser. Boktryckerikonsten har bringat lärdomarna däraf inom hvarje människas räckhåll. Redan i denna ena punkt har den nuvarande generationen på allt sätt mycket företräde: hela den gångna tidens samlade erfarenhet och kunskap äger den jämte sin egen. Men de stora sedliga lärdomar, som människorna också borde hafva inhämtat, hafva i allmänhet förbisetts, äfven då de tilltvingat sig offentlig uppmärksamhet. Historien är full af sådana lärdomar för tänkande sinnen, som åstunda rättfärdighet, och vår tids människor äga flera sådana lärdomar än någon föregående generation. Från tid till tid hafva tänkande människor fästat uppmärksamheten därpå. Sålunda har professor Fisher i företalet till sin beskrifning om rikens uppkomst, utveckling och fall, träffande sagt: "Att det i de mänskliga händelsernas följd finnes en förhärskande lag, bekräftas af iakttagna förhållanden. Händelser inträffa icke oberoende af föregående omständigheter utan utgöra det naturliga resultatet af tider, som gått förut. Tidigare händelser hafva på förhand utvisat detta."

Detta är mycket sant. Lagen om orsak och verkan är ingenstädes tydligare markerad än på historiens [55] blad. Enligt denna lag, som är Guds lag, måste utsådd säd med nödvändighet gro och bära frukt, och en skörd är därför vid någon tid oundviklig. I del II ha vi visat, att evangelieålderns skördetid redan kommit, att den började år 1874, då tiden för närvaron af skördens Herre kommit, och att vi, medan ett stort skördeverk pågått alltsedan den tiden, nu hastigt närma oss skördetidens slut, då agnarna skola uppbrännas och de fullt mogna klasarna af "jordens vinträd" (det falska vinträdets, Babylons, mogna frukter) måste insamlas och trampas. — Upp. 14: 18-20.

Kristenhetens ansvar och dess förhållande därtill.

Babylon, kristenheten, har haft en lång maktsoch pröfningstid och många tillfällen både att lära och praktisera rättfärdighet samt har fått många varningar för en kommande dom. Under hela evangelieåldern hafva Guds helgon, hängifna, uppoffrande, Kristuslika män och kvinnor, "jordens salt", befunnit sig i hennes midt. Hon har hört frälsningens budskap från deras läppar, sett sanningens och rättfärdighetens grundsatser förverkligade i deras lif och hört dem tala om rättfärdighet och om den kommande domen. Men hon har ringaktat dessa Guds lefvande bref. Och icke nog därmed, utan hennes så kallade kristna nationer hafva i sitt begär efter vinst vanhelgat det kristna namnet bland hedningarna, i det de följt missionärer i spåren med den afskyvärda brännvinstrafiken och annat "civiliseradt ondt". Och genom hennes myndighet har det sanna ännu outvecklade himmelriket, bestående endast af helgonen, hvilkas namn äro skrifna i himmelen, lidit våld. Dessa har hon hatat och förföljt ända till död, så att tusental af dem under århundradenas lopp beseglat sitt vittnesbörd med sitt blod, och detta [56] till följd af hennes påbud. I likhet med sin Mästare blefvo de hatade utan orsak, för rättfärdighetens skull blefvo de förkastade såsom jordens afskräde, och deras ljus släcktes åter och åter, på det mörkret, som föredrogs, måtte få tillfålle att regera och utföra orättfärdighet. O, huru dyster är icke namnkristenhetens historia! Modern är "drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod", och hon och hennes döttrar äro ännu förblindade och färdiga att förfölja och halshugga (Upp. 20: 4), ehuru på ett mera förfinadt sätt, alla, som äro trogna mot Gud och hans sanning, och som våga, om ock vänligt, att klart framhålla Herrens ord, som bestraffar dem. 

De borgerliga makterna i kristenheten hafva ofta blifvit varnade, då välden och riken åter och åter sammanstörtat under tyngden af sitt eget fördärf. Och ännu i dag kunde dessa makter, om de blott ville lyssna, höra varningen från Guds inspirerade profet, som såger:

"Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten tukta eder, I domare på jorden. Tjänen Herren med fruktan och fröjden eder med bäfvan. Hyllen sonen, att han icke må vredgas, så att I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas….Hvarför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp [till motstånd] och furstarna rådslå med hvarandra, mot Herren och hans smorde [sägande]: ’Låtom oss sönderslita deras bojor och kasta deras band bort ifrån oss’." Men deras motstånd skall tjäna till intet, ty: "Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem. Då [enär de envist försumma att gifva akt på hans varningar] talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem." — Ps. 2: 10-12, 1-5.

Åter, såsom det framställes genom hans heliga [57] lags enkla och nu vidt kända principer: "Gud står i gudaförsamlingen [bland de mäktiga], midt ibland gudarna [härskarne]håller han dom [sägande] : Huru länge skolen I döma orätt och hafva anseende till de ogudaktigas person? Skaffen den arme och faderlöse rätt, gifven den betryckte och torftige rättvisa. Befrien den arme och fattige, rädden honom från de ogudaktigas hand." (Ps. 82: 1-4.) Att detta råd är betydelsefullt och mycket träffande samt genom omständigheternas makt i vår tid tränger sig på de makthafvandes uppmärksamhet, därom är dagspressen ett beständigt vittne. Och talrika varningsrop höjas af tänkande människor, som inse faran af att detta råd allmänt försummats. Äfven världsmänniskor, som skänka framtiden uppmärksamhet endast för nyttans skull, fatta nödvändigheten af att följa profetens råd. Den aflidne kejsar Wilhelm I af Tyskland insåg detta, hvilket framgår af följande citat från "Observatore Romanos" Berlin-korrespondent (1880):

"När kejsar Wilhelm erhöll underrättelsen om det sista förfärliga attentatet mot ryske tsaren, blef han mycket allvarlig, och efter några minuters tystnad sade han med en sorgsen ton men med en viss energi: ’Om vi icke förändra vår politik, om vi icke allvarligt tänka på att gifva ungdomen en sund uppfostran, om vi icke gifva religionen första rummet, och om vi försöka regera med blott och bart tillfälliga medel från dag till dag, skola våra troner kastas öfver ände och samhället blifva ett byte för de mest förfärliga händelser. Vi ha ingen mer tid att förlora, och det skall vara en stor olycka, om icke alla regeringar kunna förena sig uti det allmännyttiga verket att bekämpa det onda’."

I en bok med titeln "Reform eller revolution", utgifven i Tyskland, anklagar dess författare, herr [58] von Massow, som är en konservativ man och ordförande i "Centralkommittén för arbetarkolonierna", sina landsmän för "Struts-politik", i det de genom att tillsluta sina ögon för faran efterhärma denna fågels vana att dölja sitt hufvud i sanden tro, att därigenom undkomma. Han skrifver:

"Vi kunna åsidosätta fakta, men vi kunna icke ändra dem. Det är intet tvifvel om att vi stå på branten af en revolution. Alla, som hafva ögon att se och öron att höra, måste medgifva detta. Endast ett sådant samhälle, som är försjunket i egoism, själftillfredsställelse och jagt efter nöjen, kan förneka detta. Endast ett sådant samhälle kan fortsätta att dansa på vulkanen, kan vägra att se ’Mene Teklet’ och fortsätta att förlita sig på bajonetter.

Det stora flertalet bland de bildade klasserna har ingen idé om det fruktansvärda hat, som glöder bland folkets bredare lager. Det socialdemokratiska partiet betraktas såsom ett politiskt parti bland de andra; men detta parti bryr sig icke om politiska rättigheter, administrativa reformer eller nya lagar. Detta parti är grundadt på de lägre klassernas önskan att njuta af lifvet, begäret att smaka nöjen, hvarom de, som aldrig ägt en hundrakronesedel, hafva en alldeles förvrängd uppfattning… Ordning skall naturligtvis snart återställas [efter socialistiskt mönster], men hvilket tillstånd kommer landet att befinna sig i ! Det kommer att finnas ett oräkneligt antal krymplingar, änkor och faderlösa, offentliga och enskilda banker skola hafva blifvit plundrade, järnvägar, telegraf, vägar, broar, palats, fabriker och monument, allt skall hafva förstörts, och hvarken riket, de enskilda staterna eller kommunerna skulle kunna uppbringa de millioner, som erfordrades för att iståndsätta om ock blott en del af hvad som fördärfvats. Det är nästan otroligt, att ingenting [59]  göres för att afvärja faran. Välgörenhet är icke hvad som behöfves utan varma hjärtan, som äro villiga att visa någon hänsyn för de lägre klasserna. Kärlek, allt omfattande kärlek allena, skall öfvervinna mycket af det glödande hatet. Många kanske förirrat sig så långt, att ingenting kan föra dem tillbaka; men det finnes också millioner, som ännu kunna vinnas för lag och ordning, om de förhjälptes till en människovärdig tillvaro, om man visade dem, att de icke, såsom fallet nu är, behöfde hafva det sämre än djuren, som åtminstone hafva föda och tak öfver hufvudet."

Men iakttaga de makthafvande stundens varningar och djupgående lärdomar? Nej, utan såsom profeten förutsagt om dem: "De veta intet och förstå intet, de vandra i mörker, [tills] jordens alla grundvalar [samhällets grundvalar, de hittills upprätthållna grundsatserna af lag och ordning] vackla", "skakas" — så skakas, att de försvinna. — Ps. 82: 5; Ebr. 12: 27; Es. 2: 19.

Den nuvarande tyske kejsaren är alldeles bekymmerslös för sin farfaders omnämnda fruktan. Då han öfverräckte furst Bismarck ett präktigt svärd i en gyllene skida sade han: 

"Inför dessa truppers ögon kommer jag för att förära Eders Höghet min gåfva. Jag kunde icke finna någon bättre gåfva än ett svärd, tyskarnas bästa vapen, en sinnebild af det verktyg, som Eders Höghet i min farfaders tjänst smidde, hvässte och äfven svängde, en sinnebild af rikets stora grundläggningstid, då blod och järn tjänade såsom murbruk, ett läkemedel, som aldrig felar, och som i konungars och furstars händer i nödfall också skall bevara fosterlandets inre enhet, alldeles såsom dess användande utom landet ledde till denna enhet." 

[60] London "Spectator" anmärker följande rörande kejsarens tal: 

"Detta är säkerligen en anledning till både oro och förvåning. I Tyskland äro två förklaringar däröfver gängse. Den ena är, att framställningen var riktad mot någon tysk stats anspråk att utträda ur riksförbundet, och den andra, att den tillkännagaf kejsarens och hans bundsförvanters beslut att i nödfall bekämpa socialister och anarkister med vapenmakt. I båda fallen var tillkännagifvandet onödigt och förhastadt. Ingen tviflar på att tyska riket, hvilket verkligen grundades med svärdet vid Langensalza och i kriget mot Frankrike, skulle besluta att med militärmakt besätta en stat, som ville göra sig själfständig, men att behandla ett parti, äfven om det gällde socialisterna, med krigslagar, medan det söker att vinna inflytande med röstsedeln, det vore i själfva verket att upphäfva konstitutionen till förmån för belägringstillstånd. Vi påstå icke, att kejsaren menade någotdera af detta, men hans ord visa, att han öfvertankt läget, att han känner socialisternas motstånd och kommit till den slutsatsen: ’Nåväl, jag har ännu svärdet, och detta är ett läkemedel, som aldrig felar.’ Många konungar ha kommit till denna slutsats före honom, men få hafva gått så långt, att de ansett det klokt att uttala den. Detta innebär ett hot, hur man än vill förklara det, och visa monarker hota icke, förrän stunden att handla har kommit, ännu mindre hota de med vapenmakt såsom läkemedel till och med för inre svårigheter. ’Svärdet ett läkemedel’ för inre ondt, ’ett läkemedel, som aldrig felar’! Lika godt kunde kirurgens knif vara ett ofelbart medel mot feber. Furst Schwartzenberg har i spetsen för en oemotståndlig armé försökt detta medel under gynnsammare omständigheter men har efter årslång erfarenhet [61] kommit till den slutsatsen, som han uttalat i det visaste af alla politiska ordspråk: ’Man kan göra hvad som helst med bajonetter, utom att sätta sig på dem.’ Den tyske kejsaren gjorde väl uti att öfverväga detta. Hvad kunde en romersk kejsare hafva sagt, som varit starkare, än att ’svärdet är ett medel, som aldrig felar’. I ett sådant uttryck ligger fröet till tyranni, och om kejsaren fällde det efter moget öfvervägande, så har Tyskland icke en ledare i honom utan en absolut härskare af det slag, som all nyare historia visar vara föråldradt. Det kan ju vara, att kejsaren i hastigheten talade halft poetiskt under inflytandet af en öfverdrifven känsla af sin egen personlighet; men om hans tal skall betraktas såsom ett tillkännagifvande till hans folk, kan man blott säga: ’Hvilken skada, hvilket skönt hopp har icke försvunnit!’"

Den nuvarande ryske tsarens förklaring, att han skulle upprätthålla enväldet lika ifrigt som sin aflidne fader, är ett annat bevis på att denna gynnsamma tids och Guds ords allvarliga varningar icke beaktas. Och märk, huru denna förklaring mottogs af folket i trots af alla officiella bemödanden att undertrycka det fria ordet. Ett manifest, som spriddes i hela riket, utgafs af det ryska "Sällskapet för folkets rättigheter". Manifestet hade formen af ett bref till tsaren och var anmärkningsvärdt för sitt enkla och kraftiga språk. Efter att hafva klandrat hans förfäktande af enväldet förklarar det:

"Den längst gående zemstvos begärde endast frid mellan tsaren och folket, fri yttranderätt och lagens skydd mot myndigheternas egenmäktighet. Hofmän och byråkrater bedrogo och förskräckte eder genom sin förställning. Samhället förstår mycket väl, att just byråkratien, som afundsjukt håller vakt om sin egen makt, talade genom eder. Byråkratien, [62] som börjar med ministerrådet och slutar med poliskonstapeln i minsta by, hatar all social eller personlig utveckling och förhindrar sorgfälligt den fria förbindelsen mellan monarken och hans folks representanter, så framt de icke komma i galadräkt och frambära lyckönskningar och skänker. Edert tal bevisade, att hvarje försök till att äfven i den största underdånighet inför tronen framställa landets skriande behof möter endast ett groft afvisande. Samhället väntade uppmuntran och hjälp från eder men fick endast höra en påminnelse om eder allmakt, som gaf det intrycket, att tsaren vore fullständigt främmande för sitt folk. Därmed har ni själf dödat eder egen popularitet och äfven aflägsnat eder från den del af samhället, som sträfvar fredligt framåt. Några jubla öfver edert tal, men ni skall snart lära känna deras maktlöshet. I en annan del af samhället har edert tal sårat känslan och förorsakat nedslagenhet, hvilken samhällets bästa krafter emellertid snart skola öfvervinna. Därefter skola vi fortsätta den fredliga men hårdnackade och planmässiga kampen för frihet. I åter en annan del skall edra ord blifva en sporre till att med hvarje medel strida mot tingens nuvarande hotfulla tillstånd. Ni har frambesvurit kampen. Inom kort skall den fortsättas."

Så trefva "kristenhetens" nationer sorglöst framåt i mörkret, som länge föredragits framför ljuset. Äfven det öfver sin frihet så stolta Amerika, hvars folk i många afseenden så rikligen gynnats framför alla andra nationer, utgör intet undantag och har också haft många varningar. Märk de nästan profetiska ord, som president Lincoln kort förut, innan han mördades, skref till en vän i Illinois: 

"Vi må alla lyckönska oss, att detta grymma krig är nära sitt slut. Det har kostat mycket penningar [63] och blod. Blomman af Amerikas ungdom har fritt offrat sitt blod på fosterlandets altare, på det nationen mätte lefva. Det har varit en svår pröfningstid för republiken. Men jag ser i den nära framtiden en kris närma sig, som gör mig modlös och fruktande för mitt lands väl. Till följd af kriget hafva korporationer kommit till makt och inflytande, en tid af fördärf bland de bättre lottade kommer att följa, och landets penningmakt skall försöka att befästa sitt välde genom att draga fördel af folkets fördomar, till dess all rikedom är samlad på få händer. Då kommer republiken icke att vara mer. Vid detta ögonblick känner jag mig mera ängslig för mitt lands säkerhet än någonsin förut, till och med under kriget."

Och representanten Hatch från Missouri sade år 1896 i ett tal inför kongressen rörande finansiella och sociala frågor:

"Mårk mina ord! Om icke den obevekliga lagen om orsak och verkan blifvit utstruken från den Allsmäktiges lagbok, och om icke halt göres mycket snart, kan man vänta att inom loppet af tio år få bevittna den franska revolutionens fasor på amerikansk mark, och dessa så mycket förskräckligare till följd af de moderna uppfinningarna. Detta är icke endast min mening. Herr Astor, som för någon tid sedan utvandrade till England och blef engelsk undersåte, såg lika tydligt som jag, hvad som skall komma. Därför grep han tillfället i flykten och utskeppade sig i tid. Ty han visste mycket väl, att om händelserna skulle utveckla sig, som de börjat, kunde den tid icke vara långt aflägsen, då människor af den samhällsklass, han tillhörde, skulle i sådan mängd rusa om bord på hvarje utgående oceanångare, att fara förefunnes, att han från landgången skulle knuffas i sjön."

Sekreteraren vid Förenta Staternas flotta, H. R. Herbert, yttrade sig på följande sätt i ett tal, som han höll i Cleveland den 30 april 1896 för en församling af affärsmän:

"Vi stå på tröskeln till en tid, då jättelika företag åstadkommas, företag, som hota att utesluta andra vanliga medel för mänskligt framåtskridande. Den förhoppningsfulle må tro, att detta skall leda till förbättring af släktets lefnadsvillkor, att stora företag skola åstadkomma billiga pris på produkter och deras transport. Jätteaffärer, i hvilka man kan få allt, hvad man önskar, och få det billigt, finnas öfverallt. Mänsklig klokhet synes oförmögen till att uppgöra någon plan för att förebygga dessa monopol utan att skada den enskildes frihet, och följden blir, att ofantliga rikedomar hopas på få händer, de mångas lefnadsförhållanden försämras, och missnöjet utbreder sig. Därför kommer striden mellan kapital och arbete att blifva af större betydelse i framtiden än i det förflutna. Vidsynta män hafva förutsagt, att utaf striden mellan kapital och arbete kommer en sammanstötning att uppstå, som blir ödesdiger för den republikanska statsformen ibland oss, en sammanstötning, som kommer att leda först till anarki och blodsutgjutelse och därefter till monarki under någon djärf ledare, som lyckas att med vapenmakt återställa ordningen. Stundom framhålles socialismen såsom den logiska utgången af det nuvarande tillståndet. Det första experimentet i denna riktning, säges det, kommer att göras i städerna. Arbetsgifvare, som förfoga öfver obegränsade medel, och arbetare, hvilkas så godt som enda hjälpmedel är röstsedeln, komma att strida med hvarandra, klass mot klass, för att komma I besittning af den kommunala styrelsen. Förut har den amerikanske farmaren betraktats som [65] ett oöfverstigligt bålverk, som skulle skydda det bestående, men en förändring har inträffat i mpnga farmares sinnen.”

Äfven de kyrkliga makterna i kristenheten hafva fått varningar och föreskrifter. De ha blifvit varnade genom de hemsökelser, som Gud låtit komma öfver sitt folk i det förflutna, och äfven genom tillfälliga reformatorer. Likväl är det mycket få, som kunna läsa handskriften på väggen (Dan.5), och äro oförmögna att öfvervinna folkströmmen eller att ens hejda den. T. De Witt Talmage syntes se och förstå till någon del, ty i ett föredrag sade han: 

”Om icke Kristi församling står upp och såsom Guds tjänarinna bevisar sig äga kärlek och förståelse för folkets stora massa, som kämpar en hård strid för sitt och de sinas uppehälle, så kommer den it sitt nuvarande tillstånd att blifva en död inrättning, och Kristus skall såsom fordom åter gå till stranden och inbjuda enkla, redbara fiskare att blifva apostlar och förkunnare af hvad som är rätt inför Gud och människor. Den tid har kommit, då alla klasser bland folket böra hafva lika rättigheter i kampen för tillvaron.”

Och dock syntes denne man, som i lifstiden ägde en begåfning och ett inflytande som få, icke hasta att följa sin egen öfvertygelse beträffande en kristens plikter i farans stund. 

¨Varningarna gå vidare, och pliktkänsla tränger sig på många, men, ack, allt är till ingen nytta; varningarna förblifva obeaktade. Kyrkans tjänare har haft och har ännu till någon del stor makt, men den har varit och är ännu i själfviskt syfte brukad och missbrukad, och detta i Kirsti och evangelii namn. Människors ”pris”, de ”främsta platserna i synagogorna” och ”att af människor kallas Rabbi” eller doktor och hedervärde, som titlarna nu lyda, [66] samt egen vinning söker hvar och en på sitt eget håll, i sitt eget samfund. (Joh. 5:44; Matt. 23:6-12; Es. 56:22.) Men “människofruktan för med sig snaror”. Detta har hindrat till och med några af Guds sanna tjänare från att vara trogna, medan många af under-herdarna uppenbart aldrig haft annat intresse för Herrens hjord än att försäkra sig om hjordens ull.

Vi erkänna med glädje, att många bildade, högt stående och fromma män funnits och ännu finnas bland prästerskapet i alla den olika sekterna af namnförsamlingen, hvilken under hela åldern slutit inom sig både hvete och ogräs. (Matt. 13:20.) Dock måste vi medgifva, att många, som tillhöra “ogräs” — klassen, banat sig väg till talarestolen såväl som till åhörarebänkarna. Det anseende bland människor och i många fall de därmed förbundna materiella fördelar, som erbjödos begåfvade unga män, hvilka önskade ingå i prästämbetet, hafva varit en säker orsak till et sådant förhållande. Dy af alla sysselsättningar har tjänsten inom kyrkan lättast och hastigast fört till rykte och bekvämlighet samt ofta till rikedom.

Detta är orsaken till att så många, som skriften benämner “legoherdar” (Es. 56:11; Hes. 24:2-16; Joh. 10:11-14), blifvit andliga ledare och lärare. Men deras ansvar, som åtagit sig att förkunna evangelium i Kristi namn, är mycket stort. Inför folket stå de såsom Kristi representanter, såsom ett uttryck för hans ande och såsom uttydare af hans sanning. Och som en klass hafva de haft bättre tillfälle än andra att lära känna sanningen. Men ty värr har det stora flertalet af dem tydligen icke förstätt att använda sig af sina förmåner! Därför äro de denna dag “blindas blinda ledare” och falla med sina församlingar i tviflets grop. De hafva fördolt [67] sanningen, emedan den icke gärna höres, och förkunnat villfarelse, som är omtyckt till och med af ”troende”, samt framhållit människors läror, emedan de för betalning blifvit anställda därtill. Genom sitt uppförande och stundom äfven med ord ha de sagt till folket: Tro såsom tillförlitligt, hvad vi förkunna, i stället för att uppmana dem till att ”pröfva allt” efter apostlarnas och profeternas inspirerade ord och att ”behålla” endast ”det goda”. Under århundraden fördolde det katolska prästerskapet Guds ords innehåll, i det de förhindrade, att bibeln öfversattes till de lefvande språken. De fruktade nämligen, att folket skulle forska i skriften och sålunda upptäcka ohållbareheten i deras anspråk. Under tidens lopp uppstodo dock midt ibland dem några reformatorer, som räddade bibeln från glömskan och satte den i folkets händer. Följden blef en stor proteströrelse mot den romerska kyrkans falska läror och missbruk. Men inom kort blef också protestantismen fördärfvad, och dess prästerskap formulerade trosbekännelser, hvilka de lärde folket att tro, såsom vore de utdrag ur bibelns läror och af största betydelse. Så hafva de döpt barn och undervisat dem i den kristna läran, innan de ännu kunde tänka. De mera försigkomna ha de baggat till sömn, i det de låtit dem förstå, att det säkraste i alla religiösa saker vore att lämna alla lärofrågor och att följa deras ledning, att de prästerna, allena hade nödig bildning till att förstå Guds sanning, och att de därför borde betraktas såsom auktoriteter i alla dylika frågor utan vädjan till Guds ord. Och den, som vågat betvifla riktigheten af dessa anspråk och hysa en annan mening, har blifvit betraktad såsom kättare och villoande. De mest lärda och framstående toeloger hafva skrifvit digra böcker öfver hvad de benämna systematisk teologi, men allt detta har [68] likt judarnas Talmud till stor del varit ägnadt att upphäfva Guds ord och ersätta det med människobud (Matt. 15:6; Es. 29:13.) Andra hafva mottagit ansedda och inkomstbringande professorsbefattningar vid teologiska seminarier, som skenbarligen grundats för att utbilda unga män för evangelii tjänst, men som i själfva verket inskärpa deras så kallade. ”systematiska teologi” af olika skolor, fjättra den fria tanken och förhindra en sådan uppriktig och ödmjuk forskning i skriften, som har till mål en enkel tro på dess läror utan afseende på mänskliga traditioner. Så har ”prästerskapet”, släkte efter släkte, vandrat i de upptrampade spåren af tgraditionell villfarelse, och endast tillfälligtvis har någon befunnits vara tillräckligt vaken och trogen för att kunna upptäcka villfarelse och ropa på förbättring. Det har varit så mycket bekvämare att följa med folkströmmen, i synnerhet då stora män gingo i spetsen.

Sålunda har prästerskapets makt och fördelar i det hela missbrukats, ehuru i dess led funnits och ännu finnes åtskilliga allvarliga, hängifna själar, som i sanning trodde, att de gjorde Gud en tjänst med att uppehålla de falska system, hvartill de blifvit ledda, och genom hvilkas villfarelse de också till stor del varit förblindade. 

De högmodiga själfsökande bland prästerskapet torde utan  tvifvel anse dessa anmärkningar såsom sårande, men de ödmjuka skola säkerligen värdera denna uppriktiga framställning, erkänna sanningen och besluta att vandra i Guds ljus, såsom det lyser från hans ord, utan hänsyn till mänskliga traditioner och blifva välsignade därigenom. Det gläder oss att kunna säga, att vi hittills under skördetiden fätt lära känna några få predikanter, hvilka, då den närvarande sanningen blef klar för dem, lämnade [69] villfarelsen och traktade efter att tjäna sanningen. Men, ack, flertalet af prästerskapet tillhör icke de ödmjuka, och åter förnimma vi styrkan i Mästerens ord: ”Huru svårt är det icke för dem, som hafva ägodelar, att ingå i Guds rike!” vare sig dessa ägodelar bestå i rykte, lärdom, penningar eller till och med i vanligt välstånd.

Det allmänna folket bör därför icke förvånnas öfver att kristenhetens religiösa lärare såsom en klass äro blinda för denna sköredetids särskilda sanningar, alldeles såsom de erkända lärarne i den judiska ålderns slut voro blinda och motstodo den dåvarande skördens särskilda sanningar. Deras blindhet är en vedergällning, därför att de missbrukat förmågor och tillfällen. Ljus och sanning kan således icke väntas från detta håll. Det är mycket betecknande, att de religiösa ledarna i slutet af den judiska åldern förelade folket den frågan: ”Icke har väl någon af rådsherrarna eller någon af fariseerna trott på honom?” (Joh. 7:48.) De, som då blindt följde sina ledare, förlorade sin företrädesrätt till den nya hushållningens välsignelser. Så skall det ock gå i dessa sista dagar af evangelieåldern: de, som blindt följa de ”andligas” ledning, skola med dem komma på afvägar, och endast de, som troget vandra med Gud, äga hans ande och ödmjukt tro på hans dyra ords alla vittnesbörd, kunna urskilja villfarelsens ”ogräs”, som så länge varit blandad med sanningen, och modigt stå fast i evangelii tro och vara i hjärtat trogna mot Gud, medan massorna drifva bort med folkströmmen mot otro i dess olika former, såsom evolution, högre kritik, kristlig vetenskap, spiritism eller andra teorier, som förneka nödvändigheten och förtjänsten af det stora offret på Golgata. Men de som förmå blifva beständande i denna ”onda dag” (Ef. 6:13), skola därigenom utvisa halten af sin kristna karaktär. [70] Ty strömdraget skall blifva så starkt emot dem, att endast sann hängifvenhet för Gud, nit, mod och sinnesstyrka skall kunna uthärda till slutet. Den stigande floden af otro skall säkerligen bortföra alla andra. Det är skrifvet: ”Tusen skola falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, men det skall icke drabba dib. ... Emedan du har sagt: ‘Du, Herre, är mitt beskydd’, och emedan du har gjort den Högste till din tillflykt. ... Den som bor i den Högstes afskilda rum, [af invigning och gemenskap] han skall förblifva under den Allsmäktiges skugga. ... Han skall betäcka dig med sina fjädrar, och under hans vingar skall du kunna förtrösta: hans sanning skall vara din sköld och ditt beskärm.” — Ps. 91: 7, 9, 1, 4, eng. öfv.

Den kristne kan icke undandraga sig sitt personliga ansvar och lägga det på pastorer, lärare, rådsförsamlingar eller trosbekännelser. Ty genom Guds eget ord dömas vi (Joh. 12:48-50; Upp. 20:12) och icke genom våra medmänniskors åsikter och föreskrifter, huru begåfvade och högt uppsatta de än må vara. Därför borde alla likna de ädla bereanerna, hvilka ”dagligen forskade i skrifterna” för att se, om hvad som lärdes för dem var sant. (Apg. 17:22.) Det är vår plikt såsom kristna att hvar och en för sig pröfva allt, som vi mottaga, och behålla det goda. (1 Tess. 5:21.) ”Till lagen och till vittnesbördet, om de icke tala enligt detta ord, är det, emedan intet ljus är i dem.” — Es. 8:20, eng. ofv.

Samma princip kan tillämpas så väl i timliga som andliga ting. Nu, då de olika statsskeppen gå sin undergång till mötes, kunna de, som se bränningarna på afstånd, åtminstone gripa nuvarande tillfällen för att vist ordna sina egna förhållanden inför den oundvikliga katastrofen, äfven om de icke förmå ändra händelsernas allmänna förlopp. De kunna [71] ställa i ordning räddningsbåtar och lifbälten, så att, när statsskeppet går under i anarkiens fräsande haf, de må kunna hålla sina hufvud ofvan vattnet och finna en tillflykt. Med andra ord, för att icke säga något om princip, så är det likväl vist att i våra dagar handla rättvist, ädelmodigt och vänligt mot alla medmänniskor utan hänsyn till deras lefnadsförhållanden. Ty den stora nöden kommer att uppstå från de förbittrade folkens vrede, från de upplysta massornas otillfredsställelse och harm mot de bättre lottade, härskande klasserna. Orsakerna till otillfredsställelsen dryftas för närvarande vidt och bredt, och nu, förrän vredens storm utbryter, är det tid för den enskilde att göra sina grundsatser kända, icke endast genom sina ord utan också genom sitt uppförande i alla sina förhållanden till sina medmänniskor. Nu är det tid att studera och efterlefva den gyllene regeln; att lära sig älska sin nästa som sig själf och handla därefter. Om människor vore nog visa att betänka, hvad som i en mycket nära framtid måste blifva utgången af tingens nuvarande förlopp, skulle de göra detta redan af klok beräkning, om icke af princip.

Det är nämligen förnuftigt att antaga, att äfven midt i den kommande nödens vildaste förvirring hänsyn kommer att tagas till dem, som bevisat sig vara rättvisa, ädelmodiga och vänliga, då däremot särskild vrede drabbar dem, som öfvat och försvarat förtryck. Så var det midt i den franska revolutionens grymheter, och att det åter skall blifva så, antyder följande råd från Herrens ord: ”Sköken rättfärdighet, söken saktmod, kanhända skolen I så blifva beskärmade på Herrens vredes dag.”. (Sef. 2:3.) Och å¨ter: ”Vänd dig bort från det som är ondt och gör det som är godt, sök friden och trakta därefter. Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga och [72] hans öron till deras rop. Men Herrens ansikte är emot dem, som göra det onda, att han må utrota deras åminnelse från jorden.” (Ps. 34: 15-17.) Dessa visdoms- och varningsord äro för världen i allmänhet. Helgonen, den “lilla hjorden”, “öfvervinnarne”, äro utlofvade att räknas värdiga att undfly allt detta, som skall komma öfver världen. — Luk. 21:36.

De hedniska nationernas förbindelse med 
kristenheten och den stora vedermödan.

Medan Herrens vredes glöd i första hand kommer att träffa nationerna i kristenheten, emedan de syndat mot mycket ljus och särskilda förmåner, visar dock skriften tydligt, att äfven de hedniska nationerna icke varit utan ansvar och skola därför icke blifva ostraffade. Under många släktled och ärhundraden igenom hafva de haft nöje i orättfärdighet. Deras fäder förgäto Gud i flydda åldrar, emedan de icke tyckte om att bevara hans rättfärdiga myndighet i åminnelse; de älskade mörkret mer än ljuset och följde uppsåtligt sin egen dårskap. Och deras afkomlingar ha stadigt påskyndat samma nedåt bärande lopp ända till denna dag. Aposteln Paulus förtäljer oss i Rom. 18:32 mycket tydligt, hvad Gud tänker om dessa nationers ansvar. Där läsa vi:

“Guds vrede uppenbaras från himmelen öfver all ogudaktighet och orättfärdighet hos de människor, hvilka förhålla sanningen i orättfärdighet, emedan det, som kan förstås om Gud är uppenbart i dem, ty Gud har uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga egenskaper, både hans eviga makt och hans gudom, skådas ända från världens skapelse, när de förstås af gärningarna, på det att [då de hafva naturens ljus, det är: naturens vittnesbörd beträffrande Guds tillvaro, makt och godhet, och samvetets ljus, som [73] angifver, hvad som är rätt eller orätt] de må vara utan ursäkt [när de slå in på en ond väg], emedan de hafva känt Gud  [till någon del åtminstone] men icke ärat eller tackat honom såsom Gud utan hafva blifvit fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blifvit förmörkadt [såsom den naturliga följden af ett sådant lopp]. Då de föregåfvo sig vara visa, hafva de blifvit dårar och utbytt den oförgänglige Gudens härlighet mot en bild, som liknar förgänglig människa och fåglar och fyrfotadjur och kräldjur. Därför har Gud öfverlämnat dem i deras hjärtans lustar åt orenhet, att skända hvarandras kroppar, då de hafva utbytt Guds sanning mot lögnen och ärat och dyrkat det skapade framför Skaparen, hvilken är välsignad i evighet. Amen.

Fördenskull har Gud öfverlämnat dem åt skamliga lustar [det är, Gud sökte icke att återföra dem utan lämnade dem att fullfölja sitt onda lopp och att genom erfarenhet smaka dess bittra frukter] ... Och liksom de icke hafva aktat värdt att hafva Gud i kunskap, så har Gud öfverlämnat dem till ett ovärdigt sinnelag, så att de hafva gjort det otillbörliga, uppfyllda med all orättfärdighet, skörlefnad, ondska, girighet, elekhet, fulla af afund, mordlust, trätgirighet, svek, vrånghet, örontasslare, förtalare, gudsföraktare, våldsverkare, högfärdiga, stortaliga, illfundiga, mot föräldrar olydiga, oförnuftiga, trolösa, kärlekslösa, obarmhärtiga, sådana som, fastän de väl känna Guds rättfärdiga dom, att de som göra sådant, äro värda döden, dock icke allenast göra det utan ock hålla med dem, som göra det.”

Såsom här visats, hafva de hedniska folken för länge sedan undertryckt, hvad som i världens tidiga åldrar var kändt såsom sanning beträffande Gud och hans rättfärdighet, samt föredragit förker framför ljus, emedan deras gärningar voro onda. Och på [74] grund af sina onda och fåfänga inbillningar uppfunno de falska religioner, som rättfärdigade deras onda vägar. Och då efterföljande släkten hafva samtyckt till sina förfäders onda lopp genom att antaga deras läror och vandra i deras fotspår, hafva de också åsamkat sig deras hopade brott och fördömelse, och detta på grundvalan af just samma grundsats på hvilken kristenhetens nuvarande nationer också åtaga sig föregående generationers föråliktelser. Oaktadt allt detta har dock icke de hedniska nationerna varit helt oberörda af det faktum, att ett stort ljus kommit i världen genom Jesus Kristus. Till och med inan Kristus kom, var Israels underbare Gud känd bland många hednafolk förmedels sitt handlingssätt med detta folk, och ned genom evangelieåldern hafva Guds helgon utspridt det glada budskapet vida omkring.

Här och där hafva några få individer gifvit akt på sanningen, men nationerna såsom sådana hafva allmänt förbisett den och vandrat vidare i mörker. Därför är Herren ”förtörnad på alla folk”. (Es. 34:2.) Hednafolken, som sakna evangelium och dess fördelar, dömas ovärdiga till en fortsatt maktförläning, medan de så kallade kristna folken, som åtnjutit evangelii ljus och förmåner men icke vandrat det värdigt, också dömas genom sin måttstock för sanning och rättfärdighet ovärdiga till forsatt makt.

Sålunda är hvarje mun tillstoppad, och all världen står brottslig inför Gud. Bland alla folk ”finnes ingen förståndig, ingen finnes, som söker Gud. Alla hafva afvikit, allesamman hafva blifvit onyttiga, ingen finnes, som gör godt, det finnes icke en enda”.

Guds rättvisa däruti att han bestraffar alla nationer är uppenbar.Och medan de hedniska nationerna skola uppbära den rättfärdiga vedergällningen för [75] sina gärningar, så må vi icke förgäta kriestenhetens större ansvar. Ty om judarna på allt sätt hade mycket företräde framför hedningarna, främst däruti att Guds utsagor blifvit dem ombetrodda (Rom. 3:1,2), hvad skola vi då säga om kristenhetens nationer, som hafva ännu större förmåner af både lagen och evangelium? Likväl är det sant om kristenheten i dag, såsom det var om den judiska nationen, att för deras skull försmädas Guds namn bland hedningarna (Rom. 2:24.) Ihågkom till exempel, att de ”kristna” nationerna i sin snikenhet efter guld påtvungit hednafolken handeln med opium och rusdrycker. Ett trovärdigt vittne, som talar af personlig erfarenhet, skref för någon tid sedan til New York ”Voice” följande:

”Enligt mina egna iakttagelser i Kongo och på Afrikas västkust så väl som enligt många missionärers och andras uppgifter förorsaker dryckenskapen större skada bland infödingarna, än slafhandeln någonsin gjort. Den bortrycker folket och ödelägger byar, men den icke endast förgör tusental utan fördärfvar och ruinerar hela stammar till både kropp och själ, så att deras afkomlingar blifva vansläktade varelser, som bära prägeln af föräldrarnas fördärfvade tillstånd. ... Alla arbetare erhålla dagligen vid middagstiden en stor kvantitet rom och måste hvarje lördagsafton mottaga åtminstone två flaskor brännvin såsom betalning för arbetet. Och vid många fabriker tvingas de, då deras 1 till 3 års långa anställningstid utlöper, att föra ett fat rom eller brännvin med sig hem. Infödda affärsmän tvingas att taga brännvin i utbyte för inhemska produkter, äfven då de göra invändningar och, då de icke erhålla rättelse, tömma brännvinet i floden. Det däges allmänt: `De svarta måste nöja sig med rom, vi kunna icke få pengar nog för att tillfredsställa firman [76] genom att sälja endast salt eller tyb til dem.` Städer erbjuda till följd af dryckenskap hvarje söndag ett rysansvärdt skådespel. Det finnes byar, där alla, män, kvinnor och barn, äro alldeles druckna, och sålunda blir det slut med gudstjänster, som förut ha hållits. Höfdingar säga med sorg till missionärerna: ´Hvarför kommo icke ni gudsmän före dryckenskapen? Nu har den borttagit mitt folks förstånd och förhärdat deras hjärtan; de förstå intet och bry sig icke om något godt.´”

Det säges äfven, att hedningar hålla upp bibeln och säga till de kristna: ”Edra handlingar öfverensstämma icke med denna heliga boks läror.” En bramin säges ock ha skrifvit till en missionär: ”Vi ha utforskat eder. Ni är icke så god som eder bok. Om edert folks uppförande vore lika godt som eder bok, skulle ni eröfra Indien på fem år.” — Se Hes. 22:4.

Om Nineves inbyggare och drottningen af Saba skola uppträda i dom mot det släkte af Israel, som Herren direkt tilltalade (Matt. 12:41, 42), då skola Israel och alla föregående släkten samt alla hednafolk med rätta uppträda mot detta släkte i kristenheten, ty där mycket blifvit gifvet, skall ock mycket utkräfvas. (Luk. 12:48.) Men frånsedt den moraliska vedergällningens sida af frågen se vi, att det ligger i själfva sakens natur, att hednafolken måste lida genom kristenhetens, Babylons fall. Förmedels Guds ords inflytande ha de s. k. Kristna nationerna gjort stora framsteg i alla riktningar. I rikedom, bekvämlighet, förståndsutveckling, skolbildning, borgerlig styrelse, i vetenskap, knost, handtverk, handel och i alla grenar af mänsklig industri stå de därför längt framom de hedniska nationerna, som icke blifvit så gynnade med Guds ords civiliserande inflytande. Dessa hafva däremot ständigt sjunkit, så att de nu visa endast vraken af sin forna blomstring. [77] Märk t. ex. Grekland, som en gång utgjorde sätet för världens bildning ock rikedom, samt Egypten, som en gång var hela jordens främsta nation. Bådas härlighet är nu försvunnen.

Såsom en följd af de hedniska nationernas förfall och de kristna nationernas blomstring stå de förra mer eller mindre i skuld till de senare för många fördelar, såsom handel, världskommunikationer och en däraf följande utbredning af tankar, idéer etc. Så har också de sista årens framåtskridande sammanlänkat alla folk i olika gemensamma intressen, hvilka icke kunna allvarligt rubbas i en eller flera nationer, utan att alla snart måste beröras färaf. Därför när Babylon, kristenheten, plötsligt går under, skola verkningarna däraf mycket svårt träffa alla folk, som äro mer eller mindre beroende af dem. På symboliskt språk sägas de därför storligen begråta den stora staden Babylons fall. (Upp. 18:9-19.) Men de hedniska nationerna komma att lida icke endast genom Babylons fall, ty de brusande vågorna af social och politisk rörelse skola hastigt sprida sig och uppsluka alla nationer, Och sålunda skall hela jorden sopas med fördärfvets kvast och människors högmod blifva till intet. Ty det är skrifvet: ”Hämnden är min, jag skall vedergälla, säger Herren.” (Rom. 12:19; 5 Mos. 32:35.) Och Herrens dom öfver både hedendom och kristenhet skall ske enligt strängaste rättvisa.