STUDIER
I SKRIFTEN
FJÄRDE
DELEN
- HÄMNDENS
DAG
SJÄTTE
KAPITLET.
BABYLONS
KYRKLIGA FÖRVIRRING INFÖR DEN
STORA
DOMSTOLEN
Den
sanna församlingen, som Herren erkänner, har ingen del i Babylons dom.
– Kristenhetens religiösa läge företer ingen hoppfull kontrast mot
den politiska situationen. – Den stora förvirringen. – Prästerskapet
har at leda försvaret. – Den stora reformationens ande är död. – Präster
och folk i samma läge. – De framställda anklagelserna. – Försvaret.
– Ett förbund föreslås. – Det eftersträfvade målet. – De valda
medlen. – Den allmänna benägenheten att prisgifva sanningen. – Domen
öfver kristenhetens religösa institutioner.
”Då
sade han till honom: Efter din egen mun skall jag döma dig, du onde tjänare.”.
– Luk. 19:22.
[103]
Medan
vi här betrakta den dom, som nu går öfver den stora namnförsamlingen,
må vi icke förgäta, att det också finnes en verklig Kristi församling,
hvilkens medlemmar äro utvalda, dyrbara, invigda åt Gud och hans sanning
midt ibland ett vrångt och förvändt släkte. De äro icke kända af världen,
men de äro kända af Herren, som dömer icke efter utvärtes sken utan
efter hjärtats tankar och uppsåt. Och huru vidt skilda de än må vara,
vare sig de stå allena eller tillsammans med andra såsom ”hvete”
midt ibland ”ogräs”, vakar Guds öga alltid öfver dem. Dessa helgade,
för Herren helt invigda, själar, förblifva under den Allsmäktiges
skugga, medan Herrens domar öfvergå de stora religiösa system, som med
orätt bära hans namn. (Ps. 91: 1, 14-16.) Dessa dela icke det stora
Babylons dom utan upplysas på förhand och kallas ut från henne. (Upp.
18:4.) ”Herren kanner de sina” (2 Tim. 2:19), och han för dem på gröna
ängar och till lugna vatten. Des-[104]sa
utgöra den sanna församlingen, som han vörderar, det Sion, som Herren
har utvalt (Ps. 132:13-16), och hvarom det är skrifvet: “Sion hör det
och gläder sig, och Juda döttrar fröjda sig för dina domars skull,
Herre.” (Ps. 97:8.) Men dessa måste vi förbigå, då vi nu betrakta
namnförsamlingen och bemärka Guds dom, som drabbar henne i denna
evangelii ålders skördetid.
Om
kristenhetens borgerliga makter äro förvirrade och nöd öfver
nationerna uppenbaras allestädes, så företer det religiösa läget säkerligen
ingen hoppful kontrast af frid och säkerhet, ty det moderna kyrkoväsendet
är i likhet med nationerna insnärjdt i sina egna garn. Om nationerna,
hvilka sått orättfärdighetens säd, komma att få skörda en
hvirfvelstorm af nöd, så kommer den stora namnförsamlingen, som
deltagit i såendet, också att få dela denna skörd. Namnförsamlingen
har länge til stor del åsidosatt Guds ord såsom det enda rättesnöret
för tro och lefverne samt djärft framhållit många stridande och Gud
vanhedrande läror. Den har haft behag i att läta djäfvulen så ogräs
ibland hvetet och gläder sig nu öfver frukten af hans sående, -- åt
det blomstrande ogräsfäletet. Det jämförelsevis fåtaliga “hvetet”
har icke längre något värde på kristenhetens marknad, och trogna Guds
barn blifva förkastade och sårade af sina förmodade vänner. Ett utvärtes
sken har utbytt sann hjärtedyrkan.
Motstridande
läror delade församlingen för lång tid sedan i talrika sekter, som bekämpa
hvarandra. Och hvar och en af dessa gör anspråk på att vara den sanna församlingen,
som Herren och apostlarna grundade; men tillsamman ha de bringat världen
en så förvrängd framställning af vår himmelske Faders karaktär och
plan, att mänga tänkande [105] människor vända sig bort med afsky från
sin Skapare. Reformationsrörelsen afskaffade väl åtskilliga af påfvedömets
falska läror och ledde många ut från detta orättfärdiga system.
Reformatorerna riktade uppmärksamheten på Guds ord och häfdade den
enskildes rätt att bruka sitt eget omdöme samt tillerkände hvarje Guds
barn rättighet att predika sanningen utan att vara bemyndigad af påfvar
och biskopar, som falskeligen gjort anspråk på att hafva efterträdt de
tolf apostlarna i myndighet. Men inom kort blef danna goda proteströrelse
mot Roms orättfärdiga, antikristliga kyrka öfvervunnen af världens
ande, och snart började protestanterna, som de blefvo kallade, upprätta
nya organisationer, hvilka stadfästade icke blott erhållna sanningar
utan också många af de gamla villfarelserna samt tillade några nya sådana.
Hvar och en behöll dock litet sanning. Resultatet blef ett virrvarr af
motstridande trosbekännelser, i strid med f
Messias’örnuftet, i
strid med Guds ord och i strid med hvarandra. Och då reformationstidens
forskningsifver dog ut blefvo dessa hastigt förstenade och ha förblifvit
så till denna dag.
För
att uppbygga och stadfästa dessa irrlärosystem hafva härda män
skrifvit digra böcker, som människor lärts att studera i stället för
Guds ord. För detta ändamål hafva ock predikantskolor grundats, och från
dessa ha unga män, som blifvit undervisade i deras villfarelser, utgått
för att meddela dem åt folket. Och människorna, som blifvit lärda att
betrakta dessa män såsom Guds förordnade tjänare, efterträdare til
apostlarna, hafva trott deras framställningar utan att forska i
skrifterna, såsom de ädla bereanerna på Pauli tid gjorde (Apg. 17:11),
för att se om det förhölle sig så.
Men
nu har skörden af allt detta sående kommit, [106] räkenskapsdagen
är för handen, och namnförsamlingens alla sekter äro storligen förvirrade,
och i synnerhet prästerskapet, som i många anklagares och vittnens närvaro
ha att leda försvaret i denna domsdag och, om möjligt, uppfinna något
medel, som från fullkomlig förstörelse kunde rädda, hvad de betrakta såsom
den sanna församlingen. I sin nuvarande förvirring och i sin önskan att
på grund af klokhetsskäl öfva gemenskap med hvarandra har dock enhvar
af dem nästan upphört att betrakta sin egen särskilda sekt såsom den
enda sanna församlingen, och nu tala de om hvarandra såsom olika
”grenar” af den ena församlingen, trots deras motsägande trosbekännelser,
hvaraf alla nödvändigtvis icke kunna vara sanna.
Ack,
i denna kristiska stund är det ett beklagansvärdt faktum, att den stora
reformationens ande är död. Protestantismen är icke längre en protest
mot antikrists ande, ej heller mot världen, köttet eller djäfvulen.
Dess trosbekännelser, som äro i strid med Guds ord, med förnuftet och
med hvarandra samt själfmotsägande, söka de att dölja för offentlig
undersökning. Dess digra teologiska verk äro endast bränsle för elden
på denna kistenhetens domsdag. Dess främsta teologiska skolor äro
otroshärdar, som sprida smittan allestädes. Dess stora män: dess
biskopar, teologie doktorer och professorer och dess mest framstående
predikanter i de stora städerna blifva ledare för förklädd otro. De söka
att undergrafva de heliga skrifternas inspiration och att ersätta den frälsningsplan,
som däri uppenbaras, med den mänskliga teorien om evolution. De söka
allt närmare gemenskap och likhet med Roms kyrka, eftersträfva hennes
ynnest, prisa hennes metoder, förtiga hennes brott och blifva därigenom
i anden hennes bundsförvanter. De skicka sig också alltmer [107]
efter
världens ande i allting, efterhärma dess pomp och ståt, som de påstå
sig hafva förnekat. Lägg märke till deras utomordentliga kyrkobyggnader,
dekorationer och inredningar, de tunga skuldbördor, som därigenom ådragits,
och det beständiga tiggeriet samt planerandet för att få därtill nödvändiga
medel.
I
mycket af allt detta ha flertalet af församlingsmedlemmarna blifvet prästerskapets
villiga redskap, och predikanterna hafva i sin tur öppet befrämjat de världsliga
och inflytelserika medlemmarnas smak och önskningar. Folket har öfvergifvit
sin rätt och plikt att själf forska i skriften och begrunda Guds lag för
att urskilja, hvad som är sanning och rättfardighet. De äro likgiltiga,
värdsliga och älska vällust mer än Gud. De äro förblindade af denna
världens gud och villiga att antaga hvarje plan, som befrämjar nuvarande
världsliga önskningar och sträfvanden, och prästerskapet uppmuntrar
denna ande för egen vinnings skull. Om alla dessa religiösa
organisationer skulle försvinna, så måste också det själfupphöjda prästerskapets
alla ämbeten och löner samt värdighet försvinna med dem. Därför äro
de nu lika ifriga att stadfästa namnkristenhetens institutioner, som
fariseerna och de skriftlärda och lagkloka voro ifriga uti att för
alltid stadfästa judaismen, och det af samma skäl. (Joh 11:47, 48, 53;
Apg. 4:15-18.) Och på grund af sina fördomar och världsliga sträfvanden
äro kristna lika blinda för den nu inbrytande nya hushållningens ljus,
som judarna voro det för evangelii hushållning, som höll på att dagas
vid tiden för vår Herres första tillkommelse.
De
framställda anklagelserna mot kyrkoväsendet.
Plötsligt
har den s. K. Kristna församlingen blifvit föremål för en mördande
kritik, och hela varl-[108]
dens forskande blickar äro riktade mot henne. Denna kritik är så förhärskande,
att ingen kan undgå att höra den. Den ligger i själfva luften. Den höres
i enskilda samtal, på gatorna, järnvägarna, verkstäderna och i
butikerna. Den går genom den dagliga pressen och är ett stående ämne i
de ledande tidningarna, båd världsliga och religiösa. Alla ledare
inamnförsamlingen betrakta den som en sak, hvilken icke
bådar något godt för hennes institutioner, och de anse det nödvändigt
att genast och vist bemöta den (enligt deras egna idéer), om de skola
bevara sina institutioner från den fara, som hotar dem.
Den
namnkristna församlingen anklagas 1) fö motsägelse. Till och med välden
ser den vida skillnaden mellan bibeln, som påstås vara löromåttstocken,
och hennes själfmotsägande och i många hänseenden orimliga trosbekännelser.
Den hädelsefulla läran om evig pina förlöjligas, och den förmår icke
längre att skrämma människor in i församlingen. Presbyterianska och
andra kalvinistiska sekter ha för någon tid sedan varit föremål för
en storm af kritik för sina länge hedrade trosbekännelser, och de ha förfärligt
skakats. Prästerskapets förtviflade försök till försvar känna alla
till. Denna uppgift är mycket besvärlig, och att de helst skulle undvika
den, är myckedt tydligt; men de kunna det icke och måste leda försvaret,
bäst de kunna. Rev. T. De Witt Talmage tolkade folkets känslor, då han
sade:
”Jag
önskade, att denna olyckliga strid om trosbekännelsen icke blifvit tvingad
på församlingen, men nu, då den pågår, säger jag: Bort med den och låt
oss få en ny bekännelse.”
Vid
ett annat tillfälle sade samme man:
”Jag
förklarar en gång för alla, att all denna strid genom hela kristenheten
är satanisk. Det mest djäfvulska försök göres för att splittra församlingen.
[109]
... Hvilken ståndpunkt skola vi intaga med hänsyn till dessa strider? Gå
ej med på dem. Medan detta religiösa oväsen föresiggår vidt och bredt,
stanna vid hemmet och sköt affärerna! Ty huru kan du vänta att en man,
som är endast fem eller sex fot lång, skulle kunna vada genom en tusen
fots djup ocean? ... De frågor, som doktorerna försöka att afgöra,
torde icke blifva besvarade förrän dagen efter domsdagen.”
Mycket
sant, dagen efter denna domsdag komma alla dessa förvirrande frågor
att vara afgjorda och sanning och rättfärdighet upprättad på jorden.
Namnförsamlingen
anklagas 2) för uppenbar brist på den fromhet och gudaktighet, som hon
bekänner sig äga, ehuru det medgifves, att några få sant fromma själar
finnas här och där bland de ringa. Skam och skrymteri tränger i sanning
fram, och rikedom och förmätenhet göra det mycket tydligt, att de
fattiga icke äro välkomna i de jordiska tempel, som blifvit uppförda i
Kristi namn. Folkmassan har funnit ut detta, och de ha blickat i sina
biblar för att se, om anden hos församlingens store grundläggare var sådan.
Där ha de lärt, att ett af bevisen på hans messiasskap var, att ”för
de fattiga predikas evangelium”, att han sade till sina efterföljare:
”De fattiga hafven I alltid bland eder”, och att de icke skulle gifva
något företräde åt den, som hade en guldring eller en vacker klädnad
etc. De ha också funnit den gyllene regeln och ha tillämpat den på församlingens
uppförande, både på församlingen som ett helt och på de enskilda. I
bibelns ljus komma de sålunda hastigt till den slutsatsen, att namn församlingen
är fallen från nåden. Och så tydlilg är denna slutsats, att hennes försvarare
finna sig själfva stå förvirrade.
Namnförsamlingen
anklagas 3) för försummelse [110]
att
utföra, hvad hon påstår vara hennes mission, nämligen att omvända världen.
Huru världen har upptäckt, att tiden kommit, då församlingens verk
borde visa några tecken till fullbordan, är oförklarligt. Men alldeles
som all människor vid slutet af den judiska åldern väntade, att någon
stor förändring skulle äga rum (Luk. 3:15), så befinna sig äfven nu i
slutet af evangelieåldern alla människor i en liknande väntan. De förstå,
att vi lefva i en öfvergångsperiod, och början af det tjugonde ärhundradet
motses med en förkänsla af stora revolutionära förändringar.
Det
är alltså omöjligt för församlingen att förneka, att ålderns ände,
räkenskapens dag, har kommit, ty vare sig hon urskiljer tiden i
profetians ljus eller icke, så tvingas domens verklighet på henne, och
saken kommer att vara afgjord före slutet af denna skördetid.
Kyrkoväsendet
intar sin ståndpunkt
och aflägger
Indirekt sin räkenskap.
Namnförsamlingen
märker, att hela världens ögon äro riktade mot henne, att världen på
något sätt upptäckt, att den tid kommit, då hennes verk att omvända världen
skulle vara nästan om icke helt fullbordadt, om detta verkligen varit
hennes mission, och att hon endast i bekännelsen skiljer sig från världen.
På
grund af sin falska uppfattning om sin nuvarade mission har hon förlorat
syn på det verkliga syftemålet med denna evangelii ålder, nämligen att
predika detta evangelium om riket i hela världen till ett vittnesbörd
för all folk och att bistå uti att kalla och bereda en “liten
hjord”, som med Herren kommer att utgöra tusenårsrikets regering,
hvilken skall välsigna alla jordens släkter. (Matt. 24:14; [111] Apg.
15:14-17.) Hon är nu ställd inför det faktum, att hon efter ederton århundraden
är längre från det mål, hon uppställt, än hon var fic slutet af det
första ärhundradet. Ursäkter, ny undersökning af räkenskaperna, å
nyo konstaterande af fakta och öfverdrifna förutsägelser om stora företag
i den närmaste framtiden höra därför till ordningen för dagen, då
hon, tvingad därtill af denna tidens korsförhör, nu försöker att tala
till sitt försvar inför sina talrika anklagare.
Hon
är i stor förlägenhet, då hon skall bemöta den anklagelsen, att läran
icke öfverensstämmer med bibeln, ty hon kan icke förneka, att hennes
trosbekännelser strida mot bibeln och äfven mot hvarandra. Så
tillgriper hon olika undanflykter, och tänkande människor äro icke sena
att märka detta såsom bevis på hennes stora förvirring. Hvarje sekt håller
ifrigt fast vid de gamla trosbekännelserna, emedan just dessa bundit de
enskilda tillsamman, och att plötsligt förstöra trosbekännelserna
skulle därför innebära organisationernas upplösning. Dock talar särskildt
prästerskapet så litet därom som möjligt, ty de riktigt skämmas för
dem, då nu denna domsdags genomträngande ljus faller därpå. Några äro
så skamsna för dem, att de förgäta sin vöärldsliga klokhet och vilja
förkasta dem allesamman. Andra anse det vara klokt att så smaningom låta
dem fara och förbättra eller ersätta dem med nya etc.
Anklagelsen
för brist på fromhet och gudaktigt lefverne bemötes äfven med skryt om
”många kraftiga gärningar”, hvilket ofta påminner om Herrens
bestraffande ord i Matt.7:22, 23. Men detta skryt gagnar Babylons
intressen mycket litet, emedan bristen på den gudomliga kärlekslagens
ande är alltför tydligt uppenbar. Detta gör därför den fallna [112]
kyrkans
bedröfliga tillstånd endast så mycket tydligare. Om dessa stora system
verkligen vore Guds sanna församling, huru uppenbart hade då icke den
gudomliga planen att utvälja ett folk för hans namn misslyckats!
Men
kyrkans ledare förstå mycket väl, att hennes ursäkter, löften och
skryt icke länge skola kunna bevara henne i hennes nuvarande söndrade
tillstånd, utan att hennes störtande snart skall följa, om icke hennes
sekter kunna förenas, så att hon bättre kan inskärpa sin myndighet inför
världen. Därför talas det mycket om en sammanslutning af alla kristna,
och hvarje steg hän i denna riktning anföres såsom bevis på tillväxt
i kärlek och kristlig gemenskap. Rörelsen har likväl icke tillkommit af
förökad kärlek och kristlig gemenskaå utan af fruktan för den vredens
storm, som de se hastigt nalkas, och de olika sekterna tvifla allvarligt på
sin förmåga att då kunna stå allena. Alla sekterna gynna därför
sammanslutning; men huru detta skall kunna förverkligas, då trosbekännelserna
äro så i strid med hvarandra, är det svårlösta problemet. Olika
metoder föreslås. En innebär att först söka förena de sekter, som äro
mest lika i läran, t. Ex. de olika grenarna af presbyterianer, baptister,
metodister, katoliker etc., och därifrån
söka vidare sammanslutning. En annan innebär, att propaganda bör göras
bland folket för idéen om sammanslutning, att lämna läran utan
afseende och att utsträcka välvillig gemenskap till alla moraliska människor
samt söka deras samverkan i hvad de kalla kristligt arbete.
Det
är i synnerhet kristenhetens yngre element, som intressera sig för denna
sammanslutning. De ha nämligen icke varit med om eller blifvit förvirrade
af de forna striderna om utkorelse, fri nåd etc. Men de hafva ännu kvar
från undervisning i barndomen [113]
(ursprungligen
från Rom och de mörka åldrarna) den fördärfliga läran om evig pina för
alla, som icke höra och mottaga evangelium i denna ålder, samt äfven
den teorien, att evangelii mission är att omvända världen i nuvarande
tid och sålunda frälsa den från denna pina. Som exempel härpå nämna
vi ”Kristliga föreningen af unga män”, ”Kristliga föreningen af
unga kvinnor”, kristna endeavor –föreningar, epworth—förbunden och
frälsningsarmén. Många af dessa ha i sanning ”nit för Gud, ehuru
icke visligen”.
På
grund af sina oskriftenliga uppfatningar sträfva dessa att nu upplyfta världen.
Detta är ett godt syftemål. Men deras misstag består däri, att de följa
sina egna planer, hvilka, huru visa och goda de än må vara i människors
ögon, nödvändigtvis måste vara underlägsna den gudomliga visdom och
plan, som allena kan krönas med framgång. Alla andra måste misslyckas.
Det skulle vara till stor välsignelse för de sanna kristna ibland dem,
om de kunde se Guds plan, nämligen utväljandet af en invigd
”liten hjord” nu och därefter världens upplyftande genom denna lilla
hjord, då den blifvit fulltalig och högt upphöjd till att regera med
Kristus såsom medarfvingar till det tusenåriga riket. Kunde de se detta
skulle det ha till följd, att alla de sanna ibland dem invigde sig. Detta
vore dock naturligtvis ett litet fåtal, ty de flesta, som förena sig med
sådana föreningar, göra det tydligen af andra skäl än full invigning
åt Gud och hans tjänst ”anda till döden”.
Dessa
unga människor, som icke känna kyrkohistorien och olika läror,
tilltalas genast af idéen om förening. De mena: Läror förorsakade söndringar
i det förflutna. Lät oss nu få förening och lämna läror utan
afseende! Alla kristna i det förflutna voro väl lika angelägna om förening,
som de kristna nu äro [114] det, men de förgäta, att de första kristna
önskade förening på sanningens grund eller ock ingen förening alls.
Regeln för deras uppförande var: ”Kämpa för den tro, som en gång för
alla blifvit öfverlämnad åt de heliga”, och ”Hafven ingen
delaktighet i mörkrets ofruktbara gärningar utan hellre till och med
bestraffen dem.” (Jud. 3; Ef. 5:11.) Många i vår tid kunna icke se,
att vissa läror äro alldeles nödvändiga för sann förening
bland sanna kristna, -- en förening, som behagar Gud – och att felet i
det förflutna var, att kristna voro alltför mycket fördomsfulla för
att kunna pröfva och rätta alla läror efter Guds ord.
En
sådan sammanslutning, som åsidosätter bibelns lära men fasthåller vid
mänskliga läror: evig pina, medfödd odödlighet etc., och beror blott
och bart på mänskligt omdöme beträffande syftmål och metoder, är därför
den mest farliga sak, som kunde hända. Den kommer med säkerhet att leda
till ytterlig villfarelse, emedan den förkastar Kristi läror och
visdomen från ofvan och i stället beror på sina egna visa mäns visdom,
som är dårskap, då den är is strid med Guds råd och metoder. ”De förståndigas
förstånd skall blifva förmörkadt.” – Es. 29:14.
Dessutom
finnes det många idéer, som framförts af framskridna (?) prästmän och
andra, beträffande församlingens verk och mission i den närmaste
framtiden. Dessa gå ut på att bringa den ännu närmare världens åskådning,
än den är för närvarande. Dess verk, synes det, bör blifva att draga
den opånyttfödda världen till sig och att försäkra sig om ett
frikostigt penningeunderstöd, och för detta ändamål måste underhållningar
och nöjen anordnas. Hvilken sann kristen har icke märkt dessa sträfvanden
och blifvit upprörd däraf`?
[115]
Sanningen
Prisgifves
Hvar
kunna vi få starkare bevis på kristenhetens förfall än i det sakförhållandet,
att den stora världsreligionskongressen, som hölls i Chicago,
sammankallades af protestantiska kristna. Protestanterna kunna därför
betraktas såsom ansvariga för alla dess förhandlingar. Denna kongress
var villig att prisgifva Kristus och hans evangelium för att erhålla
antikrists och hedendomens vänskap. Hedern att både öppna och afsluta
kongressens förhandlingar gafs åt påfvedömets representanter. Under
sjuttio dagar sutto representativa kristna af alla sekter tillsammans i rådplägning
med alla de hedniska religionernas representanter, och det är anmärkningsvärdt,
att medan de olika hedniska nationernas tro sorgfälligt framhölls af
deras representanter, fanns det ingen systematisk framställning af
kristendomen, ehuru olika ämnen behandlades af kristna. Huru sällsamt
synes det icke, att en sådan församling skulle försumma ett sådant
tillfälle att predika evangelium om Kristus för inflytelserika hedningar.
Skämdes Kristi evangelii representanter för Kristi evangelium? (Rom.
1:16.) Men icke nog med detta, utan där funnos sådana, som bekände
kristendomen, men som ifrigt voro sysselsatta med att nedrifva dess grundläror,
och som förtäljde de hedniska representatnerna sina tvifvel beträffande
bibelns ofelbarhet. Där funnos sådana, som bekände sig vara ortodoxa
eller renläriga kristna, men som förkastade läran om lösen, hvilken är
den enda grundvalen för sann kristen tro. Andra förnekade människans
fall och förkunnade evolutionsteorien, d. v. s. att hon aldrig skapades
fullkomlig, att hon aldrig föll, och att hon följaktligen icke behöfde
någon återlösare, att hon, allt-[116]sedan
hon skapades i ett mycket lågt tillstånd, långt ifrån ”Guds afbild”,
småningom höjt sig och befinner sig ännu i en evolutionsprocess,
hvilken lag åstadkommer ett urval af de bästa. Och detta, som är själfva
motsatsen till bibelns lära om lösen och återställelse, var den mest
omtyckta uppfattningen.
Vi
meddela några korta citat, hvilka till fullo bestyrka sanningen af våra
uttalanden. Rev. Theodore Mungar Från New Haven sade:
”Kristus
är något mer än den jude, som afrättades på Golgata. Kristus är mänskligheten,
såsom den utvecklas under Guds makt och nåd, och hvarje bok, som är
inspirerad af detta faktum [icke
att Jesus var Gods smorde son, utan att mänskligheten som ett helt utgör
Kristus, den smorde]
tillhör den kristna litteraturen.”
Han
afsätter alltså Kristus från tronen och låter den stackars fallna mänskligheten
intaga hans plats.
Rev.
d:r Rexford från Boston sade:
”Jag
önskade, att vi alla måtte erkänna, att en uppriktig tillbedjan, som
sker hvar som helst i hela världen, är en sann tillbedjan ... Den
oskrifna men i denna stund förhärskande trosbekännelsen, antager jag,
är den, att hvilken tillbedjare som helst i hela världen, som böjer sig
inför det renaste ljus, som lyser för honom, har tillträde till himlens
högsta välsignelser.”
Han
anslog säkerligen grundtonen i den nu förhärskande religiösa känslan,
men talade aposteln Paulus på detta sätt i Aten till dyrkarne af ”en
okänd Gud”, eller försvarade Elia på detta sätt Baals präster?
Paulus förklarar, att man endast genom tro på Kristi offer för våra
synder äger tillträde till Gud, och Petrus, säger: ”Det är icke något
annat namn under himmelen, bland människor [117]
gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta.! – Apg. 4:12; 17:23-31; 1
Kon. 18: 21, 22.
Rev.
Lyman Abbot, pastor i Plymouth kongregationalistkyrkan, Brooklyn, N.Y., förklarade
angående den gudomliga uppenbarelsen:
”Vi
tro icke, att Gud har talat endast i Palestina och till de få, som funnos
i denna lilla provins. Vi tro icke, att han talat i kristenheten och varit
stum på alla andra håll. Nej, vi tro, att han är en Gud, som har talat
i alla tider och i allar åldrar.”
Men
huru talade han då till Baals profeter? Han har icke uppenbarat sig själf
utom för sitt utvalda folk, det köttsliga Israel i den judiska äldern
och det andliga Israel i evangelieåldern. ”Eder allena bland alla släkter
å jorden har jag särskildt låtit mig vårda om.! – Amos 3:2; 1 Kor.
2:6-10.
Läran
om en ställföreträdande försoning åberopoades sällan, och många förkastade
den helkt öppet såsom en relik från det förflutna och ovärdig denna
upplysta tid. Endast några få röster höjdes till dess försvar, och
dessa utgjorde icke endast ett mycket litet fåtal i
kongressen, utan deras uppfattningar blefvo också tydligen
ringaktade.
*
* *
I
ett sådant olyckligt tillstånd befinner sig detta stora system, som nu
bringas till doms inför den församlade världen, detta system, som stolt
kallar sig kristenhet (Kristi rike), men som Kristus förkastar och mycket
lämpligt benämner ”Babylon”. Huru uppenbart orimligt är det icke
att tillämpa namnet kristenhet på denna världens riken! Hafva
profeterna framställt någon sådan bild af Guds härliga rike? Skall den
store Fridsfursten gå omkring och bedja nationerna erkänna hans
myndighet och välde? Skall [118]
han
bedja om allmosa från den fattigaste bonde eller eftersträfva de rikas
ynnest? Skall han nödga sina undersåtar att uppbjuda sin yttersta kraft
för att stödja hans vacklande tron? O nej! Med värdighet och myndighet
skall han, när den bestämda tiden kommer, taga till sig sin stora makt
och börja sin härliga regering, och hvem kan då spärra hans väg?
Sålunda
förefinnes ett allmänt sammanbindande af alla både kyrkliga och
borgerliga makter, ty de bero ömsesidigt af hvarandra. Och med dessa äro
alla de rikas, de storas och mäktigas intressen oupplösligt förenade.
De kyrkliga makterna, som skriften hänvisar till såsom himmelens krafter
(de nominella andliga makterna), närma sig nu äfven hvarandra.
”Himmelen själf hoprullas såsom en bokrulle.” – Es. 34:4; Nah.
1:10.
*
* *
Vi
mena icke, att alla kristna tillhöra Babylon. Tvärtom! Liksom Herren erkänner
alla i Babylon hvilka äro honom trogna, och nu säger till dem: ”Gån
ut från henne, I mitt folk”, så göra äfven vi. Och vi glädjas
att tro, att det finnes tusental, som icke böjt sina knän för vår tids
Baal: Mammon, stolthet och ärelystnad. Några hafva redan tydligt gått
ut från henne, och de öfriga profvas nu på denna punkt, innan plågorna
utgjutas öfver Babylon. De, som älska jaget, popularitet, världslig
framgång och människors pris mera än Herren, och som vörda mänskliga
teorier och system mera än Herrens ord, skola icke gå ut, förrän
Babylon faller och de komma genom den ”stora bedröfvelsen”. (Upp.
7:9, 14.) Men sådana komma icke att räknas värdiga att dela riket. Jämför
Upp. 2:26; 3:21; Matt. 10:37; Mark. 8:34, 35: Luk. 14: 26, 27.