STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

  SJUNDE KAPITLET.

 STUDY VII

NATIONERNAS FÖRSAMLANDE OCH ELEMENTENS FÖRBE

REDELSE FÖR GUDS VREDES STORA ELD. 

Huru och hvarför nationerna församlas. – De sociala elementen beredas för elden. – Hopandet af skatter. – Fattigdomens tillväxt. – Social gnidning leder till antändning. – Dömas de rika stundom alltför hårdt. – Själfviskhet i förening med frihet. – Huru de rika och fattiga betrakta oberoende. – Nuvarande förhållanden kunna icke fortsätta. – Förnuftiga och oförnuftiga uppfattningar från arbetarnas sida. – Lagen om tillgång och efterfrågan. – Utländsk industriell konkurrens eller den ”gula faran”. – Nationella utvidgningsplaner besläktade med industriella intressen. – Jättar i dessa dagar. – Slafveriet och den moderna träldomen. – Massorna mellan tvänne kvarnstenar. – Nöden världsvid och mänskilg hjälp fårfäng.

“Därför mån I vänta på mig, säger Herren, och på den dag, då jag står upp för att taga mitt rof.  Ty mitt beslut är fattadt, att jag skall församla folk och hämta tillhopa konungariken för att utgjuta öfver dem min ogunst, all min vredes glöd; ty af min nitälskans [vredes] eld skall hela jorden förtäras.  Ty då skall jag gifva åt folken nya, renade läppar, så att de allesammans åkalla Herrens namn och endräktigt tjäna honom.“ – Sef. 3:8, 9.

NATIONERNAS församlande i dessa sista dagar är en märklig uppfyllelse af denna profetia.  Moderna uppfinningar ha bringat världens yttersta ändar i en så nära beröring med hvarandra, som hittills varit okändt.  Detta har redan nödvändiggjort mellanfolkliga lagar, som hvarje nation måste iakttaga.  Världsutställningar ha ock blifvit en följd däraf.  Den ena nationens portar måste nu mera stå öppna för den andra.  De civiliserade folken äro icke längre främlingar på hela jorden, och olikheten i språk kan icke mera förhindra världshandeln.  Bekvämt inredda fartyg och järnvägar föra affärsmän, sändebud och turister till de mest aflägsna trakter, och dessa återvända med nya idéer och uppslag til nya företag.  Äfven hednafolken [120] uppvakna från århundradens sömn och se främlingarna med förundran samt sända sina representanter till främmande land för att draga nytta af deras underbara uppfinningar.  På Salomos tid ansågs det underbart, att drottningen af Saba kom 500 (eng.) mil för att höra Salomos vishet, men nu resa tusental, som icke ens äro kända för offentligheten, öfver hela världen, och på mindre än 80 dagar kan man bekvämt resa omkring jorden.

Nationerna äro i sanning församlade i gemensamt intresse och verksamhet men, ack, icke i broderlig kärlek, ty själfviskhet är driffjädern i allt.  Företagsamheten, byggandet af järnvägar, ångbåtar, telegraf, telefon etc. och handeln, allt förestafvas och behärskas af själfviskhet.  Ja, det är att frukta, att andra bevekelsegrunder än ren kärlek till Gud och mänskligheten utgöra drifkraften äfven i evangelii förkunnelse och människovänliga företag.  Själfviskhet har församlat och beredt nationerna för den vedergällning, den anarki, som beskrifves såsom ”Guds nitälskans eld” eller vrede, som kommer att förtära den nuvarande sociala ordningen, den nuvarande världen. (2 Pet. 3:7.)  Men Gud har i sin försyn öfvervakat de mänskliga angelägenheterna till fullbordande af sina egna syftemål, hvarför detta församlande ändock kan tillskrifvas honom.  Denna Guds dom kommer därför att drabba alla nationer samt blifva kort och afgörande. – Rom. 9:28;  Es. 28:22.

De sociala elementen beredas för elden.

Då vi blicka omkring oss, se vi ”elementen” hålla på att beredas för denna dags eld.  Själfviskhet, kunskap, rikedom, ärelystnad, hopp, missnöje, fruktan och förtviflan utgöra de gnistor, som komma att sätta världens lidelser i brand, och de sociala [121] elementen skola försmälta af hettan.  Underbara förändringar ha inträffat i synnerhet under de sista 40 åren.  Tillfredsställelsen har försvunnit; rika och fattiga, män och kvinnor, lärda och olärda, alla äro otillfredsställda.  Alla gripa efter ”rätigheter” och beklaga sig öfver ”oförrätter”, men därvid se de blott på sin sida af saken, emedan de äro förblindade af själfviskhet.  Följden däraf kommer att blifva, hvad profeten förutsäger, att hvarje mans hand skall vändas mot den andras.  Detta åter skall leda till slutkatastrofen.  Guds ord, lärdomarna från det förflutna och den gyllene regeln åsidosättas allmänt.  Men snart skall dårskapen och orättvisan i detta handlingssätt blifva tydlig för alla klasser, ty alla komma att lida förfärligt i denna nöd, men i synnerhet de rika.  Luk. 12:15-20 kan tillämpas på de rika i vår tid.  Ja, den förutsagda mörka natten (Es. 21:12; 28:12, 13, 21, 22; Joh. 9:4) nalkas hastigt, och som en snara skall den komma öfver hela världen.  Då skall man kasta sitt silfver ut på gatorna och akta sitt guld som orenlighet.  Deras silfver och guld skall icke kunna rädda dem på Herrens vredes dag, ty det har varit för dem en stötesten till missgärning. – Hes. 7:19.

Hopandet af skatter.

Det är tydligt, att större rikedomar hopas i vår tid än vid någon föregående, och att de rika lefva mera öfverdådigt än någonsin förut.  (Jak. 5:3, 5.)  Därom lämnar dagspressen många bevis.  Den gamle Gladstone såg det redan på sin tid och sade vid ett tillfälle:

”Under en mansålder ha större rikedomar blifvit hopade än under alla 19 århundradena alltsedan Julius Cæsars tid tillsammantagna.” [122]

”Boston Globe” har offentliggjort följande:

”Under loppet af 50 år ha millionärernas antal i Förenta Staterna ökats från 6 till 4, 600.  Däribland äro 21 ”järnvägskungar”, som tillsammans (år 1890) förfogade öfver 3,000,000,000 dollars.  Af dessa millionärer komma 1,319 på dubbelstaden New York-Brooklyn, och de fem största af dem ha en daglig inkomst af:  W. W. Astor 23,277 dollars, J. D. Rockerfeller 20,853, J. Goulds sterbhus 11,068, C. Vanderbilt 11,090 och W. K. Vanderbilt 10,397 dollars, allt enligt låg beräkning.”

”Niagara Falls Review” betecknar det som en stor fara för Amerikas institutioner, att sådana kolossala rikedomar hopas på få händer, och uppgifver, att 9 af de rikaste millionärerna (de fem förut nämnda jämte Flagler, Blair, Sage och Huntington) tillsammans förfoga öfver 720,000,000 dollars, och att släkten Vanderbilt jämte de 9 medintressenterna i Standard Oil Company (petroleumbolaget) äga en sammanlagd förmögenhet af 579,000,000 dollars.  Härtill fogar tidningen:

”Det är alldeles omöjligt, att dessa människor kunna förbruka mer än blott en liten bråkdel af sina årliga inkomster.  Och det erfordrades endast 20 år för att hopa dessa rikedomar på nio eller tio mäns händer.  Häri ligger alltså faran.  På tjugufem år till skulle dessa nio familjers förmögenhet uppgå till 2,754,000,000 dollars.  Denna penningaristokrati är farligare än den engelska bördsaristokratien, som amerikanerna anse vara så skadlig för England.  Det värsta är, att ingen mänsklig makt förmår sätta en gräns för den växande rikedomen.”

Dessa exempel på hopande af skatter äro från Förenta Staterna, men samma förhållande råder öfver hela världen.  Till och med i Kina och Japan har det på senare tiden uppstått millionärer. [123]

Fattigdomens tilväxt.

Men är det sant, att det finnes fattiga och behöfvande människor, då så många hopa så stora rikedomar?  Är det icke deras eget fel, när friska människor icke finna sin utkomst?  Så tänka många rika, som själfva voro fattiga för 25 år sedan.  Men de förgäta, att då fanns det rika tillfällen till arbetsförtjänst, under det att nu många med bästa vilja i världen icke kunna erhålla något arbete.  Därför ha de rika ofta svårt att förstå de fattigas nöd, hvilkas antal hastigt ökas.  Faktum är emellertid, att äfven de bland de bättre lottade, som ha hjärta för de fattigas nöd, mycket väl märka, att det är omöjligt att så förändra de sociala förhållandena, att varaktig hjälp kunde erhållas.  Så göra de sitt bästa för att hjälpa dem, som stå närmast, och söka att glömma de öfriga.  I ett nummer af ”Forum” läsa vi:

”Aldrig har det mänskliga hjärtat så ifrigt som nu längtat efter sant broderskap.  Aldrig har den civiliserade världen haft detta ideal för ögonen så mycket som nu.  Och dock hör man oskyldigas rop till följd af kränkt rättvisa, ropet af millioner, som hålla på att krossas under den nuvarande samhällsordningens hjul, uppstiga i alla civiliserade länder såsom aldrig tillförne.  Ropet från Ryssland blandar sig med ropet från Irland.  Alla utkastade i alla stora städer både i Europa och Amerika förena sig i ett mäktigt, genomträngande rop om rättvisa.  Endast i London lefva mer än 300,000 människor på afgrundens brant, människor, hos hvilka hvarje pulsslag slår af fruktan för att de skola mista den lilla håla, som de kalla sitt hem.  Ännu lägre befinna sig öfver 200,000, som aldrig få äta sig mätta, och ännu ett steg vidare finna vi 300,000, som långsamt dö hungersdöden, och hvilkas hela lif är en [124] dödskamp.  Men på ett ännu lägre stadium befinna sig de hemlösas armé.  Dessa, som äro omkring 33,000, kunna icke förskaffa sig något logi, icke ens det eländigaste kyffe.  De sofva utan något skydd året rundt och kunna påträffas i hundratal hvarje natt på de kalla stenarna vid Temsens stränder.  Somliga kunna ha en tidning att lägga på de fuktiga stenarna, men största delen kunna icke ens bestå sig med denna lyxartikel.” 

Någon torde anse, att detta är öfverdrifvet, men om också endast hälften vore sant, så vore det ändock beklagansvärdt.

Missnöje, hat och gnidning, 
som hastigt påskynda social förbränning.

Huru man än förklarar för arbetarna, att samhället nu har bättre anordningar än någonsin förut, får man ofta det icke orätta svaret, att de icke åstunda fattigunderstöd eller friplatser på sjukhus, utan de åstunda ett ärligt arbete för att i sitt anletes svett förtjäna ett anständigt uppehälle för sig och sin familj.  Arbetaren märker mycket väl, att det alltmer beror på ynnest och inflytande att få arbete, och att de mindre företagen undanträngas af storindustrien, medan millionärernas antal förökas och maskiner förminska det mänskliga arbetets värde.  Alla måste medgifva, att förhållandena äro osunda, men beträffande botemedlen äro icke alla eniga.  Många söka hjälp i orätt riktning, medan andra icke vilja höra talas om någon hjälp, förrän de fått tillfälle att draga nytta af nuvarande förhållanden.  Till belysning häraf meddelas följande citat ur ett tal, som hölls vid arbetarnas trettonde världskongress i Chicago:

”Arbetarrörelsen är framfödd af hunger, hunger efter bröd, värme, kläder och nöje.  I mänsklighetens [125] sträfvamdem mot lycka söker hvarje individ sitt ideal och åsidosätter ofta med stoiskt lugn alla andra.  Det industriella systemet hvilar på djäfvulens hårda regel: ’Enhvar är sig själf närmast.’  År det underligt, att de, som lida mest under denna själfviska regel, organisera sig för att störta djäfvulens regeringssystem?”

Kunna vi förvåna oss öfver dylika tal, då tidningarna berätta om balklädda damer, smyckade med juveler til ett värrde af öfver 1,000,000 dollars, om att 10,000 dollars betalats för en bordsservis, 50,000 dollars för 2 artistiska vaser, 350,000 dollars för en rashäst, att en änka i Boston betalat 50,000 dollars för sin döda mans likkista, och att en annan ”dam” utgifvit 5,000 dollars för att begrafva en hund, samt att New Yorks millionärer betala ända till 800,000 dollars för en enda lustjakt.  Kunna vi undra på att dylika saker uppväcka afund, hat, ondska och strid i de opånyttfödda massornas hjärtan.  Och dessa känslor komma att mogna och slutligen i den stora nödens tid utföra alla köttets och djäfvulens gärningar.

I en tid, då 100,000 utblottade grufarbetare från Pennsylvanien ströfvade omkring på landsvägarna likt boskap och sökte föda, hölls i New York en storartad bal, vid hvilken 144 penningfurstar utvecklade den yttersta prakt och ståt.  Det var en af de stora händelserna i en s. k. kristen nation.  ”Hvilken motsats”, utropar ”Messias Härold”.  ”Och det finnes intet botemedel därför.  Så skall det förblifva, tills han kommer.”

”Tills han kommer”? – Nej, rättare, då han har kommit, medan han församlar sina utvalda och sålunda upprättar sitt rike, hvars införande kommer att ”krossa” det nuvarande sociala systemet i en tid af stor nöd och anarki.  (Upp. 2:26, 27; 19:15.)  [126] Såsom det var i Lots dagar, så skall det ock vara i Mäqnniskosonens dagar.  Såsom det var i Noas dagar, så skall det ock vara i Människosonens (parousia) närvaro. – Matt. 24:37; Luk. 17:26, 28.

Blifva de rika för hårdt dömda?

Ja, i många fall, dock gifves det tidningar och politiker, som i det hela träffa en ganska rätt dom.  Men Guds barn böra vara hofsamma i sitt omdöme om de enskilda rika.  Herrens dom öfver dem såsom en klass är sträng, men mot de enskilda skall han bevisa nåd; ty då han förstört deras afgudar af silfver och guld, skall han välsigna sådana bland dem, som öfvergifva sin själfviskhet och stolthet.  Som en hjälp till att fälla ett hofsamt omdöme böra vi ihågkomma att begreppet rik är mycket tänjbart, och att många, som de mycket fattiga skulle anse rika, äro bland de bästa och mest välvilliga människor, af hvilka somliga offra stora summor på människovänliga företag.  Och de, som göra detta af ett godt hjärta och icke för människors pris, skola erhålla sin belöning och ha full rätt till sina medmänniskors aktning.

Det går lätt att kristisera millionärerna, men vi bedja våra läsare att icke tänka alltför hårdt om dem.  De så väl som de fattiga äro i många afseenden fångna under det nuvarande sociala systemet.  Seder och bruk ha slagit deras hufvud och hjärtan i bojor.  Falska begrepp om kristendom, hvilka både fattiga och rika godkänt under århundraden, ha ännu stor makt öfver deras sinnen.  De tro sig handla rätt, då de göra såsom andra människor, och därför  bruka de sin tid och skicklighet på affärer.  Därvid måste deras vinst blifva större, än hvad händers arbete kan inbringa, emedan maskiner skapa rikedom i vår tid. [127]

I besittning af rikedom känna de sig förpliktade att utgifva något däraf.  De sluta därvid, att det är bättre att utdela det såsom löner för arbete än i form af gåfvor.  Baler, festmiddagar, lustjakter etc. torde af dem anses såsom nöjen för dem själfva och deras vänner och såsom en hjälp för deras mindre lyckliga grannar.  Är icke denna uppfattning delvis sann?  En middag på 12,000 dollars eller en båt för 800,000 dollars kommer många slaktare, bagare, blomsterhandlare, skräddare, juvelerare, snickare, mekaniker etc. till godo, förutom det att båten kräfver en hel besättning, som därigenom får arbetsförtjänst.

Som förhållandena nu äro, är det således mycket bättre för de mindre bemedlade, om de rika lefva öfverdådigt, än om de lefde inskränkt.  Deras smak för diamanter t. ex. bereder sysselsättning åt tusental, som annars skulle föröka de arbetslösas antal.  Och om de rika betrakta sina öfverdrifter såsom barmhärtighet, så följa de endast samma falska tanke som åtskilliga af medelklassen, då de anordna basarer och fester för välgörande ändamål.  Vi försvara icke deras handlingssätt utan söka blott framhålla, att deras öfverdåd icke med nödvändighet är bevis på kärlekslöshet.  Mången torde ock tänka, att om han skulle utdela sin dagliga inkomst, så behöfde han en skara människor till att verkställa det, och att medlen då kanske icke komme de mest behöfvande till del, emedan själfviskhet är så allmän, att endast få kunde anförtros att utdela en större summa.  Männen äro nämligen för mycket upptagna och damerna för fina till att uppsöka de eländiga kvarteren i storstäderna och själfva verkställa utdelningen.  När de voro fattiga, torde de önskat få sådana tillfällen till att göra godt, men själfviskhet, [128] högmod och sociala fördomar ha motverkat deras ädlare känslor, så att frukten uteblifvit.

Härmed ha vi icke på något sätt godkänt de rikas själfviska slöseri, som Herren fördömer såsom orätt.  (Jak. 5:5.)  Men genom att betrakta dessa olika sidor af frågan kan omdömet blifva mera sundt och sympati uppstå för dem, hvilka ”denna världens gud förblindat” med dess rikedom, att deras omdöme förvändts från rättvisa, och hvilka Herren kommer att straffa så hårdt.  Denna ”världens gud” förblindar också de fattiga, så att en orätt väg för dem synes rätt.  Sålunda leder han båda parterna i striden.

Men ehuru ursäkter kunna finnas för rikedomars hopande på få händer, ehuru de rika vinna sin rikedom under de lagar, som styra alla, ehuru många rika äro välvilliga, och ehuru många fattiga skulle vara mera tyranniska än de rika, om de vore i de rikas ställe, förklarar Herren det oaktadt, att innehafvare af rikedom skola ställas till ansvar just i denna punkt, emedan de, då de upptäckte missförhållandena, icke sökte att på egen bekostnad utfinna en plan till att afhjälpa dem.

Till belysning på den alltmer omfattade tanken, att det är samhällets plikt att antigen låta naturens rikedomar (jord, luft och vatten) vara fritt tillgängliga för alla eller ock, om dessa lämnas i händerna på några få, draga försorg om dagligt arbete för de öfriga, anföra vi följande ur en tidning:

”En liten, dåligt klädd flicka, som gick i en småbarnsskola i New York, frågade en morgon sin lärarinna ifrigt: ’Älskar ni Gud?’  ’Ja’, sade hon. ’Men jag gör det icke’, sade barnet med häftighet, ’jag hatar honom.’ Lärarinnan fann detta besynnerligt och begärde en förklaring.  ’Nå väl’, sade flickan, ’han låter vinden blåsa, fastän jag har inga [129] varma kläder, han låter det snöa, fastän jag har hål på mina skor, han låter det blifva kallt, fastän vi icke ha något bränsle, och han låter oss bli hungriga, fastän mamma icke har något bröd till vår frukost.’  Det är svårt, tillägger tidningen, om vi erinra oss Guds materiella rikedomar för jordens barn, att efter läsningen af denna berättelse med tålamod se välmågan hos de rika hädare, som i likhet med den lilla okunniga flickan beskylla Gud för fattigdomens elände.”

Dock är det icke mycket att vänta från de världsliga, ty själfviskhet är världens ande.  Därför vända vi oss till de stora och rika, som bekänna sig vara kristna.  Men äfven dessa lägga hvarken sig själfva eller sin rikedom på Guds altare i evangelii tjänst, ej heller för att lindra timlig nöd.  Evangelium först och främst, naturligtvis;  det bör få all vår tid, begåfning, inflytande och medel.  Men hvarest det till följd af falska uppfattningar blifvit undanträngdt, där finner säkerligen det invigda hjärtat mycket att göra för sina medmänniskor, såsom nykterhetsarbete, sociala reformer etc.  Men högst få rika, få millionärer äro upptagna därmed; det är i allmänhet de fattiga eller medelklassen, som arbeta därpå.  Om några af världens millionärer ägde så mycket af Kristi ande och använde sina medel och sin egen samt skickliga medhjälpares tid och kraft i denna riktning, hvilka sociala reformer skulle icke världen då få bevittna på ett år!  Trusters och korporationers förmåner framför andra skulle bortfalla och det allmänna bästa på allt sätt befrämjas.  Men det är orimligt att vänta en sådan användning af rikedomen, ty ehuru många rika bekänna Kristus, veta de i likhet med den öfriga världen mycket litet om sann kristendom:  tro på Kristus såsom en personlig återlösare och full invigning [130] af allt till hans tjänst.  De vilja hellre kallas ”kristna” än ”hedningar” eller ”juder”, emedan Kristi namn nu är populärt, äfven om hans verkliga läror icke äro mera omtyckta nu, än då han blef korstäst.

Guds ord bekräftar också, att Gud utvalt icke många rika eller visa till att blifva rikets arfvingar utan hufvudsakligast dem, som äro fattiga och föraktade i denna världens ögon.  För en rik är svårt att ingå i himmelriket.  Det är lättare, att en kamel går genom ett nåsöga*, än att en rik kommer in i Guds rike. – Matt. 19:23, 24.

[Det sages, att “nålsöga“ var namnet på en liten port i de forntida städernas murar, hvilken användes efter solnedgången, då de större portarna tillslötos af fruktan för fienders angrepp.  De beskrifvas såsom varande så små, att en kamel kunde gå därigenom endast på sina knän, och sedan lasten blifvit aftagen från hans rygg.  Bilden synes innebära, att en rik behöfde aflägga sin börda och knäböja, innan han kunde göra sin kallelse och utkorelse fast til en plats i Guds rike.]

Ack, de stackars rika!  De skola genomgå förfärliga erfarenheter.  Deras rikedom är icke endast ett hinder för att få del af Guds rikes ära och härlighet, utan äfven här komma dess förmåner att blifva af kort varaktighet.  ”Nu väl, I rika, gråten och jämren eder öfver det elände, som skall öfvergå eder...I hafven samlat eder skatter på de yttersta dagarna.”  De rikas gråt och jämmer kommer snart att höras, och kunskapen därom borde aflägsna all afund och girighet från allas hjärtan och i stället fylla dem med sympati för de stackars rika, en sympati, som dock icke önskar ändra Guds dom utan erkänner hans visdom och godhet, då man vet, att den kommer att hos alla, både rika och fattiga, rätta hjärtat och öppna ögonen för rättvisa och kärlek.  De rika skola dock finna den strängare, emedan förändringen blir mycket större och mera våldsam för dem.

Men hvarför kunna icke förhållandena såsmåningom ändras, att rikedom och bekvämlighet blir lika för alla?  Emedan världen icke styres af kärlekens konungsliga lag utan af själfviskhetens.

Själfviskhet i förening med frihet.

Den kristna läran befrämjar frihet, och frihet leder till kunskap och bildning.  Men frihet och kunskap äro farliga för släktets välfärd, om icke kärlekens konungsliga lag åtlydes till både bokstafven och anden.  Namnkristenheten har därför vunnit frihet och kunskap endast för att så mycket bättre förstå att utöfva sin själfviskhet.  Som en följd däraf är också missnöjet stort i kristenheten, och andra nationer blifva delaktiga däraf i den mån, som de mottaga kristendomens kunskap och frihet utan att mottaga Kristi ande, kärlekens ande.

Gamla och nya testamentet fostra frihet, men icke direkt utan indirekt.  Lagen förpliktade tjänarna att vara lydiga, men den försäkrade också, att orättvisa herrar skulle drabbas af Jehovas dom.  Nya testamentet gör på samma sätt. Se Kol. 3:22-25; 4:1.  Men bibeln betygar också, att medan människorna äro olika begåfvade i intellektuellt, moraliskt och kroppsligt afseende, har Gud dragit försorg om en full återställelse till samma fullkomlighet för alla; att alla, rika och fattiga, trälar och fria, visa och ovisa må genom tro på Kristus återvända till gudomlig ynnest.

Det är alltså icke förvånande, att judarna voro ett frihetsälskande folk och hade namn om sig att vara ett upproriskt släkte, som icke fördrog främmande inkräktare, så att deras besegrare icke funno något annat sätt att underkufva dem än att i grund förstöra dem såsom en nation.  Ej heller är det förvånande, att äfven icke kristna statsmän betraktat bibeln såsom [132] frihetens hörnsten; att bibeln medfört frihet och därmed också bildning och högre känslor.  Därför undertryckte påfvedömet på sin tid bibeln och åstadkom därigenom de ”mörka åldrarna”.  Men då bibeln genom reformationen åter kom till sin rätt, uppstod åter frihet, kunskap och framsteg bland folket.  Där bibeln finnes, råder alltså frihet och upplysning, och i de länder, där bibeln är friast, där är också folket friast, mest upplyst och bildadt samt tillgängligt för framsteg i alla riktningar.

Men namnkristenheten har, såsom vi bemärkt, mottagit frihet och upplysning från bibeln, medan dess kärlekslag (den fullkomliga frihetens lag, Jak. 1:25) allmänt blifvit åsidosatt.  Tänkande människor ha uppvaknat just öfver det faktum, att kunskap i förening med frihet åstadkommer mycket godt, om den uppbäres af kärlek, men och mycket ondt, om den brukas i själfviskhetens tjänst.  Just detta förhållande är det, som nu hastigt bereder de sociala elementen för ”elden” och vedergällningen på ”hämndens dag”.

Kemister ha ofta funnit, att nyttiga element plötsligt blifva giftiga genom en förändring af stoleksförhållandena.  Så förhåller det sig ock med välsignelserna af kunskap och frihet, då de sammanblandas med själfviskhet.  Till en viss grad har denna förening gagnat mänskligheten, men den plötsliga tillväxten af kunskap har upphöjt själfviskheten på tronen.  Själfviskheten regerar, och kunskap och frihet äro dess tjänare.  Med dessa behärskar den världen, och därigenom bringas äfven dess värdefulla element i strid med rättfärdighet och frid.  Under sådana förhållanden tjänar kunskapen för det mesta själfviska intressen, och friheten hotar att blifva själfsvåld, som åsidosätter andras friheter och rättigheter.  Därför utgör nu själfviskhet, kunskap [133] och frihet en trefaldig ond makt, som för närvarande öfverväldigar kristenheten.  De rika och tongifvande äro nu dess verktyg, men snart komma massorna att blifva samma onda makts verktyg.

Nästan alla i de civiliserade länderna behärskas af denna makt, och den föder hos alla sina undersåtar ett lidelsefullt begär efter makt, fördelar och upphöjelse.  De fåtaligga helgonen, som söka andras nuvarande och framtida välsignelse, utgöra en så liten bråkdel, att de knappt kunna räknas med som en faktor i närvarande tid.  De äro också oförmögna att utföra det goda, som de längta efter, till dess de blifvit förhärligade med sin Herre samt iståndsatta och befullmäktigade att såsom Guds rike välsigna världen.  Och så länge som de äro i köttet, ha de ännu behof af att vaka och bedja, på det icke deras högre kunskap och frihet må komma under själfviskhetens herravälde och blifva till fördärf.

Huru de rika och de fattiga betrakta oberoende.

Massorna hafva helt nyligen kommit till frihet och oberoende.  Kunskapen har brutit personliga och politiska fjättrar; politisk jämlikhet har icke frivilligt lämnats utan genom tvång, tum för tum.  Högmod och själfviskhet delar nu världen i två fientliga läger.  De rika kämpa för att bibehålla och föröka sin rikedom och makt, och de fattiga kämpa för arbetets rättighet att få en anspråkslös del af lifvets bekvämligheter.  (Se Amos 8:4-8.)  Många bland de rika tänka sålunda:  ”Massorna hafva nu fått rösträtt och oberoende.  Må det göra dem mycket godt!  De skola dock finna, att begåfning spelar en stor roll i lifvet, och att denna hufvudsakligen finnes hos de rika.  Om de blott hofsamt och lagligt bruka sin frihet, så äro vi befriade från mycket ansvar.  Fordom, då massorna voro underlydande, hade [134] hvarje adelsman ansvar emot dem, som stodo under hans omsorg.  Men nu äro vi fria att tänka blott och bart på oss själfva.  Deras frihet är en förtjänst för oss, och folket skall naturligtvis göra sitt bästa för sin välfärd, såsom vi göra för vår.  Massorna äro icke längre våra skyddslingar utan våra medtäflare.  Men de skola snart få erfara, att politisk jämlikhet icke gör människor jämlika, och att en aristokrati af begåfning och rikedom skall träda i stället för bördsaristokratien.”

Några bland massorna svara tanklöst:  ”Vi äro oberoende och starka nog att hjälpa oss själfva.  Se till att vi icke öfverlista eder!  Lifvet är en kamp om rikedom, och vi äro flera till antal.  Vi organisera strejker och bojkotter och skola föra vår vilja igenom.”

Om den förutsättningen är riktig, att alla människor äro oberoende af hvarandra, och att hvar och en bör sörja endast för sig själf utan hänsyn till andras bästa, då vore också denna uppfattning om kampen efter rikedom riktig.  Och just denna princip af själfviskhet och oberoende synas alla klasser alltmer följa.  Kapitalisterna (med ädla undantag) se på sitt bästa och betala vanligen så litet som möjligt för arbetet, och äfven arbetarna (med ädla undantag) se blott på sitt bästa och fordra så mycket som möjligt för sina tjänster.  Huru kan då den ena klassen förebrå den andra, då båda handla efter samma bevekelsegrunder.

Den gamla seden, att bildade och förmögna besökte de fattiga och bistodo dem med råd och dåd, har till följd af denna uppfattning alldeles försvunnit.  Enhvar sörjer nu för sig själf och låter den andra göra på samma sätt.  I vissa afseenden och för somliga kan detta vara godt, men för andra åter medför det svårigheter, då de genom oerfarenhet, [135] oförsiktighet, slösaktighet, maklighet, svaghet eller motgångar falla offentliga anstalter till last.

Faktum är emellertid, att hvarken rika eller fattiga äro oberoende af hvarandra.  Ej heller borde de handla så, som om de vore det.  Mänskligheten är en familj; Gud ”har gjort hela människosläktet af ett blod”.  (Apg. 17:26.)  Alla människor äro bröder, barn af en fader, Adam, som själf var son åt Gud.  (Luk. 3:38.)  Och Gud öfverlämnade jorden med dess fullhet såsom en förläning åt allas gemensamma omsorg.  Alla ha därför anspråk på Guds gåfvor, ty ännu är ”jorden Herrens, och allt hvad därpå är”.  Syndafallet och dess straff, döden, har gjort alla människor mer eller mindre kroppsligt, intellektuellt och moraliskt ofullkomliga, så att hvar och en behöfver och borde få den andres sympati och hjälp i den mån, som han är ofullkomlig och foljaktligen intellektuellt, moraliskt och kroppsligt beroende.

Om kärlek vore drifkraften i alla människors hjärtan, så skulle hvar och en med glädje göra sin del för det allmänna bästa, och alla skulle då lika åtnjuta det nödvändiga samt några bekvämligheter i lifvet.  Detta skulle innebära ett visst mått afsocialism.  Men kärlek är icke drifkraften hos människor, och därför kan icke nu en sådan plan genomföras.  Själfviskheten behärskar fastmer till och med nästan hela kristenheten, och dess bittra frukter mogna nu hastigt för den stora vinskörden. – Upp. 14:19, 20.

Ingenting mindre än 1) en massomvändelse eller 2) en högre makts ingripande kunde nu återföra världen från själfviskhetens väg och in på kärlekens.  Men icke ens den mest förhoppningsfulle tror på en sådan omvändelse.  Ty namnkristenheten har lyckats att till det yttre omvända jämförelsevis få af jordens milliarder, och de sanna omvändelserna [136] från världens själfviska ande till Kristi kärleksfulla, ädelmodiga ande äro ändå färre.  Detta hopp är därför fåfängt.  Det enda hoppet är alltså en högre makts ingripande, och just detta har Gud utlofvat i och genom Kristi tusenåriga rike.  Gud förutsåg, att det skulle erfordras ett tusen år till att utrota själfviskheten och återupprätta kärleken i dess ställe; därför har han bestämt dylika ”återställelsens tider”.  (Apg. 3:21.)  Under tiden se dock några få, som verkligen längta efter kärlekens regering, att mänskliga medel omöjligen kunna åstadkomma det, emedan de rika icke godvilligt vilja uppgifva sitt öfverflöd och massorna icke skulle dra försorg om sitt uppehälle, om icke nödtvång och girighet förefunnes.  Så inrotad är nämligen själfvisk maklighet hos somliga och slöseri och oförsiktighet hos andra.

Hvarför nuvarande gynnsamma förhållanden 
icke kunna fortsätta.

Någon torde säga, att faran för att de rika skulle förtrycka och uthungra de fattiga eller att de fattiga skulle genom anarki förinta de rika icke är större nu än förut, då ju rika och fattiga lefvat tillsamman i sex tusen år.  Men detta är ett misstag.  Förhållandena äro nu helt och hållet förändrade.  Massorna hafva nu fått smak på civilisation och bildning och skulle icke längre underordna sig den gamla tingens ordning.  Hellre skulle de dö.  Blotta mistanken om ett försök till att bereda deras barn en sådan framtid skulle leda till revolution, och denna fruktan drifver de fattiga till allt starkare protester.

Men förefinnes skäl för en sådan fruktan?  Torde icke hellre det allmänna välståndet tilväxa såsom under de sista ett hundra eller femtio åren? [137]

Vi tro icke detta, emedan iakttagelsen visar, att sådana förväntningar vore orimliga.  Det svunna århundradets blomstring var en af Guds försyn bestämd frukt af världens uppvaknande (Dan. 12:4), och medlen därtill voro maskiner, tryckpressen, ångkraften och elektriciteten.  Efterfrågan på förnödenhets- och lyxartiklar steg så plötsligt, att produktionen icke förmådde hålla jämna steg därmed.  Och då behofvet på den inhemska marknaden blef fylldt, uppvaknade också andra folk och ville hafva sin del med i framstegens valsignelser.  För en tid hade alla klasser nytta däraf.  Industrien hann blott med möda tillverka sina artiklar för spårvägar, järnvägar, ångbåtar, maskiner etc.  Sålunda uppstod allt rikare tillfällen till arbetsförtjänst, och lönerna stego i höjden.  Detta gjorde, att arbetarna kunde skaffa sig bättre näring, kläder och bostäder, och detta åter medförde en storartad omsättning, och allmänt välstånd blef följden.

Men nu har denna blomstring nått sin höjdpunkt.  Tillverkningen öfverstiger redan efterfrågan i många riktningar, eller kanske rättare förmågan att köpa.  Kina, Japan och Indien tillverka nu själfva efter mönster af de varor, som de förut köpt från Europa och Förenta Staterna, och Sydamerikas stater äro på branten af ruin och införa därför helt obetydligt för närvarande.  Detta måste leda till en kris, som för länge sedan skulle hafva utbrutit i Europa, om icke dess öfverflödiga arbetskraft och kapital funnit ett aflopp i Förenta Staterna, som nu själf hotas af samma kris.  Därtill ha krip förminskat de arbetsföras antal och genom ödeläggelse af material åstadkommit nya arbetstillfällen.  Och under de sista 25 åren ha de stående arméerna behöft stor utrustning och dessutom lagt beslag på milliontals unga män och sålunda hindrat dessa från att deltaga [138] i konkurrensen.  Men om höjdpunkten uppnåtts, så måste en återgång följa, hvilken, betraktad från mänsklig ståndpunkt och i ljuset af Guds uppenbarelse, måste leda till världshistoriens stora kris.  Arbetslönerna börja åter gå ned, trots alla ansträngningar att hålla dem uppe, produkterna tillverkas för mindre kostnad och lämna mindre förtjänst.  Hvad skola föjderna blifva, och hur snart skola de visa sig?

Sammanstörtningen kommer att blifva plötslig och våldsam.  Liksom en matros, som långsamt klättrat upp i toppen af en mast och plötsligt faller ned, eller liksom en tung pjes långsamt lyftats upp medels kuggar och block, och som plötsligt faller och i sitt fall förorsakar långt större förödelse, än om den aldrig lyftats upp, så torde mänskligheten, efter att kulturen lyftat den så högt, att den (på grund af själfviskhet) icke kan komma högre, först långsamt sjunka och därefter, då sammanhållningen brister, fullständigt ödeläggas.

Då den fruktan, man i början had för att maskinerna skulle förorsaka arbetsbrist, icke strax besannades, ha många tänkt, att arbetsbesparande maskiner icke äro fiender till det mänskliga arbetet.  Det må också tagas i betraktande, att tillverkningen af maskiner gaf många sysselsättning.  Men den tid skall komma, då också denna industri måste gå tillbaka.

Om och efterfrågan blifvit fem gånger större under de sista 50 åren, så ha dock maskinerna gjort produktionen tio gånger större, och från det ögonblick, då maskinerna fylla behofvet, blifva de människornas konkurrenter, äfven om icke nya maskiner tillverkades eller människornas antal icke skulle förökas.  Och i denna strid skall människan snart komma till korta.  Maskiner äro slafvar af järn, [139] stål och trä, i hvilka ånga eller elektricitet sätter lif. De kunna utföra icke endast mera utan också bättre arbete än människor. De ha intet själslif, som behöfver odlas, inga förvända böjelser att kontrollera, inga hustrur och barn att försörja. De känna ingen ärelystnad, de bilda inga fakföreningar och fordra aldrig högre lön, och de utföra villigt öfvertidsarbete utan extra betalning. De äro därför långt mer önskvärda än mänskliga slafvar, vare sig hvita eller svarta, och deras ägare äro mycket glada öfver att deras medmänniskor äro fria och oberoende, så att de slippa hafva ansvar och omsorg för dem.

Världens arbetare äro icke heller blinda. De se, om än oklart, hvart det nuvarande själfviska systemet, som de själfva hjälpt till att fostra, och under hvilket de så väl som alla andra med eller mot sin vilja träla, måste leda. De se ännu icke klart, till hvilken oundviklig förnedring det skall bringa dem, om det icke aflägsnas; men de se, att deras strid om en plats att sköta dessa maskin-slafvar blir bittrare år för år. Såsom ett belysande exempel härpå nämna vi, att ångkraften endast i England och Förenta Staterna utför tillsammans 386 millioner människors arbete.

Tidningarna behandla saken från olika synpunkter. Den ene beklagar, att ehuru maskinerna skulle kunna befria människor från största delen af deras slit och släp, det likväl finnes tusental, som äro så upptagna med arbete för nästa måltid, att de icke hafva tid eller intresse för något annat. En annan ser i elektriciteten den makt, som snart skall omöjliggöra strejker, och som skall göra det möjligt att utföra kolgrufvearbetet med en tiondedel af den arbetsstyrka, som nu erfordras. Vi anföra från en tidning:

”En man och två pojkar kunna nu utföra det [page 140] arbete, som endast för några få år sedan erfordrade 1,100 spinnare. En man kan göra samma arbete, som 50 väfvare på hans farfaders tid hunno med. Hvarje bomullstryckningsmaskin har utträngt 1,500 arbetare. En spikmaskin ersätter 1,100 man, och genom bruket af maskiner vid lastning och lossning af skepp kan en man nu utföra 2,000 mans arbete. En man kan nu tillverka bomullstyg nog till beklädnad för 250 personer, ylletyg för 300, skor för 1,000, bröd för 200 människor. Och likväl finnes tusental, som icke kunna köpa dessa artiklar. Det måste vara något, som är i olag. Detta är ett anarkistiskt tillstånd, som måste afhjälpas. Men på hvilket sätt?” En annan tidning skrifver: ”Vår tids stora problem är detta: Huro skola vi så förena våra krafter och våra behof, så att ingen energi förspilles och ingen nöd uppstår? När detta problem är löst, behöfver det icke mera förefinnas några trötta, fattiga, hungriga människor, ej heller några tiggare. Af alla hittills framkomna förslag till botemedel kan intet genomföras, utan att någon skulle lida orätt däraf. Den man, som bringar klarhet i denna sak, skulle blifva människosläktets största välgörare.”

Kvinnlig konkurrens

År 1880 voro, enligt Förenta Staternas folkräkning, 2,477,157 kvinnor därstädes syssesatta med aflönadt arbete, 1890 var antalet 3,914,711 och 1897 öfversteg deras antal 5 millioner. Nu utträngas också dessa af maskinerna. Så har t. ex. två packningsmaskiner, som ett kafferosteri i Pittsburg nyligen anskaffat, och hvilka skötas af fyra kvinnor, gjort 56 arbeterskor öfverflödiga.

Ja, maskinerna befria människor från mycket [page 141] hårdt arbete, men hvem skall underhålla dem och deras familjer, medan de gå sysslolösa?

Förnuftiga och oförnuftiga uppfattningar och metoder från arbetarnas sida.

För att afvärja lönenedsättning hafva arbetarna bildat sina fackföreningar, som i hög grad bidragit till att förkofra den enskilde arbetarens själfständighet och att beskydda hans intressen. Men de hafva ock burit dåliga frukter.  De ha ledt dem till att förlita sig på sina egna krafter i stället för på Gud och söka hans i ordet uppenbarade råd. Hade de sökt Guds väg, skulle han hafva ledt dem rätt. Men så har icke skett, och följden har blifvit misstro till Gud och människor samt allt större otillfredsställelse och själfviskhet. Så ha organisationerna ofta gjort arbetarna mera egenmäktiga och fjärmat dem från den medkänsla, som eljes behärskat de godhjärtade bland deras arbetsgifvare, hvilka nu hastigt komma till den slutsatsen, att det är bäst att låta arbetarna få göra bittra erfarenheter med sina föreningar.

Arbetarna ha rätt, då de påstå, att nutidens välsignelser och bekvämligheter borde komma alla lika mycket till godo, och icke allenast de rika, som äro lyckliga nog att äga land och maskiner, som de kunna förtjäna på ännu mera. Arbetarna mena, att dessa icke borde behålla hela förtjänsten utan dela med sig. Detta bjuder kärleken till nästan, mena de, och angående detta anföra de också ganska ofta Herrens ord.

Men de synas förgäta, att de begära af de rika, att de skola lefva efter kärlekens lag och hjälpa de fattiga, som ännu önska lefva efter själfviskhetens lag. Är det förnuftigt att begära af andra, hvad man själf icke vill göra mot dem? Säkerligen icke. [page 142] I allmänhet äro de, som mest högljudt fordra att få dela med de bättre lottade, mest ovilliga att dela med sig åt dem, som äro ännu mindre lyckligt lottade än de själfva.

En annan svårighet, som själfviskheten för med sig, är den, att flertalet bland de få, som ha ett sundt omdöme, äro så helt upptagna af egna affärer, att fackföreningarna ofta äro hänvisade till dåliga rådgifvare. Dessutom skulle goda, moderata råd nu knappt mottagas. Arbetarna ha lärt att vara misstänksamma och betrakta förnuftiga rådgifvare såsom arbetsgifvarnas och deras partis spioner eller utsända. De flesta bland arbetarna äro oförståndiga nog till att låta utplundra sig af samvetslösa män, som låta rundligt betala sig af dem för förmenta tjänster.

Vare sig det berott på okunnighet eller dålig omdömesförmåga, så har det visat sig, att minst hälften af de råd, som de mottagit och handlat efter, varit till skada för dem. Till stor del kommer svårigheten utean tvifvel däraf, att de sätta kött til arm, förlita sig på sitt stora antal och sitt mod och förkasta visdomen från ofvan, hvilken är ”först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifven, full af barmhärtighet och goda frukter, tvifvelfri och oskrymtad”. Följaktligen hafva de icke ”ett sundt sinnes ande”. –Jak. 3:17; 2 Tim. 1:7, eng. öfv.

De föreställa sig, att de medels fackföreningar och bojkotter etc. skola kunna hålla arbetslönen i somliga yrkesgrenar dubbelt eller tredubbelt så hög som i andra, och lägga icke märke till att ett yrke nu kan läras på mycket kortare tid än förut, att skolor och tidningspress bringa massorna den kunskap, som förut endast få kunde förvärfva sig, och att öfverflödet af arbetskraft, sedan det nedtryckt lönerna i en yrkesgren, skall kasta sig in i [page 143] andra grenar, där arbetet är bättre aflönadt, och slutligen nedtrycka lönerna äfven där. Då måste massor antingen gå sysslolösa och med sina familjer svälta ihjäl eller också arbeta för hälften eller tredjedelen af en tidigare dagspenning.

Så länge efterfrågan var större än tillgängen, voro fackföreningarna till stor hjälp för sina medlemmar, i det de tillförsäkrade dem bättre betalning, kortare arbetstid och sundare arbetsförhållanden; men mot den obevekliga lagen om tillgång och efterfrågan förmå de intet. Må därför arbetarna blicka upp till sitt enda hopp, till Herren, och icke förlita sig på mänsklig styrka.

Lagen om tillgång och efterfrågan obeveklig för alla.

Kärlekslöshet, vinningslystnad och själfviskhet utgör, såsom vi sett, för närvarande grundvalen för affärer bland alla, stora och små, rika och fattiga. Arbete och varor säljas så dyrt som möjligt. Deras verkliga värde beräknas sällan utom från själfvisk synpunkt.

Verkningarna af denna lag om tillgång och efterfrågan kan ingen förändra; den träffar alla under nuvarande sociala förhållanden. Om en farmare föresatte sig att icke sälja sitt hvete under 1 dollar pr bushel, hvad skulle följden blifva? Hans hvete skulle bli förstördt, hans familj skulle sakna kläder, hans arbetare kunde icke få sin lön, hans fordringsägare ingen ränta, och dessa skulle sälja hans farm, hvete och allt, hvad han hade, för att få sin fordran.

Eller om en farmare skulle besluta sig för att låta sitt folk arbeta endast 8 timmar om dagen för 60 dollars i månaden, liksom industriarbetarna, i stället för 12 timmar om dagen för 30 dollars i månaden, så skulle han snart blifva skuldsatt öfver [pg 144] öronen. Och om alla farmare gjorde så och icke sålde sina produkter till låga priser, skulle de snart icke kunna tömma sina förråd, ty Indien, Ryssland och Sydamerika skulle sälja sin spannmål billigt i Förenta Staterna.

Unionens stora behof af pengar vid den tid, då dess järnvägar skulle byggas och storindustrier anläggas, drog millioner af europeiskt kapital till Amerika, och dessa millioner ha medverkat till landets blomstring. Men blomstringstiden är nu förbi, det går nu sakta nedåt, och intet annat än ett krig eller andra svåra olyckor i andra länder skulle kunna upphjälpa industrien, i det fredliga nationer därigenom fingo mycket arbete. Efter det japansk-kinesiska kriget ha t. ex. dessa båda nationer köpt stora mängder krigsmaterial, och nu använder Japan den krigsskadeersättning, som det erhöll af Kina, till att bygga krigsskepp, och detta åter har föranledt andra makter att likaledes öka sina flottor. Detta bereder arbete och förtjänst, och huru mycket vi än hata krig, föredraga vi dock att se dessa krigsrustningar framför den arbetsbrist, som skulle uthungra människor. Må världens skuld sålunda förvandlas till värdepapper. I den stora nödens tid, som nu nalkas, komma de att blifva just lika goda som guld och silfver. – Hes. 7:19; Sef 1:18.

Mången inser, att konkurrensen är en fara; därför har ock Förenta Staterna stiftat en lag, som förbjuder kineser och icke läskunniga europeer att invandra. Man söker på så sätt förhindra, att arbetslönen sjunker ned till samma nivå som i Europa eller Asien.

Andra mena, att man genom lag skulle tvinga arbetsgifvarna att betala så höga löner, att de själfva skulle få blott ringa förtjänst. Men dessa förgäta, [page 145] att så snart förtjänsten uteblef, skulle kapitalet dragas tillbaka och användas på annat håll, där lönerna vore lägre.

Huro skall det se ut om 15 år, om det skall fortsätta, såsom det hittills gjort, - om arbetstillbudet alltid vänder sig dit, där lönen är störst, och kapitalet ständigt drages tillbaka, då det icke längre gifver så stor afkastning? Maskinerna ha hittills troget tjänat kapitalet, men öfverproduktion måste förr eller senare inträda, och då nedtryckes priserna och förtjänsten blir mindre. I längden komma också trusterna att stå maktlösa häremot, och patenter och monopol komma icke alltid att beviljas.

Utländsk industriell konkurrens eller “den gula faran“.

Japans och Kinas uppvaknande förskaffar väl kapitalet användning men öppnar icke nya tillfällen till arbete. Kapitalet kan mycket väl våga att anlägga järnvägar och fabriker hos dessa folk, af hvilka ju den stora massan består af fridsamma, flitiga och mycket förnöjsamma människor. Hvad skall följden blifva, om dessa millioner, som äro tacksamma för en dagspenning af endast 6 till 15 cents (24 till 56 öre), upptaga konkurrensen med de arbetare, som betrakta en 4 till 8 gånger så hög betalning som svältlön? Det skulle icke endast medföra, att 15 cents komma att betraktas såsom en god dagspenning, utan då Kina kan åstadkomma 5 gånger så mycken arbetskraft som Förenta Staterna, skulle det också ha till följd, att 6 personer komme att täfla om hvarje plats, som aflönades med denna obetydlighet. Redan har en bomullsfabrik flyttats från Connecticut till Japan, och flera skola följa exemplet och försäkra sig om fält för lägre arbetslöner och följaktligen större vinst för fabrikanterna.

Att den tyske kejsaren ser ”den gula faran” närma [page 146] sig, visar den berömda tafla, som han skänkte tsaren. Taflan framställer de europeiska makterna som beväpnade kvinnor, hvilka i ljuset af ett på himmelen ofvanför dem strålande kors stå på en bergshöjd och efter anvisning af änglen Mikaels hand betrakta ett svart moln, som uppstiger i Kina, och från hvilket förskräckliga skepnader visa sig vid den flammande blixten. Under taflan stå orden: ”Europa, vakta dina heligaste skatter.” Därmed ville han hafva sagdt: Europas nationer, sammansluten eder till försvar för eder tro och edra hem.

Därtill kommer, att den gule mannen drar särskildt stor nytta af de hvita penningarna eller silfret. Vi anföra följande från ett föredrag af Mr Whitehead, Hongkong:

”Före kriget med Japan räknade man i Kina omkring 200,000 spinnmaskinspolar. Men kriget befriade det kinesiska folket från mandarinernas förmynderskap och väckte dess slumrande krafter till lif. Ändlösa områden i Kina äro lämpliga för bomullsodling, och arbetet är så billigt, att ’midtens rike’ snart skall blifva en af de största bomullsproducenterna. Redan år 1893 hände det, att 5 oceanångare på en gång lågo i Shanghaifloden och lastade bomull, som i Japan skulle förarbetas till garn och tyg. I trakterna af Osaka och Kioto (Japan) ha inom loppet af få år för inländskt kapital anlagts icke mindre än 59 spinnerier och väfverier som till en början arbetade med 770,874 spolar och tillverkade 500,000 balar garn till ett värde af 40 millioner dollars. Nu behöfver Japan icke mera fukta för Englands konkurrens, hellre tvärtom, på grund af myntfotsåtskillnaden. I de länder, som ha silfvermyntfot, kunna nu, då silfrets värde på konstlad väg nedsättes, 40 man aflönas med samma summa, som det år 1870 erfordrades till 20 man, emedan en [page 147] engelsk sovereign (guldmynt), som år 1870 var värd 10 rupier (ostindiskt silfvermynt), nu motsvarar ungefär 20 rupier, men i Indien har den samma värde som förut. Detta skall förr eller senare tvinga industrien till att utvandra från de länder, som ha guldmyntfot, för att slå sig ner där, hvarest man kan få två arbetare för samma betalning, som måste gifvas en arbetare i de länder, som ha guldmyntfot. På detta sätt skall guldmyntfoten bringa industrien till ruin.”

Man kunde tillägga, att de länder, som ha silfvermyntfot, icke blott inom kort skola kunna fylla sina enga behof utan också vara i stånd till att utföra varor till de länder, där guldmyntfot råder. Så kunde t. ex. Japan sälja sina varor i England en tredjedel billigare än i Japan och genom att utväxla de erhållna guldpenningarna mot silfverpenningar ändå skaffa sig stor vinst. På detta sätt skola de kunna förbittra tillvaron för de europeiska arbetarna. Enligt London-tidningen ”Daily Chronicle” har det visat sig, att under ett år, då de 67 bomullsspinnerierna i Lancashire, England, gjorde en förlust af 411,000 pund sterling (nära 7,500,000 kr.), hade spinnerierna i Hiogo, Japan, en vinst af 17 procent. Huru skulle det då gå, om också Japans kvinnor – såsom den japanske statsmannen grefve Ito har antydt för en korrespondent till ”Berliner Tageblatt” – skulle uppträda i konkurrensen med de europeiska arbetarna?

Icke utan orsak uppfordrar den i Paris utkommande tidningen ”Economiste Francais” Europas makter att upphöra med ömsesidiga tvister och gemensamt uppträda mot den hotande konkurrensen från Östern, och den engelske generalkonsuln i Shanghai, Mr G. Jamison, har öppet uttalat, att guldmyntfoten gjort det omöjligt för Österns folk [page 148] att köpa de europeiska varorna och därför tvungit dem att själfva tillverka det nödvändiga. Och däruti ha de haft sådan framgång, att detras varor nu efterfrågas öfverallt. Han säger:

”Förenta Staterna kunna väl utestänga den österländske arbetaren, men Europa kan icke tillsluta sina portar för österländska varor; dessa tilltvinga sig kunder genom sina billiga priser och goda kvaliteer. Den engelske arbetaren själf köper dem så mycket hellre, som hans aflöning sjunker, och sålunda skadar han själf de företag, hvarpå hans eget uppehälle beror. Hittills har endast Japan utskeppat varor; men Indien och Kina skola också snart kunna följa exemplet. Då skola deras produkter öfversvämma hela världen och göra tusenden och åter tusenden arbetslösa.”

Folk, som förut varit förträffliga kunder, skola således snart blifva de amerikanska, engelska, tyska och franska fabrikanternas konkurrenter, emedan deras mera gynnsamma förhållanden skola tillåta dem att uttränga sina före detta leverantörer till och med från den inhemska marknaden och taga brödet från den hvite arbetaren.

Men därvid är intet att göra. Det är en följt af lagen om tillgång och efterfrågan. Det enda medlet att afhjälpa det tryck, som nu börjat, men som måste blifva allt svårare, så länge själfviskheten härskar, är det af Gud utlofvade tusenåriga riket med dess kärlekslag och samhällets återuppråttande på denna grundval.

Om Europas och Amerikas folk haft hela världen till kunder, som de försett med maskiner och fabriksvaror, och likväl hunnit till den punkt, då tillgången är större än efterfrågan, och då millioner af deras arbetare förgäfves söka sysselsättning, hvad hotar dem då icke i en nära framtid, då medtäflarnas [page 149] antal fördubblats? Därtill kommer befolkningens naturliga tillväxt samt den omständigheten, att dessa 700 millioner medtäflande hinduer, kineser och japaner äro de mest fogliga och sparsamma människor, öfver hvilka kapitalet, som redan behärskar de hvita arbetarna, utan möda skall blifva herre.

Nationella utvidgningsplaner besläktade med industriella intressen.

Sträfvan att utvidga väldena förestafvas icke blott och bart af en önskan att gifva andra folk bättre styrelse, ej heller blott och bart af kärlek till landområden och makt; utan den är en följt af det ”industriella kriget”. Makterna besegra nationer men icke för att sköfla dem utan för att tillförsäkra sig deras handel. I detta krig har England haft den största framgången, och som en följd däraf är dess rikedom ofantlig. Belysande häruti är minister Chamberlains uttalande till en deputations af arbetslösa. Han sade nämligen bland annat:

”Vi behöfva nya marknader. Från de gamla äro vi delvis utträngda genom den utländska konkurrensen. Kunna vi icke föröka efterfrågan på de marknader, vi ännu behärska, och icke finna nya marknader, så skall arbetsbristen, som redan nu är mycket allvarlig, bli ännu svårare och medföra oöfverskådliga följder. Om alltså regeringen sträfvar att utvidga Englands område, så gör den dtta icke af fientlighet mot andra utan för att tillförsäkra det engelska folket tillräckliga marknader för dess produkter. Om den icke beständigt gjorde det, skulle det onda, under hvilket vi redan nu lida, blifva ännu värre.”

Alla statsmän inse mycket väl denna fara, och därför äro alla industriländer angelägna att försäkra [page 150] sig om nya marknader, emedan de fukta för att de alla snart blifva uppfyllda. Därför omgifva de också sina kolonier med skyddstullar och ha därmed t. ex. tillfogat den amerikanska utförseln till Afrika ett hårdt slag. Och nu söker Chamberlain förmå äfven de brittiska kolonierna att antaga en skyddstull, som skall hålla den amerikanska, tyska, franska och japanska konkurrensen med moderlandets industri på afstånd.

Ja, i sanning, människorna uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå mänskligheten, och de tillgripa alla möjliga medel för att afvärja faran. Men detta är fruktlöst, ty då statsmännen söka att utvidga sina respektiva regeringars maktområde, sker detta icke så mycket för att skaffa de fattiga arbetarna sysselsättning – detta är endast en bisak – utan snarare för att tillförsäkra kapitalisterna nya fält, att de ännu mera må kunna hopa ”skatter på de yttersta dagarna”. – Jak. 5:3

Jättar I dessa dagar.

Dessa jättar äro vår tids truster, hvilka förtrycka de små konkurrenterna och föra ett allas krig mot alla för att uppehålla priserna. I detta fall går Amerika främst. Där finnas ringar för tillverkning och omsättning af kol, socker, telegraftråd, kex, borax, cigarretter, pulveriserad mjölk, repvaror, handskar, knappar, maskiner, papper, ris etc.

Ingen kan neka till att dessa jättar äro en stor fara för allmänheten, massorna. Dessa truster äro icke endast mycket mäktigare än de enskilda, utan de hafva dessutom intet samvete. Därför heter det på folkspråket: ”Korporationer ha ingen själ.” ”Pittsburg Post” uttrycker kraftigt sin harm, sedan den berättat, att Standard-olje-trusten utdelat [page 151] icke mindre än 31 procent för 1896, och att en telegraftrust, sedan den dödat all konkurrens, höjt priserna till tre och fyrdubbla beloppet och därigenom skaffat sina medlemmar millioner i vinst. Tidningen säger:

”Att höja sin röst mot dessa truster är i deras medlemmars ögon att göra sig skyldig till anarki. De lagstridiga och utplundrande trusterna böra hafva fritt lopp, men kritiken öfver dem skall undertryckas, emedan, såsom de säga, denna kritik ’tänder missnöjets eld hos folket’. På den ena sidan folket, på den andra de lagligen skyddade röfvarna, trusterna. Men det får icke förefinnas några afslöjanden eller protester, eljes kunde missnöjets eld hos folket göra det för hett för trusterna. Kan man tänka sig en större skamlöshet och fräckhet?”

I besittning af rörelsekapital på hundratals millioner dollars äro dessa truster i sanning jättar, och om förhållandena fortsätta såsom under de sista tio åren, skola dessa truster inom få år bestämma icke endast varornas pris utan också lönernas storlek.

Det är sant, att dessa sammanslutningar af kapital hafva åstadkommit stora företag, som enskilda personer icke kunnat utföra så väl eller hastigt. De ha påtagit sig risker, som offentligheten skulle hafva fördömt, om regeringarna åtagit sig dem. Vi mena icke, att kapitalsammanslutningar såsom sådana äro förkastliga; utan vi blott framhålla, att dessa år från år föröka kapitalets makt och därigenom blifva en fara för folkets intressen och frihet. Enhvar säger: Något måste göras, men ingen vet hvad. Sålunda står mänskligheten hjälplös inför dessa jätteutväxter på det nuvarande sociala systemet, och det enda hoppet är Gud.

Visserligen stå i spetsen för dessa jätteföretag vanligen begåfvade män, som synas benägna att [page 152] bruka sin makt med hofsamhet; men koncentreringen af makten blir dock allt efter omständigheterna en anledning till att göra bruk af den till egen nytta och till skada för massorna.

Dessa jättar hota nu mänskligheten lika mycket, som de bokstafliga jättarna gjorde det för 4000 år sedan. Dessa jättar voro ”namnkunniga” män med underbar förmåga och skarpsinnighet, mycket öfverlägsna Adams fallna släkte. De voro bastarder, i besittning af ny lifskraft*. Likaledes äro vår tids jättar så stora, mäktiga och förslagna, att man icke kan hoppas på någon seger öfver dem utom genom gudomligt ingripande. De ha dock ännu icke utvecklat all sin makt. Äfven dessa jättar äro bastarder, aflade af egoismen och af den upplysning, som kristendomen medfört.

*1 Mos. 6-3. – Se broken “Spiritismen I bibelns ljus“, pris 40 öre.

Men mänsklig nöd och gudomlig hjälp rycka samtidigt allt närmare, och liksom den då varande världens jättar bortsopades genom vattenfloden, så skola också dessa korporations-jättar förgöras genom ”Guds vredes eld”, som redan håller på att tändas, i den ”nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till”. I denna ”eld” skola alla lastens och själfviskhetens jättar förtäras för att aldrig mera uppstå. – Es. 26:13, 14; Sef. 3:8, 9.

Slafveriet och den moderna träldomen.

Det är mindre än hundra år, sedan slafveriet började afskaffas. I Englands kolonier afskaffades det år 1838, och den engelska statskassan hade att betala 20 millioner pund (360 millioner kr.) i skadeersättning till slafägarna. I de franska kolonierna afskaffades det år 1848 och i Amerikas sydstater [page 153] 1863. Detta framsteg kan till stor del tillskrifvas kristna röster och skrifter, men utan dessa skulle det ändå hafva kommit – blott något senare – såsom en följd af förändringarna på arbetsmarknaden. Slafveriet, kan man säga, dog en naturlig död på grund af mekaniska uppfinningar och befolkningens tillväxt. Frånsedt moraliska och religiösa hänsyn skulle det nu vara omöjligt att göra slafveri allmänt, det skulle icke betala sig.  Maskiner ombesörja i vår tid en stor del af arbetet, vare sig detta fordrar mer eller mindre intelligens, och att utbilda slafvar till dugliga arbetare, skulle göra deras arbete dyrare än de till namnet fria mäns, som nöden tvingar till arbete. Världen har kommit till insikt om att krig för anskaffande af krigsfångar, som kunde blifva slafvar, lönar sig mindre än handelns konkurrenskamp, och att de fria ”nödens slafvar” lämna både bättre och billigare arbetskraft.

Om också fri är den intelligente arbetaren billigare än den okunnige slafven, och när hela världen vaknar upp till intelligens och dessutom alltmer hastigt förökas, går det sociala systemet sin udergång till mötes lika säkert som en maskin, som skulle arbetta under fullt ångtryck utan ventil. Principen om tillgång och efterfrågan känner ingen säkerhetsventil, och sålunda blir egoismens tryck, som nedpressar samhället, dagligen allt starkare, till dess de undertryckta massorna framkalla systemets sammanstörtning och anarki. Massorna äro liksom inklämda

mellan två kvarnstenar,

hvilka snart skola krossa dem och bringa dem i ett ovärdigt träldomstillstånd, så framt icke ett ingripande sker på något sätt. Nöden tvingar dem in mellan kvarnstenarna. Lagen om tillgång och efterfrågan [page 154] är den undre kvarnstenen, på hviken den öfre, den organiserade själfviskheten, med sina väldiga hjälpmedel af maskiner och kapital arbetar. Redan år 1887 anslog man arbetet af världens samtliga maskiner till1000 millioner människors, det vill säga tredubbla antalet af världens arbetande befolkning, och sedan dess har det sannolikt fördubblats. Därtill kommer, att de till största delen arbeta i de civiliserade länderna, hvilkas befolkning utgör ungefär en femtedal af det hela, Kan man då förundra sig öfver att man i London räknar 938,293 fattiga, 316,834 mycket fattiga och 37,610 fullständigt medellösa, tillsammans 1,292,737 människor eller nära en tredjedel af hela befolkningen, officiella redogörelser visa, att en tredjedel af alla familjer i Skottland bebo endast ett rum och mer än en tredjedel endast två rum, att 21,000 personer i New York blefvo till följt af obetald hyra en vinter vräkta ut på gatan, och att 3,819 människor därstädes begrafdes i ”fattiggraf” – och detta i en stad, som räknar 1,157 millionärer!

I ”The American Magazine of Civics” behandlade J. A. Collins nedgången af deras antal, hvilka ägde eget hem. Han framhåller, att medan den största delen af beforkningen för några årtionden sedan ägde ett skuldfritt hem, voro nu 84 procent af densamma hyresgäster (inberäknadt de med hypotekslån graverade egendomarna). Därom säger han:

”Om denna förändring kunnat ske på så kort tid, medan det ännu fanns mycket fritt land i västern, och medan industrien ännu sökte arbetare och betalade godt, hvad skall icke då resultatet blifva, sedan västern blifvit tätare befolkad och därvarande egendomar, grufvor, järnvägar och fabriker samlats i händerna på några få millionärer. Hvad skall då tusental industriarbetares lott blifva?” [page 155]

Till Mr Collins beräkningar bör dock anmärkas, att i de 84 procenten inberäknats många unga, hvilka, om det gällde Europa, skulle bo hos sina föräldrar, samt emigranterna, som köpa land på afbetalning. Men förhållandena äro likväl dåliga nog.

Endast få veta, huro billigt människors tid och kraft ofta säljes, och de, som veta det, känna icke till något läkemedel mot detta onda och sträfva själfva för att undkomma dess klor. I alla stora världsstäder finnas tusental, som arbeta hårdare och längre för lifvets blotta nödtorft, än största delen af sydstaternas slafvar gjorde. Till namnet äro de fria men i verkligheten slafvar, nödtvungna slafvar, som väl ha frihet att vilja men icke frihet att handla efter behag.

”Ve, att guldet är så dyrt,
så billigt kött och blod!”

Antalet af de ytterst fattiga tilltager hastigt, och den bittra konkurrensen drifver, såsom vi sett, hela släktet nedåt, utom de få lyckliga, som hafva försäkrat sig om maskiner eller fast egendom, och deras rikedom och makt tillväxa så hastigt, att det vill synas, som om det snart skulle komma att finnas milliardörer.

Att sådana förhållanden skulle kunna fortfara för alltid, är icke möjligt; till och med lagen om orsak och verkan måste slutligen medföra en vedergällning. Ännu mindre kunna vi vänta, att Guds rättvisa skulle tillåta sådana förhållanden att alltid finnas. Genom Kristi offerdöd har Gud återlöst mänskligheten och gjort dess välfärd till sin sak, och nu är tiden för dess befrielse från själfviskhet och den ondes makt nära. – Rom. 8:19-23.

En tidning i västern skildrade på sin tid det nuvarande tillståndet med alla dess inkonsekvenser i [page 156] samband med följderna af det dåvarande svåra trycket inom affärsvärlden. Och sedan den framhållit det faktum, att arbetslöshet med däraf följande nöd uppstått, trots det att landet hade den bästa regering, det förträffligaste banksystem, en enastående industri och stora naturrikedomar, tillägger tidningen:

”Det är alltså icke brist på naturliga hjälpkällor, som för närvarande tynga landet. Det fattas icke god vilja eller duglighet hos de 2 millionerna arbetslösa till att arbeta och frambringa något nyttigt. Nej, felet är, att produktions och bytesmedlen äro samlade i händerna på några få. Huru osundt ett sådant tillstånd är, börja vi nu förstå, och vi skola förstå det ännu bättre, allt eftersom denna anhopning fortskrider. Människor hungra och frysa, emedan de icke kunna utväxla sina arbetsprodukter. Med sådana resultat för ögonen må vi väl fråga, om icke det nittonde århundradets beprisade civilisation nära nog misslyckats? Om icke människor kunna finna ett bättre system för industrien, så måtte vi väl medgifva, att mänskligheten är universums största misslyckade företag. Höjden af alla tiders orättfärdighet och grymhet är det nuvarande försöket att bibehålla en här af industriarbetare, med hvilken våra penningfurstar skola slå sina slag utan att vidtaga några anordningar för deras underhåll i de tider, då man icke mera behöfver dem.”

Guds försyn leder just därtill, att människor måste lära känna sin egen oförmåga och den sanne Mästaren, alldeles såsom hvarje häst måste ”tämjas” för att blifva värde.

Nöden allmän och mänsklig hjälp fåfäng.

Dessa missförhållanden råda icke blott i Europa och Amerika utan i hela världen. En kvinnlig missionär [page 157] i Indien berättar, att de flesta af invånarna därstädes sällan få äta sig mätta. De, som odla säd, kunna icke först mätta sig själfva; skatterna måste först betalas. Tio millioner sysslade förut med handväfveri, men nu ha kuststädernas fabriker förstört deras handtverk, och de äro uteslutande hänvisade till landtbruket, som knappt förskaffar dem det nödvändiga.

Äfven i Sydafrika är det mycket hårda tider, ehuru millioner dollars där nedlagts i guldfrufveföretag. I Durban ha stadsfullmäktige tillsatt en nödhjälpskommitté, och bildade män och skickliga handtverkare äro tacksamma öfver att af denna kommitté erhålla tre shillings per dag mot att schakta sand i glödande solhetta. Dessutom drifva många omkring, som förgäfves sökt sysselsättning, och staden Durban är icke ensam om sådana förhållanden.

Skola icke förståndiga människor inför ett sådant elände göra något för att förhindra, att deras mindre begåfvade medmänniskor krossas melan de två kvarnstenarna? Skola icke ädla hjärtan draga försorg om hjälp? Nej, de flesta af de mera begåfvade äro alltför mycket upptagna med att tänka på sin egen förtjänst för att helt kunna förstå det egentliga läget. De höra nog de olyckligas klagan och gifva dem ofta frikostig hjälp, men då de olyckligas antal hastigt förökas, börja många förstå, att de icke förmå afhjälpa det allmänna onda. De bli vana vid nöden slå sig i ro för att njuta af sina egna fördelar och söka att förgäta andras olycka.

Några få välsituerade se dock något klarare, och bland dessa äro utan tvifel fabrikanter, grufägare etc. De kunna se svarigheterna och ville gära afhjålpa dem, men hvad kunna de göra? De kunna [page 158] hjälpa till med att lindra den värsta nöden i deras omgifning, men det nuvarande samhällssystemet kunna de icke förändra eller skaffa konkurrensen ur världen. Tillika inse de, att konkurrensen är nödvändig till att drifva de af naturen likgiltiga till arbete, och att den alltså icke utan vidare, utan att något ersatte den, kunde försvinna, utan att världen skulle taga skada däraf.