STUDIER I SKRIFTEN

FJÄRDE DELEN - HÄMNDENS DAG

NIONDE KAPITLET.

 KAMPEN OUNDVIKLIG. DE VÄRLDSVISES

VITTNESBÖRD.

Allmän kunskap en ny faktor i alla beräkningar. – Uttalanden af senator Ingalls, Dr. Lyman Abbott, en berömd jurist, öfverste R. Ingersoll. – Wendell Phillips uppfattning. – Historikern Macaulays förutsägelse. – Biskop Worthingtons uttalande och W. J. Bryans svar. --- En tidnings uttalande. – En fransk synpunkt.

[175] "Under det att människor uppgifva andan af förskräckelse och af väntan på det, som skall öfvergå världen [samhället], ty himmelens [den kyrkliga och borgerliga styrelsens] krafter skola bäfva." - Luk. 21:26.

VÄRLDENS visa män öfverallt inse, att en stor social strid nalkas, och att den är oundviklig. De hafva sökt men icke funnit något verkligt botemedel mot detta onda; därför ha de uppgifvit hoppet och kommit till den slutsatsen, att evolutionsteorien måste vara sann, nämligen att "hela naturen är underkastad en lag, hvarigenom den starkare --- såsom varande mest lämplig för lifvet --- öfverlefver den svagare, hvilken förstöres såsom olämplig för lifvet". De stödja härvid sin mening på filosofernas påstående, att "hvad som är har varit förut", att vår civilisation endast är ett upprepande af det gamla Greklands och Roms, och att den kommer att försvinna på liknande sätt, hvad massorna angår, och att rikedom och makt åter skola samlas på få händer, medan massorna, såsom förhållandet var i Österns forntida civilisation, nätt och jämt skola kunna existera. 

De förgäta sålunda den omständigheten, att kunskapen nu är mera vidt spridd än någonsin förr, i synnerhet i kristenheten. Men just detta, som många [176] förglömma, bringas till deras uppmärksamhet, hvilka varit visa nog att söka sann visdom i Guds ord, som förklarar: " I ändens tid skola många fara af och an, och kunskapen skall förökas, ... och då kommer en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till." (Dan. 12: 1-4, eng. öfv.) De se, att vår tids myckna resande och kunskapens allmånna utbredande utgöra en slående uppfyllelse af denna profetia, och då den stora nöden framställes såsom stående i förbindelse med dessa ting, kunna dessa icke se i densamma ett återupprepande af historiska omhvälfningar, som slutat med massornas underkufvande under några få, utan ett häpnadsväckande upp- och nedvändande af historien, hvilket frambringas af dessa nya förhållanden. Och det i samma sammanhang framställda löftet, att" på den tiden skall Mikael [Kristus] träda upp", taga till sig sin makt och börja sin härliga regering, öfverensstämmer med det hoppet, att den kommande nöden skall göra ett slut på själfviskhetens regering under "denna världens furste", Satan, och införa Immanuels välsignade rike. Men låt oss nu höra, hvad några af denna världens visa ha att säga.

Senator Ingalls sade vid ett tillfälle i Förenta Staternas senat:

"Vi kunna icke längre dölja den sanningen, att vi stå på branten till en hotande revolution. Människorna skilja sig mer och mer i två mot hvarandra fientliga läger. På den ena sidan står kapitalet, väldigt förskansadt och öfvermodigt af ständiga framgångar, konservativt fasthållande sina gamla företrädesrättigheter och fordrande nya; på den andra sidan stå landsbygdens och städernas arbetare, hungriga och förbittrade, fast beslutna att omstörta en ordning, som gör de rika allt rikare och [177] de fattiga allt fattigare, som förlänar en Vanderbilt och en Gould rikedomar, som icke ens begäret kunnat drömma om, och dömer de fattiga till ett elände, från hvilket det icke finnes någon annan befrielse än grafven; ty deras kraf på rättfärdighet mötes med likgiltighet och förakt, och då arbetarna draga omkring och söka arbete, blifva de behandlade som påträngande tiggare."

Ingalls har alltså intet hopp. Han känner intet medel mot själfviskhetens förskräckliga sjukdom.

* * *

Den bekante Brooklyn-predikanten d :r Lyman Abbott har, enligt "Literay Digest", framställt följande anklagelser mot det nuvarande systemet:

"1) Det tillförsäkrar icke varaktigt eller beständigt arbete åt alla arbetsvilliga arbetare, 2) det gifver icke alla, som äga arbete, tillräcklig betalning, så att de kunna föra en människovärdig tillvaro, 3) det gifver arbetaren hvarken tid eller tillfälle att skaffa sig bildning och förbättra sin ställning, 4) det gör i många fall ett godt och rent familjelif omöjligt. D :r Abbott är af den uppfattningen, att en sund statsekonomi måste vara i öfverensstämmelse med Jesu föreskrifter, och att det är ett fördärf att uppslita män, kvinnor och barn för att frambringa billiga varor. Vi anföra vidare: "Jag är öfvertygad om att det samhällssystem, som skiljer människorna i två klasser, kapitalister och arbetare, kan bestå endast till en tid. Den nuvarande oron i samhället är resultatet af en blind sträfvan mot en rikedomsdemokrati, i hvilken arbetarna icke blott skola bruka redskapen utan också äga dem. Läran om att arbetskraften är en handelsvara är falsk. Arbetaren har intet att sälja, då han kommer till sin fabrik; men han frambringar något med sitt [178] arbete, och förtjänsten af den sålunda, erhållna varan må fördelas mellan arbetaren, arbetets ledare och arbetsmedlens ägare. Och nu är det statsekonomernas sak att afgöra, hvad som utgör en rättfärdig fördelning af värdet mellan de olika parterna. Alla ha rätt till sin del, men under nuvarande förhållanden synes arbetsgifvarens andel ofta blifva alltför stor. Dock är det svårt att afgöra, i hvilket förhållande dessa rättigheter böra stå till hvarandra."

D :r Abbott synes hafva ett varmt hjärta för massorna och synes klart hafva fattat deras ställning. Men han inskränker sig till att uppställa en riktig diagnos öfver vår tids politiskt-social-finansiella sjukdom utan att anvisa något botemedel. Han antyder visserligen, att det onda kunde afhjälpas, om arbetarna vore ägare till produktionsmedlen; men han säger icke, huru de skola blifva det. Men äfven om en sådan öfverflyttning af produktionsmedlen skulle ske, blefve icke då de nya ägarne strax kapitalister, och ha vi då någon rimlig orsak till att antaga, att de nya ägarne skulle blifva mindre själfviska och mera ädelmodiga än de nuvarande? Ha vi någon orsak att förmoda, att det naturliga hjärtat förändrat sig mer hos den ene än hos den andre? All erfarenhet svarar nej. "Arbetskraften är icke en handelsvara", säger Abbott. Men detta påstående hvarken förbättrar eller förändrar det sorgliga faktum, att detta likväl under nuvarande sociala tillstånd är förhållandet. Man ser sjukdomen och nödvändigheten af en snar helbrägdagörelse, men intet läkemedel finnes, som kan helbrägdagöra den "suckande skapelsen". Dess suckan och vånda måste, såsom aposteln antyder, fortsätta och tilltaga, till dess Guds söner (Guds rike) uppenbaras. –– Rom. 8: 22, 19.

* * *

[179] I ett tal till graduerande jurister sade en af de mest berömda rättslärda i Förenta Staterna: 

"Århundradens dröm har till sist blifvit en verklighet. Människorna ha vunnit frihet och blifvit sina egna herrar. Men ehuru de äro likställda, finnes dock ingen jämlikhet. Rösträtten är allmän, och likväl ligger den politiska makten i händerna på några få. Somliga ha omätlig rikedom, andra bedja förgäfves om dagligt bröd. Detta innebär en fruktansvärd fara för alla fria institutioner. Kunskap och bildning äro i den fattiges hand farliga vapen, då hans familj lider hunger, ty intet är honom mera heligt än hustru och barn. Därför hotar den sociala revolutionen alla civiliserade länder, i synnerhet Förenta Staterna. Människorna äro icke längre belåtna med lika rättigheter, utan de fordra nu full likställighet för alla. Den fattige är icke fri, så länge det står i den rikes makt att fråntaga honom förtjänsten. Och hos oss är flertalet medborgare i denna ofria ställning, och en del af dem lefver i det förfärligaste armod. Dessa förhållanden skapa mer och mer misstro till de principer, på hvilka vårt samhälle hvilar, och benägenhet att förändra dem. Att motarbeta denna misstro och denna benägenhet för revolution är eder viktigaste uppgift. Men politiska reformer åstadkomma här ingen hjälp, ty politisk frihet är icke roten utan frukten af materiellt framåtskridande. Poeter och drömmare ha ofta prisat fattigdomen, och girigheten har ofta blifvit framställd såsom roten till allt ondt; men detta förändrar icke det faktum, att ägandet af pengar, som ärligt förvärfvats och visligen användas, är den största makt i världen, medan fattigdom och nöd göra människorna hopplösa och försämra dem."

Icke heller denna klara framställning innehåller [180] något råd till hjälp mot det onda. Ty att motarbeta misstron och samtidigt motsätta sig hvarje förändring i det nuvarande systemet bringar ingen hjälp. Professorn synes mena: "Hvad som har varit skall förblifva", ty han ser icke, att vi stå vid tidsålderns slut, att endast Herrens Smordes makt förmår bringa ordning i all denna förvirring, att det just är Guds vilja att nu ställa mänskligheten införproblem och förhållanden, som ingen mänsklig visdom eller skicklighet kan lösa eller förändra, på det människorna i sin yttersta nöd må med glädje mottaga Herrens hjälp, öfvergifva sina egna vägar och låta sig läras af Gud. Han, som riket tillhör, står namligen i begrepp att taga till sig sin stora makt för att bringa ordning ur förvirringen, att förhärliga sin församling som sin brud samt med och genom den göra slut på den skuldbelastade, suckande skapelsens ve och välsigna alla jordens släkter. Endast de, som ha detta sanna ljus, kunna se denna härliga lösning på den närvarande tidens dunkla gåtor, inför hvilka denna världens visa stå rådlösa. 

* * *

Öfverste Ingersoll var, ehuru en motståndare mot kristendomen, välkänd som en vis man med hänsyn till de ting, som angå denna världen. Det säges, att han som jurist skattades så högt, att han erhållit ända till 250 dollars för en half timmes rådplägning. På sin tid offentliggjorde han i tidskriften "Det tjugonde århundradet" en längre artikel, af hvilken vi återgifva ett utdrag. I dess rätta ljus talar han där om den roll, maskinerna spela i arbetarnas kamp för det dagliga brödet, och visar, att de fråntaga massor af arbetare deras sysselsättning och bröd. Äfven visar han, huru världen, som icke har något att invända mot kapitalisternas sammankomster, [181] strax talar om sammansvärjning, revolution och förräderi, när arbetarna på sina möten dryfta den ställning, som maskinerna försatt dem uti. Och med tanken på de lidanen, som de fattiga i den civiliserade världen måste utstå, med tanken på deras olycka, ängslan, tårar och grusade förhoppningar, deras hunger, förnedring och skam, framhåller han, att människoätandet var att föredraga framför det tillstånd, för hvilket de fattiga i den civiliserade världen blifva offer. Därpå fortsätter han:

"Det är omöjligt för en människa med ett godt hjärta att vara tillfredsställd med världen, sådan den nu är. Ingen kan verkligen glädja sig öfver ens hvad han förvärfvar, då han vet, att millioner af hans medmänniskor lida nöd. När vi tänka på de hungrande, känna vi det nästan, som om det vore hjärtlöst att äta. När man möter trasiga, frysande stackare, känner man sig nästan skamsen öfver att vara godt och varmt klädd; ens hjärta förekommer en att vara lika kallt som deras kroppar.

Skall det icke blifva någon förändring? Skall lagen om tillgång och efterfrågan, uppfinning, vetenskap, monopol, fri konkurrens, kapital och lagstiftning alltid vara de arbetandes fiender? Skola arbetarna alltid vara okunniga och dumma nog att bortslösa sin arbetsförtjänst för värdelösa ting? Skola de underhålla millioner soldater, som skola vara beredda att döda andra arbetares söner? Skola de alltid bygga palats och själfva bo i kojor? Skola de beständigt tillåta parasiter och vampyrer att lefva på deras blod? Skola de förblifva slafvar åt de tiggare, som de underhålla? Skola ärliga människor icke upphöra att taga af sig hatten för bedrägeri, som har framgång med sig?"

På alla dessa frågor har den vise mannen intet [182] svar. Antydningsvis gifver han väl i sak arbetarna detta råd: "Låten (uppfinningarna, konkurrensen etc.) icke trycka ned eder och skada eder!" Men huru de skola undgå detta, därom har han intet att säga, –– så framt han icke mente, att svårigheten kunde öfvervinnas, om arbetarna blefvo intelligenta och starka nog att förvärfva maskiner. Men antag att de ägde maskiner och fabriker. Skulle konkurrensen då blifva mindre tryckande, och skulle öfverproduktion med däraf följande arbetslöshet då kunna förhindras? Nej, tvärtom. Erfarenheten har visat, att om ett företag skall drifvas efter den principen, att alla skola få lika betalning, skall det antingen snart gå omkull, emedan det till de mindre skickliga betalas en aflöning, som öfverstiger företagets konkurrenskraft, eller också skola de mera skickliga draga sig tillbaka och skaffa sig anställning, där de fingo högre betalning. Själfviskheten är så inrotad i den fallna naturen och utgör en så väsentlig del i den nuvarande samhällsbyggnaden, att den, som icke räknar därmed, snart skall finna, att han storligen räknat fel. Och herr Ingersoll visste mycket väl, att mänsklig makt icke förmår frambringa likhet med hänsyn till intelligens och skicklighet. 

Den första delen af citatet finner genklang i hvarje ädel själ, och vi hoppas, det finnes många sådana. Men de bland dessa ädelsinnade, som äro välbärgade eller i likhet med Ingersoll äga rikedom, komma till den riktiga slutsatsen, –– som också han utan tvifvel kom till --- att de stå så maktlösa inför eländet, att äfven om de lade all sin egendom och hela sitt inflytande i vågskålen, så skulle verkningarna icke blifva större, än om de sökte att stanna Niagarafallen genom att kasta sig själfva däri.

* * * 

[183] Den ädle och duglige Wendel Phillips har en gång uttalat följande ord:

"Ingen moralisk eller andlig reform har någonsin kommit från öfverklassen. Så måste också arbetsklassens frigörelse åstadkommas af arbetarna själfva."

Mycket sant; men huru arbetarna skola kunna frigöra sig från följderna af lagen om tillgång och efterfrågan och från svårigheterna af kroppslig och intellektuell olikhet, därom har Phillips intet att säga oss. En revolution kunde åstadkomma lokala och öfvergående förändringar, men hvad skulle den kunna uträtta mot världsvida missförhållanden och mot konkurrensen? Vi kunde lika gärna försöka att hålla tidvattnet tillbaka eller samla det i tunnor.

* * *

Parisertidningen "Figaro" citerar följande förutsägelse, som den store engelske historikern Macaulay år 1884 skref till en vän i Amerika:

"Det ar klart som dagen, att eder regering aldrig skall kunna behärska en nödlidande och vred majoritet, då eder regering är i massornas händer och de rika, som utgöra fåtalet, äro helt och hållet prisgifna åt deras barmhärtighet. Det skall komma en dag, då massorna i staten New York skola välja edra lagstiftare. Hvilka lagstiftare detta skall blifva, kan man inte ett ögonblick tvifla på. Dessa skola omöjliggöra eder välfärd. Då skall en Caesar eller en Napoleon gripa regeringstömmarna. I det tjugonde århundradet skall eder republik blifva plundrad och ödelagd, liksom det romerska riket af barbarerna i det femte århundradet, endast med den skillnaden, att det romerska rikets ödeläggare, hunner och vandaler, kommo från andra områden, medan [184] edra barbarer komma att vara edra egna landsmän, frukten af edra egna statsinstitutioner."

Sedan Macaulay skref detta, har hans egna landsmän fordrat och erhållit rösträtt, likaledes Belgiens, Tysklands, Frankrikes, Österrike-Ungerns och Italiens folk m. fl. Den katastrof, som Macaulay förutsade för Förenta Staterna, hotar nu hela "kristenheten". Macaulay hade intet annat råd att gifva än det, som också andra hade gifvit, nämligen att de rika och inflytelserika tilltvinga sig makten och sedan sitta på säkerhetsventilen så länge som möjligt –– till dess explosionen inträffar.

* * * 

Den framstående biskop Worthington i New York, Amerika, uttalade år 1896 som sin mening, att farmarsönernas skolbildning gör dem främmande för det kall, Gud gifvit dem, och drifver dem till städerna. Härtill svarade W. J. Bryan*, att det syntes honom som förfinad grymhet att skjuta skulden för de nuvarande sociala svårigheterna på farmarsönernas kunskapsbegär. Hvad som drifver dem till städerna, sade han, är den för landtbruket ogynnsamma lagstiftningen –– guldmyntfoten.

*I ett programtal under valstriden 1896.

Efter den engelska tidningen "The Rock" anföra vi följande:

"I hela världen håller sjudande oro, stridiga intressen och motsatta strömningar den civiliserade mänskligheten i ett beständigt tillstånd af upphetsning. Spänningen stiger nästan för hvarje vecka. Med korta mellanrum skakar en eller annan uppseendeväckande händelse den politiska och kommersiella världen med kraft såsom af en jordbäfning, och människor förstå, hvilka vulkaniska krafter dölja [185] sig under samhällets yta. Politikerna anstränga sig för att leda dessa krafter, men de tillstå öppet, att de icke kunna fullständigt behärska dem eller förutsäga deras verkningar. Det är en ändlös rad af föreslagna eller pröfvade botemedel, af teorier och profetior, men i två punkter äro de största tänkare eniga: På den ena sidan se de en stor öfverhängande katastrof, som skall våldsamt skaka hela världen och sönderkrossa det nuvarande politiska och sociala lifvets byggnad, i det de ödeläggande krafterna måste uttömma sig, innan de nydanande krafterna kunna åter uppföra samhällsbyggnaden på en bättre grundval. På den andra sidan äro de ense om att nationernas längtan efter fred aldrig varit större än nu, och att de aldrig skattat fördelarna af enighet och broderlig samdräkt så högt som just nu."

Sådant är tillståndet i hela den civiliserade världen. Alla tänkande människor se den hotande olyckan mer eller mindre klart, men få ha något botemedel att föreslå. Och att dessa få tro sig kunna lösa problemet, beror emellertid endast därpå, att de icke klart fattat situationen. De olika förslagen skola betraktas i nästa kapitel.

* * *

Från Clemenceaus bok, "Melee Sociale" (Den sociala striden) göra vi till slut följande utdrag: 

"Det förvånar mig", skrifver den framstående fransmannen, "att mänskligheten behöft århundradens tankar och forskningar af sina största andar för att upptäcka, att den ena människan ständigt har legat i strid med den andra, och att denna strid har fortfarit allt sedan människosläktets början. Inbillningskraften förmår icke göra sig en riktig föreställning om det förskräckliga, blodiga, allmänna [186] slaktande, som försiggått på jorden, alltsedan den framstod ur kaos.

Den kedjade slafvens tvungna arbete och den aflönade arbetarens fria arbete hvila båda på samma grundlag, nämligen att den starke besegrar och utnyttjar den svagare. Endast skenbart är striden i dag en annan; ty den är lika förödande under sitt mera fredliga yttre. Att bruka andras lif och kropp till egen fördel har ju varit de vilda människoätarnas, länsherrarnas, slafägarnas och vår tids arbetsgifvares syftemål.

Hunger är människosläktets fiende. Så länge människan icke besegrar den, synas alla uppfinningar vara endast ironi mot hennes sorgliga öde. Det är detsamma som att gifva en människa lyxartiklar, medan hon saknar det nödvändigaste. Hungern är den grymmaste af alla naturlagar. Den tvingar människan till att pina och förstöra sig själf för att till hvad pris som helst vidmakthålla detta högsta goda eller onda, som kallas lifvet.

Ha vi nu nått en sådan grad af civilisation, att vi kunna föreställa oss och upprätta en samhällsorganisation, i hvilken det skulle vara omöjligt att dö af brist och hunger? Statsekonomerna svara utan tvekan: Nej!"