STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud och människan

TIONDE KAPITLET.

Ett sundt sinnes ande.

Guds ande uti hans barn utdrifver försagdhetens ande. — Mänskligheten i allmänhet sound såväl i andligt som kroppsligt afseende. — I hvilken mening är den heliga anden ett sundt sinnes (eller förstånds) andes — Den verksamhet, som frambringar detta resultat. — Bevisen på ett sundt sinnes ande.

»Gud har icke gifvit oss försagdhetens ande, utan kraftens och kärlekens och tuktens (eng. öfv.: »ett sundt sinnes»). —  2  Tim. 1:7.

HUR man än må öfversätta ofvan anförda bibelvers, se vi dock tydiligt i densamma, att »försagdhetens ande» står som motsats till en annan ande.  Om nu kraftens och kärlekens och ett sundt sinnes ande är en person eller tre personer, så måste naturliftvis också försagdhetens ande vara en person.  Ohållbarheten af ett sådant antagande är så uppenbar, att hvar och en vid minsta eftertanke kan se den.

Ju mer Guds barn blifva fyllda med hans ande eller inflytande och därigenom få sitt förstånd vidgadt och sin kunskap förökad, desto mindre rum ha de för försagdhetens eller fruktans ande.  Denna fruktans ande i en kristen är intet annat än en tviflets ande; den förråder brist på tro, brist på den helga anden.  Försagdhetens ande är en ymnig källa till ondt, ty den hindrar kristlig tillväxt på alla sidor såväl för den enskilde som för hela församlingar; och ofta beror äfven kroppslig svaghet och oförmåga på samma orsak.  Jämfördt med sitt eget naturliga »jag» är ett med den helga anden [260] uppfylldt Guds barn en sann jätte; och detta därför, att en sådan människa blifvit befriad från all fruktan och försagdhet, henns sinne är fast, hennes tro väl rotad och grundad och hennes själs ankare säkert fästadt innanför förlåten.  Hon bevaras sålunda från alla farliga klippref, när nödens stormvindar rasa mot henne.  Den heliga anden är således en kraft uti Guds barn, och ofta har denna kraft slagit deras fiender med förundran.

Vi påstå icke, att Kristi evangelium företrädesvis griper dem, som äro andligen och kroppsligen starka, så att de, som höra honom till, därför kunna kallas starka.  Både erfarenheten och Skriftens vittnesbörd devisa det motsatta, nämligen att det oftare är de svaga, d. v. s. sådana som känna sin svaghet, som blifva fattade af evangelium, emedan dessa lättare än de starka inse sitt behof af hjälp.  Det omskapande inflytandet af den heliga anden är likväl så mäktigt, att de som fått mottaga den blifva starka midt i sin svaghet.  De i denna världen svaga göras mäktiga i Gud (genom Guds ande eller kraft), så att de förmå nedslå syndens och villfarelsens fästen, och så att de såsom goda Jesu Kristi stridsmän äro i stånd till att segerrikt kämpa den goda kampen — till stor förvåning för sådana, som af naturen äro dem långt öfverlägsna. — 1 Kor. 1:27; 2 Kor. 10:4; 2 Tim. 2:3, 4.

Detta var en sanning redan i begynnelsen af denna tidsålder, då de i världen svaga med glädje omfattade Kristi sak och förbelfvo trogna till sin död, trots de såsom martyrer fingo utstå de svåraste lidanden och pröfningar, inför hvilka de starkaste i världen bäfvade.  I vår tid är förföljelsen hufvudsakligen af annat slag an då; men det oaktadt är det ännu lika nödvändigt, att vi fördraga såsom goda stridsmän och utgifva vårt lif för bröderna; och sålunda sker det ännu i dag, att det i världen svaga, oädla och föraktade, som Gud har utvalt, gör denna världens vishet och makt om intet. — 1 Kor. 1:27, 28

[261] Men denna Guds ande uti oss är icke blott en kraftens utan äfven en kärlekens ande, säger aposteln.  Här talas emellertid ej om den naturliga kärleken, som vi til en viss grad finna hos alla människor, ja, äfven hos djuren, och som till stor del är en själfvisk kärlek.  Hos dem, hvilka mottaga kärlekens heliga ande, bör denna naturliga kärlek därigenom blifva starkare, innerligare och mer vidtomfattande samt bör den så småningom alltmer förlora sin engennyttiga karaktär; den bör utveckla sig till en ädelmodig, själfuppoffrane kärlek, som icke hvilar på själfviskhet utan på rättfärdighetens, sanningens och godhetens grundsatser och därpa, att man är delaktig af Guds ande eller sinnelag.  Och denna kärlekens ande bör växa och blifva mer och mer förhärskande, till dess det fullkomliga kommit och det som är endels försvunnit. — 1 Kor. 13:10

Den mest underbara uppenbarelse af den heliga anden i Guds folk är den, som aposteln i vår text benämner »ett sundt sinnes (tuktens) ande».  Af naturen äro Guds barn icke mer sunda i sitt sinne än världens barn utan tvärtom; ty såsom vi redan sett, utöfvar evangelium långt oftae sitt inflytande på de mer ofullkomliga, hvilka känna sin vanmakt och sitt behof af nåd och hjälp från ofvan, än det verkar på sådana som ha ett mer starkt och sundt sinne —  sådana som äro besjälde af en själafbelåtenhetens och egenrättfärdighetens ande.

Men när sanningen mottages i goda och uppriktiga hjärtan och frambringar sina äkta frukter, när Guds barn blifva delaktiga af Guds heliga ande, så erhålla de äfven »ett sundt sinnes ande», vare sig de af naturen äro starka eller svara; deras omdöme blif då klarare, sannare och tillförligligare än förut, emerdan de i sina göranden och låtanden först och främst lata sig ledas at Guds ords föreskrifter, hvilka omfatta nästan alla lifvets angelägenheter.  Alla, som mottagit Herren såsom sin rådgifvare och läre samt följa hans ledning i lydnad för Faderns vilja — alla, som ha »ett sundt sinnes ande»[262]— de förlita sig ej uteslutande på sin egen omdömesförmåga eller sitt förstånd, utan de följa Herrens ledning, och därigenom blifva de under lifvets växlingar bevarade undan de svårigheter och snaror, i hvilka andra komma, som icke ledas af öfvermänsklig vishet.

Till följd af syndafallet och den däraf följande fördömelsen till döden har hela människosläktet blifvit osundt och sjukligt såväl andligen som kroppsligen, ehuru graderna af fördärfvet äro olika allt efter olika omständigheter och härstamming.  Liksom den ene i kroppsligtafseende är mindre sund och frisk än den andre, så äro äfven i psykiskt eller »själiskt» afseende somliga mindre sunda än andra, men osunda eller sjuke äro alla, såsom Skriften säger: »Ingen rättfärdig (fullkomlig, i fysiskt och psykist afseende frisk och sund) fines, ocke en.»  (Rom. 3:10.)  Bildligt taladt äro alla betäckta med sårmärken, bändder och friska sår, andligen och kroppsligen.  (Es. 1:5, 6.)  Syndesn förbannelse har lagt sin tunga hand på hela människan, s-väl på hennes sinne som på hennes kropp.

Det är ett välkändt faktum, att då en af kroppens lemmar lider, så förorsaker detta hela kroppen och äfven sinnet lidande.  Sinnet kan icke vara fullkomligt sundt eller friskt, då det bor i och näres af en osund  kropp.  En sjuk mage öfvar direkt inflytande på sinnet såväl som på den sjukes hela fysiska system.  En lungsjuk kan ej förhindra, att äfven hans sinne lider i samma grad som hans kroppsliga sjukdom tilltar.  Och på samma sätt när andra organer blifva sjuka: när t. ex. hjärtat, lefvern eller njurarna fullgöra sina funktioner ofullständigt, så blir den vissa följden fördärfvadt blod och rubbning i nervsystemet, hvars centrum är hjärnan.  Och när hjärnan blir uttröttad genom smärta eller försatt i febertillstånd genom att afsöndringsorganen icke funktionera riktigt, så har detta naturligtvis en skadlig inverkan på all dess verksamhet: den kan icke tänka så riktigt och logiskt, som om den vore i fullkomligt friskt till-[263]stånd.  Sinnersrubbning är allmän, ehuru detta ord ej begagnas annat än i de undantagsfall då rubbningen, är svårare, än den mänskligheten i allmänhet lider under.  Ingen, som har någon erfarenhet och omdömesförmåga, kan draga i tvifvel dessa slutedningar.

Nu uppstår den frågan:  På hvad sätt och i hvad mån kan den heliga andens inneboende i den kristne tjäna till att återställa hans förstånd, så att det om honom kan sägas, att han har ett sundt sinnes ande?

Vi svara, att det gudomliga sinnet är fullkomligt, »sundt», och att i den mån som den troende åsidosätter sitt eget sinne eller förstånd och i stället tillägnar sig det gudomliga sinnet, den gudomliga viljan och omdömesförmågan, i samma mån erhåller han ett sundt sinnes ande — Guds sinne.  Vi mena ej, att den troende kristnes hjärna undergår någon förvandling eller öfvergår till någon annon slags verksamhet, utan han lår sig under ledning af sanningens heliga andeså småningom att korrigera (rätta) sitt eget förstånds misstag i fråga om alla de olika spörsmål, som förefalla, och att bringa sitt omdöme till öfverensstämmelse med hvad den heliga anden lär genom Guds ord.  Antag, för att belysa detta, att vi hade en dålig klocka, som icke visade tiden rätt, och som saknade reguleringsinrättning.  Antag vidare, att vi ofta hade tillfälle att se en absolut  rättgående kronometer, som visade oss, att vår klocka saktade sig trettio minuter per dygn; vi skull då snart lära oss att ställa den rätt genom att vrida fram visarna trettio minuter för hvart dygen.  Och inom kort skulle vi vara i stånd att vid atta tider på dygnet utfinna differensen.  Så förhåller det sig äfven med vår omdömesförmåga och med lifvets olida ting och angelägenheter.  Då vi jämföra dem med det fullkomliga rättesnöret, så finna vi ofta, att vi antingen »gå» för sakta eller för fort, och att vi låtit oss reglera antingen för mycket eller för litet.  Under det vi nu äro alldeles ur stånd till att förandra vårt tänke- och handlingsätt så, att det blir fullkomligt och [264] i alla afseenden öfverensstämmande med vårt föredömes, vår Herre Jesu, tänke- och handlingsätt, så ha vi likväl tillfälle att reglera och rätta våra tankar och handlingar efter vårt föredöme, och detta på ett sådant sätt och i en sådan grad, att ingen, som icke har detta fullkomliga föredöme för sitt sinne och söker rätta sig efter detsamma, förmår vare sig rätt värderna eller efterlikna det.

Hvem har icke hos sina vänner och grannar (såväl som hos sig själf) sett talrika bevis på ett sådant osundt sinne, då de, ehuru oförmögna att sköta sina egna angelägenheter på hederligt sätt, likväl söka lägga sig i andra och ha brådtom med att sladdra om andras affäreför att sköta dem, och hvilka därigenom förorsake stor förargelse?  I sin inbilskhet döma de andra och ha brådtom med att sladdra om andras affärer, anskönt de visa sig fulleständig odugliga till att sköta sitt eget.  Är icke detta ett bevis på ett osundt sinne, en viss grad af sinnesrubbning?  Finna vi icke samma grunddrag nästan i hvarje fall, där sinnesförvirringen utvecklats så långt, att det blifvit nödvändigt att inspärra vedeerbörande person på ett hospital?  Inbilskhet, behagsjuka och fruktan utgöra hufvudorsakerna till vansinnet hos största delen af dem som äro inspärrade på hospitalen, och i öfriga fall beror sjukdomen säkerligen ofta på att de sjuka äro besatta af onda andar.  Om vi inträda i ett hospital för sinnessjuka, skola vi finna, att somliga af patienterna lefva i den föreställningen, att de äro mycket rika, andra tro sig vara kungar, drottningar, adelsmän eller furstliga personer och äro då naturligtvis uppfyllda af stolthet och grannlagenhet samt blifva lätt förnämade.  Andra mena, att de lidit stor oförrätter; de inbilla sig, att man icke vet att sätta tillröckligt stort värde på dem, att deras vänner föröka skaffa dem ur vägen af fruktan för deras inflytande, eller att de söka ställa deras stora duglighet I skuggan, eller de vilja hindra dem från att vinna en förmögenhet.  Andra plågas af fruktan, i de de tro, att alla människor trakta efter deras lif, att hela världen är galen, och att endast de själfva äro vid sundt för-[265]stånd; eller också tro de, att Gud är vred på dem, att de ha begått oförlåtliga syner, och att fördenskull ändlös pina är det vissa öde, som förestår dem.

Allt detta är blott ytterligheter af sinnestillstånd, som en uppmärksam iakttagare kan se för hvarje dag.  Världen och dess ande, med sin äregirighet och stolthet, sin öfvertro, villfarelse och fruktan, är egnad att förvärra mänsklighetens sinnestillstånd; och som följd däraf finna vi också, att antalet fall af utprägladt vansinne håller på att hastigt ökas i den civiliserade världen.

Hvad sådana människor behöfva, och hvad äfven vi och alla andra behöfva, är ett sundt sinne.  Men tiden för ett allmänt botande af mänsklighetens såväl psykiska som fysista bräckligheter är icke nu utan kommer först när tusenårsriket blifvit till fullo upprättadt; och detta rike kan ej upprättas och dess befrielse- och välsignelseverk ej begynna, förrän den bestamda tiden är inne.  Emmellertid får den utvalda evangelieförsamlingen nu genom sin Herre och hans ord mottaga hans heliga ande, hans sunda sinnes ande, som äfven är Faderns sinne eller ande.  Och i den mån som hvarje enskild medlem begarnar sin förmånsrätt i detta afseende, skall han finna lindring och hjälp mot de psykiska och fysiska lidanden, hvaraf vi jämte hela den öfriga mänskligheten anfäktas.

I Rom. 12:3 läsa vi: »Genom den nåd, som blifvit mig gifven, tillsäger jag hvar och en, som är bland eder, att icke tänka högre om sig, än han bör tänka, utan tänka hofsamt (icke i enlighet med köttet utan i enlighet med sin nya natur), allt eftersom Gud har tilldelat hvar och en trons mått.»  Många måste under hela sitt lif kämpa mot sin benägenhet att öfvervärderna sig själfva och kämpa för att erhålla ett suindt sinnes ande med hänsyn till sina egna förmögenheter; men i denna sin sträfvan att bekämpa sin stolthet understödjas de af sin Mastares ord:  »Saliga äro de saktmodiga (ödmjuka), ty de skola ärfva jorden»; och likaledes erhålla de bistånd genom apostelns ord:  »Gud står emot de högfärdiga, [266] men de ödmjuka gifver han nåd (ynnest).  »Ödmuken eder därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid.» — Matt. 5:5; Jak. 4:6; 1 Pet. 5:5, 6.

Emellertid är det ett faktum, att icke många af denna världens stora och visa, hvilka anse sig själfva stora och visa, äro bland Guds utvalda, utan dessa utgöras för det mesta af de i denna välden fattiga och ringa, som äro rika på tro, som icke förtrösta på sin egen vishet och rättfärdighet, utan, som mottaga Kristus såsom sin vishet, sin rättfärdighet och sitt allt.

Andra ha att kämpa mot »räddhågans ande», och äfven de erhålla i denna kamp hjälpl och bistånd genom sanningens och kärlekens ande, om de mottaga den, ty »den fullkomliga kärleken utdrifver räddhågan».  (1 Joh. 4:18.)  I den mån de lära känna Gud genom hans ord och genom hans däri uppenbarade noaderika tidsåldersplan, befrias deras sinnen från den fruktans och änglans förskräckliga mara, som plågar så många.  En rätt kännedom af Gud skänker dem hopp i stället för fruktas—ett hopp, som icke låter komma på skam, ty Guds kärlek blir då utgjuten i deras hjärtan genom den heliga anden, som är ett sundt sinnes ande.

Sålunda se vi äfven hur de, som ha alltför låga tankar om sig själfva — sådana som i den grad sakna själfförtroende, att de på grund däraf hindras från att uträtta något i lifvet —, blifva genom samme ande uppmuntrade, styrkta och dugliggjorda till att vara sig själfva och andra till gagn, under det andra, som äro uppblåsta för mycket själfsäkra, blifva bestraffade och tillrättavisade genom samma sanningens ande.  De förra göras modiga genom Guds försäkran om hjälp; de senare tyglas, bringas till undergifvenhet och undervisas om hvad som är Gud behaglift och dem nyttigt, såsom aposteln säger; »Om någon tycker sig veta något (inbillar sig, att han vet något af sig själf), vet han ännu intet, såsom han bör veta.»  (1 Kor. 8:2)  Men låtom oss betänka, att en [267] sådan karaktärs- och sinnesändring icke kommer af att man ropar »Herre, Herre» ej heller af att man har en bible, ej heller at att sluta sig till en mänsklig organisation, som benämnes kyrka eller församling.  Nej, den kommer endast genom att man blir förenad med Kristus och af honom undfår sanningens heliga ande, som är hans ovch Faderns ande.

Enhvar, som genom Guds nåd och genom sitt mottagande af denna nåd blifvit delaktig af ett sundt sinnes ande, har stora företräden på allt sätt framför den öfriga mänskligheten; ty ett sundt sinnes ande är en vishetens ande.  En sådan förstår att riktigare än andra bedöma de ting, som tillhöra detta lifvet, såsom rikedom, beröm, hög samhällsställning etc.  Från sin nya ståndpunkt ser han, hur alla dessa ting föra annat med sig, som de andra icke se eller icke vilja se.  Hans af Herrens ord undervisade och upplysta förstånd säger honom, att om han än skulle lyckas förvärfva åt sig alla jordens rikedomar, skulle han dock intet kunna taga med sig, när han dör.  Han inser också, att människors ära och beröm är något ganska vacklande, tomt och förgängligt, och att de under lifvets jäktan och äflan snart glömma bort de döda, till och med de berömda.  Han ser, att den hyllning, som samhället skänker sina framstående män, ofta endast är hycklad, att en finansiell krasch kan vara tillräcklig för att beröfva dem deras glans, och att döden i alla händelser afskär dem från att njuta af människors gunst.  Kort sagdt, han ser, att »spelet är icke värdt ljuset» (som ett engelskt ordspråk säger).  Och i sanning är lifvet, från världslig synpunkt betraktadt, intet annat än ett kortspel, som ger otillfredsställande resultat, ty icke ens de mest framgångsfulla vinna till slut något nämnvärdt af detsamma.

Guds barn, som nu äro aflade af den heliga anden för den »höga kallelsen», blifva å andra sidan erbjudna något, som drar deras sinne bort från de fåfängliga [268]  och bedrägliga ting, hvilka människor i allmänhet söka, ofta med det resultat, att de blifva vansinniga.  De ha högre förjder, de eftersträfva en högre är — de vänta himmelska rikedomar och ett evigt rike.  Den ärelystnad, som inspirerats genom dessa himmelska löften, är en helig ärelystnad, full af barmhärtighet och goda frukter, ty den verka efter kärlekens grundregel, under det den jordiska ärelystnaden är själfvisk.

Hvar och en, som upphört att trakta efter dessa fåfängliga jordiska småting, och som i stället söker det himmelska, är förvisso långt bättre i stånd till att rätt bedöma alla de angelägenheter, som röra det närvarande lifvet, emedan han betraktar dem från en jämförelsevis intresselös, neutral ståndpunkt.  Visserligen är han i världen och är förpliktad att lefva, hvarför han ju ock måste skaffa sig det nädvändiga på ett anstädigt och ärbart sätt; men enär han är fri från allt otillbörligt begär efter jordiska ting, så är han äfven i samma mån fri från girghetens, lystnadens och högmodets tryck, och desto bättre är han i stånd till tänka och handla rätt samt att visa medlidsamhet och kärlek mot alla.  Denna den erfarne kristnes bättre omdömesförmåga — ett sundt sinnes ande — är icke att anse som hans jordiska eller köttsliga sinne i förbättradt tillstånd, utan det är ett nytt sinne, afladt i honom från ofvan förmedelst de öfvermåttan stora och dyra löftena i Guds ord.  (2 Pet. 1:4.)  Detta sinne, som är Herrens heliga ande uti honom, blir honom sålunda på ållt sät till hjälp och fördel.  Och ju mer brinnande hans kärlek till Herren och hans rättfärdighet är, desto snarare kan han blifva helt uppfylld med detta nya, sunda sinnes, den heliga anden.

Mästaren frägade:  »Hvad kan en människa gifva till lösen för sin själ (sin existens, sitt lif)?»  (Matt. 16:26.)  En människa med sundt förständ skull icke vilja utbyta det värdefullaste hon har, nämligen sin tillvaro, för nägot som helst, vare sit rikedom, är eller anse-[269]ende. Betrakta vi emellertid mänskligheten i allmänhet, så se vi, att den handlar på motsatt vis, hvilket bevisar, att dess sinnestillstånd är sjukt.  Äfven de, som anses för att vara de visaste i världen, offra sitt arbete och sin sträfvan på det som icke tillfredsställer, nämligen för samlande af rikedom, i kampen för ära, håg samhällsställning och andra företräden, och för att kkunna utveckla prål och lyx samt i syniga nöjen. Den som har ett sundt sinnes ande inser, att äfven om intet tillkommande lif funnes, så skulle likväl ett sådant lefnadssätt vara högst dåraktigt.  Ty flertalet bland människorna förbuka sitt lif för att en gång kunna njuta frukterna af sin möda, och så lägga de sig ned på dödsbädden i det medvetandet, att de icke uppnått hvad de eftersträfvat, samt att den rikedom eller ryktbarhet, som de efterlämna, snart kommer att gå om intet eller ock stå kvar som ett vittnesbörd om deras dårskap, girighet och osunda sinne.

Det på förnuftiga mål och sträfvanden blottade världslifvet kallar aposteln »edert fåfängliga (fruktlösa), fäderneärfda lefverne».  (1 Pet. 1:18.)  Det gängse bruket att arbeta för ovärdiga mål är ärftligt, och människor stanna ej för att öfverväga, hvilka frukter deras bemödanden skola komma att föda af sig, utan de följa tanklöst i sina fäders spår. Då vi nu blifvit omvända från denna väg, så har det skett därigenom, att vi förmedelst Guds nåd lärt  känna och förstå, att vi är återlösta genom Kristi dyra blod.  Genom Guds ord ha vi lärt känna, att världens väg är fåfänglig, och att alla, som följa denna väg, drifvas därtill af sitt för därfvade och osunda sinne. Och då viså lärt förstå den stora friköpningen, inviga vi oss med glädje till honom, som köpte oss.  Därgenom få vi del af hans ande, ett sundt sinnes ande.

När vi genom den heliga anden i juset af Guds ord betrakta det närvarande lifvet, så synes det oss blott som en skoltid, en förberedelse för ett tillkommande [270] lif för alla, som se segerlönen och höra »kallelsen».  Emellertid kunna endast de, som se med de inre ögonen, fullt fatta hur dåraktig det stora flertalets handel och vandal är, i det de flesta, långt från att tygla sina egoistiska böjelser och utveckla och främja sin natures bättre och ädlare egenskaper, tvärtom i många fall undergräfva sin karaktär så att de, när de sluta sitt lif, ha en svagare karaktär än när de begynte det, och ofta lämna de sålunda en större mängd svagheter i arf åt sina barn, än de själfva ärft från sina fäder.

Medan å ena sidan Guds ord och dess ande undertrycker vårt begär efter jordisk rikedom och öfvertygar oss om, att »girigheten är en rot till allt ondt» (1 Tim. 6:10), så blifva vi äfven därigenom bevarade från den andra ytterligheten — från troghet och likgiltighet—i det att Guds ord förmanar hvarje troende till att vandra välbetänkt inför alla människor och i synnerhet att draga försorg om sina ena.  Aposteln säger:  »Varen i nitet icke tröga, varen brinnande i anden, tjänen Herren.»  (Rom. 12:11.)  Sålunda blifva vi under den heliga andens legning bevarade från den dårskap, som behärskar dem, hvilka tillbringa sitt lif med att samla värdelösa »skatter»; och äfven blifva vi bevarade från tröghet och slöhet samt uppmuntrade till all god gärning, som kan vara till gagn för mänskligheten, och som Herren kan godkänna såsom en åt honom gjord tjänst, den han lofvar att rikligen belöna med evigt lif.

Ett sundt sinnes ande ser i det närvarande lifvet tillfällen till utbildande af en rik karaktär och till samlande af skatter, hvilka hvarken mal eller rost kunna förstöra, utan som förblifva i all evighet.  Och ehuru detta är en källa till ständig glädje för oss, förledas vi dock icke därigenom till att så lefva i det tillkommande, att vi försumma det närvarande, utan vi lär oss fastmer att lefva visligen i det närvarande, därigenom att vi ständigt tänka på det tillkommande.

Ett sundt sinnes ande vidgar och befäster karaktä-[271] rens alla goda sidor, och den hjälper enhvar, som är besjälad af densamma, till att rätt bedöma icke blott sig själf utan äfven sina fallna medmänniskor och förökar därigenom hans medlidsamhet.  Han känner och inser sitt eget förstånds och sin egen kropps genom syndafallet förorskade ofullkomlighet samt sitt eget behof af nåd och hjälp, såväl som han inser hela människosläktets af samma orsaker förvållade urartning samt allas behof af medlidsam kärlek och återställande hjälp.  Och i den mån han lär att rätta sitt eget sinnes fel, kan han hysa desto större deltagande med andra, som sakna detta rättledande element, ett sundt sinnes ande, och hvilka icke heller kunna mottaga denna ande, emedan »denna väldens gud», Satan, förblindar dem, som icke tro, på det att Guds godhets härliga ljus, som framlyser i Jesu Kristi ansikte, icke måtte lysa in i deras hjärtan och sålunda göra dem delaktiga af ett sundt sinnes ande. — 2 Kor. 4:4 

I samma mån som den genom denna ande uti honom aflade nya skapelsen i Kristus Jesus utvecklas, blir han äfven mer tålig, mer kärleksfull och mer lik Gud.  Och dessa goda karaktärsegenskaper komma att uppenbara sig i hans ord och handlingar, ja, komma atta beröra hans innersta tankar.  I  den grad som hans heliga sinne ogillar hvarje ohederlig eller ouppriktig handling, i samma grad ogillar det äfven hvarje ohederligt eller ouppriktigt ord gent emot en vän eller granne eller till och med mot en fiende, ja, icke blott hvarje ondt ord utan äfven hvarje orätt och kärlekslös tanke.

Ett sundt sinnes ande kommer alltså att småningom men säkert göra den äkta mannen till en bättre make, fadern till en bättre fader, sonen till en bättre son, hustrun till en bättre hustru, modern till en bättre moder, dottern till en bättre dotter; och detta därför, att grundvalen för alla tanker, ord och handlingar förvandlats från själfviskhet till kärlek.  Enhvar, som blifvit delatig at eff sundt sinnes ande, som är den heliga [272] anden eller kärlekens ande, kommer, i den mån han är uppfylld däraf, att vara mindre ömtålig och nogräknad, när det gäller hans egna rättigheter och företräden, men desto mer hänsynsfull, då det gäller andras rättigheter och känslor.  Herrens vilja måste han naturligtvis stålla i första rummet, men näst efter det att behaga Herren finner han äfven tillfredsställelse i att glädja de medmänniskor, med hvilka han står i förbindelse, i synnerhet sina anhöriga.  Och med dessa hans begä — att först och främst tjäna och behaga Herren och därnäst sina trossyskon och alla människor så långt han har tillfälle — komma till slut alla hans tankar och ord att öfverensståmma, och därefter kommer också hans yttre lif att gestalta sig.

Vi kumma icke häraf draga den slutsatsen, att de med ett sundt sinnes ande begåfvade i alla afseenden äro de bästa, äkta män, hustrur, fäder, mödrar, bröder eller systrar, ty såsom vi redan sett, är det hufvudsakligen de i denna världen svaga och ringa, som påverkas af Kristi evangelium, hvars mission det är att höja och bereda dessa i samma mån som de inviga sig till Herren och mottaga ett sundt sinnes ande.  De som äro af bättre börd och mer respektabelt anlagda äro oftast också mer böjda för att betrakta sig som goda nog och mottaga därför icke gärna Herrens erbjudna hjälp.  De kunna visserligen det oaktadt vara älda maker, föräldrar och barn på grund af sin ädlare börd, i  det det från kristliga föräldrar ärft bättre förstånd och större vishet.  Men utan att sådana mottaga Frälsaren och med honom det nya sinnet, komma de med all säkerhet snart att urarta, så att deras nobla egenskaper blifva ett blott yttre sken, en täckmantel för deras inneboende själfviskhet, som förr eller senare uppenbart framträder hos deras efterkommande och därigenom försätter dessa på ett lägre moralistkt plan.

Hufvudsumman af hvad vi ofvan velat framhålla är, att hur djupt sjunken i moraliskt afseende och hur [273] okunnig en människa än må vara, då hon fattas af Guds nåd och sanning, så blir hon därigenom en ädlare, renare, godare och mot andra mer hänsynsfull och vänlig människa — alltid i samma grad som hon mottar detta nya sinne, ett sundt sinnes ande.

Det mänskliga förståndets allmänt fördärfvade tillstånd belyses än vidare genom det sorglösa och hänsynslösa förmerandet af människosläktet.  Man tar därvid nästan alls ingen hänsyn till hälsans lagar och nästan ingen hänsyn till hur man på rätt sätt skall försörja sin afkomma; man åsidosätter i högsta grad naturens lagar, sådana de uppenbara sig vid fortplantning af djur, såsom boskap, hästar, hundar etc.  Intet under, att aposteln förmanan männen att bruka sumdt förstånd vid utöfvandet af sin högsta naturliga förmåga — fortplantningsförmågan.  Han säger:  »Sammalunda mån ock I mä förståndigt sammanlefva med det kvinnliga kärilet.»  (1 Pet. 3:7.)  Om detta råd följdes, så att ett sundt sinnes ande finge råda, hur mycket mer hänsynsfullhet skuklle då ick männen visa gent emot sina finkänsliga och öfverbetungade hustrur, såvida de verkligen älska dem och vilja »förståndigt sammanlefva» med dem!

Hitintills är det endast Herrens tjänare och tjänarinnor, som kunnat mottaga denna Guds heliga ande.  Men, Gud vare tack, den tid är nära, då dessa tjänare och tjänarinnor skola vara förhärligade och af sin Konung beklädda med makt, och då skall genom deras tjänst hela världen blifva välsignad, och Herren skall utgjuta sin heliga ande, ett sundt sinnes ande, »öfver allt kött».

__________

[274]