STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud och människan

ELFTE KAPITLET.

Försoningens heliga ande.

Skenbara motsägelser undersökta. — "Utsläcken icke anden". — "Bedröfven icke den heliga anden." — "Sanningens ande." — "Hugsvalaren." — "Uppfylld med den heliga anden." — Att ljuga för den heliga anden. — Att fresta Herrens ande. — Synd mot den heliga anden. — "Då sade anden."  ''Den heliga anden ... funnit för godt." — Förhindrade af den heliga anden. — "Den heliga anden vittnar." — "Den heliga anden har satt eder till biskopar." — Lärda af den heliga anden. — "Smörjelse af den Helige." — Anden "manar godt för oss med outsägliga suckar". — Hur anden öfverbevisar världen. — "Däraf skolen I känna Guds ande och antikrists ande."

TILL följd af att det är trinitarianer (anhängare af treenighetsläran), som öfversatt Bibeln, ha en del ställen i deras öfversättningar fått en sådan form, att de synas motsäga hvad vi i det föregående funnit vara både skrift och förnuftsenligt, nämligen att den heliga anden af Fadern genom Sonen är uti Guds barn försoningens ande. Vi vilja därför i det följande undersöka så många af dessa skriftställen, som vi anse skulle kunna förvirra en eller annan. Låtom oss nu gemensamt och i full tro på Guds ord samt med den åstundan att blifva ledda endast af sanningens ande undersöka dessa skriftställen. Sedan vi fått dessa skenbara stötestenar undanröjda, skola vi lättare kunna få klarhet öfver andra sidor af vårt ämne.

»Utsläcken icke anden.»
— 1 Tess. 5:19. —

 Det grekiska ord, som här är återgifvet med »utsläcken», förekommer åtta gånger i Nya testamentet, [276] och på alla ställena är det fråga om utsläckande af eld eller ljus. Då nu vi, som ha Guds heliga ande eller sinne och äro upplysta däraf, själfva kallas »världens ljus» (Matt. 5:14), så förstå vi, att aposteln med de ofvan anförda orden ville säga oss, att om vi genom denna världens (eller tidsålderns) ande blefve förledda till världslighet, så skulle detta utsläcka det från oss till andra utstrålande ljuset af Guds heliga ande eller sinne uti oss. Härmed öfverensstämma ock Jesu ord: »Om nu ljuset, som är i dig, är mörker (utsläckt), hur stort varder då icke mörkret!» — Matt. 6:23.

»Bedröfven icke Guds heliga ande, med hvilken I
hafven blifvit beseglade till förlossningens dag.»
— Ef. 4:30. —

Att besegla betyder att aftrycka en stämpel till bevis på äkthet. Guds barn och världens barn kunna kännas och åtskiljas genom vissa kännetecken eller karaktärsdrag, som sätta en viss stämpel på dem. Kännemärket på den ena klassen är denna världens (tidsålderns) ande (sinne, tänkesätt, viljeriktning), och den andra klassen kännetecknas af Guds ande (sinne, tänkesätt, viljeriktning). Från den stund en människa helt och verkligt inviger sig till Gud, kan man varseblifva detta kännemärke eller insegel i hennes tänkesätt, hennes tal och handlingar. Och allt eftersom det nya sinnet tillväxer i nåd, i kunskap och kärlek, blifva också dessa kännemärken alltmer tydliga. Med andra ord, i samma mån som vi uppgifva vår mänskliga vilja, vårt sinne eller vår ande, och i allt underordna oss Guds vilja eller sinne, så blir Guds ande (sinne) äfven vår ande (vårt sinne). Därför uppmanar Skriften oss till att låta det sinne, som var i Kristus Jesus, äfven vara i oss — det sinnelag, som endast önskar göra Faderns vilja. Följaktligen är vårt nya sinne heligt och ledt af Gud. I den text, som vi betrakta, förmanar aposteln oss [277] inträngande att icke göra eller underlåta något, som skulle innebära ett brytande af vårt förbund, något som skulle bedröfva vårt nya sinne eller såra vårt samvete såsom nya skapelser i Kristus. Bedröfven icke den heliga anden, det gudomliga sinnet i eder, hvilket är inseglet på, att I åren Guds söner.

»Sanningens ande.»

»Sanningens ande ... skall icke tala af sig själf, utan allt hvad han har hört, det skall han tala, och det kommande skall han förkunna eder« — Joh. 16:13.

Enär lärjungarna voro judar och vanliga naturliga människor, hade de betraktat tingen från jordisk synpunkt samt därför väntat en mänsklig befrielse och ett jordiskt rike med fallna människor i spetsen. Herren hade redan förut talat till dem om Guds rike, men icke förrän vid detta tillfälle hade han meddelat, att han måste dö, att han måste lämna dem och fara till ett aflägset land för att mottaga konungslig makt och myndighet samt sedan återvända för att upprätta sitt rike, förhärliga sina trogna och göra dem till sina medarfvingar i detta rike. (Luk. 19:12.) För att trösta dem i den bedröfvelse, som denna förkunnelse uppfyllt dem med, försäkrar han dem nu om, att de icke skola blifva lämnade helt allena, utan att Fadern, som hade sändt honom till att fullborda en bestämd mission, också nu under hans frånvaro skulle sända dem en annan tröstare och hjälpare i hans namn eller såsom hans representant. Emellertid ville han icke, att de skulle få den uppfattningen, att den nye tröstaren komme att vara en annan Messias, en särskild, själfständig lärare; därför säger han, att hugsvalaren icke skulle tala af sig själf, icke lära något i strid med hans lära, som de nu redan mottagit, utan den skulle tala endast det, som den hört. Hugsvalaren skulle alltså blott vara en förbindelsekanal mellan Fadern och Sonen å ena sidan och de trogna lärjungarna [278] å andra sidan. Jesus ville med detta sitt uttalande säga till dem: Sanningens ande skall såsom min representant tydliggöra och mer ingående framhålla för eder vissa sanningar, som jag redan framställt för eder, men som I icke ännu åren redo till att klart fatta — sanningar, hvilka det för öfrigt icke tillkommer eder att förstå, förrän jag betalt lösepenningen för eder och uppfarit till min Fader samt inför honom framburit skuldoffret. Då skall jag, i enlighet med Faderns plan, kunna genom denne hugsvalare meddela eder andliga ting, hvilka I icke nu kunnen mottaga, och till hvilka I icke heller ha'n någon rätt, då eder försoning ännu icke är verkställd. Denna Faderns ande, som också är min ande, och som skall sändas i mitt namn och på grund af min förtjänst, skall äfven i tillbörlig tid och ordning undervisa eder om tillkommande ting samt leda eder steg för steg till en full förståelse af allt, som är nödvändigt och nyttigt för eder att förstå. »Han (Faderns heliga ande, inflytande eller kraft) skall förhärliga mig, ty af mitt skall han taga och förkunna eder. Allt hvad Fadern har, det är mitt (hans och mina afsikter öfverensstämma fullständigt); fördenskull sade jag, att han skall taga af mitt och förkunna eder.» (Joh. 16:14, 15.) I mån därför ej, vill han säga, vänta någon ny och mot min undervisning stridande lära utan tvärtom en vidare utveckling af hvad jag lärt eder; ty all undervisning, som den kommande hugsvalaren skall meddela, skall vara i full harmoni med min och är bestämd till att ännu tydligare visa eder, att jag är Messias. I behöfven således icke tvifla på riktigheten af denne hugsvalares lära, ty den är själfva sanningens ande och utgår från Fadern. Denna sanningens ande skall vara mitt sändebud till att delgifva eder min undervisning och visa eder det kommande.

Ja, så har det också varit: sanningens ande har under hela evangelieåldern mer och mer lärt församlingen förstå nödvändigheten af Kristi lidanden och nöd- [279]vändigheten af att hvarje lem i hans kropp delar detta lidande; den har med allt större tydlighet visat den väg vi ha att gå i vår Herres efterföljd, och den har äfven visat oss, hur oändligt härlig den oss lofvade lönen är, och hvad det innebär att vara »Guds arfvingar och Jesu Kristi medarfvingar, om vi annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade». Jehova, allas Fader, är all denna sannings ursprung, och från honom, som är all god och fullkomlig gåfvas gifvare, ha vi därför undfått all sanning, som kommit oss till del i denna tidsålder. Han har meddelat oss den genom för länge sedan beredda medel — genom profetior och förebilder från fordom tid, hvilka Jesu och hans apostlars inspirerade ord hjälpt oss förstå; och när vi mottaga den heliga anden i våra hjärtan och vandra enligt Guds ord och plan, så iståndsättas vi till att rätt värdera de ting, hvilka Gud har i beredskap åt dem, som älska honom och söka att vandra i tro.

»Hugsvalaren, den heliga anden, hvilken Fadern
skall sända i mitt namn.»
— Joh. 14: 26. —

Detta skriftställe säger uttryckligen, att den heliga anden skulle sändas af Fadern. Detta visar ju, att den står helt och hållet under Faderns kontroll och icke är jämlik honom i rang och makt, såsom det påstås i de af människor författade trosbekännelserna. Den heliga anden är ingen person utan en Guds förmåga, och Gud har full kontroll öfver alla sina förmågor, liksom vi ha kontroll öfver våra förmågor. Därför heter det, att Fadern skulle sända sin ande (sin kraft) eller, såsom Mose uttrycker det, »låta sin ande komma öfver dem». Vidare heter det, att den heliga anden skulle sändas i Jesu namn, — alldeles som en tjänare sändes i sin husbondes namn och icke i sitt eget. Afven detta [280 ] motsäger den bibelstridiga läran om en treenighet, som i sig inbegriper tre i makt och härlighet jämlika gudomspersoner. Detta skriftställe framhåller tydligt Fadern såsom den förste och högste. Den heliga anden är Faderns ande (kraft eller inflytande), som sändes i Jesu ställe och i hans namn. Hvarför i Jesu namn? Emedan hela försoningsverket, såväl syndarnes återlösning som deras återställelse, är anförtrodt åt Sonen, och emedan Faderns heliga ande är den kanal, genom hvilken Sonen tillför människorna de välsignelser han köpte med sitt dyra blod.

När Faderns heliga ande kom öfver Jesus vid hans dop och invigning, så var detta visserligen en stor vederkvickelse och välsignelse för honom. Likväl innebar det, att han måste uppoffra alla jordiska syften och förhoppningar i ändamål att genomföra Guds plan. Hade Jesus varit annorlunda sinnad, hade han varit egensinnig och själfvisk, så skulle han icke ha blifvit vederkvickt af den heliga andens ledning, utan han hade då i stället känt sig otillfredsställd och orolig, hans hjärta hade blifvit uppfylldt af missnöje och upproriskhet. Så förhåller det sig äfven med Guds barn: ju mer den naturliga människan kan lära känna af Guds ande (sinne, vilja), desto olyckligare känner hon sig, emedan Guds ande står i strid mot och ogillar hennes ande (sinne, vilja). För den människa däremot, hvilkens egen vilja är död, hvilken är »en ny skapelse i Kristus», och hvilken; söker att lära känna och göra Guds vilja, för henne är det att få en klar förståelse af Faderns vilja och plan samt att veta sig vara ledd af Guds försyn och undervisad af hans ord i sanning en stor hugsvalelse, som förlänar frid, glädje och tillfredsställelse till och med midt under lidanden och förföljelser. Därför säger ock aposteln om sånningens ord, hvars ande vi måste mottaga och uppskatta, innan det kan blifva oss till hugsvalelse: »Allt hvad förut blifvit skrifvet, det [281] är skrifvet till vår undervisning, att vi genom tålamod och genom skrifternas tröst må hafva hoppet.» — Rom. 15: 4.

»Uppfyllda med den heliga anden.»

»Och de vordo alla uppfyllda med den heliga anden och begynte tala med andra tungomål, efter som anden gaf dem att tala.» — Apg. 2: 4.

Denna vers talar om en tvåfaldig verksamhet af den heliga anden. För det första verkade Guds ande (sinne) uti lärjungarna såsom barnaskapets ande, i det att den bringade dem till en innerlig hjärtegemenskap och förbindelse med Fadern och den förhärligade Ǻterlösaren. För det andra verkade den också på dem, tilldelande dem särskilda undergåfvor till ett vittnesbörd för världen och till församlingens befästande. Medan det skulle vara högst förnuftsvidrigt att säga om Gud, att han personligen fore in i en människa, och ändå oförnuftigare att säga, att han personligen inträder i många (i hundraden och tusenden), så ligger det icke den minsta oresonlighet i den tanken, att den Högstes, Jehovas, kraft eller inflytande kan vara i och verka på miljoner samtidigt, utan att han personligen behöfver lämna världsalltets tron.

Att ljuga för den heliga anden.

»Petrus sade: Ananias, hvarför har Satan uppfyllt ditt hjärta, att du skulle ljuga för den heliga anden och taga undan af värdet för åkern?» — Apg. 5: 3.

Satan uppfyllde Ananias' hjärta på samma sätt som Gud uppfyller sina barns hjärtan, nämligen genom sin ande, sitt inflytande. Satans ande är en egoismens och snikenhetens ande, som icke ryggar tillbaka för att begagna svek i ändamål att uppnå sina afsikter. Petrus, som i särskild grad var utrustad med »gåfvan att urskilja andar», var i stånd att läsa hjärtats tankar och såg där- [282] för nu, att Ananias och Saffira handlade oärligt, föregifvande sig göra något, som de icke i verkligheten gjorde. Lägg märke till, att aposteln här omväxlande begagnar orden »Gud» och »den heliga anden». I vers 3 säger han, att de ljugit för den heliga anden, i vers 4 att de ljugit för Gud. Tanken är den samma. Guds heliga ande, som handlade genom apostlarna, var i ordets fullaste betydelse Guds representant. När därför Ananias och Saffira ljögo för apostlarna, som representerade Gud och hans heliga ande, så ljögo de följaktligen för Gud, ljögo för hans heliga ande, hvilkens redskap och repre­sentant Petrus var.

Att fresta Herrens ande.

»Petrus sade till henne (Saffira): Hvarför haden I kommit öfverens att fresta Herrens ande?» — Apg. 5: 9.

Dessa Petri ord böra förstås på samma sätt som de i vers 3 återgifna; men samma ande kallas här »Herrens ande», och med »Herren» afsåg Petrus sannolikt Herren Jesus. Äfven denna benämning är allt igenom förnuftig. Faderns ande, den heliga anden, var på ett särskildt sätt i församlingen, Kristi kropp, men den, som i detta fall representerade församlingens Herre eller Hufvud, var den af anden uppfyllde och drifne aposteln, som talade och handlade genom Kristi kropps ande eller sinne.

Synd mot den heliga anden.

»Hvilken som säger något mot den heliga anden, honom skall det icke varda förlåtet, hvarken i denna världen (tidsåldern) eller den tillkommande.» — Matt. 12: 32.

De som mena, att den heliga anden är en person, draga i allmänhet den slutsatsen af detta skriftställe, att den heliga anden är en långt viktigare gudomsperson än Fadern och Sonen. Såsom vi redan i det föregående sett, strider emellertid detta mot Bibeln; ty den erkänner [283] ingenstädes mer än en Gud, af hvilken allt är, och som är öfver alla, samt en Herre, Jesus Kristus, genom hvilken allt är, och som är näst Fadern, upphöjd till denna ställning genom Faderns makt. Den heliga anden är af Fadern och genom Sonen och kunde följaktligen ej, ifall den vore en person, vara för mer än dem. Men nu är den alls icke någon person, utan den är en persons eller ett väsens ande, Herrens inflytande och kraft och, i denna ordets mening, Herren själf, representerande all hans vishet, höghet, makt och kärlek.

Hvad betyder då detta skriftställe? Af de föregå­ende verserna se vi, att Jesus förmedelst sin gudomliga makt, som den honom af Fadern gifna heliga anden tillförde honom, hade utdrifvit en ond ande. Fariseerna, som hade sett detta under och icke kunde förneka det, sökte förvända betydelsen af detsamma genom att påstå, att det utförts genom satanisk makt. Till svar härpå förklarade Jesus tydligt och bestämdt, att den makt han använde icke var hans egen utan Guds. Han sade: »Jag utdrifver de onda andarne med Guds ande.» Därefter förebrådde han fariseerna för att de voro så illvilliga, att de tillskrefvo en ond makt det, som de dock måste betrakta såsom ett godt verk, hvilket intet som helst hade att göra med synd, själfviskhet eller ärelystnad. Han kallar dem »huggormars afföda» och betecknar dem såsom varande så förstockade och så förblindade af sin nationalkyrkas traditioner, att de icke ens kunde urskilja de enklaste och klaraste sanningar. Det var alldeles uppenbart, att det var en ond, djäfvulsk makt eller ande, som öfvat sitt inflytande på den besatte, och att den makt, som skulle kunna utdrifva den onda anden, måste stå i motsättning till densamma. Dessa folkets lärare voro därför oursäktliga, när de utan minsta grund på­stodo, att underverket var utfördt genom Satans makt.

Herren visade nu vidare, att om de än icke hade afsiktligt hädat hvarken Jehova eller honom själf, så hade de likväl hädat den heliga kraft eller ande, som [284] verkade i honom. Om de hade missförstått och oriktigt framställt den osynlige Guden, skulle detta för dem ha varit en långt mindre förbrytelse; och att ha missförstått Jesu motiv och talat illa om honom, påstående, att han endast traktade efter en tron och sökte efter att upphöja sig själf till makt, skulle äfven det ha varit en jämförelsevis ringa förbrytelse, då de därvid naturligtvis hade mätt hans motiv med sin egen själfviska ärelystnads och sitt högmods måttstock. Men hvad de nu gjorde, var mycket värre: sedan de själfva hade bevittnat uppenbarandet af gudomlig makt i utförandet af en god gärning, genom hvilken en af deras medmänniskor befriades ur djäfvulens våld, hädade de denna heliga kraft och förrådde därigenom en långt större grad af ondska och fiendskap mot Gud, än hvad som skulle ha varit en förutsättning för att kunna begå de andra synderna. I sin okunnighet och blindhet skulle de ha kunnat misskänna Jesus och misstyda hans ord och göranden samt likaledes missförstå många af Guds handlingar och tala illa därom; men sedan en gång Guds makt hade blifvit tydligt uppenbarad inför deras ögon i direkt motsats till djäfvulens makt, då utgör den omständigheten, att de hädade denna makt, ett otvetydigt bevis på att deras hjärtan voro ytterst ondskefulla. Ovetenhetssynder kunna förlåtas människorna, ja, de skola förlåtas dem, emedan okunnigheten är en följd af syndafallet, och emedan en lösen blifvit erlagd för alla, som delat Adams fall och den däraf följande förbannelsen. Men synd mot tydliga uppenbarelser af den gudomliga nåden kan icke tillskrifvas köttets svaghet och arfsynden utan måste tillskrifvas uppsåtlig ondska, hvilken är oförlåtlig. 

Uppsåtlig synd och ondska kan aldrig förlåtas hvarken i denna eller den tillkommande tidsåldern. Gud vill icke tvinga någon människa till att försona sig med honom. Men sedan nu alla blifvit återlösta, skall han också gifva alla tillfälle att lära känna sanningen och skall förmedelst sin heliga andes verksamhet visa dem sin godhet; [285] och enhvar, som då fortfarande förblir i strid med den gudomliga planen, bevisar sig därigenom vara en uppsåtlig syndare, den där medvetet motstår Guds heliga makt. För sådana har Herren ingen nåd mer. 

Hurvida de skriftlärda och fariseerna redan hade en så klar och full förståelse af Guds heliga makt, att de genom denna sin synd kunde ådraga sig den andra döden, därom kunna vi icke döma, emedan vi icke kunna läsa deras hjärtan, och emedan Herren ej uttalade något bestämdt därom. Hade de full kunskap, då kunna vi icke hysa något hopp om återställelse för dem, utan de äro då hemfallna åt tillintetgörelse i den andra döden. Men hade de icke det fulla mått af kunskapsljus, som är nödvändigt för en full profsättning, så måste ännu ett tillfälle stå dem öppet att komma till full kunskap, innan de kunna lida den andra döden. 

Men hvarje synd mot den heliga anden, mot fullt ljus, full kunskap om den gudomliga makten, är oförlåtlig, emedan den är uppsåtlig. Den, som syndar mot ett mindre mått af ljus, måste till straff därför ovillkorligen lida »slag», och ju större det mått af ljus är, mot hvilket han syndat, desto hårdare och flere blifva slagen. Den emellertid, som har ett fullt mått af ljus och kunskap samt således är i stånd att fullkomligt skilja mellan godt och ondt och likväl motstår Guds heliga makt, för honom gifves endast ett straff, nämligen evig förintelse i den andra döden, som är syndens fulla lön. Den förlåtelse, som tillförsäkras genom återlösningen, omfattar okunnighets och svaghetssynder, hvilka äro en följd af syndafallet, men den öfverskyler icke personliga, uppsåtliga och noga öfverlagda synder mot fullt ljus. Vi må dock ej glömma, att många synder, som i viss grad begås med uppsåt, dock till en del härröra från svaghet eller från bristande kännedom om rättfärdighetens grundsatser eller från båda dessa orsaker. I den mån, som synden beror på ovetenhet eller svaghet, är den förlåtlig på grund af [286] Guds nåd i Kristus, då syndaren tror på och mottar hans försoningsverk, men i den mån han syndar mot bättre förmåga och vetande är synden oförlåtlig och måste därför försonas genom straff — han måste böta för den genom att lida »slag» — så länge synden ännu har något förlåtligt i sig; kan icke längre något förlåtligt finnas i hans synd, så blir hans tillvaro afskuren i den andra döden. 

All uppsåtlig synd är således synd mot bättre vetande, synd mot den heliga anden, och kan icke förlåtas.

»Då sade anden till Filippus:
Gå fram och följ med denna vagn.»
— Apg. 8: 29. —

Hvarken dessa ord eller deras sammanhang gifva något stöd för den uppfattningen, att anden är en person. Stället blir fullt förståeligt och i harmoni med den öfriga Skriften, om vi förklara det så, att Herren genom sin ande (inflytande, kraft) ingaf aposteln att närma sig hofmannens vagn. På hvilket sätt anden för öfrigt förde Filippus, därom underrättar Bibeln oss icke, och det vore otillbörligt att anställa gissningar. Gud har obegränsade medel, genom hvilka han kan tillkännagifva sina önskningar för de sina. Jämför vers 39.

»Sade anden till honom: Se, tre män söka dig.»
— Apg. 10: 19. —

Det ofvan sagda gäller ock detta ställe. Hur det tillgick, gör alls intet till saken. Det viktigaste är att veta, att det var Herren, som ledde aposteln, och det på ett sådant sätt, att denne tydligt förnam det. Att han hade uppfattat budskapet riktigt framgår af berättelsens senare del.[287]

»Sade den heliga anden:
Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det
verk, hvartill jag har kallat dem.»
— Apg. 13: 2. —

Icke heller här står det något om på hvilket sätt anden (såsom Guds representant) talade. Ej heller behöfva vi veta detta. Det veta vi dock, att alla Guds invigda barn äro genom hans ande kallade att vara sanningens tjänare, trofasta och verksamma i mån af sina förmågor och tillfällen. Till alla sådana säger anden genom det skrifna ordet: »Hvarför stån I här fåfänga? Gån ock I uti min vingård.» Och hvarje särskild begåfning samt hvarje gynnsamt tillfälle bör af sådana betraktas som en särskild Herrens kallelse till mer offentlig verksamhet i sanningens tjänst. Men ehuru de förmågor och anlag, som Barnabas och Saulus besutto, sålunda inneburo en särskild andens kallelse till dem, så är det likväl sannolikt, att den heliga anden vid detta tillfälle betjänade sig af ett annat medel, som på den tiden förefanns i församlingen, nämligen profetians gåfva. Vi läsa i vers 1 om åtskilliga profeter i församlingen i Antiokia. Det torde ha varit genom en af dessa som Guds vilja i detta fall uppenbarades.

Att Paulus icke ansåg, att den heliga anden, som hade kallat honom, var en tredje gudomsperson, det se vi af hans ord till galaterna (1: 1): »Paulus, apostel icke från människor eller genom någon människa, utan genom Jesus Kristus och Gud Fader, som har uppväckt honom från de döda.» Om den heliga anden vore en gudomsperson och därtill den Gud, hvilkens särskilda uppgift det vore att kalla sanningens tjänare (såsom trinitarianerna lära), så vore det ju alldeles obegripligt, att aposteln i ofvan anförda vers uraktlåter att nämna den heliga anden. Men när vi ha den rätta förståelsen af den heliga anden, nämligen att den är den ande, det inflytande eller den kraft, som utgår från Fadern och Sonen, hvilka äro [288] ett i fråga om sinne, vilja eller uppsåt, då se vi, att dessa båda ställen (Gal. 1: 1 och Apg. 13: 2) såväl som alla andra i Guds ord äro fullkomligt samstämmande och förnuftiga.

»Den heliga anden och vi hafva funnit för godt.»
— Apg. 15:28. —

Apostlarna hade samlats till en konferens för att besvara en af församlingen i Antiokia framställd fråga, angående hvilka förpliktelser mot det judiska lagförbundet de bröder hade, som icke voro födda judar. Det beslut som fattades var, såsom af de ofvan anförda bibelorden framgår, ej blott apostlarnas åsikt, utan Herren tillkännagaf på ett eller annat sätt för dem, att det äfven var hans åsikt, och detta tillkännagifvande skedde så, att de klart och tydligt kunde urskilja det. Aposteln Jakobs tal, som var det viktigaste vid konferensen, visar oss, på hvilket sätt Guds vilja och afsikt blef utrönt vid detta tillfälle: det var samma metod, som blifvit anbefalld åt hela församlingen, och som ännu i dag begagnas af Herrens trogna. Den består i att rannsaka Skriften i ljuset af Guds försyn och ledning. Jakob kunde sluta sig till, hvad Herrens afsikt var, genom att betrakta den särskilda försynens ledning, som förde Petrus till Kornelius, och genom att sammanställa detta med en då ännu ej uppfylld profetia, hvilken han anförde. Den slutsats, som han sålunda drog häraf, mottogs af hela församlingen i den förvissningen, att den heliga anden lärde dem så. Undersök Apg. 15:13-18.

»Sedan de af den heliga anden hade blifvit för-­
hindrade att tala ordet i Asien.»
— Apg. 16: 6. —

Vid ett flyktigt betraktande af denna text synes den innebära, att den heliga anden är en person. Men under- [289] söka vi tillika sammanhanget, så se vi, att äfven denna text talar om Jehova Guds och Jesu Kristi kraft eller inflytande, hvarigenom Faderns och Sonens vilja på ett eller annat sätt tillkännagifves för de invigda. Det säges intet om genom hvilka medel anden förhindrade aposteln och hans följeslagare från att fortsätta sitt i Mindre Asien påbörjade missionsverk. Förmodligen hindrades de genom ogynnsamma omständigheter och sågo då i detta andens ledning. Vare dock därmed hur som helst; det som är af vikt för oss att veta är, att Gud själf leder sitt verk, och att apostlarna voro ledda och förda af honom — ledda af hans ande, i det han förmedelst osynliga medel förde dem såsom sina tjänare. I hvarje fall bestod säkerligen Herrens ledning denna gång i något mer än ett intryck på apostelns sinne. I det följande af berättelsen (v. 9) gifves en illustration på genom hvilka medel anden ledde honom. Han såg i en syn om natten en macedonisk man, som sade: »Far öfver till Macedonien och hjälp oss.» Härigenom blef han nu fullt förvissad om, att Herren kallat honom att predika evangelium i Macedonien, hvarför de strax sökte att fara dit.

Vi se af detta, att Gud på apostlarnas dagar undervisade och ledde sina tjänare på ungefär samma sätt som nu och genom liknande medel. Sådana indirekta, opersonliga meddelanden kunna med rätta sägas komma från eller genom Herrens heliga ande. Hade en ängel framfört budskapet till Paulus, liksom en gång till Petrus i fängelset (Apg. 5: 19; 12: 7), eller hade Herren personligen talat till Paulus, såsom han gjorde på vägen till Damaskus (Apg. 9: 4; 1 Kor. 15: 8), så skulle berättelsen otvifvelaktigt ha uttryckligen tillkännagifvit detta och hade då icke, såsom nu är fallet, talat om den heliga anden. [290]

»Att den heliga anden i alla städer betygar och säger,
att bojor och bedröfvelser vänta mig.»
— Apg. 20: 23. —

Icke heller här är det fråga om någon personlig helige ande. Detta såväl som det sätt, på hvilket anden meddelade Paulus hvad som väntade honom, framgår af Apg. 21: 11. I församlingen i Cesarea fanns en man vid namn Agabus, som hade den då vanliga gåfvan att profetera. Om honom heter det: »När han hade kommit till oss, tog han Pauli bälte och band sina händer och fötter och sade: Så säger den heliga anden: Den man, hvilken detta bälte tillhör, honom skola judarne så binda i Jerusalem och antvarda honom i hedningars händer.» Sakens vänner sökte därför i förstone att afråda aposteln från att fara till Jerusalem, men han var besluten att icke afvika från den väg, Herren ville föra honom. Därför förklarade han ock, att han var »redebogen icke allenast att bindas, utan äfven att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull».

Märk, att Paulus icke sade: I den heliga andens namn. Och när hans vänner sågo, att de icke kunde öfvertala honom, sade äfven de: »Ske Herrens vilja!» Sålunda betraktades den heliga andens vittnesbörd alltid af den första församlingen såsom varande helt enkelt Herren Jesu vilja och på samma gång Faderns vilja. — Apg. 21:10-14.

»Den heliga anden har satt eder till biskopar.»

»Så hafven nu akt på eder själfva och på hela hjorden, i hvilken den heliga anden har satt eder till biskopar (tillsyningsmän, föreståndare), att vårda Guds församling.» — Apg. 20: 28.

Dessa ord ställde Paulus till församlingens äldsta i Efesus. Han ville därmed göra dem uppmärksamma på, att deras ställning såsom sanningens tjänare i församlingen icke berodde blott på deras eget eller församlingens beslut, utan att Herren genom sin ande hade [291] medverkat vid deras utväljande såsom äldsta. De skulle ha klart för sig, att deras utmärkelse bestod däruti, att Gud hade erkänt dem såsom tillsyningsmän, och att de voro församlingens tjänare på grund af Herrens kallelse, i det att hans heliga ande eller inflytande hade verkat på och ledt dem, hvilka valt eller tillsatt dem. Sålunda säger aposteln på ett annat ställe till församlingen, icke till världen: »At hvar och en (i Kristus) gifves andens uppenbarelse till gagn. . . . Och Gud har satt i församlingen först apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare. . . . Och kraftverkningarna äro mångahanda, men det är samme Gud, som verkar allt i alla. » — 1 Kor. 12: 7, 28, 6.

I dessa ord visar aposteln, att alla församlingens tjänare äro tillsatta af Gud förmedelst uppenbarelse af hans heliga ande. Det talas icke om ett verk, som den heliga anden utför oberoende af Fadern och Sonen. Gud utöfvar i Kristus öfverinseendet öfver sitt folk, församlingen, genom sin ande, genom sin heliga krafts verkan, som är alltomfattande, allsmäktig och grundar sig på hans allvetenhet. Genom denna sin ande hade han ock åstadkommit, att just de rätta bland dem i församlingen i Efesus, hvilka hade invigt sig till Herrens tjänst, blifvit valda till äldsta — de, hvilkas personliga egenskaper gjorde dem mest lämpliga till att vara tjänare, lärare och tillsyningsmän. Och ehuru kallade genom människor, hade de likväl mottagit sitt ämbete såsom dem tilldeladt af Gud och hade att betrakta sig såsom ansvariga inför honom.

Lärda af den heliga anden.

»För oss har Gud uppenbarat det genom sin ande, ty anden utrannsakar allt, ja,ock Guds djupheter ... hvilket vi ock uttala, icke med ord, som mänsklig vishet lärer, utan med ord, som anden lärer.» — 1 Kor. 2: 10-13.

Denna text bevisar hvad vi redan framhållit, nämligen att då Guds barn mottagit hans heliga ande eller [292] sinne, så beredas och iståndsättas de därigenom till att fatta hans plan. Endast därigenom, att vi komma till full öfverensstämmelse med Gud genom hans sannings ord, och genom att dess ande eller fulla betydelse blir oss klar, blifva vi iståndsatta till att fatta Guds djupheter. Märk, att aposteln här ställer »den ande, som är af Gud», och som verkar i oss, i motsats till »världens ande», hvilken bor och verkar i den naturliga människan. Och lika visst som världens ande icke är någon person utan ett världsligt sinne eller inflytande, så är icke heller Guds ande någon person, utan den är Guds heliga sinne och kraft, som bor och verkar i hans barn.

»Det som tillhör Guds ande.»

»En naturlig människa fattar icke det, som tillhör Guds ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andeligen bedömas.» — 1 Kor. 2: 14.

Denna särdeles tydliga utsago är i full harmoni med allt hvad vi redan sett. I den mån en människa är intagen af världens ande, i samma mån är hon också oberedd och oförmögen att se och uppskatta de djupa, förborgade, härliga ting, som tillhöra Gud — »hvad Gud har beredt för dem, som älska honom». Dessa djupa ting, som Jesus kallar »pärlor», äro icke för »svinen» (de själfviska, af denna världens ande uppfyllda), utan för dem, som blifvit renade i vattnets (sanningens) bad genom ordet, hvilka blifvit förda nära Herren genom tro på det dyra blodet, och hvilka äro helgade eller fullt invigda till honom. För dessa är det Guds goda behag att steg för steg uppenbara sina djupheter, ja, alla sin nåds rikedomar, allt eftersom sanningens olika delar blifva »mat i rätt tid».

Detta skriftställe skiljer också skarpt mellan den fallna människan och den nya, andliga skapelsen. Enhvar, som är blind för de djupare andliga sanningarna, sak- [293] nar förvisso det i denna text omtalade vittnesbördet eller tecknet på barnaskap, på lifsgemenskap med den himmelske Fadern och på trohet mot honom. De som äro likgiltiga för de ting, som aposteln säger att Gud beredt för dem, som älska honom, ha i detta skriftställe en tydlig vink om, att orsaken till deras likgiltighet är den, att de sakna Herrens ande. Och dock ha vi känt män, hvilka utgifvit sig för att vara lärare i församlingen, och hvilka icke blott tillstått sin okunnighet och likgiltighet i fråga om dessa ting, utan som äfven berömt sig däraf. Därigenom göra de veterligt, att de icke ha Guds sinne, icke känna hans planer och följaktligen icke ha synnerligen mycket af Guds ande, som är sanningens ande, hvaraf följer, att de ej heller kunna ha mycket af sanningen.

Detta skriftställe är således en probersten för oss, efter hvilken vi kunna afgöra, hurvida Guds ande bor i oss eller ej, om vi ha förmåga att se och uppskatta de ting, som äro af Gud, och som äro förborgade för de världsliga — »för oss har Gud uppenbarat det genom sin ande».

»Smörjelse af den Helige.»

»I hafven smörjelse af den Helige och veten allt.» »Och den smörjelse, som I hafven fått af honom, förblifver i eder, och I hafven icke behof af att någon lärer eder, utan såsom samma smörjelse lärer, eder om allting, så är det ock sant och icke lögn; och såsom hon har lärt eder, så förblifven i ho­nom.» — 1 Joh. 2: 20, 27.

Ordet »smörjelse» i denna text påminner den tänkande bibelforskaren om smörjelseoljan, som utgöts på Israels öfversteprästers och konungars hufvuden, när de inträdde i sina ämbeten. Liksom Israels folk förebildade Guds sanna, andliga Israel, så voro också deras präster och konungar förebilder af Kristus, den store motbildlige öfversteprästen och konungen. Och liksom [294] dessa präster och konungar vid inträdet i sina ämbeten blefvo smorda med »den heliga smörjelseoljan», så blef äfven Jesus vid tiden för sin invigning smord med den heliga anden. Sålunda blef han Kristus, d. ä. Jehovas Smorde. 

Den utvalda församlingen är bestämd till att vara »ett konungsligt prästerskap» under sin Herre och sitt Hufvud — »lemmar i den Smordes (Kristi) kropp.» Smörjelsens heliga ande, som kom öfver Jesus vid hans dop i Jordan, utgöt han, med Faderns samtycke, vid pingsten öfver sin församlings representanter. Liksom i förebilden flöt då smörjelseoljan från »Hufvudet» ned öfver »kroppen», hans församling, och sedan dess ha de trogna, som förblifvit i Kristi kropp, varit erkända i Guds ord såsom Guds utvalda, smorda af honom (i Kristus) till att regera öfver världen, sedan de först under ledning af smörjelsens ande fått lära af Gud det, som är nödvändigt för att deras regering skall blifva till välsignelse, och för att de må kunna vara likasinnade med Hufvudet, Jesus, hvilken, då han uppväcktes från de döda genom Faderns heliga ande eller kraft, blef gifven all makt i himmelen och på jorden. — Matt. 28:18; Ef. 1:19, 20.

Den förebildliga smörjelseoljan var välluktande. Hur skönt och kraftigt sinnebildar icke denna dess egenskap verkan af Guds inflytande (ande), som alstrar helighet, vänlighet, tålamod, brödrakärlek och kärlek till alla! Hvilken ljuf, ren och rik vällukt medför icke denna smörjelse med den heliga anden till alla, som få mottaga den! Hur klumpig, ofin och okunnig den »utvärtes människan» (»lerkärlet») än må vara, så får den dock snart mottaga sin del af det förädlande och renande inflytandet af den inneboende skatten, det nya hjärtat eller sinnet — får del af smörjelsen med den heliga anden och bringas till öfverensstämmelse med hvad som är sant, värdigt, rätt, rent och älskligt. — Fil, 4: 8. [295]

Då det nu, som vi ofvan sett, förhåller sig så, att smörjelsen med den heliga anden är ensbetydande med den verksamhet eller det inflytande, som utöfvas af Guds osynliga kraft, hvilken verkar genom hans befallningar och löften eller på annat sätt, så inse vi, att den heliga anden omöjligen kan vara en person. Hur skulle någon kunna blifva smord med en person?

I uttrycket »smörjelse från den Helige» är det naturligtvis Fadern som kallas »den Helige», och ordet »smörjelse» betecknar den heliga anden. Petrus förklarade på pingstdagen, att Herren hade »utgjutit» anden, hvilket påminner om smörjelseoljans utgjutande. Hade aposteln tänkt sig anden såsom en person, så kunde han icke ha sagt »utgjutit», utan måste då ha sagt » sändt » . Hans ord voro: »Sedan han (Jesus) nu genom Guds högra hand blifvit upphöjd och af Fadern fått löftet (i Joels profetia) om den heliga anden, har han utgjutit detta, som I nu sen och hören» (Apg. 2: 33) — nämligen denna underbara kraft, som uppenbarade sig på olika sätt: genom tungor af eld, genom att göra olärda män till tänkare och vältalare och sätta dem i stånd till att tala en mängd olika språk. Äfven hos Joel läsa vi: »Jag (Gud) skall utgjuta min ande.» Skulle profeten ha kunnat tala på detta sätt om en person? Och kunde Petrus med ordet »detta» — det som blef utgjutet, och som judarna sågo och hörde — mena en person och därtill en gudomsperson, jämlik de andra två i den förmenta treenigheten? Det hade dock varit ett alltför orimligt och ohöfviskt sätt att tala på.

Men nu återstår en svårighet. Vår text säger, att de som undfått andens smörjelse veta allt. Hur många af Guds sanna barn ha icke varit fullt säkra på, att de icke visste allt, och därför tviflat om hurvida de erhållit andens smörjelse! Denna svårighet försvinner, då vi med stöd af läsarten i de äldsta grekiska handskrifterna öfversätta stället sålunda: »I hafven smörjelse af den Helige, och I veten det alla,» Ja i [296] sanning, alla sanna Guds barn känna mycket väl till, hvilken skillnad det är mellan det naturliga hjärtat eller sinnet och det nya af kärlek och rättfärdighet behärskade hjärtat eller sinnet, den nya viljan.

Och hur många af Guds mest ödmjuka och älskliga barn ha icke med förundran läst dessa ord: »I hafven icke behof af att någon lärer eder.» Ack, säga de, någon sådan smörjelse ha vi icke fått, ty vi ha stort behof af att blifva undervisade, och vi veta nästan intet annat, än hvad vi fått lära antingen direkt eller indirekt genom människors förmedling. Och såge icke dessa ödmjuka själar, att äfven de allra bästa bland de heliga, som de känna, på samma sätt behöfva och värdera mänskliga lärare, så skulle de på grund af sin uppriktighet känna sig djupt modfällda. Andra däremot, som äro mindre uppriktiga och mindre helgade, söka bedraga sig själfva och andra genom att påstå, att de ingenting lärt af människor utan ha lärt allt hvad de veta genom direkt inspiration af den heliga anden. De inse icke, att de därmed tillägga sig ofelbarhet i alla sina tankar och ord. De inse ej heller, att då de påstå, att alla deras tankar, ord och gärningar äro dem ingifna af den heliga anden, så tillägga de därmed också den heliga anden skulden för de misstag och villfarelser, som de begå.

Vi måste alltså söka att utfinna den rätta betydelsen af detta ställe genom att taga i betraktande tidsförhållandena och det sammanhang, hvari det står, ty skall det förstås bokstafligt som det står, så motsäger det Skriftens allmänna vittnesbörd. Aposteln Paulus nämner uttryckligen bland andens gåfvor till församlingen apostlar, profeter (offentliga talare), herdar, lärare, evangelister. Hvarför gifva församlingen dessa, om den icke hade behof af att någon människa lärde den? Hvarför har nu Gud satt dessa särskilda gåfvor i församlingen? Därpå svarar Paulus: »För de heligas fullkomnande till ämbetets verk, till Kristi kropps uppbyggelse, till dess vi alla hinna till enheten i tron och [297] i Guds Sons kunskap.» — Ef. 4: 11-13. Jfr 1 Kor. 12: 28-31.

Vi tro icke, att Johannes ville motsäga Paulus och de andra apostlarna. Alla apostlarna voro lärare, och de lärde församlingen hur den skulle utforska, hvilka bland dess medlemmar anden hade utsett till herdar, lärare och tillsyningsmän, och att de skulle hålla dem i ära, hvilka sålunda hade att vaka öfver och söka själarnas bästa såsom de där måste aflägga räkenskap inför Herren. (Eb. 13: 17.) Enligt Pauli uppfattning hade församlingen behof af sådana tjänare, som voro skickliga att undervisa (1 Tim. 3: 2), att förmana genom den hälsosamma läran och vid behof äfven strängt tillrättavisa de motsägande, på det de måtte blifva sunda i tron. (Tit. 1: 9, 13; 2 Tim. 2: 25.) De skulle erkänna såsom underherdar sådana, som icke voro »herrar öfver församlingen», Guds arfvedel, utan som vårdade hjorden, d. v. s. som gåfvo den mat i rätt tid; och de skulle undvika sådana lärare, som fikade efter popularitet och smicker. — 1 Pet. 5: 2-4.

Dessutom var ju aposteln Johannes själf en lärare, och just i det bref, hvari vi finna det här betraktade stället, framställer han lärdomar, som af både honom och oss värderas såsom sund lära, hvilken det var nödvändigt att lära. Ingen som läser Johannes' bref, skulle kunna betrakta dem blott och bart såsom vanliga sällskaps- eller underhållningsbref, utan lärdomar eller undervisning i sitt innehåll. Han säger ju i brefvets inledning: »Det som vi hafva sett och hört, det förkunna (lära) vi ock för eder, på det att äfven I mån hafva gemenskap med oss.» Och vidare säger han: »Detta skrifver jag till eder (för att lära eder), på det att I icke mån synda.» »Åter skrifver jag till eder ett nytt bud (en ny lärdom).» Och åter: »Mina barn, låten ingen förvilla eder (utan gifven akt på min undervisning). Den, som gör rättfärdigheten, är rättfärdig.» »Vi äro af Gud, Den som känner Gud, han [298] hör oss (hörsammar vår lära, vår undervisning).» »Detta har jag skrifvet till eder, på det att I mån veta (varda lärda)» etc. Och han afslutar brefvet med en mycket viktig lärdom: »Mina barn, akten eder för afgudarne (gifven ingen och intet den hängifvenhet och ära, som tillkommer Gud). » — 1 Joh. 1: 3; 2:1, 8; 3: 7; 4: 6; 5: 13, 21.

Häraf se vi, att aposteln icke kunde mena, att församlingen intet behof har af mänskliga lärare. Vi se tvärtom, att han uttryckligen erkänner mänskliga lärare såsom den heliga andens redskap, hvilka just fått denna uppgift att vara församlingens lärare. Hvad kunde han då mena med dessa ord: »I hafven icke behof af att någon lärer eder», och »samma smörjelse lärer eder om allting»?

Svaret på denna fråga finna vi genom att undersöka sammanhanget ock tidsförhållandena.

Johannes' första bref anses af de lärde vara författadt år 90 e. K. Vid den tiden var kristendomen redan ganska mycket känd i världen. Den hade samlat »kvarlefvan» af det köttsliga Israel, och dess anhängare hade utsatts för hat och förföljelse från det stora flertalet bland judarna samt hade blifvit förskingrade till alla de delar af världen, som då voro civiliserade. De grekiska filosoferna på den tiden funno i den kristna läran mycket, som tilltalade dem, så att de sökte förena den med sin hedniska filosofi för att blifva kristliga filosofer eller filosofiska (världsvisa) kristna, i det de alltjämt fasthöllo vid sin »vetenskap», hvilken Paulus beskrifver såsom »den vishet, som falskeligen så benämnes». (1 Tim. 6:20.) Dessa filosofer voro helt beredvilliga att erkänna Jesus som en god människa och vis lärare, men de förnekade, att han var Guds Son, att han lämnade »Guds skepelse» eller sin andliga natur och »vardt kött», på det han måtte kunna återlösa män­niskosläktet och gifva evigt lif åt alla som lyda honom. Då de emellertid lärde ett tillkommande, evigt lif, gladde det dem att finna en sådan lära äfven hos de kristna; men skillnaden var, att filosoferna (Plato m. fl.) lärde, [299] att evigt lif, ja odödlighet, är en egenskap som tillhör alla människor, under det å andra sidan de kristna uttryckligen förnekade detta och lärde, att evigt lif är en gåfva af Gud genom Kristus, afsedd att gifvas endast dem, som mottaga honom. — Rom. 2: 7; 5: 15, 21; 6: 23; 2 Kor. 9:15.

Dessa filosofer sade ungefär så till de kristna: Det gläder oss att göra bekantskap med ett så aktningsvärdt, förståndigt och fritt folk. Eder store lärare Jesus har förvisso frigjort eder från många af judarnas plägseder och vidskepelser, hvarför vi lyckönska eder. Men I åren dock ännu till en viss grad bundna. Om I studeren våra läror, skolen I komma till en ännu större frihet; I skolen snart finna, att I med hjälp af vår filosofi ha'n vuxit ifrån många af de läropunkter, i hvilka I nu öfverensstämmen med judarna, t. ex.. deras hopp om ett messianskt rike, deras tro på blott en enda Gud och eder fixa idé om, att Jesus, eder lärare, var hans enfödde Son o. s. v. — 2 Pet. 2: 19; Jud. 4.

Johannes skref detta sitt bref i ändamål att befästa och väpna de kristna gent emot sådana inflytelser. Han förmanar dem (1 Joh. 2: 24) att förblifva vid de läror, som de hade hört från begynnelsen, och att betrakta dessa filosofiska framställningar såsom lögn och alla, som förkunnade desamma, såsom falska lärare, såsom representerande antikrist, om hvilken de så ofta hade hört, att han skulle komma att uppenbaras i församlingen. (2 Tess. 2: 3-7; 1 Joh. 2:18.) Han säger (v. 26): »Detta har jag skrifvit till eder om dem, som (söka att) förvilla eder (afvända eder från Kristus).»

Sedan följer då vers 27, som vi kunna återgifva i följande omskrifning:
Men, mina älskade, Guds sanna barn kunna icke förvillas genom någon sådan filosofi. Ingen filosofi kan fylla den plats, som Kristus har i våra hjärtan. Ingen lära skulle kunna bringa oss att tvifla på fullheten och sanningen af det stora budskap, hvilket vi mottagit såsom [300] vår Herre Jesu Kristi, den himmelske Faderns älskade och smorde Sons, evangelium. Den tro, som en gång blifvit öfverlämnad åt de heliga, är icke blott förnuftig, utan den har äfven verkat underbara »gåfvor» bland eder, så att somliga bland eder kunna tala med tungor, andra göra »kraftgärningar (underverk)» etc., hvarom dessa filosofer säga, att äfven Indiens fakirer skulle kunna göra detsamma. Dessutom ha'n I ett annat vittnesbörd om sanningen af den gamla läran däruti, att den gifvit eder nya hjärtan, att I ha'n blifvit delaktiga af den smörjelse, som förvandlat och förnyat edra sinnen samt i edert dagliga lif frambringar helighetens andes frukter. Till detta kunna fakirerna icke göra motstycke, och filosoferna, som söka förvilla eder, kunna icke förneka, att så förhåller sig.

Grundvalen i vår heliga tro är, att Kristus Jesus var Guds Son, vår Återlösare, och icke en bedragare, samt att ingen annan kan ha evigt lif, än den som kommer i lifsgemenskap med honom; och angående dessa grundvalar ha'n I icke behof af att mottaga någon vidare lärdom hvarken från de nämnda falska lärarne eller från mig. Och så länge I ha'n denna heliga ande boende i eder, skall den bevara eder från att blifva förvillade af sådana gudsbespottande, antikristliga läror. Så länge I tänken på, att Guds frid, som öfvergår allt förstånd, kom edra hjärtan till del därigenom, att I mottogen Jesus såsom Guds Son och såsom Guds enda kraft till frälsning, så länge skall ock denna ande bevara eder fasta och orubbliga. Och I skolen finna, att detta bepröfvande af eder trohet mot kärlekens heliga ande, som I ha'n mottagit från Fadern och Sonen, skall hjälpa eder att pröfva och rätt bedöma allting; ty allt, som motsäger eller ignorerar denna kärlekens ande, är en ohelig ande, en falsk lära. Tänken också på, att den heliga anden lär, att om vi alls skola kunna erhålla någon lön, så måste vi förblifva i honom, Att förkasta Kristus är att för1ora allt, [301] 

»Outsägliga suckar.»

»Anden själf manar godt för oss med outsägliga suckar. Och den, som rannsakar hjärtan, vet hvad andens sinne är.»  — Rom. 8: 26, 27.

Dessa ord, som äro ämnade till att klargöra för Guds barn den himmelske Faderns kärlek till och omsorg om dem, ha af många sorgligen missförståtts. Somliga säga oss, att den heliga anden suckar till Fadern för dem; andra försöka att utsäga själfva suckarna, och åter andra förmoda, att ju mer de sucka, desto mer hjälpa de den heliga anden, i det de då gifva uttryck för hvad anden icke kan utsäga. Hur det tillgår, kunna de just icke göra klart för sig.

Om den heliga anden vore en person och därtill, såsom katekeserna lära, jämlik Fadern och Sonen i makt, då vore det verkligen besynnerligt, om den med outsägliga suckar måste sucka till Fadern och Sonen till fördel för Guds barn. Jesus sade, att vi skulle vända oss direkt till honom och direkt till Fadern, i det han försäkrar: »Fadern själf älskar eder.» Vi behöfva alltså enligt Skriften ingen ny medlare, och vore icke treenighetsläran förhärskande, så kunde det aldrig ha fallit någon in att gifva detta skriftställe en sådan förvirrande tolkning som den, att den heliga andens uppgift skulle vara att medla mellan Fadern och Sonen å ena sidan och Guds barn å andra sidan.

Men äfven då vi uppfatta den heliga anden såsom opersonlig, kunna vi icke få denna ohållbara tolkning att öfverensstämma med Skriften och förnuftet. Vi veta, att Guds ande (sinne, vilja) i gångna tider fann öfverflödande uttryck i profeternas ord och gärningar, och vi kunna icke tro, att den numera har mindre förmåga att uttrycka sig.

Misstaget ligger däri, att man tror det är Guds ande, som säges sucka. Det är i stället vår ande, de heligas ande, som bönfaller Gud, och som ofta icke förmår [302] rätt uttrycka sig. En blick på det sammanhang, hvari den ifrågavarande versen står, kommer att visa riktigheten af denna tolkning. Aposteln hade nyss skrifvit om den syndbetungade mänskligheten, som suckar i sin träldom, och som skall befrias från denna träldom, när en gång församlingen, Guds söner, under anförande af sin »frälsningshöfding» skola ha blifvit förhärligade (v:a 19-21). Från världens suckan öfvergår sedan aposteln till att tala om vår suckan, i det han säger (v. 23): »Vi själfva, som hafva andens förstling, sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.»

Våra suckar äro yttringar af vårt en gång världsliga men nu förnyade och förvandlade sinnes längtan efter den oss lofvade förlossningen. Så länge vi ha mänskliga kroppar och äro behäftade med våra ärfda ofullkomligheter (arfsynden), äro vi såsom nya skapelser tyngda af köttet; därför suckar vår ande (det nya, heliga, andliga sinnet), längtande efter befrielsen, efter förvandlingen till Kristi likhet, hvilken skall tillfalla oss i den första uppståndelsen. Aposteln förklarar, att vi genom tron kunna räkna vår mänskliga natur som död och anse oss som fullkomnade nya skapelser samt sålunda betrakta oss såsom frälsta nu — frälsta »i hoppet». (V. 24.) Sedan han nu visat, hur vi kunna få räkna oss, förklarar han, att vi från Guds ståndpunkt räknas såsom nya, heliga och andliga varelser. Gud ser icke på vårt kött och dess svagheter och ofullkom­ligheter, utan han ser till anden, sinnet, afsikterna, viljan, den till hans tjänst invigda nya skapelsen. Gud vet, när vår heliga ande (vårt nya sinne) är villig och köttet svagt, och han dömer oss icke efter det svaga köttet utan efter vår andes villighet.

I detta förhållande till Gud kommo vi därigenom, att vi blefvo aflade genom anden och fingo en ny vilja, i det vi helt underordnade vår egen vilja under Herrens. Och i och med denna nya ställning fingo vi äfven [303] de nya förhoppningar, i hvilka vi fröjdas; och »sammalunda hjälper ock anden (vårt nya, heliga sinne) vår skröplighet (d. v. s. tillfyllestgör hvad som fattas i vår kroppsliga fullkomlighet), ty hvad vi skola bedja såsom sig bör, det veta vi icke (ens, och långt mindre äro vi i stånd att alltid göra, hvad vi gärna skulle vilja), men anden själf (vårt heliga sinne) manar godt (orden »för oss» finnas icke i de äldsta handskrifterna) med outsägliga suckar (beder med suckar, som icke kunna ut­talas i ord). Och den, som rannsakar hjärtan (Gud), vet hvad andens (vår andes) sinne (grek.: phronema = benägenhet) är, ty efter Guds behag manar han (eller den — vår ande) godt för de heliga.»

Med andra ord, Gud är så god, att han ser till sina barns hjärteönskningar, utan att taga hänsyn till om dessa till följd af köttets eller lerkärilets ofullkomlighet skulle antingen i bön eller handling blifva uttryckta på ett oriktigt sätt. Det är hjärtats eller andens bönesuckar och begär han mottar.

Detta är en stor lycka för Guds barn; ty ofta bedja de alldeles orätt. För hvar gång vi höra Guds barn bedja om, att de måtte blifva döpta med den heliga anden och med eld, tänka vi på detta. En sådan bön bedes i god afsikt, och hvad den bedjande önskar är, att han måtte få en välsignelse; men på grund af att han fullständigt missförstår det skriftställe, som han i bönen anför, beder han i verkligheten om att först få en välsignelse och sedan en förbannelse eller straffdom. Johannes döparen sade till judarna, att Kristus skulle döpa dem med den heliga anden och med eld. Dopet med den heliga anden kom på pingstdagen öfver församlingen och sedan öfver hela Israels «kvarlefva», som kom till Kristus. Dopet med eld bestod i den nöd och fullständiga upplösning och förskingring, som år 70 e. K. hemsökte det från Guds ynnest utstötta judiska folket.

Andra ha genom någon svaghet hos den fallna [304] mänskliga naturen blifvit af vedersakaren förledda till ett eller annat felsteg. De känna sig ytterst nedslagna, då de skola nalkas den himmelska nådatronen i bön. De kunna icke uttrycka sina känslor i ord, de kunna i sitt betryck blott sucka till Gud i sin ande. Men den himmelske Fadern har icke föreskrifvit, att de först måste kläda sitt hjärtas bön i tillbörliga ord, innan han kan höra den, utan i stället lyssnar han i nåd till deras önskningar, deras hjärtas outsägliga suckar, med hvilka de begära hans förlåtelse, välsignelse och tröst. Och han besvarar dessa outtalade böner, han förlänar kraft och välsignelse samt en salig förvissning om förlåtelse.

Detta är hvad aposteln menar med orden: »Anden själf manar godt (för oss) med outsägliga suckar.» Och längre fram sammanfattar han sin bevisföring i detta sammanhang, sägande: »Hvad skola vi då säga härom (i betraktande af det faktum, att Gud har ordnat allt till vårt bästa, att han öfverser med våra svagheter och ofullkomligheter och, så långt som de äro i strid med vårt sinne, betraktar dem såsom icke existerande, att han öfverser med våra böners bristfällighet eller vår oförmåga att rätt framställa våra önskningar och välsignar oss i enlighet med vårt hjärtas eller vår andes begär, då vi till och med icke i våra ofullkomliga böner förmå utsäga detsamma)? Ar Gud (sålunda) för oss, hvem kan vara mot oss?» — Rom. 8: 31.

Hur anden öfverbevisar världen.

»När han (sanningens ande) kommer, skall han öfverbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom.» — Joh. 16: 8.

Åtskilliga tolka denna vers som om den skulle betyda, att den heliga anden verkar i syndarne för att omvända dem. Vi bestrida på det bestämdaste riktigheten af denna tolkning; ty rätt förstådd lär hela Skriften, att den heliga anden uteslutande kommer de helgade eller invigda troende till del, att den icke gifves de [305] otrogna och följaktligen ej kan verka i dem på det sätt, som man i allmänhet menar. Denna världens barn ha tvärtom denna världens ande, och endast Guds barn ha Guds heliga ande (sinne, vilja). »Världens ande» eller »köttets sinne är fiendskap mot Gud». Och en köttsligt (världsligt) sinnad kan ej heller förstå det som tillhör Guds ande, emedan det måste andligen bedömas, d. v. s. det kan endast förstås af dem, som ha den heliga anden. Häraf följer, att hvarhelst vi måtte finna den heliga anden, som visar sig i öfverensstämmelse med Gud och i lydnad mot hans vilja och ledning, så uppenbarar den, att omvändelse och aflelse till ett nytt lif ägt rum. Härmed öfverensstämma apostelns ord: »Om någon icke har Kristi ande, så hörer han icke honom till.» De, som icke ha Kristi ande och således icke äro hans, utgöra världen i allmänhet. De tillhöra icke Kristus, emedan de icke undfått Faderns ande.

Guds ande är förmedelst de frukter, som den frambringar hos oss, och förmedelst det vittnesbörd, som den afgifver genom Ordet, beviset för, att vi blifvit aflade på nytt. Det är tydligt för alla, att Guds heliga ande, som är i församlingen, icke är den ande, som bor i de världsligt eller köttsligt sinnade, hvilka i Skriften kallas »vredens barn», »denna världens barn» och »djäfvulens barn». Dock må vi betänka, att »sanningens ande», »kärlekens ande», till stor del har omdanat världens ande, så att fastän den ännu till sitt väsen är en mörkrets, själfviskhetens och köttets ande, så söker den dock till en viss grad att åtminstone i det yttre efterlikna en del af den heliga andens sköna egenskaper. Det vore också i sanning besynnerligt, om helighetens andes härlighet, sådan den framträder i vänlighet, godhet, fördragsamhet och tålmodighet, icke skulle göra något intryck på de oomvända.

En del världsmänniskor odla och utveckla dessa andens sköna egenskaper, emedan desamma räknas som en del af lifvets gracer, som tecken på god uppfostran, [306] god smak etc.; och många, hvilkas hjärtan alls icke äro i harmoni med helighetens andes grundsatser, efterhärma dessa behag för att med dem liksom med en förgyllning dölja sin fördärfvade naturs gröfre metall — oomvända, oheliga och själfviska som de äro, alltigenom oöfverens­stämmande med Gud och hans helighets ande. Vi måste således noga skilja mellan dem, som endast förgylla ytan af sin vandel, och dem, hvilkas hjärta blifvit förvandladt genom Herrens ande. Endast de sistnämnda äro Guds söner, hvilka äga hans ynnest och inom kort skola upphöjas och förhärligas.

Om nu Herrens ande gifves endast till dem, som äro hans förmedelst tro på Kristus och invigning, hvad kunde då Jesus mena med det uttalandet, att sanningens ande skulle öfverbevisa världen om synd, om rättfärdighet och om kommande dom?

Det är lätt att inse, hvad Herren menade med detta, när vi erinra, att han sade till sina efterföljare, öfver hvilka hans ande skulle komma, och i hvilka den i rikt mått skulle bo — i mån af deras tro och lydnad — att de skulle vara världens ljus. Det är detta sanningens ljus, hvilket utstrålar från den sant invigda församlingen och belyser världen och de världsligt sinnade namnkristna — det är detta som skall öfverbevisa dem. Jesus sade om sig själf, sedan han hade blifvit smord med Guds heliga ande: »Jag är världens ljus», och: »Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.» (Joh. 8: 12; 9: 5.) Och i det han talade till sin församling af evangelieåldern, de genom samma heliga ande helgade, sade han: »I ären världens ljus. . . . Så lyse edert ljus inför människorna.» (Matt. 5: 14-16.) Aposteln Paulus säger, i det han likaledes talar till Kristi kropp: »I voren for­dom mörker, men nu ären I ljus i Herren. Vandren såsom ljusets barn.» (Ef. 5:8; 1 Tess. 5:5.) Och åter säger han: »Ty Gud (Guds ande, sanningens ande) . . . lyste i våra hjärtan, på det att kunskapen om Guds härlighet . . . skulle framlysa.» (2 Kor. 4: 6.) Det är alltså [307] Guds sannings ljus, den heliga anden (sinnelaget), som strålar ut på världen, sedan det börjat lysa i våra hjärtan; därför heter det ock: » Gören allt utan knorr och betänkligheter, på det att I mån vara otadeliga och rena, Guds ostraffliga barn midt ibland ett vrångt och förvändt släkte, bland hvilka I lysen såsom ljus i världen.» — Fil. 2: 14, 15.

Vi se således, att den heliga anden lyser på världen, och detta icke direkt utan förmedelst återsken. Guds ande kan icke undfås af och icke verka i de världsligt sinnade, men Guds heliga ande, som verkar i Guds barn, hvilka äro beseglade af densamma, utstrålar från dem och belyser sålunda världens mörker.

Paulus skrifver: »Vandren såsom ljusets barn . . . och hafven ingen delaktighet i mörkrets ofruktbara gärningar utan hellre till och med bestraffen dem. . . . Allt varder, när det bestraffas, uppenbaradt af ljuset (afslöjadt såsom varande ondt). » — Ef. 5: 8, 11, 13.

Dessa apostelns ord göra det klart för oss, på hvilket sätt världen bestraffas och öfverbevisas af helighetens ande i de invigda. Guds sannings ljus, som är uttrycket för hans sinnelag (hans ande), och som utstrålar från ett heligt lif, är den heliga anden, som afslöjar världens mörker, och som visar dem, hvilka se det, hvad synd är, och hvad rättfärdighet är. Och denna upplysning skapar hos dem den öfvertygelsen, att det kommer en domsdag, då rättfärdigheten skall belönas och synden straffas. Ett gudligt lif är alltid en tillrättavisning för den gudlöse, till och med då intet sanningens ord kan blifva uttaladt eller är på sin plats.

Paulus förmanar de helgade till att komma ihåg, att de äro lefvande bref, kända och lästa af alla människor. (2 Kor. 3:2.) Denna förmaning gifver han dem just därför, att den heliga anden i Guds barn uppenbarar och bestraffar den oheliga, själfviska anden i den dem omgifvande världen. Den rättfärdiggjorda och helgade [308] församlingen har alltid, i det den följt i Kristi fotspår, varit ett ljus i världen, och detta äfven då, när dess ljus icke haft så stor verkan, som den önskat. Så var det äfven för Jesus; ty han förklarade, att alla, som voro af mörkrets ande, hatade honom, emedan mörkrets ande i dem uppenbarades och bestraffades af ljusets ande i honom. Detta var orsaken till att han, den store ljusbringaren, förföljdes intill döden, och det är orsaken till att äfven alla de mindre ljusbringarne, som vandra i hans fotspår, måste dela hans förföljelser och lidanden. — Joh. 16: 3; Rom. 8: 17, 18.

Ehuru församlingens förnämsta mission har bestått uti att arbeta på sin egen utveckling (»Uppbyggen eder själfva på eder allraheligaste tro» — Jud. 20.), så har den dock alltid i andra rummet haft till sin uppgift att vittna om sanningen, att låta ljuset lysa, att öfverbevisa (bestraffa, afslöja) världen. Och detta bestraffande har nödvändigtvis mer gällt de falska bekännarne än de öppet världsliga, liksom ock på Jesu tid hans ljus lyste på dem, hvilka då gällde för att vara fromma och heliga, och blottade deras mörker. Detta ljus må vi för beständigt låta lysa, såsom Herren säger oss: »Om nu ljuset, som är i dig, är (blir) mörker, huru stort varder då icke mörkret!» (Matt. 6: 23) — såväl för den själ, i hvilket ljuset utslocknat, som ock för världen, på hvilken det ej längre lyser. Satan firar aldrig en större triumf, än då han lyckas förföra en själ, som en gång varit upplyst af och helgad genom sanningen. En sådan människas onda inflytande är dubbelt större än dens, som icke varit upplyst. »Må därför den, som tycker sig stå, se till, att han icke faller», och må han betänka, att den som ställer sitt ljus under skäppan, han tar därmed ett stort steg mot fallet och mörkret. [309]

»Guds ande» och »antikrists ande».
— 1 Joh. 4: 2, 3; 2 Joh. 7. —

»Däraf skolen I känna Guds ande: Hvar och en ande, som bekänner, att Jesus Kristus har kommit i köttet, han är af Gud; och hvar och en ande, som icke bekänner, att Jesus har kommit i köttet, han är icke af Gud, och detta är antikrists ande.»

Att aposteln icke här med ordet »ande» menar någon personlig ande utan däremot en lära eller ett inflytande, är så tydligt, att det icke ens behöfver sägas. Af sammanhanget (v:a 1 och 3) framgår det med all tydlighet, att apostelns mening är, att Guds barn måste skilja mellan olika läror, hvilka framställas för dem såsom sanning — de ha att pröfva dem för att se, om de äro goda eller onda, af Gud eller af Satan, om sanningens ande (lära) eller villfarelsens. Båda ha sina profeter eller lärare. Jesus och hans apostlar samt andra, som följde i deras spår, sådde sanningens (»hvetets») säd, hvilken aflade invigda troende till ett nytt lif och till andens helighet. Ovännen och hans tjänare sådde villfarelsens (»ogräsets») säd, hvilken tillförde namnkristenheten (åkern) massor af ogräs, som icke har Guds heliga ande utan endast en förklädd, öfversockrad världsande. Enhvar, som utgifver sig för att vara lärare och en sanningens tjänare samt att ha helighetens ande, måste därför pröfvas — man måste undersöka, om han predikar sanning eller villfarelse, om han bibringar sanningens ande eller villfarelsens ande. Guds ord är den måttstock, efter hvilken det skall afgöras, om han skall mottagas såsom en sann lärare eller afvisas såsom en förkunnare af villfarelse; »ty många falska profeter hafya utgått».

Aposteln visar oss nu en probersten, med hvars hjälp vi i allmänhet kunna skilja mellan sann och falsk tro och lära, mellan sanningens ande och villfarelsens ande, mellan Kristi heliga ande, som leder in i all sanning, och antikrists oheliga ande, som leder in i all villfarelse och fördärfvar den tro, som en gång blifvit öfverlämnad [310] åt de heliga, samt leder till förnekelse af den sanningen, att Herren har köpt oss med sitt eget dyra blod. (2 Pet. 2: 1.) Denna probersten var, hurvida vederbörande ande (lärare, profet) lärde eller förnekade, att Messias hade kommit i köttet. Detta var och är alltjämt ett osvikligt kännemärke, som visar vederbörandes ställning till läran som återlösningen. Hvarje lära, som förnekar denna grundsanning, är från sanningens motståndare, från anti-(mot-)krist. Hvarje lära, som åsidosätter denna grundsanning, är villfarande, icke från Gud, hur mycket godt den för öfrigt än må innehålla; den är farlig. Hvarje lära, som erkänner denna grundsanning, hvilar på den rätta grundvalen, den är »af Gud» och går i rätt riktning.

Redan mycket tidigt började Satan sina angrepp på den sanna tron, som förkunnades af Jesus och hans apostlar. Han öppnade sina angrepp från två helt motsatta punkter, hvilka båda förnekade, att Messias kommit i köttet.

1) De hedniska filosoferna, för hvilka aposteln Paulus också varnade (1 Tim. 6: 20, 21), erkände Jesus såsom en stor profet och lärare och jämställde honom med sina egna lärare. Men de vidhöllo sitt påstående, att han icke var Guds Son mer än andra människor, icke judarnas Messias. Judarnas förhoppningar och profetior tillskrefvo de deras trånghjärtenhet, nationalstolthet och önskan att betrakta sig såsom ett af Gud särskildt gynnadt folk. Sålunda förnekade de Jesu föremänskliga tillvaro, förnekade att han kom i köttet, och att han var något annat än en telning af det fallna släktet, om än en särdeles skön telning.

2) De s. k. »kyrkofäderna» framkommo med den läran, att Messias i själfva verket alls icke var någon människa, utan att han var Gud Fader själf, som endast förklädt sig till människa för en tid, och att han därvid i verkligheten bibehöll alla sina gudomliga egenskaper — att han begagnade sin mänskliga kropp blott som en öfverklädnad för att dölja sin härlighet och för att kunna [311] låta det se ut, som om han var i stånd till att gråta, hungra, törsta och dö. Äfven denna lära förnekar, att Messias har kommit i köttet — att han »vardt kött». — Joh. 1: 14.

Hur väl det lyckats vedersakaren att dölja sanningen mellan dessa båda ytterligheter, kunna vi se däraf, att ännu i dag det stora flertalet bland de kristna fasthåller vid antingen den ena eller den andra af dessa skriftstridiga och antikristiska läror. Och de få kristna, hvilka förkasta dessa läror, veta i de flesta fall ej, hvad de skola sätta i stället, utan äro helt förvirrade och sakna bestämd ståndpunkt i fråga om återlösningen, emedan de icke klart se sanningen i detta ämne. Ty alla, som icke klart se, att Logos »vardt kött», blef »människan Kristus Jesus», kunna lika så litet se lösepenningen (det motsvarande priset) som de, hvilka i Jesus se en ofullkomlig människa, aflad af en jordisk fader.

Sålunda se vi, att så enkelt det medel än är, som den heliga anden genom aposteln Johannes meddelat oss, på det vi därigenom måtte kunna pröfva andarna, så hjälper det oss dock att strax klart se, om en lära är af Gud eller af Satan, af den heliga anden eller af antikrists ande.

Liksom tron på, att Kristus vid sin första närvaro var kött, utgör en nödvändig förutsättning för en rätt tro på återlösningen, och liksom ett förnekande af detta sakförhållande är det samma som ett förnekande af återlösningen (emedan Kristus eljest icke hade kunnat erlägga ett motsvarande pris för människan), så innebär äfven den tron, att Kristus ännu efter sin uppståndelse är en människa och skall återkomma såsom människa, ett förnekande af återlösningen. Ty om Jesus ännu är en människa, så har han antingen alls icke utgifvit sin mänskliga natur som lösen för oss, eller också återtog han densamma efter tre dagar — vid sin uppståndelse. Men om han skulle ha återtagit det en gång betalade [312] lösenspriset, så vore ju köpet därigenom omintetgjordt, och mänskligheten skulle då icke vara friköpt. 

Men Gud vare lof, köpet är giltigt, priset är föralltid betaldt, ty Jesu mänskliga natur (lösenspriset) togs aldrig tillbaka. Tvärtom har Gud högt upphöjt honom, Kristus, och gifvit honom ett namn och en natur högt öfver alla änglar, furstadömen och väldigheter och öfver alla namn, som nämnas (den himmelske Faderns allena undantaget). Nej, han är ej längre en människa och icke mer lik oss på något sätt; fastmer skola vi, om vi förblifva trogna, blifva förvandlade och sålunda gjorda lika honom samt se honom såsom han är. — 1 Joh. 3: 2.