STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

TOLFTE KAPITLET.

Försoningens föremål:

Människan.

Hvad är människan? — "Ortodoxiens" svar. — Vetenskapens svar. — Bibelns svar. — Människans kropp. —Människans ande. — Den mänskliga själen. — Förvirring till följd af oriktig öfversättning. — Själars fortplantning. — Hvad är "scheol" eller "hades", hvartill alla själar gå mellan döden och uppståndelsen? — En noggrann undersökning af Skriftens utsagor härom.

»Hvad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre öfver dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter: får och oxar, allesammans, så ock vildmarkens djur, fåglarna under himmelen och fiskarna i hafvet, hvad som vandrar hafvens vägar.» — Ps. 8:5-9.

HVAD är då människan för ett stort väsen, eftersom världsalltets Skapare har haft sådan omsorg för hennes väl, att han så rikligen sörjt för hennes försoning — och därvid icke ens skonat sin egen Son? Om denna den högsta af alla Guds jordiska skapelser borde vi ha en så grundlig kännedom som möjligt; och dock är vår omdömesförmåga så inskränkt och vårt vetande så begränsadt, att vi i fråga om detta ämne nästan intet annat kunna veta, än hvad vår kärleksrike Skapare uppenbarat för oss i sitt ord. Ehuru studiet af människan anses vara en bland de största af alla vetenskaper, så finns [314] det likväl, märkligt nog, nästan intet ämne, som män­niskor ha mer förvirrade begrepp om, än just detta: Hvad är människan? Tvenne hufvudåsikter äro allmänt förhärskande, men ingendera af dessa kunna vi erkänna såsom varande den rätta eller bibliska. Änskönt bägge innehålla vissa sanningar, äro de dock i en sorglig grad falska och vilseledande, så att till och med de människor, hvilka icke blifvit helt och hållet vilseförda genom dem, likväl äro så influerade och förvirrade af dessa villfarelser, att många sanningar synas dem värdelösa, medan å andra sidan många falska slutledningar te sig för dem såsom sanning. Vårt ämne är fördenskull af vikt för alla, hvilkas begär det är att lära känna sanningen och att få erfara dess välsignelsebringande inflytande på sitt hjärta och lif. Och synnerligen viktigt är det i sitt förhållande till denna boks hufvudtema, försoningen. Den som icke klart förstår, hvad människan är, kommer att finna det svårt om icke omöjligt att klart fatta Bibelns lära om försoningen för människans synd och om försoningens frukter.

Vi vilja först betrakta det svar, som den allmänna och s. k. ortodoxa (renläriga) åsikten afgifver på frågan: »Hvad är människan?» därefter den strängt vetenskapliga åsikten och till slut den bibliska, hvilken skiljer sig mycket från de båda andra och är långt förnuftigare än någon af dem samt utgör, tro vi, den enda grund, på hvilken de båda förstnämnda uppfattningarna tillbörligen kunna mötas och förenas.

Ortodoxiens åsikt om människan.

Frågade vi en representant för den s. k. ortodoxa teologien om, hvad människan är, så skulle han gifva oss ungefär följande svar:

Människan består af tre delar, nämligen kropp, själ och ande. Kroppen födes på det för animaliska varel- [315] ser vanliga sättet, dock med den skillnaden, att Gud vid människans födelse på något outgrundligt sätt inplantar i kroppen en själ och en ande, hvilka båda äro beståndsdelar af honom själf; och då de äro delar af Gud, kunna de följaktligen aldrig förgås, aldrig dö. Dessa båda delar, själen och anden, utgöra tillsammans den egentliga människan, under det kroppen blott är ett yttre hölje, hvari den egentliga människan under sitt jordelif bor såsom i ett hus. Vid döden, säga de, befrias hon ur sitt köttfängelse och uppnår därför först då det tillstånd, som riktigt passar för hennes natur.

Med andra ord sagdt: »ortodoxien» påstår, att den egentliga människan icke är jordisk, utan att hon är ett andeväsen, som alls icke passar för jorden. Ja, man har kommit så långt att man, åtminstone i teorien, betraktar döden, genom hvilken människan tros blifva befriad ur sitt kroppsliga »hölje», såsom en stor välsignelse; men märkvärdigt nog göra samma människor dock alla ansträngningar för att så mycket som möjligt förlänga sitt boende i det köttsliga huset, i det de använda mediciner, företaga rekreationsresor och följa alla möjliga hälsovårdsregler. Många betrakta den »befrielse» eller »förlossning», som kallas »död», såsom ett vidare steg i utvecklingsprocessen; de anse det förnuftigt och följdriktigt att tänka sig en sådan förvandling från jordiskt till himmelskt, från animaliskt till andligt tillstånd såsom ett slutresultat af människans utveckling; ty enligt den »vetenskapliga» evolutionsläran skapades människan icke ursprungligen som människa utan har under många långa tidsåldrar gradvis utvecklats från protoplasma till apa och slutligen från apa till människa. I enlighet med denna lära påstås det vidare, att de första generationerna af människosläktet stodo mycket lägre än nutidens människor, att utvecklingen alltjämt bringar människorna framåt, och att nästa steg för alla människor är en förvandling eller utveckling till [316] det andliga tillståndet, till änglar och gudar eller också till djäflar.

Allt detta synes mycket tilltalande för det tjugonde århundradets fåfänga, ty ehuru man med denna teori å ena sidan tillägger människan den lägsta tänkbara härkomst, så kan man dock å andra sidan smickra sig med, att nutidsmänniskan står på den högsta hittills uppnådda utvecklingsnivå och framdeles skall uppnå ännu högre höjder. Denna lifsåskådning är icke blott till finnandes i de civiliserade landen, utan äfven bland alla hedniska folk, ja till och med bland vildar, framträder i hufvudsak samma tanke beträffande människan, utom det att de icke spåra hennes ursprung så långt tillbaka. Denna åskådning understödjes af all hednisk filosofi, och i ansenlig utsträckning stödjes den också af nutidens vetenskapliga teoretici, hvilka, ehuru de definiera föremålet på ett helt annat sätt, likväl gärna hängifva sig åt hoppet om ett kommande lif, som motsvarar evolutionen. De älska att sålunda tillfredsställa sin fåfänga med en teori, som alls icke öfverensstämmer med deras vetenskapliga slutledningar beträffande lifsgnistan i människan. [316]

Naturvetenskapens svar

på frågan: Hvad är människan? kan sammanfattas i ungefär följande ord: Människan är den hittills högst utvecklade arten i djurriket. Hennes kropp skiljer sig från alla andra djurs genom sin skönare form och sin ädlare utveckling. Hennes hjärna, som liknar de öfriga djurens, är emellertid bättre utvecklad, af ett finare slag och utrustad med större fattningsförmåga, hvarigenom människan af naturen är ägnad att härska öfver de lägre skapelserna. Människans andedräkt eller lifsande är lik öfriga djurs. Sin organism och sitt lifsfrö får hon från sina föräldrar, på samma sätt som djuren erhålla kropp och lif från sina föräldrar. [317]

Naturvetenskapen betraktar hvarje människa såsom en själ — ett kännande väsen; men beträffande människans framtida och eviga tillvaro kan naturvetenskapen icke uttala sig, enär den icke finner något att grunda en slutledning eller ens en förnuftig förmodan på. Utan att spekulera öfver ämnet hoppas dock vetenskapen på en framtida tillvaro för människan på grundval af evolution, som den tror sig kunna spåra i det förflutna. Den är stolt öfver de framsteg i utvecklingen, som den påstår att dess gud, naturlagen, redan utfört; och den hoppas, att denna lags fortsatta verksamhet till slut skall (utan någon personlig Gud) föra mänskligheten till ett ännu fullkomligare och mer gudsliknande tillstånd än den för närvarande befinner sig uti.

Människan betraktad från biblisk synpunkt.

Såsom vi förut anmärkt, öfverensstämmer Bibeln i några punkter med de båda ofvan betraktade uppfattningarna, men i hufvudsaken motsäger den likväl absolut båda. Bibeln behandlar icke saken på ett spekulativt sätt, utan såsom varande Guds uppenbarelse talar den med auktoritet och bestämdhet och gifver oss klart ljus icke blott öfver människans förflutna och närvarande utan äfven hennes tillkommande. Den bibliska åskådningen är för oss den enda konsekventa och hållbara, således också den enda sant vetenskapliga och ortodoxa uppfattningen i fråga om detta ämne.

Den bibliska framställningen smickrar icke det mänskliga högmodet; den går icke ut på, att människan är sin egen utvecklare, ej heller att naturlagarna utföra detta verk, ty de äro icke Gud. Bibeln gifver Gud allena hela äran för människans skapelse, i det den klart och tydligt lär, att Adam, hela människosläktets stamfader, skapades till Guds egen afbild; och när människan förfelat att bibehålla «gudsbelätet», när hon genom sitt fall i synd ådragit sig andligt, kroppsligt [318] och moraliskt elände och slutligen döden, så gör Bibeln henne själf ansvarig för detta. Vidare gifver den Gud äran genom att uppenbara för oss hans barmhärtighet och högsinthet mot den fallna människan, i det vi genom dess vittnesbörd lära känna, hur Gud genom sin Son åvägabringat en återlösning och under tusenårsåldern skall gifva henne tillfälle att blifva återställd till hennes ursprungliga fullkomlighetstillstånd.

Då kristna människor företaga sig att studera detta ämne och därvid försöka taga reda på hvad Bibeln säger härom, så förfela de vanligtvis att inse skillnaden mellan mänskligheten i allmänhet och församlingen — den lilla hjorden, som Gud under denna tidsålder kallar och utväljer från mänskligheten, och som han fostrar och förbereder för ett nytt, öfvermänskligt (ett andligt) tillstånd; och just denna brist på förståelse af en så viktig skillnad är till stor del orsaken till den stora förvirring, som allestädes råder bland de kristna i fråga om detta ämne. Då de förfela att »rätt dela sanningens ord», så tillämpa de på alla människor Skriftens utsagor och löften, ehuru i synnerhet Nya testamentet är ställdt uteslutande till församlingen och intet har att göra med de åt världen lofvade återställelsevälsignelserna. Så sanna och tillämpliga som »de öfvermåttan stora och dyra löftena» äro med hänsyn till församlingen, lika osanna och oanvändbara äro de med hänsyn till världen. Som exempel vilja vi taga följande skriftställe: »Så är väl kroppen död för syndens skull, men anden är lif för rättfärdighetens skull.» (Rom. 8:10.) Dessa apostelns ord kunna användas endast på församlingen, men det oaktadt tolkas de så, som om de med församlingens kallelse under denna tidsåldern förbundna särskilda villkoren också gällde för den öfriga mänskligheten. Orden »död» och »lif» äro här använda med hänsyn till dem, hvilka, sedan de af Guds nåd blifvit rättfärdiggjorda genom tron, strax räknas såsom frikända från dödsdomen, på det de må kunna frambära sina kroppar till [319] lefvande offer, i det de räkna dem och behandla dem såsom döda, såvidt jordiska rättigheter, förmåner och intressen angår, icke längre betraktande sig såsom köttsliga eller mänskliga varelser utan såsom »nya skapelser», såsom aflade till en ny natur genom Guds löften. Det är alltså på rättfärdiggjorda och helgade troende (hvilka genom tro på och lydnad mot Kristus undfått en ny lifvets ande) orden »död» och »lif» här skola tillämpas och alls icke på världen; ty den har ingen annan natur än den mänskliga; den har icke i någon mening blifvit aflad på nytt.

Ett annat skriftställe, som äfven ofta med orätt till lämpas på världen, fastän det uteslutande gäller Guds invigda barn, är följande: »Vi hafva denna skatt i lerkäril, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss. » (2 Kor. 4:7.) Detta gäller endast om församlingen — om dem, som uti sig mottagit skatten, d. v. s. det nya sinnet, den nya naturen. De hysa denna skatt, den nya naturen, i sin naturliga kropp, hvilken räknas såsom död och här kallas ett »lerkäril». Illustrationen är mycket träffande, när den tillämpas på den klass, som aposteln åsyftade, nämligen församlingen; men helt oriktigt skulle det vara att tillämpa den på mänskligheten i allmänhet med den förutsättningen, att alla människor besitta en himmelsk skatt eller en andlig natur, och att således hvarje människokropp måste betraktas som ett »lerkäril», en behållare för en sådan ny natur. Världen har blott en natur — den mänskliga; den har ingen andlig natur och har ej heller fått löfte om att någonsin få det. Det högsta möjliga mål, som människosläktet i stort sedt kan uppnå, är återställelse till den mänskliga naturens fullkomlighet, hvilken förlorades i Eden men återköptes på Golgata. — Apg. 3:19-23.

På detta sätt skulle vi kunna hålla på med att anföra en stor mängd ställen ur Nya testamentet, hvilka icke äro tillämpliga på människosläktet i allmänhet utan endast [320] på den invigda församlingen, som af den heliga anden aflats till en ny natur. Se t. ex. noga på de hälsningar, med hvilka apostlarna inledde sina bref. Undersök, och du skall finna, att de icke, såsom så många tro, ställde sina bref till mänskligheten i allmänhet, utan till församlingen, »de heliga», »trons husfolk».

Tänk nu på, att då vi i detta kapitel behandla ämnet: »Hvad är människan?» så tala vi icke om hvad församlingen, den nya skapelsen i Kristus Jesus är, icke heller om hvad den andliga naturen är, till hvilken församlingen allaredan aflats af anden, och af hvilken de intill änden trogna skola blifva i fullaste mått delaktiga i den första uppståndelsen. Det är tvärtom den förste Adam och hans barn vår undersökning här gäller. Vi vilja veta, hvilka och hvad vi af naturen äro. Hvad är människan? Genom att få klarhet öfver denna fråga kunna vi äfven bäst förstå, från hvad människan föll, hvaruti hon föll, från hvad hon blef återlöst och till hvad hon skall blifva återställd.

Människan — kropp, själ, ande.

Då vi antaga den gällande definitionen af ordet »djur» (animal — en lefvande, kännande organism), så måste vi utan tvekan erkänna människan såsom den högsta och förnämsta af jordens animaliska varelser och såsom alla de öfriga djurens konung; och så långt öfverens­stämmer Bibeln fullständigt med vetenskapens slutledningar. Lägg märke till det skriftställe, som står anfördt vid detta kapitels början. I detsamma framhåller profeten David särskildt, att människan till sin natur är lägre än änglarna *, men en konung och ett öfverhufvud öfver alla jordiska skapelser, Guds representant i sitt förhållande till alla de lägre arterna af lefvande varelser. [321]

___________
* Se engelska samt gamla svenska öfvers.   Ö. a.

Bibeln säger ingenstädes hvarken direkt eller indirekt, att hvarje människa får sig tilldeladt ett lifsfrö, som utgör en del af det gudomliga väsendet. Detta är en ogrundad förmodan från sådanas sida, som gärna vilja hopkonstruera en lärobyggnad, men som icke förmå anskaffa det nödiga materialet. Och denna ohållbara hypotes, att hvarje människa vid sin födelse tilldelas en del af Gud, utgör grundvalen för en mängd falska läror, som äro storligen nedsättande och vanärande för Guds karaktär — för hans vishet, rättvisa, makt och kärlek.

Det är detta falska antagande som nödvändiggjort teorien om ett helvete med ändlös pina. Man menar, att om människan hade skapats på samma sätt som andra djur blefvo skapade, så skulle hon också ha dött på samma sätt som alla andra djur — utan fruktan för en evighet i kval. Men, resonerar man, då nu Gud inplantat ett frö af sig själf, en gnista af sitt eget lif, så måste människan lefva för evigt, emedan Gud är evig och odödlig; och därför är det omöjligt för den »Allsmäktige» att tillintetgöra sin skapelse, hur mycket han än kunde komma att önska en sådan förintelse. Och år människan oförstörbar, oförgänglig, så måste hon i alla evigheter existera någonstädes; och enär det stora flertalet människor äro onda och »en liten hjord» lefver heligt och Gud behagligt, så har man kommit till den slutsatsen, att de många oheliga i evigheten måste straffas och pinas i samma mån som de få heliga belönas och njuta en evig lycksalighet. Ǻ andra sidan medgifver man, att det skulle vara bättre för mänskligheten och lända till större ära för Gud samt till större frid och trefnad i hela universum, om alla de gudlösa och onda kunde blifva förintade. Men man menar, att ehuru Gud har makt till att skapa, har han dock ej makt att tillintetgöra sin skapelse, människan, emedan han på något oförklarligt sätt bibringat henne en gnista af gudomligt lif. Vi hoppas kunna visa, att hela denna [322] lära är bedräglig, att den icke understödjes af ett enda bibelställe utan är en från de mörka århundradena kommen uppfinning, som på det bestämdaste motsäges af den heliga skrift.

Enligt Bibelns utsagor består människan af två element, nämligen af kropp och ande. Dessa båda i förening frambringa själen — det kännande, tänkande väsendet, den egentliga människan. Benämningen »kropp» afser endast den fysiska organismen och kan således icke användas hvarken på den kraft, som gör organismen lefvande, eller på det kännande väsen, som är ett resultat af denna lefvandegörelse. En kropp är icke en människa, ehuru det utan kroppen icke kunde vara en människa. Lifsanden är ej heller människan, änskönt det icke kunde existera någon människa utan denna lifsande. I Gamla testamentets skrifter är ordet »ande» en öfversättning af det hebreiska ordet ruach, som i första rummet betyder andedräkt; därför finna vi också rätt ofta uttrycket »lifvets andedräkt» eller »lifvets ande», emedan det en gång tända lifvet uppehålles genom andningen.

Uttrycket »lifvets ande» betyder emellertid också mer än blott andedräkten; det användes äfven om själfva lifvet (lifsfröet, lifsgnistan), utan hvilket andning vore omöjlig. Detta lifsfrö erhålla vi från våra fäder, och genom våra mödrar får det vidare sin näring och utveckling.* Det är fullständigt oriktigt att tro, att det mänskliga lifsfröet meddelas på något öfvernaturligt sätt — på något annat sätt än djurens lifsfrö. Djuren, såsom t. ex. hästen, hunden etc., blifva af sina föräldrar aflade och födda alldeles på samma sätt som människobarnen; och Bibeln motsäger ingenstädes detta. När man påstår, att något särskildt gudomligt ingripande äger rum vid den mänskliga afkommans födelse, så är detta rena människopåfunder, afsedda att stödja en falsk [323] teori. Att tro, att Gud har direkt skapat alla människobarn, som födas till världen, det är att tro något, som Skriften motsäger, ty om så vore fallet, vore ju Gud upphofsmannen till människornas medfödda ofullkomligheter, oordningar och böjelser till synd. Skriften förklarar däremot: »Ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta.» (5 Mos. 32:4.) Nej, nej; de i andligt, kroppsligt eller moraliskt afseende vanlottade och vanställda äro icke Guds händers verk. De äro långt aflägsnade och djupt fallna från det fullkomlighetstillstånd, hvari Gud skapade deras första föräldrar, Adam och Eva, för hvilkas skapande Gud allena bär ansvaret. De som hålla före, att Gud direkt skapar hvarje människa, göra därigenom Gud ansvarig för all medfödd kropps och sinnessvaghet, idiotism etc., som existerar i världen; men såväl Bibeln som vetenskapen förklara öfverens­stämmande, att barnen från sina föräldrar ärfva både deras laster och deras dygder, deras svagheter och deras talanger. Sålunda förklarar aposteln med bestämdhet: »Såsom genom en människa synden har kommit i världen och genom (såsom en följd af) synden döden och döden så har kommit till alla människor, emedan de alla (genom ärftlighet) hafva syndat . . . » Och profeten syftar på samma sak, då han säger: »Fäderna hafva ätit sura drufvor (synd), och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf » — de äro alla fördärfvade. — Rom. 5:12; Jer. 31:29, 30; Hes. 18:2.

__________________
* Se kap. 4.

Men, torde någon invända, kunde det icke vara möjligt, att Gud inplantade i våra första föräldrar ett frö af sin odödliga gudomlighet, och att detta odödlighetsfrö sedan ovillkorligen öfvergått till deras efterkommande? Låt oss undersöka, hvad Bibeln säger beträffande denna punkt, och låt oss därvid ihågkomma, att det icke finns någon annan uppenbarelse öfver denna sak, än den för alla fattbara skildring, som Bibeln innehåller. Följaktligen kunna vi få veta allt, som är möjligt för en människa att veta i fråga om denna punkt. Hvad [824] finna vi i Bibelns skapelsehistoria? Vi finna, att män­niskans skapelse särskildt omtalas, under det de lägre varelsernas skapelse icke beskrifves så utförligt. Vi finna äfven, att beskrifningarna äro mycket enkla och tydliga och icke lämna något rum för den förmodan, att människan erhöll något öfvernaturligt lifsfrö. Vi finna det öfverensstämmande med Skriftens vittnesbörd, att människans öfverlägsenhet öfver djuren icke består däri, att hon har någon bättre slags andedräkt eller lifsande, utan däri, att hon har en ädlare kroppsgestalt, en finare organism och, framför allt, en långt bättre utvecklad hjärna, hvilket gör, att hon besitter en intelligens, som vida öfverstiger de underordnade djurens. Vi finna, att det var i detta afseende människan skapades till en jordisk, köttslig afbild af sin Skapare, som är ett andeväsen. — Joh. 4:24.

Människans ande.

Såsom vi förut sett*, är det i våra vanliga bibel­öfversättningar förekommande ordet »ande» ett återgifvande af det hebreiska ruach och det grekiska pneuma. För att nu kunna rätt förstå, hvilken betydelse ordet »ande» har i Bibeln, måste vi alltid behålla i minnet betydelsen af originalorden. Såsom vi sett, betyder ordet »ande» i främsta rummet vind, men kan också användas om hvilken som helst osynlig kraft. Står det i förbindelse med Gud, så säger det oss, att han är mäktig men osynlig; och när det har afseende på Guds inflytande eller verksamhet, så betyder det, att denna verk­samhet utöfvas af en osynlig kraft. Ordet »ande» betyder också stundom förstånd, emedan denna kraft är osynlig och okännbar. Ord äro äfven osynliga, men dock ofta mäktiga. Och lifvet, som enomtränger allt, är dock en osynlig kraft, likt elektriciteten. Därför finna [325] vi, att ordet »ande» är användt om alla dessa olika ting. Sålunda talar Skriften om vårt sinnes ande såsom vårt sinnes eller förstånds osynliga kraft; om människans ande — människans vilja och själsförmögenheter; om lifvets ande — lifskraften, som uppehåller och rör våra kroppar och alla lefvande skapelser; om Guds ande såsom den kraft eller det inflytande, som Gud utöfvar, ibland på lefvande, ibland på liflösa ting. Vi läsa om vishetens ande och förstå därmed ett vist sinne; om kärlekens ande, hvarmed vi förstå ett af kärlek genomträngdt sinne; om ondskans ande — ett af ondska uppfylldt sinne; om sanningens ande — det inflytande eller den makt, som sanningen utöfvar; om världens ande, hvarmed menas det inflytande eller den makt, som världen utöfvar. Af dessa exempel se vi alltså, att ordet »ande» kan beteckna hvilken som helst osynlig kraft eller inflytelse. I öfverensstämmelse härmed framställer Bibeln himmelska väsen såsom ande-väsen, d. v. s. osynliga, med kraft och intelligens utrustade väsen. Detta gäller icke blott Gud, Fadern, om hvilken Jesus säger: »Gud är en ande», utan det gäller ock vår Herre Jesus själf såväl som änglarna och Kristi kropps lemmar, i det hvarje segervinnare skall i den första uppståndelsen få en andlig kropp. Desslikes framställer Skriften Satan och hans änglar såsom andeväsen, emedan äfven de äro osynliga och dock mäktiga väsen.

_____________
*Se sid. 174.

»Ande» och »ny skapelse» i Nya testamentet.

När vi noga betrakta användandet af ordet »ande» i förbindelse med människan, finna vi följande:

1) Orden »ande» och »andlig» användas i Nya testamentet ofta för att beteckna: a) viljan, isynnerhet den nya viljan, som aflats uti »de heliga» genom Guds ord och ande. De »nya skapelserna» äro kallade till att uppoffra sin mänskliga natur för att i stället erhålla den andliga naturen, och om de förblifva trogna, skola [326] de enligt Guds löfte i den första uppståndelsen undfå b) andliga kroppar, lika Kristi uppståndelsekropp och den himmelske Faderns härliga kropp. I betraktande häraf betecknas församlingens hopp såsom varande c) ett andligt och himmelskt, i motsats till de löften, som mänskligheten i allmänhet skall få ärfva under tusenårsåldern. »Ande» användes också d) för att beteckna änglar, hvilka af naturen äro andliga väsen — icke köttsliga. Men öfverallt, där orden »ande» och »andlig» förekomma, innebära de alltid, att ifrågavarande väsen eller föremål är osynligt.

Vi vilja gifva en belysning af hur dessa ord äro använda, som följer:

a) »Föresatte sig Paulus i anden (pneuma, sinne, vilja) att ... fara till Jerusalem.» — Apg. 19:21.

a) »Förbittrades han (Paulus) i sitt sinne (pneuma, sinne, känsla), när han såg, att staden var uppfylld med afgudabilder. » — Apg. 17:16.

a) »Gud, hvilken jag i min ande (pneuma, mitt nya sinne, mitt nya hjärta, min förnyade vilja) tjänar uti hans Sons evangelium.» — Rom. 1:9.

a) »För min del har jag, frånvarande till kroppen men närvarande i anden (pneuma, i sinnet, i tankarna), redan, såsom vore jag närvarande, dömt.» — 1 Kor. 5:3.

a) »Den saktmodiga och stilla andens (pneuma, sinne) oförgängliga väsende.» — 1 Pet. 3:4.

Se äfven Apg. 18:25 och 1 Kor. 6:20, hvarest ordet »ande» har betydelsen af vilja, sinne eller sinnelag.

b) »Det varder sådt en naturlig kropp, det uppstår en andlig (pneumatikos) kropp. — 1 Kor. 15:44.

b) »Det gifves en naturlig kropp, och det gifves en andlig (pneumatikos) kropp.» — 1 Kor. 15:44.

b) »Men det andliga (pneumatikos) är icke det första.» — 1 Kor. 15:46.

b) »Sedan det andliga (pneumatikos).» — 1 Kor. 15:46.

c) »Andens sinne (pneuma — att ha ett sinne, som ledes af Guds ande eller vilja) är lif och frid; » — Rom. 8:6. [327] 

c) »I, som åren andliga (pneumatikos — aflade af anden, ägande det nya sinnet), upprätten en sådan med saktmodig ande (pneuma, sinne).» — Gal. 6:1.

c) »Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, som har välsignat oss med all andlig välsignelse (pneumatikos — välsignelse af andlig, osynlig art) i det himmelska, i Kristus.» — Ef. 1:3.

c) »Låten eder ... uppbyggas till ett andligt hus (pneumatikos — en familj, ett hushåll af andligt slag eller andlig ordning). » — 1 Pet. 2:5.

d) »En tjänsteflicka, som hade en spådomsande (pneuma — en osynlig kraft, förmedelst umgänge med fallna andeväsen).» — Apg. 16:16.

d) »Paulus . . . vände sig om och sade till anden (pneuma — det onda andeväsen, hvaraf flickan var besatt): Jag bjuder dig. . . . att fara ut från henne.» — Apg. 16:18.

d) Liknande ställen, där det för ordet »ande» (andeväsen) står pneuma i grundtexten, äro: Apg. 19:12, 13, 15; 23:8, 9 m. fl.

I Gamla testamentet brukas ordet »ande»

2) I synnerhet om människosläktet i allmänhet, men alltid med hänsyftning antingen på e) lifsanden, lifsgnistan, som Gud ursprungligen gaf åt Adam, och som sedan förmedelst arf fortplantat sig till alla hans efterkom­mande en osynlig kraft eller egenskap —, eller ock f) sinnets (eller förståndets) ande, viljan, hvilken likaledes är en osynlig kraft, som behärskar lifvets olika handlingar.

Ruach, pneuma — en lefvandegörande kraft.

I fråga om människans skapelse betyder lifsande intet annat än lifvets andedräkt. Skriften visar klart, ett denna lifsande är gemensam för alla Guds skapelser, [328] Att det icke är en ande, som uteslutande bor i människan, gifva följande skriftställen tillräckliga bevis för.

e) »Allt kött, som har i sig någon lifsande (ruach — lifvets andedräkt, som är i allt kött). » — 1 Mos. 6:17; 7:15.

e) »Allt som där hade en fläkt af lifsande (ruach, lifsande eller lifskraft) i sin näsa.» — 1 Mos. 7:22.

e) »Då fick deras fader Jakobs ande åter lif (ruach — Jakobs lifskraft uppväcktes åter).» — 1 Mos. 45:27.

e) »Så att han (Simson) kunde dricka, och hans ande (ruach) kom tillbaka, och han fick lif igen (han kvicknade vid, återfick sin kraft).» — Dom. 15:19.

e) »I hans hand är ju . . . alla mänskliga varelsers anda (ruach — alla människors lifsande är i Guds makt).» — Job 12:10.

e) »O Gud, du Gud som råder öfver allt kötts anda (ruach, lifskraft, lifsande), skall du förtörnas på hela menigheten, därför att en enda man syndar?» — 4 Mos. 16:22.

Den läran, att skillnaden mellan människan och djuren består däri, att de ha en olika lifsande, och att vid döden den förras ande far uppåt och de senares nedåt, synes ha härskat bland filosoferna sedan mycket gamla tider, ty den vise Salomo frågar:

e) »Hvem kan veta (hvem kan bevisa), att människornas ande (ruach, lifsande) stiger uppåt, men att fänadens ande (ruach, lifsande) far ned under jorden?» (Pred. 3:19-21.) Hur Salomo själf betraktade denna sak, finna vi af hvad han strax förut säger.

e) »Det går människors barn såsom det går fänaden (i det att de dö), dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande (ruach, lifsande, andedräkt) hafva de ock alla. Ja, människorna hafva intet framför fänaden.» Enär människan i detta afseende — i fråga om slaget af lifsande — icke har något företräde framför djuren, så måste vi söka detta annorstädes, och vi skola också finna det, såsom vi senare skola se, [329] e) »I din hand befaller jag min ande (ruach, lifsande eller lifskraft). » — Ps. 31:6.

Detta var ett profetiskt uttalande af vår Frälsares ord i hans dödsstund. Han hade af Fadern erhållit lifsanden såsom en gåfva. Han hade i lydnad för Guds plan blifvit människa för att blifva människosläktets återlösare; och i det han uppgaf sin lifsande eller lifskraft, förklarade han med de anförda orden sin fasta förtröstan på Guds löfte om att genom en uppståndelse återgifva honom lifsanden.

Människosläktet har genom Adam erhållit lifsanden från Gud, som är allt lifs källa. Genom olydnad förverkade Adam sin rätt till lifsanden eller lifskraften, hvilken han sedan småningom förlorade, i det han under 930 år långsamt aftynade och dog. Vid hans död återvände kroppen till stoftet, hvaraf den var tagen, och lifsanden, förmånen, kraften eller tillåtelsen att lefva återvände till Gud, som hade gifvit honom denna förmån, denna kraft — alldeles på samma sätt som en på vissa villkor gifven rättighet eller gåfva återgår till gifvaren, såvida icke villkoren uppfyllas. (Pred. 12:7.) Detta skriftställe säger intet som helst om något »flygande» eller » sväfvande » tillbaka till Gud, såsom åtskilliga tyckas mena; ty lifsanden är icke en »intelligens», icke en person, utan endast en kraft, en förmån, som blifvit förverkad och därför återgår till den ursprunglige gifvaren. På grund af att människan syndat, har hon således ingen rätt till lif mer; den återgår till Gud, och hennes kött blir åter stoft. Häraf framgår alltså klart och tydligt, att människans tillstånd då blir alldeles detsamma som innan hon blef skapad.

Men liksom Jesus på grundval af Guds löfte kunde med visshet hoppas på att återfå sin »lifsande» eller sin kraft och rätt till att lefva, så ha äfven i kraft af hans återlösningsoffer vissa förhoppningar och löften öppnats för hela människosläktet, genom »det nya förbundets medlare, Jesus». (Eb. 12:24.) Därför sörja de troende icke »såsom de andra, som icke hafva något hopp», [330] Vår Återlösare återköpte den lifsande eller lifskraft, som Adam förverkade för sig själf och hela sitt släkte, och därför kunna nu de trogna befalla sin ande, sin lifskraft (och, då de lärt känna Guds plan, äfven andras) i Guds hand, liksom Jesus och Stefanus gjorde — i full tro på att Guds löfte om en uppståndelse skall uppfyllas.

Uppståndelsen kommer för världen att innebära återställelse af en mänsklig kropp, som blir lefvandegjord förmedelst lifsenergi — lifsanden (heb. ruach, grek. pneuma).

För evangelieförsamlingen, de i »den första (förnämsta) uppståndelsen» delaktiga, kommer den att innebära, att lifsanden eller lifsenergien inplantas i en andlig kropp. — 1 Kor. 15:42-45.

I den underbara bild af jordisk uppståndelse, som profeten Hesekiel (37:5-10, 13, 14) målar för oss, är förhållandet mellan kroppen och lifsanden eller andedräkten klart framställdt; och om än profeten här talar i bildspråk, så visar dock hans framställning tydligt, att en mänsklig organism ej kan ha något lif, förrän den undfår ruach, lifvets andedräkt, som äfven är gemensam för alla djur och ett oundgängligt villkor för deras lif. Låtom oss nu mycket noga undersöka Hesekiels skildring:

e) »Se, jag skall låta ande (ruach, andedräkt, lifsande) komma in i eder, så att I åter blifven lefvande.»

e) »Jag skall . . . låta kött växa på eder och öfvertäcka eder med hud och gifva eder ande (ruach, andedräkt, lifsenergi), så att I åter blifven lefvande.»

e) »Och jag såg huru senor och kött växte på dem och huru de öfvertäcktes med hud därofvanpå; men ingen ande (ruach, lifsande, lifsenergi) var ännu i dem.»

e) »Då sade han till mig: Profetera och tala till anden (ruach, lifsanden, lifvets andedräkt), . . . och säg till anden (ruach): Så säger Herren, Herren: Kom, du ande (ruach), från de fyra väderstrecken (ruach), och blås på dessa dräpta, så att de åter blifva lefvande.»

e) »Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. [331] Då kom anden (ruach, lifsanden, lifvets andedräkt, lifsenergien) in i dem, och de blefvo åter lefvande.»

e) »Och I skolen förnimma, att jag är Herren, när jag öppnar edra grafvar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra grafvar. Och jag skall låta min ande (ruach, lifvets andedräkt) komma in i eder, så att I åter blifven lefvande.»

Om Adam hade förblifvit lydig, så hade han haft rätt att för alltid behålla den lifsande eller lifskraft, som han undfick af sin Skapare. Men genom olydnad förverkade han denna rätt, och rättigheten att lefva återgick därför till den store gifvaren. Hvarken som en person eller som en ting, utan såsom en rättighet eller ett privilegium återvänder lifsanden till Gud, som skänkte denna rättighet eller förmån på vissa villkor, hvilka icke uppfylldes. — Pred. 12:7.

e) »Ingen människa har makt öfver vinden (ruach, lifsanden, lifsgnistan) till att hejda (kvarhålla) den.» —Pred. 8:8.

Genom Guds nåd ha alla de lifsrättigheter eller privilegier, som människorna vid sin död måste återlämna till Gud, blifvit återköpta genom det dyra blodet, och köparen proklameras nu i evangelium såsom den nye lifgifvaren, såsom människosläktets återställare eller fader, som skall skänka fullt lif åt alla dem, hvilka till slut mottaga honom.

Från Nya testamentet anföra vi endast ett exempel:

e) »Kroppen utan ande (pneuma, lifsgnista, lifsandedräkt) är död. » — Jak. 2:26.

Ruach, pneuma — sinnet, viljan.

Enär sinnet (eller viljan) är en osynlig kraft, betecknas det både i hebreiska och grekiska språken med samma ord, såsom vi kunna se af följande exempel:

f) »Dåren släpper all sin vrede (ruach, stämning„ sinne, tankar) lös.» — Ord, 29:11. [332]

f) »Min ande (ruach, sinne, mod, humör) försmäktar.» — Ps. 77:4.

f) »Min ande (ruach, sinne, förstånd) skall eftersinna. » — Ps. 77:7.

f) »Den som har ett trofast hjärta (ruach, sinnelag).» — Ord. 11:13.

f) »Hvar man tycker sina vägar vara goda, men Herren är den som pröfvar andarna (ruach, sinnet, tankarna, motiven).» — Ord. 16:2.

f) »Stolthet går före undergång, och högmod (ruach, sinne, vilja) går före fall.» — Ord. 16:18.

f) »Bättre är att vara ödmjuk (ruach — af ett ödmjukt sinnelag).» — Ord. 16:19.

f) »Bättre är en tålmodig (ruach) man än en högmodig (ruach). Var icke för hastig i ditt sinne (ruach).» — Pred. 7:9, 10.

Vi anföra äfven några få exempel från Nya testamentet:

f) »Barnet (Johannes) växte upp och stärktes (utvecklades) i anden (pneuma, förstånd, karaktär).» — Luk. 1:80.

f) »Varen i nitet icke tröga, varen brinnande i anden (pneuma, sinne, karaktär).» — Rom. 12:11.

f) »Vi hafva icke fått världens ande (pneuma, sinne, benägenhet).» — 1 Kor. 2:12.

f) »Hade jag ingen ro i min ande (pneuma, sinne).» — 2 Kor. 2:13.

f) »Att förnya eder i edert sinnes ande (pneuma, karaktär, benägenhet).» — Ef. 4:23.

f) »Den saktmodiga och stilla andens (pneuma, sinnelag) oförgängliga väsende.» — 1 Pet. 3:4.

Af den användning dessa ord ha i Bibeln, se vi, att vårt svenska ord »ande» eller »anda» mycket väl återgifver deras betydelse, ty vi tala icke blott om lifsanden utan äfven om en god anda, en mild anda, en bitter anda o. s. v. Det sakförhållande vi önska bevisa är härmed till öfverflöd demonstreradt, nämligen att [333] anden icke är den egentliga människan, icke heller en annan människa, utan att ordet ande, då det användes i förbindelse med människans skapelse, helt enkelt betyder lifvet eller lifskraften, som hon har gemensam med alla djur.

Neschama — lifvens andedräkt.

Ehuru ordet ruach stundom öfversättes med »andedräkt», hade dock hebreerna ett annat, särskildt ord för andedräkt, nämligen neschama. Det förekommer 26 gånger och är oftast öfversatt med »andedräkt». Som exempel på betydelsen af detta ord och såsom bevis för, att det endast betyder lifskraft och aldrig evigt lif eller odödlighet, kunna följande ställen tjäna:

»Och Herren Gud danade människan af stoft från jorden och inblåste lifs- (kaja) ande (neschama, andedräkt) i hennes näsa. » — 1 Mos. 2:7.

»Då förgicks allt kött, som rörde sig på jorden, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur, som rörde sig på jorden, så ock alla människor. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt af lifs-(kaja)ande (neschama, andedräkt) i sin näsa.» — 1 Mos. 7:21, 22.

Redan dessa båda skriftställen, i hvilka ordet neschama först förekommer, bevisa på det tydligaste sätt riktigheten af hvad vi framhållit, nämligen att detta ord icke har någon som helst hänsyftning på odödlighet eller på en odödlig grundbeståndsdel, utan helt enkelt betecknar lifskraften. Enligt det först anförda stället, gafs denna lifskraft åt Adam, och i det senare stället förklaras det, att samma lifskraft äfven fanns i alla djur, som lefde på det torra: i alla fåglar, boskapsdjur, vilda djur och smådjur samt i alla människor; och när de genom flodens vatten beröfvades denna lifvets andedräkt, dogo alla dessa »själar» eller varelser på samma sätt — människorna såväl som djuren. De (människorna och dju- [334] ren) dogo alla samma död, blott med den skillnaden, att Gud hade bestämt ett återlösningsoffer för människan, i kraft af hvilket hennes själ i sinom tid skulle befrias ur dödens våld genom en uppståndelse.

En mänsklig själ.

Mången har väl vid läsandet af skapelseberättelsen i 1 Mosebok fäst sig särskildt vid följande punkt: Efter berättelsen om hur Gud danade mannen af stoft från jorden och meddelade honom lifsande (lifvets andedräkt) heter det: »Och så vardt människan en lefvande själ»*. Om nu en medelmåttigt utrustad läsare sammanställer detta skriftställe med sin falska uppfattning angående betydelsen af ordet »själ», hvilken uppfattning bibringats honom af sådana, som borde ha vetat att undervisa honom rätt, blir han strax förvirrad och känner sig föranlåten att tro, att det dock för den förhärskande villfarelsen måste finnas en eller annan grund, som för honom själf är alldeles ofattlig, men som enligt hans förmodan nog blifvit grundligt undersökt och pröfvad af de utvalda teologiska lärarna.

Många, som icke förstå betydelsen af ordet »själ», taga sig den friheten att använda detta ord i en alldeles oegentlig mening och förvända därför också Skriftens ord i detta ämne. I stället för att hålla sig till Bibelns ord och tro, att människan är en lefvande själ, påstå de tvärt emot, att människan har en lefvande själ, hvilket säger något helt annat. Må därför hvarje sannings­sökare så långt som möjligt frigöra sig från fördomar, och detta i synnerhet när det gäller sådant, som han medgifver att han icke förstår; ty människan är af naturen benägen för att tillskrifva sådana ting, som synas mystiska och ofattbara, vissa egenskaper och krafter. Sålunda har man allmänt kommit till den tron, att män­ [335] niskosjälen är utomordentligt intelligent, utrustad med underbara förmågor, att den är ett oförstörbart, okännbart och ofattligt väsen.

______________
* Se gamla öfversättningen.

En metodistbiskop skall en gång ha offentligt gifvit följande skildring af själen: »Den är utan inre och utan yttre, den har hvarken kropp, form eller beståndsdelar, och en miljon kunde rymmas i ett nötskal.» Denna definition motsvarar tämligen väl den s. k. ortodoxa teorien, hur absurd den än vid närmare betraktande befinnes vara. Enligt ortodoxiens lära är själen den egentliga varelsen, ett gudomligt lifsfrö, utrustadt med gudomliga egenskaper och intelligens, oafhängigt af kroppen. Denna själ, lär man, bor för en tid i den mänskliga kroppen, hvilken den begagnar såsom sitt hus, hvilket den åter kan lämna, när det är fallfärdigt. Emedan ingen någonsin sett en själ fara in i en kropp, och emedan ingen under dess »boende» i kroppen har varit i stånd att upptäcka den trots de noggrannaste undersökningar med de bästa mikroskop, ja, med röntgenstrålar, så har man kommit till den slutsatsen, att själen måste vara »utan kropp, utan form och utan beståndsdelar»; och då den därtill också, som man förmodar, är så liten, att den icke ens kan urskiljas genom ett mikroskop, så kunde man ju lika gärna säga, att femtio miljoner sådana »väsen» kunde rymmas i ett nötskal likaväl som en miljon, och att det ändå skulle vara godt rum för fler. Ja, sannerligen, en bättre beskrifning af ett »intet» kunde biskopen omöjligen ha gifvit.

Men, kan man fråga, hvad utgör grunden, hvad är orsaken till sådana orimliga antaganden? Vi behöfva ej länge forska, förrän vi uppdaga, att de äro resultatet af mänskliga fantasier, i det man bildat sig egna åsikter om det tillkommande lifvet och så förkastat Bibelns vittnesbörd, den gudomliga planen. Människor säga: Det måste uti oss finnas något visst, som aldrig kan dö, annars vore ett kommande lif omöjligt. Men Guds [336] Världen söker endast försvara sin egen teori, då den i alla sina religiösa böcker (och bland dessa måste vi, sorgligt att säga, äfven inberäkna flertalet af de verk öfver detta ämne, hvilka författats af till bekännelsen kristna) lär själens odödlighet — att det i människan bor en själ, som äger ett af kroppen oberoende lif, samt att den är odödlig, oförstörbar och följaktligen bestämd för en evighet antingen i pina eller i lycksalighet.

Vi komma så till frågan:

Hvad är själen?

Undersöka vi denna fråga från biblisk ståndpunkt, så finna vi, att människan har en kropp och har en ande men är en själ; och härmed öfverensstämmer ock vetenskapens vittnesbörd. Såsom ordet »själ» är användt i Bibeln, betyder det kännande varelse eller ett med sinnesförmögenheter och känsloförmåga utrustadt väsen. Låt oss nu utan fördom närmare undersöka berättelsen om människans skapelse och lägga märke till, för det första att en organism eller kropp danades, för det andra att lifsande, som äfven benämnes »lifvets andedräkt», meddelades denna kropp, och för det tredje att resultatet häraf blef en lefvande själ. Detta är ju [337] mycket enkelt och lätt att förstå. Vi se häraf, att kroppen icke är själen, icke heller är lifsanden eller lifvets andedräkt själen, utan först när dessa båda af Skaparen förenades, uppstod som resultat däraf en lefvande människa — en lefvande, med känsloförmåga utrustad själ. Vi finna alls intet hemlighetsfullt i hela denna skildring, ej heller någon antydan om att människan fick en gudomsgnista inplantad uti sig, som kunde utgöra orsaken till hennes företräde framför de lägre djuren. Då det icke är särskildt beskrifvet, hur det tillgick vid, de lägre djurens skapande, så kunna vi däraf veta, att de kommo till genom någon liknande skapelseprocess. Vi veta t. ex., att ingen hund kunde finnas utan å ena sidan en hunds organism eller kropp och å andra sidan lifsande eller andedräkt till att lefvandegöra denna kropp. En hundkropp, som icke blifvit gjord lefvande, vore ingen hund; först måste lifsgnistan eller lifvets andedräkt komma in i denna kropp, då skulle däraf uppstå en verklig hund. Detsamma kunde sägas beträffande alla öfriga djur.

I full öfverensstämmelse härmed vilja vi nu fästa uppmärksamheten vid ett faktum, som möjligen skall öfverraska mången läsare, nämligen att enligt den heliga skrift alla hundar, hästar, kor, fåglar, fiskar etc. äro lefvande själar. Det vill säga, de äro alla kännande skapelser, begåfvade med »sinnen». De stå visserligen icke alla lika högt; men ordet »själ» kan enligt Bibeln med rätta tillämpas på de lägre lefvande skapelserna likaväl som på den högsta och ädlaste jordiska skapelsen, människan — således på kräldjuren, fiskarna, fåglarna, däggdjuren, människan. De äro allesamman själar. Märk, att vi icke säga, att de ha själar i den vanliga mening, som detta uttryck oriktigt begagnas; och likväl ha de själ i den meningen, att de ha lif, tillvaro — de äro lefvande själar. Detta vilja vi bevisa.

1 Moseboks första, andra och nionde kapitel äro i den hebreiska grundtexten orden »lefvande själ» an- [338] vända om de lägre djuren nio gånger; men angelägna om att så sorgfälligt som möjligt skydda den allmänt utbredda och dock grundfalska själaläran, som härleder sig från den hedniske filosofen Plato, synas bibelöfversättarna i allmänhet ha vinnlagt sig om att i sina öfversättningar dölja det faktum, att ordet »själ» äfven kan användas om de lägre djuren, och att det i Guds inspirerade ord verkligen är användt om dessa såväl som om människan. Hvarför ha de annars på de flesta af dessa nio ställen och på många andra ställen så sorgfälligt undvikit att gifva oss en egentlig och riktig öfversättning, i det de nämligen, då det varit fråga om djur, begagnat andra svenska ord för att återgifva det hebreiska ord, som de eljest, då det gällt människan, alltid öfversatt med »själ»? Så försiktiga ha de varit i denna punkt, att de endast på några få ställen återgifvit nämnda hebreiska ord med »själ», då det gällt djur. Ja, man har till och med alldeles utelämnat ordet själ i något fall, t. ex. i 4 Mos. 31:28, som enligt grundtexten skulle lyda: »Och du skall låta det krigsfolk, som varit med i striden, såsom skatt åt Herren gifva hvar femhundrade själ af människor, fäkreatur, åsnor och får.» I den svenska Bibeln är här ordet »själ» utelämnadt af öfversättarne, antagligen emedan det i denna vers gäller både djur och människor.

Låtom oss nu undersöka de nio ställena i 1 Mosebok, hvarest det hebreiska ordet »nefesch» (själ) är användt med afseende på djur*:

»Gud sade: 'Frambringe vattnet ett vimmel af lef­vande varelser (hebr.: »skapelser som hafva själ» — nefesch)'. » (1 Mos. 1:20.) Detta ägde rum redan under femte skapelsedagen eller perioden, alltså lång tid före människans skapelse.

»Och Gud skapade de stora hafsdjuren och hela det stim af lefvande varelser (nefesch, själ), hvaraf vattnet [339] vimlar.» (1 Mos. 1:21.) Dessa voro således fisk- och djur-själar, hvilka skapades långt före människan, nämligen på femte »dagen».

 __________________
* Jämför gamla öfversättningen,

»Och Gud sade: 'Frambringe jorden lefvande varelser (nefesch, själ) efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur'.» (1 Mos. 1:24.) Här finna vi landdjursjälar, till sin art redan högre än fiskarna; men mänskliga själar eller varelser existerade då ännu ej.

»Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt, som krälar på jorden, hvad som i sig har en lefvande själ (nefesch), åt dessa gifver jag alla gröna örter till föda.» (1 Mos. 1:30.) Här säges det uttryckligen, att alla de lägre skapelserna, alla djur, ha en lefvande själ eller äro lefvande själar.

»Då nu Herren Gud hade danat af jord alla markens djur och alla himmelens fåglar, förde han dem fram till mannen . . .; ty såsom mannen kallade hvar lefvande varelse (nefesch, själ), så skulle den heta.» (1 Mos. 2:19.) Här är all förklaring öfverflödig; ty ingen kan dock betvifla det sakförhållandet, att ordet »själ» i Bibeln är användt ej blott med afseende på människan utan med afseende på alla med känsloförmåga utrustade skapelser, från de lägsta till de högsta.

»Allt som rör sig och har lif skolen I hafva till föda . . .; men kött, som har i sig sin själ (nefesch), det är sitt blod, skolen I icke äta.» (1 Mos. 9:3, 4.) Här säges det icke blott om de djur, som människan får äta, att de ha själ eller lif, utan deras blod förklaras representera deras lif, varelse eller själ, och därför är det människan förbjudet att begagna blod som föda — förbjudet att alstra blodtörst.

»Se, jag vill upprätta ett förbund med eder (Noa och hans söner) och med eder säd efter eder och med alla lefvande varelser (nefesch, själ), som I hafven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur.» (1 Mos. 9:9, 10.) Här ha vi ännu ett tydligt uttalande om, att alla lefvande djur äro själar likaväl som människan, [340] ehuru de äro henne vida underlägsna i fråga om natur, organism etc.

»Detta skall vara tecknet till det förbund, som jag gör mellan mig och eder jämte alla lefvande varelser (nefesch, själ).» (1 Mos. 9:12.) Hvad kunde vara tydligare än detta?

»Skall jag tänka på det förbund, som ingåtts mellan mig och eder jämte alla lefvande varelser (nefesch, själ), hvad slags kött det vara må.» (1 Mos. 9:15.) Samma uttryck upprepas också i v. 16.

När en gång den slöja är lyftad, som felaktiga öfversättningar bredt öfver detta ämne, så fatta vi med lätthet den tanke, som Gud genom sitt ord vill meddela oss, och då blir det ej heller något rum för dispyt om ordens betydelse.

Vi skulle ju äfven ur andra af Bibelns böcker kunna framdraga talrika liknande bevis, men vi hoppas nu ha anfört mer är tillräckligt många bevis för, att begreppet själ enligt bibliskt språkbruk är användbart på djur såväl som på människan. Hvarje påstående eller lära, som stöder sig på den åsikten, att människans hopp om ett kommande lif samt hennes närvarande öfverlägsenhet öfver djuren beror därpå, att hon har en själ och de icke, är således grundfalsk, och vi böra känna oss förpliktade att ifrigt bemöta sådant fuskverk, så snart vi lärt känna och se verkliga sakförhållandet från den gudomliga uppenbarelsens synpunkt.

Må emellertid ingen missförstå oss och tro oss lära, att alla lefvande, sig rörande skapelser — från myggan till elefanten och från paddan till hvalfisken — därför att de äro lefvande själar, också ha att vänta ett tillkommande lif, vare sig genom en kommande uppståndelse eller en förvandling till andligt tillstånd. Att tro något dylikt vore vanvett. För hvarje minut födas miljarder lefvande själar på det lägsta djurlifvets plan, medan samtidigt andra miljarder dö.

Hvad vi däremot vilja framhålla är, att människan [341] är en själ, en varelse eller ett väsen af den högsta jordiska ordning, konung och herre öfver alla lägre arter af själar eller kännande varelser men icke lik någon af dessa senare. Ehuru hon är en mänsklig- animalisk själ, är hon likväl ursprungligen så storslaget danad (Adam), att hon med rätta kunde beskrifvas såsom sin Skapares afbild.

Som själ betraktad skiljer människan sig från djuren eller de lägre själarna genom sin finare organism. Hennes öfverlägsenhet visar sig ej blott därigenom, att hon går upprätt, utan äfven i hennes högre intelligens och naturliga begåfning — ty i hennes andliga och moraliska begåfning bestod hufvudsakligen hennes likhet med Gud. Medan många djur af lägre ordning kunna tänka och på tusen olika sätt lägga i dagen sitt förnuft, så har dock etthvart af dem för sin tankeförmåga en bestämd gräns, som det icke är i stånd att sträcka sig ut öfver. Människans tankeförmåga är däremot nästan obegränsad, emedan hon skapades till Guds afbild, lik sin Skapare. Och trots människans syndafall samt det däraf följande mångtusenåriga mörkret och urartandet, är det likväl ännu icke helt ute med gudslikheten; i synnerhet kan den varseblifvas hos dem, hvilka genom Kristi försoningsämbete blifvit återförda till harmoni med Gud och som blifvit hans barn samt nu söka att blifva likdanade med hans Sons bild.

Vi vilja söka närmare illustrera hvad vi sagt: hästen, hunden, många fåglar etc. kunna vi lära att känna betydelsen af många ord, så att de kunna förstå många saker, tillhörande det alldagliga lifvet. De uppenbara ofta rätt stor tankeförmåga, och några ha varit i stånd att räkna — så långt som till tjugo. Men hvem skulle vilja försöka lära en häst, hund eller fågel ens de enklaste begrepp om t. ex. geometri, algebra eller astronomi? Några af de högst stående djuren kunna äfven läras en viss grad af anständighet och ärbarhet, så att de t. ex. lyda sin husbonde, icke sparka, bita., döda oskyldiga [342] djur etc., men hvem ville söka lära sina stumma djur de tio Guds bud? Man kan äfven uppalstra hos dem ett visst slags kärlek och hängifvenhet för deras herre och dennes vänner, men hvem skulle vilja tänka på att lära dem älska och dyrka Gud eller att älska sina fiender?

Låt oss alltså göra det klart för oss, att alla dessa olikheter mellan människan och djuren icke bero därpå, att de senare ha någon annan slags lifsande eller andedräkt, ty »enahanda ande hafva de ock alla» (Pred. 3:19), såsom vi sett; ej heller kommer olikheten däraf, att människan är en själ och de stumma djuren icke, ty af hvad vi sett, framgår tydligt, att de alla äro själar. Men såsom vi funnit, och såsom alla veta, har hvarje djurart sin egen särskilda art af kroppsorganism, hvilken gifver åt hvarje art dess särskilda egenskaper, och på hvilken dess högre eller lägre intelligens uteslutande beror. Märk också, att kroppens storlek och vikt icke angifver graden af intelligens och psykisk öfverlägsenhet, ty i så fall vore väl elefanten och hvalfisken skapelsens herrar. Skillnaden ligger tvärtom i den »organiska kvaliteten», hvilken hufvudsakligen bestämmes af hjärnans struktur och funktioner.

Människan år således den högsta af alla jordiska skapelser — »af jorden jordisk» — och hennes upphöjdhet består i hennes öfverlägsna andliga eller intellektuella förmågor, hvilka icke äro en frukt af utveckling utan en gåfva af Skaparen.

»Den själ, som syndar, hon skall dö.»*

I öfverensstämmelse med hvad vi i det föregående framhållit, finna vi i Skriften upprepade tydliga utsagor [343] som visa, att själen kan dö — denna själ, hvars odödlighet på det bestämdaste förfäktas af människors »vetenskap» och psalmboksteologi. I rak strid mot den allmänna meningen i denna sak förklarar Guds ord t. ex., att vår Herre Jesus, då han betalte lösenspriset för oss, »utgöt sin själ (utgaf sitt lif, sig själf), i döden.» (Es. 53:10, 12. Jfr eng. öfv.) Detta var nödvändigt, emedan Adams själ blef dömd till döden och människosläktet fått löfte om att själen eller varelsen skulle återlösas från dödens våld. »Min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets (scheols, dödstillståndets) våld.» (Ps. 49: 16.) Och enär alla själar genom den enda återlösningen blifvit friköpta, såsom vi förut sett, så heter det om alla våra vänner — hela mänskligheten — att de »sofva i Jesus». — 1 Tess. 4:14. Eng. öfv.

___________________
Se Hes. 18: 4, 20, gamla öfversättningen. I B. K:s nya öfversättning har man utelämnat ordet »själ», så att stället där nu lyder: »Den som syndar, han skall dö.» Hvad kan väl vara orsaken till denna afvikelse från grundtexten? — Ö. a.

Vi anmärka här blott, att aposteln med detta uttryck: »så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem, som äro afsomnade», icke kan ha åsyftat endast de heliga; ty när det talas om »nya skapelser», så gäller det blott dem, som blifvit af Gud genom anden aflade till medarfskap med Kristus — såsom Kristi brud, lemmar af hans kropp. Men uttrycket: »de som sofva i Jesus», omfattar hela människosläktet, ty vår Herre Jesus var försoningen för våra synder, men icke allenast för våra utan ock för hela världens, och i kraft af detta syndoffer är han nu blifven vår lifgifvare, men icke allenast vår utan ock hela världens lifgifvare. Vittnesbördet och tillfälle att mottaga det tillhör dock, hvad flertalet angår, ännu framtiden. — 1 Joh. 2:2; 1 Tim. 2:4-6.

Att apostelns tanke var den ofvan framställda, framgår tydligt af sammanhanget, däri han förmanar de troende att icke sörja såsom de andra, som icke hafva något hopp, och däri han såsom grund för hoppet framhåller Jesu död för människans synder och hans uppståndelse för människans rättfärdiggörelse; följaktligen sofva alla i Jesus, d. v. s. alla äro lagligen befriade [344] från dödsstraffet och tillhöra nu Jesus, hvarför han ock genom Guds kraft skall framföra dem ur dödens fångenskap. Hade aposteln sagt, att endast de troende kunde blifva sålunda välsignade genom Jesus, så skulle väl tessalonikerna och alla troende efter dem icke ha kunnat finna synnerlig tröst i hans ord; ty det stora flertalet af de heligas vänner och anhöriga kunde och kunna icke kallas heliga eller troende. Och om uppväckandet ur dödssömnen är en uteslutande för de heliga ämnad välsignelse, så skulle denna tanke icke bringa tröst utan det motsatta, nämligen ångest och sorg. Men aposteln talar här om hela världen såsom sofvande i Jesus, ehuru detta sakförhållande ej är rätt kändt och förstådt af andra än den himmelske Fadern och hans invigda barn, hvilka han genom sanningens ord underrättat om sina nådefulla framtidsplaner, på det de må fröjda sig öfver längden, bredden, höjden och djupet af den gudomliga godheten och »icke sörja såsom de andra, som icke hafva något (så fast) hopp».

Liksom den naturliga sömnen, om den är sund, är ett tillstånd af fullständig medvetslöshet, så är det äfven med döden, den figurliga sömnen; den är en period af total medvetslöshet, ja hvad mer är, en tid då själen, absolut saknar tillvaro. Uppvaknandet från döden kommer således för dem, som skola återställas, att innebära ett återuppväckande af medvetandet från det ögonblick och den ståndpunkt, där det i döden upphörde. Uppvaknandets ögonblick kommer att synas den uppväckte såsom det näst efter dödsögonblicket följande, ty mellantiden har han icke den ringaste reda på.

Ett liknande tillstånd har man iakttagit hos personer, hvilka fått hufvudskada, som förorsakat tryck på hjärnan, till följd hvaraf de för en tid förlorat medvetandet utan att likväl lifvet slocknat. Genom operation kan sådant tryck vanligtvis aflägsnas, och läkarne veta att berätta om många fall, då den sålunda plötsligt till medvetande återkomne patienten fullbordat en mening, som han icke [345] hunnit fullt uttala, då han genom olyckshändelsen blef oväntadt afbruten. Sålunda skall den gudomliga kraften fullt iståndsätta alla människors hjärnor, så att de åter skola kunna tänka och åter upplifva sina mest skilda minnen och tankar. Alltså komma människorna i allmänhet att i uppståndelsen vakna med samma tankar och ord som de dogo. Men märk, att vi här tala endast om världen i allmänhet och icke om de utvalda, den från världen utsamlade särskilda klassen, församlingen eller Kristi kropp; ty dessa utvalda skola ha del i den första uppståndelsen, hvilken i många afseenden skiljer sig från den allmänna.

Men medan den adamitiska döden på grund af återlösningen blifvit förvandlad från att vara en förintelse till att blifva ett afbrytande af lifvet, kalladt sömn, så betygar Skriften dock klart och tydligt, att det efter uppväckandet ur dödssömnen kommer att bero på hvarje enskild, om han under ledning och inflytande af den förhärligade Kristus skall gå framåt till lif och fullkomlighet, eller om han uppsåtligt, öfverlagdt och hårdnackadt skall välja att vidare följa syndens väg. Väljer han den sistnämnda vägen, så hemfaller han därigenom under det straff, som Adam ursprungligen ådömdes, nämligen döden, men ej längre den adamitiska döden, straffet för Adams synd, utan den andra döden. Denna sistnämnda är ingenstädes liknad vid eller benämnd en sömn, ej heller finna vi i hela Bibeln den ringaste antydan om något återuppvaknande ur densamma, utan tvärtom kallas den ett »evigt fördärf från Herrens ansikte». — 2 Tess. 1:9.

Om denna återlösta och återuppväckta klass, som i allmänhet kommer att få sin profsättningstid under tusenårsåldern, förklarar den heliga skrift: »Den själ, som syndar, hon skall dö.» (Hes. 18:20. Gamla öfv.) Att denna utsago icke i allmänhet gäller den närvarande tidsåldern, framgår af följande skäl:

1) Nu under evangelieåldern dö alla människor utan [346] undantag, både syndare och rättfärdiga, hvarför ifrågavarande bibelord skulle blifva meningslösa, om man sökte tillämpa dem på denna tid.

2) Hotelsen har afseende på hvarje enskild individs handlingar och passar därför icke heller i detta afseende in på denna tidsålder, under hvilken vi alla dö för en människas olydnads skull — emedan den öfver honom fällda dödsdomen har drabbat hela hans släkte. — Rom. 5:12.

3) Sammanhanget visar, att detta ställe i första rummet angår dem, hvilka blifvit befriade från den adamitiska arfsynden, som nu härskar allmänt. Dessa ord måste alltså tillhöra nästa tidsålder, tusenårsåldern. Läs hela kapitlet (Hes. 18), och tänk därvid på, att det nya förbundets villkor under tusenårsåldern i alla afseenden motsvara det judiska lagförbundet, dock med det undantaget, att det nya förbundet har en bättre medlare, som är mäktig och villig att bistå och hjälpa alla, hvilka söka vandra i uppriktighet och rättfärdighet; dessa tillräknar han icke deras ouppsåtliga fel och brister.

I nämnda kapitel finna vi den förklaringen, att det i Israel ej längre skulle komma att heta: »Fäderna hafva ätit sura drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf», utan i stället skall då hvarje enskild för sig själf vara ansvarig inför Gud, och »den själ som syndar, hon skall dö; en son skall icke bära på sin faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons missgärning. Ofver den rättfärdige skall hans rättfärdighet komma, och öfver den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.» (Hes. 18:2, 4, 20.) Det är uppenbart, att denna tid ännu ej kommit. Barnen ha ännu ömma tänder, emedan deras fäder ätit syndens drufvor; vi stå ännu under arfsyndens inflytande; alla dö till följd af Adams synd och ej på grund af sin egen. Till bevis härpå behöfva vi blott påminna om det sakförhållandet, att nästan hälften af människorna dö redan i barndomen, således utan att uppnå en sådan ålder, att de själfva [347] kunna vara ansvariga. Hvem skulle våga påstå, att ett några dagar eller månader gammalt spädbarn, som sjuknar och dör, lider och dör för sina egna synders skull? Dör det icke fastmer därför, att det tillhör det adamitiska släktet, som ännu ligger under den öfver Adam uttalade förbannelsen: »Döende skall du dö»? Det har genom arf fått del af förbannelsen, men det skall äfven genom Kristus ärfva Guds välsignelse — i den kommande uppståndelsen, som förmedelst syndoffret på Golgata blifvit tillförsäkrad hela mänskligheten.

Vända vi oss till Jer. 31:29-34, så finna vi där ännu en häntydan på alldeles samma tillstånd som det af Hesekiel beskrifna, blott med den skillnaden, att vi hos Jeremia finna anförda fler detaljer, som på det tydligaste bevisa, att dessa förhållanden icke tillhöra den närvarande tidsåldern utan en tillkommande. Jeremia förklarar:

»På den tiden skall man icke mer säga: 'Fäderna hafva ätit sura drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf. Nej, hvar och en (som dör) skall dö för sin egen missgärning; hvar man, som äter sura drufvor, hans tänder skola blifva ömma däraf.»

Orden »på den tiden» ha med all säkerhet afseende på den kommande återställelsetiden, då Kristus skall regera, och icke på den närvarande tiden, då Satan, synd och död härska. Profeten fortsätter vidare med att beskrifva andra förhållanden, som tillhöra den kommande tidsåldern, i det han talar om ett nytt förbund, som Jehova skall upprätta med Israel och Juda — det eviga förbundet, under hvilket de skola erhålla sin länge väntade och efterlängtade del af de välsignelser, hvarom löftet till Abraham talar. — Jfr Rom. 11:26-31.

Samma tanke, nämligen att i tusenårsåldern döden åter kommer att vara syndens lön för alla de från den adamitiska döden frälsta, som, efter att en gång ha lärt känna Guds nåd, stöta den ifrån sig, bekräftas af Jesu egna ord: »Rädens icke för dem som dräpa kroppen, [348] men icke hafva makt att dräpa själen (rädens icke för dem som taga edert närvarande lif, hvilket i alla fall redan är hemfallet under dödsdomen, utan betänken hellre, att då I ha'n blifvit återlösta, så är ett tillkommande lif beredt för eder, och att ingen människa kan beröfva eder det, som Gud beredt eder genom återlösningen i Kristus Jesus), utan rädens mer för den som har makt att fördärfva (förinta) både kropp och själ i helvetet (gehenna). » — Matt. 10:28.

Guds makt till att fördärfva (egentl.: »helt tillintetgöra») själen eller lifvet är i dessa ord på det tydligaste och bestämdaste sätt tillkännagifven, och det af en ofelbar auktoritet. Vi veta väl, att en förvriden teologi sökt förvända Skriften och i ändamål att stödja sin falska lära tolkat detta ställe såsom betydande, att Gud visserligen är i stånd till att fördärfva eller tillintetgöra själens salighet i gehenna, men icke själfva själen. Detta är en af de förvrängningar af Guds ord, hvilka säkerligen måste medföra svåra följder för dem som sålunda bedrägligen förvända detsamma. I en annan bok* ha vi visat, att det här förekommande ordet »gehenna» betyder »den andra döden» — fullständig förintelse — för alla själar, som ej vilja hörsamma Guds store profet, då han i sinom tid skall tala klart och tydligt till alla folk — i stället för att han förut talat genom liknelser och dunkelt talesätt, som endast kun­nat förstås af församlingen. — Apg. 3:23; Matt. 13:11.

[* »Hväd säger Skriften om helvetet?» Pris 50 öre.]

Vi hålla alltså före, att den hel. skrift oomtvistligen lär följande: att människan är en själ eller en varelse; att hon genom sin synd förverkade sin rätt till att lefva (existera) och därför nu ligger under den gudomliga straffdomens förbannelse, döden; att människans alla förmåner och rättigheter återköptes af den människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla, och att till följd däraf den adamitiska döden [349] icke kan betraktas som egentlig död eller förintelse utan endast som en temporär »sömn», från hvilken mänskligheten af sin Återlösare skall uppväckas på uppståndelsens morgon, tusenårsrikets tidsålder.

Förvirring till följd af oriktig öfversättning.

Tänka vi på de grofva villfarelser i fråga om hvad själen är, hvad anden är, och hvad den egentliga människan är, hvilka omfattats och ännu i allmänhet omfattas af de män, som verkställt de vanliga bibelöfver­sättningarna, så kan det alls icke förundra oss, att de i sin ofta stora förlägenhet och i sin ifver att tvinga öfversättningen af vissa bibelställen till harmoni med sina förutfattade meningar därvid i talrika fall förvirrat den bibelläsande allmänheten. De ha så fördunklat och förvrängt vissa ords mening, att det för genomsnitts­läsaren är nästan omöjligt att bilda sig ett klart och riktigt omdöme, i det han har att kämpa mot en tvåfaldig svårighet: 1) mot den falska undervisning han bibringats i berörda ämnen och 2) mot de felaktiga öfversättningarna, som understödja denna falska lära.

Men tack vare den gudomliga försynen lefva vi nu i en tid, då det finns talrika hjälpredor af alla slag, genom hvilka det är möjligt äfven för »lekmän» att bilda sig ett bättre omdöme om hela ämnet, än hvad till och med de gamla bibelöfversättarne själfva i sin tid hade.

Ett af de ord, som i de vanliga öfversättningarna fått de mångfaldigaste olika tolkningar, är väl det hebreiska ordet »nefesch», som förekommer omkring 700 gånger i Gamla testamentet, och som visserligen på många ställen öfversatts med »själ» och »varelse» men äfven återgifvits på mångfaldiga andra sätt, allt efter omstän­digheterna.

Det grekiska ord i Nya testamentet, som motsvarar det hebreiska »nefesch», heter »psyke» och betyder [350] likaledes själ, kännande varelse. Det är såväl i svenska som andra öfversättningar återgifvet hufvudsakligen på två sätt, nämligen med »själ» och med »lif». Detta sistnämnda sätt att återgifva ordet »psyke» på har i synnerhet bidragit till att bortskymma sanningen, enär den olärde läsaren därigenom måste få det intrycket, att själen och lifvet äro två helt olika ting, och att en människa alltså kan förlora sitt lif utan att därvid förlora sin själ. På följande ställen, där ordet »psyke» är öfversatt med »lif», hade det varit bättre och mindre förvirrande att öfversätta det med själ eller varelse:

»De äro döde, som traktade efter barnets lif (psyke, själ, varelse).» — Matt. 2:20.

»Sörjen icke för edert lif (psyke, själ, varelse), hvad I skolen äta . . . . Är icke lifvet (psyke, själ, varelse) mer än maten?» — Matt. 6:25; Luk. 12:22, 23.

»Den som finner sitt lif (psyke, själ) han skall mista det, och den som mister sitt lif (psyke, själ) för min skull, han skall finna det.» — Matt. 10:39; 16:25; Luk. 9:24; 17:33.

»Människosonen . . . har kommit för att . . . gifva sitt lif (psyke, själ) till lösen för många. » — Matt. 20:28.

»Är det lofligt att . . . rädda lif (psyke, själ) eller att döda?» — Mark. 3:4; Luk. 6:9.

»Ty hvilken som vill bevara sitt lif (psyke, själ), han skall mista det, och hvilken som mister sitt lif (psyke, själ) för min och evangelii skull, han skall bevara det. Ty hvad skall det hjälpa en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ (psyke)? Eller hvad kan en människa gifva till lösen för sin själ (psyke)?» (Hur skall den olärde läsaren af denna öfver­sättning kunna förstå, att grundtexten här har ordet »själ» — psyke — fyra gånger, och icke två gånger »själ» och två gånger »lif»?!). — Mark. 8:35-37.

Grundtanken i denna text och dess paraleller är följande: Guds barn böra ihågkomma, att deras närvarande lif eller tillvaro är under dödsdomen i alla händelser, [351] men att Gud i sin nåd har sörjt för en återlösning — icke för en oafbruten fortvaro af lifvet, utan för en uppståndelse till ett nytt lif, en ny tillvaro. De troende af denna tidsålder äro kallade att, följande sin Återlösares föredöme, gifva sitt lif som lefvande offer i Herrens tjänst; och de som troget fullfölja denna offertjänst äro lofvade delaktighet med Kristus i den gudomliga naturen, som de skola undfå i den första uppståndelsen. Sålunda skola de då återfå sin själ, sitt lif eller sin tillvaro och ha »lif (zoe) öfvernog». — Joh. 10:10. Enl. grundtexten.

»Om någon kommer till mig och icke hatar (älskar mindre) sin fader och moder och hustru och barn och bröder och systrar och därtill äfven sitt eget lif (psyke, själ), han kan icke vara min lärjunge.» — Luk. 14:26.

»Den gode herden låter sitt lif (psyke, själ) för fåren (vår Herre Jesus »utgöt sin själ i döden»; »han har gifvit sin själ till skuldoffer». — Es. 53:10, 12. Eng. öfv.). — Joh. 10:11.

»Jag låter mitt lif (psyke, själ) för fåren.» — Joh. 10:15.

»Jag låter mitt lif (psyke, själ) för att (enligt Guds löfte genom uppståndelsen mot-)taga det igen.» — Joh. 10:17.

»Den som älskar sitt lif (psyke, själ), han skall mista det, och den som hatar sitt lif (psyke, själ) i denna världen, han skall bevara det till evigt lif (eis zoen aionion). » — Joh. 12:25.

Grundtanken här är denna: Den, som i den närvarande onda världen skall vara trogen mot Gud, måste nödvändigtvis vara otillfredsställd med det rådande tillståndet, han måste akta för ringa de förmåner, som dessa förhållanden erbjuda, och vara beredd att uppoffra dem alla i Guds och rättfärdighetens tjänst samt till gagn för sina medmänniskor, ty den som så handlar skall enligt Guds löfte blifva aktad värdig att återfå sin existens under gynnsammare förhållanden i den kommande nådeshushåll- ningen. Men den som »älskar» när- [352] varande förhållanden och tillstånd, och som sätter större värde på denna tids njutningar och nöjen än på rättfärdighet och lydnad mot Gud, han bevisar sig därigenom vara ovärdig den framtida tillvaro, som Gud erbjudit; hans själ eller väsen kan icke förnyas i den första uppståndelsen, ty han är ej värdig därtill.

»Skall du låta ditt lif (psyke, själ) för mig?» — Joh. 13:38.

»Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt lif (psyke, själ, varelse) för sina vänner.» — Joh. 15:13.

»Män, som hafva vågat sitt lif (psyke, själ, varelse).» — Apg. 15:26.

»Dock för egen del aktar jag icke lifvet (psyke, själ, varelse, existens) något värdt, på det att jag må fullborda mitt lopp.» — Apg. 20:24.

Aposteln hade lärt att betrakta den närvarande existensen såsom värdelös i jämförelse med den i uppståndelsen lofvade. Han aktade den ej såsom dyrbar i den meningen, att han satte större värde på den än på Herren och hans ynnest — på tillfällena att få tjäna hans sak. Han var villig att utgifva allt och att själf uppoffras i Mästarens tjänst, i hopp om att han skulle nå fram till den första uppståndelsen, såsom han uttryckligen säger i Fil. 3:8-11.

»I män, jag ser, att seglingen skall medföra trångmål och stor fara, icke blott för last och skepp utan äfven för våra lif (psyke, själ).» — Apg. 27:10.

»Bland eder skall intet lif (psyke, själ) gå förloradt.» — Apg. 27:22.

»Jag har blifvit lämnad allena kvar, och de fara efter mitt lif (psyke, själ).» — Rom. 11:3.

»Hvilka för mitt lif (psyke. själ, varelse) hafva vågat sin hals.» — Rom. 16:4.

»Ty för Kristi verks skull var han nära döden, då han hade blottställt sitt lif (psyke, själ, varelse) för att ersätta saknaden af eder i tjänsten mot mig.» — Fil. 2:30.

»Däraf halva vi  lärt känna kärleken, att han har [353] gifvit sitt lif (psyke, själ — »han utgöt sin själ i döden»; »han har gifvit sin själ till skuldoffer») för oss; »äfven vi äro pliktiga att gifva vårt lif (psyke, själ) för bröderna.» — 1 Joh. 3:16.

»Och tredjedelen af skapelserna, som voro i hafvet och hade lif (psyke, själ), dog. » — Upp. 8:9. Eng. öfv.

»De hafva icke älskat sitt lif (psyke, själ) allt intill döden.» — Upp. 12:11.

När vi en gång lärt förstå, i hvilken mening orden nefesch och psyke blifvit använda af Bibelns inspirerade författare, så försvinner allt det hemlighetsfulla, som förut vidlådt de dunkla orden själ och ande, hvilka ord icke blott de olärda utan äfven många lärda ansett innebära något både obeskrifligt och ofattbart.

Men ingen må låta sig förledas till att tänka, att kroppen är själen. Denna hypotes är en villfarelse, såsom tydligt framgår af Jesu ord om att »Gud har makt att fördärfva både själ och kropp. Men å andra sidan kan det icke heller utan kropp existera någon själ, någon med känsloförmåga utrustad varelse, vare sig himmelsk eller jordisk, andlig eller animalisk.

Återgå vi till berättelsen om människans skapelse (1 Mos. 2), så se vi där, att kroppen först danades, men att den icke var en människa, själ eller varelse, förrän den blef lefvandegjord. Den hade ögon men såg icke, öron men hörde icke, mun men kunde ej tala, tunga men kunde ej smaka, näsa men intet luktsinne, ett hjärta som icke slog, lungor, men de rörde sig ej, blod, men det var liflöst och kallt — kort sagdt, det var icke en människa utan ett lik, en liflös kropp.

Det nästa arbetet vid skapandet af människan bestod uti att gifva lifskraft åt den »danade» och i hvarje afseende beredda kroppen, och detta är beskrifvet med orden »inblåste lifsande i hennes näsa». Man har ofta gjort den erfarenheten, att en människa som drunknat och redan fullständigt förlorat andedräkten kunnat återkallas till lif och medvetande på så sätt, att man om- [354] växlande höjt och sänkt hennes armar, så att lungorna ömsom öppnat och slutit sig, hvarigenom andedräkten småningom återkommit till näsa och lungor. I fråga om Adam behöfdes naturligtvis inga dylika ansträngningar å Skaparens sida för att få den fullkomliga organismen till att börja inanda atmosfärens lifgifvande syre. Då den lefvandegörande andedräkten inströmmade i lungorna, utvidgades dessa, blodkropparna kommo i beröring med luftens syre och fördes så till hjärtat, som sedan i sin ordning dref dem ut till alla kroppens delar, hvarvid de förut beredda men hittills slumrande nerverna uppväcktes till förnimmelse och verksamhet. Ögonblickligen nåddes också hjärnan af lifsenergien, som satte den i stånd till att förnimma och tänka, hvarvid förnuft, rörelseförmåga, syn, hörsel, lukt och smak begynte. Det, som först var en liflös mänsklig organism, hade nu blifvit en människa, en förnimmande varelse eller, som Skriften kallar det: »en lefvande varelse» eller själ. Uttrycket »lefvande varelse (själ)» betyder således hvarken mer eller mindre än »förnimmande varelse», d. v. s. en varelse som kan känna, förnimma och tänka.

Vidare: ehuruväl Adam hade en fullkomlig organism, var det likväl nödvändigt för honom att underhålla lifvet, själen eller den förnimmande varelsen genom att äta af lifsträdens frukt. Och när han hade syndat, dref Gud honom ut ur lustgården, på det han icke måtte »räcka ut sin hand och taga jämväl af lifvets träd (flertal) och äta och så lefva evinnerligen (genom att fortfarande äta)». — 1 Mos. 3:22.

Hur dimmorna och mysterierna skingra sig och försvinna för sanningens ljus, som framstrålar från Guds ord!

Änskönt människan till följd af sitt fall i synd och död är långt bortkommen från sin ursprungliga fullkomlighet, och änskönt hon genom sitt ständiga tänkande på sådant som är lågt och simpelt har försummat och helt underkufvat många af sina intellektuella förmögen- [355] heter, så finnas likväl alla hennes ursprungliga förmögenheter af detta slag alltjämt kvar i hennes hjärna, om de än slumra, och de slumrande organen i hennes hjärna kunna utvecklas. Någon sådan utveckling kan däremot icke försiggå hos ens det mest fullkomliga djur. Alltså se vi, att Skaparen utrustade människan med en långt finare organism och därigenom ställde henne på en långt högre nivå än djuren. Människor och djur ha liknande kött och ben, andas samma luft, dricka af samma vatten, äta liknande föda och äro allesammans själar eller med förnuft begåfvade varelser. Men på grund af sin bättre kropp eller finare organism är människan mäktig af en högre intelligens och behandlas hon af sin Skapare på ett helt annat sätt. I samma mån som en människa förnedras genom synd och mister sin ursprungliga likhet med Skaparen, kan hon kallas »djurisk» — mer liknande djuren, blottad på alla högre och finare känslor.

Enhvar, som börjat få sitt förstånds ögon öppnade för sanningen i fråga om detta ämne, så att han kan inse, att ordet »själ» betyder intelligens, varelse, och att ordet »lifsande» eller »lifvets andedräkt» betyder den gudomliga kraften till att lefva, kan af det föregående med lätthet inse, att alla om sitt lif medvetna skapelser för det första ha en kropp eller organism, för det andra lifsande, som gör organismen lefvande, och (såsom resultat häraf) för det tredje själ eller existens. För att göra saken lättare förståelig för somliga vilja vi likna själen vid hetta. Om man lägger kol på ett passande ställe och gifver luftens syre tillträde till dem samt tänder på, så uppstår som produkt en tredje ting, nämligen hetta. Kolen äro icke hettan, ehuru de ha uti sig egenskaper, som under vissa förutsättningar kunna alstra hetta; ej heller utgör syret hettan, men äfven det kan under vissa villkor vara ett element, som frambringar hetta. På samma sätt är kroppen icke själen, ehuru kroppen har uti sig egenskaper, som [356] äro nödvändiga för själen; icke heller är lifsanden eller andedräkten själen, utan den är den från Gud utgångna kraften, som är oundgängligen nödvändig för alstrandet af en förnimmande skapelse. När nu kroppen under gynnsamma omständigheter kommer i förbindelse med lifsanden eller andedräkten, då uppstår något nytt — en varelse, en själ, en förnimmande skapelse.

Upplösningsprocessen, döden, bekräftar också på det tydligaste hvad vi ofvan framhållit, ty så snart som lifsanden utgår, följer döden omedelbart. Men hvad är det då som dör? Dör lifsanden eller andedräkten? Säkerligen icke, ty den är icke en förnimmande varelse, utan en princip eller kraft såsom t. ex. elektriciteten; den har hvarken tanke eller känsla och kan alltså ej dö. Är det då kroppen som dör? Nej, svara vi. Kroppen kan väl förlora det lif, hvarmed Gud utrustat den, men kroppen utan andedräkt eller lifsande är medvetslös och känslolös, hvarför man icke med god grund kan säga, att den dör. Kroppen är ju i sig själf liflös och lefver blott så länge lifsanden är uti den.

Hvad är det då egentligen som dör? Vi svara, att det är själen som dör, den förnimmande varelsen upphör att existera. Låtom oss ej glömma, att den förnimmande varelsen tillkom genom förening af lifsanden eller lifvets andedräkt och organismen; och upplösandet eller åtskiljandet af dessa båda förorsakar likaledes, att varelsen eller själen upphör — den dör. Att detta är fallet med djuren, de lägre animaliska varelserna, betviflar ingen; men är det icke likaså sant också om människan, den högst stående animaliska varelsen, som skapades till Guds afbild i moraliskt och intellektuellt afseende? Förvisso är det så, hvilket hvarje eftertänksam läsare nu torde anse som själfklart. Vi veta väl, att det finns några få skriftställen, som genom förvrängning och misstolkning kunna gifvas sken af att motsäga denna vår framställning; men vi skola längre fram betrakta dessa och visa, att de äro i fullaste öfverensstämmelse med det ofvan sagda. [357] 

Vi vilja med en annan bild söka belysa det inbördes förhållandet mellan människoeller djurkroppen, anden och själen: ett otändt ljus kan liknas vid en liflös människokropp — ett lik; tändandet af ljuset kan motsvara den af Skaparen ursprungligen meddelade lifsgnistan; ljuslågan motsvarar själen, den förnimmande varelsen, intelligensen. Den syreblandade atmosfären, som i förening med ljusets beståndsdelar underhåller lågan, är en förträfflig bild på lifvets andedräkt eller lifsanden, som i förening med den fysiska organismen frambringar själ eller medveten tillvaro. Om ljuset af någon orsak skulle blifva förstördt, så komme lågan naturligtvis att upphöra; och på samma sätt med människan och djuren: när kroppen genom sjukdom eller olycksfall förstöres, så upphör själen, varelsen — intelligensen och personligheten. Eller om lufttillförseln blefve afstängd från ljuslågan, antingen med en ljussläckare eller genom neddoppande af ljuset i vatten, så skulle lågan därigenom utslockna, äfven om ljuset förblefve alldeles oskadadt. Likaledes upphör äfven männi­skors och djurs själ, lif, existens, så snart andedräkten hindras genom drunkning eller kväfning, hur oskadad kroppen än måtte vara. Det tända ljuset kan under gynnsamma förhållanden användas till att tända andra ljus med, men när dess låga en gång utsläckts, kan det hvarken ånyo tända sig själft eller tända andra ljus. Så kan äfven människan eller djuret såsom en lefvande själ enligt gudomlig anordning alstra eller fortplanta andra själar eller varelser — afkomma; men så snart lifsgnistan flyr, upphör själen eller varelsen och därmed äfven all förmåga att tänka, känna och fortplanta sig. I öfverensstämmelse härmed läsa vi i Skriften om Jakobs barn: »Alla de själar, som hade utgått ifrån Jakobs länd, voro sjuttio själar.»* (2 Mos. 1:5.) Jakob erhöll sitt [358] lifsfrö såväl som sin fysiska organism — och således äfven produkten af dessa båda i förening, nämligen sin själ eller intelligenta varelse — från Isak och följaktligen från Adam, hvilken ensamt undfick sitt lif direkt från Skaparen. Jakob åter fortplantade lif, organism och själ till sin afkomma, och så förhåller det sig med hela människosläktet.

[* Jämför gamla öfversättningen. I B. K:s nya öfv, är ordet »själar» här uteslutet, ehuru det i grundtexten förekommer två gånger. — Ö. a.]

Ett släckt ljus kan af hvemhelst, som förfogar öfver de nödiga medlen, åter blifva tändt; den på lif blottade människokroppen däremot måste enligt Guds förordning »förgås», återvända till stoftet, hvaraf den blef tagen, och lifsgnistan kan ej återtändas utan genom gudomlig makt  genom ett underverk. Den utlofvade uppståndelsen innebär alltså ett »återtändande» eller ett återuppväckande af den animaliska existensen eller själen; och då ingen varelse eller själ kan finnas utan kropp, så följer däraf, att uti själarnas eller varelsernas uppståndelse eller återställelse äfven inbegripes nya kroppar, nya organismer. Sålunda försäkrar Skriften oss, att de mänskliga kroppar, som återvända till jord, icke skola återställas, utan att Gud i uppståndelsen skall gifva åt enhvar en sådan kropp, som han finner för godt. — 1 Kor. 15:37-40.

Aposteln förklarar i dessa verser, att i uppståndelsen en särskild klass kommer att aktas värdig en ny natur, nämligen den andliga naturen i stället för den mänskliga eller jordiska, och att denna stora naturförvandling skall bestå däri, att medlemmarna af denna klass erhålla ett annat slags kropp. Här kan ljuset åter tjäna som illustration. Om vi t. ex. likna den mänskliga eller jordiska kroppen vid ett talgljus, så kunna vi likna den andliga kroppen vid det med klarare låga brinnande vaxljuset, eller ännu bättre, vid en elektrisk glödlampa.

Vore det icke vår allsmäktige och allvise Skapare som garanterat vår uppståndelse, så kunde vi kanske ha skäl att frukta för något misstag, hvarigenom den enskildes identitet kunde förloras, särskildt hvad beträffar [359] dem, som ha att vänta en förvandling af natur förmedelst delaktighet i den första uppståndelsen, då de skola blifva andeväsen. Men nu kunna vi tryggt anförtro denna angelägenhet såväl som alla andra åt honom, med hvilken vi ha att göra. Han känner alla våra innersta tankar och kan åter frambringa dem i den nya hjärnan, så att icke en enda af våra här inhämtade lärdomar och gjorda värdefulla erfarenheter skall förloras. Han är för vis för att kunna göra misstag och för god för att kunna handla hårdt eller kärlekslöst; och allt hvad han lofvat skall han uppfylla på ett oändligt mycket bättre sätt än hvad vi kunna bedja om eller tänka oss.

Många synas tro, att de begrafna kropparna skola återställas atom för atom. Att detta icke är riktigt, se vi dock af apostelns ord: »När du sår (i döden), sår du icke den kropp, som skall varda.» Det är själen eller det förnimmande väsendet som Gud genom sin lefvande­görande kraft skall återställa; och i uppståndelsen skall han gifva åt hvarje person (hvarje själ eller kännande väsen) en sådan kropp, som han i sin oändliga vishet funnit för godt att förse: åt den under denna tidsålder utvalda församlingens eller »brud»-klassens medlemmar andliga kroppar, och åt mänskligheten i stort (återställelseklassen) mänskliga kroppar, dock icke desamma, som de förlorade i döden. — 1 Kor. 15: 37, 38.

Liksom vid Adams skapelse organismens förenande med lifsanden eller lifvets andedräkt frambringade ett förnimmande väsen eller en själ, så har också upplösandet eller åtskiljandet af dessa båda från hvarandra, genom hvilken orsak det än sker, den verkan, att det blir slut med detta förnimmande väsen — all tankeförmåga och förnimmelse upphör. Själen (den förnimmande varelsen) upphör att finnas till; kroppen blir stoft, hvaraf den är tagen, och lifvets ande eller andedräkt återvänder till Gud, som gaf den till Adam och genom honom till hela människosläktet. (Pred. 12: 7.) Den återvänder till Gud i den meningen, att den ej längre står under mänsklig [360] kontroll, som t. ex. i fråga om fortplantning, och endast genom gudomlig makt kan blifva människan återskänkt. De, som äro lärda af Herren och ständigt bära detta sakförhållande i minnet, anförtro därför åt Gud och åt hans högt upphöjde representant, Kristus, allt sitt hopp om ett kommande lif genom uppståndelse. (Luk. 23: 46; Apg. 7:59.) Hade därför icke Gud genom en lösepenning och en lofvad uppståndelse öppnat väg för människan till ett kommande lif, så skulle döden ha varit slutet på allt hopp för mänskligheten. — 1 Kor. 15: 14-18.

Men Gud har sörjt för att vi skola återfå lifvet; och allt sedan han först uppenbarade sitt nådefulla rådslut, ha alla hans inspirerade skriftställare, profeterna såväl som apostlarna, icke framställt människans tillstånd mellan döden och uppståndelsen såsom varande något annat än en »sömn», d. v. s. ett tillstånd af fullständig medvetslöshet, hvad ju hvarje förståndigt tänkande människa måste finna. När detta mellantillstånd liknas vid en sömn, så är denna bild högst förträfflig; ty det ögonblick, då de döda uppväckas, kommer att synas dem såsom det efter dödsögonblicket närmast följande. Vi se t. ex. att Herren, då han talade om Lasarus' död, sade: »Lasarus, vår vän, sofver, men jag går för att uppväcka honom af sömnen.» Senare, då han såg, att lärjungarna icke hade förstått honom, sade han: »Lasarus är död.» (Joh. 11: 14.) Om nu den läran vore riktig, som säger, att människan äfven i döden bibehåller sitt medvetande, var det då icke märkvärdigt, att Lasarus icke berättade det ringaste om sina erfarenheter under de fyra dygnen? Ingen vill påstå, att han var i ett »helvete» där man pinas, ty Jesus kallade honom ju sin »vän». Och hade han varit i himmelsk lycksalighet, så skulle Jesus förvisso icke ha velat beröfva honom densamma genom att uppväcka honom, ty detta hade sannerligen icke varit någon välgärning eller väntjänst. Men Lasarus sof, såsom Herren sade, och han uppväckte honom till lif och medvetande, [861] han blef åter en förnimmande varelse, en själ; och denna Jesu handling blef synbarligen både af Lasarus själf och hans vänner erkänd och värderad såsom en mycket stor nådesvälgärning.

Genom hela Bibeln går som en röd tråd den tanken, att vi nu befinna oss i dödens och sömnens natt i jämförelse med uppståndelsens morgon. »Under en natt varar gråten, men om morgonen kommer glädje» (Ps. 30: 6, eng. öfv.) — uppståndelsemorgonen, då de sof­vande skola komma ut ur sina grafvar, såsom profeten säger: »Vaknen upp och jublen, I som liggen i grafven.» — Es. 26: 19.

Äfven apostlarna använde ofta detta passande och hoppfulla talesätt. Så säger Lukas t. ex. om Stefanus, den förste martyren, att han »afsomnade»; och enligt hans referat af Pauli tal i Antiokia begagnade denne samma uttryck med afseende på David: han »afsomnade». (Apg. 7: 60; 13: 36.) Petrus använder samma uttryck, då han säger: »våra fäder afsomnade». (2 Pet. 3: 4.) Att Paulus ofta använde detta talesätt, framgår af följande ställen:

»Om hennes man afsomnar.» — 1 Kor. 7: 39.

»Af hvilka de flesta ännu lefva, men några äro afsomnade.» — 1 Kor. 15: 6.

» Om det icke finnes någon de dödas uppståndelse . . . så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat i Kristus. » — 1 Kor. 15: 13-18.

»Men nu är Kristus uppstånden från de döda och har blifvit en förstling bland de afsomnade.» — 1 Kor. 15: 20.

»Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla afsomna (egentl. »sofva» ). » — 1 Kor. 15: 51.

»Jag vill icke, att I skolen vara i okunnighet, mina bröder, om de afsomnade. » — 1 Tess. 4: 13.

»Så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem (från de döda), som äro afsomnade. » — 1 Tess. 4: 14. [362]

När riket och uppståndelsetiden kommer, skola »vi, som lefva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse (grek. parousia, närvaro), alls icke komma före dem, som äro afsomnade.» — 1 Tess. 4: 15.

Samma tanke ligger äfven i Daniels ord om uppståndelsen: »Många af dem som sofva i mullen skola uppvakna.» (Dan. 12: 2.) Det följande i denna vers visar, att dessa sofvande utgöras af både goda och onda, hvilka nu alla sofva i frid intill Kristi dag — tusenårsdagen. — Joh. 5: 28, 29.

Samma tanke framträder icke mindre i Gamla testamentet, ty allt från den tid, då Gud först kungjorde för Abraham evangelium om uppståndelsen, förekommer uttrycket: »afsomnade med sina fäder», mycket ofta i Gamla testamentet. Job kläder denna tanke i särdeles tydliga ord, när han säger: »Ack att du ville gömma mig i dödsriket (scheol, grafven), fördölja mig, till dess din vrede upphört!» Det närvarande döendets tid är tiden för Guds vrede, i det att dödens förbannelse nu hvilar öfver alla människor på grund af Adams synd. Det är oss dock lofvadt, att förbannelsen skall upphöra i sinom tid, och att alla jordens släkter skola välsignas genom Återlösaren; och sålunda fortsätter Job: »Alla dagar af min bestämda tid vill jag bida, till dess min förvandling kommer; då skall du ropa (Joh. 5:25), och jag skall svara dig; efter dina händers verk skall du längta.» (Job 14: 13-15, eng. öfv.) Och i Nya testamentet läsa vi Herrens svar härtill: »Alla, som äro i grifterna, skola höra hans (Guds Sons) röst (de skola uppväckas och få full kunskap om Gud och fullt tillfälle att vinna evigt lif).» — Joh. 5: 25, 28, 29; 6: 45.

Denna dödssömn är en tid af fullständig medvetslöshet, så att den uppväckte icke kommer att ha någon aning om. förloppet af den tid, under hvilken »sömnen» varat. Då döden kallas en »sömn», är detta alltid endast ett bildligt uttryck, ty de döda äro verkligt döda, de finnas icke till i annan mening än den, att Gud [363] i sin vishet bevarar deras identitet och har beslutat att genom Kristus uppväcka dem — dana dem på nytt. Uppståndelsen kommer i själfva verket att blifva ett återskapande — en ännu större uppenbarelse af Guds makt, än hvad det ursprungliga skapandet af Adam och Eva var; ty det kommer att innebära pånyttskapandet af femtio tusen miljoner människor i stället för två — återframbringandet af en oändlig mångfald i stället för den enda människan Adam. Endast vår gud äger en sådan alltomfattande vishet och makt, och han är både mäktig och villig till att utföra detta storslagna verk. En af de goda följder, som det ondas tillstädjelse skall medföra, är den, att dess utrotande kommer att lägga i dagen alla den gudomliga karaktärens enskilda drag så, som de på intet annat vis skulle ha kunnat blifva uppenbarade och kända. Guds rättvisa, kärlek, makt och vishet skall då stråla för både människor och änglar, och alla hans skapade varelser skola beundrande erkänna denna härliga karaktär samt söka att tillägna sig dess enskilda egenskaper.

Skriftens vittnesbörd beträffande nödvändigheten af en de dödas uppståndelse är klart och bestämdt, men hur skulle det kunna talas om ett uppväckande af de döda, om ingen i verkligheten är död utan det i stället förhåller sig som många påstå, att  »alla, som synas dö, äro långt mer lefvande än de förut voro»? Ett sådant påstående strider ej blott mot hvarje tänkande människas fem sinnen, utan äfven mot hvad Skriften bestämdt förklarar:  »För den som utkoras att vara i de lefvandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är en lefvande hund än ett dödt lejon. Och väl veta de som lefva  (äfven de minst intelligenta). Att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hafva ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är  (i de flesta fall) förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras afund hafva redan nått sin ände, och aldrig någonsin (hebr. olam — en lång, obestämd tid) få de mer någon [364] del (intresse) I hvad som händer under solen . . . .  Allt hvad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket (scheol*), dit du (själen, den förnimmande varelsen) går, finnes ingen verksamhet eller beräkning eller insikt eller vishet,» — Pred. 9: 4-10; Es. 26: 14.

»Såsom stenar nötas sönder genom vattnet och mullen sköljes bort af dess flöden, så gör du ock manniskans hopp om intet.  Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och drifver henne bort.  Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.» — Job 14: 19-21; Es. 63: 16.

Lägg också märke till betydelsen af Pauli bekanta ord i 1 Kor. 15: 12-54, där han talar om uppståndelsen, sägande:

»Om nu Kristus predikas såsom upstånden från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga, att det  icke finnes någon de dödas uppståndelse?

Om de döda icke äro döda, då finns det ju inga döda, och någon de dödas uppståndelse vore då alltså en omöjlighet. Aposteln trodde icke på någon sådan lära utan betygar tvärtom, att de döda vore förgångna  och  »förtappade»  liksom de stumma djuren, om Gud ikke skulle återuppväcka dem, samt att alla våra förhoppningar med hänsyn till dem skulle vara förgäfves, om vi icke hoppades på en uppståndelse. Märk väl hvarje ord i denna starka bevisföring af en bland de störste logiker, som historien har att uppvisa:

»Men om det icke finnes någon de dödas uppstån- [365] delse, så är Kristus icke heller upstanden (utan är ännu död).  Men om Kristus icke är upstanden (utan ännu död), så är vår predikan fåfäng, så är ock eder tro fåfäng (emedan en död Kristus ingenting kunde veta och ingen hjälpa). Då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen (gudlösa bedragare i stället för af Gud förordnade lärare), enär vi vittnat mot (om) Gud, att han har uppväckt Kristus, hvilken han icke har uppväckt, om verkligen de döda icke uppstå. Ty om de döda icke uppstå, så är icke heller Kristus upstanden. »

—————
    * Scheol är dödstillståndet hvad själen beträffar, i motsats til qebar (graf), där man lägger den döda kroppen.  Se Ps. 30: 4; 49: 15; 89:49, där  »school» är återgifvet med »dödsriket» (dödstillståndet), och 2 Kron. 34: 28; Job 10: 19; Ps. 88: 5, där  »gebar» är återgifvet med  »grafven».  Jesu själ gick till scheol, dödstillståndet (Ps. 16: 10; Apg. 2: 27), men »bland de ogudaktiga fick han sin graf (qebar)». — Es. 53: 9.

Man bör lägga märke till att Paulus i sin bevisföring här icke afsåg kroppens uppståndelse utan varelsens eller själens uppståndelse — att hans själ icke skulle lämnas åt scheol, hades.  (Ps. 16: 10; Apg. 2: 31, 32.)  Hade Paulus hyllat den i vår tid mest omfattade uppståndelseläran, så skulle han ha uttalat sig på ungefär följande sätt:  Några, af eder tala om en kroppens uppståndelse, som om densamma vore btydelsefull, men i verkligheten är kroppen ett  »hinder», ett  »fängelse» för själen, hvilken har det mycket bättre, då den »befriats»  från kroppen.  Kroppens uppståndelse blir en olycka närhelst den än må inträffa, ty den innebär, att själen åter blir fången och dess förmågor inskränkta.

Apostelen sade emellertid alls icke något, som liknade detta, emedan det skulle ha varit att tala tvärt emot sanningen.  Han lärde, att själen eller den förnimmande varelsen skulle uppstå från medvetslöshetens tillstånd, döden; men att den döda kroppen skulle uppstå, bestred han, i det han sade:  »När du sår (i döden), så du icke den kropp, som skall varda . . . .   Men Gud gifver det (i uppståndelsen af själen eller varelsen) en (ny) kropp, sådan som han velat, och åt hvart och ett frö dess egen (för detsamma passande) kropp.»  (1 Kor. 15: 37, 38.)  Massorna af människosläktet (den mänskliga säden) komma att erhålla mänskliga kroppar, dock ej de samma, som förmultnat i jorden, och hvilka i form af atomer uppgått i växter eller djurorganismer i oändlig- [366] het.  Församlingens medlemmar komma att erhålla andliga kroppar, som äro lika deras upståndne Herres och helt olika deras förra jordiska kroppar — såsom ock aposteln förklarar:  »Det är icke ännu uppenbart  hvad vi skola varda, men vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är — icke såsom han var. — 1 Joh. 3:2. 

Men låt oss följa Pauli bevisföring vidare. Han förklarar:

»Men om Kristus icke är upstånden, så är eder tro fåfäng, och I ären ännu i edra synder.  Så  äro ock de förtappade, som hafva afsomnat I Kristus.» — V:a 17, 18.

De, hvilka hälla före, att själen icke där, emedan den icke kan dö, och hvilka alltså förneka själens eller den förnimmande varelsens uppståndelse samt därför finna sig tvungna af sin bevisföring till att påstå, att alla skriftställen, som tala om uppståndelsen, endast ha afseende på kroppen, äro mycket rådvilla om hvad de skola göra med dessa ord af den inspirerade aposteln. Om de säga, att Kristus var lefvande — »mer lefvande än någonsin» — de tre dagarna, under hvilka Bibeln sager att han var död, och om de hålla före, att hans uppståndelsekropp var samma kropp, som den, hvilken sårad och sargad låg i Josefs graf, hur vilja de då förklara och bevisa, att tron på en Kristus, som ju dock icke dog utan endast lade å sido sin kropp under tre dagar, skulle kunna vara en  »fåfäng» tro? Hur vilja de förklara och bevis, at en från sin köttsliga kropp  »befriad» och därför desto  »mer lefvande» Kristus icke utan sin uppståndelse skulle kunna frälsa syndare, och att alla i Kristus afsomnade då skulle ha varit  »förtappade»?

Hela deras teori står i strid med Skriftens framställning af sakförhållandena.  De förneka, att någon själ kan förgås (grek, apollymi, förintas), då aposteln däremot sager, att detta kan ske,  och då Herren själf [367] förklarar, att Gud  »har makt att fördärfva både själ och kropp», med sin teori förneka de i verkligheten, att det finns några  »i Kristus afsomnade», enär de ju bestrida, att döden är en sömn, från hvilken på uppståndelsens morgon ett uppvaknande skall följa; och detta förneka de i trots af att såväl vår Herre Jesus själf som äfven hans apostlar och alla de  eliga profeterna enstämmigt förklara döden vara en  »sömn», från hvilken människan (den förnimmande varelsen eller själen) endast genom Guds makt kan uppväckas till lif och medvetande.  Ty märk, att äfven de, som i den första uppståndelsen blifva förvandlade till gudomlig natur, lika visst äro själar sedan som de voro det då de hade jordisk natur.  Till och med Gud själf är en själ — :  Om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ (psyke, förnimmande väsen).» — Eb. 10: 38.

Den platoniska filosofien (enligt hvilken människan icke kan dö utan vid sin död endast synes dö) var vid tiden för det första adventet utbredd öfver hela Grekland och utgjorde ett stort hinder för evangelii framgång bland hedningarna. Vi läsa t. ex., att då Paulus predikade i Aten, lyssnade filosoferna villigt på honom såsom en stor lärare, intill dess han vidrörde uppståndelsen af de döda — men då hade de hört  nog; de hade intet vidare intresse för hans lära, ty de betraktade sin egen tro såsom varande långt framom den judiska uppfattningen, enligt hvilken de döda icke utan en uppståndelse kunna vänta någon tillkommande existens. »Då de hörde talas om uppståndelsen från de döda (och sålunda märkte, att Paulus icke öfverensstämde med deras ära om själens odödlighet), gjorde somliga gäck däraf». — Apg. 17:32

Den hedniska idén, att döden icke är tillvarons upphörande eller afbrytande utan tvärtom ett steg framåt till fullkomligare lif, hade icke vid tiden för det första adventet vunnit något som helst insteg hos judarna.  Fariseerna [368]  utgjorde hufvudsekten bland dem, och Jesus förklarade dem vara den mosaiska lagens efterträdare och representanter, i det han sade: »På Moses stol sitta de skriftlärda och fariseerna.»  (Matt. 23:2.)

Sadduceernas sekt, som var långt mindre talrik än fariseernas, stod därnäst i fråga om inflytande. De voro egentligen otrogna, materialister. De förnekade all kommande tillvaro och lärde, att människan dör alldeles såsom djuren dö, i det att ingen uppståndelse från döden gifves för någondera. De förkastade tron på alla de messianska löftena och förnekade tillvaron af alla öfvermänskliga väsen, såsom änglar etc. Josefus sager visserligen något om en tredje sekt, esseerna, som han påstår hyllade den bland hedningarna förhärskande platoniska läran, enligt hvilken människan i verkligheten aldrig dör utan blott tar ett steg framåt i lifsutveckling vid den kris, som benämnes död. Men vi må ej glömma, at Josefus skref sin judiska historia medan han vistades vid det romerska hofvet, och att han skref den för därmed söka intressera kejsaren och hans hof för den judiska nationen. Romarna hade lärt känna judarna såsom ett  »halsstarrigt och upproriskt folk», och de menade naturligt nog, att deras karaktär till stor del berodde på deras säregna religion. I viss mening var detta en riktig förmodan; ty det är ett obestridligt faktum, att den gudomliga uppenbarelsens sanningar uppväcka en viss frihetsanda hos alla, som beundra dem, — de förminska i ofantlig grad den stora skillnaden mellen prästerskap och vanligt folk samt mellan konungar och deras undersåtar, ty enligt Guds ord finns hos den högste Domaren och Konungen intet anseende till person, alla måste på samma sätt blifva uppenbarade för honom. Nu önskade emellertid Josefus motverka denna korrekta uppfattning om judiska folket och deras religion; därför gör han våld på sanningen, i det han bemödar sig att öfvertyga det romerska hofvet om, att judarnas religion i själfva verket till fullo äfverensstämde med [369] de olika hedniska religionerna 1) däri, att de döda äro medvetna, och 2) i fråga om tron på  en evig pina.* För att bevisa detta anför han esseernas sekt såsom om den hade varit den tongifvande och förnämsta sekten bland judarna. Men i verkligheten var denna sekt så obetydlig, att den icke ens är nämnd i Nya testamentet och tydligen aldrig kom i beröring hvarken med Herren eller apostlarna, medan däremot fariseerna och sadduceerna tätt och ofta omnämnas.

——————
     *Det var endast mycket få bland judarna, som trodde på evig pina, men de romerka kejsarne gynnade denna lära, emedan den ökade det kejserliga inflytandet öfver folket i allmänhet. Senare tillade sig kejsarne titeln »Pontifex Maximus» (högste religiöse härskare), hvilken titel sedermera af den romersk-katolska kyrkan tilldelades påfvarne.  

»Honom lefva alla.»
  — Luk. 20: 37, 38. —

Kort efter det Jesus hade slagit de lagkloka, de skriftlärda och fariseerna med sina svar på deras frågor, kommo äfven sadduceerna med en fråga och hoppades med densamma kunna vederlägga Herrens lära och rättfärdiga sin ställning såsom otrogna. Dessa sadduceer, hvilka påstodo, att de döda för alltid, fingo af Herren detta svar: »Och att de döda uppstå, gaf äfven Mose till känna vid stället om törnbusken, då han kalla Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Men Gud är icke dödas utan lefvandes Gud. Ty honom lefva alla.»

Jesus franställde detta såsom ett själfklart bevis för att de döda skola uppstå, emedan Gud vörvisso icke skulle sålunda åberopa sig på varelser, som vore totalt och för evigt afskurna från tillvaro.  Han visar därför vidare, att Gud i sin plan har bestämt en uppståndelse, och att alla, som af människor benämnas  »döda», dock lefva för honom.  Från Guds ståndpunkt betraktade  »sofva» [370]  de endast. Och därför talar Guds ord om dessa såsom  »sofvande» och icke såsom tillintetgjorda. Ursprungligen voro alla dömda till forintelse, men detta straff är nu upphäfdt förmedelst återlösningen, Därför sager Mose: »Du låter människorna vända åter till stoft, du sager (i uppståndelsen):  Vänden åter, I människors barn!»  (Ps. 90: 3; 103: 4.)  När Gud sager: »Jag är Abrahams Gud», talar han ej blott om förgångna ting såsom vore de ännu närvarande, utan äfven om tillkommande såsom om de redan funnes till. — Rom. 4: 17. 

Församlingens ande, själ och kropp.
— 1 Tess. 5: 23. — 

Uttrycken ande, själ och kropp begagnas här i bildlig mening med hänsyn till hela församlingen. Paulus uttalar denna önskan: »Hela eder ande, själ och kropp varde behållna (bevarade) ostraffliga vid (till) vår Herre Jesus Kristi tillkommelse.» Denna önskan eller bon måste vi uppfatta såsom gällande hela den utvalda församlingen — alla dem,  hvilkas namn äro skrifna i himmelen. Den sanna anden har bibehållits eller bevarats i den »lilla hjorden». Äfven dess kropp kan än i dag skönjas, trots den stora mängden af  »ogräs», som vill bortskymma såväl som förkväfva den; och dess själ, dess intelligens, dess verksamhet, dess förnimmande väsen, uppenbarar sig överallt och vittnar för alla folk om korset, om försoningen.

På annat sätt kunna vi icke tolka apostelns ord; ty hur mycket åsikterna än må skilja sig från hvarandra beträffande bibehållandet af de enskilda personernas  »andar» och  »själar» bland dem, till hvilka dessa ord skrefvos, så äro likväl alla eniga däri, att deras kroppar icke blifvit bibehållna utan ha återvändt till stoft såsom alla andra människors.  Dessutom bör man lägga märke till att orden  »ande, själ och kropp» på detta ställe stå i entalsform och ej i flertalsform. [371]

Hvad betyder scheol eller hades, hvartill all själar gå?

Enär det ofta heter. Att själar gå till scheol eller hades, menar man, att själen måste vara ett personligt väsen för sig själf, så att den efter skilsmessan mellan lifsanden och den materiella organismen fortlefver såsom ett om sin tillvaro medvetet andeväsen. Det är därför på sin plats, att vi äfven undersöka denna punkt i ljuset af Herrens ord för att se, hvad scheol och hades är.

Det herbeiska ordet scheol förekommer i Gamla testamentet 65 gånger och är i den nya svenska öfversättningen konsekvent återgifvet med  »dödsriket», hvilket svenska ord dock icke klart återgifver den mening, som ligger i ordet scheol. Den fulla meningen af detta hebreiska ord och det motsvarande grekiska ordet hades kan nämligen icke noggrant uttryckas genom något ensamt svenskt ord; betydelsen af dessa ord är förborgad, utsläckt, dunkel; de ha icke afseende på plats utan på tillstånd, nämligen dödstillståndet. Det svenska ord, som måhända närmast uttrycker betydelsen af orden scheol och hades, är  »förgätenhet» (bortglömdhet). I orden scheol och hades ligger ej den ringaste antydan hvarken om glädje eller bedröfvelse eller om någon känsla af något slag; endast det sammanhang, hvari orden stå, kan tjäna oss till vägledning. Då vi undersöka hur dessa ord äro använda, så finna vi det vara hela Bibelns tydliga vittnesbörd, att alla människor, både onda och goda, måste komma till scheol, hades eller förgätenheten, och att de i detta tillstånd hvarken äga ljus, kunskap, vishet eller utföra någon verksamhet, att ingen tunga där hvarken prisar Gud eller försmädar hans namn, att det är ett tillstånd af fullständig overksamhet och stillhet och på intet sätt önskvärdt, utom i betraktande af att ett hopp om uppståndelse är förbundet därmed.

Vi skola också kunna öfvertyga oss om, att det är  »själar», både goda och onda, som gå till scheol, till [372]  förgätenhetens (glömskans) tillstånd för att vänta till tusenårsrikets morgon, då Lifgifvarens rop skall göra slut på deras förgätenhet. Det hade varit bättre om bibelöfversättarne hade återgifvit orden scheol och hades med  »grafven» i stället för med  »dödsriket»; ty detta senare ord kan gifva den mindre upplyste bibelläsaren frihet att inlägga samma betydelse i ordet  »dödsriket» som förut i ordet  »helvetet»; i hvarje fall är det svårt för den olärde att inse, att ordet  »dödsriket» icke skall betyda annat än dödstillståndet eller grafven  Många betrakta därför också detta ord såsom syftande på ett pinorum. 

Då vi i det följande anföra de skriftställen, där det hebreiska ordet scheol förekommer, bedja vi läsaren lägga noga märke till å ena sidan hvilka förskräckliga slutsatser man måste draga af dessa ställen, om  »scheol» skulle betyda ett  »eldens helvete» eller ett evigt pinorum, samt å andra sidan hur sköna och med sitt sammanhang överensatämmande samma ställen blifva, när man öfversätter ordet scheol med förgätenhet.  Enligt sistnämnda öfversättning betyga alla dessa ställen enstämmigt, att själarna hemfalla åt scheol, förgätenheten, och att de i detta tillstånd hvarken lida eller glädjas, ej heller lära något eller göra något, utan att de helt enkelt skola förblifva i förgätenhet, till dess  »öfverängelns röst och Guds basun» ljuder.  Vi vilja nu betrakta följande skriftställen:

»Jag skall med sorg fara ned i dödsriket (scheol, förgätenheten till min son.» — 1 Mos. 37: 35.

På detta sätt sörjde Jakob sin son Josef, som han trodde hade lidit en våldsam död.

»Om nu någon olycka hände honom (Benjamin) på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket (scheol, förgätenheten).» (1 Mos. 42:38.) — Dessa ord uttalade Jakob, när han skulle låta Benjamin fara till Egypten; han fruktade, at äfven denne skulle blifva dödad, liksom han trodde att Josef hade blifvit. [268] Menighedens Tjenere og deres Udnævnelse, nævner, de tre Navne:

Tilsynsmænd (Biskopper), Ældste og Hyrder (Pastorer).

Disse tre Udtryk kan imidlertid være misvisende paa Grund af den Anvendelse, man har gjort af dem i de forskellige Kirkesamfund.  Det er derfor nødvendigt, at vi her forklarer, at Ordet Biskop simpelthen betyder Tilsynsmand, og at enhver Ældste blev anerkendt som Tilsynsmand over en større eller mindre Gerning.  Ved en Lijlighed traf Apostelen saaledes de Ældste fra Menigheden i Efesus, og i sin Afskedsformaning til dem siger han:  »Saa giv Agt paa eder selv og den hele Hjord, i hvilken den hellige Aand satte eder som Tilsynsmænd.» — Ap. G. 20, 28.

Dog fik ved Herrens Ledelse nogle af disse Ældste et større Indflydelses- eller Tilsynsomraade tildelt i Menigheden og blev derfor med Rette kaldt Over-Tilsynsmænd.  Dette gælder alle Apostlene. Apostelen Paulus førte tilsyn med Menigheden i de hedenske Lande, Lilleasien og det sydlige Europa. Dog blev denne almindelige Tilsynsgerning ogsaa udøvet af andre end Apostlene. Herren oprejste nogle, der kunde tjene Menigheden paa samme Maade — ikke for slet Vindings Skyld, men med et beredvilligt Sind, med Ønsket om virkelig at tjene Herren og Brøderne. Først kom Timotheus med i denne Tjeneste under Apostelen Paulus’ Vejledning og til Dels som hans Repræsentant.  Paulus anbefalede ham til de forskellige Forsamlinger eller Menigheder af Herrens Folk . Herren var dengang og er endnu fuldt ud i Stand til at oprejse saadanne Tilsynsmænd til at formane og vejlede Hjorden.  Herrens Folk bør kunne dømme om Værdien af de Raad, som saadanne Tilsynsmænd fremkommer med, og som bør understreges af et gudfrygtigt Sindelag, en ydmyg Optræden og en Selvopofrelsens Aand saavel som af sbsolut Mangel paa Tragten efter Ære og slet [269] Vinding.  Deres Lære maa kunne staa for en indgaaende Undersøgelse i Bibelens Lys, der skal gøre det klart, om deres Fremstillinger er i Overensstemmelse baade med Ordets Bogstav og Aand.  Som vi har set, blev endogsaa Apostlenes Lære saadan undersøgt.  De opfordrede selv Brødrene til at gaa saaledes frem, idet de særlig roste dem, der gjorde det uden derfor at blive spidsfindige og overkritiske. — Ap. G. 16, 11.

Saa vidt vi kan se af Kirkehistorien, traadte imidlertid snart Skinsyge og Lyst til forfængelig Ære i Stedet for ydmyg Hengivenhed og Selvopofrelse, medens Lettroenhed og Smiger hurtig afløste Bibelstudium. Som Følge heraf blev Tilsynsmændene efterhaanden selvraadige. De begyndte at hævde, at de stod paa lige Trin med Apostlene, indtil der til sidst opstod Skinsyge iblandt dem, og nogle af dem fik Titel af Ærkebiskop. Skinsyge iblandt disse Ærkebiskopper førte atter til, at en af dem blev ophøjet til Pave. 

Den samme Aand har siden da hersket i større eller mindre Grad ikke blot indenfor Pavedømmet, men ogsaa iblandt dem, der er blevet bedraget og vildledet ved dets Eksempel langt bort fra Enkelheden i den først Menighedsordning.  Som et Resultat eraf er det i vor tid saaledes, at en Organisation som den, der fandtes i den første Menighed, nemlig uden noget Sektnavn, uden nogle enkeltes Myndighed og Ophøjelse over de andre og uden nogen Adskillelse mellem gejstlige og Lægfolk, slet ikke betragtes som nogen Organisation. Det er os imidlertid en Glæde at tage Stilling iblandt disse foragted for saa nøje som muligt at efterfølge den første Menigheds Mønster og nyde de tilsvarende Friheder og Velsignelser.

Ligesom de Ældste i Menigheden alle er Tilsynsmænd, Vægtere i Zion, nogle blot paa et enkelt Sted.  Andre i en mere unfattende Betydning, saaledes kan ogsaa enhver i Overensstemmelse med sine Evner tjene Hjorden, en som Evangelist, hvis hand Egenskaber gør [270]  ham skikket dertil, og hans Forhold tillader ham at drage rundt for at prædike Sandheden for Begyndere, naar som helst han finder Øren, der kan høre det gode Budskab, en anden som Pastor (Hyrde) for Hjorden, fordi han har en særlig Evne til at omgaas andre, sætte sig ind i deres Stilling, varetage de enkeltes Interesser ved at besøge dem i deres Hjem, opmuntre dem, styrke dem, holde dem sammen og forsvare dem imod de Ulve i Faareklæder, der gerne vil bide og fortære dem. Ogsaa »Profeterne» havde særlige Egenskaber, der gjorde dem skikkede til at tjene. 

Ordet Profet bliver i Almindelighed ikke i vor Tid brugt i den omfattende Betydning, der var knyttet til det i gamle Dage. Nu forstaar man derved nærmest en Seer eller en, der forudsiger kommende Ting. Ordet Profet betegner imidlertid strengt taget en offentlig Taler. En Seer eller en, der fik Aabenbarelser, kunde ogsaa være en Profet i den Forstand, at han fortalte, hvad han havde set. Men de to Begreber maa holdes skarpt ude fra hinanden. Af de to Brødre, Moses og Aron, var Moses den største, da han var Guds Repræsentant. Herren sagde til ham:  »Se, jeg har sat dig tilen Gud [en mægtig] for Farao, og Aron din Broder skal være din Profet» — dit Talerør.  (2 Mos. 7, 1.)  Vi har allerede set, at flere af Apostlene var Seere i den Forstand, at de havde faaet Kundskab om kommende Tig.  Vi vil her indskyde den Bemærkning, at de næsten alle ogsaa var Profeter, d. v. s. offentlige Talere, især Peter og Paulus. Men der var mange andre offentlige Talere eller Profeter. Barnabas var en saadan. Og det hedder:  »Judas og Silas, som ogsaa selv var Profeter, opmuntrede Brødrene med megen Tale og styrkede dem. » — Ap. G. 15, 32.

Der findes ingen Antydning i Skriften om, at en Person, der er uskikket til en bestemt Gerning, skulde betragtes som kaldet af Herren til at indtage en Stilling, som han savner de nødvendige Evner til at be- [271] klæde.  I Kristi Legeme er det Lemmernes Pligt at tjene hverandre i Overensstemmelse med hver enkelts Talenter, hver enkelst Evner; men tillage bør enhver af dem være beskeden nok, ydmyg nok til ikke at tænke mere om sig selv, end  han bør tænke, men nøje overveje den virkelige Værdi af de Talenter, som Herren har givet ham. Menigheden bør ikke anerkende dem, der vil være de største. Tværtimod bør Ydmyghed betragtes som en af de væsentligste Egenskaber hos dem, der skal vælges til at tjene som Ældste. Hvis derfor to Brødre synes at være lige godt udrustede med Evner, men den ene er ærgerrig og fremtrædende, medens den anden er ydmyg og tilbageholden, vil Herrens Aand, der er Visdommens og det sunde Sinds Aand, lære Herrens Folk at foretrække den ydmge Broder og anerkende ham som den, Herren særlig vil begunstige og indsætte i den mere fremragende Stilling i Tjenesten. 

Det er mindre ejendommeligt, at Bukke og bukkelignende Faar i Herrens Hjord tragter efter Førerskabet, end at de sande Faar, der hører Mesterens Røst, kender hans Aand og søger at gør hans Vilje, med Føjelighed finder sig i at saadanne Bukke eller bukklignende  Faar indtager Førerpladserne iblandt dem. Det er godt at holde Fred med alle Mennesker; men hvor vi tilsidesætter Hensynet til Herrens Ord og Aand for Fredens Skyld, vil det sikkert foraarsage større eller mindre Fortræd. Der er godt at have Faarenes føjelige Natur; men det er ogsaa nødvendigt, at Faarene har Karakter; ellers kan de ikke blive Sejrvindere. Om de har Karakter, bør de huske paa Overhyrdens Ord: »Mine Faar hører min Røst, . . . og de fölger mig»; »men en fremmed vil de ikke følge. . . . fordi de ikke kender de fremmedes Røst.»  (Joh. 10, 5. 27.) Det er derfor alle Faarenes Pligt at lægge Mærke til hver enkelt Broders Forkyndelse og Optræden, før de giver ham deres Stemme som stedlig Tilsynsmand eller Over-Tilsynsmand. De bør først overbevise sig om, at han vir- [272]  kelig er i Besiddelse af de Egenskaber, der bør kræves af en Ældste i Menigheden, at han har et sundt Syn paa Evangeliets Grundlærdomme, Forsoningen, Genløsningen ved Kristi dyrebare Blod og den fulde Indvielse til ham, hans Budskab, hans Brødre, hans Tjeneste. Vi bør have Barmhjertighed og Medfølelse med de svageste blandt Lammene og med alle de aandelig og moralsk syge Faar. Men det vilde være at gaa imod Guds Ordning at udvælge saadanne till Ledere eller Ældste. Vi skal imidlertid ikke nære nogen Sympati for Bukke eller Ulve i Faareklæder, der tragter efter Myndighed i Menigheden. 

Man maa kunne forstaa, at Menigheden er langt bedre tjent med ikke at have nogen offentlig Tjener end med til Leder at have en gyldentunget Buk, der Ganske sikkert ikke vil lede Hjerterne til større Kærlighed til Gud, men lokke dem bort ad daarlige Veje. Herren advarer Menigheden mod saadanne, og Apostelen beskriver dem, idet han siger: »Af eders egen Midte skal der opstaa Mænd, som skal tale forvendte Ting [falske Lærdomme, Vildfarelser] for at drage Disciplene efter sig [for med List at skaffe sig Tilhængere].»  Apostelen siger, at mange vil efterfølge deres Uterligheder, saa Sandhedens Vej for deres Skyld vil blive spottet. — Ap. G. 20, 30; 2 Pet. 2, 2.

Saaledes ser vi, at det er i vor Tid.  Mange forkynder sig selv i Stedet for at forkynde Evangeliet, det gode Budskab om Riget.  De drager Disciple til sig og deres egne Samfund i Stedet for udelukkende at drage dem til og forene dem med Herren som Lemmer paa hans Legeme.  De tragter efter at blive Menighedens Hovet i Stedet for at faa alle Lemmerne paa Legemet til blot at anerkende Herren som Hoved.  Fra alle saadanne bør vi vende os bort.  De sande Faar maa ikke give dem nogen Opmuntring til at gaa videre paa deres urette Vej.  Apostelen Paulus taler om dem, der har Gudfrygtighedens Skin, men fornægter dens Kraft. [273] (2 Tim. 3, 5.)  De holder stærkt fast ved Dage, Skikke, Ceremonier, Kirkemyndigheder o. s. v. og er højt ansete iblandt Mennesker.  Men de er en Vederstyggelighed i Herrens Øjne, siger Apostelen.  De sande Faar maa ikke blot være agtpaagivende for at høre den sande Hyrdes Røst og følge ham, men de maa ogsaa huske ikke at følge, ikke at støtte, ikke at opmuntre dem, der søger deres eget.  Enhver, som skal agtes værdig til Menighedens Tillid som Ældste, bør være tilstrækkelig kendt i Forvejen til at retfærdiggøre en saadan Tillid.  Derfor siger Apostelen, at det ikke maa være en Begynder.  En Nybegynder kunde gøre Menigheden Skade og ogsaa selv lide Fortræd ved at blive opblæst og derved blive ledet bort fra Herren og den snævre Vej til Riget. 

Apostelen Paulus giver os meget udførlige Raad med Hensyn til, hvem der med Rette kan anerkendes som Menighedens Ældste (1 Tim. 3, 2; 5, 17; 1 Thess. 5, 12; Jak. 5, 14), idet han i Enkelthederne beskriver, hvorledes deres Karakter bør være.  I Brevet til Timotheus om denne Sag (1 Tim. 3, 1-7) gentages det samme paa en lidt anden Maade.  I sin Henvendelse til Titus, der øjensynlig var en anden Hoved-Tilsynsmand (Titus 1, 5-11), beskriver Paulus de Ældstes Pligter overfor Menigheden.  Apostelen Peter siger om samme Sag:  »De Ældste iblandt eder formaner jeg som Medældste: . . .  Vogt Guds Hjord hos eder og før Tilsyn med den, . . .  ikke for slet Vindings Skyld, men med Redebonhed; ikke heller som de, der vil herske over Menighederne, men som Mønstre for Hjorden.» —1 Pet. 5, 1-3.

De skal være ædle Mænd med et rent Liv, saadanne som ikke har mere end een Hustru.  Og hvis de har Børn, skal man lægge Mærke til, i hvilken Udstrækning de udøver en gavnlig Indflydelse paa disse. Thi med Rette kan man slutte, at hvis de er forsømmelige ved Udøvelsen af deres Pligter overfor deres egne Børn, vil de sandsynligvis ogsaa være uvise eller efterladende ved [274]  Udførelsen af deres Tjeneste iblandt Herrens Børn. De maa ikke være tvetungede, svigagtige, trættekære eller stridslystne. De maa have et godt Rygte ogsaa iblandt dem, der staar udenfor Menigheden. Ikke saadan at forstaa, at Verden nogen Sinde vil elske eller værdsætte de hellige. Men den maa i det mindste være ude af Stand til at pege paa noget dadelværdigt i de Ældstes Karakter med Hensyn til Hæderlighed, Oprigtighed, Moralitet og Sandhedskærlighed. Der er ikke fastsat nogen Grænse for Antallet af Ældste i en Menighed.

Foruden Opfyldelsen af de ovenfor nævnte Betingelser fordres der af en Ældste, at han skal være  »dygtig til at lære», d.v.s. han maa have nogen Færdighed som Lærer, Fortolker, Udlægger af Guds Plan for saaledes at kunne hjælpe Herrens Hjord i Ord og i Lære.  Det er ikke nødvendigt for en Ældste at besidde Evne til at profetere eller tale offentligt.  Det kan hænde, at der i en Menighed er flere, som er i Stand til at udføre en Lærers eller en Hyrdes Gerning, men ingen, som sidder inde med Evner til at tale offentligt, til udadtil at forkynde Guds Plan.  Vi maa stole paa, at Herren vil oprejse saadanne Tjenere, som der trænges til; og hvis der ingen findes, maa vi tvivle om Behovet for dem.  Vi vil her bemærke, at nogle af de mest blomstrende Menigheder er saadanne, hvor der ikke findes nogen dygtigt offentlig Taler, og hvor derfor Bibelstudium er en Regel snarere end en Undtagelse.  Skriften viser os klart, at den Slags Sammenkomster ogsaa var i Brug i den første Menighed.  Naar de kom sammen, var der Lejlighed for de forskellige Lemmer paa Legemet til at benytte de Evner, de sad inde med, for en til at tale, for andre til at bede, for mange om ikke for alle til at synge.  Erfaringen synes at vise, at de Forsamlinger af Herrens Børn, der nærmest efterfølger denne Regel, modtager de største Velsignelser og udvikler de stærkeste Karakterer.  Det, der blot bliver hørt at Øret, hvor godt det end er sagt, og hvor udmærket det end i sig selv kan være, gør ikke saa dybt Indtryk paa den [275] enkelte som det, han selv har gennemtænkt.  En saadan Gennemtænkning vil sikkert følge med et rigtigt ledet Bibelstudium, som alle bør opmuntres til at tage Del i.

Andre af de Ældste, der maaske ikke er saa vel skikkede til at lære, kan være paa deres rette Plads ved Bønne- og Vidnesbyrdsmøder, som ikke bør savnes iblandt Guds Børn.  Den, som finder, at han har særlige Evner til at formane, bør opøve disse i Stedet for at lade dem sove, medens han forsøger paa at udvikle et Talent, som han ikke besidder i nogen særlig Grad.  Apostelen siger, at de, som formaner, bør give Agt paa Formaningen, bør virke og tjene i denne Retning, medens den, der lærer (den, der har Evner til at udlægge og klarlægge Sandheden), bør have sin Opmærksomhed henvendt paa Lærergerningen. 

Ligesom Ordet Biskop eller Tilsynsmand har en omfattende Betydning, saaledes har ogsaa Ordet Pastor eller Hyrde det.  Kun en Ældste kan være Pastor, Tilsynsmand eller Hyrde.  Hjordens Hyrde er Hjordens Tilsynsmand.  De to Ord har praktisk talt samme Betydning.  Guds Jehova er vor Hyrde i den fuldeste Betydning af Ordet ( Ps. 23, 1), og hans enbaarne Søn, vor Herre Jesus, er vore Sjæles store Hyrde og Tilsynsmand.  Over- Tilsynsmændene, Pilgrimmene, er alle Hyrder eller Pastorer, der varetager hele Hjordens Interesser.  Og enhver stedlig Ældste er en Pastor, en Hyrde, en Tilsynsmand for vedkommende Menighed.  Vi ser da, at de Ældste i Menigheden for det første bør sidde inde med de almindelige Egenskaber, der gør dem skikkede til at beklæde Pladsen som Ældste.  Dernæst maa deres særlige naturlige Evner afgøre Spørgsmaalet om, hvor de bedst kan tjene Herrens Sag, nogle i Forbindelse med Evangelistarbejdet, andre i Forbindelse med Hyrdearbejdet iblandt Faarene, der allerede har taget imod Evangeliet, allerede er indviede, allerede er i Folden — nogle paa et enkelt Sted, andre paa en mere udstrakt Arbejdsmark. [276]

Vi læser:  »De Ældste, som er gode Forstandere, skal man holde dobbelt Ære værd, mest dem, som arbejder i Tale og Undervisning. »  (1 Tim. 5, 17. 18.)  I Kraft af disse Ord har Navnkirken skabt sig en Kreds af regerende Ældste og har tildelt alle de Ædste en Myndigheds-, ja, næsten en Diktatorstilling iblandt Brødrene.  En saadan Fortolkning af dette Skriftsted strider imod alt, hvad Skriften ellers siger om denne Sag.  Til Timotheus, der indtog Stillingen som Hoved-Tilsynsmand eller Ældste, sagde Apostelen:  »En gammel Mand maa du ikke skælde paa, men forman ham som en Fader.»  »En Herrens Tjener bør ikke stride, men være mild imod alle.»  Der findes ikke noget til Støtte for den Tanke, at nogle faa skulde have Myndighed over de øvrige.  Sagtmodighed, Mildhed, Langmodighed, Broderkærlighed og Kærlighed  til alle er de Egenskaber, som maa være mest fremtrædende hos de Ældste.  De skal i enhver Betydning af Ordet være Mønstre for Hjorden.  Hvis de er selvraadig, vil de derved opfordre Hjorden til o gsaa at blive selvraadig.  Men hvis de er sagtmodige, langmodige, taalmodige, milde og kærlige, da vil deres Eksempel virke i samme Retning overfor alle.  Betydningen af det omtalte Skriftsted er, at man skal agte de Ældste i samme Grad, som de viser Troskab mod den Tjeneste, de er gaaet ind paa at udføre.  En mere nøjagtig Oversættelse af Skriftstedet lyder:  »Man skal holde de fremragende Ældste dobbelt Ære værd, især dem, der slider med haardt Arbejde i Tale og Undervisning.»

Diakoner, Tjenere.

Ligesom Ordet Biskop blot betegner en Tilsynsmand og ikke paa nogen Maade indeholder Betydningen af Herre eller Overordnet,, skønt Folk gradvis har faaet den fejlagtige Opfattelse, at det betyder noget saadant, saaledes forholder det sig ogsaa med Ordet Diakon, der ordret oversat betyder Tjener.  Apostelen kalder sig selv og Timotheus for Guds Tjenere.  (2 Kor. 6, 4.) [277]

Det Ord, som her er gengivet Tjenere, hedder paa Græsk diakonos.  Et andet Sted siger Apostelen:  »Vor dygtighed er af Gud, som ogsaa gjorde os dygtige til at være en ny Pagts Tjenere.»  (2 Kor. 3, 5. 6.)  Her er det ogsaa det græske Ord diakonos, som er gengivet ved Tjenere.  I Virkeligheden siger altsaa Apostelen, at han selv og Timotheus var Guds og den nye Pagts Diakoner.  Vi kan heraf se, at alle de sande Ældste i Menigheden er Diakoner, Guds, Sandhedens og Menighedens Tjenere; ellers kunde de overhovedet ikke være Ældste.

Vi mener ikke hermed, at der ikke i den første Menighed var Forskel paa Tjenester.  Tværtimod!  Det, vi ønsker at fremhæve, er, at selv Apostlene og Profeterne, der var Ældste i Menigheden, alle var Diakoner eller Tjenere, saaledes som Herren havde sagt:  »Den største iblandt eder skal være eders Tjener [diakonos].»  (Matt. 23, 11.)  En saadan Tjeners Karakter og Troskab bør være det, der afgør, hvor megen Ære og Agtelse, der skal blive vist ham i en Forsamling af nye Skabninger.  Ligesom der var Tjenere i Menigheden, som ikke sad inde med de Evner, man maatte fordre hos de Ældste, idet de enten var mindre dygtige til at lære eller havde mindre Erfaring, saaledes kunde ogsaa Apostlene og Profeterne (Lærerne) uafhængigt af Menighedsvalgene ved forskellige Lejligheder udvælge nogle til at være deres Tjenere, Hjælpere eller Diakoner.  Da Paulus og Barnabas arbejdede sammen, havde de en Tid lang Johannes Markus med sig som Tjener eller Hjælper.  

Og da Paulus og Barnabas skiltes, tog Barnabas Johannes med sig, medens Paulus og Silas tog Lukas til Tjener eller Hjælper.  Disse Hjælpere betragtede ikke sig selv som ligestillede med Apostlene, heller ikke som ligestillede i Tjejnesten med andre, der havde større Evner og mere Erfaring end de selv.  Men de glædede sig over Lejligheden til at tjene under deres Vejledning, hvem de anerkendte som skikkede til at være Guds og Sandhedens Tjenere.  De be- [278] høvede ikke at blive udvalgt af Menigheden til at udføre en saadan Tjeneste for Apostlene.  Ligesom Menigheden valgte sine Tjenere eller Diakoner, saaledes valgte Apostlene deres.  Det var heller ikke en Tvangssag, men noget fuldstændig frivilligt.  Johannes og Lukas har ment, maa vi antage, at de bedre kunde tjene Herren paa denne Maade end ved noget andet, der laa aabent for dem.  Det var ifølge deres egen fri Vilje og uden ringeste Tvang, at de gik ind paa at indtage denne Stilling, og de kunde med lige saa stor Ret have afslaaet det, hvis se troede, at de bedre kunde bruge deres Evner paa nogen anden Maade.

Dog bliver Ordet Diakon i det nye Testamente anvendt om Brødre, der var nyttige som Tjenere for Kristi Legeme og blev agtet Ære værd som saadanne, men som ikke var saa vel skikkede til at udfylde Pladsen som Ældste.  For at de i det hele taget kunde vælges til at udføre en særlig Tjeneste i Menigheden, maatte de have en god Karakter, udvise Troskab mod Sandheden og Iver i at tjene Herren og hans Hjord.  Da der saaledes i den første Menighed blev foretaget en Uddeling af Fødemidler til de fattige i Hjorden, paatog Apostlene sig først selv dette Hverv; men da senere nogle knurrede og paastod, at de blev forsømt, overlod Apostlene Sagen til de troende, til Menigheden, og sagde:  Udtag blandt eder selv nogle Mænd, der er skikkede til at udføre denne Tjeneste.  Vi vil da anvende vor Tid og vore Evner til at forkynde Ordet. — Ap. G. 6, 2-5. 

Vi husker, at der blev udvalgt syv Tjenere eller Diakoner, og at en af disse syv var Stefanus, der senere blev den første Martyr, den første, som fik Love at følgei i Mesterens Fodspor lige til Døden.  Den Omstændighed, at Stefanus af Menigheden var blevet valgt til Diakon, hindrede ham ikke i nogen Forstand i at prædike, naar og hvor han fandt Lejlighed dertil.  Vi ser deri den fuldkomne Frihed, som herskede i den første Menighed.  Menigheden kunde, naar den fandt [373] Samma oprd finna vi åter i 1 Mos. 44: 29, där det berättas, hur Josefs bröder omtalade för honom, hvad deras fader vid afresan hade sagt till dem angående Benjamin.  Och i v. 31 bekräfta de själfva detsamma, sägande:  »Dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i dödsriket (scheol, förgätenheten).»

Enhvar kan inse, hur olämpligt det skulle vara att på dessa fyra anförda ställen öfversätta  »scheol» med »helveter», såvida man i detta ord inlade den vanliga meningen — eld, ångest och pina.  En sådan plats kunde ej ha passat för den fromme patriarken Jakob.  Att denne själf dock ej med de anförda orden syftade på sin kropps nedlåggande i en graf är tydligt; ty om han det gjort, så skulle han utan tvifvel ha användt samma hebreiska ord för »graf», som då han annorstädes talar om Rakels graf, nämligen qebura (1 Mos. 35:20), eller också ordet qeber, hvilket hans son Josef begagnade när han talade om Jakobs graf, som denne hade låtit bereda åt sig, medan han ännu lefde.  (1 Mos. 50:5.)  Vi se tvärtom, att Jakob talade om sig själf såsom en själ eller varelse — att förlusten af Benjamin skulle bringa honom, gammal och svag till hälsan som han nu var, ned tillförgätenheten, till dödstillståndet.

»Men om Herren här låter något alldeles nytt ske, i det att marken öppnar sin mun och uppslukar dem, . . . så att de lefvande fara ned i dödsriket  (scheol förgätenheten). . . . Och de . . . foro lefvande ned i dödsriket (scheol, förgätenheten).» — 4 Mos. 16: 30, 33.

Dessa båda verser tala om Kora, Datan och Abiram och visa, hur dessa män omkommo.  Om man nu med dödsriket skall förstå en plats, så skulle dessa skriftställen bevisa, att dödsriket ligger under jordytan.  Hur klara och enkla blifva däremot icke båda ställena, när man förstår dem rätt: jorden öppnade sin mun och uppslukade dem, och de försvunno från lifvets verksamhet och foro ned i förgätenheten, medvetslösheten. [374] 

»Ty min vredes eld är upptänd, och den brinner ända till dödsrikets (scheols, förgätenhetens) djup; den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar.» — 5 Mos. 32: 22.

Här talas visserligen om eld, men ej om någon bokstsaflig, eld.  Hela sammanhanget visar, att det här är fråga om Guds nitälskans eld.  Sålunda läsa vi i de efterföljande verserna : » De skola utsugas af hunger och förtäras af feberglöd, af farsoter, som bittert pina. . . .  Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det.»  Vi behöfva ej gissa oss till hur denna profetia uppfylldes.  Aposteln Paulus, som talade under inspiration af den heliga anden, åberopar nämligen detta skrifställe, tillämpande det på det köttsliga och på den nöd, som det drog öfver sig såsom nation, då det förkastade Herren Jesus och därför sedan själft blef förkastadt af Herren.  Aposteln förklarar att »vreden har kommit öfver dem till ett slut »   (1 Tess. 2: 16); Den gudomliga vreden brann mot dem och upphörde ej att brinna, förrän de såsom ett folk hade blifvit till det yttersta tuktade för sina nationalsynder.  Sedan Gud till fullo verkställt sin vrede på dem hemsökande dem allt intill den djupaste förgätenhet (scheol) då skall han åter tala vänligt till dem och säga till sin församling (den sanna kyrkan):  »Trösten, trösten mitt folk, sager eder Gud.  Talen ljufligt till Jerusalem och prediken för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen af Herrens hand för alla sina synder,»  (Es. 40: 1, 2.)  Då skall också komma Israels förlossning, som Paulus förutsäger i kraft af denna gudomliga utsago :  » Och detta skall vara mitt förbund med dem, då jag borttager deras synder.»  (Rom. 11: 26, 27.)  Samma tanke, nämligen att, när Guds vrede brunnit mot Israel allt till den djupaste förgätenhet, gudomlig välsignelse sedan skall följa, framgår äfven af sammanhanget i vår text.  — Se 5 Mos. 32: 26-43. [375]

»Herren dödar och  gör lefvande, han  för ned i dödsriket (scheol, förtgätenheten) och upp därur igen (genom en uppståndelse frå förgätenheten, från scheol).» — 1 Sam. 2: 6.

»Dödsrikets (scheols, förgätenhetens) band omslöto mig.» — 2 Sam. 22: 6.

Profeten David uttrycker i dessa ord hur hans lif hade varit i fara, men hur Gud hade frälst honom undan Sauls hand.  Af denna texts sammanhang se vi dock tydligt, att psalmist talar profetiskt om Kristus och om tiden för Kristi kropps, församlingens, fulla förlossning från den närvarande onda världen och till den tillkommande världens härlighet, i det han visar (v:a 8-18), att Kristi kropps förlossning skulle ske strax före den stora nödens tid — före uppenbarandet af den gudomliga makten och af Guds vrede öfver ogudaktigheten.

»Låt icke hans gråa hår få med frid fara ned i dödsriket (scheol, förgåtenheten) . . . så att du låter hans gråa hår med blod fara ned i dödsriket (scheol, förgätenheten).» — 1 Kon. 2: 6, 9. 

I dessa ordalag erinrar David sin son Salomo om Joab, den farlige, blodtörstige mannen, som han ansåg hade förtjänat att före sin död få någon rätmätig vedergällning.  Det är icke  »ortodoxiens» lära, att den fysiska kroppen med dess hår etc. kommer till det förmodade mystiska ställe, som man benämner  »dödsriket», utan man lär tvärtom, att endast den  »nakna själen» kommer dit, under det kroppen begrafves i jorden.  Detta och liknande ställen blifva därför synnerligen svåra att förlika med den ortodoxa teorien.  Men när vi fått den rätta uppfattningen om ämnet, så blir det ytterst lätt att förstå, att såväl Jakobs som Joabs gråa hår kunde tillsammans hamna i scheol, förgätenheten.  Uttrycket  »gråa hår»  är här naturligtvis bildligt och betecknar hög ålder.

»Såsom ett moln försvinner och går bort, så kommer den som farit ned i dödsriket (scheol, förgätenheten) icke upp därifrån. » — Job 7: 9.

 Job framhåller här den fullständiga förintelsen af [376]  människans själ eller varelse i döden.  I vers 21 afslutar han likväl sitt anförande med denna förklaring :  »Jag skall sofva, och du skall om morgonen söka mig, men jag skall icke vara»  (eng. öfv.)  Tillståndet mellan döden och uppståndelsen skildras här såsom en sömn, och tusenårsäldern kallas morgonen.  Den närvarande tidsåldern är gråtens, nödens och dödens natt.  Herren skall med sin uppståndelsekraft söka Job, då morgonen kommer, och ehuru Job icke är till, emedan döden fullständigt tillintetgjort honom, har Gud dock makt att låta honom uppstå, och därför skall han, då hans tid är inne, längta efter sina händers verk.  När Herrens vredes dag är förbi och vederkvickelsens tider kommit, då skall  han ropa, och Job såväl som alla andra dkola svara honom. — Se Job 14: 14, 15.

»Hög såsom himmelen är den (Guds djuphet och den Allsmäktiges fullkomlighet) — hvad kan du göra?  djupar är dödsriket (scheol, förgätenheten) — hvad kan du förstå?» — Job 11: 8. 

Dessa ord uttalade Sofar, en af Jobs  »usla tröstare», som Herren sedan tillrättavisade.  Sofar försökte med detta visa Job, att den gudomliga styrelsens grundsatser äro outrannsakliga för människorna.  Som en illustration på hur fullständigt människan saknar all vetskap om Gud, hänför han till scheol ; liksom det i scheol icke gifves någon vetskap, så, påstår han, gifves det ej heller för människan någon som helst kännedom om Guds vishet och plan.

»Ack att du ville gömma mig i dödsriket (scheol, förgätenheten), fördölja mig, till dess din vrede upphört, utsätta för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig!» — Job 14: 13.

Här ha vi den mest enkla och tydliga framställning af Jobs hopp.  Han var ej angelägen om att förblifva i sina närvarande förhållanden bland synd, sorg, plågor och vedermöda, utan han var helt villig till att blifva gömd i förgätenhet, till dess förbannelsen eller  »vreden» [377] skulle borttagas från jorden och vederkvickelsens tider i stället skulle komma.  Men han önskar icke blifva utplånad ur tillvaron för evigt.  O nej!  I den fasta förvissningen, att Gud hade sörjt för ett kommande lif, beder han, att Gud i sinom tid, sedan syndens förbannelse blifvit borttagen, måtte tänka på honom och kalla honom ut ur förgätenheten åter till lif egen — förmedelst åsterställelsens verk, som då skall utföras genom Kristus. — Se Apg. 3: 19-21

»Huru jag än förbidar, blifver dödsriket (scheol, förgåtenheten) min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;  till grafven måste jag säga: ’Du är min fader’, till förruttnelsens maskar:  ’Min moder’,  ’Min syster’.» — Job 17:13, 14.

Hvilket uttrycksfullt språk!  Förgätenhet är boningen eller lägret, och det är fullt af mörker — Jobs själ eller varelse sofver medvetslös i döden, bidande uppståndelsens morgon, medan hans kropp förmultnar. 

»Hvad blifver då af mitt hopp, ja mitt hopp, hvem får skåda det?  Till dödrikets (scheols, förgätenhetens) bommar far det (eng. öfv.:  »fara de» — människorna) ned, i det jag själf går till  hvila i stoftet (eng. öfv.:  »Sannerligen, i stoftet allena finnes hvila för alla.»).» — Job 17:15, 16. 

Sasom varande en Guds tjänare uttrycker Job här sitt personliga hopp, sin tillförsikt, men frågar på samma gång, hur många andra väl kunna ha en sådan tillförsikt.  Han har redan förut uttryckt sitt hopp, nämligen att hans död blott komme att vara en sömn, från hvilken han  »om morgonen» skulle återuppväckas.  Nu vill han emellertid med de sist anförda orden säga, att fastän alla människor gå till scheol eller förgätenheten, så finna de där allesamman hvila, vare sig de äga detta hopp eller ej. 

»De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket (scheol, förgätenheten) fara de i frid.» — Job 21:13.

Här beskrifver Job den välgång, som många på  [378]  Herrens vägar icke vandrande människor få röna, och jämför den med de pröfningar och motgångar, som många af Guds barn måste genomgå, emedan dessa stå under hans tillrättavisande aga, på det de må beredas för något bättre härefter. 

»Sasom snövatten förtäres af torka och hetta, så förtär dödsriket (scheol, förgätenheten) den som har syndat.» — Job 24:19.

Alla människor ha syndat, därför äro de ock alla hemfallna åt döden och försvinna i förgätenheten,.  Det enda hoppet ligger i honom, som återlöste oss från döden, och som enligt sitt nådefulla löfte skall föra oss fram ur förgätenheten, då  »morgonen» kommit.  Job syftar dock vid detta tillfälle särskildt på ogärningsmän, hvilka genom en ond och dåraktig vandel påskynda sin död. 

»Dödsriket (scheol, förgätenheten) ligger blottadt för honom, och afgrunden (abaddon, fördärfvet, förstörelsen) har intet täckelse.» — Job 26:6.

Job framhåller här Skaparens allvetenhet, hans, som känner slutet från begynnelsen, och för hvilkens allt genomträngande blick äfven deras hemligheter äro uppenbara, som hemfallit åt den djupaste förgätenhet.

»Ty i döden tänker man icke på dig; hvem tackar dig i dödsriket (scheol, förgätenheten)?» — Ps. 6:6

Hvilket klart och afgörande vittnesbörd är icke detta om. Att människan i döden är medvetslös!  Märk också, att det icke har afseende på de ogudaktiga utan på Guds tjänare, hvilka kunde önska att tacka honom för undfången nåd.  Märk dessutom, att det icke är fråga om det döda köttet, som begrafves i  »qeber», utan om själen, som går till scheol, förgätenheten.

»De ogudaktiga vika tillbaka och fara ned i dödsriket (scheol, förgätenheten), alla hedningar, de som förgäta Gud.» — Ps. 9:18.

Enligt gamla öfversättningen lyder detta ställe så:  »De ogudaktiga skola vända tillbaka till dödsriket, alla folk, som förgätta Gud,»  Det innebär, att sedan alla [379] en gång blifvit befriade från scheol, förgätenheten, komma likväl åtskilliga af de sålunda befriade att på grund af sin ondska och gudsförgätenhet åter nödgas vända tillbaka dit.  Människosläktets i allmänhet befrielse från scheol komnmer att ske under tusenårsåldern, såsom resultat af det på Golgata erlagda återlösningpriset.  Men de, hvilka, sedan de blifvit uppväckta och fått lära känna sanningen, afsiktligt framhärda i ondska, mäste äter försvinna i förgätenhet — i den andra döden, från hvilken ingen återlösning och ingen återställelse skall gifvas.

Att detta ställe icke kan tillämpas på massorna af människosläktet (på hedningarna), hvilka aldrig lärt känna Gud, är tydligt, ty enligt ordalydelsen har det afseende på sådana, som förgäta (glömma, försmå) Gud, sedan de bibringats kunskap om honom och fått en motsvarande grad af ansvar. 

»Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket (scheol, förgätenheten), du skall icke låta din fromme se grafven.» — Ps. 16:10.

Den med den heliga anden uppfyllde aposteln Petrus förklarade i sin pingstpredikan den sanna betydelsen af denna utsago, i det han framhåller, att den omöjligen kunde ha blifvet uppfylld på David själf emedan Davids själ lämnades i scheol och hans kött såg grafven eller förgängelsen.  Han förklarar om David,  »att han är både död och begrafven, och hans graf finnes ibland oss intill denna dag».  »Icke har David farit upp i himmelen.» — Apg. 2:27-34.

Dessa apostelns ord äro högst kraftiga och bestämda samt i dubbelt hänseende fullt öfvertygande: han försäkrar,  1) att Davids själ gick till scheol, förgätenheten, och förblef där samt vid tiden för Petri predikan ännu ej hade farit upp till himmelen;  2) att Jesu Kristi själ äfven gick till scheol, förgätenheten, men icke lämnades däri utan uppväcktes tredje dagen och sedan uppfor till himmelen. 

Dessa tydliga och från inspirerad källa härrörande [380]  vittnesbörd borde vara tillräckliga för att göra detta ämne fullt klart för hvarje sanningssökare.  Af desamma se vi följande fakta:  1) Vår herre Jesu själ (varelse) gick vid hans död till det förborgade, till scheol.  2) Han var död under tre dagar (egentligen under delar af tre dygn).  3) På tredje dagen uppstod han — han blef genom Guds heliga andes kraft återkallad från det förborgade och förvandlad till den gudomliga naturen samt blef  »förstlingen bland dem som sofvo».  Jesu varelse eller själ existerade icke under den tid han var död:  Han utgöt sin själ i dödenteran gaf sin själ till skuldoffer.  Men hans själ (varelse ) blef åter gjord lefvande i uppståndelsen, och han undfick en ny, andlig kropp.

»Dödsrikets (scheols, förgätenhetens) band omslöto mig, dödens snaror föllo öfver mig.» — Ps. 18:6.

Ett bildligt uttryck för den största ångest och dödsfruktan.

»Herre, du förde min själ upp ur dödsriket (scheol, förgätenheten), du tog mig lefvande ut.» — Ps. 30:4.

Detta är en tacksägelse af David för återställelse från svår sjukdom, som hade bringat honom nära döden. 

»Låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket (scheol, förgätenheten).  Må lögnaktiga läppar förstummas.» — Ps. 31:18, 19.

Här liksom på andra ställen uttrycker psalmisten sin längtan efter att jorden måtte blifva renad från sådana, hvilka älska och utöfva det som ondt är.  Det är icke här fråga om något tillkommande lif, ej heller om något uppståndelsehopp.  När Herren regerar bland nationerna, när sanningens och rättfärdighetens lagar grundats, och när genom Guds barmhärtighet och kärlek hvarje skapelse fått tillfälle att vinna full kunskap och full befrielse från synd, då kan det hända, att åtskilliga, som nu äro onda och laglösa, komma att söka efter rätt och rättfärdighet och undfå Kristi rättfärdighets [381] nåd samt slutligen genom honom uppnå evigt lif.  Hvarken profeten David eller  någon annan skulle kunna göra några invändningar mot en sådan sinnesändring, ej heller mot att sådana grundligt omvända och till harmoni med Gud återförda skänktes det eviga lifvets gåfva.

——————
    * Se del II, sid. 109-111.

»Såsom en fårhjord drifvas de ned till dödsriket (scheol, förgätenheten), döden skall blifva deras herde.  Så få de redliga råda öfver dem, när morgonen gryr, medan deras skepnad förtäres af dödsriket (scheol, förgätenheten) och ej får annan boning.  Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets (scheols, förgätenhetens) våld.» — Ps. 49:15, 16.

Af dessa verser framgår det med all tydlighet, att ordet  »scheol» icke betecknar något sådant  »dödsrike», där man lefver, eftersom äfven får kunna komma till scheol; ty ingen vill väl tro, att också fårens själar lefva efer döden.  Å andra sidan kan här ej heller åsyftas grafven i vanlig mening utan förgätenheten, såsom vi öfversätta  »scheol»; ty får plägar man aldrig lägga i graf, men åt förgätenheten hemfalla de alla, ja, blifva så förgätna, som om de aldrig hade funnits till.  Profeten betygar här sin personliga tro på uppståndelsen — att Gud skulle förlossa hans själ från scheol, förgätenheten.  Detta öfverensstämmer ock fullkomligt med Petri uttalande:  »Icke har David farit upp i himmelen. »  Davids själ gick till scheol, till förgätenheten eller det förborgade, och hans enda hopp är, att hans själ i uppståndelsen skall af Återlösaren förlossas från scheol, från förgätenheten.  För öfrigt skola äfven de, som likt får hemfalla åt förgätenheten, åter komma ut därur, ty detta skriftställe sager oss tydligt, att  »när morgonen (uppståndelsens morgon, tusenårsdagens morgon) gryr», skola de redliga råda öfver dessa och döma dem i rättfärdighet.  Och äfven Paulus sager därom:  »De heliga skola döma världen.» — 1 Kor. 6:2. [382] 

»Döden komme öfver dem oförtänkt, lefvande fare de ned i dödsriket (scheol, förgätenheten); ty ondska råder i deras boning, i deras hjärta. » — Ps. 55:16.

Vore scheol (»dödsriket») ett pinorum för de onda, så kunde man sannerligen ha skäl att förvånas öfver, att en god man som David kunde önska sina fiender dit.  En from och gudfruktig människa skulle icke kunna hysa sådana önskningar, och icke heller var en sådan önskan grundtonen i Davids bön.  Såsom vi redan sett och ånyo ha tillfälle att öfvertyga oss om, innebär ordet scheol ej den ringaste antydan hvarken om eld eller pina eller något sådant, utan det betyder helt enkelt  »förgätenhet», lifvets utsläckning.  Davids önskan med hänsyn till sina fiender, rättfärdighetens motståndare, var därför i alla afseenden rättmätig och i full öfverensstämmelse med de mest civiliserade folkens lagar i vår upplysta tid.  Alla civiliserade folks lagar i vår tid kräfva, att alla mördare skola afrättas, och de föreskrifva i allmänhet sådana afrättningsmetoder, som förmodas vara de lättaste och minst smärtsamma för delinkventen.  Dessa lagparagrafer säga alltså det samma som David:  Låt dessa förbrytare gå till scheol, till förgätenheten — må de dö!  Icke desto mindre har Gud dock i sin nåd genom Krisit dyra blod återlöst den djupast fallne syndaren såväl som den minst fallne, emedan  »Jesus Kristus af Guds nåd smakade döden för alla».  »Han gaf sig själf till en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas.»  Om ock många af våra medmänniskor äro mer förvända än vi själfva, så beror detta mycket ofta på den omständigheten, att Satan på ett alldeles särskildt sätt utöfvat sitt förblindande inflytande öfver dem  (2 Kor. 4:4), eller också kan det bero på att de till följd af ärfda svagheter ha mindre förmåga att motstå det onda.  I alla fall har Gud  dock sörjt för att hvarenda medlem af människosläktet skall erbjudas ett fullt och gynnsamt tillfälle till att göra sitt val, antingen för rättfärdighet och lif eller [383] för orättfärdighet och den andra döden — återvändandet till scheol. Allt detta är oss till fullo garanteradt genom det nya förbundet, som är grundadt på Kristi för­tjänst och besegladt med hans dyra blod.

»Din nåd är stor öfver mig, och du räddar min själ ur dödsrikets (scheols, förgätenhetens) djup.» — Ps. 86: 13.

»Dödsrikets djup» betyder här förgätenhetens djup. Vi kunna med rätta antaga, att profeten här liksom i många andra af sina psalmer talar från Herren Jesu ståndpunkt, och om så är fallet, ha orden »förgätenhetens djup» en alldeles särskild belydelse. För människosläktet är döden blott en sömn, en öfvergående förgätenhet, hvarifrån den i uppståndelsen åter skall uppväckas — såsom en följd af återlösningen. Men med Jesus var förhållandet ett annat: Enär han hade intagit syndarens (Adams) plats, så skulle döden för honom nödvändigtvis ha inneburit syndens yttersta straff, nämligen ändlös färgätenhet, såvida han icke genom Faderns nåd och makt hade blifvit uppväckt från de döda, på det han måtte blifva deras befriare, hvilka han hade återlöst.

»Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt lif har kommit nära dödsriket (scheol, förgätenheten).» — Ps. 88: 4.

Äfven detta är en kort, poetisk skildring af sorg och dödsnöd.

» Hvilken är den man, som får lefva och undgår att se döden? Hvem räddar sin själ från dödsrikets (scheols, förgätenhetens) våld?» — Ps. 89: 49.

Hur väl öfverensstämmer icke denna fråga och det svar, som den bär uti sig, med allt hvad vi hittills funnit rörande denna punkt, och hur oförenliga äro icke på samma gång dessa ord med den vanliga åsikten i ämnet! Enligt den allmänt förhärskande kyrkliga läran är ingen mänsklig själ döden underkastad. Tvärtom menar man, att själen i dödsögonblicket ingår till ett [384] rikare och friare lif, och att den således är scheols, förgätenhetens, våld fullkomligt öfverlägsen — att själen ej kan dö. Man ställer det alltså utom all fråga, hurvida själen kan befria sig ur scheols våld, enär man ju dock är alldeles säker på att scheol icke har den ringaste makt att röra själen. Hur klar och förnuftig är dock icke den heliga skrift och sanningen, och hur ohållbar och absurd den allmänt utbredda platoniska filosofien!

»Dödens band omhvärfde mig, och dödsrikets, (scheols, förgätenhetens) ångest grep mig; jag kom i nöd och bedröfvelse.» (Ps. 116:3.) — En talande, poetisk skildring af dödsnöd.

»Hvart skall jag gå för din ande (makt — för att undkomma eller dölja mig för den gudomliga makten), och hvart skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, (scheol, förgätenheten), se, så är du ock där.» — Ps. 139:7, 8.

Enligt den vanliga uppfattningen om »dödsriket» skulle man af detta skriftställe nödgas draga den slutsatsen, att den lefvande Guden residerar på den mystiska ort, där de dödas andar tros ha sin hemvist. Hvad emellertid profeten i dessa ord vill skildra och betyga är, att det i hela universum icke finns en plats, som ej är fylld af Guds allmakt och allvetenhet. Till och med dödens förgätenhet är i Herrens våld, såsom han förklarar: »Jag har nycklarna till döden och hades (förgätenheten). » Och på denna hans allmakt och allvetenhet grundar sig i själfva verket vår tro på de dödas uppståndelse.

»Såsom när man plöjt och upprifvit jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets (scheols, förgätenhetens) rand.» — Ps. 141:7.

Detta ställe är mycket dunkelt, men i hvarje fall innehåller det intet som tyder på, att med scheol menas en plats för lif vare sig i lycksalighet eller pina. [385] 

»Såsom dödsriket (scheol, förgätenheten) vilja vi uppsluka dem lefvande. » — Ord. 1:12.

Dessa ord äro lagda i mördarnes mun, hvilka söka att hastigt fördärfva sina offer och få dem bortskaffade från sin åsyn och sina tankar — uti förgätenhet.

»Hennes fötter styra ned mot döden, till dödsriket (scheol, förgätenheten) draga hennes steg.» — Ord. 5: 5.

I dessa poetiska ord skildrar Salomo de fördärfliga följderna af att gifva efter för skökans frestelser: hennes vägar föra till fördärfvet, till döden — till förgätenheten.

»Genom hennes hus gå dödsrikets, (scheols, förgätenhetens) vägar, de som föra ned till dödens kamrar.» — Ord. 7: 27.

Att det icke heller här är fråga om ett dödsrike med eldslågor framgår däraf, att det identifieras med dödens — förgätenhetens — mörka kamrar.

»Han vet icke, att det bär till skuggornas boning, att hennes gäster hamna i dödsrikets, (scheols, förgätenhetens) djup.» — Ord. 9: 18.

I bildligt språk skildras här skökans gäster såsom döda, såsom de där förlorat all aktning för sig själfva och allt människovärde. Utan gensägelse befinna sig sådana på dödens väg, ty dylika iltsväfningar gynna sjukdom och påskynda döden. De äro stadda på vägen till förgätenhet ej blott i kroppsligt afseende, utan de förlora äfven sitt anseende och inflytande bland människor.

»Dödsriket (scheol, förgätenheten, det förborgade) och afgrunden (abaddon, undergång, förstörelse) ligga uppenbara inför Herren; huru mycket mera då människornas hjärtan!» — Ord. 15: 11.

Icke heller i denna vers finns det något som tyder på lif i »dödsriket», ty scheol (förgätenhet) förbindes med undergång, förstörelse.

»Den förståndige vandrar den väg, som bär uppåt [386] till lifvet, att han må undvika dödsriket (scheol, förgätenheten) därnere.» — Ord. 15:24.

De förståndige vandra uppåt på rättfärdighetens stig, på det de förmedelst uppståndelsen må blifva befriade från förgätenheten och vinna lifvet.

»Om du slår honom med riset, så räddar du hans själ andan dödsriket, (scheol, förgätenheten). » — Ord. 23: 14.

Meningen i denna vers framgår tydligt af samman­hanget: Om man tilldelar barnet den behöfliga agan, kan man därigenom förlänga dess lif med många gagnrika år, dess själ skall därigenom bevaras från att i förtid svinna hän i förgätenheten och möjligen också frälsas från den andra döden — från en återgång till förgätenhet.

»Dödsriket (scheol, förgätenheten) och afgrunden kunna icke mättas; så blifva ej heller människans ögon mätta.» — Ord. 27: 20.

Detta ställe betyder icke, att »dödsriket» är ett så ofantligt stort område, att det fördenskull aldrig kan blifva fullt, utan det säger helt enkelt, att döden, förgätenheten, förintelsen, inga gränser känner och således aldrig kan öfverfyllas.

»Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: 'Det är nog': dödsriket (scheol, förgätenheten) och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: 'Det är nog'.» — Ord. 30:15, 16.

Dessa ord säga detsamma som föregående ställe: Döden, förgätenheten, bindes ej af rum, har inga skrankor, och kan således aldrig fyllas.

»Allt hvad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta, ty i dödsriket, (scheol, förgätenheten), dit du går, finnes ingen verksamhet eller beräkning eller insikt eller vishet.» — Pred. 9:10.

Här ha vi ett högst tydligt och bestämdt uttalande om scheol eller »dödsriket». Det rör icke blott de ogud- [387] aktiga utan äfven de rättfärdiga — alla, som dö. I scheol, i dödens förgätenhet, göres hvarken godt eller ondt, där ljuder hvarken lofsång eller förbannelser, där finns hvarken goda eller onda tankar, hvarken himmelsk vishet eller någon annan vishet. I sanning en den tydligast möjliga skildring af förgätenhetens tillstånd!

»Kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket (scheol, förgätenheten). » — Hög. Vis. 8:6.

Här skildras dödstillståndet, förgätenheten, såsom den personifierade obevekligheten. Oemotståndligen uppslukas däraf alla människor utan undantag och utan anseende till karaktär eller person.

»Därför spärrar dödsriket (scheol, förgätenheten) upp sitt gap och öppnar sina käftar utan mått.» — Es. 5:14.

Profeten använder här ordet scheol för att på ett drastiskt sätt framställa den förlust af ära, den smälek och det förakt, som hade drabbat Israel. De hade blifvit såsom de döda, i stora skaror hade de sjunkit ned i förgätenhet. Detta skriftställe har intet afseende på vare sig en bokstaflig graf eller en eldsjö.

»Dödsriket (scheol, förgätenheten) därnere störes i sin ro för din skull, när det måste taga emot dig. » — Es. 14:9.

I högst figurligt språk talas här om Babylon. Denna profetias uppfyllelse ligger ännu, tro vi, i framtiden och är nu nära för dörren. Det stora Babylon skall uppslukas; såsom en i hafvet kastad kvarnsten skall det fullständigt försvinna från allas åsyn och icke mer blifva funnet — det går till förgätenheten, till scheol. — Upp. 18:21.

»Ned till dödsriket (scheol, förgätenheten) har din härlighet måst fara med dina harpors buller.» — Es. 14:11.

Detta är en fortsättning på den figurliga skildringen af det andliga Babylons förstörelse; dess storhet kommer snart att tillhöra det förgångna, att vara begrafven i förgätenheten — icke i något brinnande helvete. [388] 

» I sägen: 'Vi hafva slutit förbund med döden och ingått fördrag med dödsriket (scheol, förgätenheten)'.» — Es. 28:15.

I denna och följande verser talas det om förskräcklig nöd, om snafvande och fall, som skulle drabba dem, hvilka genom falska läror låta sig förledas till att förkasta Skriftens vittnesbörd om, att döden är syndens lön. Den tid är nu nära för dörren, då alla sådana som förfalska Guds ord, och som, i stället för att låta sig helgas genom sanningen, föredraga villfarelsen, skola få sin vedergällning. Satan har begagnat sig af den rådande falska tron i denna punkt för att insnärja världen i en mängd på denna villfarelse grundade falska läror. Sålunda har han redan under lång tid förledt hela hednavärlden och i synnerhet romersk-katolska kyrkan till att bedja och sjunga mässor för de döda, emedan man icke tror dem vara döda utan lefvande i skärseldens pinor. Och i vår tid bedrar samme motståndare genom spiritism, teosofi o. d. äfven protestanterna, enär också de tro, att de döda icke äro döda, hvilken tro gör dem mycket mottagliga för sådana förf örelser.

De kristna af olika kyrkosamfund ha »slutit förbund med döden» och förklara, att den är deras vän, medan Bibeln framställer döden såsom varande mänsklighetens störste fiende, lönen för dess synder. Med grafven ha de namnkristna »ingått fördrag»; de betrakta den såsom förvaringsrum för den jordiska kroppen, från hvilken de äro glada att få sin själ befriad efter den s. k. döden. I det de icke inse, att död (förgätenhet) är syndens lön, äro de beredda att tro Satans lögn, enligt hvilken evig pina skulle vara syndens lön. Och enär de icke tro, att död är syndens lön, förneka de följaktligen också, att Kristi död var botemedlet, det motsvarande priset för människans frigörelse. Alla de härliga dragen i den gudomliga planen för återlösning och åter- [389] ställelse äro därför för dem helt eller till stor del bort­skymda — oförståeliga.

»Edert förbund med döden skall blifva utplånadt, och edert fördrag med dödsriket (scheol, förgätenheten) skall icke bestå.» — Es. 28:18.

Sålunda förklarar Herren, att han till slut skall öfverbevisa världen om sanningen af Bibelns vittnesbörd beträffande döden och förgätenhetens tillstånd. Men detta skall ske genom en tid af stor nöd och förvirring, som i synnerhet skall blifva svår för dem, hvilka hylla denna bedrägliga lära och icke vilja lyssna till hvad Guds ord säger i detta ämne.

»Jag tänkte: I mina bästa dagar går jag hädan, in genom dödsrikets (scheols, förgätenhetens) portar, jag varder beröfvad återstoden af mina år.» — Es. 38:10.

Dessa ord uttalade Hiskia, Judas fromme konung, för hvilkens skull Gud lät ske ett underverk, hvarigenom hans lifstid blef förlängd. I dessa ord uttrycker han, hvad han tänkte under sin sjukdom. Han trodde tydligen ej, att han, ifall han hade dött, skulle ha kommit hvarken till pina eller lycksalighet, utan han förklarar helt enkelt, att han hade känt sig nära döden, förgätenheten, och trott sig skola beröfvas resten af sina dagar, hvilka han, mänskligt att döma, ännu trott återstå för honom.

»Ty dödsriket (scheol, förgätenheten) tackar dig icke, döden prisar dig icke.» — Es. 38:18.

Äfven dessa äro Hiskias ord, genom hvilka han vi­dare beskrifver sin sjukdom och dödsfruktan samt Herrens godhet och barmhärtighet, som han tackade för att han så fick sin lifstid förlängd. Han säger till Gud: »I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop.» Han ställer döden och förgätenheten (scheol) vid sidan af hvarandra, använder båda dessa ord för att uttrycka likartade begrepp, och fortsätter så vidare: »Allenast de som lefva tacka dig, såsom ock jag nu gör.» Med andra ord: en lefvande människa kan tacka [390] Herren; men när en människa är död, när hennes själ har gått till scheol, förgätenheten, så kan hon icke prisa Herren; hennes minne af mottagna välgärningar är då fullständigt afbrutet till dess — enligt Jobs vittnesbörd — Herren på uppståndelsens morgon ropar; då skola alla svara honom.

»Du begaf dig till Melek med olja; ... du sände dina budbärare till fjärran land, ja, ända ned till dödsriket (scheol, förgätenheten). » — Es. 57:9.

Profeten beskrifver här Israels hus under bilden af en kvinna, som öfvergifvit sin man, Herren, för att förbinda sig med jordens konungar, och som därigenom förnedrat sig så djupt, att Herren måste anse henne såsom i bildlig mening död, hemfallen åt förgätenheten — i det hon helt och hållet hade förgätit Herren, hans sanning och den rättfärdighet, som är af tro. (Sista delen af versen lyder enligt engelsk öfvers. sålunda: (» . . . och förnedrade dig ända till helvetet).»

»På den dag, då det for ned till dödsriket (scheol, förgätenheten), lät jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdräkt. . . . Genom dånet af dess fall kom jag folken att bäfva, när jag störtade det ned i dödsriket (scheol, förgätenheten). . . . Också de hade . . . måst fara ned till dödsriket (scheol, förgätenheten), till dem som voro slagna med svärd.» — Hes. 31:15-17.

I bildspråk förkunnar Herren här genom profeten Babylons fall. Såsom vi redan sett, ha de särdeles starka profetiska uttalandena om Babylon och dess fall delvis afseende på det bokstafliga Babylon och dess fall; men större delen af dessa profetior gälla dock det andliga Babylon och komma först att få sin uppfyllelse i dess nu nära förestående, fullständiga omstörtande. Det forntida Babylon blef omstörtadt af inederna och perserna samt är för länge sedan nedsjunket i förgätenhet; likaledes skall ock det nutida Babylon sjunka i förgätenhet för att aldrig mer uppstå.

»Mäktiga hjältar skola tala till henne ur dödsriket [391] (sheol, förgätenheten), till henne och hennes hjälpare.» — Hes. 32:21.

Denna vers handlar om Egyptens fall uti förgätenheten. De starka nationer, som hade gått under förr än Egypten, framställas här såsom talande till denna nation om dess fall. På samma sätt säga ock vi, att historien talar eller förtäljer om det eller det.

»De få icke hvila bland hjältarna, bland dem som hafva farit ned till dödsriket (scheol, förgätenheten) i sin krigiska rustning.» — Hes. 32:27.

Profeten förutsäger här Meseks och Tubals ödeläggelse, hur äfven de skulle hamna i förgätenheten jämte sina krigsvapen. Att krigarne skulle kunna medföra sina rustningar och vapen till ett »dödsrike», där enligt den gängse teorien de dödas själar lefva, det förefaller dock. alltför orimligt för att kunna tros; men till förgätenhet kunna och skola alla krigsrustningar och dito vapen förfalla, och vi tacka Herren för, att de sedan under kommande härliga tidsåldrar, då gudsriket är upprättadt på jorden, aldrig mer skola återställas; ty Guds bestämda löfte är, att då Immanuel upprättat sitt rike, skall han stilla striderna intill jordens ända, och »folken skola icke mer lyfta svärd mot hvarandra och icke mer lära sig att strida». — Ps. 46:10; Es. 2:4.

»Jag vill återlösa dem från grafvens (scheols, förgätenhetens) våld, jag vill friköpa dem från döden. 0 död, jag skall vara dina hemsökelser; o graf (scheol, förgätenhet), jag skall vara din förstörelse. Anger skall vara fördold för mina ögon.» — Hos. 13:14. Eng. öfvers.

Den, som icke ännu kunnat blifva öfvertygad om att scheol icke betecknar ett pinorum, kan åtminstone finna tröst i denna text, i hvilken Herren otvetydigt förklarar, att scheol skall förstöras, tillintetgöras. Skulle någon därför ännu vilja tro, att det är ett pinorum, må han då också tro, att detta icke skall vara i all evighet, eftersom Herren själf har beslutat dess tillintetgörelse. [392]

Men hur underbart klart och harmoniskt ter sig icke hela detta vittnesbörd, när det betraktas från den rätta synpunkten! Lösepenningen är redan erlagd af vår dyre Frälsare, och mänsklighetens befrielse från scheol. från dödens förgätenhet, låter nu blott vänta på sig till dess församlingen, Kristi kropp, blifvit utgallrad ur människosläktet och förhärligad jämte sin Herre och sitt Hufvud, Kristus Jesus. Paulus förklarar, att så snart som församlingens uppståndelse (den första uppståndelsen) är fulländad, »då skall det ord fullbordas, som är skrifvet: 'Döden är uppslukad i seger.' Du död, hvar är din udd; du dödsrike, hvar är din seger?» — 1 Kor. 15:54, 55.

Dödens uppslukande i seger skall utgöra tusenårsålderns verk och kommer att ske gradvis, liksom ock döden gradvis har uppslukat människosläktet. Till slut skola dödsdomen, som ännu hvilar öfver mänskligheten, och scheol, förgätenheten, som ännu håller släktet fånget, fullständigt försvinna, emedan alla blifvit återlösta från dess våld. Under de nya förhållandena, det nya förbundet med sina rika frälsningstillfällen, skola inga andra åter hemfalla åt döden (förgätenheten) än de, som uppsåtligt och mot bättre vetande framhärda i synd. Dessa skola drabbas af den andra döden, från hvilken ingen återställelse gifves.

»Om de än bröte sig in i dödsriket (scheol, förgätenheten), så skulle min hand hämta dem fram därifrån.» — Amos. 9:2.

Med dessa starkt bildliga ord betygar Herren sin oinskränkta makt och kontroll öfver människorna, här i synnerhet med afseende på Israels folk. Såväl natio­nellt som individuellt betraktade var det dem omöjligt att undkomma Guds domar, och änskönt de, såsom individer och såsom ett folk betraktade, skulle hemfalla åt döden, skulle likväl alla Guds löften såväl som hotelser uppfyllas på dem. Sedan Herren hade hotat dem med fullständigt fall och förskingring bland alla jordens natio- [393] ner, såsom vi se det uppfylldt för våra ögon i dag, framställer han i fortsättningen (v:a 11-15) detta löfte för dem: »På den dagen (på tusenårsdagens morgon) skall jag upprätta Davids förfallna hydda. ... Då skall jag återupprätta mitt folk Israel. . . . Jag skall då plantera dem i deras eget land, och de skola icke mer uppryckas ur det land, som jag har gifvit dem, säger Herren, din Gud.» Det skulle väl aldrig kunna falla någon i sinnet att vilja bryta sig in i ett pinorum; men till nationell förgätenhet har Israels väg ledt. Dock skall Guds hand återföra dem därur.

»Från dödsrikets (scheols, förgätenhetens) buk ropade jag, och du hörde min röst.» — Jona 2:3.

Den dödsrikets buk, i hvilken Jona befann sig, och från hvilken han åter befriades, var den stora fiskens buk, som hade uppslukat honom. Om icke Gud hade frälst honom, så skulle fiskens buk för honom faktiskt ha blifvit förgätenhetens, förintelsens, dödens buk.

»Såsom vinet icke är att lita på, så skall denne öfvermodige icke bestå, om han ock spärrar upp sitt gap såsom dödsriket (scheol, förgätenheten) och är omättlig såsom döden, om han ock har församlat till sig alla folk och hämtat tillhopa till sig alla folkslag. » — Hab. 2:5.

Dessa ord ha tydligtvis afseende på ett äregirigt och eröfringslystet folk. De skulle passa synnerligen väl in på vår tids stora nationer, som äro färdiga att använda hvad medel som helst och offra hur många människolif som helst, när det gäller att underlägga sig svagare och mindre civiliserade folk eller skaffa sig »protektorat» öfver dem. Men denna vers kan äfven med lika stort fog tillämpas på »syndens människa, fördärfvets son», och hans världsvida inflytande, hvarigenom han samlar till sig sina inkomster från alla folk under solen. I hvarje fall är betydelsen af detta skriftställe den, att girigheten är omättlig såsom döden (förgätenheten), dess afgrund blir aldrig full. [394]

 »Hades» i Nya testamentet.

Det i Nya testamentet förekommande grekiska ordet hades har alldeles samma betydelse som det hebreiska ordet scheol. Det säkraste beviset härför ha vi i det sakförhållandet, att apostlarna, då de anföra ställen ur Gamla testamentet, återgifva »scheol » med »hades». Vi anföra här nedan alla de ställen i Nya testamentet, där ordet hades förekommer:

»Och du Kapernaum, som har varit upphöjd ända till himmelen, du skall varda nedstörtad ända till afgrunden (hades, förgätenheten).» — Matt. 11:23.

Med »afgrunden» förstår man i allmänhet det samma som med »helvetet». Men att staden Kapernaum gick till evig pina, är dock förvisso icke sant. Ej heller lades den i graf i bokstaflig mening. Men det är en obestridlig sanning, att den förstördes och hemföll åt fullständig förgätenhet.

»Jag säger ock dig, att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets (hades', förgätenhetens) portar skola icke varda henne öfvermäktiga. » — Matt. 16:18.

Petrus hade nyss aflagt den goda bekännelsen, att Herren Jesus var den Smorde, den lefvande Gudens Son, Messias; och denna sanning är den mäktiga klippa, på hvilken Kristi hela församling såsom lefvande stenar måste uppbyggas, ty intet annat namn gifves, i hvilket vi kunna blifva frälsta, och »en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, hvilken är Jesus Kristus». Jesus förklarade Petrus vara en af dessa lefvande stenar (namnet Petrus betyder »sten» eller »klippdel»), och Petrus själf betygar (1 Pet. 2:5), att alla invigda troende likaledes äro sådana lefvande stenar, uppbyggda på den fasta klippgrunden — på Kristus, den Smorde. När dessa lefvande stenar en gång alla blifvit fullkomnade och sammanfogade, skola de utgöra det härliga tempel, i hvilket Gud genom sin ande skall bo, och genom hvilket han då skall väl- [395] signa alla jordens släkter. Men trots detta, att Gud i Kristus har antagit ett visst bestämdt antal troende och betraktar dem såsom lemmar af sitt framtida tempel, så låter han likväl döden råda öfver dem nu; de måste, i likhet med alla andra, hemfalla åt döden (förgätenheten); och därför behöfva de Herrens uppmuntrande försäkran, att döden icke skall triumfera öfver dem, att förgätenheten icke för alltid skall kunna hålla sina portar slutna öfver dem, utan att liksom han, bildligt taladt, sprängde dödens portar och blef uppväckt genom Faderns makt, så skall ock hans församling befrias från dödens och förgätenhetens våld samt få del i hans uppståndelse, den första uppståndelsen. Detta öfverensstämmer noga med hela Skriftens vittnesbörd, och på annat sätt kunna de anförda orden ej tolkas utan att komma i strid med den öfriga Skriften.

»Och du, Kapernaum, sons har varit upphöjd ända till himmelen, du skall varda nedstörtad ända till afgrunden (hades, förgätenheten). » — Luk. 10:15.

Kapernaum var högligen upphöjdt och privilegieradt, i det att Herren Jesus under någon tid bodde därstädes; staden hade alltså särdeles rika tillfällen att lära känna hans lära och se hans underverk, och däri bestod, bildligt taladt, dess upphöjelse till himmelen. Då den emellertid icke på rätt sätt värderade och använde dessa höga förmåner och tillfällen, måste Herren för densamma kungöra, att den skulle lida en motsvarande djup förnedring, att den skulle fullständigt förfalla, störtas uti den djupaste förgätenhet. Denna hotelse har också gått i verklig uppfyllelse.

»Och i dödsriket (hades, förgätenhetstillståndet) upplyfte han sina ögon, där han låg i plågor.» — Luk. 16:23.

Detta ställe är det enda i hela Bibeln som innehåller ens den ringaste antydan om, att det i hades eller scheol är möjligt att tänka, känna, pinas eller glädjas. Vid första betraktande kan det synas motsäga Salomos för- [396] säkran, att ingen verksamhet, beräkning, insikt eller vishet finns i scheol, och det kan endast då rätt förstås, när det betraktas för hvad det i verkligheten är, nämligen en liknelse. Annorstädes ha vi redan behandlat denna liknelse och dess detaljer samt där visat, att den rike mannen, som kom till förgätenheten och likväl, ehuru han var i förgätenheten, dock led pina, föreställer den judiska nationen. Israel har förvisso hemfallit åt förgätenhet; såsom nation är det dödt, men dock lefva fort­farande de bland alla folk förskingrade spillrorna af Israel, och genom desamma har Israel, allt sedan det förkastade Messias, oafbrutet lidit pina och måste fortfarande så göra, till dess det fått »dubbelt igen af Herrens hand för alla sina synder», och till dess det åter blir upptaget i Guds ynnest, enligt det gudomliga förbundets bestämmelser. — Rom. 11:26-29.

»Du skall icke lämna min själ i dödsriket (hades, förgätenheten).» — Apg. 2:27.

Detta är det från psalmerna hämtade stället, med hvilket vi började vår närvarande undersökning i ändamål att förvissa oss om, hurvida det är själen eller endast kroppen som går till hades eller scheol, till förgätenheten. Den anförda texten lär klart och tydligt, att Jesu själ kom till hades, förgätenheten, samt att den åter befriades därifrån genom en uppståndelse. Sammanhanget bevisar, att äfven Davids själ gick till scheol, men att den icke ännu blifvit befriad därifrån och enligt Guds bestämmelse ej heller kan blifva det, förrän hela församlingen, Kristi kropp, först befriats och den första uppståndelsen sålunda är fullbordad. — Apg. 2:29, 34; Eb. 11:32, 39, 40.

»Såg han (David) förut och talade om Kristi uppståndelse, att han icke skulle lämnas i dödsriket (hades, förgätenheten). » — Apg. 2:31. [397]

___________________
* Se »Hvad säger Skriften om helvetet?»

Detta bestämda uttalande är en vidare bekräftelse på hvad vi nyss sett.

»Du död, hvar är din udd; du dödsrike (hades, förgätenhet), hvar är din seger?» — 1 Kor. 15:55.

Aposteln anför detta ställe ur Gamla testamentet till bekräftelse på hvad han vill bevisa, nämligen att de dödas enda hopp beror på en uppståndelse — icke en kroppens uppståndelse, ty han säger tydligt (v:a 37, 38), att den kropp som uppstår icke är densamma som begrafvits. Uppståndelsehoppet gäller själen, varelsen, oafsedt hvad slags kropp det behagar Gud att gifva den. Det heter ej: »Om kroppen icke uppstår, så är eder tro fåfäng», utan: »Om de döda icke uppstå, . . . så är eder tro fåfäng. . . . Så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat i Kristus.» (V:a 16-18.) Det som afsomnar är det, som åter skall uppväckas och uppstå, men icke det som öfvergår till förruttnelse och förgängelse.

»Och jag var död, och se, jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och jag har nycklarna till döden och dödsriket (hades, förgätenheten).» — Upp. 1:18.

Dessa ord äro ämnade att vara till uppmuntran för Guds barn; ty såsom dessa ord antyda, måste äfven de, i likhet med alla andra människor, gå till hades (förgätenheten), dock med det vissa hoppet, att vår store a Ǻterlösare i sinom tid skall öppna detta bildliga dödens fångahus och framföra alla fångarna ur grafven, ur scheol, hades, förgätenheten. Detta är betydelsen af det uttalandet, att han har nycklarna, d. v. s. makten och myndigheten öfver hades — han kan öppna och stänga; all makt ligger i hans hand.

När Jesus predikade vid sitt första advent, anförde han en gång den om honom själf handlande profetian hos Esaia, i hvilken det heter: »Han har sändt mig . . . till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna.» (Es. 61:1; Luk. 4:18.) Detta förklarade han utgöra evangelium. Det är uppståndelsens evangelium, det glada budskapet om alla fångarnas [398] befrielse från dödens förgätenhet och från fiendens makt, hans, »som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen». Hvilken underbar betydelse få icke dessa skriftställen, när de betraktas från den rätta synpunkten, och hur förvirrande och absurda måste de icke te sig från hvarje annan synpunkt, såvida ej okunnigheten är så stor, att den öfvertäcker och döljer alla orimligheter och motsägelser.

»Hans namn var döden, och dödsriket (hades, förgätenheten) följde med honom; och dem vardt gifven makt öfver fjärdedelen af jorden, att döda med svärd och med hunger och med död och genom vilddjuren på jorden. » — Upp. 6:8.

Det skulle behöfvas en mycket stark inbillningskraft för att vilja försöka harmonisera detta skriftställe med den allmänt rådande uppfattningen, att hades är dels ett pinorum för de osaliga aflidna, dels ett »paradis» för de saliga, och att det är så ofantligt stort, att det förmår rymma alla de femtio tusen miljoner människor, som sannolikt lefvat på jorden. Och hvad skulle väl dessa ord betyda, om en sådan plats vore i symbol framställd såsom ridande på en häst!? Låta vi emellertid ordet hades ha sin rätta betydelse, så blir hela bilden långt mer förståelig: Döden och dess ledsagare, hades — dödstillståndet, medvetslösheten, förintelsen, förgätenheten — genomströfvar jorden och bortsopar människorna i stora skaror. Vi nöja oss här med att blott påvisa textens förnuftiga betydelse utan att inlåta oss på någon förklaring af symbolens detaljer.

»Och döden och dödsriket (hades, förgätenheten) gåfvo igen sina döda, och de blefvo dömda hvar och en efter sina gärningar.» — Upp. 20:13.

Såsom följd af det första syndafallet i Eden kom dödsstraffet öfver alla människor. Sannolikt ha redan femtio tusen miljoner människor gått till scheol, hades, förgätenheten; och hundratals miljoner, som vi ännu kalla lefvande, äro icke i ordets sanna mening lefvande utan till nio tiondelar döda, i det att döden håller på [399] att utföra sitt verk i dem alla. Såsom ett resultat af den på Golgata skedda återlösningen skall dock nu hvarje medlem af människosläktet erbjudas tillfälle till en ny profsättning; och under denna tidsålder, som är bestämd för församlingens utväljelse, har ett sådant tillfälle endast såsom en särskild nåd kommit ett litet fåtal till del.

Den ursprungliga dödsdomen skall upphäfvas, och alla människor skola ställas på personligt prof, på det de genom sina gärningar — sin lydnad eller olydnad — må visa, om de äro värdiga evigt lif eller ej. Ofvan anförda skriftställe visar, hur på den tillbörliga tiden ej blott de döda, som visserligen stå under dödsdomen men som likväl ännu ej lagts i grafven, skola erhålla fullt tillfälle att visa sig värdiga eller ovärdiga evigt lif, utan att äfven alla de, som gått till scheol, hades, förgätenheten, skola uppväckas ur sin medvetslöshet, sin dödssömn, för att dömas, — för att undergå sin personliga profsättning. Detta profsättningsverk skall försiggå under tusenårsrikets tidsålder, som är världens domsdag, liksom evangelieåldern är församlingens domsdag.

» Och döden och dödsriket, (hades, förgätenheten) blefvo kastade i den brinnande sjön; detta är den andra döden, den brinnande sjön.» — Upp. 20:14.

De som mena, att hades betecknar en plats för evig pina, måste sannerligen råka i stor förvirring, om de begrunda detta skriftställe. Men hur förnuftigt och harmoniskt ter det sig däremot icke betraktadt från rätt synpunkt! Den brinnande sjön (gehenna) sinnebildar absolut tillintetgörelse; den är »den andra döden», som slutligen skall fullständigt förinta allt ondt. » Döden och hades », som här framställas såsom tillintetgjorda i den andra döden, äro samma begrepp som vi nyss beskrifvit i förbindelse med v. 13. Det närvarande fördömelsetillståndet — följden af Adams öfverträdelse — benämnes »döden och hades — såväl deras döende tillstånd, hvilka vi kalla lefvande, som ock de fullt dödas medvetslösa sömn. [400] 

Liksom v. 13 förklarar, att i sinom tid alla människor skola befrias ur dessa tillstånd och ställas på prof, så förklarar v. 14, att den adamitiska döden och den därmed förbundna sömnen i förgätenheten icke mer skola finnas efter tusenårsåldern, ty de skola då ha blifvit uppslukade af förintelsen för evigt. I den kommande tidsåldern skall ingen dö för Adams synd; densamma skall alls icke komma i betraktande vid den framtida profsättningen. Då skall ingen annan död finnas än den andra döden, och af densamma drabbas endast de, hvilka begå synden, men icke deras föräldrar, ej heller deras barn. »Den själ som syndar, hon skall dö.»

Visserligen komma dessa att vara behäftade med åtskilliga af den fallna adamitiska naturens svagheter, från hvilka de aldrig blifva återställda, enär de försmå att begagna sig af de hjälpmedel och tillfällen, hvilka under tusenårsåldern erbjudas dem af det nya förbundets medlare; men enligt detta nya förbunds villkor tillräknas dem likväl ej dessa svagheter, emedan desamma blifvit till fullo öfverskylda genom deras återlösares offer. När alltså efter den tid, då detta fulla frälsningstillfälle kommit hvarje individ till del, adamitiska svagheter och ofullkomligheter ännu vidlåda dem, så komma de likväl icke att dö den adamitiska döden, utan den andra döden; ty om de under denna gynnsamma tid icke göra några framsteg, så kommer detta att bero på deras egen halsstarrighet och ondska och ej på Adams öfverträdelse eller på deras ärfda svagheter.

Vi ha nu undersökt hvarje skriftställe, hvarest orden scheol och hades förekomma, och ha därvid förvissat oss om, att det är människornas själar, som vid döden komma i detta tillstånd; vi säga tillstånd, emedan vi likaledes i det föregående kunnat öfvertyga oss om, att de nämnda orden beteckna ett tillstånd och ej en plats, ehuru detta tillstånd stundom i bildspråk liknas vid en plats, ett fängelse, ur hvilket på uppståndelsens morgon alla komma, fram. Vi ha funnit, att det är ett till- [401] stånd af mörker och tystnad, samt att för alla dem, som hemfalla åt detta förgätenhetens tillstånd, ingen verksamhet, beräkning, insikt eller vishet är möjlig, och att de ej heller kunna hvarken förbanna eller prisa Gud. Deras enda hopp hvilar därpå, att Herren Kristus, som genom att offra sin egen själ har återlöst dem från förintelsen, skall i sinom tid befria dem, uppväcka dem ur förgätenheten till gynnsammare förhållanden än de nu rådande — när hans vrede, förbannelsen, är förbi och tusenårsrikets välsignade tid skall ha begynt.

Att bibelöfversättarne och bibeltolkarne i allmänhet varit påverkade af de gängse oriktiga uppfattningarna angående människans natur, angående tiden och platsen för hennes vedergällning och angående hennes tillstånd mellan dödsögonblicket och uppståndelsen, det måste vi dessvärre medgifva såsom ett sorgligt faktum; och det bör därför icke förvåna oss, att de vid öfversättandet af vissa skriftställen gjort mer eller mindre våld på desamma för att kunna bringa dem till öfverensstämmelse med sina falska meningar. Dessa sålunda våldförda bibelställen ha emellertid redan varit till anstöt för många sanningssökare, hvarför det icke är mer än rätt och tillbörligt, att vi närmare granska dessa hindrande stötestenar och rödja dem ur vägen; men för att nu icke här behöfva afbryta betraktandet af vårt egentliga ämne, uppskjuta vi med nämnda granskning till näst följande del af detta verk.*

*Nästa del af Mill. Dagning torde komma att införas i »Zions Vakt- Torn» för 1907. [402]

SÄLLA TID!

Tänk när natten helt försvunnit
från vår töckenhöljda jord,
sabbatsdagen har inbrutit
med en sällhet, förr ej spord;
och då Solens klara strålar
sprida värme, lif och ljus,
och välsignelserna flöda
ifrån Sion, Herrens hus!

Nattens väkter sakta skridit,
och Guds helgon mången gång
frågat: »När skall dagen komma?
Natten syns så mörk och lång.»
Men igenom tidens mörker
löftets stjärna tindrat klart
Jag är nära alla dagar!
Hållen ut! Jag kommer snart.

Och nu har del börjat dagas,
ondskans natt snart är förbi;
snart skall skapelsen, som suckat,
vara från sin träldom fri.
Soluppgången ifrån höjden
nu de trogna väktarne
ifrån Sions vakttorns tinnar
under fröjd och jubel se.

Snart skall jordens mörka dalar
lysas upp af Solens ljus.
Snart vår Konungs allmaktsstämma
tystar hafvets vilda brus.
Att välsigna, återställa
löser han ur grafvens tvång
hela släktet, som han köpte
med sitt eget blod en gång.

Tänk när hela universum
samfäldt sjunger Herrens pris,
och när jorden, skön, förnyad,
blir ett lyckligt paradis!
Skönt det blir — dock mest jag glädes
åt den sällhet, som blir min,
då jag hör min Herres stämma:
Kom uti min glädje in!