STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

TRETTONDE KAPITLET.

Hopp om evigt lif och odödlighet, som
garanterats genom försoningen.

Den suckande skapelsens trängtan och hopp. — Desamma utgöra inga bevis. — Guds löften och försoningsverkets utförande såsom bevis. — ­Skillnaden mellan evigt lif och odödlighet. — Har mänskligheten odödlighet, eller skall den någonsin få det? — Äro änglar odödliga? — År Satan odödlig? — Lif och odödlighet bringade i ljuset genom evangelium. — Världens hopp i motsats till församlingens hopp.

»Om en man dör, får han väl lif igen? Under alla mina stridsdagar skulle jag då bida, till dess min aflösning (förvandling) komme.» — Job 14:14.

»Jesus Kristus . . . har tillintetgjort döden och i ljuset framburit (evigt) lif och oförgänglighet (odödlighet) genom evangelium.» — 2 Tim. 1:10.

ALLA människor längta och hoppas innerligen, att döden icke må göra slut på all tillvaro. Många hysa ett mycket sväfvande hopp om, att deras närvarande lif måtte på något sätt och på någon plats få fortsätta. Hos några öfvergår detta hopp till fruktan. Enär de känna sin ovärdighet till att åtnjuta ett lyckligt tillkommande lif, frukta de att drabbas af ett olyckligt framtidsöde. Och ju mer de frukta ett sådant öde för sig själfva och andra, desto fastare blir deras öfvertygelse om, att det gifves ett dylikt olycksaligt tillkommande.

Detta obestämda hopp och denna fruktan ha båda sitt ursprung i den dom, som Herren efter Adams fall uttalade öfver ormen, och som innebar, att kvinnans säd en gång skulle krossa ormens hufvud. Utan tvifvel måste [404] detta förstås så, att en del af Adams släkte slutligen skulle komma att triumfera öfver Satan och därmed äfven öfver synd och död, hvari han insnärjt människorna. Och utan tvifvel gaf Gud en om än svag uppmuntran åt detta hopp, då han lät Enok profetera: »Se, Herren kommer med sina tiotusenden heliga», och äfven då han talade genom Noa. Men evangelium, det glada budskapet om en frälsning från döden, som på Guds bestämda tid skulle erbjudas hela människosläktet, synes först ha blifvit klart meddeladt åt Abraham. Aposteln säger, att Gud gaf »i förväg åt Abraham detta glada budskap (evangelium): I dig skola alla folk varda välsignade». Detta löfte var grunden för judarnas hopp om en uppståndelse; ty enär många af jordens släkter voro döda utan att ha blifvit välsig­nade (lyckliggjorda), och då andra släkter voro döende, så var det en nödvändig förutsättning för att alla skulle kunna blifva välsignade, att de åter blefve lefvande på jorden, där de enligt löftet skulle välsignas. Och detta hopp förde judarna med sig till alla land, dit de vid den babyloniska fångenskapen blefvo förskingrade.

Vare sig det beror på att hedningarna påverkades af judiskt tänkesätt eller på att hopp är ett naturligt anlag hos människan, eller om det beror på bådadera, det vilja vi låta vara osagdt. Ett är säkert, att nästan hela världen tror på ett kommande lif, och att detta skall vara för evigt. Denna allmänna tro betecknar aposteln som den suckande skapelsens trängtan.

Men hopp och trängtan utgöra inga bevis för en lära, och löftena i Gamla testamentet voro för otydliga för att kunna utgöra grundval för en klar tro och ännu mindre för ett lärosystem.

Först när vi i Nya testamentet läsa Jesu och hans apostlars klara, bestämda utsagor angående det eviga lifvet, börjar vårt svaga hopp förbytas i en bestämd öfvertygelse. Ej blott finna vi där tydligt sagdt, att hvarje människa skall gifvas tillfälle att vinna evigt lif utan äfven på hvilken väg enhvar skall komma därtill. [405] 

Många ha icke gifvit akt på klarheten uti den i Nya testamentet framställda läran och äro därför svaga i tron. Vi vilja fördenskull undersöka, hvad denna lära är, och sålunda på nytt öfvertyga oss om att vår store och allvise Skapare har gjort det möjligt för alla att vinna evigt lif.

Vi finna i Nya testamentets lära om evigt lif, först att den säger oss, att vi i eller af oss själfva intet ha, som kan gifva oss hopp om evigt lif. Tvärtom fastställer denna lära, att vårt släktes lif blef förverkadt genom Adams olydnad; att ehuru Adam skapades fullkomlig och var i ett för evigt lif passande tillstånd, hans synd likväl bringade öfver honom syndens lön, döden, och att därtill hans barn blefvo födda i ett döende tillstånd, i det de från honom ärfde dödens frö. Guds lag är fullkomlig, såsom han själf, och sådan var äfven hans skapelse, Adam, förrän han syndade såsom det är skrifvet »Hans verk är fullkomligt.» Inför Guds lag består endast det, som är fullkomligt, och allt ofullkomligt är bestämdt till förintelse. Sålunda har Adams släkte, födt i synd och afladt i orättfärdighet, ingen rätt att hoppas på evigt lif utom på de villkor, som framhållas i Nya testamentet, och som kallas evangelium. Men detta goda budskap tillkännagifver, att en väg är öppnad, på hvilken alla Adams efterkommande, som det vilja, kunna genom Kristus vinna evigt lif, fullkomlighet och välbehag inför Gud.

Grundtonen så att säga i detta hopp om förlikning med Gud och på samma gång om möjligheten att få lefva för evigt finna vi i de orden, 1) att »Kristus har dött för våra synder», och 2) att han har blifvit »uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull»; ty »människan Kristus Jesus gaf sig själf till en lösen (ett motsvarande pris) för alla». Adam och hans släkte, hvilket, när han syndade, ännu var uti honom och som följd däraf fick dela hans dom, har blifvit återlöst (återköpt) »med Kristi dyra blod (död)». — 1 Pet. 1:19. [406]

Ehuru Herren rikligen sörjt för allas frälsning, så kan densamma dock icke komma någon till del utan på vissa villkor. Enhvar som vill blifva frälst måste 1) mottaga Kristus såsom sin återlösare och 2) bemöda sig om att afstå från synden och framgent lefva i öfverensstämmelse med Gud och rättfärdigheten. Därför säger Skriften: »Guds gåfva är evigt lif i Kristus Jesus, vår Herre.» (Rom. 6:23). Följande skriftställen göra detta ämne mycket klart:

»Den som tror på Sonen, han har evigt lif (d. ä. anspråk på lif såsom en Guds gåfva), men den, som icke tror Sonen, skall icke få se (fullkomligt) lif.» — Joh. 3:36; 1 Joh. 5:12.

Ingen kan blifva delaktig af evigt lif på annat sätt än genom Kristus, Ǻterlösaren, som är den af Gud förordnade nye lifgifvaren; och den sanning, som bringar oss förmånen att ådagalägga tro och lydnad och att sålunda »fatta det eviga lifvet», kallas »lifvets vatten» och lifvets bröd». (Joh. 4:14; 6:40, 54.) Men detta eviga lif skall gifvas endast åt dem, hvilka, sedan de lärt förstå hvad det är och villkoren för att få det, söka detsamma genom att lefva i öfverensstämmelse med helighetens ande. De skola skörda detsamma såsom lön. (Rom. 6:23; Gal. 6:8.) För att erhålla denna lön måste vi blifva Herrens får och följa den gode herdens röst, d. v. s. hans undervisning. (Joh. 10:26-28; 17:2, 3.) Ingen kommer att påtvingas denna lön; alla, som skola vinna den, måste tvärtom åstunda, eftertrakta och taga fasta på den. (1 Tim. 6:12, 19.) Det vi nu undfå är alltså endast ett hopp snarare än verkligt lif, nämligen det hoppet, att vi slutligen skola uppnå detta verkliga lif, emedan Gud har öppnat en väg, på hvilken det är honom möjligt att vara rättfärdig och rättfärdiggöra alla dem, som i sanning tro på och mottaga Kristus. Af Guds nåd har vår Herre Jesus icke blott friköpt oss genom utgifvandet af sitt eget lif för vår skull, utan han har äfven blifvit vår store Öfverstepräst och såsom sådan [407] orsaken (källan) till evigt lif för alla, som lyda honom. (Eb. 5:9.) »Och detta är det löfte, som han har lofvat oss, det eviga lifvet.» — 1 Joh. 2:25.

»Och detta är vittnesbördet, att Gud har gifvit oss evigt lif (nu genom tro och hopp och då i verklighet, när »han, vårt lif, varder uppenbar»), och detta lif är i hans Son. Den som har Sonen, han har lifvet; den som icke har Guds Son, han har icke lifvet». — 1 Joh. 5:11, 12.

Detta eviga lif, som Skaparen genom vår Ǻterlösare gjort det möjligt för Adam och hela hans släkte att ernå, men som är bestämdt för och lofvadt åt endast de trogna och lydiga, och som nu gifves dessa sistnämnda blott såsom ett hopp, skall i uppståndelsen verkligt gifvas åt dessa trogna. Guds ords tydliga löften skilja sig i hög grad från världens barnaläror beträffande detta ämne. De senare vilja göra gällande, att människan måste gå ett kommande lif till mötes, emedan hon hoppas därpå eller, såsom fallet oftast är, fruktar för detsamma. Men hopp och fruktan utgöra inga bevis. Ej heller finns någon grund för det påståendet, att människan har uti sig ett visst något, som måste lefva i all evighet. Detta »något» har aldrig någon människa kunnat upptäcka, och dess existens kan alls icke bevisas.

Skriftens lära i detta ämne kan icke bestridas från denna sida. Det är fullkomligt förnuftsenligt att betrakta vårt lif såsom en Guds gåfva — såsom Skriften också framställer det — och icke såsom en vår egen oafhänd­liga egendom. Den hedniska läran om, att den naturliga människan har en odödlig själ, skulle, om den vore riktig, innebära, att det eviga lifvet skulle tillhöra icke blött dem, som komme att göra ett godt bruk af detsamma och vara lyckliga, utan äfven dem, som komme att göra en dålig användning af det och vara olyckliga. Skriften lär däremot, att denna stora och oskattbara gåfva (det eviga lifvet) skar gifvas endast åt dem, hvilka tro på och lyda Ǻterlösaren och Lifgifvaren [408] andra, för hvilka evigt lif skulle vara en olycka, ja en förbannelse, komma aldrig att erhålla det. »Syndens lön är döden, men Guds gåfva är evigt lif i Kristus Jesus, vår Herre.» (Rom. 6:23.) De onda, d. v. s. alla som, efter att ha kommit till full kunskap om sanningen, uppsåtligt motstå densamma, skola blifva utrotade från Guds folk. De skola blifva såsom om de aldrig hade varit till; de skola alldeles förgås. »Evigt fördärf» (tillintetgörelse) skall blifva deras eviga straff, en död, från hvilken aldrig någon uppståndelse skall gifvas. De komma att förlora allt, hvad de trogna vinna — evigt lif och evig lycksalighet. — Apg. 3:23; Ps. 37:9, 20; Job 10:19; 2 Tess. 1:9.

Guds gåfva, det eviga lifvet, är dyrbart för allt hans folk, och ett fast grepp om densamma med trons hand är nödvändigt för att kunna lefva ett rikt kristligt lif. Endast de, som sålunda fattat det eviga lifvet genom att mottaga Kristus och inviga sig till hans tjänst, äro i stånd till att så som sig bör bestå i de rasande stormar, som omgifva deras nuvarande lif, och till att draga nytta af desamma.

Skillnaden mellan evigt lif och odödlighet.

Vi ha i det föregående betraktat hoppet om odödlighet i den mening, som man vanligen lägger i detta ord (evigt lif), och ha därvid funnit, att evigt lif kommer att tillfalla alla dem bland Adams efterkommande, hvilka »i sinom tid» komma att mottaga detsamma på det nya förbundets villkor. Men »odödlighet» betyder något mer än blott »evigt lif», mer än de flesta tro. Enligt Skriften är det endast ett bestämdt antal, en liten hjord, som skall förlänas odödlighet, medan däremot otaliga miljoner komma att blifva delaktiga af evigt lif. Odödlighet är en egenskap, som uteslutande tillhör den gudomliga naturen; den tillhör hvarken människonaturen, änglanaturen eller någon annan natur, [409] utom den gudomliga. Endast på grund däraf, att Jesus Kristus och hans brud, den lilla hjorden, blifva delaktiga af den gudomliga naturen, erhålla de odödlighet och skola sålunda utgöra ett undantag bland alla andra skapelser i himmelen och på jorden. — 2 Pet. 1:4.

Är »människosjälen» odödlig,
eller kan den någonsin blifva det?
Är o änglarna och Satan odödliga?

Vi ha i föregående kapitel visat, att en mänsklig själ (varelse) är resultatet af lifsandens förening med en mänsklig kropp, alldeles som förhållandet är med djuren, blott med den skillnaden, att den mänskliga kroppsorganismen är långt finare och utrustad med bättre egenskaper och förmågor. Den fråga, som nu uppstår, är denna: Äro alla lefvande väsen (alla själar) odödliga? Sedan vi besvarat denna fråga med nej, måste vi. åter fråga: Hvad har människan framför djuren, som ger henne rätt att hoppas på odödlighet (evigt lif)?

Salomos förklaring med hänsyn till den första frågan öfverensstämmer fullständigt med vår tids vetenskapliga rön. Människorna dö alldeles på samma sätt som djuren. »Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande (lifsande, andedräkt) hafva de ock alla.» (Pred. 3:19.) Kyrkogårdarna, liktågen, sorgfloren och. många andra ting påminna oss dagligen om att människan dör och alltså icke är odödlig, ty odödlig är endast den, som döden icke kan nå. Hur mycket människor än må hoppas på odödlighet, så är dock det visst, att denna odödlighet icke för närvarande är en människorna tillhörande egenskap utan endast kan vara ett framtidshopp, grundadt på vissa gudomliga löften. Innan vi vidare utveckla denna tanke, vilja vi i korthet undersöka betydelsen af orden »dödlig» och »odödlig», emedan därom råder en stor missuppfattning, som åstadkommer stor förvirring.

Odödlig är den, som icke kan dö, icke kan tillintet- [410] göras utan är oförgänglig. Hvarje lefvande varelse, hvars tillvaro på något sätt är beroende af en annan eller af något som helst villkor, såsom erhållande af näring, luft, ljus etc., är icke odödlig. Endast Jehova Gud besatt ursprungligen odödlighet, såsom det är skrifvet: »Fadern har lif i sig själf» (Joh. 5:26), d. v. s. hans tillvaro är icke beroende af någon annan eller af några som helst villkor eller hjälpmedel. Han är den evige, odödlige, osynlige Konungen. (1 Tim. 1:17.) Följaktligen veta vi på det allra bestämdaste, att hvarken människor, änglar eller ärkeänglar äro odödliga, ja, att icke ens Guds Son före och under den tid, då han var människa och bodde ibland oss, var odödlig. Alla utom Gud voro då dödliga.

Att vara dödlig betyder ej, att man måste dö, utan att man kan dö — att man besitter ett lif, som är be­roende af Gud för sin fortsatta existens. Så kunde t. ex. änglar dö, blifva tillintetgjorda af Gud, om de skulle blifva rebeller och uppresa sig mot hans visa, rättfärdiga och kärleksfulla styrelse. I honom (i hans försyn) lefva de och röras och ha sin varelse. Ja, om Satan, som var en sådan ljusets ängel, och som gjorde uppror, är det uttryckligen skrifvet, att han skall tillintetgöras. (Eb. 2:14.) Detta bevisar ej blott, att Satan är dödlig, utan ock att alla änglar äro dödliga; de skulle alla i likhet med Satan kunna tillintetgöras af sin Skapare. Hvad människan beträffar, så är hon »något litet lägre än änglarna» (Ps. 8:6 — gamla öfv.), och följaktligen är äfven hon dödlig. Om människan vore odödlig (oförgänglig) i sig själf, hvarför skulle då aposteln Paulus i Rom. 2:7 uppmana de på Kristus troende att (utom härlighet och ära äfven) söka oförgänglighet (odödlighet)? Man tolkar vanligen ordet dödlig som om det skulle betyda döende, och ordet odödlig förklaras som betydande: med evigt lif begåfvad. Att båda dessa definitioner äro felaktiga, skola vi söka visa vid undersökandet af följande fråga: [411]

Skapades Adam dödlig eller odödlig?

Om  Adam skapades odödlig, hur kunde han då hotas med död, hur kunde han blifva dömd till döden? Hur kunde han dö, om han var odödlig? Och hvarför blef han då till straff utdrifven af Gud ur Edens lustgård, på det han icke måtte »taga jämväl af lifvets träd och (fortfarande) äta och så lefva evinnerligen»? — 1 Mos. 3:22.

Eller om Adam i likhet. med djuren skapades såsom en för döden bestämd varelse, hur kunde då den död, till hvilken han blef dömd för sin olydnads skull, utgöra något straff, då han ju i alla fall hade måst dö? Hur skulle Gud ha kunnat förklara, att Adams död kom för hans synds skull, om han likväl, äfven utan sin synd, hade måst dö?

Vi undgå förvirring genom att låta orden ha sin rätta betydelse. Ordet odödlig betyder: att icke kunna dö, och ordet dödlig betyder: att kunna dö. — icke att vara dömd att dö, men att vara i ett sådant tillstånd, att man kan straffas med döden.

Alltså skapades Adam dödlig. Han kunde dö; men han skulle ock ha kunnat lefva i all evighet, om han icke misshagat sin allvise, rättfärdige och kärleksrike Skapare. Om lydig skulle han ha kunnat lefva ännu och för alltid och likväl alltjämt varit dödlig, i det han skulle ha kunnat straffas med död, om han varit olydig. Detta eviga lif skulle icke ha inneburit någon osäkerhet för honom, ty Gud, på hvilken det berodde, är oföränderlig. Evigt lif skulle alltså ha varit Adam tillförsäkradt, så länge han själf hade förblifvit i sin ursprungliga lydnad och trohet mot Skaparen. Och hvad mer skulle man förnuftigtvis kunna begära?

Förrän Adam syndade, var hans lif hvad de heliga änglarnas ännu är; han hade fullt och förblifvande lif. Det kom endast an på honom själf, om han skulle få behålla det för alltid eller ej; han hade blott att vara [412] lydig mot Gud, som sedan sörjde för det öfriga. Men emedan han icke var odödlig, icke hade lif i sig själf utan för sitt lif var beroende af om han uppfyllde villkoren för Skaparens välbehag, var den hotelsen, att han skulle dö, om han var olydig, icke meningslös, utan den var en verklig varning. Den innebar, att han skulle förlora lifvet, lifvets andedräkt, utan hvilken kroppen komme att förmultna till stoft och den lefvande själen eller varelsen upphöra att existera. Hade Adam varit odödlig, så skulle Guds hotelse ha varit meningslös och intetsägande. Men nu dog han, och det på samma (tusenårs)dag som han syndade. — Se 2 Pet. 3:8.

Sådana som hålla före, att Bibeln på hvarje blad talar om människosjälens odödlighet, dem råda vi till att i en bibelkonkordans söka finna sådana ord som »odödlig själ» eller andra likbetydande uttryck. De skola på så sätt snart kunna öfvertyga sig om att Bibeln alls icke innehåller några sådana uttryck. Och hvarje uppriktig sanningssökare skall sålunda snart inse, att de kristna i allmänhet under århundraden ha hållit på att — åtminstone i tanken — lägga till Guds ord något, som aldrig stått där, och detta till sin egen skada och förvirring.

Enligt Skriften ha änglarna evigt lif, men äro dödliga, d. v. s. deras eviga lif beror ej på att de icke skulle kunna dö och blifva tillintetgjorda af sin Skapare, utan det beror på hans önskan att låta dem lefva, så länge de förblifva i harmoni med honom och hans rättfärdiga och kärleksrika föranstaltningar samt lefva därefter. Detta är lätt att påvisa. Ty var icke Satan en af de heliga änglarna, innan han genom högmod och ärelystnad syndade? Och blef han icke på detta sätt en af de onda (de mot Gud uppsåtligt fientliga), om hvilka det är skrifvet: »Alla ogudaktiga skall han förgöra», och »hvilka skola lida straff, evigt fördärf (tillintetgörelse)»? — Ps. 145:20; 2 Tess. 1:9.

Och hvad som i Eb. 2:14 står skrifvet om djäf- [413] vulen, att han skall tillintetgöras genom döden, det gäller likaledes alla, som vandra på hans onda vägar, och som uppsåtligt och mot bättre vetande motstå Gud.

Ehuru Bibeln nästan uteslutande behandlar människans förhållande till Gud, lär den likväl äfven tydligt, ehuru på indirekt sätt, att änglarna äro dödliga, i det den förklarar, att Kristus allena har odödlighet. (1 Tim. 6:16) — Fadern dock undantagen. (1 Kor. 15:27.) Denna odödlighet, som är en den gudomuliga naturens egenskap, undfick vår Herre Jesus vid sin uppståndelse. Det var lönen för hans lydnad mot Fadern allt intill döden, ja, intill korsets död. Detta, att han erhöll odödlighet, innebar för honom en hög upphöjelse; och stod han re­dan från begynnelsen högre i rang än alla änglar (andeväsen), så blef han nu än högre upphöjd. — Ef. 1:21.

Sålunda se vi klart af Guds eget uppenbarade ord, att vid den tid, då apostlarna skrefvo sina bref, inga andra än Gud Fadern och hans enfödde Son då ännu hade odödlighet. Före Jesu höga upphöjelse hade endast Fadern denna egenskap; ty hade den Enfödde varit odödlig äfven dessförinnan, så skulle han icke ha kunnat blifva världens frälsare, enär han då ej hade kunnat dö. Men enligt Guds plan måste han dö för att kunna blifva vår återlösare. Därför heter det »Kristus är död för våra synder»; och därefter blef han upphöjd till odödlighet.  

Hoppet om evigt lif framskymtar blott svagt i Gamla testamentet; men odödlighet är icke ens nämndt där. Därför säger ock aposteln, talande under den heliga andens ledning, att Jesus »har tillintetgjort döden (tillintetgjort dess makt att för beständigt kvarhålla människosläktet) och i ljuset framburit lif och oförgänglighet (odödlighet) genom evangelium». (2 Tim. 1:10.) Af dessa hans ord se vi två ting: för det första, att fullkomligt och förblifvande lif måste skiljas från odödlighet eller oförgånglighet; och för det andra, att ingen af dessa båda stora välsignelser var tillgänglig for någon, förrän evan- [414] gelium kom — den frälsning, som »först af  Herren vardt predikad». — Eb. 2:3.

Och hvad var det Herrens evangelium bringade i ljuset med hänsyn till dessa båda stora välsignelser (evigt lif och odödlighet)?

a) Det visar, hur genom Guds nåd vår Herre Jesus återköpte hela Adams släkte och sålunda tillförsåkräde hvarje dess medlem ett tillfälle att få återvända från död till lif. Det visar, med andra ord, hän på kommande »tider af alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». Denna återställelse betyder ej blott ett återförande ur grafven (förgätenheten), utan den innebär en fullkomlig befrielse från alla grader af död (från ofullkomlighet, sjukdom etc.), ett återbringande till lif, till förblifvande lif, sådant som Adams var före fallet. Kristi evangelium skänker oss den förvissningen, att alla i sinom tid skola få fullt tillfälle att vinna denna välsignelse, detta lif, om de vilja uppfylla det nya förbundets förnuftiga villkor. — 1 Tim. 2:6.

b) »Ljuset» af Kristi evangelium uppenbarar dessutom en särskild föranstaltning i den gudomliga planen, enligt hvilken ett litet antal af hans skapelser blifva särskildt kallade, bepröfvade och beredda för mer än en blott moralisk och intellektuell likhet med Gud. De inbjudas till att så helt underordna sig Faderns vilja och att så bevisa sin absoluta lydnad mot honom, att han må kunna göra dem till nya skapelser, lika den upphöjde Ǻterlösaren och liksom han delaktiga af odödlighet, af den gudomliga naturen.

Och när vi nu med häpnad fråga, hvilka bland Guds heliga skapelser — änglar, keruber, serafer — det är, som denna höga ära skall vederfaras, så finna vi i Kristi evangelium det svaret, att änglarna alls icke skola få del af densamma utan endast Människans Son och hans »brud», hvilken utväljes bland dem, som han köpt med sitt dyra blod. [415] Tänk på honom, hvilken, för den glädje, som var ställd i utsikt för honom, led korset och aktade icke smälek och nu till lön därför är satt på högra sidan (bild af ynnest) af Guds tron. (Eb. 12:2.) Han var rik, men för vår skull blef han fattig. (2 Kor. 8:9.) Enär han skulle återlösa människorna, måste han såsom lösepenning utgifva eller uppoffra en mänsklig natur. Därför förnedrade han sig själf och tog på sig tjänaregestalt, och sedan han blifvit människor lik, ödmjukade han sig ännu mer — allt intill döden, ja, till den allra skymfligaste död, korsets död. Därför har ock Gud vid hans uppståndelse (icke vid hans himmelsfärd) upphöjt honom till den honom lofvade gudomliga naturen och gifvit honom ett namn, som är öfver alla andra namn (Jehovas undantaget — 1 Kor. 15: 27). — Fil. 2:8, 9.

»Lammet som är slaktadt, det är vardigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof.» — Upp. 5:12.

Guds nåds outgrundliga rikedom kunde väl ha låtit det vara nog med upphöjandet af denne store och värdige. Men den sträcker sig vidare. Gud, Fadern, har bestämt, att Kristus såsom höfding skall föra ett litet antal af Guds söner till härlighet, ära och odödlighet. (Eb. 2:10; Rom. 2:7.) Enhvar af dessa söner måste dock blifva en andlig afbild af den förstfödde. Och till denna ära, att blifva Lammets brud och. medarfvinge, har Gud kallat, icke änglar, som redan stå högt, utan några bland de med Lammets blod återlösta syndarne. Hvilket storslaget ådagaläggande af Guds upphöjdhet är icke detta, och hvilken kraftig vederläggning af alla evolutionsläror! Gud utvalde detta antal och bestämde på förhand, hvilka fordringar de måste uppfylla för att kunna befästa sin kallelse och utkorelse till en plats i den så högt ärade skaran. Allt det öfriga är öfverlåtet till Kristus, hvilken nu verkar, liksom Fadern hittills verkat. — Joh. 5:17. [416] 

Evangelieåldern, som omfattar tiden från den första  pingsten till Guds rikes upprättande vid Kristi andra advent, utgör tiden för utväljandet af denna brudklass, som ock benämnes församlingen (ecklesia), Kristi kropp, det konungsliga prästerskapet, Abrahams säd (Gal. 3:29) etc. Under hela denna tidsålder tillstädjes det onda att härska därför, att dessa lemmar af Kristi kropp må blifva bepröfvade med hänsyn till sitt hjärtetillstånd och få tillfälle att offra sitt lilla, af Jesus köpta allt i hans tjänst, som utgöt sitt dyra blod för dem, samt på det Jesu bild må utvecklas i deras hjärtan och de vid tidsålderns ände må blifva af sin Herre och Ǻterlösare framställda inför Fadern såsom varande hans Sons afbilder. — Kol. 1:22; Rom. 8:29.

Liksom lönen — härlighet, ära och odödlighet jämte alla öfriga af den gudomliga naturens egenskaper — icke kom den Förstfödde till del förrän han hade fullbordat sitt lopp genom att fullfölja sitt offer och sin lydnad till döden, så ock med församlingen, »bruden», hvilken räknas såsom ett helt och behandlas samfäldt. Vår Herre och Höfding, den Förstfödde, inträdde i sin härlighet vid sin uppståndelse. Då blef han fullt del­aktig af den gudomliga naturen, blef »den förstfödde från de döda», »född af anden»; då blef han högt upphöjd, upphöjd till Guds tron och till Guds »högra hand» (högsta ynnest och ära). Och så, har han lofvat, skall äfven församlingen, hans brud, blifva förvandlad i uppståndelsen — skall genom Guds makt få utbyta den mänskliga naturen mot den gudomliga med dess härlighet, ära och odödlighet. — Eb. 13:20; 2 Pet. 1:4.

Därför står det med hänsyn till församlingens uppståndelse (den första uppståndelsen) skrifvet: »Det varder sådt i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet (odödlighet). Det varder sådt i vanära, det uppstår i härlighet. Det varder sådt i svaghet, det uppstår i kraft. Det varder sådt en naturlig (animalisk) kropp, det uppstår en andlig kropp. Och såsom vi hafva burit [417] den jordiskas bild, så skola vi ock bära den himmelskas bild.» — 1 Kor. 15:42-44, 49.

De villkor, som måste uppfyllas af dem, hvilka vilja befästa sin kallelse och utkorelse tili denna höga ställning, äro mycket stränga, men motsvara likväl »en förnuftig gudstjänst». Alla, som troget uppfylla dem, äro till gengäld lofvade den gudomliga naturens »härlighet, ära och odödlighet». De skola sålunda med sin Ǻterlösare få dela den höga upphöjelsen, långt öfver änglarna, liksom de äfven dela hans smålek genom att vandra i hans fotspår, följande hans föredöme i den närvarande tiden, då det onda tillstädjes ha öfverväldet.

Märk väl, att alla i Guds ord framställda löften och förhoppningar om odödlighet gälla endast för denna utvalda församling. Detta lif är det Herren talar om i Joh. 5:26: »Såsom Fadern har lif i sig själf (lif, som ej behöfver underhållas — odödlighet), så har han ock gifvit Sonen att hafva lif i sig själf (odödlighet)» och att meddela detta lif åt hvem han vill — åt sin brud, sin församling, sin kropils lemmar. — Ef. 3:6.

Ordet »odödlighet» (1 Kor. 15:53, 54; 1 Tim. 6:16) förekommer omvexlande med ordet »oförgänglighet» (resp. »oförgänglig»). — Se Rom. 2:7; 1 Kor. 15:42, 50, 53, 54; 2 Tim. 1:10; Rom. 1:23; 1 Kor. 15:52; 1 Tim. 1:17; 1 Pet. 1:4, 23; 3:4.

Oförgängligt kallas det, som icke kan förgås, förfalla eller förlora sitt värde. Oförgänglighet betyder alltså, när det är användt om personer, detsamma som odödlighet. Ty det väsen, som har lif och ej kan mista det, ej kan dö, det kan med sanning sägas vara oförgäng ligt.

Världens hopp i molsats till församlingens hopp.

De djärfvaste och lärdaste bland naturforskare och filosofer, bland dem äfven anhängarne af evolutionsläran, ha stökt bevisa, att människans lif ej är en gåfva af [418] Skaparen. De ha uppställt teorier, enligt hvilka de lära att människan och djuren tillkommit förmedelst utvecklingsprocesser från en mikroskopisk cell, ja, från protoplasman i densamma. De skulle så gärna vilja helt och hållet bortresonera och förneka Skaparen och Lifgifvaren, om de blott vore i stånd till att förklara, hur den liflösa materien kunnat bibringa protoplasman lif; men då det nu är dem omöjligt att göra detta på ett bindande och öfvertygande sätt, så nödgas de medgifva, att det måste finnas en stor lifsorsak, en första och högsta lifskälla.

De emellertid, som med vördnad och flit studera Bibeln, böra kunna utan tvekan antaga dess vittnesbörd om, att Gud själf och han allena är denna stora »första orsak», lifskällan, från hvilket allt lif på hvarje existensplan har sitt ursprung; eller att, såsom aposteln säger, allt är af Fadern, och allt är genom Sonen, genom hvilken ock vi äro. (1 Kor. 8:6.) Den kristne finner ej blott i naturens bok bevisen för en skapares tillvaro, utan han finner därjämte äfven i Bibeln den mest uttryckliga och ingående uppenbarelse af och om denne skapare samt om hvarifrån skapelsen kommit. Han betraktar det såsom ett faktum, att Gud skapade ett första människopar med förmåga att fortplanta det af honom mottagna lifvet till nya lefvande varelser, lika dem själfva, på samma sätt som han ock ordnade det inom djurvärlden.

I Edens paradis se vi Adam och Eva i sin fullkomlighet utrustade med moraliska och intellektuella egenskaper, som liknade deras Skapares. De voro därför långt öfverlägsna sina underlydande, djuren; på grund af sin ädlare, finare organism voro de själar af en högre ordning.

Hvad var nu Guds ändamål med människorna? Blefvo de liksom djuren bestämda till att lefva endast några år och sedan dö för alltid för att lämna rum åt andra varelser af sitt släkte? Eller är deras bestämmelse en annan? Såsom vi sett, blefvo de icke begåfvade med [419] någon odödlighetens egenskap. Men det oaktadt finna vi rikliga vittnesbord om, att Gud träffat de nödiga åtgärderna för att alla, som uppfylla hans fordringar, skola kunna vinna evigt lif och lefva i all evighet. Dessa deras utsikter ha ej sin grund däri, att Gud vid skapelsen utrustade dem med en odödlig själ, utan de grunda sig på Skaparens goda behag och föresats; ty »i honom lefva vi och röras och hafva vår varelse».

Någon torde vilja invända, att enär materien är oförstörbar, enligt hvad vetenskapen fastslagit, så måste äfven människan vara oförstörbar, odödlig. Men en sådan slutsats är grundfalsk; ty materien är ej människan, och lifvet, själen, är ej materia. Kroppen är visserligen materia, men för att bilda en människokropp måste för det första materien ha en för ändamålet särskildt ordnad byggning och sammansättning, för det andra måste lifsande komma in i denna materiella organism, förrän däraf kan blifva en sjal, en människa. Ingen vill påstå, att en organism är oförstörbar. Hvarje förnuftig människa kan därför inse, att varelsen eller själen, som beror af en viss bestämd beskaffenhet och funktion hos organismen, kan förstöras lika väl som organismen själf, Att förneka detta skulle för öfrigt enligt all logik innebära det absurda påståendet, att äfven de lägsta lifsväsendena (insekter etc.) äro odödliga, oförstörbara. Det är en oändligt stor skillnad mellan tillintetgörelse af materia och tillintetgörelse af lif.

Enligt den bibliska berättelsen förklarade Gud för vår fader Adam, att hans lif var tryggadt och skulle fortfara, så länge han förblef en lydig son af Gud, att endast olydnad skulle utsätta honom (hans varelse, hans själ) för döden. Men våra första föräldrar felade och blefvo till straff därför dömda till döden. Endast såsom lefvande väsen eller själar kunde de dömas härtill. Dödsdomen drabbade alltså icke den i sig själf liflösa kroppen, ej heller den opersonliga lifskraften (lifsanden) utan produkten af dessas förening, nämligen själen; den skulle dö. [420]

Sedan Adam hade öfverträdt den gudomliga lagen, hade Herren strax kunnat låta verkställa dödsdomen. Men i stället undandrog han blott från Adam det medet, genom hvilket dennes lif fortfarande skulle ha kunnat vidmakthållas, och lät honom såluuda dö småningom. Detta medel utgjordes af den lifsuppehållande frukten från en särskild lund af träd — lifvets träd — hvilken frukt var så beskaffad, att människan, genom att äta däraf, dag för dag fick sin lifskraft förnyad. Från de träd (lifvets lund), som buro denna lifnärande frukt, blef människan strax afstängd, när hon hade syndat, och föll sålunda i dödens våld, liksom djuren. I fråga om människan säges dock döden uttryckligen vara en förbannelse, ett straff, som hon ådragit sig genom att bryta mot Guds bestämmelser. Denna förbannelse, som hvilade öfver jordens konung, blef en förbannelse för hela hans välde och alla hans underlydande, djuren; ty sedan konungen hade förlorat sin fullkomlighet, inträdde oordning i hela hans rike.

Dessutom drabbade förbannelsen äfven Adams barn, enär de icke från sin fader kunde få mottaga i arf de rättigheter, förmåner och kroppsliga fullkomligheter, som han hade förverkat och förlorat. Nu äro vi, såsom Skriften förklarar, alla dömda till döden i Adam, och såsom varande till Guds afbilder ämnade skapelser, utrustade med förnuft och med förmåga att uppskatta det eviga lifvets värde, äro vi hänvisade till att lyfta våra ögon upp till Gud för att se, om han i sin oändliga vishet, kärlek, rättfärdighet och makt kunnat uppgöra en plan, enligt hvilken han kan förblifva rättfärdig och likväl rättfärdiggöra dem, som tro på Jesus. — Rom. 3:26.

Och detta vårt hopp är icke fåfängt. Gud har, såsom Skriften uppenbarar, genom Kristus beredt en de dödas uppståndelse, en återställelse för människan till hennes första tillstånd. Visserligen måste vissa villkor iakttagas af enhvar, som skall kunna återvinna Guds ynnest, och icke alla komma att åtnjuta den; [421] men ett fullt tillfälle att uppnå denna ynnest skall dock erbjudas alla, och det är därför högst sannolikt, tro vi, att flertalet af Adams efterkommande, när de en gång lärt känna sanningen, skola med tacksamhet mottaga Guds nåd genom Kristus och förmedelst tro på Ǻterlösaren så reformera sin vandel, att den kommer i full öfverensstämmmelse med det nya förbundets fordringar.

Det anstår dock hvarken oss eller någon annan människa att besvara den fråga, som Herren Jesus vågrade att besvara, nämligen denna: »Äro de få,  som varda frälsta?» (Luk. 13:23.) Men därpå våga vi och måste vi ständigt peka, att vår Frälsare har betalat en lösen för alla, och att alla »i sinom tid» skola få lära känna denna stora sanning och sålunda erhålla ett tillfälle att undfå evigt lif från honom, det stora Ljuset, som skall upplysa hvarje människa, som kommer i världen. (1 Tim. 2:4-6; Joh. 1:9.) Så länge denna tidsålder varar, ropa vi  därför alltjämt ut till alla, som ha öron till att höra, Mästarens ord: »Kämpen  för att komma in genom den trånga porten; ty många, säger jag eder, skola  söka att inkomma och skola dock icke kunna det, sedan husbonden har stått upp och stängt dörren.» (Luk. 13:24, 25.) Den enda kallelse, som utgår nu under evangelieåldern, är den att vandra på själfuppoffringens smala väg. Därför borde inga jordiska fördelar få blända oss och bortleda våra blickar från den stora segerlön, odödligheten, som ännu erbjudes åt alla, hvilka fullborda loppet. När en gång hedningarnas fullhet är ingången, de utvaldas antal fullt och den stora vedermödan vid denna tidsålders ände visar, att den utvalda församlingen blifvit fullständigad och upphöjd, då skall det finnas många som komma att på ett helt annat sätt än förut betrakta de världsliga småting, som de nu tillåta att hindra sig från att uppfylla  sina invigningsförpliktelser.

Guds frälsningsplan för Adams efterkommande i allmänhet består däri, att hvar och en af dem skall under tusenårsdagen erbjudas evigt lif på de villkor, som till- [422] höra det nya förbundet, hvilket är besegladt med Lammets dyra blod. Men odödlighet, gudomlig natur, skall då ingen någonsin mer kunna erhålla. Detta är en gåfva, som skänkes endast åt evangelieålderns församling, den lilla hjorden, Lammets brud. De andra skola erbjudas återställelse (Apg. 3: 19-21) till lif, hälsa och fullkomlighet på den mänskliga naturens plan — till samma förmåner, som Adam såsom Guds afbild åtnjöt, innan han föll från gudomlig ynnest och uti synd och död.

När sålunda vid tusenårsålderns slut alla lydiga månniskor skola ha fått mottaga allt det, som förlorades genom Adam och återlöstes af Kristus, då skola alla, sedan de sålunda utrustats med fullkomlig kunskap och därför blifvit satta i stånd till att bestå profvet, hvar och en för sig (Upp. 20:7-10) underkastas ett strängt prof (liksom Adam), och endast de, hvilka vid denna profsättning visa sig såväl, i hjärta som vandel vara i fullkomlig öfverensstämmelse med Gud och hans rättfärdiga fordringar, komma att få fortlefva bortom tusenårsålderns slut och ingå uti den ändlösa tidsålder, som sedan skall följa. De öfriga komma att för alltid bortsopas ur tillvaron i den andra döden — »utrotas ur folket». — Apg. 3:22, 23.

Ehuruväl ingen död, ingen sorg och ingen gråt skall vara mer, så kommer detta dock ej att bero på att tusenårsålderns segervinnare skola ha blifvit bekrönta med odödlighet, utan det skall vara resultatet af att de, sedan de lärt skilja mellan godt och ondt samt de olika frukterna däraf, skola ha utvecklat en karaktår, fullt öfverensstämmande med Gud och hans rättfärdighet, så att de kunnat bestå i profsättningen och därmed bevisa, att de icke önskade att synda, äfven om de finge tillfälle därtill och icke behöfde frukta straff. De skola ej ha lif i sig själfva utan komma fortfarande att vara beroende af Guds försyn för uppehållande af sitt lif (föda etc.). — Upp. 21:4, 6, 8; 7:16; Matt. 5:6.

Liksom förbannelsen medförde döden för människo - [423] släktet, så innebär borttagandet af förbarnnelsen aflägs­nandet af alla lagliga hinder för människans återvändande till de välsignelser, som Adam åtnjöt i Eden. Men nu är människan så fördärfvad i andligt, moraliskt och kroppsligt afseende, att hon icke är lämplig eller i stånd, såsom Adam var, till att glädjas öfver ett paradisiskt, lifs fullkomlighet. Därför har Gud sörjt för en återställelsetid, ett tusenårigt rike, hvarunder mänskligheten, hvars syndaskuld Jesus genom sin död betalt, skall af honom, lifgifvaren och befriaren, återföras ur syndens och dödens träldom till den fullkomlighet, som tillhör den ursprungliga gudslikhetens tillstånd.

Sålunda var det Guds vilja, att människans erfarenhet af det onda — hennes bekantskap med »det öfvermåttan syndiga i synden» och med dess vissa lön, döden — skulle för henne utgöra en evig lärdom, på det att, när alla under tusenårsålderns lopp fått lära känna rättfärdigheten, sanningen, godheten, kärleken och alla öfriga af den gudomliga karaktärens egenskaper, de lydiga och villiga måtte kunna uppskatta det eviga lifvets värde på ett bättre sätt, än Adam någonsin skulle ha kunnat göra, om han aldrig hade fallit och aldrig fått smaka syndens bittra följder.

För detta ändamål måste vårt släkte dö en långsam död och skall äfven uppståndelsen (återställelsen) ske småningom. Tum för tum skall det höjas, lyftas upp ur syndens dy, upp från fördärfvets och dödens förskräckliga afgrund, upp till den storartade höjd af lif och fullkomlighet, från hvilken det föll i Adam. Härifrån äro, enligt Skriften, endast de få undantagna, hvilka i förväg (före återställelsetiden) bringats till harmoni med Gud, nämligen Abrahams säd, det andliga Israel. — Gal. 3:29; Eb. 11:39, 40.

I Bibelns ljus betraktad lyser sålunda odödligheten med en strålande glans. Den förringar ej det eviga lifvets gåfva, som är bestämd för alla, hvilka af sin Ǻterlösare vilja mottaga den på de enda villkor, som [424] äro oundgängliga för att den skall kunna innebära en lycka för dem. Och den omöjliggör icke för dem, som äro ovärdiga det eviga lifvet, det rättvisa straff, som den store domaren förkunnar:

»Syndens lön är döden.» — Rom. 6:23.

»Den själ som syndar, hon skall dö. » — Hes. 18:4, 20.

»Den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede (förbannelsen, döden) förblifver öfver honom.» — Joh. 3: 36.

Sålunda finna vi äfven i fråga om detta ämne såvä1 som i allt annat, att visheten i Guds ord är djupare, klarare och långt förnuftigare än de hedniska lärosystemen och teorierna. Gud vare tack, att han gifvit oss sitt sanningsord, och att han beredt hjärtan, som villigt och gärna mottaga det såsom uppenbarelsen om hans vishet och makt!

Någon klentrogen torde kanske tvifla på att Gud skulle kunna i uppståndelsen så fullständigt återställa alla de miljoner människor, som lefvat på jorden, att de skulle kunna känna igen sig själfva och draga nytta af sitt första lifs erfarenheter. Sådana vilja vi blott påminna om det faktum, att till och med människan är i stånd till att förmedelst fonografen magasinera eller kvarhålla sina egna ord och återgifva dem. Hur mycket mer måste icke då vår Skapare varg i stånd till att för hela släktet återframbringa sådana hjärnorganismer, att de kunna återgifva hvarje känsla, tanke och erfarenhet. Om denna makt synes David tala i Ps. 139:14-16.