STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

FJORTONDE KAPITLET.

Försoningens nödvändighet:
Förbannelsen.

Förbannelsén ett närvarande, ej ett tillkommande ondt.— När och hvarför kom den öfver alla människor? — När skall denna Guds "vrede" upphöra? —Att "undfly", nu och i framtiden. — Den af Gud valda frälsningsplanen nödvändiggör försoningen. — Människan såsom exempel för änglar och ännu oskapade väsen.

»Och intet förbannadt skall vara mer.» — Upp. 22:3.

VÄR text ståråden skönaste harmoni med grundtonenåalla Skriftens vittnesbörd, enligt hvilka det kommer en tid, då försoningverket skall vara helt fulländadt, och då som följd däraf människan såväl som hennes hem, jorden, fullkomligt befriats från förbannelsen.  Men af detta framgår, att förbannelsen ännu ej borttagits utan fortfarande hvilar öfver jorden och mänskligheten.  Äfven innebär det, att denna förbannelse icke alltid existerat, utan att den vid någon viss tid inträdde och begynte utöfva sin verkan på alla.

 Enhavar, som vill göra sig den mödan att ägna saken sin fulla uppmärksamhet, skall med hänsyn till dessa tre punkter finna en så underbar harmoniåSkriften, att han skall förvånas däröfver och blifva öfvertygad om, att de hel, skrifterna icke kunna vara af mänskligt ursprung, utan att, ehuru de äro skrifna af många olika författare och vid vidt skilda tider under loppet af två tusen år, deras vittnesbörd likväl äro fullkomligt samstämmiga; och detta gäller icke minst deras bestämda, kon-[426]sekventa och öfvertygande vittnesbörd om förbannelsen — omhur den inträdde och har verkat, om återlösningen från densamma och hur den slutligen skall fulleständigt utplånas.

Enligt hvad manåallmänhet är van att lära och tro, skulle den öfver mäskligheten uttalade förbannelsen egentligen ej vara ett närvarande utan ett tillkommande ondt, beståendeåändlös pina.  Men enligt den hel, skrift är det en nårvarande förbannelse — döden —, somådet kommande skall borttagas. Vi böra emellertid med dödsförbannelsen förstå ej endast själfva det egentliga dödsögonblicket eller dödskampens dagar eller timmar eller det ögonblick, då lifvets andedräkt utslocknar.  Tvärtom.  För att fullt fatta betydelsen af förbannelsen (döden) måste vi tänka på den första fullkomliga människan med alla hans sinnes- och kroppsförmögenheter — Skaparens afbild, af honom bedömd såsom varande »mycket god», såväl med hänsyn till sina andliga och kroppsliga egenskaper som ockåfråga om sitt moraliska tillstånd. — 1 Mos. 1:31.

Knappheten af denåförsta Mosebok förekommande berättelsen om de första människorna, jämte den omständigheten, att syndafloden tillintetgjorde alla verk, som skulle ha kunnat lämna oss vittnesbörd om vär stamfaders och hans första efterkommandes snille, uppfinningsförmåga och handlingskraft, göra det omöjligt för oss att rätt beräkna och bedöma något angående hans andliga och kroppsliga förmågor. Så mycket veta vi dock med visshet, att hans såsom varande Guds verk var fullkomlig (5 Mos 32:4), men att han föll från sin fullkomlighet och uttänkte »mångahanda funder».  (Pred. 7:30.)  Och om vår stamfaders fysiska förmögenheter — hans motståndskraft etc.—kunna vi göra oss ett begrepp, när vi betänka, att han trots förbannelsen, trots alla de ogynnasamma förhållanden, af hvilka han var omgifven efter sitt fördrifvande ur Edens lustgård, likväl förmådde lefva under den långa tidrymden af 930 år.  1 Mos. 5:5. [427]

När vi nu jämföra denna fysiska lifskraft med det sakförhållandet, attåvår tid mer än hälften af mänskligheten döråbarnaåren, och att människornas medellifslängd utgör endast c:a 33 — trots allt framåtskridande och århundradens erfarenheter på läkarvetenskapens område, och trots de senare tidernas alla sanitära åtgärder till fråmjande af hälsa och långt lif — då börja vi få en aning om hur mycket förbannelsen har försvagat ossåkroppsligt afseende.  Och när vi veta, att människans andliga och kroppsliga krafteråhög grad motsvara hvarandra — att ju friskare den kroppsliga organismen är desto starkare och mer utpräglade äro ock de andliga krafterna och förmögenheterna — så möter oss en vördnadsbjudande anblick äfven af den andliga storheten hos vår fader Adam, hvilken den store Skaparen bedömde såsom »mycket god» och aktade värdig att kallas hans son, hans afbildåandligt och moraliskt afseende. — Luke 3:38. 

Och den honomåskapelsen skänkta kroppsliga och andliga fullkomligheten innebar nödvändigtvis, att han äfven var moraliskt fullkomlig.  För öfrigt säger oss Skriften, att ingen moralisk ofullkomlighet med däraf följande urartning då ännu hade kommit emellan, och dessutom kunna vi ju ej tänka, att Skriften skulle ha betecknat människan såsom »mycket gud», såsom Guds afbild, om hans sedliga eller moraliska krafter icke hade fullt motsvarat hans andliga utveckling.  Ty att skapa enåkroppsligt och andligt afseende fullkomlig man utan att förläna honom den motsvarande sedliga kraften skulle ha varit att göra honom till en mycket dälig man, enligt den grundsatsen:  »ju större förmågor, desto större skrurk», enär den till förmågornas behärskande nödvändiga moraliska kraften saknats.

Den öfver Adam fällda dödsdomen: »döende skall du dö» (1 Mos. 2:17, ordagr, öfvers.) — »förbannelsen» — gällde ej blott hans kropp utan hela människan, åandligt såväl somkroppsligt afseende, och däruti innefattades natur-[428]ligtvis äfven hans sedliga egenskaper, enär dessa utgöra en del af de andliga förmögenheterna. Denna sanning bekräftas till fullo  af det ovedersägliga faktum, att människanå i vår tid framstår såsom en i ordets fulla mening fallen varelse. Sin kroppeskraft har hon i den grad förlorat, att hennes genomsnittslifslängd trots alla sanitära bemödanden sjunkit ned till 33 år. Hennes andliga krafter äro äfven mycket försvagade, ehuru hon ju dock ännu besitter möjligheter för en långt större utveckling, än den hones närvarande korta lifstid tillåter. Och hvad hennes sedliga eller moraliska tillstånd beträffar, så måste redan apoteln Paulus förklara: »Ingen rättfärdig finnes, ick en. . . . Alla hafva afvikit, allesamman hafva blifvit onyttiga, ingen finnes, som gör godt, det finnes icke en enda.»  — Rom. 3:10, 23.  

Aposteln påpekar vidare, att Adam, när han blef satt på prof, icke föll för frestelsen såsom en bedragen eller förförd, utan såsom en uppsåtlig öfverträdare. (1 Tim. 2:14.) Däraf se vi, att hans moraliska kraft var fullt tillräcklig för att han skulle ha kunnat uppfylla Guds fordringar. Det hade för öfrigt varit orättvist af Gud att profsätta en ofullkomlig varelse och sedan fördöma densamma för att den icke bestod ett sådant prof, som den på grund af sin i skapelsen erhållna ofullständiga utrustning saknade förmåga att kunna bestå. Den omständigheten, att Adam blef ställd på prof. för evigt lif eller evig död, och att han genom medveten och frivillig olynad mot den store Domaren ådrog sig det i dennes lag förskrifna fulla straffet, måste kunna öfvertyga hyarje fördomsfri och rättänkande människa om, att Adam i ordets fullaste mening var fullkomlig och utrustad med förmåga att öfvervinna frestelsen.

Och när vi betänka, att Gud, till och med sedan lösenspriset betalats, ej åter ville ställa människosläktet inför sin okränkbara domartron utan förklarade detsamma vara odugligt för hvarje profsättning inför hans absoluta rättfärdighets domstol, enär ingen bland oss, trots sina [429] bästa gärningar, kan rättfärdiggöra sig inför honom, — så inse vi häraf desto bättre, ej blott att vårt släkte har fallit mycket djupt, utan äfven att Gud alls icke skulle ha ställt Adam på prof, om han icke hade varit långt bättre än vi — om han icke hade besuttit de egenskaper, som varit nödvändiga för att kunna med framgång genomgå pröfningen. Detta harmonierar äfven med det faktum, att Gud icke själf vill handhafva hvarken församlingens profsättning under evangelieåldern eller hela människosläktets profsättning under tusendårsåldern, utan att han för dessa ändamål åvägabringat en medlare, Kristus. »Ty icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han öfverlämnat åt Sonen.» — Joh. 5:22. 

Betrakta vi människan i sin helhet (andligen, sedligen och kroppsligen) såsom Skriften gör, så kunna vi se, hur förbannelsen, dödsdomen, utöfvar sin verkan på hvarje del af hennes väsen; och se vi oss omkring i världen, så finna vi öfverallt bekräftelser på denna sanning. Liksom de kroppsliga krafternas förfall hos den ene särskildt tydligt uppenbarar sig i magen, hos andra i  muskel-, ben- eller nervsystemen, så finna vi, när vi betrakta hela människan, att somliga lidit största skaden i andligt afseende, andra i moraliskt och åter andra i kroppsligt afseende, men att likväl alla äro urartade i alla afseenden; alla voro hopplöst förlorade under tyngden af denna förbannelse.  Ingen har något hopp om att kunna befria sig från dessa förgängelsens band, i hvilka han födts, såsom det är skrifvet; »Se, i synd är jag född, och i synd har min moder aflat mig.» (Ps. 51:7.) Denna dödsförbannelse hvilar sålades öfver oss från vår tilvaros första begynnelse, redan innan vi födas, och är alltså ej en följd af våra personliga synder utan af våra ärfda synder — en förbannelse eller skada, som på ärftlighetens väg kommit till oss från vår fader Adam.

Det har blifvit sagdt, att vi »födas döende»; och [430] att detta är sant, måste alla medgifva.  Illamående, sjukdom, värk, smärta och svaghet äro blott technen på den uti oss pågående dödsprocessen.  Om ej Satans falska framställningar af den gudomliga planen hade åstadkommit en sådan allmän blindhet, så skulle människorna rundt omkring sig med lätthet kunna se vittnesbörden om den öfver dem hvilande förbannelsen, såsom aposteln förklarar: »Guds vred uppenbaras öfver all ogudaktighet och orättfärdighet», ty äfven den minsta orättfärdighet är synd. (Rom. 1: 8.) Aposteln säger icke, att Guds verde skall uppennbaras i denna tiden; och detta faktum måste kunna ses af alla, som ha öppna ögon. Guds vrede uppenbaras i hvarje sjukdomssymptom, som tyder på att döden verkar i vårt släkte. Guds vred uppenbaras i hvarje begrafningsprocession, i hvarje likkista, i hvarje kyrkogård och hvarje grafvård, ja, i hvarje sorgetecken, som påminner oss om att männskligheten dör, att Guds vrede eller förbannelse hvilar öfver släktet. Och denna Guds vrede är ej riktad blott mot de gröfsta syndarne utan emot alla, äfven mot den minsta orättfärdighet. Här gifves alltså intet undkommande, ty det finns ingen rättfärdig, nej icke en, och spärbarnen lika väl som de gråhåriga äro hemfallna under denna vred, denna förbannelse. Profeten Job, som led mycket af förbannelsens eller vredens följder, ropade i sin nöd: »Actk att du ville gömma mig i school (förgätenheten), fördölja mig, till dess din vred upphört. Du skulle då ropa mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skull du längta.» (Job 14:13, 15.) Vredens tid, som nu varat i 6,000 år, skall nå sitt slut i och med den stora »hämndens dag»; men denna dag skall bringa ännu större verdermöda öfver människorna, i synnerhet öfver »kristenheten», emedan densamma försummat större tillfällen och förmåner samt syndat mot större ljus. Denna hämndens dag, under hvilken en [431] ännu större vrede skall uppenbaras, benämnes därför »en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till». Guds heliga äro lofvade, att de skola aktas värdiga att undfly allt detta, som skall komma öfver världen, och att stå inför Människosenen. De skola undigå denna särskilda vrede, men de undgå icke den allmänna vreden, som uppenbaras från himmelen öfver all orättfärdighet. De måste i många afseenden dela denna vred med världen, och likväl existerar mellan dem och världen en skillnad, som den hel, skrift tydligt utmärker.

Enhvar, som nu under evangelieåldern mottar Kristus och inviger sig helt till honom, blir af Gud betraktad såsom öfvergången från död, såsom räddad undan vreden, undkommen det i världen rådande fördärfvet.  (2 Pet. 1:4: 2:18, 20.) De äro visserligen ännu i världen och ännu hemfallna under döden, ännu kunna de få dela världens sjukdom, sorg och nöd, så att det från världslig synpunkt ej kan märkas någon skillnad; men från gudomlig synpunkt, från hvilken alla troende böra betrakta saken, visar sig en stor skillnad. De betraktas ej längre såsom döende på grund af »förbannelsen» eller »vreden», utan när de blifvit rättfärdiggjorda och sedan gifvit sig som lefvande offer, så räknas deras död såsom en del af Kristi offer.  Såsom aposteln förklarar, betraktas dessa såsom döda med Kristus, såsom delaktiga i hans offer, och icke såsom döede med Adam, i likhet med det öfriga släktet.  »Hafva vi nu dött med Kristus, så tro vi, att vi ock skola lefva med honom.»  — Rom. 6:8.

På samma sätt förhåller det sig med våra kroppsliga skröpligheter och plågor, som i verkligheten äro följder af den ärfda kroppsliga svagheten. Vi blifva, liksom alla andra, utsatta för allehanda sjukkdomar och kkroppsliga åkommer; Herren förhindrarar ej detta, men han försäkrar oss, att hvilka erfarenheter af sådant slag, vi än må ha att genomgå, så utgöra de ej längre tecken [432] på hans vrede, utan att han efter sin gudomliga vishet, kärlek och makt skall så öfvervaka dem, att de alltid skola tjäna oss till godo, att hans ande genom dem må desto mer utvecklas i oss och vi slutligen såsom hans barn blifva beredda att mottaga arfvet — härlighet, ära och odödlighet; ty den aga och de öfvergående lätta bedröfvelser, vi nu lida bereda åt oss på öfversvinneligt sätt rättfärdighetens fridsfrukt och en evig fullvikt af härlighet.  (Fil. 2: 13; Rom. 2: 7; Eb. 12:11; 2 Kor. 4:17; 2 Pet. 1:4-11.) I dessa afseenden vandra vi i tro, icke i åskådning. Hvad det yttre beträffar, ha vi intet framför världen. Tvärtom synas Guds barn ofta ha större svårigheter, fler pröfningar, mer nöd och plågor att genomgå än de naturliga människorna, med hvilka Gud ännu ej handlar, emedan de ännu ej blifvit försondade eller förlikta med honom. Denna omständighet gör således ett stort mått af tro ännu mer nödvändigt och är därför i sig själf en vidare välsignelse, ty därigenom beredes tillfälle till odlande och utvecklande af karaktären, till frambringande af goda andens frukter.

Men vi betrakta nu vårt ämne — försoningens nödvändighet — från världslig eller mänsklig synpunkt.  Den gudomliga lagens förbannelse eller dom öfver all ofullkomlighet lyder på förintelse. Gud skapade allt »mycket godt», och detta är också det enda tillstånd, hvari något mågonsin kan vara honom välbehagligt.  Den omståndigheten, att det i den närvarande tiden kan existera ofullkomliga ting, ofullkomliga varelser och förhållanden, är intet bevis för att Gud ändrat sin plan. Han har tillstadt denna ofullkomlighetens tid, emedan han i sin gudomliga vishet har förutsett möjligheten för en härlig utgång, och emedan han »verkar allt efter sin viljas råd».  (Ef. 1:11.) Han hade t. ex. kunnat tillintetgöra Satan i samma ögonblick som denne blef en öfverträdare, likaså de fullna änglarna och människorna. Därigenom hade alstrandet af ett ofullkomligt [433] släkte kunnat förhindras. Men nu har i stället enligt den gudomliga planen det ofullkomliga och syndiga till stadts att under en viss tid gå sin egen väg — I  sådana fall, där detta ej skull hindra den af Gud bestämda härliga utgången af hans plan — på det att därigenom syndens nedåtförande och fördärfliga verkningar på det att därigenom syndens nedåtförande och fördärfliga verkningar på Satan, de fallna änglarna och mänskligheten måtte blifva tydligt uppenbarade.

Människosläktets hemfallande under det rättvisa dödsstraffet är ett indirekt resultat af Evas brist på kunskap och hennes däraf följande förförelse, och många, som icke uppsåtligt velat öfverträda Guds lag, ha likväl förmedelst ärftlighetens lag indragits i deta fall. Detta sakförhållande lämnade tillfället öppet för den gudomliga kärleken och nåden att komma emellan och ger oss dessutom en belysning af de gudomliga egenskapernas underbara samverkan, som icke på något annat för oss förståeligt sätt skulle ha kunna uppenbaras så fulleständgt. Det var således en del af Skaparens ursprungliga afsikt att uppenbara sig själf med sina karaktärsegenskaper för sina skapelser — ej blott för mänskligheten, utan ock för änglarnas härskaror. När en gång den stora frälsningsplanen blifvit till fullo genomförd, så skola utan allt tvifvel de himmelska änglarna såväl som de försonade människorna känna och uppskatta Guds karaktär — hans kärlek, vishet, rättvisa och makt — i en långt högre grad än detta förut varit möjligt eller ens någonsin skull ha kunnat blifva mäjligt utan de grundliga lärdomar, som bibringats dem förmedelst det ondas tillstädjande och återlösningen genom Kristus. Aposteln Petrus låter oss förstå något af detta, då han säger, att äfven änglarna åstunda att skåda in i dessa ting. — 1 Pet. 1:12.

Såsom vi sett, är det öfver mänskligheten förkunnade straffet absolut rättvist, och icke den minsta invändning däremot skull ha kunnat göras på rättvisans grund.  (Adam hade tillräcklig kunskap om sin Skapare, för att [434] denne med rätt skulle kunna kräfva obetingad lydnad af honom, och det var en rättmätig anordning från Guds sida, att hvarje lif, som icke blefve användt i öfverensstämmelse med hans rättfärdiga och välvilliga förordningar, skulle vara förverkadt och blifva borttaget.) Vi se dock, att Gud äfven kunde ha fastatällt ett annat straff för människan, utan att likväl någon rättvisans princip hade behöft kränkas. Detta bevisar hans handlingsätt mot de fallna änglarna.  Dessa blefvo icke dömda till döden, utan deras straff bestod däri, att deras frihet inskränktes: de blefvo »bundna» och äro det fortfarande, i förbidan på en slutlig profsättning. — Jud. 6.

Så hade Gud äfven kunnat låta människan fortlefva under de 6,000 åren från hennes syndafall i Eden, utan att hennes kroppssystem hade behöft lida däraf — utan att ställa henne under dödens dom och våld.  Sålunda hade mäniskorna I likhet med de änglar, som icke behöllo sitt första tillstånd, kunnat förblifva lefvande allt intill den stora dagens dom, då deras sak skall slutligt afgöras. Men Gud är ej bunden af några inskränkningar i fråga om sitt handlingssätt. Liksom i naturens värld den ena blomman skiljer sig från den andra I sin skönhet och den ena skapelsen öfvergår den andra, så fann Gud i sin »mångfaldiga vishet» (Ef. 3:10) för godt att behandla de fallna änglarna efter en metod och den syndiga mänskligheten efter en annan.  Mot båda dessa slag af syndare är Guds vrede uppenbarad — en kärlekens och rättvisans vrede, som å ena sidan hatar allt ondt och måste tillintetgöra det, men å andra sedan vill göra allt hvad göras kan för dem af syndarne, hvilka låta sig omdanas till lydiga rättfärdighetens tjänare, sedan de haft rik erfarenhet både af synd och rättfärdighet samt dessas olika följder.

I sitt förfarande med människan har d et behagat Gud att framställa syndens och syndarnes slutliga änd —  tillintetgörelsen. Detta bestyrkes genom de olika hotelser, som äro riktade mot mäniskorna: »Den sjal [435] som syndar, hom skall dö»; »syndens lön är döden». Det vill säga, i dessa uttalanden, som ha afseende på människan, har Gud blott bekräftat en allmän lag, som inom kort skall blifva den absoluta regeln i hela hans rike, för alla hans skapelser, nämligen, att allt ofullkomligt skall utrofas, och att endast det, som är absolut fullkomligt och i fulleständig harmoni med Guds vilja, kan fortfara att existera i all evighet — till välsignelse för sig själft, till Skaparens är och till godo för alla hans skapelser.

Medan människan sålunda framstår såsom ett exempel på hur denna grandsats verkar, så att hvarje medlem af människosläktet afskäres från lifvet — »döden har kommit öfver alla» — så sär det dock ej Guds afskt (i det att han sålunda begagnar människan som illustration för att visa, hur sträng den gudomliga rättvisan är med hänsyn till det ondas utrotande) att låta mänskligheten lida särskildt därför, att den så mycket bättre skall kunna tjäna som åskådningsmaterial. Vi se tvärtom, att Gud ordnat sin plan så, att mänskligheten ingalunda skall komma i åtnjutande af en mindre grad af hans barmhärtghet, ynnest och kärlek än några som helst andra af hans skapelser. Sålunda beredde Gud i rätt tid en för alla gällande återlösning, som fullt motsvarade behofvet, så att liksom genom den ena människans (Adams) olydnad de många blefvo syndare, så ock genom den ena människans (Kristi) lydnad de många mått blifva rättfärdinga. — Rom. 5:19.

Detta innebär alls icke, att de många antingen måste blifva rättfärdiggjorda nu under evangelieåldern eller också aldrig. Skriften betygar tvärtom, att det endast är en liten hjord, som i den närvarande onda tiden blir rättfärdig — endast de, hvilka blifva särskildt dragna af Fadern och delaktiggjorda af den höga kallelsen till medarfskap med hans Son. Det återstående stora flertalet af människorna kommer hvarken att dragas eller kallas, förrän den fullständige Kristus (hufvud och kropp) [436] har blifvit upphöjd både i lidande och härlighet, enligt Jesu eget vittnesbörd: »Och när jag har blifvit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.»  (Joh. 6:44; 12:32.) Detta allmänna »dragande» tillhör den kommande tusenårsåldern, icke den närvarande tiden eller någon förfluten tid. Detta dragande skall icke vara inskränkt till några få, fill en bestämd klass eller ett särskildt folk, såsom fallet varit i det förflutna, utan det skall omfatta hela det återlösta människosläktet.

Detta dragande innebär emmellertid alls intet tvång, ty liksom Faderns dragning i denna tidsålder kan motstås, så att, ehuru många blifva kallade, dock endast få blifva utvalda, så kommer det äfven i nästa tidsålder att vara möjligt för mänskligheten i allmänhet att motstå Kristi dragning. Men enligt Skriftens försäkran skall vägen då vara så banad och förhållandena så gynnsamma, att endast de, hvilka, sedan de fått kära känna rättfördigheten och sanningen, likväl älska synden och uppsåtligt framhärda däri, komma att vara bland dem som motstå den store profeten och dörigenom ådraga sig den andra döden, den eviga förintelsen. — Apg. 3:23. 

Om vi i tanken försätta oss till slutet af tusenårsdagen och från denna ståndpunkt betrakta Guds handlingssätt med mänskligheten, så se vi, att hans förfarande alls icke innebär någon ovänlighet eller hårdhet mot människosläktet, utan att utöfvandet af det i den gudomliga lagen föreskrifna stränga straffet jämte den gudomliga barmhärtighetens verksamhet i Kristus, genom återlösningen och återställelsen, i verkligheten har ländt mänskligheten till stor välsignelse. Men detta kunna vi se endast från denna ståndpunkt. Från densamma se vi ej blott den närvarande tidens sorg, nöd, lidande, suckan, gråt och döende såsom det rättvisa straffet för synden, utan vi se äfven människans friköpning och frigörelse från synden och förbannelsen. Och samme Äterlösare, som på Golgata återlöste alla, skall också verkställa frigörelsen — i förening med församlingen, de [437] utvalda, som enligt Guds plan samlas eller utgallras nu under evangelii tidsålder för att då såsom hans brud ärfva riket med honom. Hur strängt det för Adams synod oss ådomda straffet (innefattande all den sorg, plåga och nöd, som detta sextusenåriga döende haft med sig) än kan synas vara, så anse vi likväl människans lott som fördelaktigare än de änglars, hvilka icke behöllo sitt första tillstånd, hvilkas straff ej var att dö, och hvilka därför ej förlorade sin lifskraft hvarken genom död eller sjukdom utan endast beröfvades sin frihet och gemenskap med allt hvad heligt är. Om människan had blifvit behandlad på samma sätt som dessa fallna änglar, om hon fått behålla kraft till fortsatt lif, så kunna vi någorlunda föreställa oss, hvilket förskräckligt tillstånd som nu skulle ha rådt på Jordan — hur ondskan skulle ha ökats gränslöst, och hur till följd af öfning och färdighet uti att göra ondt mänsklighetens jämmer och elände skulle ha trotsat all beskrifning. Till och med den korta lifstid, som nu står människorna till buds, är tillräcklig för utvecklandet af en ofta häpnadsväckande skicklighet och vishet, som de flesta begagna i egoismens tjänst, till sjäfupphöjelse och förtryckande af sina medmänniskor. När vi betänka, att många af våra dagars miljonärer voro fattiga gossar, och hur de kunnat sammanhopa sina hundra miljoner eller mer på kortare tid än femtio ar, då kunna vi väl med skäl fråga:  Hvad skulle d et slutligen ha blifvit af sådana människor, om de haft  århundraden till sitt förfogande?  Utan tvifvel skulle sådana förhållanden ha medfört, att det stora flertalet af människorna blifvit förslafvade och förnedrade till djuriskhet, till fördel för ett fåtal öfverlägset listiga.

Betrakta vi saken från denna synpunkt, så måste vi ovillkorligen upplyfta våra hjärtan i tacksamhet till Gud för den art af straff eller »förbannelse», som han lät komma öfver oss: — »Döende skall du dö.»  Och om därtill våra erfarenheter såsom ett släkte ha tjänat ej blot toss utan ock de heliga och de fallan änglarna till [438] lärdom, då kunna vi glädjas desto mer; och ännu mer: det torde sannolikt vara Guds afsikt att begagna denna enda stora lärdom angående »det öfvermåttan syndiga i synden» och angående dess oundvikliga följder till välfärd och lycka för ännu oskapade väsen i andra världar. Och hvem vet, om icke Gud i en fjärran framtid kan komma att utur det  återlösta och återställda släktet på denna jord utvälja lärare i rättfärdighet till att undervisa ännu oskapade miljoner — lärare, som själfva haft verklig erfarenhet af synden och därför kunna tala af erfarenhet, på det de må rädda andra från äfven det allra minstra afvikande från obetingad lydnad för Guds vilja.

Sasom en belysning på hur Gud kan fövandla en skada till en vällsignelse för dem, hvilka han begagnar som förebilder, kan Israels folk tjäna. Gud kallade detta folk ut från alla andra folk for att använda det som förebild. Deras lagförbund var skenbarligen en förmån, men strängt taget innebar det för dem en andra pröfning, hvilkan, emedan de icke bestodo profvet, åsamkade dem en andra fördömelse, så att de nu såsom ett folk betraktade stå under en skenbarligen större fördömelse ån den öfriga mänskligheten, hvilken Gud (en ligt sitt förbund med Abraham) hade för afskt att rättfärdiggöra genom tro, enär ingen kunde blifva rättfärdigad genom lagens gärningar. Israels förbund kräfde fullkomliga gärningar, och då de på grund af ärfda köttets svagheter voro ur stånd att göra fulkomliga gärningar, så föllo de under sitt eget förbunds »förbannelse» eller dödsstraffet. Detta förbund, som var gifvet till lif (som afsågatt gifva det eviga lifvet), befanns sålunda vara till död. (Rom. 7: 9-14.) Änskönt nu Gud använde Israels folk som en förebild för att åskådliggöra det faktum, att ingen ofullkomlig människa kan hålla Guds fulkomliga lag, så lät han likväl ej deras fördömelse medföra evig undergång for dem.  Han hade så ordnat sin plan, att samma offer, hvarmed Kristus friköpte [439] människosläktet, äfven skulle gälla för detta särskildt gynnade folk, som genom brytandet af sitt lagförbund hade blifvit ett särskildt domfälldt folk. (Rom. 2:11-13; 3:19-23.) På grund häraf blef Jesus född under lagförbundet, på det han måtte kunna återlösa de under denna lag fördömda genom samma offer, hvarmed han återlöste hela det ursprungligen i Adam fördömda släktet. — Gal. 4:4, 5. 

Vi se således, att nödvändigheten af försoning élan Gud och människan ligger I den omständigheten, att Gud själf är lifskällan, och att hvemhelst af hans skpelser, som skall komma att åtnjuta evigt lif, måste få det som en gåfva af honom. »Guds gåfva är evigt lif I Kristus Jesus, vår Herre.»  (Rom. 6:23.) I enlighet med sin regerings och sin lags grundsatser kan Gud icke i ringaste grad tillåta det onda (Hab. 1:13); han kan icke tillgifva synden, ej heller i någon mån erkänna dess nödvändighet.  Enär han själf är fullkomlig, kunna enligt hans fördning inga ofullkomliga blifva erkända såsom hans söner, för hvilka evig tillvara är bestämd. Och då människan nu genom syndafallet ej blott kommit under dödsdomen utan därjamte åfven besmittat och fördärfvat sig själf samt svårligen förlorat sin likhet med Gud, så måste hennes enda hopp om evigt lif ligga i någon viss kraft eller verkan, hvarigenom tvenne ting kunna åvägabringas: 1) Mänsklighetens befrielse från dödsstraffet, som rättvisan ådömt henne, och 2) mänsklighetens upplyftands ur syndens förnedring och fördärf till den absoluta fullkomlighetens tillstånd, från hvilket Adam föll. Om dessa tvenne ting kunna uppnås, då finns det hopp; men kunna de icke båda verkställas, så har mänskligheten icke det ringaste hopp om evigt lif. Förgäfves speja vi inom det fallna släktet efter hjälp, ty om än somliga äro mindre djupt sjunkna och mindre fördärfvade än andra så ha dock alla syndat, alla äro utan berömmelse inför Gud. Om det blott funnes en enda rättfärdig bland människorna, då kunde [440] han betala lösen för sin broder (för Adam och för alla, som blifvit fördömeda för han synds skull), och sålunda skulle han kunna befria sitt släkte från straffet; men icke en enda sådan stod att finna. »Ingen rättfärdig finnes, icke en.» — Ps. 49:8; Rom. 3:10, 23.

Gud hade i sin vishet förutsett allt detta och träffat sina föranstaltningar med hänsyn därtill, innan han började skapa människorna; och I sinom tid uppenbarade han äfven sin plan beträffande människans återställelse från den skada hon lidt genom fördömelsen och sitt fördärf. När intet medlidsamt öga kunde skönjas, när ingen räddande hand stod att finna, då bringade Guds arm oss frälsning.  Och denna Herrens arm (kraft), som sträcktes ned från himlen för att frälsa människorna utur syndens och fördärfvets smutsiga dy och utur dödens fasansfulla afgrund, var vår Herre Jesus. (Ps. 40:3; Es. 53:1.) Genom honom ämnade Gud enligt sitt ord verkställa:

1) Mänsklighetens återlösning från grafvens våld, från dödsstraffet, från »förbannelsen» och »vreden», som nu hvilar öfver världen. Genom Jesu Kristi död har denna återlösning åvägabringats; den gudomliga rättvisan är fullt tillfredsställd, och hela människosiäktet är tillräknelsevis äfverlåtet till Jesus Kristus såsom hans egendom, köpt med hans dyra blod.

2) Utväljandet af den »lilla hjorden» af medarfvingar, som han under denna tidsålder samlar ut från det återlösta släktet, och som han på grund af deras själfuppoffrande hängifvenhet för honom räknar såsom delaktiga i hans lidanden och offer, på det de må få dela hans himmelska härlighet och hans kommande verk att välsigna mäskligheten — såsom frukten af hans försoningsoffer.

3)  Äterställelsverket, hvilket af denne store återlösare och hans medarfvinge, hans brud, församlingen, skall utföras uinder »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina Helga [441] profeters mun». (Apg. 3: 19-21.) Och när de uppsåtligt onda, hvilka vägra att mottaga den gudomliga nåden och barmhärtigheten på det nya förbundets villkor, af denne store medlare, Kristus, blifvit tillintetgjorda och de öfriga af det återlösta släktet öfverlämnas till den himmelske Fadern såsom fullkomliga och till hans afbilder fulleständigt återställda skapelser, begåfvade med ett större mått af kunskap om Gud, om rättfärdighet och om synd —  en kunskap, som de förväfvat sig såväl under tiden för det ondas herravälde som ock under rättfärdighetens regering under den kommande tidsåldern — då skall det stora försoningsverket vara fulländadt. Alla, som de detta klart, kunna också med lätthet inse försoningens nödvändighet: de kunna öfver tyga sig om, att mänskligheten aldrig kan blifva välsignad med mindre den bringas till fulleständig harmoni med sin Skapare, och att en sådan förlikning först af allt kräfver, att syndaren återlöses, att hans skuld betalas, hans straff aftjänas. Ty Gud måste vara rättfärdig, när han rättfärdiggör syndarne, eljest kan han aldrig rättfärdiggöra dem. — Rom. 3:26.

Anskönt Jesus bringade sitt skuldoffer för alla människor och därigenom lagenligt upphäfde förbannelesen, så är oss likväl, såsom vi af det föregpaende sett, intet meddelande gifvet, af hvilket vi kunna sluta oss till hur stort deras antal kommer att blifva, som genom trons lydnad skola blifva verkligt fria från synden och dess förbannelse samt försonade med den himmelske Fadern, i det de begagna sig af de tillfällen, som vår dyre Äterlösare skall öppna för alla. Ingen människa skall någosin uppnå Guds ynnest och evigt lif genom Kristus på något annat sätt än genom att komma till full hjärteharmoni med Gud och alla hans rättfärdiga lagar. Vi glädjas emellertid öfver att en långt större kunskap om Gud och långt gynnsammare tillfällen, än hvad världen nu åtnjuter, i sinom tid skola komma hvarje människa till del. — 1 Tim. 2:6. [442]