STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

FEMTONDE KAPITLET.

Försoningens enda grundval:
 »en lösen för alla.»

Ingen försoning utan en lösen . — Funnen men ej framtivingad. — Privilegiet att blifva åter;ösare. — Hvilken lösen betaltes för människan? — Rattfärdiggörelse genom tro möjliggjord. — “I ären dyrt köpta.” — Genom hvem? — Af      hvem? — för hvilket ändamål? — Hur kärlek och rättvisa samverkade. — Lösenspriset togs ej tillbaka. — Återlösning icke förlåtelse. — Universalisternas falska slutledningar. — Rättvisans förhållande till lösenspriset. — “Intet annat namn.” — Lösen, ställföreträdare. — Var en annan frälsningsplan möjlig?

»Ty en är Gud, en är ock medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf til en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas.» — 1 Tim. 2:5,6.

MÄNNISKANS återförsonande med Gud var beroende af att ett antagligt försoningsoffer för hennes synder kunde åvägabringas.  Så länge Guds dom eller  »förbannelsen» icke kunde afvändas från mänskligheten, så länge stod den i vägen för människans återställelse och för hennes åtnjutande af Guds ynnest, gemenskap och evigt lif.  Den gudlomliga rättvisan kunde endast säga til människan:  Du är en syndare; genom din uppsåtliga öfverträdelse i Eden har su själf dragit öfver dig din olycka.  Dödsdomen, som jag då fällde öfver dig, är rättvis, och jag kan icke upphäfva den utan att komma i strid med min egen rättfärdighet, som är min trons, mitt rikes grundval.  (Ps. 89:15.)  Mitt domsutslag måste därför stå fast för beständigt.  Du måste [444] bära det, så vida icke en antaglig ställföreträdare intager din plats under denna dom. 

Vi ha sett, att det straff, hvartill mänskligheten dömdes, icke består i evig pina utan i död.  Detta sade Skaparen till Adam på ett tydligt och otvetydigt sätt.  Att tänka att det för olydnaden skulle gifvas något annat straff än döden, det vore följaktligen detsamma som att tro, att Gud handlade oärligt mot Adam och Eva i Eden — att han ljög för dem och bedrog dem.

Vi ha vidare sett, att döden är ett rättvist straff för synden.  Då lifvet var en gåfva, som gafs på vissa villkor, så hade Sklaparen full rätt att återtaga gåfvan, när dess mottagare ej längre uppfyllde villkoren för dess åtnjutande. Evig pina skulle däremot ej ha varit ett rättvist straff för Adams ätande af den förbjudna frukten, äfven om han begått sin olydnadssynd med den största tänkbara uppsåtlighet och öfverläggning; och ännu långt mindre skulle det ha varit rättvist att för Adams synds skull med ett sådant straff hemsöka de tallösa miljonerna af hans efterkommande. Dödsdomen däremot (jämte all den sjukdom, nöd och plåga, som är förbunden därmed), hvilken drabbade Adam, och hvilken han gaf i arf åt sina efterkommande (ty en oren källa kan icke gifva rent vatten), den ter sig för enhvar såsom både förnuftig och rättvis, såsom en dom, mot hvilken ingen kan våga upplåta sin mun; så fullkomligt ådagalägger den Guds rättvisa — hans godhet och stränghet.  

Då vi nu på det bestämdaste veta, hvad som utgör straffet för synden, så kunna vi med lätthet inse, hvilket vederlag rättvisan måste begära för detta straff, förrän förbannelsen kunde upphäfvas och brottslingen lössläppas ur det stora fängelset, döden. (Es. 61:1.)  Liksom döden icke kom därför, att hela släktet hade syndat, utan emedan en människa syndade, så att dödsdomen fälldes direkt blott öfver denne ene, Adam, och sedan från honom ärfdes af oss så kunde och måste rättvisan såsom vederlag för straffet kräfva endast en annans lif, [445] förran den kunde frigifva Adam och hans släkte ur fängelset.  Därmed var straffet helt och hållet upphäfdt; ty liksom en synd fördärfvade hela släktet, så friköpte också ett skuldoffer hela släktet.

Adam, den fullkomlige Adam, öfverträdaren af Guds bud, den till döden dömde Adam, var ingen ängel, ingen ärkeängel, ingen ande, utan en människa, något litet lägre eller ringare än änglarna. Den strängaste rättvisa kunde därför såsom hans ställföreträdare erkänna endast en människa af Adams egen art, en människa som, likt Adam ursprungligen, var fullkomlig och icke stod under dödsdomen. Ingen sådan ställföreträdare stod att finna bland människorna, hvilka alla härstammade från Adam och därför hade ärft hans straff, hans fall. Fördenskull måste ett väsen från himlens hof, ett andeväsen, antaga den mänskliga naturen och sedan såsom borgesman utgifva densamma till en lösen för Adam och alla, som genom honom fått sin rätt till lif förverkad. 

Bland de änglar, som behöllo sitt första hem och tillstånd samt förblefvo trogna mot Gud, skulle det utan tvifvel ha funnits många, som gärna velat utföra Faderns vilja och blifva människans lösenspris.  Men den, som det skulle blifva, måste utstå den allra svåraste pröfning med hänsyn till sin trohet mot Gud, och därför skulle densamma också, om han bestode detta stränga prof, aktas värdig att intaga den allra högsta ställningen bland Guds andliga söner, högt öfver alla änglar, furstadömen och väldigheter och öfver alla änglar, frusta omen och väldigheter och öfver at namn, som namnes.  Samtidigt ville Gud begagna tillfället för att visa, att enhvar, som söker handla efter sin egen själfviska äregirighet (såsom Satan gjorde), skall blifva förnedrad, men att enhvar, som i lydnad och ödmjukhet helt och hållet underordnar sig Faderns vilja, skall blifva i motsvarande grad upphöjd.  Guds plan var alltså, att han skulle kungöra för världen sitt förbarmande och sin kärlek på ett sätt, som skulle gifva äfven hans enfödde, [446] älskade Son — hvilken han önskade att högt ära — tillfälle att ådagalägga sin kärlek, ödmjukhet och lydnad.

Såsom vi redan sett, var vår Herre Jesus (som före sitt människoblifvande var öfverängeln, det högsta sändebudet, Logos, den af Fadern enfödde, full af nåd och sanning) Jehovas verkställande representant ihela skapelseverket.  Såsom varande den förstfödde hade han varit med Fadern, innan något af alla de andra väsendena skapades, han hade känt honom på det allra noggrannaste och beskådat hans härlighet samt varit hans makts verktyg. Och nu erhöll han än vidare det uppdraget att genomföra Guds plan med människosläktet. Detta uppdrag var ett bevis på det absoluta förtroende, som han åtnjöt af Fadern, och det var ett särskildt ynnestbevis på grund af den stora lön, som var fastställd för ådagaläggandet af en så stor lydnad, ödmjukhet och själfuppoffring. (Matt. 23:12; Jak. 4:10; 1 Pet. 5:6.)  I sitt förtrpemde for Sonen, at han skulle komma att göra sig förtjänt af denna stor lön, och önskande, att densamma måtte tillfalla honom, gaf Fadern först tillfälle åt honom att förtjäna den utomordentliga upphöjelsen — åt honom, som i forntidens dagar hade varit den förste och förnämste i Faderns råd; just åt honom, på det han fortfarande måtte förblifva den förste och förnämste — »på det att han i allt skulle vara den främste. Ty det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom, och att genom honom, sedan han genom blodet på hans kors stiftat frid, genom honom med sig försona allt, vare sig det som är på jorden eller det som är i himmelen (d.v.s. fallna människor och fallna änglar, så många bland dem som komma att begagna sig af tillfället att blifva försonade med Gud).» — Kol. 1:18-20.

Att en andevarelse blef utsedd till att blifva människans återlösare betyder icke, att uppoffrandet af en andevarelses lif fordrades för friköpandet af en jordisk varelses lif.  Tvärtom: ett andväsens lif motsvarade [447] lika litet som oxars och bockars lif värdet af det förverkade mänskliga lifvet. Liksom blodet af oxar och bockar icke kunde borttaga människans snyder, emedan det var af mindre värde (af lägre natur) än manikins, så kunde heller aldrig änglars eller ärkeänglars död ha utplånat Adams synd, kunde aldrig ha blifvit ett motsvarande syndoffer, emedan äfven änglar och ärkeänglar äro af en annan natur än människan. Det var ett människolif, som genom synden förverkats, och därför kunde endast ett människolif godkännas och mottagas såsom lösenspris. Därför måste Jesus förnedra sig och utbyta sin himmelska natur mot den mänskliga, innan han kunde betala lösenspriset. 

Men lösensprisets erläggande bestod ingalunda uti detta ombyte af natur.  Naturförändringen var endast det villkor, som möjliggjorde lösepenningens erläggande.  Aposteln påpekar detta, när han sager:  »Änglar tager han sig ju icke an, utan Abrahams säd tager han sig an.» »Da nu barnen (hvilka Gud ämnade förlossa ur dödens och syndens bojor) hafva samma kött och blod, blef ock han dislikes däraf (af kött och blod, den mänskliga naturen) delaktig, på det att han genom döden (sin död) skulle tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen», och på det han skulle göra dem fria.  (Eb. 2:14, 16.)  »Ty emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse.»  (1 Kor. 15:21.)  Härmed öfverensstämmer äfven Johannes’ vittnesbörd:  Logos vardt kött.» — Joh. 1:14.

Att frälsningsverket emellertid ej var fullbordadt därmed, kunna vi förstå af Jesu ord til Nikodemus:  »Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det att världen skulle varda frälst genom honom.»  (Joh. 3:17.)  Logos hade således ej återlöst världen genom sitt människoblifvande; detsamma innebar endast, att en hade blifvit sänd, som var i stånd till att återlösa världen genom att uppoffra sig själf. [448] 

Början tillfullbordandet af hans mission var hvad han själf uttryckte i dessa ord:  »Människosonen har icke kommit för att låta tjäna sig utan för att tjäna (andra) och gifva sitt lif till lösen för många.»  (Mark. 10:45.)  Jesu återlösningsverk begynte följaktligen ej i och med hans förvandling till människa utan vid den tid, då han uppnått den mogna mandomen — då han vid 30 års ålder invigde sitt lif till offer, symboliserande denna invigning genom sitt dop i Jordan. Sålunda uppfylldes, såsom aposteln visar, den gamla profetian: »Se, jag kommer; i boken är skrifvet, hvad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust.». (Ps. 40:8, 9.)  Han hade kommit för att göra Guds vilja, för att frambära offret för synderna, följaktligen hade han icke redan verkställt det. Han frambar det då, i det han invigde sig, framställande sig som ett lefvande offer till Guds tjänst, allt intill döden. Genom denna sin frivilliga handling afskaffade han enligt apostelns vittnesbörd det förebildliga lagförbundet och dess offer, på det han måtte kunna upprätta det motbildliga nådesförbundet mellan Gud och människan förmedelst det verkliga syndoffret, uppoffrandet af sig själf, beseglande det nya förbundet med sitt blod (sin död) och därigenom öfvertagande rollen såsom detta förbunds medlare.  Därför sager ock aposteln, att det var människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla — icke Logos i sin himmelska härlighet. 

Första  steget  till  frälsningsplanens  förverkligande.

Aposteln framställer en kort öfversikt öfver hela Guds plan (Eb. 2:5-9), och i det han pekar på de gudomliga löftena om mänsklighetens återställelse, åberopar han Davids ord (Ps. 8:5-9) till bevis för, att det är Guds afsikt att slutligen göra mänskligheten fullkomlig och att lägga jordens krets jämte alla djuren därpå under människans herravälde, i enlighet med Skaparens lag. [449] »Men ännu se vi icke allt vara honom (manniskan) underlagdt.»  Vi se ännu ej Guds afbild förverkligad i människan, ej heller behärskar hon ännu fullständigt jorden; men det första steget till förverkligandet af detta program se vi:  Vi se Jesus gjord något litet lägre än änglarna, på det han måtte kunna lida döden, »krönt med (den fullkomliga mänskliga naturens) härlighet och ära, på det att han af Guds nåd skulle smaka döden föralla (och sålunda möjliggöra människornas återställelse)».  Jehova begynte således utförandet af sin frälsningsplan med att först och främst förse en tillfyllestgörande lösepenning för vår återlösning, en människa, som i härlighet, ära och fullkomlighet var den första människan, Adam, jämlik, ett väsen, som i ändamål att återlösa människorna lämnade en högre natur och blef lägre än änglarna, öfver hvilka han förut hade stått. Han blef så förnedrad för att såsom ställföreträdare kunna smaka döden för alla. Han antog människonatur, blef kött, »för dödens lidandes skull» — för att kunna lida det straff, hvarunder vårt släkte var hemfallet.

Vi kunna sålunda fröjdas öfver att det är rikligen sörjt för utförandet och förverkligandet af vär himmelske Faders goda uppsåt att återlösa, återställa och med sig försona sina fallna mänskliga skapelser, och det på grundval af den strängaste rättvisa grundval, som låter Gud förblifva rättfärdig, änskönt han rättfärdiggör syndarne, som tro på Jesus.

Det offer, som Jesus gaf för människans synd, var alltså intet andligt offer, bestod icke i uppgifvandet af hans andliga natur; ty ett sådant offer skulle ej ha kunnat blifva ett giltigt försoningsoffer, emedan det icke hade varit ett i hvarje afseende precis motsvarande lösenspris för Adam.  Detta leder oss till ett närmare betraktande af begreppen: [450] 

»Lösen» och »återlösa».

Ordet  »lösen» förekommer i Nya testamentet endast två gånger och har en mycket begränsad och bestämd betydelse. En gång begagnade Jesus det, när han beskref det verk, han stod i beredskap att utföra. Han sade: »Människosonen har icke kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och gifva sitt lif till lösen (lutron-anti) för många.» (Mark10:45.)  Aposteln Paulus begagnar samma ord, i det han sager: »Människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf till en lösen  (anti-lutron, motsvarande pris) för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas.» — 1 Tim. 2:6.

Dessa skriftställen äro så tydliga, att man icke kan tvista om deras betydelse. Endast de, som äro vana att förfalska Guds ord, kunna låtsa som om de icke förstode, hvad meningen är i dessa Skriftens vittnesbörd om den store Medlarens verk. Men för enhvar, som betraktar Guds ord med allvar och uppriktighet, framträder begreppet lösen — ett motsvarande pris — med allt större styrka och i allt klarare ljus, ju mer han tänker därpå, så att hela försoningsverket blir förståeligt. Den enda tanke, som detta begrepp innebär, är den, att liksom Adam genom olydnad förferkade sin tillvaro, sin själ, alla sina rättigheter till lif och till besittande af jorden, så återköpte Jesus Kristus genom sin död, genom erläggande af ett motsvarande lösenspris, Adams själ eller varelse och hvarje människosjäl, som ärft förlusten från honom. — Rom. 5:12.

Samma tanke är också uttryckt i många andra skriftställen, hvilka beteckna Jesu verk såsom ett köp, en återlösning etc. Men de båda ofvan anförda ställena synas oss dock vara de viktigaste, emedan det däri förekommande ordet »lösen» (anti-lutron) uttrycker tanken på det fullständigaste sätt. Förmedelst lösepenningen är mänskligheten ej endast köpt, återlöst, utan skall den äfven försättas i frihet. Då emellertid deras antal är [451] stort, som i vår tid förneka, att Jesu offerdöd var ett köp, hvarmed han friköpte eller betalade en lösen för människosläktet, så vilja vi äfven närmare skärskåda de andra ställena, som tala om denna sak. De grekiska orden agorazo och exagorazo betyda båda ursprungligen »att köpa på torget» (agora) torg — se Matt. 20:3; Mark. 12:38; Luk. 7:32; Apg. 16:19). Ordet agorazo är i Nya testamentet tre gånger användt om Jesu återlösningsverk, nämligen i Upp. 5:9; 14:3, 4. Det betecknar verkställandet af ett offentligt köp; och all de öfriga 28 ställena, hvarest samma ord förekommer, bestyrka på det kraftigaste det alltigenom »affärsmässiga» begrepp, som detta ord uttrycker. Det är af vikt att vi ha detta riktigt klart för oss, på det att vi icke i likhet med så många andra »kristna» må förlora den tro, som en gång blivet öfverlämnad åt de heliga, nämligen att ett lösenspris betalades för vår befrielse från »förbannelsen».

Ordet exagorazo förekommer fyra gånger. Det betyder bokstafligen »att köpa och taga i besittning». Det återfinnes på följande ställen:

   1) »Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, då han vardt en förbannelse för oss.» — Gal. 3:13.

Med detta ville aposteln säga, att kristna, som förut hade varit judar och följaktligen stått under lagförbundet, icke blott hade blifvit lösköpta från denna lags straffbestämmelser utan hade äfven blifvit befriade från de förpliktelser (omskärelse, sabbater, skiljande mellan rena och orena djur etc.),  som den ålade dem. Ordet agorazo betecknar det försiggångna köpet, och förstafvelsen ex betecknar den genom detta köp tillförsäkrade befrielsen från den förebildliga lagens föreskrifter.

   2)  »Då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född af kvinna, född under lagen, på det att han skulle friköpa dem, som voro under lagen (lagförbundet), att vi skulle få barnaskapet.» — Gal. 4:4, 5.

Äfven här talar aposteln om Israels folks lösgörelse från lagen genom friköpning och om frigörelse af de [452]  troende bland detta folk, att de måtte kunna blifva Guds söner. — Jfr Joh. 1:12.

   3, 4) »Sen därför till, att i vandren välbetänkt, icke såsom ovisa utan såsom visa, köpande tiden, ty dagarna äro onda.» — Ef. 5:15, 16; Kol. 4:5.

Äfven här är ordet exagorazo riktigt öfversatt, såsom vi skola se.  Guds barn veta och känna, att de lefva i en ond värld, hvars sträfvan går ut på att uppsluka deras arbetskraft, inflytande och tid för ändamål som äro syndiga och dåraktiga eller åtminstone värdelösa i jämförelse med de intressen, hvilka ligga dem — alla Guds barn — närmast om hjärtat. Vi böra därför, trots dessa hindrande inflytanden, köpa och söka att få så mycket ut af denna onda tid som möjligt för att användas för högre ändamål — för vårt eget andliga underhållande och styrkande samt till att hjälpa andra i andliga ting. Detta köp kommer att kosta oss åtskillig ajälfförsakelse; vi komma stundom att få försaka tillfredsställandet af våra naturliga begär och böjelser, stundom våra medmänniskors gunst och umgänge, i det de kunna förundra sig öfver, att vi icke längre vilja följa dem i deras utsväfningar. — 1 Pet. 4:4.

Lutroo,   lutrosis,  apolutrosis.

Vi ha redan sett, att det grekiska ordet lutron i sammansättning med anti betyder lösen (ett motsvarande lösenspris).  Från detta rotord (lutron) äro de tre ofvanstående orden härledda.  Hufvudtanken i dessa tre ord är försättande i frihet (genom betalande af ett lösenspris).  Dessa ord förekomma tallsammans 16 gånger, nämligen på följande ställen:

   1) »Vi hoppades, att han var den, som skulle förlossa Israel.» —Luk. 24:21.

Innan den heliga anden hade blifvit utgjuten, förstodo lärjungarna ej, hvari lösenspriset bestod, och hvad som skulle lösköpas.  De väntade, att Jesus skulle för- [453] lossa eller frigöra Israel från det romerska oket, i det de icke sågo, att det var Guds afsikt att förlossa ej blott Israel utan hela världen, och det ej blott från det romerska oket utan från Satans herravälde och från dödens stora fängelse — genom det lösenspris, hvars betalande fullbordades på korset af Jesus.

   2)  »hvilken har utgifvit sig själf för oss, på det att han skulle återlösa oss från all orättfärdighet.» — Tit. 2:14.

Här fullföljes samma tanke vidare.  Det pris, som Herren Jesus betalade för människosläktet tillförsäkrar ej blott detsamma ett uppväckande ur döden på Guds bestämda tid, under tusenårsåldern, samt ett tillfälle att lära känna sanningen och blifva försonade med Gud på det nya förbundets villkor, utan det tillförsäkrar och dem, hvilka nu ha ett öppet öra för det glada budskapet, den möjligheten att blifva befriade från syndens slafveri, så att vi ej längre behöfva vara syndens tjänare, utan kunna blifva hans tjänare, som dog för oss och köpte oss med sitt eget dyra blod.

   3)  »Vetande, att I icke med förgängliga ting, silfver eller guld, hafven blifvit återlösta från edert fåfängliga, fäderneärfda lefverne, utan med Kristi dyra blod, såsom ett felfritt och obesmittadt lamms.» — 1 Pet. 1:18, 19.

Äfven detta ställe handlar icke så mycket om vår slutliga förlossning från döden genom uppståndelsen, utan fastmer om vår närvarande befrielse från en ond vandel, onyttigt umgänge dåraktigt tal och orätt i allmänhet. Denna frihet förvärfvades åt oss genom Kristi blod, såväl som den större tillkommande friheten i uppståndelsen. Utan betalande  af lösepenningen, utan tillfredsställande af rättvisans kraf, kunde Gud icke antaga oss som söner och därför ej heller behandla oss som sådana eller med barnaskapets ande besegla oss som sina söner. De olika nådemedel, som nu äro tillgängliga för de troende, och som för oss äro Guds kraft till frälsning, hvilken i vårt hjärta bryter syndens makt [454]  och i stället gör Herrens ande eller sinne till den regerande kraften uti oss, dessa nådemedel kunde icke utan Jesu försoningsdöd ha kommit oss til del.

   4)  »Hon var i samma stund tillstädes och prisade Herren och talade om honom till alla dem, som i Jerusalem väntade förlossning.» — Luk. 2:38.

Hanna talade till sådana, som i Jerusalem väntade förlossning från det romerska oket, men som ej nödvändigtvis förstode, att en större befrielse forestod, för hvilken ett lösenspris måste betalas.

   5)  »Kristus, som har kommit såsom öfverstepräst . . .  (har) icke genom bockars och kalfvars blod utan genom sitt eget blod en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han vunnit en evig förlossning,» — Eb. 9:11, 12.

Aposteln talar här icke om sättet, på hvilket Kristus vann en evig förlossning och frihet, ej heller talar han om det pris, som betaltes.  Han hänför blott till den för Guds folk beredda förlossningen till frihet i det närvarande och tillkommande och icke till sättet, hvarpå den förvärfvades, innan Herren ingick i helgedomen, hvilket sätt bestod i hans invigning af sig själf till lösen för mänskligheten.

   6)  »Lofvad vare Herren, Israels Gud, att han har besökt och förlossat sitt folk.» — Luk. 1:68.

Af den föregående versen se vi, att detta är en profetia. Sådant, som ej ännu hade inträffat, beskrifves såsom om det redan hade skett. Endast det första steget till Israels förlossning var taget, och redan då talades därom på ett så fröjdefullt sätt, som om hela verket allaredan hade varit fullbordadt. Stället sager intet om, hur förlossningen skulle åvägabringas. Att detta skulle ske förmedelst erläggandet af ett lösenspris och upprättandet af Guds rike, det se vi af talrika andra skrifställen.

    7)  »Då detta begynner ske, resen eder upp och upplyften edra hufvud; ty då nalkas eder förlossning.» —Luk. 21:28. [455] 

Icke heller här names lösenspriset, som är villkoret för församlingens förlossning (befrielse), utan endast själfva för;pssmomgem.

   8)  »Varda rättfärdigade utan förskyllan af hans nåd, genom återlösningen (befrielsen) I Kristus Jesus.» — Rom. 3:24.

I dessa ord häntyder aposteln icke på lösepenningen utan talar blott om den befrielse, öfver hvilken Guds barn ha att glädja sig — för närvarande en tillräknad förlossning och omsider en full och verklig, som skall tillfalla dem i uppståndelsen. Aposteln behandlar saken från Guds ståndpunkt:  enhvar, som tror, blir fritt och utan villkor rättfärdiggjord, utan att han därvid är berättigad att åberopa sig på någon som helst förtjänst å sin sida.  Detta fullbordas genom den förlossning, som Gud har beredt i Kristus. I den nästföljande versen visar aposteln hur förlossningen verkställdes, i det han sager: »(Jesus) hvilken Gud har framställt till ett försoningsoffer (bokst.:  »en nådastol» eller  »ett nådemedel») medelst tron, genom hans blod (eng. öfv.:  »genom tron på hans blod» — d.v.s. på offret, på den lösen, som betalades för hela världens synder).»

   9)  »Ock vi själfva, som hafva andens förstling (församlingen), sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning (d.v.s. förlossandet af församlingen, Kristi kropp, som i sinom tid skall blifva förhärligad, liksom dess hufvud, Jesus, redan är det).» — Rom. 8:23.

Ingen hänsyftning är i denna vers gjord till det på Golgata betalade återlösningspriset.  Den talar uteslutande om församlingens förlossning, hvilken kommer att vara en följd af det på Golgata fullbordade återlösningsverket, en för lösenspriset förfärfvad välsignelse.

   10)  »Kristus Jesus, som har blifvit för oss till visdom från Gud och till rättfärdighet och till helgelse och til förlossning (befrielse).» — 1 Kor. 1:30.

Icke heller här är det fråga om det på Golgata [456] betalade lösenspriset.  Aposteln talar ej om en förlossning, som redan är skedd, utan om en som framdeles skulle komma.  Kristus är vår visdom i samma mån som vi åsidosätta vår egen vilja och endast låta hans vilja bestämma öfver oss, sålunda mottagande ett sundt sinnes eller förstånds ande och vandrande välbetänkt. Han är vår rättfärdighet, i det att han såsom vår representant utgaf sig själf till en lösen för alla och nu i sin rättfärdighet likaledes representerar alla, hvilka genom honom komma till Fadern. Han är vår helgelse så till vida, att vi på grund af hans förtjänst blifva af Fadern. Han är vår helgelse så till vida, att vi på grund af hans förtjänst blifva af Fadern antagna såsom (tillräknelsevis fullkomliga) lefvande offer, medan det i verkligheten är Krisiti kraft, verkande i oss, som iståndsätter oss att framställa oss som lefvande offer, att vandra i hans fotspår och uppfylla vårt förbunds förpliktelser. Han är vår förlossning — ty det faktum, att han åter lefver, han som af Guds nåd köpte oss med sitt dyra blod, är en garanti för, att äfven vi skola lefva, att  han i sinom tid skall från förgängelsens och dödens träldom frigöra sin församling, som han köpte med sitt eget blod. I denna vers är det fråga endast om befrielsen, icke om lösenspriset. Men dock har det sistnämndas erläggande gifvit honom rätten till att blifva hvarje människas visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning.

   11)  »Han har benådat (antagit) oss i den älskade.  I honom hafva vi återlösningen (förlossningen, befrielsen) genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom.» — Ef. 1:6, 7.

Aposteln åsyftar icke här återlösningen eller det på Golgata betalade lösenspriset.  Han talar däremot om vårt antagande hos Fadern och förklarar, at detta antagande eller godkännande grundar sig på något, som Fadern gjort för oss i den älskade, vår Herre Jesus, genom hvilkens blod (skuldoffret, lösenspriset) vi blifva befriade eller förlossade.  Satsens form visar tydligt, att aposteln ville säga, att vi blifva befriade från döds- [457] domen, straffet för synden, ty han förklarar denna befrielse såsom varande  »syndernas förlåtelse». Versens mening är därför denna:  Den Himmelske Fadern, som redan hade förutbestämt, att han skulle antaga en liten hjord af sådana, som skulle blifva söner med gudomlig natur och den förstfödde och högt älskade Sonens medarfvingar, tog äfven de steg, som voro behöfliga för att hans nådefulla afsikter med oss skulle kunna förverkligas. Han har antagit oss i den älskade; ty i den älskade, genom hans blod, genom hans offerdöd, blifva vi förlossade från Guds förbannelse och vrede, blifva våra synder förlåtna, blifva vi rättfärdigade. 

   12)  »Panten på vårt arf till den köpta egendomens förlossning (befrielse).» — Ef. 1:14.  En. öfv.

Den agendum, hvilken Kristus såsom människans ställföreträdare köpte genom offret för synderna, inbegriper mänskligheten i allmänhet eller så många, som vilja mottaga Guds gåfva på de i evangelium framställda villkoren, såväl som ock församlingen, Kristi brud.  Tiden för förlossningen är tusenårsrikets tidsålder.  Församlingen förlossas då först,  »bittida på morgonen». Äfven själfva jorden, som en gång var människans egendum, blef återköpt genom betalandet af lösenspriset.  Därför skall ock den befrias från den öfver densamma hvilande förbannelsen och blifva såsom en Herrens trädgård, ett paradis.  Priset är erlagdt, köpet är afslutadt, och förlossningen, försättandet i frihet, skall äfven komma på Guds bestämda tid. 

   13)  »I hvilken vi hafva återlösningen (förlossningen), syndernas förlåtelse.» —  Kol. 1:14.

Vi som tro ha alltid förlossning, d.v.s. syndernas förlåtelse, och äro därför försonade med Fadern.  Detta skriftställe handlar ej om vägen, på hvilken vår frihet förvärfvades, utan om det redan uppnådda resultatet.  Aposteln ignorerade dock ingalunda offret utan visar, att vår befrielse från syndens träldom grundar sig på förtjänsten af Jesu blod — hans död för våra synder, [458]  hans betalande af lösenspriset. — Jfr. det under 11 betraktade stället Ef. 1:6, 7. 

   14)  »Bedröfven icke Guds heliga ande, med hvilken I hafven blifvet beseglade til förlossningens dag.» — Ef. 4:30.

Icke heller här är det fråga om det på Golgata fullbordade återlösningsverket.  Likväl blef ingen genom delaktiggörelse af den heliga anden beseglad såsom Guds barn, förrän försoningsoffret fullbordats och dess förtjänst inburits i det allraheligaste samt mottagits af Fadern. Men nu måste de, som ha blifvit sålunda beseglade (med Guds ande eller sinne), se till, att de bibehålla detta insegel på sitt barnaskap; ty det (Guds sinne) är embryot till den dem lofvade gudomliga naturen. Detta embryo, andens förstlingsfrukt, är allt hvad som förlänas i det närvarande lifvet; för erhållandet af den gudomliga naturen i sin fullhet måste vi förbida Faderns bestämda tid, »förlossningens dag», tusenårsåldern.  Då skall det uppfyllas, som Skriften säger med hänsyn till Kristi brudförsamling: »Gud hjälper den, när morgonen gryr.» (Ps. 46:6.) Enhvar, som förlorar den heliga anden och dess insegel (det gudomliga sinnet), skall ingen del eller lott få i den första uppståndelsen på morgonen af den dag, då full förlossning skall ske från syndens och dödens välde.

   15) »Därför är han medlare för ett nytt förbund, på det att, sedan död har skett til återlösning (förlossning, befrielse) från öfverträdelserna under det förra förbundet, de kallade skulle få det eviga arfvets löfte.» — Eb. 9:15.

För Israel betydde Jesu död mer än för hedningarna, nämligen ej endast återlösning från Adams öfverträdelse och det däraf följande straffet, döden, utan äfven förlossning från den förbannelse eller det straff, som hvilade öfver detta folk, till följd af att det icke uppfyllt lagförbundets villkor.  Israel stod under en tvåfaldig förbannelse, och likaledes är dess förlossning tvåfaldig. [459] 

   16)  »Andra hafva blifvit lagda på sträckbänk och icke velat mottaga befrielsen, på det att de skulle få en bättre uppståndelse.» — Eb. 11:35.

På detta ställe har meningen hindrat öfversättarne från att oriktigt återgifva ordet apolutrosis med  »äteåterlösning», såsom de gjort på några af de ofvan anförda ställena.

I Gamla testamentet är ordet gaal återgifvet med »förlossa» och »lösa (ösköpa)» samt dessa ords härledningar.  Vi anföra blott några exempel:

   »Jag vet, att min förlossare lefver.» — Job 19:25.

   »Gud, den Högste, var deras förlossare.» — Ps. 78:35

   »Han som förlosser ditt lif från grafven.» —Ps. 103:4.

  »Någon af hans bröder må lösa (lösköpa) honom; eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa (lösköpa) honom . . . eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själf lösa (lösköpa) sig.» — 3 Mos. 25:48, 49.

   »I hafven blifvit sålda för intet; så skolen I ock utan penningar blifva lösköpta.» —  Es. 52:3; jfr. 1 Pet. 1:18. 

   »Såsom en förlossare (återlösare) kommer Herren för Sion.» — Es. 59:20. 

Vi ha anfört alla dessa ställen ur Nya testamentet under hänvisande till grundtexten därför, att grekiska ord, som betyda  »förlossa (befria, försätta i frihet)» och alls icke åsyfta återlösningsverket på Golgota, på nagra ställen i våra vanliga bibelöfversättningar äro återgifna med »återlösa», och emedan sådana, som förneka, att Jesu offerdöd var ett köp, begagna sig af dessa oegentligheter i öfversättningen för at finna stöd för sina falska påståenden, nämligen att återlösning, friköpning och liknande uttryck ingenstädes betyda något annat än orden förlossning, befrielse etc. En riktig öfver- [460] sättning af de ifrågavarande grekiska orden visar dock på det allra tydligaste, att ordet  »återlösning» (friköpning) uttrycker ett helt annat begrepp än ordet »förlossning» (försättande i frihet).  Vi ha bevisat, att den heliga anden genom författarne till Nya testamentets skrifter i många fall på det otvetydigaste sätt betygat, att människosläktets återlösning var ett köp, som bestod däri, att ett tillfyllestgörande lösenspris erlades. Däraf kunna Guds barn med visshet veta, att upphäfvandet af syndens straff (dödsstraffets upphäfvande förmedelst ett återuppväckande) icke var någon kränkning af rättvisans gudomliga lag utan i full öfverensstämmelse med densamma, enär dess kraf hade blifvit tillfredsställdt, i det att en syndfri, som icke hade förverkat sitt lif, dog för syndarne, som hade förverkat sitt lif.  Guds kärlek och rättvisa samverka i full öfverensstämmelse. Gud har själf på grund af dessa sina egenskaper åvägabringat det stora lösenspriset, med hvilket mänskligheten och jorden återköptes från döden och förbannelsen. Guds barn kunna fördenskull vara trygga och känna sig förvissade om, att kärlek och rättvisa skola regera världsalltet för all framtid, att förbannelsen, Guds vrede, skall borttagas från enhvar, som genom Jesus, Medlaren, kommer till harmoni med Gud, men att den, som icke vill låta försona sig, skall uppslukas af den andra döden; ty »Guds vrede förblifver öfver honom». — Apg. 3:23; Joh. 3:36; Upp. 22:3.

För de återlösta själfva är det gifvetvis alldeles likgiltigt, på hvilket sätt Guds kärlek och rättvisa åstadkom våra synders förlåtelse. För människorna är denna förlåtelse, hur den än åstadkommits, alltid en fri gåfva, en skänk, som vi endast då kunna erhålla, när vi mottaga den som en sådan. Vi kunna icke köpa den, icke gifva Gud någon betalning för den.

När den nu är en fri gåfva, hvarför bemöda vi oss då om att göra någon undersökning angående densamma?  Hvarför är Herren angelägen om att uppenbara för oss, att gåfvan blifvit köpt åt oss för ett pris Jesu död? Hvarför betonar Skriften så starkt, att Jesu död var just det pris — det fulla priset, hvarken mer eller mindre —, som måste betalas för våra synder? Allt dett sker därför, att Gud, genom den inblick han låter oss få i sin kärleksplan, vill upplysa oss och göra det möjligt för oss att lära känna honom och hans lagar samt deras underbara samverkan. Vi böra äfven förstå, att Gud hvarken tar tillbaka eller lämnar åsido sin dom öfver synden, att han aldrig betraktar synden säsom tillåtlig eller ens ursäktlig. Vi böra därför vara fullt förvissade om att hans rättvisa är evigt oföränderlig, att till och med hans kärlek icke får hindra hans rättvisa från att till fullo utkräfva sina fordringar, att den enda väg, på hvilken den öfver syndarne fällda dödsdomen kunde upphäfvas, bestod däri, att rättvisans kraf uppfylldes genom erläggandet af en lösepenning, genom betalandet af skulden. Adam, människosläktets förste representant, hade syndat, hade blifvit dömd till döden och hade dött.  Intet hopp återstod för människan, såvida icke Guds kärlek och barmhärtighet komme att anskaffa en borgesman eller ställföreträdare för Adam. Och denne ställföreträdare måste, såsom vi sett, vara af samma natur som Adam, måste ha mänsklig natur och måste vara lika fri från synd, från börbannelsen och Guds vrede, lika fullkomlig, oskyldig och skild från syndarne samt lika välbehaglig för Gud som Adam var före sin öfverträdelse. 

Därför blef vår Herre Jesus kött — (icke syndigt kött) men fullkomlig (helig), oskyldig, skild från syndarne (kap. 3). Därför var människan Kristus Jesus en fullkomlig människa, fullkomligt jämbördig med den förste Adam, en reproduktion af den första människan, och sålunda var han den rätte till att blifva vår återlösare, vår lösen, för att utgifva sitt lif och alla sina rättigheter såsom människa til återköpande af Adam och hans släkte, som hade förverkat sitt lif och sina rättigheter såsom människor. Människan Kristus Jesus invigde, uppoffrade [462] eller uppgaf för människosläktets skull allt hvad han hade. Det se vi klart af hans lära.  Han är den man, som fann en skatt i en åker, och som gick bort och sålde allt hvad han hade och köpte den åkern.  (Matt. 13:44.) Åkern sinnebildar såväl mänskligheten som jorden.  (Ef. 1:14.) Där såg vår dyre Herre en skatt; han såg med profetiskt öga resultatet af återlösningsverket, mångas befrielse från förgängelsens och fördärfvets fjättrar till Guds barns fulla frihet — församlingens i närvarande tidsålder, och alla öfriga värdigas i nästa tidsålder. För denna skatts skull köpte han åkern.  Och med blicken fäst på resultatet af lösensprisets erläggande samt af det vid tusenårsålderns slut fullbordade försoningsverket sager profeten angående vår Herre Jesus:  »Af den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så blifva mättad.» (Es. 53:11.)  Jesus var fullkomligt näjd och villig att  utgifva sitt lif och allt hvad han då hade för att köpa världen.

Hvilken  lösen  betaltes  för  människan?

Hvad Herren Jesus nu än gjorde för oss, hvad han än betalte i vårt ställe, hvad han än utgaf, i det han dog, så måste det fullständigt motsvara det, hvartill människan var dömd, enär det var en lösen för alla, entillfyllestgörande ersättning. Jesus gick ej till evig pina.  Detta är ett otvetydigt vittnesbörd om att evig pina icke är det af den store Domaren bestämda straffet för synden. Nej, läran om ändlös pina är en stor lögn, som Satan lyckats få en stor del af den förblindade mänskligheten till att tro på. Så säkert som det, hvilket Jesus i människans ställe led, var det fulla straff, som människan eljest hade måst lida, likaså säkert är det, att Gud aldrig hotat människan med ändlös pina, ej heller tilltänkt eller dömt henne därtill.  Enhvar, som erkänner Guds vittnesbörd, tror, att  »Kristus dog för våra synder», att han   »dog, den rättfärdige för de orätt- [463] färdiga för att föra oss till Gud», att »han är försoningen (tillfyllestgörelsen) för våra (församlingens) synder, men icke allenast för våra utan ock för hela världens»; att  »Herren lät allas vår missgärning drabba honom», att  »näptsten var lagd på honom, att vi måtte få frid, och genom hans sår (det, som han led i vårt ställe — själfförsakelse allt intill döden) blifva vi helade».  — 1 Kor. 15:3; 1 Pet. 3:18; 1 Joh. 2:2; Es. 53:5, 6.

Hur förnuftsenliga och samstämmiga äro icke dessa Skriftens vittnesbörd, och hur själfmotsägande och skriftstridiga äro icke Satans förespeglingar, hvilka kommit till oss såsom ett arf från mörkare tider, och hvilka ännu nästan allmänt betraktas som sanning!

 Skriften lär, att  »syndens lön är döden», och att »den själ som syndar, hon skall dö»  (Rom, 6:23;  Hes. 18:4); och den visar oss äfven, hur fullständigt denna vedergällning undanröjts för oss, i det den förklarar, att  »Kristus har dött för våra synder, enligt skrifterna», och att han har blifvit  »uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull». — (1 Kor. 15:3;  Rom. 4:25.) Hans död var betalandet af lösenspriset, men denna betalning gjorde oss icke rättfärdiga. Först måste vår Återlösare frambära för Fadern detta lösenspris till godo för oss; och detta gjorde han, när han uppfor till himmelen för att där å våra vägnar framträda inför Gud. Där och då var det han gjorde sitt återlösningsoffers förtjänst gällande för oss.  Således kommer rättfärdiggörelsen som ett resultat  1) af lösensprisets erläggande och  2) dess tillämpande på alla de människor, som komma att tro på Jesus och lyda honom. Vår dyre Herres uppståndelse och himmelsfärd voro alltså nödvändiga för att hans offerdöd skulle komma oss till godo.

»Utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse (för synd).»  (Eb. 9:22.) Under hela den judiska hushållningen eller lagförbundets tid höll Gud på att inpägla i judarnas medvetande detta drag af sin lag, i det han anordnade offer af oxar och bocker — icke därför att dessa offer [464]  någonsin kunde borttaga synder, utan på det att de i sinom tid måtte blifva kända och förstådda såsom förebilder af bättre offer, genom hvilka synder utplånas. Uttrycket  »blodsutgjutese» betecknar helt enkelt död, uppgifvande af lifvet, ehuruväl tanken på en offerdöd äfven antydes i detta uttryck i motsats till den s. k. naturliga (oblodiga) döden — änskönt i verkligheten ingen död är naturlig för människan. För henne är det naturligt att lefva, ty hon bestämdes därtill. Människans död är ett våld mot hennes egen natur och härrör från öfverträdelsen, för hvilken hon fick döden, »förbannelsen», till straff.

Den gudomliga rättvisans kraf skulle ha blifvit lika fullt tillfredsställdt äfven om judarna hade dödat Jesus på något annat sätt. Det som ovillkorligen fordrades var, att ett oskyldigt (oförverkadt) lif skulle utgifvas såsom lösen för ett syndbesudladt (förverkadt) lif. Lösenspriset skulle ha blifvit betaldt äfven om Jesu kropp icke sårats och hans blod icke bokstafligen utgjutits. Straffet för synden är döden, tillvarons upphörande. Så snart Jesus lidit detta, var straffet tillfullo aftjänadt. Att han dog korsdöden, och att hans sida öppnades med spjut, berodde på andra orsaker.

Att blodet rann ned på jorden vid offeraltarets fot betydde, att icke blott mänskligheten utan äfven själfva jorden blef återlöst och bestänkt med blod (symbol af rening). Att Jesus skulle utstå den smälek och skymf, som det innebar att blifva offentiligt korsfäst såsom en förbrytare, var nödvändigt, emedan den himmelske Fadern  hade beslutat, att Jesu lydnad skulle ställas på det allra strängaste prof. Han blef icke blott pröfvad i fråga om sin villighet att blifva människa, utan äfven hurvida han var villig och beredd att dö såsom människornas lösen, ja, om han var villig att lida den allra största smälek, för att han sålunda måtte på det mest obestridliga sätt ådagalägga sin värdighet till att blifva af sin Fader på det allra högsta upphöjd. [465]

Aposteln framställer saken i detta ljus. Ty sedan han beskrifvit, hur Logos lämnade sin himmelska härlighet för vår skull och blef människa, fortsätter han: »Och i åthäfvor funnen såsom en människa; han ödmjukade sig själf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Därför har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn (den äretitel), som är öfver alla namn» — Faderns namn eller titel undantagen. — Fil. 2:8, 9.  Jfr 1 Kor. 15:27

Hvarje skriftställe, som talar om rättfärdiggörelse genom tro, om vårt rättfärdigande genom Kristi blod etc., är ett vittnesbörd som bekräftar det ofvan sagda, nämligen att  »Gud försonade i Kristus världen med sg, icke tillräknande dem deras öfverträdelser» utan läggande dessa på  »honom, som för dem har dött och uppstått».  (2 Kor. 5:19, 21; 1 Tess. 4:14; 5:10.) Syndarens skuld blef öfvertagen af Återlösaren, som betalte det  fulla priset för våra sculders utplånande, på det alla, som komme att trakta efter rättfärdighet, måtte på grund af hans offers förtjänst kunna blifva räknade såsom rättfärdiga.  (Rom. 5: 17-19.) Det sakförhållandet, att vi behöfde blifva rättfärdiggjorda, bevisar, att vi voro orättfärdiga och onda i Guds ögon. Att människor icke genom gärningar kunde rättfärdiggöra sig själfva, det bevisas klart af Israels erfarenheter under lagförbundet; de bevisa, att det onda eller syndern vidlåder den fallna mänskliga naturen. Därför var det nödvändigt, att vi blefvo återlösta genom en annans — en syndfri återlösares — förtjänst och offer.

Verkligt rättfärdiggjorda eller fullkomliga blifva vi icke i detta lifvet utan endast tillräknelsevis, då vi tro på Kristi rättfärdighet och hans ställföreträdande offer samt tillägna oss dess värde såsom en fri gåfva. Öfverallt i Skriften är vår Återlösares makt till att rättfärdiggöra oss framställd såsom ett resultat af hans offer i vårt ställe. Att våra egna gärningar icke kunde rättfärdiga oss eller göra oss välbehagliga inför Gud, läsa [466]  vi i Gal. 2:16; Rom. 3:27, 28. Att lagen ej kunde göra dem rättfärdiga, som voro ställda under densamma, se vi af Gal. 5:4; Rom. 3:20. Att endast tron på det af Kristus fullbordade verket kan rättfärdiggöra, visas i Gal. 2:17; 3:13, 14; Rom. 4:24, 25 etc.

Åtskilliga andra skriftst tala mer eller mindre tydligt om vår tvagning och rening från synd.  Dessa ställen stödja allesammans läran om lösenspriset, i det de beteckna Kristi blod d. ä. Kristi offers förtjänst säsom reningsmedlet, genom hvilket vi blifva renade. — Se Joh, 1:7; Upp. 1:5; 1 Kor. 6:11; 2 Pet. 2:22; Tit. 3:5; Eb. 9:14; 1 Pet. 1:19.

Rättfärdiggörelsen framställes i bildspråk såsom en klädnad af rättfärdighet, af rent, hvitt linne, med hvilken Herren öfverskyler felen och ofullkomligheterna hos alla dem, som han antager på grund af deras tro på hans dyra blod. All egen rättfärdighet, som vi söka att skaffa oss genom vår egenkraft i stället för genom Kristi förtjänst, kallas i bildspråk  »en befläckad klädnad». (Es. 64:6.) Sant är ju, att vissa ställen tala om våra bemödanden att vara rättfärdiga, att lyda Guds befallningar, och beteckna dem såsom ett reningsverk, som måste fortgå under hela vårt kristna lif på jorden. Sålunda talar aoposteln om att vi äro »till kroppen tvagna med rent vatten», och att församlingen renas  »i vattnets bad, genom ordet (sanningen)». Dessa ställen visa, hur våra hjärtan renas, hur köttets orenhet aflägsnas. Det är ett arbete, som tar i anspråk alla dagar af vårt lif på jorden. Men allt detta renande af våra tankar, ord och gärningar, dessa bemödanden om att så mycket som möjligt bringa vår kropp till underdånighet under Guds vilja i Kristus, grundar sig på vårt förut skedda mottagande af Kristus och på vår rättfärdiggörelse förmedelst tron på hans blod. Ty Bibeln lär, att från det ögonblick, då vi mottaga Kristus, äro alla våra fel och ofullkomligheter så att säga dolda för Herrens ögon genom förtjänsten af försoningsoffret, som Jehovas god- [467] het och nåd åvägabringat, som vi kunna tillgodogöra oss nyttan af genom att tro på detsamma.  Enär endast det, som är fullkomligt, kan antagas af Gud, och enär vi, hur mycket vi än anstränga oss och rena oss, likväl alltjämt äro ofullkomliga, så är det klart, att vårt antagande af Fadern möjliggöres endast därigenom, at vi, bildligt taladt, blifva inhöljda i Kristi rättfärdighets klädnad, att hans fullkomlighet tillräknas oss.  Sålunda blifva vi först benådade (antagna) i den älskade (Ef. 1:6,) och sedan tillhör det oss att dagligen bevisa vår kärlek till rättfärdigheten, vår önskan att behaga Herren genom att eftersträfva helighet (fullkomlighet).

Hur ofta hänvisar icke Skriften till Jesus såsom vårt syndoffer, såsom »Guds Lamm, som borttager världens synd!  (Joh. 1:29.) Alla de  i lagen föreskrifna offren, allt blod, som utgöts på Israels altaren, pekade framåt på det stora syndoffret, som skulle slaktas för oss; ty kalfvars och bockars blod kunde aldrig borttaga synd; det kunde endast det motbildliga offret, »det dyrbara blodet». — Se vidare Eb. 9:12, 10:10;  Ef. 5:2; 1 Kor. 5:7; 1 Pet. 2: 22, 24; 2 Kor. 5:21.

Att detta offer gafs för församlingen och för alla människor, det betygar Skriften på det tydligaste. Af Guds nåd smakade han (Jesus) döden för alla, den rättfärdige för de orättfärdiga, för att föra oss till Gud, för att bereda för oss och alla människor en väg, på hvilken vi skulle kunna återvända till den himmelske Fadern, till att blifva försonade med honom — en väg, på hvilken vi skulle kunna återvinna det eviga lifvet, som är Faderns nådegåfva till alla, hvilka äro hans sanna barn. — Se 1 Tess. 5:10; Rom. 5:8; 1 Kor. 15:3;  2 Kor. 5:14, 15; Joh. 10: 15; 11:50-52; 1 Pet. 2:24; 3:18. 

Att det var människan Jesu Kristi död, hans blod, som garanterade oss befrielse från synd och död, är så klart och otvetydigt betygadt i Skriften, att det kan förnekas endast af sådana, som forkasta tron på Bibelns [468]  Gudomliga inspiration eller förvränga skrifterna  (2 Pet. 3:16) eller »formals Guds ord». — Se 1 Pet. 1:2; Apg. 4:12; 20 28;  Upp 5:9; 1:5; Rom. 5:9; Eb. 13:12.

»I ären dyrt köpte.» Genom hvem?

Af  hvem?   Hvarför?

»I ären dyrt köpte;  blifven icke människors trälar.» — 1 Kor. 7:23.

»Du har köpt oss åt Gud med ditt blod.» — Upp. 5:9.

»Bland eder skola finnas falska lärare, som skola insmyga fördärfliga partier, förnekande till och med den Herre, som har köpt dem.» — 2 Pet. 2:1.

Då nu Bibeln så tydligt lär, att människan har blifvit köpt, och därtill (såsom det grekiska ordet agorazo visar) att hon blifvet köpt på samma sätt, som man verkställer ett offentligt köp, så framställa sig nu för oss följande frågor:  1) Hvem har köpt människan?  Af hvem blef hon köpt?  3) Hvarför köptes hon?

   1) Den första frågan är lätt besvarad. Den heliga skrift betecknar Herren Jesus Kristus själf såsom köparen och betygar att priset, genom hvars erläggande köpet verkställdes, var hans blod, hans lif, som han, människan Kristus Jesus, utgaf i döden för alla.

   2) Af hvem köptes människan? Sanningens motståndare fråga hånfullt, om det var från djäfvulen som Jesus köpte oss. De kunna ej tänka sig någon annan, som priset kunde betalas till; ty enhvar, som förkastar läran om lösepennngen, kommer till falska slutsatser och kan ej tro, att Gud kunde kräfva en sådan uppgörelse, utan de tro fastmer, att Gud alltid sökt förvärfva människans gemenskap, och att han alltid har gjort allt hvad han förmått för att åvägabringa människans försoning och sålunda befria henne från synd och död. Därför kunde Gud, mena de, icke fordra, att ett lösenspris skulle betalas, innan han kunde försätta människan i frihet. Vi anse, att allt detta är helt och [469] hållet stridande mot Bibeln. Skriften lär visserligan, att Gud är kärleken, och att han har förbarmande med syndaren; men den lär också, att Gud är rättfärdig, och att människan, sedan hon blifvit rättvist dömd, icke rättvisligen kunde blifva befriad från denna dom på något annat sätt än genom betalandet af en lösen för henne.

Skriften likställer visserligen dödsstraffets påläggande med djäfvulens  herravälde, i det den sager: »Då nu barnen hafva samma kött och blod (den mänskliga naturen), blef ock han desslikes däraf delaktig, på det att han genom döden skulle tillintetgöra den, som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen»  (Eb. 2:14), och i det den benämner djäfvulen denna världens furste. (Joh. 14:30.)  Men ingenstädes lär Skriften, att djäfvulen har nägon rätt till denna härskarmakt. Tvärtom, den betecknar Satan såsom en inkränktare och maktrånare, som med tillhjälp af människans fallna natur förblindar hennes sinne och förstand för gudomliga ting, bedragande henne och görande henne till sin slaf förmedelst okunnighet, öfvertro och hennes egna svagheter. Satan är syndens upphofsman, och därigenom har han fått döden i sitt våld. Hade människorna aldrig syndat, så hade Satan aldrig kunnat utöfva något herravälde öfver dem. På grund af uppsåtlig synd blef Adam utstött från Guds ynnest; men först senare, när mänskligheten tydligt visade, att den icke ville fråga efter Gud eller tänka på honom, öfverlämnade han dem åt alla slags fördärfliga luster.  (Rom. 1:28.) Mer än en inkräktares rätt öfver mänskligheten, mer än ett genom synden möjliggjordt herravälde har Satan ej att åberopa sig af. 

Då nu en gång den domen blifvit fälld öfver människan: »Döende skall du dö». tillstaddes Satan och hvilka som helst andra onda krafter att göra sitt till för verkställandet af denna dom. Dålunda använder Gud sig stundom af onda andars vrede och stundom af människors vrede för att genomföra sina [470] underbara planer, och detta gör han på ett sådant sätt, att de ondas vrede länder honom till pris.  (Ps. 76:11.)  Men Gud har aldrig erkänt Satan såsom människosläktets rättmätige ägare.  Släktet var Guds skapelse; det hade honom att tacka för allt sitt goda, och endast emedan det icke erkände och lydde honom, hemföll det under Guds förbannelse, dödsdomen, ovärdigt som det då var till allt vidare lif.  Och under denna förbannelse står släktet än i dag.

Det var gudomlig rättvisa som fällde dödsdomen öfver våra första föräldrar.  Gudomlig rättvisa är det som ännu kvarhåller hela släktet i dödens fängelse.  Det gifves intet hopp om befrielse, om nytt lif för någon, utom genom den af Kristus Jesus verkställda återlösningen.  Då det således var den gudomliga rättvisan, som förklarade människans lif förverkadt, så måste ock lösenspriset betalas till den gudomliga rättvisan, om den skyldige, Adam och det jämte honom fördömda släktet, skulle kunna befrias från skuld och straff.

Så gärna Satan än hade velat utöfva sin makt öfver människorna, skulle han dock aldrig ha kunnat göra det, om det icke hade tillstadts honom af den högste domaren, Jehova.  Och Jehova skulle aldrig ha tillstadt, att dödens stora nöd fått komma öfver människorna, vare sig genom Satans förmedling eller på annat sätt, om den icke hade varit det rättvisa straffet för synden, för öfverträdandet af Jehovas lag.  Satans makt är i likhet med bödelns en tilldelad makt.  Bödeln är blott en tjänare, som har att verkställa de straff, hvilka de af den öfversta statsmakten gifna lagarna föreskrifva.  Så är ock Satan en den gudomliga lagens tjänare, som för en bestämd tid tillåtes verkställa den öfver människorna hvilande dödsdomen.

Om vi skulle betala lösen för en fånge, så skulle vi icke erbjuda densamma till fångvaktaren eller bödeln utan till domstolen, hvars utslag gjort lösepenningen [471] behöflig.  På samma sätt kunde lösen för synden ej betalas till den makt, som fördömde synden, fastställde straffet och förordnade om den skyldiges afrättning — alltså till Gud, allas domare. 

Till denna slutsats leder oss vårt sunda förstånd.  Betkräftar nu Skriften denna slutsats?  Säger den, att Kristi offer gafs åt Gud eller åt Satan?  Vi finna det allra tydligaste svar på frågan, när vi betrakta de förebildliga offren i judiska tidsåldern, hvilka voro en skugga af det bättre offer, som borttar världens synder.  De blefvo alla offrade åt Gud af prästen, som förebildade vår Herre Jesus. — Se 3 Mos. 4:3, 4, 24, 27, 31, 34, 35;  5:11, 12;  9:2, 6, 7;  2 Mos. 30:10;  2 Krön. 29:7-11, 20-24.

Dessa vittnesbörd utgöra ett fullt tillräckligt och tydligt svar på frågan.  Men skulle någon önska ännu fler vittnesbörd, hänvisa vi till apostelns direkta ord:  »Om blod af bockar och oxar . . . helgar till köttets renhet, huru mycket mer skall icke Krsiti blod, hvilken genom evig ande har offrat sig själf utan vank åt Gud  . . .  och därför är han medlare för ett nytt förbund.»  — Eb. 9:13-15, 26;  jfr 7:27; 10:4-10, 12, 20;  Ef. 5:2; Tit. 2:14;  Gal. 1:4; 2:20; 1 Joh. 3:16; Joh. 1:29; 1 Pet. 1:19; 1 Kor. 10:20; Rom. 12:1

Dessa ställen oöfvertyga oss sålunda fullståndigt om skriftenligheten af den läran, att Gud fordrade och mottog Kristi död såsom lösenspriset för människan.

   3)  Hvarför blef människan köpt?

Emedan de gudomliga egenskaperna rättvisa, kärlek, vishet och makt äro mycket ofullkomliga hos oss fallna och ofullkomliga skapelser, är det svårt för många af oss att kunna fatta, hur det kunde vara nödvändigt att Gud skulle fordra och mottaga en lösen.  Enhvar, som ej med sitt förstånd kan fatta denna gudomliga metod, gör väl uti att likväl mottaga det gudomliga ordets vittnesbörd och icke låta sig hindras däraf, att han icke förmår finna fullt tillfredsställande svar på alla  »hvarför».  Dock vilja vi här [472]  framställa några tanker, som torde kunna hjälpa några att förstå ämnet.

Hos oss såsom fallna, ofullkomliga skapelser stå egenskaperna vishet, kärlek, rättvisa och förmåga alltjämt i mer eller mindre skarp inbördes strid.  Hos den himmelske Fadern däremot äro dessa egenskaper alltid i öfverensstämmelse med hvarandra.  Först öfverskådade Visheten fältet och framlade den bästa planen för mänsklighetens frälsning, en plan som Kärleken, Rättvisan och Makten biföllo.  På Vishetens yrkande ställdes människan strax under en lag, hvars öfverträdande skulle ha dödsstraffet till följd, ett straff, som består i förlust af tillvaron och i hela den rad af lidanden, som föregå och äro förknippade med döden.  Visheten visste, att människan, som saknade erfarenhet, skulle falla, men dess yrkande rättfärdigades dock därigenom, att människan på detta sätt komme att få inhämta värdefulla lärdomar.  Den utstakade vägen, som den gudomliga försynen skulle gå, och som vi nu se den uppenbarad i Skriften.

Så snart människan hade fallit, trädde Rättvisan fram och förklarade henne vara en rebell, skyldig till döden, och dref henne ut ur Eden, bort från den för henne beredda lifskällan, och öfverlämnade henne åt Satan, på det hon skulle blifva hemsökt med svårigheter och slutligen lida det fulla straffet för sin öfverträdelse —  »döende skall du dö».  Medan nu Rättvisan sålunda handlade med människan, var Kärleken icke likgiltig, men den var maktlös, och det af två orsaker:  å ena sidan kunde den icke komma i strid med Rättvisan, kunde icke förhindra straffets verkställande, icke befria människorna från Rättvisans våld, emedan Rättvisan är den gudomliga styrelsens grundval, och å andra sidan kunde Kärlekan icke då betala återlösningspriset, emedan detta skulle ha varit stridande mot den frälsningsplan, som Allvisheten redan hade utstakat.  Sålunda måste den gudomliga Kärleken och Makten hålla sig tillbaka för en tid; de kunde icke strax hjälpa människosläktet utan [473] måste låta Rättvisan ha sin gång och måste samtycka till att Visheten tillät Rättvisan att under sex tusen år handla med mänskligheten, hvilket för densamma innebar suckan, lidande och död. I öfverensstämmelse härmed inskränkte sig Kärleken till att tala tröst till människan och undervisa henne genom att skänka henne löften och anordna förebildliga offer, hvilka belyste det sätt, hvarpå Kärleken en gång, på den af Visheten förutbestämda tiden, skulle verkställa människans räddning. Kärleken inväntade sålunda tåligt rätta stunden, då den under Vishetens ledning skulle få handla och senare äfven kunna kalla Makten till sin hjälp.

Denna stund, då Kärleken kunde ingripa, kom slut­ligen, när tiden var fullbordad (Gal. 4:4), när Guds bestämda tid var inne (Rom. 5:6), då Gud sände sin Son såsom människan Kristus Jesus, på det att han af Guds nåd (godhet) skulle smaka döden för alla. (1 Tim. 2:5; Eb. 2:9.) Icke förrän då hade Guds Kärlek blifvit uppenbarad för mänskligheten, ehuru den också förut alltjämt hade förefunnits, såsom vi läsa: »Gud bevisar (uppenbarar) sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare.» — 1 Joh. 4:9; Rom. 5:8.

Genom att den gudomliga Kärleken i öfverensstäm­melse med Guds lag ingrep och tillfredsställde denna lags fordran, undgick den att komma i strid med den gudomliga Rättvisan. Kärleken försökte ej att motsätta sig Rättvisans dom eller få den upphäfd eller ens förmildrad, utan den anskaffade en borgesman, en ställföreträdare, som betalte lösepenningen för mänskligheten. Genom att taga på sig det af Rättvisan ådömda dödsstraffet, gjorde Kärleken mänskligheten fri från Adams skuld, från förbannelsen, från döden. Detta var en lika stor triumf för Kärleken som för Rättvisan. Kärleken triumferade i det den erbjöd Rättvisan återlösningspriset, Jesus, och Rättvisan blef sålunda tydligt uppenbarad såsom varande den beståndsdel i Guds karaktär, hvilken [474] åt hans anordningar och straffbestämmelser förlänar deras fulla kraft.

Dock är Kärlekens triumf ännu ej fullständig. Väl har den åvägabringat återlösningen, men den skall göra mer: den skall åvägabringa en återställelse för alla människor, som efter gjorda erfarenheter vilja vara Gud lydiga och hans lag undergifna. Men liksom Kärleken i enlighet med den gudomliga Vishetens bestämmelse väntade under mer än fyra tusen år, innan den bringade återlösningsoffret och betalte skullen, så väntar den åter nära två tusen år, innan den får börja återställelseverket. (Apg. 3:19-21.) Visheten har dock tillstadt, att Kärleken under denna tid får utöfva sig själf på eller för en särskild klass, den lilla hjorden, evangelieålderns utvalda — på det den från de återlösta måtte uttaga ett folk för hans namn, Kristi brud och medarfvinge, församlingen.

Nödvändigheten af att Kristus skulle återköpa släktet låg i den omständigheten, att den förste Adam sålde sig själf och sitt släkte till synden (och dess lön, döden) genom olydnad. (Rom. 7:14; 5:12.) Därför behöfde han återköpas från syndens träldom; och betalandet af lösepenningen var nödvändigt, innan någon. kunde befrias från straffet eller på nytt begynna försöka att bevisa sig värdig evigt lif.

Men låt oss nu söka få en öfverblick af detta köp i hela dess storhet. Detsamma gjorde vår Herre Jesus ej blott i teorien utan i verkligheten till släktets ägare, härskare och fader, enär han ju betalte priset för dess återlösning. När han verkställde detta köp, intog han den förste Adams plats, hvilken en gång hade sålt släktet. Liksom Adam genom sin öfverträdelse, i själftillfreds­ställelse, i olydnad mot Gud, sålde släktet, så köpte människan Kristus Jesus detsamma genom att uppoffra sig själf i lydnad för Faderns vilja, genom att utgifva sig själf såsom ett fullgiltigt lösenspris för Adam. Härom säger Skriften: »Fördenskull har Kristus både dött och åter blifvit lefvande och uppstått, att han skall vara en Herre öfver både döda och lefvande.» (Rom. 14:9.) [475] Genom sin offerdöd förvärfvade Jesus rätt och makt till att behandla människorna såsom sina egna barn, emedan han genom densamma själf frigjort dem från det gudomliga domsutslagets förbannelse.

I denna mening är det Herren Jesus har blifvit den andre Adam, ty han har nu trädt i den förste Adams ställe, blifvit ett nytt hufvud (en ny utgångspunkt eller upphofsman) för släktet, som han förvärfvade sig genom utgifvandet af sitt eget lif. Men enär det var människan Kristus Jesus, som utgaf sig såsom lösenspris, så kunde det icke vara människan Kristus Jesus, som skulle vara släktets fader. Människan Kristus Jesus utgaf allt hvad han hade såsom lösen för människan Adam och hans släkte, ett lif af precis motsvarande värde, en människa för en människa. Adams släkte, som vid tiden för hans öfverträdelse ännu ej var födt, blef icke domfällde direkt utan indirekt; så behöfde det icke heller friköpas direkt, utan ett indirekt återlösande var tillräckligt. En ofödd säd i människan Kristi Jesu länd utgjorde det motsvarande lösenspriset för Adams säd, hvilken ännu var ofödd, när han begick öfverträdelsen.

Lösenspriset togs ej tillbaka.

Såsom vi redan sett, lär Skriften tydligt, att Jesus blef dödad till köttet men åter lefvandegjord i anden; såsom människa blef han dödad, men han uppstod från de döda såsom ett andeväsen af den högsta ordningen, den gudomliga naturen. Sedan han hade fullbordat det verk, för hvar skull han blef människa, och sedan han hade löst sin uppgift på ett för Fadern välbehagligt sätt, blef han uppväckt från de döda samt upphöjd till utomordentlig ära och härlighet, högt öfver alla änglar, furstadömen och väldigheter och öfver hvarje namn, som nämnes.

Icke heller skulle Jesus ha kunnat blifva uppväckt från de döda såsom människa och likväl lämnat vårt lösenspris kvar i Rättvisans händer. För att Adam [476] och det i honom fördömda släktet skulle kunna frigöras från dödens dom och fängelse, var det nödvändigt, ej blott att människan Kristus Jesus skulle dö, utan ock att han skulle förblifva död, såsom lösenspris för oss i all evighet.

Om vår Herre Jesus hade uppstått såsom en människa, skulle detta ha inneburit två olyckor för det första, att vårt lösenspris blifvit återtaget, och att vi fortfarande varit hemfallna under dödsdomen liksom förut; för det andra hade det inneburit, att Jesus för all evighet hade gått förlustig den högre natur, som han hade lämnat för att blifva människa och kunna vara vår återlösare; hans lydnad allt intill döden skulle i så fall haft till följd, att han för all framtid blifvit förnedrad från den högre andliga naturen till den lägre mänskliga. Men i Guds föranstaltningar förekomma inga sådana orimligheter. Jesus förnedrade sig själf och blef människa samt utgaf sin mänsklighet såsom lösenspris för det fallna släktet, och till belöning för hans därvid ådagalagda trohet och lydnad fick han af den himmelske Fadern ej blott tillvaro på nytt såsom medvetet väsen, utan han fick äfven en ny natur, som icke blott var högre än den mänskliga utan till och med högre än den, hvilken han före sitt människoblifvande hade; han erhöll den gudomliga naturen med dess oöfverträffliga egenskaper och värdighet. I sin närvarande upphöjda ställning kan han icke dö; han är nu odödlig.

Enär människan Jesus var lösenspriset, som måste betalas för Adams och hans släktes återköpande, så kan icke människan Jesus vara den andre Adam, släktets nye fader, som har trädt i den förste Adams ställe. Ty människan Jesus är död, för alltid död, hvarför han icke skulle kunna vara människovärldens fader eller lifgifvare. Nej, den, som genom köp förvärfvat sig rätt och titel såsom människosläktets fader, är den uppståndne och förhärligade Jesus, som är delaktig af den gudomliga naturen. Han är den andre Adam. [477]

Såsom vi sett*, var vår Herre Jesus i köttet icke den andre Adam. I köttet var han icke fader till något släkte, utan han kom endast för det ändamålet att genom köp förvärfva det adamitiska släktet samt sålunda blifva dess fader. Och detta köp kostade honom allt hvad han hade; intet återstod. Detta är den bibliska uppfattningen, sådan aposteln framställer den: »Den första människan var af jorden jordisk, den andra män­niskan (den andre Adam) är Herren af himmelen (under sin andra närvaro i tusenårsåldern). . . . Såsom vi hafva burit den jordiskas (Adams) bild, så skola vi (församlingen, Kristi medarfvingar, delaktiga i de öfvermåttan stora och dyrbara löftena — Rom. 8:17; 2 Pet. 1:4) ock bära den himmelskas (den andre Adams) bild.» »Så är det ock skrifvet: 'Den första människan Adam vardt till en lefvande själ'; den siste (den andre) Adam vardt till en lifgifvande ande. Men det andliga är icke det första, utan det naturliga, sedan (kom) det andliga.» — 1 Kor. 15:45-49.

* Kap. 6.

Tränga vi närmare in på frågan, hvarför mänskligheten blef köpt, så finna vi den förklaringen af aposteln, att vår Herre Jesus genom verkställandet af detta köp blef (d. v. s. förvärfvade rätten till att blifva) det nya förbundets medlare. (Eb. 8:6; 9:14-16.) Det nya förbundet är något som Gud har anordnat för det ända­målet, att han genom detsamma skulle komma i tillfälle att öfva barmhärtighet mot det fallna släktet. För att kunna träda i kraft behöfde det nya förbundet en medlare. Denne medlare måste å mänsklighetens vägnar gifva Gud vissa garantier. Först och främst måste han återlösa densamma från döden genom att betala det erforderliga lösenspriset. Detta offer, som Jesus gaf, kallas därför »det nya förbundets blod», emedan förbundet genom detsamma kunde träda i kraft. Sedan han lösköpt alla människor från den dödsdom, som för [478] syndens skull hvilade öfver dem, och sedan han beseglat det nya förbundet och gjort det användbart, är Medlaren fullt utrustad och berättigad att för det köpta släktet göra allt hvad han kan för att återföra det till mänsklig fullkomlighet, till absolut harmoni med Gud — på det han måtte kunna framställa de fullkomnade såsom oförvitliga och rena inför Fadern, med hvilken de sedan skola i kärlek umgås direkt utan att längre behöfva någon förmedling af ett särskildt försoningsförbund, utan att behöfva någon medlare. Men detta verk är ännu blott i sin första begynnelse. Världen är ännu ej antaglig eller välbehaglig inför Fadern, och hela tusenårsålderns återställelsearbete kommer att kräfvas för att bringa alla de villiga och lydiga till fullständig försoning och harmoni med Fadern.

Till dess denna tid inbryter (d. v. s. under den närvarande, nu snart tilländalupna evangelieåldern), kallas ett litet antal bland de återlösta, och de, hvilka höra den gudomliga kallelsen samt komma till Fadern genom tro på Medlaren och hans verk, blifva antagna såsom tillräknelsevis fullkomliga, detta för att det må blifva dem möjligt att, liksom deras Aterlösare gjorde, inviga sig själfva såsom lefvande offer i Faderns tjänst enligt hans plan och sålunda hos sig själfva utveckla likheten med Guds älskade Son. Till belöning därför skola de, om de villigt och gladt lida med honom, äfven snart blifva förhärligade med honom samt göras till medarfvingar och medarbetare med honom i hans tusenårsverk — att välsigna världen enligt det nya förbundets bestämmelser. Dessa få utgöra dock undantag; de, evangelieålderns utvalda; räknas såsom Kristi bröder, såsom Kristi brud, såsom Kristi kropp, som är församlingen; men aldrig kallas de Kristi barn. De äro fastmer upptagna af den himmelske Fadern såsom söner, aflade till himmelsk natur förmedelst sanningens ord och detta ords ande. Dessa kunna, såsom vi sett, med rätta betrakta Jehova som sin Fader, emedan han aflat dem [479] och de således äro Kristi bröder. — Joh. 1:13; 1 Pet. 1:3.

För världens människor i allmänhet har Gud en nå­got olika plan. I stället för att blifva rättfärdiggjorda genom tro och aflade till den gudomliga naturen måste de bida till tusenårsåldern, och under densamma komma de icke att af Jehova blifva aflade till en ny natur utan skola då få sin gamla natur, den mänskliga, återställd, befriad från de skador, som synden förorsakat den. Världens hopp är, att den skall få allt det återställdt, som förlorades i Eden. (Matt. 18:11; Apg. 3:19-21.) Guds föranstaltning för världen består just i det, som ligger i åvägabringandet af lösepenningen — Människan Kristus Jesus utgaf frivilligt sin fullkomliga människonatur jämte alla därmed förknippade rättigheter och förmåner såsom försoningsoffer, på det han förmedelst detta offer skulle åt mänskligheten återköpa det, som gått förloradt: den mänskliga fullkomligheten, som förlorades redan i Eden, herraväldet öfver jorden, alla den fullkomliga människans rättigheter och förmåner, öfverensstämmelse med Gud och evigt lif. Dessa ting ha blifvit förvärfvade åt människosläktet och skola i sinom tid erbjudas detsamma på det nya förbundets villkor.

Det sakförhållandet, att Herren har användt evangelieåldern till att under densamma uttaga Kristi »kropp», församlingen, har såtillvida betydelse för världen, att den uppgiften att gifva världen lif icke är förbehållen endast åt Jesus, församlingens hufvud, utan att han vill dela denna uppgift med en liten skara, som är honom lik, som i denna tid lidit med honom och i det kommande skall få dela hans härlighet, och som jämte honom skall utgöra den store profet, präst och konung, hvilken skall gifva lif åt hvar och en, som vill mottaga detsamma på det nya förbundets villkor. Därför gifver, ock Skriften vår Herre Jesus bl. a. titeln »Evig fader». Detta uppdrag har han ännu icke ens begynt att utföra; [480] men enär han har köpt världen med sitt eget lif, har han nu enligt Guds plan makt och rätt till att åt så många som vilja, och som ingå på villkoren, återskänka allt det, som förlorades och återköptes, alla mänskliga rättigheter och förmåner samt en större kunskap.

Då han nu är mänsklighetens rättmätige fader och gifver åt den ett lif, som har kostat honom hans eget, så är människosläktet enligt Skriftens vittnesbörd helt och hållet i hans hand, så att han förfogar öfver det­samma alldeles som han vill. Han afgör för hvar enskild, hurvida den är värdig eller ovärdig evigt lif. För världen skall han, i egenskap af dess fader, utföra detta under tusenårsåldern. För församlingen, sin brud, har han utfört och utför han det i närvarande tidsålder. Härom säger aposteln, att såsom Fadern är Kristi hufvud, så är Kristus församlingens hufvud, liksom ock mannen är hustruns och familjens hufvud. Därför läsa vi (Joh. 5:22): »Ty icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen.» Kristi trolofvade brud har ingen gemenskap med Fadern utan genom sin älskade Brudgum; hon måste frambära sina böner i hans namn och på grund af hans förtjänst. Så måste det fortgå, tills det kommer, som är fullkomligt, tills hon blifvit förhärligad och erhållit Guds barns fulla frihet genom den första uppståndelsen.

På samma sätt kan äfven mänskligheten i allmänhet, Kristi barn, endast ha förbindelse med honom, deras hufvud och fader. Med den himmelske Fadern kunna de icke ha direkt umgänge och icke blifva erkända af honom, förrän de under tusenårsålderns lopp blifvit återställda till fullkomlighet, förrän de underordnat sig det nya förbundets villkor och därigenom blifvit delaktiga af dess välsignelser. Då, när Herren Jesus öfverlämnar riket åt sin Fader, först då skola ock de framställas inför den allsmäktige Jehova för att sedan stå under hans direkta öfverinseende. — 1 Kor. 15:24.

Vår Herre Jesus kallas därför i Skriften med rätta [481] det återlösta och återställda släktets fader. Då han — ehuru Adams skapare (Joh. 1:3) — icke blef erkänd såsom Adams och hans efterkommandes fader, så låg grunden för detta däruti, att Logos vid skapelsenn endast handlade såsom Jehovas redskap och utförde ett verk, som icke kostade honom själf något, medan han däremot såsom den andre Adam skall gifva mänskligheten lif på bekostnad af sitt eget lif, hvilket han utgaf »till en lösen för alla».

Aferlösning icke förlåtelse.

Den omständigheten, att skillnaden mellan »återlösning» och »förlåtelse» icke beaktas, har förorsakat stor förvirring. Däraf kommer det att äfven förnuftiga kristna kunna i ett och samma andedrag tala om å ena sidan återlösning från grafvens våld, om friköpning från döden förmedelst Kristi dyrbara blod och å andra sidan Faderns fria förlåtelse för all synd. Det är tydligtvis blott, få som tänka på — ehuru enhvar borde kunna inse det — att orden »återlösning» och »förlåtelse» uttrycka två hvarandra motsatta begrepp. Båda dessa ord förekomma visserligen i Bibeln, och öfverallt ha de afseende på Guds förfarande med den fallna människan. Men de äro aldrig använda en och samma betydelse utan ha alltid hvar sin bestämda mening. Det är därför aldrig rätt att uti ordet återlösning lägga betydelsen af förlåtelse. Ett sådant förfarande vållar förvirring och kommer Guds ord att synas såsom själfmotsägande. Det händer äfven, att åtskilliga bibeltolkare afsiktligt förblanda dessa ords mening för att dölja sanningen i detta ämne och för att söka stödja sin lära, enligt hvilken ingen återlösning var behöflig.

Intet är tydligare, än att Gud icke förlät Adam hans öfverträdelse, icke efterskänkte straffet. En blick på den suckande, döende mänskligheten å ena sidan och på Guds ord å andra sidan öfvertygar oss om, att för- [482] bannelsen, döden, såsom syndans lön ännu alltjämt härskar, och att Gud således icke har förlåtit världen och efterskänkt straffet, som nu i mer än sex tusen år hållit på att verkställas på densamma.

Den, som förblandar syndares rättfärdigande på grund af Kristi skuldoffers förtjänst med förlåtelse utan betalning, har ännu icke fått sitt sinne rätt öfvadt.

Hade Gud förlåtit Adam, så skulle han ha återställt åt honom de förmåner han hade i Eden, hvartill hörde åtnjutandet af frukterna af lifsträden, och Adam skulle ännu ha lefvat, och hela hans släkte skulle icke ha dött »för en människas olydnad» Om Gud hade förlåtit människan, så skulle det ha inneburit hennes fulla befrielse från allt fördärf, all sjukdom, plåga och död samt återställelse af allt det, som förlorades.

Alltså har Gud icke förlåtit den ursprungliga synden utan verkställer ännu alltjämt den på hans heliga lag grundade dödsdomen öfver syndaren. Det gifves intet synligt tecken på att mänskligheten blifvit återlöst. Endast de troende veta därom, och dessa mottaga förkunnelsen därom, i det de tro på Guds ord utan yttre bevis.

De många skriftställen, som vittna om detta ha vi redan anfört (sid. 450-459). Bevisen på återlösningen skola blifva uppenbara för alla under tusenårsriket, då återställelseverket pågår, då Återlösaren begynt utöfva sin köpta rätt till att återställa.

Förlåten blir icke den ursprungliga synden eller världens synd, utan endast deras synd förlåter, hvilka genom tro på Aterlösaren och hans verk ha tillräknelsevis öfvergått från död till lif, från fördömelse till rättfärdiggörelse. Den store Medlaren, som köpte dem och påtog sig den anklagelse, som hvilade öfver dem, förlåter dem frivilligt och ställer dem på prof för lif — under den gudomliga lagens ande, icke under dess bokstaf. Ja, icke blott synderna från det förflutna förlåter han, utan han fortsätter alltjämt att förlåta dem alla deras synder (emedan [483] de icke synda uppsåtligt, så länge de ha det nya sinnet — 1 Joh. 3:9; 5:18), räknande alla sådana ofrivilliga synder i tankar, ord och gärningar såsom en del af den ursprungliga synden och det däraf härflytande fördärfvet, som de ärft, och som ännu verkar i deras kött. Likaledes heter det om den himmelske Fadern, att han gör barmhärtighet med oss (sina barn),  förlåter  våra öfverträdelser och skänker oss sin nåd (ynnest); men allt detta gör han för Jesu försoningsoffers skull; vi »varda rättfärdigade utan förskyllan, af hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus, hvilken Gud har framställt till ett försoningsoffer medelst tron, genom hans blod, för att visa sin rättfärdighet, därför att han hade öfversett med de synder, som förut blifvit begångna under Guds tålamod». (Rom. 3:24, 25.) »I honom hafva vi återlösningen genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom.» — Ef. 1:7; Kol. 1:14.

»Vi blefvo försonade med Gud genom hans Sons död», d. v. s. Gud upphörde att se vår synd så att säga, enär vår skuld betäckts genom betalandet af lösenspriset, som han själf åvägabringat, han, som så älskade oss, att han utgaf sin Son för att återlösa oss. Samma innebörd ha äfven följande ord: »Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras öfverträdelser» (utan tillräknande sin älskade Son desamma, han som af fritt val utgaf sig själf såsom vår ställföreträdare). Synderna tillräknades människosläktet intill dess Jesus dog; men då upphörde Gud att längre tillräkna oss den skuld, som vår Aterlösare hade tagit på sig. Gud förlät icke i den meningen, att han afstod från att verkställa det straff han bestämt, utan han fullbordade detsamma på Aterlösaren, i det »han lade allas våra öfverträdelser på honom» (Es. 53:6), »hvilken (straffet för) våra synder själf bar på sin kropp upp på trät». (1 Pet. 2:24,) Häraf se vi, på hvilket sätt Gud »för Kristi skull» förlät oss vår skuld — att det skedde emedan han betalade det pris, utstod det straff, som utgjorde det af rättvisan [484] fordrade fulla vederlaget. — 1 Joh. 1:7; 2:12; Ef. 4:32; Apg. 4:12; 10:43; 13:38; Luk. 24:47.

Låt oss dock lägga märke till, att Gud icke tvingade den rättfärdige att dö för de orättfärdiga. Rättvisan kunde ej pålägga den oskyldige de skyldigas straff, med mindre den oskyldige frivilligt utgaf sig själf såsom ställföreträdare för de skyldiga. Detta gjorde Jesus. Skriften förklarar, att han frivilligt utgaf sitt lif, icke af fruktan för Guds vrede, icke af tvång utan: för den glädje, som blifvit ställd i utsikt för honom (glädjen af att lyda Fadern, att återlösa och återställa mänskligheten och föra många söner till härlighet), led han korsett. — Eb. 12:2.

De grekiska orden apoluo, aphiemi och aphesis äro i Nya testamentet öfversatta med »förlåta» och »förlåtelse». Tanken i dessa ord är dock icke, att skulden betraktas såsom utplånad utan vederlag, att syndaren utan villkor befrias ur fängelset (döden). Gud upphör att tillräkna henne skulden, endast emedan han funnit en lönepenning, som betäcker skulden. (Job 33:24.) Människan Kristus Jesus gaf sig själf till en lösen (ett motsvarande pris) för alla (1 Tim. 2:6.) Därför skola i sinom tid alla, som äro i grafvarna (i dödens fängelse), höra hans röst och utgå därur, då nämligen, när deras Återlösare tagit sin stora makt och regerar.

Ordet »förlåta» i betydelsen af »att icke verkställa straffet» motsvaras icke af det grekiska ordet aphiemi utan af ordet karazomai. Det förekommer endast tolf gånger i Nya testamentet. Vi kunna af några få exempel se, att de ställen, där detta ord förekommer, stå i full öfverensstämmelse med den ofvan gifna förklaringen. Vi läsa:

»Förlåtande hvarandra, såsom Kristus har förlåtit eder.» — Kol. 3:13.

»Då de icke kunde betala, efterskänkte han för dem båda.» — Luk. 7:42.

»Hvilken han efterskänkte mest.» — Luk. 7:3. [495]

I dessa fyra fall åsyftas skuldens utplånande utan vederlag. Men märk väl, att det icke är Jehova, utan Jesus Kristus och hans lärjungar, som förlåta i denna mening. Vår Herre Jesus stod just i begrepp att genom sin död betala lösenspriset för Simon, Maria och alla andra, och enär han visste, att detta pris skulle utplåna skulden, ur rättvisans bok, så kunde han, som erlade priset, förlåta dem fritt utan vederlag. Själfva ändamålet med att han köpte syndarne var ju, att han måtte kunna för intet frigöra dem från dödsdomen, föra dem ut ur fängelset. Hade Jesus ej velat förlåta dem, som han hade köpt med sitt blod, utan fortfarit att tillräkna dem den skuld, som ådrogs dem genom Adams fall, så skulle hans försoningsoffer intet värde haft för dem; de hade då förblifvit lika förbannade och fördömda som förut. Hade å andra sidan Gud förlåtit oss, så att han ovillkorligt upphäft vår skuld, så hade Kristi död varit öfverflödig, således värdelös, enär det då icke funnits någon skuld att utplåna.

Alla medgifva, att Gud är rättvis; och om han det är, så var hans dom öfver människan icke för sträng, när han fråntog henne lifvet. Om nu detta var rättvist för sex tusen år sedan, så är det rättvist ännu och för alltid. Var straffet för strängt, och upphäfver Gud det utan vederlag, så var han antingen orättvis när han ådömde straffet, eller också är han orättvis nu. Om det var rätt för sex tusen år sedan att fråntaga människan lifvet för hennes synds skull, så skulle det alltid vara orätt att återgifva henne lifvet, med mindre skulden blefve rättvisligen utplånad genom betalandet af ett motsvarande pris. Och detta kunde ske endast därigenom, att en varelse af samma slag, hvilkens rätt till lif icke blifvit förverkad, frivilligt uppoffrade sig såsom lösen.

Det är just denna oföränderliga och osvikliga rättvisa hos Gud som gör, att vi kunna sätta en så fast förtröstan till hans löften. Bibeln förklarar, att han är [486] densamme i går och i dag och i evighet, att hos honom finns ingen förvandling eller någon växlingens skugga. (Jak. 1:17.) Om han vore så föränderlig, att han, ehuru han på Adams tid dömde släktet till döden, likväl sex tusen år efteråt kunde återkalla sin dom, hvilken garanti skulle vi då ha för, att han icke efter ännu sex tusen år eller förr eller senare åter kunde ändra sig och återkalla sin benådning samt på nytt inspärra alla eller några i dödens fängelse? Såsom varande ett släkte af syndare ha vi intet annat hopp om ett tillkommande lif än det, som grundar sig på. att Kristus af Guds nåd dog för oss och därigenom tillfredsställde rättvisans kraf på oss.

Sålunda förlåter Gud oss och skänker oss lifvet för Kristi skull, hvilken han själf gifvit oss, för att han skulle utplåna vår skuld och därigenom tillfredsställa rättvisan. Men Jesus, som köpte oss, förlåter fritt (utan vederlag) enhvar, som genom honom vill komma till Fadern.

De frukter, som vi få skörda af Guds plan, äro i sanning härliga: för oss är detta detsamma som om Fadern hade förlåtit oss ovillkorligt och utan lösen; men kännedom om hela hans förfarande sätter oss i stånd till att draga slutledningar om Gud och förstå, hur vi, änskönt våra synder voro blodröda, dock blifva gjorda hvitare än snö, samt hur Gud kan förblifva rättfärdig och likväl rättfärdiggöra oss och befria oss ur fängel­set. Sålunda har Gud beredt en fast grundval för vår tro och förtröstan.

Utplånar icke människans död hennes skuld?

Några ha, sedan de blifvit öfvertygade om att syndens lön är döden — icke evig pina — kommit till den falska slutsatsen, att enhvar själf försonar sin synd, betalar sin skuld, genom sin egen död. Genom att leda dem, till sådana slutledningar försöker Satan få [487] dem till att förneka nödvändigheten af en återlösare och ett lösenspris, enär ju, resonera de, enhvar betalar sin skuld själf genom att lida sitt straff. Enligt detta argument skulle rättvisan ej längre ha något att fordra af människan, sedan hon lidit döden. Följaktligen skulle då en uppståndelse af de döda vara helt i sin ordning, en helt själfskrifven sak, och rättvisans kraf på en särskild lösen skulle vara orättmätigt, enär en sådan skulle innebära ett dubbelt betalande af skulden.

Denna slutledning kan man komma till endast ge nom den falska föreställningen, att döden blott är något öfvergående, en tilldragelse. I verkligheten är döden ett tillstånd, det är frånvaron af lif; och detta tillstånd skulle ha varat för evigt, om icke Guds frälsningsplan hade existerat; men tack vare denna plan är döden nu förvandlad till en sömn. Döden är icke en genomgångspunkt, utan den är ändpunkten i den fallna- adamitiska naturens tillvaro, och uppståndelsen är förlänandet af en förnyad existens (en ny tillvaro) åt människan.

Icke nog med att den nämnda slutledningen hvilar på en falsk förutsättning, utan den är alltigenom bibelstridig. Skriften förklarar, att vi behöfde en återlösare, att denne måste betala en lösen för oss, om vi annars skulle kunna frigöras ur straffet för Adams synd och hoppas på ett kommande lif.

Vi vilja icke här ånyo anföra alla hithörande bibel­ställen utan blott söka visa, att ett sundt sinnes slutsatser och den hel. skrift äfven i fråga om denna punkt harmoniera — att Jesu död såsom vår lösen var nödvändig för att Gud skulle kunna vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra syndarne, som tro på Jesus och erkänna honom som sin återlösare.

Straffet för synden var ej blott att dö, utan det var att förblifva död, det var ej döendet utan döden (tillvarons upphörande) som utgjorde straffet. Den själ (den varelse), som syndade, skulle dö (upphöra att fin­nas till), och detta upphörande af tillvaron skulle ha [488] varat för alltid, om icke Gud hade åvägabringat en återlösning, om Jesus icke hade betalt lösepenningen. Men genom denna återlösning har nu skulden försonats, den gudomliga rättfärdigheten blifvit tillfredsställd och den döda och döende mänskligheten friköpt, hvarför den ock med rättvisans fulla samtycke skall återuppväckas ur dödssömnen. Utan denna frälsningsanordning, utan återlösningsverket, skulle den adamitiska döden varit livad den andra döden kommer att blifva, nämligen »evigt fördärf (tillintetgörelse) från Herrens ansikte (närvaro) och från hans makts härlighet».

När man en gång klart fattat detta, inser man också tydligt, att betalandet af skulden kräfde allt, hvad en människa har och är, att sedan intet återstår, som kan känna glädje eller lidande. Till följd af synden var människan i en förtviflad belägenhet, och intet annat än en fullgiltig lösen kunde befria henne ur densamma. Och denna lösen kunde åvägabringas endast genom ett frivilligt, fullständigt och oåterkalleligt uppoffrande af en oskyldig människa, som icke själf var skyldig till döden. Döden innebär alltså för vår Herre Jesus en fullständig, evig tillintetgörelse af hans mänskliga natur. Därför känna vi icke längre Kristus »efter köttet», sedan han uppstod. Och att lösenspriset (Jesu mänskliga natur) icke återtogs af honom, när han uppstod, är vår borgen för att alla de härliga frukterna af lösepenningens erläggande skola komma alla människor (de döda såväl som de lefvande) till del, d. v. s. alla som uppfylla det nya förbundets villkor. Alla fullkomligheter, rättigheter och anspråk, hvilka tillhörde vår dyre Aterlösare såsom människa, utgåfvos i stället för Adams rättigheter etc., som ursprungligen voro likadana, men sedan förverkades genom hans olydnad. Nu skola dessa sålunda återköpta privilegier skänkas alla, som vilja mottaga desamma på Guds villkor. Och detta skall ske under »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun». — Apg. 3:19-21. [489]

»Som vill, att alla människor skola blifva frälsta
och komma till sanningens kunskap».
— I Tim. 2:4. —

Många, som föret trott på människors ord utan att pröfva dem i Skriftens ljus, och som därför trott, att syndens lön är ändlös pina, och att alla utom »de renhjärtade», den lilla hjorden, den utvalda församlingen, äro hemfalla däråt, men som blifvit befriade från detta förskräckliga bedrägeri, äro sedan ofta benägna att gå till den motsatta ytterligheten och ersätta sin förra tro på avig pina med den tron, att alla till slut skola blifva vigt frälsta.

De flesta af dem som förfäkta denna irrlära (»universålism») förkasta fullständigt läran om lönepenningen; men några omfatta denna villfarelse just på grund af sin tro på lösepenningen, emedan de icke rätt förstå, på hvilket sätt lösenspriset länder oss till godo. De åberopa sig ständigt på ofvan anförda skriftställe och tänka: Om Gud vill, att alla människor skola blifva frälsta, så är saken afgjord; ty den tid kommer, då hans vilja skall ske på jorden såsom i himmelen. Därför, säga de, förstå vi, att den lösen, som af människan Kristus Jesus betalts för alla, är en garanti för genom­förandet af Guds afsikt att frälsa alla. Ja, fortsätta de, då Gud mottagit återlösningsoffret af Jesus, så är han af rättvisans lag förpliktad till att frälsa alla syndare och återgifva dem det i Eden förlorade eviga lifvet.

Vi hoppas i det följande kunna klart visa, hvari deras misstag ligger.

Deras största misstag är det, att de icke gifva akt på alla hithörande skriftställen för att sålunda bilda sig en skriftenlig slutledning. Dessutom blifva de skriftställen, som förmodas stödja denna villolära, ofullständigt anförda samt oriktigt tolkade.

Vår himmelske Fader förklarar: »Jag har ingen lust [490] till dens död, som dör, säger Herren Gud. Omvänden eder därför, så fån I lefva. » — Hes. 18:32. Eng. öfversättningen.

Detta stora anbud, som vår himmelske Fader gör den fördömda världen, är intet nytt; han förändrar sig aldrig; han har alltid haft denna goda afsikt med sina mänskliga skapelser. Han kunde ju ha gjort dem till intellektuella och moraliska maskiner, som saknat all frihet till att vilja eller göra något met hans goda be­hag stridande. Men han ville icke skapa några mänskliga maskiner, utan han valde att skapa varelser efter sin egen bild, begåfvade med frihet att välja mellan godt och ondt. Han söker icke ära af sådana, som icke skulle kunna vägra att gifva honom den; han sö ker icke tillbedjan af sådana, som skulle gifva honom den af tvång, utan han söker sådana tillbedjare, som tillbedja honom i ande och i sanning, af fri vilja, af kärlek och därför att de äro i stånd till att värdera och uppskatta hans rättfärdighet. — Joh. 4:23.

Det var på grund af denna sin goda vilja mot män­niskor som Gud gaf Adam frihet att välja mellan lydnad och olydnad. Och när Adam hade valt olydnadens väg, fällde samme Gud, som intet behag har i dens död, som dör, dödsdomen och har under sex tusen år låtit verkställa densamma på alla. Och nu, sedan han åvägabringat en återlösning i Kristus Jesus och därmed ett tillfälle för hvarje människa att åter komma till harmoni med Gud och genom Kristus uppnå evigt lif, så är det oomtvistligt, att han på samma gång uppställer vissa villkor för erhållande af detta eviga lif. Dessa det nya förbundets villkor äro ett förnyadt hjärta, ett uppriktigt sinne inför Gud och absolut lydnad mot honom. Att uppfylla dessa villkor är emellertid omöjligt utan hjälp af det nya förbundets medlare. Därför läsa vi: »Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede förblifver öfver honom.» — Joh. 3:36. [491] 

Detta öfverensstämmer med den utsagan, att Gud intet behag har i dens död, som dör, och äfven med det vittnesbördet, att Gud vill, att alla skola blifva frälsta och komma till sanningens kunskap. Enhvar, som bortstöter från sig den genom Kristus erbjudna gudomliga nåden, trotsar och försmädar därmed denna nåd och kommer förvisso att dö den andra döden, som skall vara deras straff, hvilka uppsåtligt välja synden i stället för rättfärdigheten.

För öfrigt säger det bär betraktade skriftstället intet om en evig frälsning, utan det talar om frälsning från den okunnighet, blindhet och förnedring, som kommit öfeer mänskligheten såsom en följd af Adams synd. Endast det, som Adam förlorade, skall återställas. Och han förlorade icke evigt lif; ty änskönt han hade ett fullkomligt lif och intet dödens frö hade uti sig, var han likväl endast på prof i Eden och hade där att genom lydnad utveckla ett gudlikt sinne, som skulle ha gjort honom värdig det eviga lifvet.

När således Adam och hans efterkommande återlösts från dödens förbannelse, så betyder denna friköpning eller frälsning från dödsdomen icke, att de skola förlänas evigt lif, utan den tillförsäkrar dem blott ett lika gynnsamt tillfälle som Adam hade till att kunna visa sig värdiga evigt lif.

Detta nya tillfälle kommer säkert att i vissa afseenden blifva gynnsammare än det första var, detta på grund af kunskapens stora ökning. Människan skall då ha haft rikliga tillfällen att lära känna det öfvermåttan syndiga i synden, och då skall hon få tillfälle att lära känna rättfärdighetens välsignelse och smaka Guds nåd i Kristus. De gjorda erfarenheterna komma att för alla, som låta undervisa sig därigenom, vara till nytta, när de under tusenårsåldern blifva ställda på prof för evigt lif — när hela mänskligheten under tusen år skall inför den stora hvita tronen bepröfvas med hänsyn till sin värdighet. — Upp. 20:4. [492]

Denna frälsning från förbannelsen, detta åvägabring­ande af ett gynnsamt tillfälle att komma till sanningens kunskap, är det som Gud vill. För detta ändamål har han utsett mediaren mellan sig och människor, den människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla, hvilket i sinom tid skulle förkunnas.

Det uttalandet, att Gud vill, att alla människor skola blifva frälsta, kunna vi jämföra med samme apostels ord i Rom. 11:26: »Och så skall hela Israel varda frälst.» Af det sammanhang, hvari det senare stallet står, framgår det, att Israel icke skulle blifva evigt frälst, utan att det skulle blifva frälst från sin blindhet, i hvilken det såsom ett folk betraktadt råkade, till straff för att det förkastade Messias. Gud vill alltså ej blott åter göra alla människor fria från den rättvisa dödsdom, som han fällde öfver dem och har verkställt på dem, och hvilken gjorde slut på Adams pröfvotid (denna del af hans uppsåt är uppfylld genom hans Sons offerdöd), utan han vill dessutom, att alla människor skola återställas från den okunnighet och blindhet, hvarmed Satan sedan fallets dag har förmörkat deras sinnen: »Denna världens Gud har förblindat de otrognas sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild.» (2 Kor. 4:4.) Gud vill, att alla skola blifva frälsta från allt det onda, som följde af Adams fall och fördömelse, på det de må erhålla kunskap om sanningen. Hvarför vill han detta? För det ändamålet, att de, i besittning af en klar kunskap om sanningen, måtte kunna på bästa möjliga sätt bestå profvet, när det skall afgöras, om de äro värdiga att lefva evigt. I ändamål att genomföra denna del af Guds vilja skall Messias införa sin tusenåriga regering, hvars första uppgift det är att binda Satan, på det att inga yttre onda inflytanden längre må få verka på människorna. Sedan skola människorna återställas från sin blindhet, såsom det står skrifvet: »Då skola de blindas ögon varda öppnade.» (Es. 35:5.) Af samma orsak, [493] nämligen för att den nya profsättningen ma blifva så gynnsam som möjligt för människorna, kommer detta bepröfningsverk att försiggå gradvis och vara under hela tusenårsåldern.

Rättvisans förhållande till lösenspriset.

Åtskilliga ha kommit till den falska slutsatsen, att Gud nu, sedan lösenspriset betalats, är bunden eller förpliktad till att återställa hvarenda människa. Vi finna dock, att Gud alls icke har iklädt sig några förpliktelser gent emot mänskligheten. Han har endast sålt densamma till Jesus Kristus, hvilken, såsom vi sett, har köpt släktet med sitt eget dyra blod. Den himmelske Fadern har icke åtagit sig några ansvarigheter för släktet; han har intet med det att göra; han ämnar icke ens själf döma människorna, d. v. s. ställa dem på prof för att se, om de skola visa sig värdiga det eviga lifvet eller ej. Tvärtom betygar Skriften uttryckligen, att han har öfverlåtit hela saken åt sin Son, som köpte släktet och därför är dess hufvud och herre, dess ägare, domare, profet (förkunnare af sanningen), präst och konung, och som i harmoni med Faderns plan träffar de nödiga föranstaltningarna för att göra evangelieålderns församling lik sig själf, på det den må kunna deltaga med honom uti det stora verket att upplysa världen och återställa de lydiga.

Det beror emellertid ej på bristande intresse, att den himmelske Fadern öfverlåter hela släktet till Jesus, utan han har ordnat saken så för att uppfylla sin egen lags fordringar. Den gudomliga lagen är orubblig, oböjlig, och tillstädjer ej ens den ringaste grad af ofullkomlighet eller synd. Den är stiftad för fullkomliga varelser; ty vår himmelske Fader har aldrig skapat några ofullkomliga väsen. All ofullkomlighet och synd är urartning, som inträdt efter skapelseakten. Om Fadern skulle tillåta någon grad af synd hos människan och handla direkt med ofullkomliga människor, så skulle det ha till följd [494] antingen att alla blefve skyndsamt fördömda såsom ofullkomliga och ovärdiga varelser, eller också skulle det innebära ett mot hans rikes lagar stridande tolererande och tillgifvande af synden. För att således å ena sidan bereda ett gynnsamt tillfälle för människan och dock å andra sidan orubbligt fasthålla vid sin egen lag har Fadern sålt och öfverlämnat hela släktet till Jesus, vår Aterlösare. Jesus kan så handla med släktet, att han gent emot sådana, som äro ofullkomliga men dock sträfva efter fullkomlighet, kan öfva barmhärtighet, låta nåd gå för rätt, och detta till dess han fört dem steg för steg till fullkomlighet, hvilket han skall ha gjort vid tusenårsålderns ände. Då skola alla, som velat lyda, den store profeten, vara beredda att af sin medlare blifra öfverlämnade i Faderns händer, sedan de genom honom (Kristus) uppnått den grad af fullkomlighet, som fordras enligt den gudomliga måttstocken. Alla andra skola då vara bortsopade i den andra döden. (Apg. 3:23.) Till och med om våra synder från det förflutna vore utplå nade och vi blefve ställda på prof inför Faderns domstol, inför hans absoluta rättvisa, så skulle våra närvarande ofullkomligheter ådraga oss en ny dödsdom. Det är i betraktande af denna omständighet som aposteln så allvarligt varnar oss för att förspilla de tillfällen, som äro oss erbjudna i Kristus. Han säger: »Det är förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer.» (Eb. 10:31.) Gud har ordnat det så för syndarne, att ingen annan räddning finns än den, som är i och genom vår Medlare, Kristus, och hans försoningsoch återställelseverk; bortsedt från denna utväg är Guds lag oböjlig rättvisa, utan skonsamhet, en förtärande eld för allt, som förlorat sin fullkomlighet.

Hvem kan icke inse, att, om Gud hade kunnat handla med syndarn, om han hade kunnat tillgifva deras synder och låtit sig nöja med deras välmenta men ofullkomliga bemödanden, det icke hade behöfts någon återlösare eller, något nytt, med hans blod besegladt förbund? [495]

Om detta vore fallet, så skulle ju också de heliga änglarna, om de ville, med rätta kunna säga: »Gud har öfversett med en synd hos människosläktet; han skulle icke kunna vara mindre nådig mot oss; om vi därför skulle så önska, står det oss fritt att begå en synd; vi kunna lita på att Gud i sin nåd skulle förlåta den; han skulle icke för denna enda synds skull bortstöta oss från sin gemenskap.» Sålunda skulle i all evighet den faran förefinnas, att de bland Guds moraliska skapelser, hvilka ännu ej fallit i synd, kunde komma att synda. Enhvar, som sålunda komme att begå en synd och sedan blifva urskuldad för densamma, skulle utgöra en ny orsak till, att slutligen den ene efter den andre af alla de heliga änglarna skulle försöka sig på att synda och att låta Gud benåda sig. Då vi nu se detta, kan det icke förvana oss, att Gud i alla sina heliga skapelsers intresse och för sitt eget välbehags skull har bestämt, att han icke vill godkänna något annat än det fullkomliga hos någon skapelse, och att han har gjort rättvisan till sin trons grundval. — Ps. 89:15.

Intet annat namn, i hvilket vi kunna
blifva frälsta.

Sålunda inse vi nu tydligare än någonsin förut, att all Guds nåd mot det fallna släktet endast kan komma detsamma till del i och genom Kristus, att den himmelske Fadern ej personligen och oberoende af Sonen benådar någon, och att »det är icke något annat namn under himmelen, bland människor gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta». (Apg. 4:12.) Vi se vidare, att Frälsarens verk icke var afslutadt därmed, att han köpte släktet, utan att han ännu skall vara sina återlöstas store läkare för att hela dem från syndens sjukdom, återställa dem till lif och till alla de fullkomligheter, som tillhöra deras natur, samt sålunda genom sin tusenåriga återställelseregering göra alla dem, som vilja lyda honom, beredda [496] att vid tusenårsålderns slut blifva framställda inför Fadern såsom fullkomliga skapelser. — 1 Kor. 15:23.

Vi vilja nu undersöka, hurvida Medlaren, i hvilkens händer blifvit lagd »all makt» att frälsa, har för afsikt att utan villkor evigt frälsa alla dem han återlöst, eller om han fastställt vissa villkor för uppnående af denna frälsning. Vi finna då i den hel. skrift tydligt, att vissa bestämda villkor äro uppställda. Profeten Jeremia skildrar t. ex. tusenårsåldern såsom den tid, då den adamitiska förbannelsen skall vara aflägsnad, då människorna ej längre skola vara densamma underställda, och då det ordspråket ej mer skall gälla »Fäderna hafva ätit sura drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf», utan då i stället »hvar och en skall dö för sin egen missgärning» — icke för en annans. (Jer. 31:29, 30.) Vi läsa vidare, att »de onda skola varda utrotade», när Herren regerar bland folken. (Ps. 37:9.) Vi finna, att aposteln Petrus, sedan han talat om dessa tider af vederkvickelse och återställelse, om tusenårsåldern, förklarar: »Och det skall ske (då), att hvar och en själ, som icke hör (hörsammar) den profeten (den förhärligade Kristus — hufvud och kropp), skall utrotas ur folket» — dö den andra döden. — Apg. 3:19-23.

En annan apostel hänvisar vidare till Mose såsom denne store profets förebild och säger: »Den som brutit Moses lag, han måste utan barmhärtighet dö. . . . Huru mycket värre straff, menen I, skall icke då den anses förtjäna, som förtrampat Guds Son och för orent (såsom något vanligt, aktat förbundets blod, genom hvilket han har blifvit helgad (rättfärdigad, gjord antaglig för Gud), och som försmädat (den gudomliga) nådens ande. . . . Det är förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer.» »Ty om vi sjäifviljande synda, sedan vi hafva fått sanningens kunskap (kunskapen om Guds nåd i Kristus, till hvilken Gud vill föra alla en gång), så står oss intet offer åter för synder (försoningen för Adams synd öfver- [497]  skyler inga uppsåtliga synder mot fullt ljus och full kunskap), utan en förskräcklig förbidan af dom (veder­gällning) och nit af en eld (eldsvit), som skall förtära motståndarve.» — Eb. 10:26-31.

Här visas det klart, att den motbildlige Moses (den förhärligade Kristi) motståndare skola förtäras eller tillintetgöras på ett ännu förskräckligare sätt än fordom Moses motståndare (Koras parti). Men om Moses mot­ståndare blefvo straffade med döden, hur kan då Kristi motståndares död blifva ett ännu svårare straff? Vi svara: Det af Mose ådömda straffet förkortade blott den lilla rest af lif, som hans motståndare hade ärft från Adam, men detta straff kunde icke drabba varelsen eller själen, som Gud ämnade återköpa, och som han återköpte genom Kristi försoningsoffer. Den emellertid, som efter att ha lärt känna, att han blifvit återköpt, vägrar att lyda den motbildlige Mose, från honom tages ej blott några få år at ett redan förverkadt lif, utan han förlorar sin själ, sin varelse, sin tillvaro evigt och oåterkalleligt. Sådana skola liksom alla motståndare uppbrännas såsom agnar, såsom törnen och tistlar, såsom de där hindra jorden.

Likaledes vittnar hela Nya testamentet på det bestämdaste, att Medlaren skall på det noggrannaste sätt genomföra Guds lag mot synden, att endast svaghet och okunnighet komma att gälla såsom ursäkt för öfverträ dandet af denna orubbliga lag, att denna svaghet och okunnighet skall rödjas ur vägen genom återställelseverket under tusenårsåldern, att därefter rättvisans lags fordringar komma att ställas allt högre och högre, till dess slutligen den måttstock, efter hvilken vår Herre Jesus vid tusenårsålderns ände skall pröfva alla, kommer att vara likaså sträng som Faderns. Vid denna profsättning skola alla, som i någon grad öfva eller älska synd i någon form, hemfalla åt den andra döden. Ty då skola alla de värdiga bland människorna ha uppnått fullkomlighet, och följaktligen skola de kunna uppfylla [498] alla den absoluta rättvisans fordringar med hänsyn till tankar, ord och gärningar.

Sålunda skall då Guds vilja ske på jorden, såsom den sker i himmelen. Ty det är Guds vilja, att alla skola frälsas från den adamitiska förbannelsen och komma till sanningens kunskap; det är vidare Guds vilja, att evigt lif skall skänkas åt alla lydiga; och det är slutligen Guds vilja, att alla olydiga skola utrotas ur folket. Äfven i denna punkt skall Guds vilja ske på jorden; ingen kan hindra densamma.

Några mena, att enär ändamålet med lösepenningen var, att hela släktet skulle blifva frälst från det adamitiska fallet, så skulle människosläktet fördenskull ha att vänta en ögonblicklig återställelse till den mänskliga naturens fullkomlighet. Men en sådan förmodan är hvarken skrifteller förnuftsenlig. Bibeln innehåller ingen antydan om att återställelsen till fullkomlighet skall ske plötsligt, utan tvärtom att denna skall ske småningom. Benägenheten för att vänta en ögonblicklig återställelse kommer af oriktiga slutledningar, hvarvid man går ut från den förutsättningen, att emedan Adam var en fullkomlig människa, när han ställdes på prof, så måste äfven hans släkte såsom en fullkomlig mänsklighet pröfvas med hänsyn till sin värdighet att lefva för evigt, ty annars, mena de, skulle släktets omständigheter under profsättningen vara mindre gynnsamma än dess stamfaders. Men vi vilja visa, att släktets utsikter äro mycket bättre därför, att det blir profsatt medan det ännu är ofullkomligt. De antaga vidare, att de för alla människor gemensamma svagheterna och ofullkomligheterna skulle vara oöfverstigliga hinder för de återlösta att lyda Gud; men vi skola se, att Gud redan sörjt för aflägsnandet af dessa hinder.

Om människorna genom en ögonblicklig fullkomlig gorelse blefve återförsatta till Adams ståndpunkt före fallet, så skulle däraf uppstå följande resultat:

1) Fullkomlig lydnad för Guds fullkomliga lag måste [499] då strax kräfvas af dem, och ingen ursäkt skulle kunna göras för dem, liksom ingen ursäkt fanns för Adam. Några få skulle väl, på grund af sina svåra erfarenheter af synden i det närvarande lifvet, kunna bestå ett så strängt prof; men flertalet komme att veta lika litet om synden och dess följder som Adam visste, emedan flertalet af människorna dö i sin späda barndom, och emedan äfven en stor del andra icke under detta lif lärt att klart skilja mellan godt och ondt.

2) Ett sådant förfarande skulle, åtminstone till stor del, omintetgöra de stora lärdomar, som Gud under sex tusen år hållit på att bibringa världen beträffande syndens syndfullhet och bittra följder; ty de flesta ha hittills icke haft synnerligt tillfälle att lära känna rättfärdigheten. Detta tillfälle skall gifvas mänskligheten i tusenårsriket.

3) Om släktet blefve plötsligt återställdt, så skulle det vara ett helt nytt släkte, och de i det första lifvet gjorda erfarenheterna skulle vara detsamma till föga nytta; ty ingen skulle vara i stånd till att riktigt känna igen sig själf, till att identifiera sig med den en gång af alla slags skröpligheter och svagheter uppfyllda människan. Och barnen skulle alls icke kunna veta, hvilka de vore. Hade Gud velat förfara på detta sätt, så hade han ju lika godt kunnat skapa miljoner människor och satt dem alla på prof i Eden, i stället för att återställa dem på ett sådant sätt, att de ingen nytta kunde ha af sina tidigare erfarenheter.

4) Om hvarje människa blefve ögonblickligt gjord fullkomlig, skulle församlingen och dess hufvud icke få något tillfälle att såsom Abrahams säd välsigna världen, att tjäna den såsom ett konungsligt prästerskap. (Gal. 3:16, 29.) Då emellertid Gud har sörjt för ett sådant konungsligt prästerskap, så måste det förefinnas svag­het och ofullkomlighet hos dem, hvilka dessa präster skola upprätta och undervisa, af hvilka de skola mot­taga skuldoffer och andra offer, och hvilka de skola [500] tilldela nåd och förlåtelse. Till detta kunde de intet tillfälle få, om Gud skulle vid det andra adventet plötsligt återställa alla människor till fullkomlighet.

5) Om återställelsen skall blifva ett ögonblicksverk, hvarför talar då Bibeln om »tiderna» för återställelse (tusen år)? Ett år skulle då vara mer än nog.

6) Om människorna blefve ögonblickligt fullkomnade, så skulle det innebära, att ingen nåd och barmhärtighet kunde göras gällande för dem längre, utan att de måste dömas efter den strängaste rättvisa. Barmhärtighet skulle icke kunna väntas för frivilliga, uppsåtliga och öfverlagda öfverträdelser, begångna af fullkomliga varelser. Dessutom skulle hvarje enskild, som beginge en öfverträdelse, därigenom draga öfver sig dödsdomen, enär han vore en uppsåtlig syndare; och ingen återlösning. vore sedan möjlig för sådana. Enhvar sådan skulle blifva dömd till döden för sin egen personliga synd, icke för en annans, på grund af ärftlighet, såsom fallet nu är: hela släktet dör för en människas olydnads skull, och hela släktet blef återlöst af en annan fullkomlig människa. Till och med om en individ beginge blott en enda öfverträdelse, så kunde straffet för densamma icke upphäfvas med mindre ett annat människolif off­rades. För att en miljon öfverträdare skulle kunna återlösas, vore en miljon rättfärdiga och heliga män­niskors offerdöd nödvändig. Men Gud har icke en frälsningsplan, som kräfver så många offer, utan den återlösning och frälsning, som han beredt i Kristus, är tillräcklig för alla människor. Dessa öfverträdare skulle ej heller, sedan de en gång blifvit återställda af Kristus, kunna få något gagn af hans försoningsoffer, emedan de då redan skulle ha undfått alla de nådegåfvor, som Kristi död tillförsäkrade.

Låt oss nu betrakta förnuftigheten och fördelarna af den gudomliga planen, enligt hvilken människans återställelse skall ske gradvis, i samma mån som hon kom­mer till en fullare harmoni med Skaparen och hans lag. [501]

1) Alla människor skola, på grund af det för dem erlagda lösenspriset, uppväckas ur dödssömnen. Detta blir det första steget i återställelsen. Sedan komma de under de konungsliga prästernas tillsyn och omsorg, hvilkas kamp mot och seger öfver synden under evangelieåldern gjort dem beredda och dugliga till att bevisa tålamod och hjälpsamhet mot dem, öfver hvilka de skola regera såsom konungar och präster. — Upp 5:10.

Den enskilde individens identitet kommer att bevaras därigenom, att han uppväckes till alldeles samma tillstånd, som det han i döden förlorade; och de olika framsteg, som han sedan måste göra för att kunna komma bort från den synd och de svagheter, med hvilka han varit behäftad i det närvarande lifvet, komma att bibringa honom högst nyttiga lärdomar beträffande såväl syndens syndfullhet som ock fördelarna af rättfärdigheten. Sålunda skall den store Återlösaren bringa människorna steg för steg närmare fullkomligheten, och enhvar skall göra just så stora framsteg som han själf vill. Men enhvar, som trots all honom tilldelad kunskap och hjälp icke gör några framsteg, skall vid hundra års ålder utrotas ur de lefvandes land, utan allt hopp om vidare tillfällen till återställelse. Ty den, som låtit det gifna tillfället gå obegagnadt förbi, och som lärt att tillräckligt skilja mellan rätt och orätt, han har föraktat Guds nåd i Kristus, i det han icke hörsammat den store profetens (Kristi) undervisning och vägrat att gå fram på helighetens banade allfarväg. (Es. 65:20; 35:8.) Enligt profetens antydan skola de ännu vid hundra års ålder betraktas såsom unga, ty om de hade velat göra några framsteg, så skulle de ha kunnat lefva åtminstone till tusenårsålderns ände.

2) Så länge världen ännu måste gå framåt på den under tusenårsåldern öppnade heliga vägen och alltså ännu ej är fullkomlig, så blifva dess brister (det som fattas i dess fullkomlighet) uppfyllda eller öfverskylda af försoningsoffrets förtjänst, så länge den mottar de [502] behöfliga lärdomarna och frambringar andens olika frukter. Under denna tid skola felsteg och misstag till följd af obetänksamhet eller försök att komma fram på andra vägar räknas som följder af deras från Adam ärfda svaghet och skola i samma mån kunna förlåtas af den store prästen.

Om man vill påstå, att fullkomlighet till naturen eller en fullständig kunskap äro nödvändiga förutsättningar för att kunna blifva pröfvad med hänsyn till sin värdighet att lefva, så förnekar man därmed, att församlingen nu genomgår ett sådant prof. Och dock betygar Skriften tydligt, att det så förhåller sig. En sådan fullkomlighet kommer ej heller att vara väsentlig vid världens profsättning. Den skall då, liksom det nu sker med oss, först bibringas kunskap om Guds nåd i Kristus, innan den förväntas bestå något prof. Denna kunskap är den uttryckligen lofvad af Gud. Och till öfverskylande af deras ärfda svagheter under profsättningstiden skall tjäna samma Kristi tillräknade rättfärdighets klädnad, som nu öfverskyler oss utvalda, så länge vi löpa på den för oss i Skriften förelagda vägen.

3) Skriften betecknar tusenårsåldern såsom domens dag för världen. »Han (Gud) har fastställt en dag, på, hvilken han skall döma världen med rättfärdighet genom; en man (Kristus, hufvud och kropp), hvilken han hala därtill bestämt. » — Apg. 17:31.

Om det vore Guds afsikt att genom tvång evigt frälsa hvarenda medlem af Adams släkte, hur skulle då den kommande tidsåldern kunna kallas domens dag? »Dom» betyder »rannsakning» (undersökning), »pröfning», och detta innebär såväl förkastande af dem, som icke bestå profvet, som ock antagandet och välsignandet af dem som bestå detsamma. Domsutslaget kommer för enhvar att blifva, antingen att han är värdig det eviga lifvet eller också skyldig till den eviga döden.

Vi påpeka här, att Jesu liknelse om fåren och get- [503] terna icke har afseende på evangelieåldern utan på tusehårsåldern. Därför börjar liknelsen ock med de orden »När Människosonen kommer i sin härlighet.» Det är fråga om den tid, då han skall sitta på sin härlighets tron, och då enligt löftet hans utvalda skola vara förhärligade jämte honom samt såsom hans brud dela med honom hans rike och härlighet. »Inför honom skola (då) för­samlas alla folk, och han skall skilja (döma) dem från hvarandrå, såsom herden skiljer fåren ifrån getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida (mottaga i ynnest) och getterna på den vänstra (bild af ogunst — han skall undandraga dem sin dittills bevisade nåd).» Detta dömande och skiljande kommer att pågå under hela tusenårsåldern, och först vid dess slut skola »fåren» allesammans komma tillbaka till Faderns ynnest, till evigt lif, och de olydiga »getterna» jämte deras anförare, djäfvulen och hans änglar, straffas med evig tillintetgörelse, med den andra döden (framställd under bilden af en »eldsjö») — de skola oåterkalleligen afskäras från allt lif och tillvaro. — Matt. 25:31-46; 1 Kor. 15:24.

Skriften framställer domshandlingen under denna stora tusenåriga domsdag såsom försiggående inför en stor hvit helighetens och rättfärdighetens tron Och förklarar det vara Domarens beslut, att de, hvilka under den tiden fullständigt tillägnat sig den himmelske Faderns ande (sinnelag), kärlekens ande, skola blifva betraktade såsom varande Herrens folk och skola få ärfva det (jordiska) rike, som är tillredt för dem från världens grundläggning. Men de andra, hvilka uraktlåta att använda sig af detta gynnsamma tillfälle till att hos sig i fullaste mått utveckla kärlekens ande och att sålunda blifva fullt likasinnade med Herren, komma att räknas såsom Herrens motståndare och skola därför jämte Satan tillintetgöras. — Jämför Upp. 20:9-13. [504]

Lösen — ställföreträdare.

Den i Bibeln tydligt framställda läran, att Jesus var mänsklighetens ställföreträdare, fasthölls och troddes under århundraden af de kristna. Nu begynner man emellertid att tvifla på denna lära, emedan man på senare tider vid närmare eftertanke börjat inse, att om evig pina utgör syndens lön, och om Jesus såsom vår ställföreträdare hade att lida vårt straff, så måste han ha lidit evig pina för att kunna befria oss från straffet. Denna slutledning är alldeles riktig, men förutsättningen är falsk; ty syndens lön är icke ändlös pina; utan den är död — tillintetgörelse. Men hos många gör sig en viss motvilja gällande mot ordet »ställföreträdare», äfven sedan de insett, att syndens lön är döden, och att Jesus i sin död var och kunde vara människans ställföreträdare, samt att han led just det, som människan var dömd att lida. Någon torde fråga: Ar ordet »ställföreträdare» användt i Bibeln? Vi svara:

I Bibelns grundtexter (på hebreiska och grekiska språken) äro på många ställen använda sådana ord, som det obestridligen skulle vara fullkomligt riktigt att åter a gifva med det svenska ordet »ställföreträdare». Att detta ord nu icke står i den svenska Bibeln, beror alltså på öfversättningen; det beror på att öfversättarne icke råkat använda detsamma. Det är emellertid efter originaltexten det innerst skall afgöras, hvad de bibliska författarne menade, och därför är det af vikt, att på hvarje ställe, där begreppet ställföreträdarskap framträder i Nya testamentets grundtext, detsamma äfven får framträda i öfversättningarna; ty allt, som strider mot begreppet ställföreträdare, strider äfven mot begreppet lösen.

Såsom vi redan sett, öfverflödar Skriften af uttalanden som innebära, att vi blifvit köpta med Kristi dyra blod, att han har förlossat oss, i det han utgaf sitt lif i döden för att återköpa oss. Är han icke då [505] vår ställföreträdare? När något köpes, så gifves det, hvarmed man betalar, i stället för det köpta föremålet. T. ex. när vi köpa ett bröd för ett mynt, så utbyta vi myntet mot brödet; för säljaren blir myntet ställföreträdande för brödet. När en landtman lämnar en säck korn till kvarnen och för den erhåller en säck mjöl af samma värde, så har kornet blifvit en ersättning (representant, ställföreträdare) för mjölet och tvärtom. Det ena är ett motsvarande pris, en lösen, en ersättning för det andra. Just så har människan Kristus Jesus utgifvit sig sj älf i döden för Adam (och hela släktet, som i och genom honom förlorade sitt lif) såsom motsvarande värde, såsom ställföreträdare, såsom lösen för alla. Måhända skulle en annan bild ännu noggrannare motsvara den verklighet vi vilja belysa: vi tänka på utväxlandet af krigsfångar. Därvid iakttages allmänt den regeln, att en soldat utväxlas mot en soldat, en öfverste mot en öfverste, en general mot en general. Köpet af ett bröd för ett mynt är icke en så fullkomlig bild; ty brödet och myntet, ehuru af samma värde, äro dock icke af samma art. Men vid människosläktets återlösande fordrade Gud ett absolut motsvarande pris, som i fråga om natur, fullkomlighet och allt var likt det förlorade föremålet — en fullkomlig ställföreträdare, som kunde erlägga ett precis motsvarande värde; dessförinnan kunde dödsdomen öfver människosläktet icke upphäfvas.

En användning af ordet »ställföreträdare» har bidragit till att förvirra begreppen om försoningen. I vissa land kan en person, som blifvit kallad till militär­tjänst, få skaffa sig en ställföreträdare, som fullgör tjänsten i hans ställe. Den, som sålunda fått en ställföreträdare för sig, är sedan fri från alla skyldigheter att göra militärtjänst. Till en viss grad är också, denna bild ganska träffande. Ställföreträdaren måste för det första i kroppsligt afseende vara likaså lämplig för militärtjänst som den, hvilken han skall representera, [506] och dessutom får han ej själf redan vara upptagen, utan han måste vara i ett sådant läge, att han frivilligt kan tjäna. På detta sätt erbjöd sig Jesus till att träda i Adams ställe; han uppfyllde härvid alla den gudomliga regeringens fordringar, i det han blef alldeles sådan, som Adam var, och icke redan var dömd till döden, då han trädde i vårt ställe och erbjöd sitt lif såsom lösen samt blef antagen. Han hade ett fullkom­ligt lif att utgifva i stället för Adams förverkade lif.

Vidare: när ställföreträdaren blif vit antagen, blir dens namn, som han representerar, utstruket ur rullorna; och när Kristus dog för Adam, blef Adams namn utstruket ur skuldregistret, hvad den af Gud fällda domen öfver honom beträffar.

Men här upphör öfverensstämmelsen mellan de båda ställföreträdarne. Ty den förpliktelse, som soldatens ställföreträdare öfvertar, är att fullgöra krigstjänsten, medan Adams ställföreträdare däremot hade att offra sitt lif. Öfverensstämmelsen mellan de båda fallen afbrytes alltså, när soldatens ställföreträdare blir antagen och inträder i arméns tjänst, hvilket har sin motsvarighet däri, att Fadern antog Jesu erbjudande att gifva sitt lif samt i den senares inträdande på själfuppoffringens väg (symboliseradt genom hans dop i Jordan).

Vi göra säkerligen väl uti att icke onödigtvis framhålla detta ord, »ställföreträdare» (ersättning), för sådana, som till följd af bristande förståelse redan äro uppfyllda af fördom och därigenom skulle blifva hindrade att ägna detta ämne en grundlig och opartisk undersökning. Men låt oss åtminstone ha akt på vårt eget hjärta, så att vi ha sanningen om Jesu ställföreträdarskap riktigt klar för oss och orubbligt fasthålla densamma,  ty på den hvilar läran om, lösenspriset. Den, som efter att ha klart förstått detta, icke tror, att Kristus, var vår ställföreträdare, tror således heller icke på åter lösningen och saknar därför den tro, som rättfärdigar inför Gud. [507] 

Var ingen annan frälsningsplan möjlig?

Många, som blott ofullständigt fattat läran om lönepenningen, äro böjda för att undra, hvarför Gud ej valt en annan plan. De mena sig ej kunna inse, hvarför han icke skulle ha kunnat frälsa världen på något annat sätt än genom att låta sin Son frivilligt dö såsom återlösningspris för människan. Sådana svara vi, att de ifrågasätta orätt sak. Det gäller icke att få veta, om Gud hade kunnat gå en annan väg, utan om han gick denna eller en annan väg.

Naturligtvis skulle den gudomliga visheten äfven ha kunnat finna en annan plan för människosläktets frälsning. Men vi kunna bestämdt fastslå, att ingen bättre, ja, såvidt vi kunna se och förstå, icke heller någon annan likaså god frälsningsplan skulle ha kunnat uppfinnas ens af den Allsmäktige, som den han valt — en plan, som låter alla förutsättningar, omständigheter och resultat framstå i den allra skönaste öfverensstämmelse. Det sakförhållandet, att Gud behandlat de fallna änglarna efter en annan plan, bevisar, torde vi våga säga, att han äfven hade kunnat behandla den fallna människan efter en annan metod. Han kunde t. ex. ha gjort på samma sätt med människan som med änglarna; men detta skulle, som vi sett*, vid dömandet af många ej ha varit fördelaktigare utan måhända mindre önskvärdt.

* Se »Hvad säger Skriften om spiritismen?» — på engelska och tyska.

Afven om vi antaga, att på denna väg lika många människor hade kunnat blifva välsignade och slutligen återställda, så skulle denna metod dock ha erbjudit följande olägenheter:

1) Hur långt förskräckligare skulle icke vårt släktes sedliga förfall ha varit, om det, sedan det hade fallit i sedligt eller moraliskt afseende, likväl hade fått be­hålla den för detsamma bestämda kroppsliga och intel— [508] lektuella fullkomligheten! När vi se, hur mycken synd människan kan lära sig på tio, tjugo, femtio eller hund­ra år, hvilka djup af ondska skulle hon då icke ha hunnit utgrunda, om hon fått lefva i sex tusen år, skild från Gud, men icke dömd till döden!

2) En sådan frälsningsplan, äfven om den kommit ett lika stort antal till godo som den af Gud följda planen, skulle aldrig ha uppenbarat för oss så mycket af Guds karaktärs egenskaper. Såsom det nu är, se vi:

a) Guds rättvisa uti det, att dödsstraffet ådömdes äfven dem, som icke hade syndat på samma sätt som Adam, utan som blott födts i synd och aflats i orättfärdighet, blifvit födda såsom syndare på grund af ärftligheten. (Rom. 5:12, 14; Ps. 51:7.) Därigenom har han uppenbarat för oss en rättvisa, som icke frikänner den skyldige, och inför hvilken endast det fullkomliga kan bestå.

b) Guds kärlek, som följde oss och, »medan vi ännu voro syndare», återköpte oss för det stora lösenspriset, Kristi dyrbara blod. Hur skulle denna kärlek ha kunnat så fullständigt uppenbaras för oss genom någon annan frälsningsplan?

c) Guds makt; ty att döma människorna till döden och sedan återlösa dem samt slutligen, på bestämd tid, återställa deras talrika miljoner, och detta så, att de skola känna igen sig själfva, det uppenbarar en ännu långt större makt än skapandet af en enda människa, hvilket dock äfven det var ett underbart verk.

d) Guds vishet. Inga andra metoder, såvidt vi kunna föreställa oss sådana, skulle ha kunnat bibringa oss ett så högt begrepp om Guds vishet, som Guds plan kommer att göra, när den en gång till fullo genomförts. Densamma kommer att visa, hur han böjt allt efter sin egen vilja till och med då, när hvarken människor eller anglar kunde se och fatta ändamålen med hans handlingar, och när Satan och de fallna änglarna menade sig korsa, den gudomliga viljan. Det skall blifva [509] ovedersägligt bevisadt, att Gud är mäktig att låta allt samverka till godo, till förverkligandet af hans beslut. Slutligen skall det ock blifva ådagalagdt, att det ord, som utgår från hans mun, icke återvänder fåfängt till honom utan uträttar det, som är honom behagligt, och har framgång i det, hvartill han har utsändt det. — Es. 55:11.

Slutligen se vi, att om Gud hade följt samma plan med afseende på mänskligheten som med afseende på de fallna änglarna, eller om han följt någon som helst annan plan, så skulle det icke ha kunnat gifvas något. så gynnsamt tillfälle till utväljandet af evangelieförsamlingen, som var kallad till att vara Kristi kropp; ty då hade Logos icke haft samma stora tillfälle till att, bevisa sin trohet och lydnad mot den himmelske Fadern, ej heller, till att vinna den stora segerlönen, den gudomliga naturen, ej heller hade den lilla hjorden då haft sitt tillfälle att vandra i hans fotspår.

Dessa lärdomar lända icke blott mänskligheten utan äfven alla andra Guds förnuftsbegåfvade skapelser till nytta, och det icke blott för några århundraden utan för all evighet.

»O, hvilket djup af rikedom och visdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Ty hvem har känt Herrens sinne? Eller hvem har varit hans rådgifvare? . . . Ty af honom och genom honom och till honom äro alla ting. Honom vare ära i evighet! Amen.» — Rom. 11:33-36.[510]

GUDS OFFERLAMM.

»Se, Guds Lamm», Johannes säger, »som all världens syndborttar.»
Så han vittnade om honom, som i världen kommen var.
Ja, till mänskobarnen Logos stigit ned — han blifvit »kött» —
men han ej af sina egna blef med fröjd och jubel mött.

Profetian skall fullbordas, livad som skrifvet står skall ske; —
därför kom han att sig offra, att sitt lif till lösen ge
för det fallna mänskosläktet. Och hans verk skall framgång ha,
fastän mörkrets makter jubla, när han dör på Golgata.

Där vid Jordans strand han offrar nu sitt allt, sin mänsklighet,
för att uti Ijuset bringa lif och oförgänglighet.
Och från denna stund han villigt dag för dag sitt lif utger:
sjuka botas, skaror mättas, han sin nåd så huldt beter.

Slutligt med sin lärjungskara till Getsemane han går,
men i nattens timma ensam vaka, kämpa han dock får.
»Skall, o Gud, jag kalken dricka — dö som brottslig syndare?
Måste jag så djupt nu smaka syndens hemska, bittra ve?»

Så han ropar där till jorden han i ångest sjunkit ner.
Då ett sändebud från himlen honom tröst och styrka ger,
och han vinner härlig seger — friden kommer åter in
i hans hjärta. Hör, han beder: »Ske din vilja — icke min!»

Ja, intill den sista droppen skall han kalken tömma ut:
judaskyssen honom bjudes, lärjungskaran flyr till slut.
Och än mer: snart se vi honom törnekrönt och slagen stå.
»Korsfäst, korsfäst!» ljuder ropet, »korsfäst! — han ej lefva må.»

Domen fälles: »Han har hädat, hvad behöfva vi väl mer?»
och han naglas fast på korset — men för bödlarna han ber.
Slutligt från hans bleka läppar detta rop dock tränger sig:
»Gud, min Gud, o säg mig: Hvarför har du öfvergifvit mig?»

O, hur mörkrets kärar kasta sina pilar denna stund:
»Har du uppfyllt lagens bokstaf? Har du hållit ditt förbund?
Om en hårsmån du har vikit — vet, för evigt dö du skall
och jämväl det släkte, hvilket dödsdömdt blef i Adams fall.

Men han segrar nu som alltid. Frestarn viker, allt är väl,
och uti sin Faders händer anbefaller han sin själ.
Ja, han vet att Faderns stämma honom väcka skall förvisst.
»Allt fullkomnadt, allt fullkomnadt!» triumferar han till sist.