STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

SEXTONDE KAPITLET.
Försoningens ämbete.

Detta ämbete gifvet det konungsliga prästerskapet. — Smorda till att predika försoningen. — Hvarför det glada budskapet icke uppskattas. — Fruk­terna af detta ämbetes utöfvande. — Förföljelse och härlighet. — Hur det pröfvar troheten. — Endast de trogna kunna deltaga i det fram­tida försoningsverket.

» Ingen tager sig själf den hedern, utan den, som kallas af Gud, likasom Aron. Så har icke heller Kristus gjort sig själf härlig, att han skulle blifva öfverstepräst.» — Eb. 5: 4, 5.

FÖRSONINGENS ämbete eller tjänst skötes af hela det konungsliga prästerskapet, hvars öfverhufvud eller öfverstepräst är Herren Jesus. Alla prästerna del­taga i de »bättre offer», hvilka hållit på att offras under evangelieåldern, och hvilka komma att vara fullbordade vid dess slut (Rom. 12:1). Och alla, som sålunda dela Kristi lidanden, skola likaledes dela hans kommande härlighet; de skola vara delaktiga i hans stora och här­liga försoningsämbete i det tusenåriga riket.

Alla dessa underpräster voro af naturen »vredens barn likasom de andra» och måste först blifva försonade med Gud, innan de kunde blifva af honom kallade till detta prästadöme; »ty ingen tager sig själf den hedern, utan (endast) den, som kallas af Gud». Först sedan vi mottagit försoningen genom vår Återlösare, Öfversteprästen, kan den ynnesten erbjudas oss att få blifva räknade såsom med-offrare, med-medlare och med-försonare.

Enhvar, som har mottagit »barnaskapets ande» och [512] sålunda genom densamma blifvit en Guds son och en präst, drifves sedan af denna ande till att begynna utöfva för­soningens ämbete eller tjänst, enhvar efter sin begåfning och sina tillfällen. Liksom Öfversteprästen, så iakttar ock hvarje underpräst den heliga andens ledning och vittnesbörd: »Herren Jehovas ande är öfver mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de saktmodiga (nu icke för de högmodiga, förmätna, hård­hjärtade och gudlösa); han har sändt mig till att läka dem som hafva ett förkrossadt hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren» — den tidsperiod, hvarunder det behagar Herren att genom Aterlösarens förtjänst mottaga »en liten hjord» såsom »lefvande offer».

Aposteln Paulus, som var en af dessa underpräster, förnam denna andes inflytande, som dref honom till att för alla, med hvilka han kom i beröring, och som visade sig ha hörande öron, förtälja om denna »lösen för alla», som åstadkoms genom vår käre Aterlösares offer, och till att förmana dem, att de måtte låta försona sig med Gud samt utan dröjsmål börja vandra på rättfärdighetens stig. Lägg märke till hans klara framställning härom i 2 Kor. 5:17— 20:

»Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget (gamla synder, sträfvanden, för­hoppningar), se, allt har blifvit nytt. Men alltsamman (allt detta nya) är af Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och gifvit oss försoningens ämbete (tjänst). Ty Gud försonade i Kristus världen med sig, icke tillräknande dem deras öfverträdelser (emedan Kristus tog deras straff på sig), och nedlade hos oss (det ko­nungsliga prästerskapet) försoningens ord (det glada bud­skapet om försoningen).»

»I Kristi (vår öfversteprästs, Faderns representants) ställe äro vi därför (emedan Gud har kallat oss och gifvit oss såsom ett prästerskap detta ämbete att i hans namn förkunna det glada budskapet) sändebud, likasom [513] förmanade Gud genom oss. Vi bedja i Kristi ställe: Låten försona eder med Gud.»

Detta glädjebudskap, som, om det rätt värderades, skulle blifva mottaget med tacksamhet allestädes och af alla klasser, blir nu däremot allmänt förkastadt, så att profeten, talande i det konungsliga prästerskapets ställe, måste klaga: »Hvem har trott vår predikan, och för hvem har Jehovas arm (Kristus, Guds frälsande kraft) blifvit uppenbarad?» (Es. 53:1; Joh. 12:38.) Nu är det blott jämförelsevis få, på hvilka denna kraft visar sig verksam — endast så många som Herren vår Gud kallar till det konungsliga prästerskapet; ty ingen tager sig själf den hedern, utan endast de af Gud kallade.

Orsaken till att det glada budskapet allmänt förkastas är tydlig: försoning eller förlikning med Gud innebär motstånd mot synden; frid med Gud innebär fiendskap och krig mot vår fallna mänskliga naturs alla ingrodda svagheter och förvända böjelser, kort sagdt: fullständig omvändelse från syndens tjänst till rättfärdighetens tjänst. Många, hvilka äro emot synden (åtminstone i dess mer af­skyvärda, grofva former), och hvilka längta efter förlikning med Gud och efter de välsignelser, som endast hans söner ha fått löfte om, begynna att försöka lefva rätt­färdigt och att sålunda förbättra sig själfva; men de finna förr eller senare, att deras egna svagheter äro alltför stora för dem att öfvervinna, och att dessutom hela världen står på det ondas sida. De enda, för hvilka det är möjligt att blifva befriade ur detta för alla med­födda slafveri, äro de, som gifva akt på Mästarens vitt­nesbörd: »Ingen kan komma till Fadern utan genom mig» — den ende Medlaren — »vägen, sanningen och lifvet». Utom allt detta underrättar aposteln oss om, att denna världens gud har förblindat de otrognas — alltså det stora flertalets — sinnen genom lögner, så att de icke förmå uppskatta förmånen af den i Kristus erbjudna försoningen. — 2 Kor. 4:4.

Då nu omständigheterna äro sådana till följd af den [514] öfverallt härskande synden, är det då underligt, att alla Guds sanna och trogna sändebud i Kristi ställe (hvilka såsom underpräster följa i sin Ofversteprästs fotspår) måste lida med honom för rättfärdighetens skull? Den store Öfversteprästen, som högst tydligt förkunnade »försoningens ord», blef föraktad och korsfäst, och detta af dem, som föregåfvo sig älska och göra rättfärdig­heten. Apostlarna blefvo på samma sätt illa behand­lade, emedan de i sin trohet vägrade att förtiga det glada budskapet, »försoningens ord». »I skolen blifva hatade af alla för mitt namns skull.« De skola »försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull.» »Förundren eder icke, om världen hatar eder; ty 1 veten, att hon har hatat mig förrän eder.» Dessa vår store Lärares ord skulle för­blifva sanning allt intill denna tidsålders slut; och de äro så sanna i dag som någonsin. Hvemhelst, som troget utöfvar sin tjänst såsom sändebud och oförbe­hållsamt kungör hela Guds rådslut, kommer mycket snart att få erfara något af Kristi lidanden, så att han med rätta kan utropa med psalmisten: »Dina försmä­dares försmädelser hafva fallit öfver mig.» — Matt. 5:10-12; 10:22; Ps. 69:10; Rom. 15:3.

Men äfven häri se vi åter den underbara visheten i den gudomliga planen; ty uti förkunnandet af »förso­ningens ord», hvartill smörjelsen från ofvan tvingar, och i synnerhet de svårigheter, som möta denna förkun­nelse, finner hvarje präst tillfälle att framställa sig såsom ett lefvande offer, heligt och Gud behagligt. Detta är hans förnuftiga gudstjänst. — Rom. 12: 1.

Sålunda blir det mått af själfuppoffring och lidande, som enhvar af de invigda uthärdar, en gradmätare (från Guds synpunkt — ty människor kunna ej alltid urskilja rätt) för enhvars trohet såsom sändebud. Hvarje präst, som intet lidande har för Kristi och sanningens skull, visar sig därigenom vara en otrogen ambassadör och tjänare af det nya förbundet. Endast åt dem, som äro [515] trogna korsets stridsmän, skall gifvas det oskattbara privilegiet att få deltaga med den store Öfversteprästen uti det härliga försoningsverk, som under tusenårsrikets gynnsamma förhållanden skall genomföras. Om vi lida med honom, så skola vi ock regera med honom; för­neka vi honom, så. skall ock han förneka oss. — Rom. 8: 17; 2 Tim. 2: 12, 13; Tit. 1: 16.

Se till, att ingen må taga din krona. — Upp, 3: 11.

»Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lif­vets krona.» — Upp. 2: 10.

[516]