STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

TREDJE KAPITLET.
Försoningens Medlare.

Hvem är han? — Logos, en Gud. — Den af Fadern Enfödde. — Bibelns vittnesbörd. — Han som var rik. — Logos ("Ordet") vardt kött, — icke klädd i kött (inkarnerad). — Han ödmjukade sig själf. — Han vardt­ fattig för vår skull. — Detta vittnesbörd är intet hyckleri. — Jesu upp­förande var uppriktigt. — Den helige, oskyldige, obesmittade, från syn­darne skilde.

»En är Gud, en är ock medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf till en lösen för alla.» — 1 Tim. 2:5, 6.

Ju högre vi lära att värdera försoningsverket — vår för­likning med Gud och det skuldoffer, hvarigenom denna förlikning gjorts möjlig — desto högre akta vi också honom, som den himmelske Fadern har framställt till att vara vår försoning, vår återställare och lifgifvare. Då vi nu upptaga den frågan: Hvem är han, denne store, som Fadern så högt har ärat, och som genom Guds nåd är blifven vår Återlösare och Frälsare? så är det först af allt viktigt, att vi till fullo inse, att vi intet kunna veta och inga slutsatser kunna draga i fråga om detta ämne, utom hvad Guds ord lär oss. Därnäst tillhör det oss att redan från början af vår undersökning ihågkomma hvad aposteln säger rörande denne Medlares storhet och den ära, som med rätta tillkommer honom. — Vi läsa: »Därför har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gif vit honom det namn, som är öfver alla namn, på det att i [80] Jesu namn alla knän skola böja sig», — »att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadern.» — Fil. 2:9; Joh. 5:23.

När vi nu omsorgsfullt genomforska Skriften för att se, hvad den säger och icke säger om vår Herre Jesus, så finna vi, att alla dess vittnesbörd om honom äro mycket tydliga, samstämmiga och tillfredsställande. Vi vilja först i korthet framställa, hvad vi funnit Bibeln lära i ämnet, och skola längre fram gifva de öfvertygande bevisen.

1) Vår Ǻterlösare existerade såsom andeväsen, förrän han vardt kött och bodde bland människor.

2) Redan då var han — såväl som sedan — med rätta känd såsom »en gud», ett mäktigt väsen. Enär han var änglarnas öfverste och Faderns närmaste man, var han känd såsom ärkeängeln (högste ängel) och bar namnet Mikael, hvilket betyder »hvem såsom Gud» eller Guds ställföreträdare.

3) Liksom han var den högste af alla Guds skapelser, så var han ock den förste, det väsen, som Gud direkt eller omedelbart frambringade, den »Enfödde» och »Förstfödde»; och sedan har han såsom Jehovas representant samt i hans kraft och namn skapat alla ting: änglar, furstendömen och väldigheter, liksom ock de jordiska, synliga tingen.

4) Då han vardt kött för att kunna återlösa oss, skedde detta ingalunda af tvång utan af fri vilja. Det var resultatet af att han stod i fullkomlig harmoni med Fadern och önskade att i underdånighet utföra all hans vilja, hvilken han hade lärt att akta och älska såsom innebärande den allra högsta rättvisa, visdom och kärlek.

5) Denna förnedring till människonaturens nivå var icke ämnad att räcka för beständigt. Ändamålet med densamma var uppfylldt, då Jesus — ett mänskligt väsen — hade gifvit sig själf till lösen för oss. Därför har han icke heller uppstått till köttet, utan han är, såsom aposteln förklarar, »väl till köttet dödad, men lefvande gjord till anden». — 1 Pet. 3:18.

6) I sin uppståndelse har han icke blott återfått den [81] andliga natur, som han hade förrän han blef människa, utan han har erhållit en ännu större ära, i det Fadern såsom belöning för hans trohet gjort honom delaktig af den gudomliga naturen — den högsta andliga naturen* — så att han nu är odödlig.

_________________
* Se Mill. Dagn., del I, kap. 10.
_________________

7) Detta höga väsen — af Jehova så högt upphöjdt och äradt — är det, som vi skatta oss lyckliga öfver att få hedra, tillbedja och tjäna, emedan han är ett med Fadern i ord och gärning, i uppsåt och sinnelag.

Vi komma nu till

Bibelns vittnesbörd om Guds Son.

Vi begynna med första kapitlet i Johannes' evangelium. Här benämnes vår Herre Jesus i sin föremänskliga tillvaro »Ordet» (grek. Logos): »I begynnelsen var Logos.» Dr Alexander Clarke säger beträffande ordet »Logos»: »Denna benämning borde stå oöfversatt likaväl som namnen Jesus och Kristus. Såsom alla namn på världens Frälsare antydde någon af hans persons, naturs eller verks härliga egenskaper, så passar också beteckningen 'Logos' särdeles väl på honom, emedan det betyder: ord, taladt ord, tal, vältalighet, lära, förnuft, intelligens.» I sitt första bref begagnar aposteln Johannes åter samma benämning på Herren Jesus, där han kallar honom, »lifvets Ord» eller »lifvets Logos». — 1 Joh. 1:1.

Titeln »Guds Ord» eller »Guds Logos» passar också synnerligen väl till det viktiga värf, som var vår Mästare anförtrodt, förrän han blef människa. Logos var den himmelske Faderns direkta »uttryck» eller omedelbara skapelse. Alla följande ådagalägganden af gudomlig vishet, makt och godhet ha skett genom Logos. Det säges, att vissa konungar i forna tider talade till sina undersåtar genom mellanmän. Därvid satt konungen dold bakom en skärm, under det hans »ord» eller talman [82] stod framför skärmen och högt förkunnade för folket, hvad konungen, som folket icke såg, med låg röst dikterade. En sådan talare benämndes »konungens logos». Vare sig nu denna legend är sann eller ej, så gifver den oss i alla fall en träffande belysning af hur ordet »Logos» brukas för att beteckna vår Herre och Mästare i hans föremänskliga tillvaro samt för att beteckna den högst viktiga och storslagna mission han då hade, nämligen att vara Faderns representant, hvilket Skriften såväl på detta ställe som annorstädes lär.

Man lägge märke till, att aposteln under den heliga andens inflytande skrifver: »Logos var i begynnelsen hos Guden, och Logos var en Gud. » Så lyder den bokstafliga öfversättningen af den grekiska texten, där bestämda artikeln (ho) står framför ordet »Gud» första gången i denna vers, men icke andra gången. Häraf framgår, att det varit afsikten att visa skillnaden mellan Gud Fadern och Gud Sonen. I andra versen står likaledes bestämda artikeln framför ordet »Gud». Den korrekta öfversättningen lyder därför sålunda:

»I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos (ho theos) Guden, och Ordet var (theos) en Gud. Detta var i begynnelsen hos (ho theos) Guden.» — Joh. 1: 1, 2.

Hvilken »begynnelse» kan det vara, som här åsyftas? Det kan säkerligen icke menas begynnelsen af Jehovas, Gud Faderns tillvaro, ty han är »från evighet till evighet» och har aldrig haft någon begynnelse. (Ps. 41:14; 90:2; 106:48.) Men Jehovas verk hade en begynnelse, och det är denna som här åsyftas — skapelsens begynnelse. Så förstådt, säger oss detta ställe, att Jesus i sin föremänskliga tillvaro såsom Logos var hos sin Fader vid själfva begynnelsen af skapelsen. Detta bestyrkes äfven af det ställe (Upp. 3:14), där Logos kallar sig själf »begynnelsen till Guds skapelse», och detsamma vill aposteln säga, när han försäkrar oss, att vår Herre Jesus icke blott är hufvudet för kroppen, som är för­samlingen, och »den förstfödde från de döda» utan också [83] begynnelsen af all skapelse — »på det att han i allt skulle vara den främste». Aposteln säger om honom: »Hvilken är den osynlige Gudens afbild, förstfödd före all skapelse. Ty i honom skapades allt, det som är i himmelen och det som är på jorden, det synliga och det osynliga, vare sig troner eller myndigheter eller herradömen eller väldigheter; allt är skapadt genom honom och till honom. Och han är före allt, och allt har bestånd i honom.» (Kol. 1:15-18.) Såsom den förstfödde betecknas han äfven af psalmisten: »Jag vill göra honom, min förstfödde, högre än jordens konungar.» (Ps. 89:28. Eng. öfv.)

Med denna uppfattning om Jesu öfverlägsenhet allt från första begynnelsen, såsom varande den förstfödde af alla skapelser, och med den tanken, att han i alla afseenden var den himmelske Faderns Logos eller uttryck, öfverensstämmer ock den följande versen: » Genom detta (Logos) är allt gjordt, som är gjordt.» (Joh. 1:3.) Hvilken stor tanke ingifva oss icke dessa Skriftens ord angående högheten af Guds enfödde Son, Logos! Och först när vi kunna se denna hans storhet, få vi en rätt inblick i betydelsen af apostelns ord, där han säger om Kristus, »att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika». (2 Kor. 8:9.) Från denna synpunkt kunna vi se, hur rik han var i den ära och härlighet, som han själf omnämner i sin bön, sägande : »Fader, förhärliga du mig hos dig själf med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var.» — Joh. 17:5

Ehuruväl allt, som sammanhänger med den gudomliga återlösningsplanen, är underbart, ja häpnadsväckande i sitt uppenbarande af Guds kärlek, nåd och barmhärtighet mot de fallna människorna, så är likväl alltsammans, när man ser det på detta sätt, tillbörligt, resonligt, och står i full öfverensstämmelse med Guds karaktär och utsagor.

De som hålla före, att Jesus icke hade någon tillvaro förrän han föddes som människobarn i Betlehem, de ha [84] en mycket låg tanke om Guds plan för mänsklighetens tillrättaförande; och utan betydelse blifva för dem alla de skriftställen, som ha afseende på den härliga ställning, hvilken vår Herre Jesus innehade hos Fadern förrän världen var, och som tala om hans stora förnedring af sig själf, hvilken bestod däri, att han antog en natur, lägre än änglarnas, och därför uppgaf sin egen natur, som var högre än änglanaturen. De däremot, hvilka omfatta den skriftenliga åskådningen, blifva befriade från alla oförnuftiga och bedrägliga läror, genom hvilka människor, i afsikt att ära Sonen, ha gått förbi Guds ord och vanärat Jesu och hans apostlars vittnesbörd, hvilka innehålla den förklaringen, att han, Jesus, är Guds Son och att Fadern är större än han. Miljoner anhängare af dessa åsyftade falska läror ha genom desamma blifvit insnärjda i allehanda invecklade svårigheter och motsägelser. Endast sanningen är förnuftig.

»Den stillar vår andes längtan,
den släcker vårt hjärtas törst.»

Att vår Herre Jesus var begynnelsen af Guds skapelse, och att han existerade länge innan han kom i världen såsom människa för att återlösa oss, det bekräftas till fullo af många skriftställen. Som prof anföra vi följande: »Gud har sändt sin enfödde Son i världen, på det att vi skulle lefva genom honom.» (1 Joh. 4:9.) Här säges det tydligt och bestämdt, att Jesus var Guds Son innan han kom i världen, samt att han såsom varande Guds Son fick en viss mission att utföra i världen. Man bör lägga märke till, att Logos här liksom på många andra ställen benämnes Guds »enfödde Son». Den tanke, som ligger till grund för denna benämning är, att Logos är det enda väsen, som den himmelske Fadern direkt skapat eller födt, och att alla andra Guds söner (änglar såväl som människor) äro af honom skapade indirekt genom Logos. Häraf se vi hur riktigt och sant det uttrycket är, att han är Guds »enfödde» Son.

Här [85] är ett annat exempel: »Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det att världen skulle varda frälst genom honom. » (Joh. 3:17.) Afven här är hans föremänskliga tillvaro antydd, i det att han blef sänd och fick en sådan mission att utföra. I full öfverensstämmelse härmed stå evangelistens ord: »I världen var han, och genom honom är världen gjord, och världen kände honom icke.» Och åter: »Ordet vardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och vi skådade hans härlighet, såsom den af Fadern enföddes härlighet.» — Joh. 1:10, 14.

Afven Jesu egna vittnesbörd om sin föruttillvaro äro oemotsägliga. Han erkände aldrig Josef som sin Fader. Aldrig antydde han heller, att hans tillvaro begynte, då hans mänskliga lif tog sin början. Däremot betecknade han alltid Jehova som sin Fader. Man ihågkomme hans ord: »Sägen då I till honom, hvilken Fadern har helgat och sändt i världen: du hädar, därför att jag sade: jag är Guds Son?» (Joh. 10:36.) Till sin jordiska moder, Maria, sade han: »Vissten I icke, att i det min Fader tillhörer bör jag vara?» (Luk. 2:49.) Till sina lärjungar sade han: »Jag har kommit ned från himmelen.» (Joh. 6:38, 51.) Det var många på hans tid, som icke trodde på detta, och det är äfven i våra dagar många, som icke tro det; men det förblir dock sanning. Några af hans åhörare sade: »Är icke denne Jesus, Josefs son. . . . Huru kan han då säga: Jag har kommit ned från himmelen?» Och några af hans lärjungar knorrade, när de hörde det, och de sade: »Detta är ett hårdt tal; hvem kan höra det?»

»Men Jesus, som visste inom sig, att hans lärjungar knorrade öfver detta, sade till dem: Tagen I anstöt af detta? Hvad då om I fån se Människosonen uppstiga dit, där han förr var?» Från den tiden drogo sig många af hans lärjungar tillbaka och gingo icke längre med honom» — emedan han påstod sig vara kommen från himmelen och ha varit till förrän hän blef människa. — Joh, 6:60-66,

Åter [86] framhöll han samma sanning för fariséerna, sägande: »Jag vet, hvarifrån jag har kommit och hvart jag går», »jag är ofvanefter», »jag är icke af denna världen»; »ty från honom (Gud) har jag utgått och kommit, och jag har icke kommit af mig själf, utan han har sändt mig»; »jag känner honom; och om jag säger, att jag icke känner honom, så blir jag lik eder, en lögnare». Då sade judarna till honom: »Icke är väl du större än vår fader Abraham?» Jesus svarade: »Abraham, eder fader, fröjdade sig att han skulle få se min dag; och han såg honom och vardt glad.»* »Då sade judarne till honom: Femtio år är du icke ännu, och Abraham har du sett? (Abraham hade redan varit död i 2,000 år.) Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag. » — Joh. 8: 14, 23, 42-58.

______________
* Abraham såg Kristi dag med trons öga, i det han trodde på Guds löfte om Messias. Han kunde ha skådat Kristi offerdöd, som förebildades genom Isaks offrande; men i hvarje fall såg han Kristi kommande härlighetsdag, då genom förmedling af den utlofvade säden alla jordens släkter skulle välsignas. Intet under, att detta fröjdade honom! Med trons öga såg han den himmelska staden, det nya Jerusalem, d. v. s. den förhärligade församlingen eller konungsklassen; och han såg likaledes det himmelska landet, d. v. s. den genom konungsklassen välsignade jorden. — Eb. 1l:10, 16; 12:22; 13:14.
______________

Dessa ord äro tydliga och kunna ej missförstås. Jesus försäkrar, att han existerade före Abraham. Och ingenstädes gifver Skriften någon antydan om, att den Enföddes lif någonsin var afbrutet, från det han började sin tillvaro såsom den förste af alla Guds skapelser, och till dess han dog på Golgata, då hans existens afbröts för »tre dagar», hvarefter han uppväcktes från de döda för att aldrig mer dö, emedan döden icke mer hade makt öfver honom. — Rom. 6:9

Den händelsen, att Logos föddes till människa, »litet lägre än änglarna», för att han skulle kunna blifva människans skuldoffer, innebar ingalunda att den andliga [87] naturen, som han hade före sitt människoblifvande, dog; det var blott ett öfverflyttande af hans lif, hans jag, från en organism af en andlig natur till en organism af en lägre natur — den mänskliga. Jesu ord: »Förrän Abraham var född, är jag», innebära alltså, att det icke hade varit något afbrott i hans tillvaro, och de fastställa Jesu, Guds Sons i köttet, identitet med Logos, förstlingen af alla skapelser. Naturligtvis var det icke många af dem som hörde Jesu vittnesbörd, som mottogo detsamma, ej heller ha många sedan dess mottagit det. Det synes råda en förvänd benägenhet hos människor till att förkasta Herrens enkla, tydliga utsagor och att i stället omfatta antingen den åsikten, att Jesus var en vanlig syndig medlem af det fallna släktet, eller också den åsikten, att han var sin egen fader. Endast de ödmjuka äro beredda till att »mottaga med saktmodighet det inplantade ordet», som förmår göra oss sant visa; och endast för sådana är Guds vittnesbörds ord ämnadt. (Es. 61:1; Jak. 1:21.) Liksom dessa, hvilka hörde Mästaren och förkastade hans vittnesbörd, togo upp stenar för att kasta på honom, så finns det också i våra dagar sådana som, i det de höra sanningen och förkasta den, äro färdiga att — bildligt taladt — stena alla, som mottaga och lära Mästarens ord i deras rena enkelhet. Och nu liksom då är orsaken den, att de icke känna hvarken Fadern eller Sonen såsom de borde. Äfven följande Jesu ord passa in på vår tids förhållanden: »Ingen känner Sonen, utom Fadern, icke heller känner någon Fadern, utom Sonen och den, för hvilken Sonen vill uppenbara det.» (Matt. 11: 27.) Världen kände honom icke, visste intet om hans höga härkomst och om hans djupa själfförnedring för dess skull; och när vi betänka, hvilken lång tid som sannolikt förflöt mellan skapandet af Logos såsom den förste af alla skapelser och hans människoblifvande, samt att han under hela denna tid var hos Fadern, var hans glädje beständigt och fröjdade sig inför hans ansikte (Ord. 8: 30), då kunna vi icke undra på att han kände [88] Fadern i en sådan grad som världen och äfven hans lärjungar icke förmådde känna honom — såsom vi lära känna honom genom hans uppenbarelses ord och genom upplåtandet af hans underbara tidsåldersplan. Sålunda utropade också Jesus: »Rättfärdige Fader, världen har icke känt dig, men jag har känt dig.» Joh. 17:25.

Förklaringen på hans kännedom om de himmelska tingen gifves oss i följande ord: »Den som är af jorden, han är af jorden, och af jorden talar han; den, som kommer från himmelen, är öfver alla. Och hvad han har sett och hört, det vittnar han.» (Joh. 3:31, 32.) Intet under därför, att till och med hans motståndare frågade sig: »Hvarifrån har denne sådan vishet?» (Matt. 13:54.) Och det var hans kännedom om de himmelska tingen, hans intima och långvariga umgänge med Fadern, hvarigenom han vann absolut förtroende för Faderns löften,         det var detta som gjorde honom i stånd till att såsom en fullkomlig människa öfvervinna världen, köttet och djäfvulen samt att frambära ett välbehagligt offer för våra synder. Sålunda var det ock på förhand genom profeten sagdt: »Genom sin kunskap skall han, den rättfärdige, min tjänare, göra många rättfärdiga, i det han bär deras missgärningar.» — Es. 53:11.

Endast sådana som vandra i tro, i Guds ords ljus, kunna nu känna Fadern och Sonen eller göra sig något klart och riktigt begrepp om det stora försoningsverket för mänskligheten — detta verk, som Fadern och Sonen tillsammans fullborda. Men inom kort, när församlingens utväljande är fullbordadt, när bruden, Lammets hustru, blifvit förenad med sin Herre i härlighet, och när riket kommit, då skall Herrens kunskap uppfylla hela jorden. Då skall Logos, som en gång, utrustad med sin Faders makt, skapade allting, på nytt utöfva Faderns makt, denna gång såsom frälsare och återställare. Han skall återställa och fullkomna alla, som, sedan de fått lära rätt känna honom, vilja ingå [89] på hans rättfärdiga fordringar; och sålunda skall till slut vår Herres makt, i hans egenskap af Jenovas representant, visa sig på ett likaså storslaget och härligt sätt i detta välsignelse och återställelseverk som i världens skapelse, så att psalmistens förutsägelse skall upp­fyllas: »Du har din ungdoms dagg (friskhet, styrka),» — Ps. 110:3. Eng. öfv.

Af Jesu samtal med Nikodemus se vi, att det icke är gifvit människor att känna de himmelska tingen, så länge de icke tro på ordets vittnesbörd om det som rör jordiska ting. För att förklara för Nikodemus sin kännedom af de himmelska tingen sade Jesus: »Ingen har farit upp i himmelen, utom den, som for ned från him­melen, Människosonen.»* Och han fortsätter med att visa, att Gud har träffat anstalter för världen, så att den icke skall förgås utan ha evigt lif. Han förklarar: »Så älskade Gud världen, att han utgaf sin en födde Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås utan hafva evigt lif.» — Joh. 3:13, 16.

_________
* Orden: »som är i himmelen», saknas i de gamla handskrifterns.
_________

Om begynnelsen af Logos, förstlingen af Guds skapelser, hos Esaia kallad »Underlig (underbar), Råd, Stark Gud, Evig Fader» etc., finna vi äfven i Ordspråksboken en beskrifning, som så väl öfverensstämmer med evangelistens vittnesbörd, att det icke kan råda tvifvel därom, att Logos i Joh. 1 och Visheten i Ord. 8 är en och samma person. Vi anföra det senare stället:

»Jehova skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. Innan djupen (hafven) voro till blef jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten. Förrän bergens grund vår lagd, förrän höjderna funnos, blef jag född, då han ännu icke skapat land och mark, ej ens det första af jordkretsens stoft. När han beredde himmelen, var jag tillstädes, [90] när han spände ett hvalf öfver djupet, när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, när han satte för hafvet dess gräns, så att vattnet icke skulle öfverträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar — då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och öfvade min lek inför hans ansikte beständigt.» — Ord. 8:22-30.

Som en bekräftelse. på det sagda, att Logos icke blott är den förste af alla Guds skapade varelser, den förstfödde, utan äfven den enfödde Sonen, och att alla andra skapade ting blifvit gjorda genom honom, anföra vi följande tydliga ord af Herrens egen mun: »Jag är den förste och den siste och den lefvande; och jag var död, och se, jag är lefvande i evigheters evighet.» Och åter: »Detta säger den förste och den siste, som blef död och vardt lefvande. » (Upp. 1:17, 18; 2:8.) På intet annat sätt kunde Jesus vara den förste och den siste af Guds skapelser, än i det han är den ende som Gud direkt skapat, och att han själf frambringat alla andra skapade ting. Hvarje annan förklaring skulle stå i strid med de anförda skriftställena och vore därför oriktig.

»Logos vardt kött, och han bodde bland oss.»
— Joh. 1: 14. —

Den förhärskande åsikten rörande detta, att Logos vardt kött, är den, att Jesu mänskliga kropp, som föddes af Maria, var blott och bart en klädnad eller ett omhölje för hans andliga kropp. Man kallar det inkar­nation. Vi anse emellertid denna åsikt vara helt och hållet felaktig och obiblisk. I enlighet med denna åsikt tro många, att Jesus äfven under sitt jordelif var ett andeväsen, alldeles som förut, och att han begagnade den köttsliga kroppen, som var född af Maria, och som var känd såsom människan Kristus Jesus, endast såsom sin förklädnad eller som det medel, hvarigenom han kunde [91] umgås med människorna, på samma sätt som änglar i tidigare dagar hade  uppenbarat sig i mänsklig gestalt för Abraham, Lot, Manoa m. fl. (1 Mos. 18:1, 2; 19:1; Dom. 13:9-11, 16.) På grund af denna oriktiga åsikt ha många förvirrade och obibliska uppfattningar uppstått beträffande de olika händelserna i Jesu lif och vid hans död. Så t. ex. förutsätter denna teori, att hans trötthet icke var verklig utan låtsad, enär han såsom varande ett andeväsen icke kunde känna trötthet. Denna lära förutsätter vidare, att äfven Jesu böner voro blott och bart en tom form, ett sken, afsedt att göra intryck på lärjungarna och andra, som hörde honom. Ty var han Gud själf, så måste han ju ha bedt till sig själf. På samma sätt i fråga om hans död: de som hålla på denna teori nödgas antaga, att hans död endast var en skenbar död; ty Gud Fadern, som de säga Jesus var, lefver »från evighet till evighet» och kan aldrig dö. Åfven måste då också hans ångest och hans förtviflansrop på korset: »Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?» ha varit blott en formsak för att röra dem som sågo och hörde på. Den logiska slutsats, som man måste draga af denna åskådning, skulle blifva, att ingen verklig offerdöd för våra synder ägt rum, utan endast ett sken af en sådan. Jesu lidande och död skulle således intet annat ha varit än ett tomt spegelfäkteri, ett dramatiskt skådespel, en kinematografisk föreställning eller — ännu närmare uttryckt — ett fromt och välment bedrägeri, som kunde utöfva ett gynnsamt inflytande på människornas känslor och sinnen.

Alla dessa konsekvenser af den nämnda åsikten gifva tydligt vid handen, att den måste vara falsk. För öfrigt står den i stark motsats till den i Guds ord framställda sanningen i detta ämne. Skriften säger ingenstädes, att. Jesus antog en kropp af kött som ett hölje för en andlig kropp, såsom änglar stundom i forntiden gjorde, utan att han faktiskt aflade sin andliga natur: »Han utblottade (beröfvade) sig själf» [92] på sitt föremänskliga tillstånd och antog i verkligheten vår människonatur. »Logos vardt (verkligen) kött.» Det låg intet bedrägeri under detta. Han förnedrade sig icke blott skenbart, så att han i verkligheten bibehöll sin makt och härlighet; det var icke blott skenbart han blef fattig för vår skull, så att han i verkligheten hela tiden förblef rik, bibehållande sin höga andliga natur; och hans tjänareskepnad var icke blott något påtaget, det var ingen förklädnad, som visade något annat än det som motsvarade verkligheten. Nej, vår Herre Jesus blef i verkligheten en man — »den människan Kristus Jesus, som gaf sig själf till en lösen för alla». — 1 Tim. 2:5.

Längre fram, då vi närmare betrakta lösepenningen såsom ett element i frälsningsplanen, skola vi se, att det var alldeles nödvändigt att Jesus var en människa — hvarken mer eller mindre än en fullkomlig människa — emedan det var en människa, som hade syndat, en människa, som skulle återlösas; och enligt den gudomliga lagen fordrades en människas lif såsom lösen för att en annan människas lif skulle kunna friköpas. »Ty emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse.» (1 Kor. 15:21.) Ingen må förstå det sagda såsom om vi menade, att Jesus Kristus blef en sådan människa som vi, full af ärfda ofullkomligheter och brister. Nej, tvärtom; Guds ord säger, att han var »helig, oskyldig, skild från syndarne». — Eb. 7:26, 28; Luk. 1:35.

Denna hans afskildhet från syndarne utgör för många en svår punkt. Hur kunde han vara en människa och dock fri från det ärftliga fördärf, hvaraf hela människosläktet lider? Vi hoppas kunna klart visa, hur detta var möjligt, och hur det genom Guds anordning också är skedt; men först är det nödvändigt, att vi få det riktigt klart för oss, att en ofullkomlig människa, en som i likhet med oss förmedelst ärftlighet varit behäftad med den adamitiska synden, icke hade kunnat vara [93] vår återlösare. Syndfulla människor fanns det fullt upp af i världen, utan att Gud hade behöft sända sin Son för att också göra honom till en syndig människa. Det fanns många bland dessa ofullkomliga människor, som skulle ha varit villiga att offra sitt lif för att uppfylla Faderns vilja. (Eb. 11:32-40.) Men det var icke blott ett offer för synder som behöfdes, utan för att syndarens skuld måtte blifva betald behöfdes det ett syndfritt offer. Och enär »alla hafva syndat och äro utan berömmelse inför Gud», samt enär »ingen rättfärdig finnes, icke en», så följer däraf, att det är såsom Skriften säger: »Sin broder kan. ingen förlossa eller gifva Gud lösepenning för honom.» (Rom 3:10, 23; Ps. 49:8.) Därför då Gud såg, att ingen människa fanns, som var duglig till att återlösa världen, gaf han detta uppdrag åt en, som är mäktig att hjälpa, och som förmår fullkomligt frälsa alla dem, som genom honom komma till Fadern. — Ps. 89:20; Es. 63:1; 59:16; Eb. 7:25.

Härnäst vilja vi söka att om möjligt komma till klar förståelse af på hvad sätt Jesus kunde antaga vår natur och genom sin moder Maria blifva en medlem af människosläktet utan att blifva delaktig af arfsyndens fördärf och utan att vara hemfallen under den dödsdom, som på grund af Adams synd hvilar öfver hela släktet. Hade han på något sätt och i någon grad varit delaktig af Adams lif, så hade han äfven varit hemfallen under dödsdomen öfver Adam och alla hans barn; och hade han befunnits vara ofullkomlig, stående under dödsdomen, så kunde han icke ha haft någon rätt till lif att utgifva såsom lösen, hvarmed han kunde friköpa Adam och hans släkte från det af den gudomliga rättvisan tilldelade dödsstraffet. Vi hoppas att i nästa kapitel kunna bevisa, att Jesus icke på något sätt eller i någon grad blef besmittad med synd eller ofullkomlighet genom sin moder.

[94]