STUDIER
I SKRIFTEN
Femte
Delen
Försoningen
mellan
Gud
och människan
FJÄRDE KAPITLET.
Försoningens Medlare.
Den Obesmittade.
Skenbart motsägande skriftställen harmoniserade.
—Den romersk-katolska läran om Marias obesmittade aflelse icke biblisk.
— Att Jesus föddes utan arfsynd är ett väsentligt moment i Guds plan,
då han eljest icke hade kunnat blifva en lösen. — De senaste
resultaten af vetenskaplig forkning beträffande fortplantning af lif. —
Logos vardt kött. Född at en med arisynden besmittad kvinna. — Hur
kunde hon föda den obesmittade. — Skriften vittnar om att Gud handlar
efter samma princip i fråga om andra declar af sin plan.
»Som en ren skulle kunna
framgå af en oren! Sådant
kan ju aldrig ske.» — Job. 14: 4.
»Han uppenbarades, på det
att han skulle borttaga våra syndeter; och synder; och synd är icke i
honom.» »En sådan öfverstepräst
höfdes oss, en som var helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndarne.» — 1 Joh. 3: 5; Eb. 7: 26.
OFVAN anförda skriftställen tyckas motsäga hvarandra, enär det första
tydligen innebär, att hela människosläkter genom sin härstamning från
Adam, den förgiftade källan, är angripet af syndens gift (och det öfverensstämmer
med våra erfarenheter), medan de båda andra skriftställena säga, att människan
Jesus var utan synd och däruti
skilde sig från hela den öfriga mänskligheten.
När nu hela den i Bibeln framställda läran om försoningen
ovillkorligen fordrar, att vår återlösare är en obesmittad människa
— af vårt släkte och likväl skild från det — så blir detta för
alla tänkande Guds barn en viktig punkt; och först när de fått full
klarhet i denna fråga, kunna de vara fullt till-[96]fredsställda.
På hvilket sätt har Gud i fråga om Jesus verkställt detta, som
enligt alla mänskliga erfarenheter och enligt Jobs försäkran är omåjligt
för människan? Det är vår
uppgift att i detta kapitel gifva en tillfredsställande förlaring häråfver.
Vi mena ej, att kunskap om sättet,
hvarpå detta underverk försiggick, är viktigt hvarken för deras tro
eller frälsning, som äro sanna Kristi lärjungar, lärda af Gud.
Men i ljuset af det faktum, att nutidens förödande kritik (ibland rättmätig,
ibland orättmätig) i alla religiösa ämnen utbreder sig allt mer, är
det af stort värde, att denna sanning fast uppehålles, enär den står i
så innerligt samband med försoningsläran, hvilken åter utgör
kristendomens själfva kärna eller grundsanning.
Därigenom blifva också Guds barn bättre i stånd till att stå
fasta i sin tro på försoningen trots alla angrepp, som vedersakaren
riktar mot densamma genom lärostolar och press.
I århundraden har, Gud vare tack, Bibelns vittnesbörd om Jesu
syndfrihet varit tillräckligt för de heliga; men nu kommer såsom mat i
rätt tid för trons husfolk det vetenskapliga beviset för möjligheten
af allt det, som i det gudomliga ordet är påstådt beträffande detta ämne — i full öfverensstämmelse med naturlagarna».
Katolikerna försöka att genom sin lära om Marias obesmittade aflelse få
oss till att tro, att Jesu moder var obesmittad, syndfri, fullkomlig; och
därigenom vilja de bevisa mäjligheten af att han kunde födas ren och
skild från syndarne. Men vi
göra intet sådant påstående. Vi
anse Maria, Herrens moder, såsom en Adams
afkomling, behäftad med samma ärfda svagheter och brister som vi andra
och på samma sått hemfallen under dödsdomen.
Vi hålla före, att »människan Kristus Jesus» var ett undantag,
det enda undantaget af detta slag. Härvid böra vi icke glömma, att Guds förtänksamma omsorg
för människors barn ofta visar sig i undantag från de vanliga reglerna
äfven i naturens värld. Det
är t. ex. en naturregel, att föremål utvidgas, då de blifva [97]
upphettade, och sammankrympa, då de utsättas för kyla; men vattnet är,
till all lycka för mänskligheten, undantaget från denna regel; i annat
fall skulle isen blifva tyngre än det ofrusna vattnet och som följd däraf
sjunka till bottnen samt hopa sig i så väldiga lager, att sommarvärmen
icke skulle förmå smälta den. Det
är likaledes en stor lycka, att antimony utgör ett sådant undantag
bland metallerna, så att, då den blandas med andra metaller, hvaraf våra
boktryckartyper göras, dessa bibelhålla samma form och storlek under
alla temperaturer. I annat
fall skulle de ofta icke vara brukbara.
Så är också inom vårt släkte det enda undantaget från den
allmänna syndabesmittelsen dess enda hopp, dess lösen och fräksning
genom gudomlig försyn. Låtom
oss nu fasthålla dessa tankar, medan vi gå vidare för att undersöka
hur »Logos vardt kött», »född af kvinna», »af Abrahams säd» och
likväl fri från arfsynd, hvarför han kunde blifva en fullgiltig och
antaglig lösen för Adam och hans släkte.
Skriften bekräftar alligenom det sakförhållandet, att alla organismers
lif, lifssäd eller lifsenergi kommer från fadern och icke från modern.
Modern undfår lifssäden
från fadern, som i henne befruktar en cellkärna (ett ägg), hvarur sedan
utvecklar sig en embryotisk kropp. Detta
foster närer hon, tills det
blir I stånd att lefva oberoende af henne, d. v. s. tills det förmår i
sin kropp själf smältar de för lifvets uppehållande nödiga näringsämnen,
som jorden och luften lämna; då födes det.
Ordet »fader» betyder »lifgifvare».
Följaktligen var Gud Adams och på samma gång hela människosläktets
fader (lifgifvare), jorden däremot modern.
(Luk. 3: 38.) Adams kropp eller organism var af jorden (som därför var
hans moder i den meningen, att all den materia, hvaraf hans kropp bestod,
var tagen af jorden), men lifvet, som pulserade i denna kropp eller
organism och först gjorde den till en människa, kom från Gud (som sålunda
var hans fader eller lifgifvare). Och
mannen [98] allena har sedan dess besuttit den förmågan att meddela
lifsgnistan till afkomman.
I öfverensstämmelse med denna princip säger också Skriften, att
barnen äro a feller från sina fäder och födda åt
dem af sina mödrar. (1 Mos.
24: 47.) Vi läsa om att
Jakob, då han kom till Egypten, hade 70 barn eller afkomlingar, om hvilka
det uttryckligen säges, att de hade »utgått från hans länd».
(1 Mos. 46: 26, 27; 2 Mos. 1: 5)
Sålunda heter det äfven om Salomo, att han utgick från Divids länd.
(1 Kom. 8: 19; 2 Krön. 6: 9.)
Likaledes gjorde Paulus och alla öfriga israeliter anspråk på
att vara utgångna från Abrahams länd, och om Levi är det skrifvet; »Han
var ännu i sin faders länd, när Melkisedek gick denne till mötes.»
— Eb. 7: 5, 10.
Sammalunda var också hela människosläktet i Adam och utgick från
honom, sin fader, genom Eva, sin
moder men ick från henne.
Så heter det också, att »alla dö i Adam, blef det profsatt
genom hans pröfning, fördömdt
genom hans fall och inneslutet
under hans straffdom.
Äfven vetenskapsmännen ha genom sin forskning kommit till samma
slutsats, nämligen att lifvet, såsom Skriften lär, kommer från hanköonet.
Vi vilja framställa en enkel illustration, som kan förstås af
alla; vi taga ett hönsägg. I
sig själf bär det ursprungligen intet lif, det har blott en lifsfrö-cell,
som år redo att frambringa en organism, så snart som den blir befruktad
af hanens såd. Förutom lifesbrö-cellen innehåller ågget åfven en
passande mångd af de nåringsåmnen, som åro erforderliga till den af
cellen förmedelst befruktning framalstrade oranismens nåring. Denna
organism, som i början är ytterst liten, utvecklas så småningom till
kycklingsembryo, hvilket sedan näres af ägghvitan, till dess organismen
är så utvecklad, att den kan tåla annan näring och själf kan taga den
till sig; då genombryter den skalet.
Efter samma grundprinciper utvecklas och näres äfven människans
embryo såväl som djurens.
Då således, enligt Bibelns och vetenskapens samstämmiga vittnesbörd,
lifvet kommer från fadern, följer däraf, att om fadern är fullkomlig,
så blir också det af honom aflade barnet fullkomligt.
Till och med under blott någorlunda gynnsamma förhållanden skulle en
fullkomlig mans säd i moderns lifsfrö-cell afla ett kraftfullt och
friskt embryo, som skulle kunna tillägna sig de för detsamma gagneliga
ämnena i den näring, som erbjödes det, samt undgå de skadliga och
onyttiga ämnena; och den sålunda alstrade fullkomliga varelsen skulle
likaledes komma att äga den förmågan att förmedelst sina fullkomliga
funktioner och utan obehag för sig själf oskadliggöra eller bortstöta
från sig alla onyttiga ämnen. Ä andra sidan måste en ofullkomlig mans
säd afla ett i motsvarande grad ofullkomligt och svagt embryo, som är ur
stånd att öfvervinna de omgifvande ogynnsamma förhållandena och därför
upptar i sig all slags näring, som modern tillför det, vare sig den är
god eller dålig. Ett sådant
foster blir därför ofta ett offer för sjukdom.
Det gamla ordspåket: »Den enes mat är den andres gift» grundar sig på
denna princip. En person med
god matsmältningsförmåga kan förtära ett visst slags föda och hämta
näring och styrka däraf, under det samma slags föda kan ådraga en
annan med dålig matsmältningsapparat sjukdom, ja döden. Den starkare
organismen tillägnar sig de goda ämnena och afsöndrar de skadliga; men
den svagare förmår ej utföra detta och blir sålunda »förgiftad»,
ofta med allvarlig sjukdom till följd.
Emellertid är nu ingen medlem af vårt släkte ens tillnärmelsevis
fullkomlig, och ingen förmår att värja sin organism emot alla de
myriader små fiender, som angripa oss genom mat, dryck och luft; följaktligen
födes ingen fullkomlig, och ingen kan i längden undgå sjukdom; den gör
sig först gällande i de svagaste organen, och snart tar den hela kroppen
i sitt våld.
Från denna synpunkt förstå vi, att om Eva ensam hade syndat, så hade
detta icke haft döden till följd för [100] hela släktet; ty om Adam
hade förblifvit fullkomlig, så hade han kunnat gifva sina afkomlingar en
oförsvagad lifskraft i arf, och de skulle ha födts utan brist, till och
med om dödsdomen hvilat öfver Eva och hon hade förlorat sin
fullkomlighet. Frukten af en
fullkomlig säd skulle blott ha tillägnat sig hälsosamt näringsstoff
och skulle ha afsöndrat och afhållit från sig allt skadligt stoff i den
af modern gifna näringen.
Hade däremot Adam ensam syndat och Eva förblifvit syndfri, så skulle
likväl den öfver Adam fällda dödsdomen ha drabbat alla hans
efterkommande på samma sätt, som fallet nu är.
Hur fullkomlig den embry-cell och näring än månde ha varit, som
Eva haft att erbjuda, skulle det likväl ej af Adams ofullkomliga lifssäd
ha kunnat alstras annat än ofullkomliga varelser. Därför säger ock
Skriften med rätta, att »alla dö i Adam»,
och att »genom den ena människans
olynad» har döden kommit öfver alla. — 1 Kor. 15: 22; Rom. 5: 12, 19.
Hvilken underbar motsvarighet finna vi icke här mellan den förste Adam
och hans hustru samt den andre Adam och hans brud! Likesom döden har kommit öfver hela människosläktet genom
Adam och icke genom Eva, och dock så, att äfven hon har varit med om att
förorsaka den, så kommer ock det återställda lifvet alls icke af
Kristi brud utan af Jesus, återlösaren, änskönt bruden genom Guds nåd
skall få vara med och deltaga i återställandet af det »som var förloradt».
Då nu mänsklighetens lifskälla i Adam har blifvit förgiftad genom
synden, kan ingen bland hans efterkommande vara fri från arfsynd, ty: »Hur
kan en ren framgå af en oren? Sådant
kan ju aldrig ske.» Man måste
förstå detta ställe som syftande på
mannen, icke på kvinnan.
Ingen, som kommer från den förorenade källan, kan vara ren.
Därför säger Skriften: »Ingen
rättfärdig finnes, icke en»; följaktligen kan ingen förlossa sin
broder eller gifva Gud lösepenning för honom.
— Rom. 3: 10; Ps. 49: 8.
[101] Det är ett välkändt faktum, att moderns sinnesstämning under
hafvandeskapet har stort inflytande på hennes barns karaktär och anlag
till godt eller ondt. Det
finnes många andliga »födelsemärken» likaväl som kroppsliga.
Hurvida eller i hvad grad ett af fullkomlig säd afladt embryo skulle
kunna mottaga ett skadligt inflytande af ett ondt sinnelag hos modern, det
kan under nu rådande förhållanden icke afgöras, ty vi ha intet exempel
på ett sådant fall att tillgå. Det
är för öfrigt ej behöfligt för vår undersökning att få denna fråga
afgjord, ty »människan Kristus Jesus» föddes icke af en moder med ondt
sinnelag. Skriften förklarar
uttryckligen: 1)
att Gud valde en from jungfru, som hade »funnit nåd för Gud»
och var »välsignad bland kvinnor », till att blifva Jesu moder (Luk. 1:
28, 30, 42); 2) att Maria var
full af tro och fröjdade sig i Herren att hon skulle få vara ett verktyg
för utförandet af hans plan, och 3)
att hon icke fruktade för försmädelse från Josef och världen utan
lefde i glädje inför sin Gud, såsom hon själf vittnar; »Min själ
prisar Herren, och min ande fröjdar sig öfver Gud, min frälsare.»
(Luk. 1: 45—47.) Vi
se således, att Jesu moders sinnelag icke kunde vara ett hinder för hans
utveckling till fullkomlighet utan hellre bidrog till detta resultants
uppnående.
Häraf framgår alltså, att det enda hindret för, att en fullkomlig människa
skulle kunna födas af en ofullkomlig moder, är, att det icke finns någon
fullkomlig man med fullkomli lifssäd.
Och därför lär Skriften klart och bestämdt beträffande Jesus,
att ett fullkomligt lif (icke från den admanitiska källan) blef genom
gudomlig kraft öfverflyttadt från
hans förtvarande tillständ till ett mänskligt embryo-tillständ, och
att den från detta embryo utvecklade varelsen var »helig» (ren och
fullkomlig), ehuru född af en ofullkomlig moder.
(Luk. 1: 35.) Att
Jesus sålunda kunde vara oberörd af de ofullkomligheter och brister,
hvarmed hans moder jämte alla andra människor var behäftad, är en
fullkomligt förnuftig slutedning, som, [102] enligt hvad vi redan påpekat,
öfverensstämmer såväl med Bibelns utsagor som ock med vetenskapens
syaste rön.
Ett annat sakförhpallande, som vetenskapsmän söka bevisa, och som äfven
öfverensstämmer med Skriftens vittnesbörd, är det, att ehuru lifvet
kommer från fadern, kommer gestalt
och natur från modern.
De vetenskapliga bevisen härför äro emmellertid mer oklara och därför
svår fattliga för den som ej är vetenskapsman.
Att vetenskapen har svårt för att finna klara och påtagliga bevis i
denna sak beror därpå, att Gud i sin visdom icke blott har skapat allt
»efter sin art» utan äfven lagbundit de olika arterna och naturerna på
ett sådant sätt, att de icke kunna beblanda sig med hvarandra mer än
till en viss gräns. Bastarder
i djurvärlden kunna icke fortplanta sig.
Så t. ex saknar mulåsnan, som är en bastard, fortplantningsförmåga. Oct när »Guds sönner» — de änglar, som öfvergåfvo
sitt eget hem — beblandade sig med »människornas döttrar»,
tillintetgjorde Gud deras afkomma genom syndafloden.
(1 Mos. 6: 2, 4; Jud. 6: 2 Pet. 2: 4.)
Dessa änglar hade makt att antaga människogestalt, och de kroppar,
som de sålunda iklädde sig, voro fullkomliga i fråga om lifskraft,
hvarför ock de barn, som de aflade, voro såväl andligen som kroppsligen
vida öfverlägsna de från Adam härstammande människorna, hvilka då
voro djupt fallna och mycket fördärfvade.
Det heter därför ock om dessa bastarder, att de voro »jättar»
och »väldiga män», som voro »namnkunniga».
Dessa märkliga människor voro födda af ofullkomliga mödrar, men
aflade af kraftfulla, oförsvagade fäder.
För Adams försvagade släkte skulle dessa öfverlägsna nefilim
(fallan) ha blifvit svåra förtryckare, om de fått existera längre.
Men i Guds ögon var deras existens ej berättigad, därför ställde
han dem heller icke på något prof för lif eller död.
Han erkände dem icke. Det
var en Guds nåd, att han gjorde slut på deras tillvaro genom syndafloden,
och att han sparade Noa och hans familj för att genom dem släktets
fortplantning [103] kunde börja på nytt.
Om Noa heter det, att han var »ostrafflig bland sitt släkte» (i
sin generation), hvilket tyder på att flertalet af Adams efterkommande
hade blifvit svårligen besmittade och fördärfvade samt utgjorde mer
eller mindre ett nytt släkte på grund af sina förbindelser med änglarna
i människoskepnad. Vi
säga ett släkte, emedan bastarderna — »jättarna» — kommo från
nya fäder, hvilka ej tillhörde det adamitiska släktet.
Erinringen om dessa undermänniskor, »nefilim», fortlefde förvisso länge,
ja, så stor var deras namnkunnighet, att de omtalas i de hedniska
gudasagorna allt intill vår tid; och flera hundra år efter det de
blifvit utrotade genom floden, var israeliternas fruktan för dem så
liflig, att när deras spejare återkommo från Kanaan och falskeligen påstodo
sig ha sett »jättarna» där, så förorsakade detta att en stor panic
utbröt bland folket. Utan
tvifvel fanns det en del storväxta människor i Kannaan, såsom andra
skriftställen visa, men de benämnas ingenstädes nefilim
utom i denna spejarnas falska rapport. — 4 Mos. 13: 34; 14: 36, 37.
En annan belysning af denna princip, enligt hvilken lif kommer från
fadern och gestalt och nature från modern, finna vi i Skriftens vittnesbörd
om att Jehova, som själf är af gudomlig nature, har aflat söner af
flere olika naturer. Han är
fader eller lifgifvar för de Guds söner, som ha änglanature (Job 2: 1;
38: 7; Eb. 2: 9), såväl som för sina med mänsklig nature utrustade söner
(Luk. 3: 38), och likaledes har han aflat de »nya
skapelser», som i den första uppståndelsen skola blifva delaktiga
af hans egen nature, den gudomliga. (2
Pet. 1: 4.) Jehovas ande, energi eller lifskraft aflade och utvecklade änglarna förmedelst
verkande på andliga substanser, och samma kraft eller ande, verkande på
jordiska substandser — »materia» —, frambringade människan och
djuren. (1 Mos. 2: 7; 1 Kor.
15: 47.) Och då Gud ville
gifva oss en klar uppfattning om de nya skapelsernas aflande till den
gudomliga naturen, framställer han dem såsom varande af hans löftesord
[104] aflade i moderlifvet af det förbund, som han slöt med Abraham,
hvilket förbund symboliskt framställdes genom en kvinna, Sara; och så säger
han oss, att liksom Isak var
Abrahams arfvinge och löftets barn (genom Sara), så
äro ock vi Guds barn, löftets eller det genom Sara förebildade förbundets
barn. — Se Gal. 4:23—31; 1 Pet. 1: 3, 23; 2 Pet. 1: 4.
Samma princip belyses äfven af det under den före-bildiga judiska hushållningen
rådande lagenliga bruket, att faderns arf fördelades bland barnen i
förhållande till den gunst och rangställning, hvari deras mödrar
— deras faders olika hustrur — stodo.
Detta säger oss åter, att moderns natur, rättigheter, fördelar
och friheter öfvergå till barnet, om än icke faderns göra det. — Se
1 Mos 21: 10; 2 Mos 21: 4; Gal. 4: 30.
Så förhöll det sigäfven med Jesus.
Enär han var född af en kvinna, var han delaktig af hennes natur;
han var »af jorden jordisk». Ehuruväl
han bibehöll den renhet och fullkomlighet,
som han under sitt föregående lif som andeväsen hade, antog han dock såsom
sädi Marias lif dennas nature och »vardt kött», »född af kvinna».
Likväl kom den rene icke af det orena adamssläktet, utan han
utgick från Gud och fick blott sin näring och konstitution från Maria.
— Joh. 8:42; Gal. 4: 4.
I öfverensstämmelse med den här omhandlade principen är också det förhållandet,
att ehuru Jesus nu ej längre är människa utan högt upphöjd till den gudomliga
naturen, det likväl förklaras om honom, att han skall vara hela människosläktets
»fader» eller lifgifvare, och att han skall återställa den mänskliga naturens
fullkomlighet, som gick förlorad genom Adams synd. Lifgifvaren är alltså af gudomlig natur, men barnen blifva
af mänsklig natur, födda af ett återställelseförbund, som förbildades
af Ketura, Abrahams tredje hustru.
Kastande en återblickpå vår föregående undersökning se vi, att Jesu
underbara födelse såsom en fullkomlig, syndfri människa, ehuru född af
en ofullkomlig moder, [105] icke stär i nägon motsats till utan tvärtom
i den fullaste öfverensstämmelse med Jehovas vanliga tillvägagångssätt;
vi se vidare, att äfven Adam säsom Guds son »föddes» fullkomlig,
ehuru hans moder (jorden) dä ännu icke var fullkomlig, med undantag af
Edens lustgärd. Dä Skriften
försäkrar oss, att vär Herre Jesus före sitt människoblifvande var
ett fullkomligt andligt lifsväsen, hvars lifsprincip blef öfverförd
till Marias moderlif, sä är oss detta en tillräcklig borgen för, att
han föddes »helig, oskyldig,
obesmittad, skild frän syndarne». Just en sädan »höfdes
oss», han var den lämplige för vär förtviflade belägenhet. Vi behöfde en sådan, som kunde blifva godkänd och antigen
af den gudomliga rättvisan säsom vär lösepenning;
och dä han nu blifvit gjord till mansklighetens öfverstepräst i de
ting, som röra Gud, sä kan han ha medlidande med de svaga och betungage,
emedan han själf tog pä sig vära svagheter och Ii medlidsamhet bar vär
sjukdomar.
* *
*
Det rådde djup och dyster
natt,
Blott nägra stjärnor blänkte matt
i judafolkets land.
Och folket mörkret älskade, —
det ville icke Ijuset se,
ej ladas af Guds hand.
I östern nägra vise män
Guds löften hört; mot himmelen
De spejat är från år.
»Nar få vi morgonstjärnan se,
som världen skall sin strålglans ge,
dä den en gång uppgår?»
O Betlehem, due ringa ort,
Ditt namn skall alltid aktas stort —
från dig gick stjärnan opp. [106]
Där funno österns vis den,
Och herdarna, de ringa män,
där sågo världens hopp.
Men ack, hur få dock voro
de,
som uti barnet kunde se
Messias, Frälsaren.
Blott de som äro vakande
Guds hemligheter kunna se —
ja, så är det ju än.
Guds egen Son på krubbans
strå! . . .
Väl änglarna i häpnad stå
på denna stora dag.
En skymt utaf Guds plan de se; —
»Gud vare ära», sjunga de,
»til mänskan godt behag!»
Han, Himlafursten, sänkt
sig ner
i ringhet, så att ingen mer
så djupt förnedrat sig.
Mitt hjärtas ringa hyllningsgärd
jag gifva vill — han är den värd,
som så har älskat mig.
Hell dig, du morgonstjärna
klar,
som strålar skön och underbar
för Herrens lilla hjord!
Snart skall din glans all välden se
och villigt dig sin hyllning ge;
så säger os Guds ord.
Hell dig, vår Konung god
och blid!
Din tron är bygd på rätt och frid.
Din spira, lyckosom,
skall härska ifrån haf till haf; —
Gud det till egendom dig gaf,
du kung af Davids stam.
