STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningens Medlare.

SJÄTTE KAPITLET.

Davids son och herre.

Hur var han Davids son? — Josefs släktregister genom Salomo. —Marias släktregister genom Natan. — De höga förnedrade, de ringa upphöljda. — Hvarifrån har Kristus titeln  “Davids Herre” — Hur han var både Davids rot och Davids telning. — Betydelsen af hans titel “Evig Fader”. — Her han erhåller den, och hur den skall tillämpas. — Hvilka äro Kristi barn? — Församlingen hans bröder — barn af Gud, vår Herre Jessu Kristi Fader.

»Jesus frågade dem och sade: Hvard synes eder om Kristus?  Hvilkens son är han?  De sade till honom:  Davids.  Han sade till dem: Huru kan då David i anden (genom inspiration) kalla honom herre, sägande: ‘Herren (Jehova) sade till min herre (adon, mästare, härskare): Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter?  Om nu David Kallar honom herre (adon), huru kan han då vara hans son?» — Matt. 22: 42—45.

FÖRST bör man lägga märke till, att dryftandet af denna fråga icke angick Kristi föremänskliga tillvara utan endast hans släkt..förhållande till människosläktet.  Som vi sett, kom han i släktörbindelse med det mänskliga släktet, när han genom sin modern Marie antog vår nature.  Marias sl..ktregister leder tillbaka till David genom dennes son Natan (se Luk. 3: 31*).  Josefs [132] släktregister för också till baka till David genom dennes son Salomo.  (Matt. 1: 6, 16.)  Då Josef tog Maria till hustru och äfven adopterade hennes son, Jesus, såsom sitt eget barn, så skulle denna adoptering ha utgjort tillräcklig grund för Jesus till att stödja sig på Josefs släktregister.  Dock behöfde han icke göra det, ty såsom vi sett, härstammade äfven hans moder från David genom en annan linje.

__________
*Josef betecknas här såsom »son af Elis, d. v. s. han blef Elis, Marias faders, son därigenom, att han äktade Maria.  I vår tid skulle vi ha kallat honom Elis svärson.  I verkligheten van Josef en son af Jakob och icke af Eli. — Se Matt. 1: 16.
__________

Jesu anspråk på Israels tron beror ej på hans moders förbindelse med Josef, såsom åtskilliga tyckas tro.  Tvärtom, hade Jesus varit Josefs verklige son, så skulle han ha varit afstängd från all arfsrätt till Davids tron; ty, ehuru Davids efterträdare i riket kommo af hans son Salomos linje och icke af Natans, så betyga dock vissa skriftställen på det bestämdaste, att den store arfvingen till Davids tron icke skulle komma af Salomos konungsliga linje.  Om vi nu klart bevisa detta, komer det att visa ohållbarheten af det påståendet, som somliga göra, att Jesus måste ha varit Josefs verklige son såväl som Marias.  Vi vilja dörför noga undersöka denna sak.

Såsom vi tydligt se af Skriften, var det först och främst Guds bestämmelse, att den store arfvingen till världens tron, Israels store konung, skulle utgå af Davids släkt.  För det andra var det också sagdt, att han skulle komma af den salomonska lingjen, den regerande familjen, men endast på vissa villkor.  Om dessa villkor icke uppfylldes, skulle han komma af någon annan linje, men under alla förhållanden måste han komma af Davids ätt, han måste vara Davids son och Davids herre.

Märk Skriftens profestiska ord:

»Herren har svurit David en osviklig ed, den skall han icke rygga: ‘Af ditt lifs frukt skall jag sätta (konungar) på din tron.  Om dina barn hålla mitt förbund och mitt vittnesbörd, det som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evid tid få sitta på din tron.’» — Ps. 132: 11, 12.

[133] »Och bland alla mina söner — ty Herren har gifvit mig många söner — utvalde han min son Salomo till att sitta på Herrens konungatron och härska öfver Israel.  Och han sade till mig: ‘Din son Salomo är den som skall bygga mitt hus. . . .  Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är stådaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu gör.’» — 1 Krön. 28: 5—7.

»Om dina barn hafva akt på sin väg, så att de vandra inför mig i trohet och af allt sitt hjärta och af all sin själ, då — sade han — skall på Israels tron aldrig saknas en afkomling af dig.» — 1 Kön. 2: 4.

Löftet om, att det messianska riket skulle komma af Salomos efterkommande efter köttet ställes sålunda tydligt och klart i förbindelse med vissa villkor, och villkoret var trohet mot Herren; med andra ord: om Salomos efterkommande öfvergåfve Herrens vägar och vore honom ostrogna, så skulle de därigenom komma att förlora sin rätt till Israels tron och det messianska riket.  Den frågan uppstår då: Uppfyllde Salomo och hans efterträdare på Israels tron detta villkor, att »hafva akt på sin väg, så att de vandra inför mig (Jehova) i trohet och af allt sitt hjärta och af all sin själ»?  Om icke, så hade de förlorat sin rätt att vara Messias’ förfäder efter köttet.

Vi måste vända oss till den heliga skrift för att få svar på denna fråga, och där finna vi det högst tydligt framställdt, att Salomo och hans konungsliga efterkommande förfelade att vandra efter Jehovas föreskrifter.  Häraf kunna vi bestämdt veta, att Messias icke kunda komma af Salomos släktingje, utan att han måste komma af någon annan lingje, som härstammade från David. Hör Herrens ord: »Och du, min son Salomo, lär att känna din fader Gud och tjäna honom med hängifvet hjärta. . . . Om du söker honom, så låter han sig finnas af dig, men om due öfvergifver honom, så förkastar han dig evinnerligen.» — 1 Krön. 28: 9.

[134]

Som vi veta, bekräftar historien, att denna profetia gått i uppfyllelse, i det riket strax efter Salomos död delades, hvarvid 10 stammar lösgjorde sig från det salomonska konungahuset och icke som sin konung erkände Rehabeam, Salomos son och efterträdare.  Men låt oss höra, hvad Herrens ord säger om Judas tam och om Benjamin, hvilka under någon tid förblefvo Salomos hus trogna och sålunda skenbart voro delaktiga i löftet om det motbildliga riket och om Messias, den store konungen.  Den tre sista konungarna af Salomos linje, hvilka sutto på hans tron, voro Jojakim, dennes son Konja (eller Jekonja) och Sidkia (Zedekia), Jojakims broder.  Låt oss lägga märke till Jejovas vittnesbörd mot dessa män och hans försäkran, att ingen af deras efterkommande någonsin skull sitta på Herrens rikes tron — hvarken det förebildliga eller det verkliga rikets.  Vi läsa:

»Så sant jag lefver, säger Herren, om du, Konja, Jojakims son, Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle jag dock rycka dig därifrån.  . . .  Är då han, denne Konja ett föraktilgt, krossadt beläte eller ett värdelöst kärl?  Eller hvarför hafva de blifvit bortslungade, han och hans säd, och kastade bort till ett land, som de icke hafva känt?  Du land, du land, du land, hör Herrens ord!  Så säger Herren; [135] Upptecknen denne man såsom barnlös, såsom en man, som ingen lycka har haft i sina lifsdagar.  Ty ingen af hans säd skall vara så lyckosam, att han får sitta på Davids tron och i framtiden råda öfver Juda.» — Jer. 22: 24—30.

»Därför säger Herren så om Jojakim, Juda konung: Ingen afkomling af honom skall sitta på Davids tron.» — Jer. 36: 30.

Angående Sidkia läsa vi:

»Och du, dödsdömde, ogudaktige furste öfver Israel, du hvilkens dag kommer, när din missgärning har nått sin gräns, så säger Herren, Herren: Tag af dig hufvudbindeln, lyft af dig kronan.  Det som nu är skall icke förblifva hvad det är; hvad lågt är skall upphöjas och hvad högt är skall förnedras.  Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta af mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har gifvit det åt.» — Hes. 21: 25—27.

Här förklaras det, att den salomonska släktlinjen skulle fulleständigt störtas från makten.  Det var den släkt, som hade varit upphöjd, men som nu skulle blifva förnedrad, under det Natans ringa och obemärkta släkt, som aldrig hade haft något anspråk på tronen, skulle i sinom tid blifva upphöjd genom sin representant Mesias, hvilken efter köttet skulle födas af Maria.

Hvem skulle kunna begära ett mer bestämdt vittnesbörd än detta om, att Messias ej kunde väntas komma af Salomos släkt, då ju denna släkt på grund af sin gudlöshet och otrohet hade förverkat alla sina rättigheter och anspråk?  Den förmodan, att Jesus var Josefs son och att han måste ha ärft alla sina rättigheter och anspråk genom Josef, visar sig alltså vara grundfalsk, ty ingen af denna släktlinje skulle ju någonsin mer komma att sitta på Herrens tron.

Detta öfverflyttande af riket från Salomos släktgren till en annan släktgren af Davids säd betygas äfven klart af andra skriftställen.  Vi läsa t. ex.: »Se, dager [136] skola komma, säger Herren, då jag skall uppväcka åt David en rättfärdig telning, och han skall regera såsom konung och hafva framgång och skall skaffa  rätt och rättfärdighet på jorden.  I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta är det namn, hvarmed Jehova skall kalla honom:  Vår rättfärdighet.» — Jer. 23: 5, 6, enl. Youngs öfv.

Maria, Jesu moder, synes ha haft denna riktiga tanke, eller också talade hon profetiskt under påverkan af den heliga anden, då hon i sin märkliga lofsång yttrade (Luke. 1: 46 — 55):  »Han (Dug) har förskingrat dem, som voro högmodiga i sitt hjärtas sinne, han har stör tat de mäktiga från troner och upphöjt de ringa, de hungriga har han mättat med goda ting, och de rika har han låtit gå tomma bort.»  Här finna vi en jämförelse mellan Salomos gynnade släkt och Natans mer anspråkslösa linje.  Hufvudsmycket och kronan blefvo borttagna från Sidkia, och därmed från Salomos släktlinje, för att gifvas till honom, hvilkens rätt det var — den rättfärdiga telningen af Davids rot.

Vi ha nu sett, hur vår Herre Jesus var Davids telning eller son och gemon hvilken släktlinje det en ligt Skriften kan påvisas att han kom.  Låt oss nu se i hvilken mening han var Davids herre, Hur kunde Jesus vara både Davids son och herre?

I hvarje fall är han icke Davids herr på grund af sin föremänskliga tillvaro, lika litet som han I detta sitt tillstånd som andeväsen kunde vara Davids telning eller son.  Men Jesus blef Davids herre såväl som allas herre (Apg. 10: 36) på grund af det stor återlösnings-fördenskull har Kristus både dött och åter blifvit lefvande och uppstått, att han skall vara en Herre öfver både döda och lefvande.» — Rom. 14: 9.

Logos hade visserligen också med all rätt kunnat kallas en Herre, en hög auktoritet, likaväl som hank al-[137] las »Gud» (en mäktig eller inflytelserik).*  Likaledes kunde ock människan Kristus Jesus med rätta kallas Herre; så benämnde honom ock hans lärjungar, såsom vi läsa: »I kallen mig Mästare och Herre, och I sägen rätt; ty jag är det.»  (John 13: 13.) Han vara den särskilda förbundängel, som Fadern hade helgat och sändt i varlden för att återlösa densamma.  Honom ärade Fadern på allt sätt och betygade om honom: »Denne är min älskade Son, i hvilken jag har ett godt behag.»  Det var därför på sin plats, att alla som sågo hans härlighet såsom den af Fadern enföddes härlighet, full med nåd och sanning, skulle vörda honom, höra, lyda och tillbedja honom —  bevisa honom all möjlig är såsom Faderns representant.  Men såsom apostelns ofvan anförda ord antyda, var det I en annan och särskild mening som Jesus blef Herre och Mästare på grund af sin död och uppståndelse.

__________
* Man märke, att vi här ick tala om det i Gamla testamentet så ofta förekommande ordet »Jehova», som är öfversatt med »Herre».  Vi syfta pä andra ord, som äfven äro öfversatta med »Herre», såsom i den ofvan anförda texten: »Herren (Jehova) sade till min Herre (adon — mästare): Sätt dig på min högra hand» etc. [138] förut-tillvaro, och blef människan Kristus Jesus.  Och Skriften säger, att han »gaf sig själf till en lösen» för det i Adam fördömda släktet.  Sålunda blefvo alla människor dyrt köpta med Kristi dyra blod (lif).
__________

Denna särskilda mening, i hvilken den uppståndne Kristus är »allas Herre», »Herre öfver både döda och lefvande», står i innerligt sammanhang med hans stora verk såsom försoningsmedlare.  Just för detta ändamål blef han människa.  I sitt fallna tillstånd, »såld under synden genom Adams olydnad, var mänskligheten hjälplös; den försmäktade under syndens och dödsdomens våld; och för att den skulle kunna befrias från allt detta onda, måste den öfver det adamitiska släktet hvilande syndaskulden till fullo utplånas, straffet måste lidas. Slätet måste lösköpas från synden, och när nu Kristus har verkställt detta köp, har han blifvit hela släktets ägare — »allas Herre».  Just för detta ändamål lämnade han den härlighet, han hade under sin

Men ehuru Jesus har köpt människosläktet och därför rättvisligen är dess ägare, har han dock icke köpt det för att hålla det i träldom, utan tvärtom för att frigöra det från synd och död, d. v. s. alla de människor, som vilja mottaga Guds nåd, hvilken erbjudes dem genom Kristus.  Och ändamålet med det messianska rikets upprättande är, att alla i Eden förlorade och på Golgata återköpta rättigheter och förmåner såsom Guds barn skola återförlänas mänskligheten.  För att få denna rätt att förlösa människan var det vår Frälsare köpte oss och blef allas ägare eller Herre. Sålunda blef Messias genom sin död Davids Herre, emedan ock David såsom en medlem af människosläktet blef köpt med Kristi dyra blod.

»Davids rot och telning.»
Upp. 22: 16 (eng. öfv.).

I dessa Herrens ord till församlingen ligger till stor del samma tanke som i det vi förut betraktat.  Efter köttet var Jesus genom sin moder Davids son eller telning, såsom vi sett.  Genom att uppoffra sitt obesmittade lif blef han Davids »rot» såväl som hans Herre.  Den tanke, som ligger i ordet »rot».  Davids »rot» betyder detsamma som Davids ursprung eller lifskälla.  Skriften kallar David ett »skot» eller en telning af Isai.  Allttså var Isai på naturligt sätt hans rot.  När och hur blef nu Kristus Davids rot eller fader?  Han var det icke innan han »vardt kött»; det var först när han blef kött, blef människan Jesus, som han genom sin moder kom i släktförbindelse med det adamitiska släktet.  (Eb 2: 14—18.)   Och I denna släktförbindelse var han Davids »telning» men icke »rot».  Hur och när blef han då denna [139] »rot»?  Vi svara:  På samma sätt och vid samma tid, som han blef Davids Herre.  Han blef det nämligen förmedelst sin död, genom hvilken han köpte rätten till lif för Adam och alla hans efterkommande, David inbegripen.  Tiden därför var då han uppstod från de döda såsom Adams och hela hans släktest återlösare, följaktilgen också då som Davids.

Det var därför icke det föremänskliga Logos, ej heller människan Jesus, utan den uppståndne Messias, som var Davids Herre och rot.  När David i anden (d. v. s. under den profetiska andens inflytande) kallade Jesus Herre, i de than sade: »Jehova sade till min Herre (Jesus): Sätt dig på min högra hand» etc., då syftade han icke på människan Kristus Jesus, som ännu ej hade fullbordat sitt offer, utan på segraren Jesus, lifvets och härlighetens Herre, »den förstfödde bland de döda och fursten öfver konungarne på jorden».  (Upp. 1: 5.)  Om denne var det Petrus sade: »Denne har Gud uppväckt på tredje dagen, . . . Jesus Kristus, som är allas Herre.»  (Apg. 10: 36, 40.)  Om denne var de tockså Paulus förklarde, att han vid sin andra tillkommelse skulle uppenbara sig såsom »Konungen öfver alla konungar och Herren öfver alla berrar».* — 1 Tim. 6: 15.

__________
*Se sid. 74
__________

»Den andre Adam.»

Människosläktets första rot eller fader förlorade på grund af sin olydnad mot Gud den förmågan att frambringa efterkommande till Guds afbild.  Han var icke blott ur stånd att meddela sitt släkte evigt lif, utan han förverkade ock sin egen rätt därtill, och hans barn ärfde från honom syndabegär, svaghet, sjukdom och döden.  Logos blef kött, blef människan Kristus Jesus, på det att han mått kunna blifva den andre Adam och träda i den förste Adams ställe, upphäfvande eller omintetgörande [140] följderna af den förste Adams gärning, i de than ger honom och alla hans efterkommande—de oförbätterliga undantgna — fullkomligt och evigt lif under samma gynnsamma förhållanden som de före syndafallet rådande.

Många göra emellertid det stora misstaget att tro, att människan Jesus var den andre Adam.  O nej!  »Den andre Adam är Herren af himmelen», förklarar aposteln (1 Kor. 15: 47) — den Herre, som återkommer från himmelen för att öfvertaga rättigheter och skyldigheter såsom fader för det adamitiska släktet, som han på Golgata friköpte med sitt dyra blod.  Innan Jesus kunde blifva människosläktets fader eller lifgifvare, måste han först friköpa detsamma från dess af rättvisan ådömda straff.  Detta stora verk utförde han vid sin första tillkommelse.  Vid sin andra tillkommelse kommer han för att upprätta och höja släktet genom återställelse samt skänka detsamma evigt lif och alla de förmåner och välsignelser, hvilka gingo förlorade genom den förste Adam.  Under den tid som ligger mellan den första och den andra tillkommelsen, skulle enligt Faderns plan utur den återlösta mänskligheten utgallras en liten klass, ett visst antal, hvilkas karktärsegenskaper voro förutbestämda —: »Ty dem, hvilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle vara lika hans Sons bild.» (Rom. 8: 29.)  Enligt Skriften äro dessa utvalda underpräster i det konungsliga prästadömet; de äro Kristi kropp eller församling, Lammets brud, och såsom sådana äro de hans medarfvingar till all ära, salighet och tjänst i hans rike.

Det kommande verk, som skall utföras under tusenårsådern, och som är det stora ändamålet med Messias’ regering, benämnes i öfverensstämmelse härmed återställelse eller nyfödelse.  Människovärlden blef an gång född genom Adam, men den gick miste om lifvet; den föddes blott till synd och död.  Men släktets nye fader, den andre Adam, skall åvägabringa en allmän återfödelse.  Tiden, då denna människosläktets återfödelse skall försiggå,  [141] är tusenårsrikets tidsålder, enligt hvad vi tydligt finna af Herrens och apostlarnas ord.  Jesus sade:  »I, som hafven efterföljt mig, skolen i den nya födelsen . . . sitta äfven I på tolf troner» etc. (Matt. 19: 28.)  Det förhållandet, att den under evangelieåldern utvalda församligen måste genomgå en pånyttfödelse (återfödelse), inses allmänt af dem som studera Bibeln; men många förfela att se, att också en annan och olika återfödelse förestår, en sådan, som skall omfatta människosläktet som ett, helt; icke så, att hvarje enskild individ skall komma att erfara full –pånyttfödelse, men alla skola få ett tillfälle att blifva helt och fulleständigt pånyttfödda, om de blott rätt använda sig af tillfället.

Det är på sin plats att vi i detta sammanhang närmare gifva akt på den stora olikheten mellan församlingens pånyttfödelse och världens pånyttfödelse.  Till den pånyttfödelse, som tillkomer församlingen, och som erbjudes nu under evangelieåldern, blifva väl många kallade, men få blifva utvalda, få uppnå den fulla nyfödelsen, hvartill de blifva inbjudna, nämligen att blifva nya skapelser i Kristus Jesus, delaktiga af Guds nature.  Som vi redan ha sett, innebär icke våldens pånyttfödelse, att den skall födas till en ny natur —som nya skapelser —, utan den innebär ett återupprättande eller en återställelse till den mänskliga naturens fullkomlighet.

»Så är det ock skrifvet: ‘Den första människan Adam vardt till en lefvande själ (en animalist varelse, likesom ock djur kallas »lefvande själar»)’; den siste Adam vardt till en lifgifvande ande.  Men det andeliga är icke det första, utan det naturliga (animalista), sedan det andeliga.» — 1 Kor. 15: 45—47.

Det är ju sant, att Jesus i sitt kötts dagar var lik den förste Adam och hans släkte, i det han genom Abrahams säd antog vårt släktes nature och blef »litet lägre än änglarne för dödens lidandes skull, . . . på det att han af Guds nåd skulle smake döden för alla».  (Eb. 2: 9.  Eng. öfv.)  Men när han hade uppfyllt detta ända-[142]mål med sitt människoblifvande, blef han uppväckt från de döda såsom delaktig af den grudomliga naturen, såsom människosläktets lösköpare — icke längre varande en medlem af detsamma, icke längre »af jorden jordisk», utan såsom »Herren af himmelen», den andre Adam, en lifgifvande ande.

Den förste Adam var den ursprungliga »rotten», från hvilken hela människosläktet utgick; förjaktilgen var också Jesus efter köttet, såsom varande Marias, Davids och Abrahams son, en fran Adam utgången telning (men dock utrustad med ett oförsvagadt lif från ofvan, hvilket höll honom afskild från synd).  För det, att han i lydnad mot Fadern uppoffrade sig själf såsom människa, blef han icke blott själf upphöjd till den gudomliga naturern, utan han blef också hela det adamitiska släktets rättmätige ägare, i det han köpte Adams rätt till att vara släktet fader eller »rot».  Genom att sålunda förvärfva sig Adams ställning och rättigheter har Jesus blifvit den andre Adam.  Likesom han utgaf sitt eget mänskliga lif för Adams lif, så uppoffrade han ock för Adams barns skull möjligheten och rätten till att på naturlig väg frambringa efterkommande, på det att han I sonom tid mått kunna mottaga såsom sina egna barn alla af Adams släkte, som det önska, återställande eller pånyttfödande de    dem, gifvande dem evigt lif på de mest gynnsamma villkor. Vår Herre Kristus är således icke längre en »telning» af Isais och Davids stam, utan han är en ny rot, färdig att gifva nytt lif och ny  kraft åt människosläktet — åt Adam, Abraham, David samt åt all öfriga medlemmar af den fallna människofamiljen, hvilka äro villiga att mottaga dessa gåfvor på de under det »nya förbundet» gällande villkoren.

Det första verk, som Herren utför med sin församling under denna tidsålder, kommer ock att vara det verk han skall utföra med hela mänskligheten — alla som mottaga det — under tusenårsåldern.  Hans första verk med församlingen nu är rättfärdiggörelse till mänsk-[143]ligt lif i öfverensstämmelse och gemenskap med Gud — ett sådant lif som den fullkomliga människan Jesus åtnjöt innan han vid tiden för sitt dop invigde sig till döden; och ett sådant lif som den fullkomliga människan Adam ägde, innan han syndade, — dock med den skillnaden, att deras lifs fullkomlighet var verklig, under det vår endast är en tillräknad fullkomlighet.  Därför heter det, att vi äro »rättfärdiggjorda af tro».

Jesus liknar sig själf och sin församling vid ett vinträd; och denna bild belyser på ett träffande sätt betydelsen af uttrycken rot och telning.  Adam var den ursprungliga vinstocken och hans släkte grenarna; men detta vinträd blef fördärfvadt af syndens giftiga mask och bar därför dålig frukt samt var hemfallet åt döden.  Jesus blef en ny gren, inympad i den admitiska stamen, och han bar en ny frukt.  Vinträdet har den egenskapen, att dess grenar, om de begrafvas, kunna förvandlas till rötter.  Sålunda blef ock den i adamsstammen inympade grenen, Kristus, begravfven och upphörde då att vara  gren samt blef i stället rot.  Hans församling utgör under denna tidsålder grenarna i honom, hvilka likades bära »frukt till helgelse»  (Rom. 6: 22), i  det de erhålla den behöfliga saften, det nya lifvet, från honom.  Men af dessa grenar fördras det icke blott att de såsom grenar skola »bara mycken frukt», liksom han (Kristus) gjorde, utan äfven att de i likhet med honom skola låta sig begrafvas, på det de måtte blifva delar af den rot, som under tusenårsådern skall meddela kraft och lif åt de återfödda mänskligheten.

Den fallna rotten, Adam (med sin hjälparinna, Eva), aflade människofamiljen i träldom under synd och död.  Den andre Adam, Kristus (med sin brud och hjälparinna), är redo att återafla alla villiga och lydiga i frihet och fullkomlighet samt till varaktigt lif.  Detta verk kallas i Skriften »återställelse» (Apg. 3: 19—23), emedan alla genom Adam förlorade rättigheter och välsignelser skola genom detsamma återställas åt de värdiga, på det att [144] sålunda det återställda människosläktet såsom Herrens grenar må bära mycken frukt till Gud Faders pris.  Denna förmånsrätt att blifva »rotten» är dock inskränkt till en viss klass, nämligen Kristus-personen, hufvud och kropp, hvilken under denna tidsålder utväljes efter Gud Faders förutseende genom andens helgelse och tro på sanningen.  (1 Pet. 1: 2.)  David och alla andra trogna från gamla förbundets tid kunna således aldrig blifva förvandlade till delar af roten (emedan de voro döda innan den sanna »telningen» blef begrafven och förvandlades till »roten»); ej heller kunna de, som under tusenårsåldern visa sig trogna, erhålla denna förmånsrätt.  Alla komma emellertid att blifva tillfredsställda, då de uppnå hans likhet, vare sig de blifva jordiska eller himmelska afbilder af honom.  Mänskligheten får den förmånen att kunna uppnå likhet med den fullkomliga människan Kristus Jesus, den heliga »telningen»; den utvalda församlingen, Kristi brud eller kropp, som blir införlifvad med honom i en lika död, skall däremot bära hans himmelska bild. — Kor. 15: 48, 49; Eb. 11: 39, 40.

»Evig fader.»
»Han skall heta Underbar i råd, Väldig Gud, 
Evig fader, Fridsfurste.» — Es. 9: 6.

Vi ha redan sett, hur titeln »Stark (eller Väldig) Gud» kan tillämpas på vår Herre Jesus och passer honom väl; och få vilja väl bestrida, att han i sanning är den underbaraste af alla i den himmelske Faderns familj.  Ingen vill bestrida, att han är en stor rådgifvare eller lärare.  Och änskönt han skall införa sitt rike genom en förskräcklig nödens och omstörningens tid för att föra slut på närvarande onda förhållanden, så vill dock ingen påstå annat, än att titeln »Fridsfurte» passer honom väl, i ty att han på rättfärdighetens grundval skall åvägabringa en viss och varaktig fred genom att föra människorna till öfvernensstämmelse med Guds [145] karaktär och plan.  Nu vilja vi undersöka titeln  »Evig Fader»; och vi skola finna, att den är likaså passande och betydelsefull som de andra.

Några ha menat sig häri finna en motsägelse mot de skriftställen som förklara, att Jehova är den evige Fadern, »vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader», såsom Petrus uttrycker det.  (1 Pet. 1: 3. Eng. öfv.) Men häri ligger alls ingen motsägelse.  Skriften visar oss tydligt, att det är i en särskild mening denna titel skall äga tillämpning på Jesus vid hans andra tillkommelse, då han skall vara fader för det under tusenåsåldern återfödda människosläktet.  I själfva verket är denna titel blott en stadfästelse af de andra, som vi nyss betraktat.  Davids och hela människosläktets nye »Herre», den nya »roten», »den andre Adam», är ingen annan än Kristus, den evige Fadern — den Fader, som gifver evigt lif.

Enär Jesus köpte människosläktet på bekostnad af sitt eget lif och därigenom blef dess Herre, dess återställare och lifgifvare, samt enär ordet fader helt enkelt betyder lifgifvare, så kunde det för vår Herre Jesus icke ha funnits ett namn eller en titel som passat båttre eller som på ett bättre sätt än denna — »Evig Fader» — kunnat ådagalägga hans släktförhållande till det genom uppståndelse och –aterställelse pånyttfödda människosläktet.  Världen kommer att erhålla sitt lif omedelbart från Herren Jesus, som enligt gudomlig anordning köpte den och till rättvisan betalde det fulla priset för dennsamma.  Men efter det återställelsen fulländats, skall världen ick desto mindre erkänna Jehova såsom den stor urkällan till allt lif och all välsignelse, såsom upphofsmannen till den stora frälsningsplanen —  såsom den store Fadern och Öfverherren öfver alla. — 1 Kor. 15: 24—28; 3: 23; Matt. 29: 28.

Härmed öfverensstämmer ock till fullo ett visst skriftställe, som i århundraden har förvirrat både visa och ovisa, både professorer och studenter.  Detta ställe lyder:

»I dina fäders ställe skola dina söner träda:
dem skall du sätta till furstar i hela
välden.» — Ps. 45: 17.

Patriarkerna och profeterna och särskildt de, som tillhörde den släktlinje, hvaraf Messias slutligen kom, blefvo länge hedrade med titeln »fäder», liksom ock David i de ofvan anförda skriftställena förklaras vara den »rot», af hvilken den rättfärdiga »telningen» Messias skulle komma, och att Messias sålunda skulle vara Davids son.  Allt detta kommer dock att förändras, när församlingen, Kristi kropp, blifvit fulleständigad och förenad med hufvudet Jesus i  härlighet, och då denna Kristusperson såsom »Evig fader» för människosläktet skall begynna återställa världen.  De gamla fäderna skola då blifva bland barnen.  Abraham, Isak, Jakob och David—ingen af dessa hade lifvet i detta ords egentliga mening; ty de tillhörde alla det dödsdömda släktet.  Och när Jesus förnedrade sig till mänsklig nature och kom i släktförbindelse med Abrahams och Davids säd för att kunna fullborda försoningsverket, så har han därigenom blifvit icke blott värdens frälsare (lifegifvare) i allmänhet utan ock dessas, som efter kötte voro hans fäder.  Han köpte alla, och ingen kan erhålla lifvet (fullkomligt och städsevarande lif) utan genom honom.  »Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif.» (John 3: 36.)  Häraf följer, att Abraham, Isak, Jakob, David och all profeterna jämte alla öfriga af människosläktet, som alls skola få evigt lif, måste erhålla det från Kristus.  Och utanför honom finns endast fördömelse.  Det är därför klart, att när på Guds bestämda tid alla människor blifva uppväcta ur döden, så sker detta genom den store lifgifvaren Jesus, som då sålunda kommer att vara deras fader.

I detta uppväckelseverk tar den himmelske Fadern icke direckt del; däremot visa oss talrika skriftställen, [147] att han är församlingens, Kristi bruds, »Faders» eller »Aflare».  Petrus säger: »Vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader . . . har aflat oss på nytt.  (1 Pet. 1: 3. Eng. m. fl. öfv.)  Äfven Johannes förklarar, att vi äro aflade af Gud.  (1 Joh. 5:18.) Paulus säger: »Så hafva dock vi en enda Gud, Fadern.» (1 Kor. 8: 6.) Han har gifvit oss sin ande, i hvilken vi ropa till honom: »Abba, Fader!»  (Rom. 8: 15.)  Äfven Jesus vittnade om samma sak, då han efter sin uppståndelse sade:  »Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.»  (Joh. 20: 17.)  Johannes vittnar åter härom sägande:  »Ät alla dem, som mottogo honom, gaf han makt att blifva Guds barn»; och om dessa barn heter det vidare, att de äro »aflade ick af blod, icke heller at kötts vilja, icke heller af mans vilja, utan af Gud».  (Joh. 1: 12, 13.) Jakob säger om ljusens Fader:  »Efter sin vilja har han aflat oss genom sanningens ord, att vi skulle vara en förstling af hans skapade varelser.» (Jak. 1: 18.)  För öfrigt visar oss hvarje ställe, som handlar om församlingen, att denna tidsålders trogna icke äro Kristi barn utan hans Faders barn, aflade af Faderns ande och till Faderns natur.  Och sålunda äro vi ämnade till att vara »Guds arfvingar och Kristi medarfvingar, om vi annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade». — Rom. 8:17.

I öfverensstämmelse med hvad vi ofvan sett, betygar Skriften åter och åter, att vi äro Kristi bröder, icke hans barn.  Talande om församlingen, säger aposteln:  » . . . hvarför ha nock icke skämmes att kalla dem bröder», såsom psalmisten profetiskt hade förklarat: »Jag skal förkunna ditt namn för mina bröder, midt i församlingen skall jag prisa dig», och åter; »Se, jag och de (Guds) barn, som Gud har gifvit mig!»   Dessa äro de »många barn», hvilka Fadern skulle föra till härlighet under ledning af deras frälsningshöfding, Jesus Kristus.  Och med hänsyn till församlingen, finna vi vidare det uttalandet, att Jesus i sin uppståndelse var [148] »den förstfödde bland många bröder». — Rom. 8: 29; Eb. 2: 10—13.

Detta stora verk att gifva lif åt världen i allmänhet skall emellertid icke taga sin början förrän Lifgifvarents »kropp» blifvit fulleständigad, d. v. s. förrän »bröderna» tillsamman med sin Herre och Äterlösare blifvit mottagna såsom härlighetens söner och sålunda blifvit beredda att börja utföra återställelseverket.  Icke ens de människor, hvilkas tro och lydnad för Guds vilja redan pröfvats och godkänts (de trogna från gamla förbundet), kunna erhålla lif (uppstå) förrän den store motbidlige Moses kropp (församlingen) har blifvit fullt färdig.  (Apg. 3: 22, 23.) Dörom står skrifvet, att »de icke utan oss (segervinnarnet af evangelieåldern, den Smordes kropp) skulle varda fullkomnade» — icke ärfva de jordiska välsignelser, som äro dem lofvade. — Eb. 11: 39, 40.

När vi från denna synpunkt betrakta den genom Kristus Jesus skedda återlösningen, när vi se, hur den paradisiska sällheten och herraväldet öfver jorden, hvilket allt förlorades genom Adam, har blifvit återköpt åt mänskligheten med Kristi dyra blod, då inse vi, på hvilket härligt sätt Kristus kommer att uppenbara sig såsom fader och lifgifvare för alla dem, hvilka på det nya förbundets villkor vilja mottaga återställelsens välsignelser.  Endast från denna ståndpunkt kunna vi förstå, hur Jesus kan vara både Davids rot och telning, både Davids son och Davids fader eller herre.

I detta sammanhang kan det frågas:  När nu medlemmarna af denna tidsålders församling ju också af naturen äro vredens barn likasom de andra» (Ef. 2: 3), och när de likasåväl behöfva syndaförlåtelse genom Kristi förtjänst, hur kunna de då med någon rätt skilja sig från världen, så att de skulle betecknas såsom »Guds söner», under det världen skulle betecknas såsom Kristi barn?

Skillnaden ligger i det sakförhållandet, att världen icke blott har fått sina mänskliga lifsrättigheter återköpta genom Kristus, utan alla lydiga bland människorna skola äfven af honom få detta återköpta lif återställdt till sig genom en gradvis skeende utveckling under tusenårsrikets tid.  Församlingen därmot erhåller ej det  återställda eller fullkomnade lif, som Herren köpte åt densamma, utan detta lif blir endast tillräknadt de troende af denna tidsålder, i det de genom tron och icke i verkligheten blifva rättfärdiggjorda — fullkomnade eller återställda såsom mänskliga varelser.  Och denna genom tron tillräknade mänskliga fullkomlighet är för det särskilda ändamålet, att de sålunda rättfärdignade må kunna i Guds tjänst uppoffra sitt tillräknade lif med därtill hörande rättighete och förmåner samt i ersättning därför erhålla hoppet om delaktighet I den gudomliga naturem.

Jordiskt lif och jordiska välsignelser gingo förlorade genom Adam; desamma och inga andra blefvo genom Kristus återköpta åt människorna, och därför blir det detta lif och dessa välsignelser och inga andra, som han under återställelsetiderna kommer att erbjuda världen.  Men församlingen, Kristi kropp eller brud, kallas dessförinnan ut från mänskligheten såsom en särskild »utvald» klass, bestämd för en »himmelsk kallelse», en »hög kallelse» — till att vara sin Herres och Äterlösares Jesu Kristi medarvingar.  Liksom Jesus gaf sitt fullkomliga offer, sig själf såsom »människan Kristus Jesus», och därför blef belönad med den gudomliga naturen, så tillstädjas ock de troende af evangelieåldern att offra sitt ofullkomliga jag (räknadt fullkomligt på grund af Kristi dyra blods förtjänst) på Guds altare.  Och när de det göra, blifva de af Guds ande aflade till nya skapelser, »den Högstes söner», och blifva såsom varande Kristi bröder antagna som medlemmar af det »konungsliga prästerskapet», hvars öfverstepräst han är.

Dess dragas af Fadern — icke af Sonen, såsom fallet [150] kommer att blifva med världen under tusenårsåldern.  (Jfr. John 6: 44 med 12: 32.)  Dessa, hvilka Fadern drager till Kristus, mottar denne, såsom varande den äldre brodern, som sina bröder, och står dem bi samt hjälper dem att vandra i hands fotspår på själfuppoffringens smala väg allt intill döden.  Sålunda är det dem mäjligt att dö med honom och blifva räknade såsom hans medoffrare, på det äfven må kunna aktas värdiga att ärfva riket med honom.  Om dessa heter det tydligt, att de i sitt kött uppfylla, »hvad som fattas i Kristi lidanden», och att de »lida med honom», på det att de också må »regera med honom».  (Kol. 1: 24; 2 Tim. 2: 12.)  Sålunda se vi, att församlingens ställning är helt olik väldens i allmänhet, liksom ock deras kallelse är en hög, himmelsk kallelse och deras lön skall blifva den gudomliga naturen. — 2 Pet. 1: 4.

Detta är den stora hemligheten, hvarom Paulus talar (Kol. 1:  26); det är den nyckel, utan hvilken det är omöjligt att förstå det gudomliga ordets profetior och löften.  Den himmelske Fadern föresatte sig att skapa ett människosläkte, litet lägre än änglarna, af jorden jordiskt och afpassadt för jorden I dess paradisiska tillstånd.  Men han förutsåg äfven syndafallets följder och det tillfälle, som detsamma skulle komma att erbjuda för uppenbarandet af hans gudomliga rättvisa, kärlek och makt.  Och liksom Fadern förutförordnade, att hans enfödde.  Son, Logos, skulle gifvas tillfälle att få bevisa sin trohet mot honom och mot rättfärdighetens grundsatser, därigenom att han skull blifva människans Återlösare och såsom sådan få ärfva den gudomliga nådens alla rikedomar, blifvande allas Herre, näst Fadern, på det att han i allt måtte vara den främste, så förtbestämde han ock, att innan världen i stort skulle blifva återställd genom sin Återlösare, skulle han utgallra en liten »hjord» af trogna, hvilka, sedan de blifvit pröfvade med hänsyn till karaktär och trohet, skulle blifva den Enföddes medarfvingar, förenade med honom i hans [151] rike, högt upphöjda öfver alla änglar, furstadömen och väldigheter och öfver allt namn, som nämnes.

I öfverensstämmelse härmed förklarar Petrus, att vi äro utkorade »efter Gud Faders förutseende genom andens helgelse». (1 Pet. 1: 2.)  Paulus bekräftar samma tanke, sägande:  »Ty dem, hvilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle vara lika hans Sons bild, på det att han må vara den förstfödde bland många bröder.»  (Rom. 8: 29.) Aposteln önskar vidare, att vårt hjärtas ögon måtte blifva upplysta, så att vi måtte kunna förstå, hvilket hopp det är, hvartill han har kallat oss, »och hvilken rikedomen är af hans arfs härlighet bland de heliga, och huru öfversvinneligt stor hans makt är med afseende på oss, som tro».  Han förklarar, att denna nåd kommit oss till del utan den ringaste förtjänst från vår sida; ty Gud har »gjort oss som voro döda genom våra öfverträdelser, lefvande med Kristus och uppväckt oss med honom och satt oss med honom i det himmelska i Kristus Jesus, på det att han i de kommande tiderna (egentl.:  tidsåldrarna) skulle visa sin nåds öfversvinneliga rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus. . . .  Ty vi äro hans verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar.» — Ef. 1: 17—19; 2: 4—10.

— Es. 11: 1—10. —

Du Sions folk, stäm upp din segersång,
brist ut och sjung som Siarn sjöng en gång,
då sången, född af andens himlaglöd,
profetiskt skön från vigda läppar ljöd:

Ett skott skall utgå ifrån Jesse stam
en telning spira från hans rötter fram.
På honom Herrens ande hvila skall,
ty folken frälsar han från synd och fall,
[152]

I  Herrens fruktan har han välbehag,
ej med en dunkel blick han skipar lag.
En rättvis dom de arma skola få,
och med sit gissel skall han jorden slå.

Hans länders bälte evig sanning är,
och trofasthet han som en gördel bär.
Sin grymhet våldet mistat, ty i ro
skall vargen med det späda lammet ho.

Hvad under!  Leoparden hvilar sig
bland kid, som leka uppå blomsterstig.
En kalf ej mer för unga lejon flyr,
ty liten pilt med barnahand dem styr.

Bland boskap björnen skall i bete gå,
och lejonet som oxen äta strå.
Vid ormens håla ser man barnes lek,
och basilisken gläds åt deras smek.

Ifrån Guds berg det onda rotas ut,
allt hvad fördärfligt är skall taga slut,
ty Herrens kunskkap fyller hvarje land,
så rikt som vattnet täcker hafvets sand.

Då skola hednafolken fjärran från
med fröjd församla sig kring Davids Son,
kring Jesse rot, som står till ett banér
på heligt rum, där Gud sin nåd beter.

(Ur “Betlehem”.)