STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

SJUNDE KAPITLET.

Försoningens Medlare.

»Människosonen.»

Hvad denna titel betyder. — Hvad den icke betyder. — Titeln är ärofull och tillkommer honom och ingen annan. — Hur världen betraktar Människosonen (Pilatus', Rousseaus och Napoleons åsikter). — Bety­delsen af Es. 53: 2 och 52: 14, 15. -Man hade ingen gestalt eller fägring." — "Hans utseende var så vanställdt." — "Härlig framför tio tusen." — "Hela hans väsende är ijuflighet."

BLAND de många titlar, hvarmed vår Herre Jesus betecknas, är det en, som han själf oftast använde om sig, nämligen »Människosonen». Några ha velat betrakta detta som ett bevis för, att Jesus själf erkände Josef såsom sin fader. Detta är dock fullständigt oriktigt. Denna titel begagnas ej blott för att beteckna människan Jesus Kristus, utan den tillkommer honom också nu i hans närvarande härlighetstillstånd. På grund häraf ha andra gått till den motsatta ytterligheten och förmodat denna titel innebära, att Jesus ännu i himmelen har mänsklig natur. Såsom vi längre fram skola söka visa, är också denna åsikt fullständigt grundlös och beror på en missuppfattning angående betydelsen af titeln »Människosonen». Här påpeka vi blott, att Skriften tydligt och bestämdt lär, att Jesu förnedring till den mänskliga naturen icke var för alltid utan endast skedde därför, att han skulle kunna återlösa människosläktet, betalande dess syndaskuld, och därigenom också samtidigt ådagalägga sin egen hängifveil[154] bet och trohet mot Fadern. Vidare lär Skriften, att Jesus, så snart han bestått profvet, blef högt upphöjd icke blott till den härlighet eller äreplats, som han hade hos Fadern förrän världen var, utan till en ännu högre äreställning, öfver alla änglar, furstadömen och väldig­heter — till den gudomliga naturens nivå och till Majestätets högra sida (högsta gunst) i höjden.

Lägg märke till följande skriftställen, där Jesus benämnes med denna titel:

»Människosonen skall sända sina änglar (vid denna världens — evangelieålderns — ände).» — Matt. 13: 41.

»Så skall Människosonens tillkommelse (parousia — närvaro) vara.» — Matt. 24: 27, 37.

»När Människosonen kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med honom.» — Matt. 25: 31.

»Vid honom skall också Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet.» — Mark. 8: 38.

»Hvad då, om I fån se Människosonen uppstiga dit, där han förr var?» — Joh. 6: 62.

»Den som for ned från himmelen, Människosonen.» — Joh. 3: 13.*

* Orden: »som är i himmelen» saknas i de gldre hand

Dessa skriftställen identifiera »Människosonen» med den härlighetens Herre, som Jesus nu är, och med den människa, som Jesus var, och som offrade sig själf, samt med Logos, som kom ned från himmelen och blef kött. Judarna menade tydligen icke, att titeln »Människosonen» betydde hvarken att han var Josefs eller någon annan mans son. Detta framgår af den fråga, de framställde till Jesus, sägande : »Vi hafva hört af lagen, att Kristus förblifver evinnerligen. Huru kan du då säga, att Människosonen måste upphöjas? Hvem är denne Människoson?» (Joh. 12: 34.) Detta synes tydligt visa, att judarna med uttrycket »Människosonen» åsyftade sin väntade Messias, hvilket sannolikt till stor del grun[155] dade sig på Daniels utsago (7: 13, 14): »Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar; och han nal­kades den Gamle (af dagar) och fördes fram inför honom. Åt denne gafs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.» Med denne af Daniel beskrifne människoson identifierar sig vår Herre Kristus själf i sin uppenbarelse, där vi läsa (Upp. 14: 14): »På skyn satt en, som var lik en människoson och hade på sitt hufvud en gyllene krona och i sin hand en hvass lie» — skördemannen i evan­gelieålderns skördetid. Men om man nu än är förvissad om att denna Jesu titel icke betyder, att han var Josefs son, och änskönt det är uppenbart, att den mänskliga naturen, som han antog för att kunna offra sig, blef för alltid offrad, samt att han nu är en lifgifvande ande af den högsta ordning (Eb. 2: 9, 16; 1 Pet. 3: 18; Joh. 6: 51; Fil. 2: 9), så uppstår likväl den frågan: Hvarför valde Jesus denna titel? Ha vi icke orsak förmoda, att en särskild grund föreligger, utan hvilken denna titel icke skulle ha blifvit använd, enär enhvar af Jesu titlar har en särskild betydelse, när den förstås?

Det finns en mycket viktig grund för begagnandet af denna titel. Den är en särdeles ärofull titel, emedan den är en evig påminnelse om hans stora seger — om hans trogna, ödmjuka lydnad mot den himmelske Faderns anordningar, om hans lydnad intill döden, ja intill korsets död, om den lydnad, som tillförsäkrade honom all hans närvarande och framtida ära, härlighet, värdighet och makt samt den gudomliga naturen. Genom denna titel, »Människosonen», blifva änglar och människor erinrade om den ödmjukhet, som den af Fadern enfödde ådagalade, och om den i Guds statsordning gällande grundsatsen, att den som upphöjer sig skall varda förnedrad, [156] och den som förnedrar sig skall varda upphöjd. Sålunda innehåller detta namn, för hvar gång det nämnes, en hel bok af värdefull lärdom för alla, som blifva lärda af Gud, och som åstunda att ära honom och göra det som är välbehagligt för honom.

I samma mening som Jesus blef gjord till Davids säd och till Abrahams, Isaks och Jakobs säd, var han äfven Adams säd, genom moder Eva; likväl var han, såsom vi sett, utan arfsynd. »Kvinnans säd» står såsom motsats till ormens säd (1 Mos. 3: 15); dock finnes ingen antydan om att Eva skulle ha någon särskild säd utom sin mans, Adams, säd. Detta, tro vi, förklarar titeln »Människosonen».

Adam var bestämd till att vara människosläktets ursprung eller fader; men till följd af sin olydnad förlorade han förmågan att förläna sina efterkommande varaktigt lif. Det gudomliga löftet blickade emellertid framåt till den tid, då Messias, vorden af samma natur som Adam, skulle återköpa honom och alla hans efterkommande. Adam var människan sådan Gud ville ha henne, han var släktets stamfader, och honom tillhörde herraväldet öfver jorden. Sålunda läsa vi: »Hvad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre öfver dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter: får, oxar, allesammans, så ock vildmarkens djur, fåglarna under himmelen och fiskarna i hafvet, hvad som vandrar hafvens vägar.» — Ps. 8: 5-9.

Denna rättighet till jorden och till herravälde öfver densamma förverkades genom fallet, men utgör en väsentlig del af det goda, som återköptes genom det stora skuldoffret. Såsom skrifvet står: »Du Herdetorn ... till dig skall det komma ... det forna herradömet.» (Mika 4: 8.) Sålunda berodde då, enligt Guds anordning, världens hopp därpå, att en stor son och arfvinge [157] af Adam, en stor son af Abraham, af David, af Maria skulle komma. Detta förutsätter dock ej, att denne sons lif skulle komma från Adam, Abraham, David eller Maria. Som vi redan sett, gällde enligt gudomlig anordning en svärson såsom medlem af familjen och var berättigad till att öfverdraga på sig en förverkad egendom. (Rut 4: 1-6.) Hvad Herren Jesus beträffar, ha vi redan tydligt sett, att han endast fick sin mänskliga kropp men ej sitt lif från människor; lifvet hade utgått från Gud och tillhörde det föremänskliga Logos.

Ju mer vi i Skriften forska angående detta ämne, desto tydligare framträder för oss riktigheten af det föregående; ty den som kan grekiska kan med lätthet öfvertyga sig om det sakförhållandet, att Herren Jesus, då han använde sin här omhandlade titel, alltid gaf den formen »Människans Son». Och han har rätt till denna titel. Liksom Adam allena var fullkomlig och alla öfriga af hans släkte voro fallna, med undantag af denne ende Son, som antog Adams natur för att kunna återlösa alla hans förlorade besittningar, så tillkom honom också lagligen titeln »Människans Son» (den fullkomliga människans) såväl under det han höll på att utföra återlösningsverket, som sedan han hade erlagt priset för människosläktets återlösning från förbannelsen eller dödsdomen. Likaledes tillkommer honom tillbörligen denna titel under hela evangelieåldern, då han utväljer sina medarbetare för det stora återställelseverket, och under hans tusenåriga regering, då han såsom människans (Adams) Son, nu högeligen upphöjd och förvandlad till gudomlig natur, skall fullborda återställelsens verk och befria sin köpta egendom. — Ef. 1: 14.

»Människan Kristus Jesus» betraktad från icke
troendes synpunkt.

Icke blott vår Herre Jesu Kristi öfvertygade efterföljare ha erkänt hans visdom och godhet samt bemärkt, att han var »uppfylld med all Guds fullhet», utan äfven [158] hans motståndare ha erkänt honom vara vida öfverlägsen vårt släktes genomsnittsmänniskor. Sålunda läsa vi »Och alla gåfvo honom vittnesbörd och förundrade sig öfver de nådens ord, som utgingo från hans mun.» (Luk. 4: 22.) Andra sade: »Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar.» (Joh. 7: 46.) Och Pilatus smärtade det att förgöra den ädlaste jude, han någonsin sett. Som ett sista medel till att rädda Jesu lif försökte han därför att bortvända folkmängdens raseri, som han förstod vara uppväckt af fariseerna och de skriftlärda, hvilka afundades Jesus hans popularitet. Pilatus framförde till slut Jesus för hans åklagare, tydligen i den tanken, att då de finge se hans ädla anletsdrag, skulle deras hat och afundsjuka försvinna. »Se människan ! » utropade han; — som om han velat säga: Den man, som I begären att jag skall låta korsfästa, är icke blott juden framför alla andra judar utan äfven människan framför alla andra människors Och Johannes skref angående den till människa blifne Logos: »Han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och vi skådade hans härlighet, såsom den af Fadern enföddes härlighet.» — Joh. 1: 14.

Låtom oss i detta sammanhang påminna oss den franske filosofen Rousseaus välkända och ofta anförda loftal öfver »Människans Son» och hans läror. Det lyder som följer:

»Hur obetydliga äro icke filosofernas böcker med allt deras öfverflöd på ord, när de jämföras med evangelierna! Kunna skrifter, på en gång så sublima och så enkla, vara människoverk!? Kan han, om hvilkens lif de förtälja, vara blott och bart en människa? Finna vi i hans karaktär något af entusiasten eller den äregiriga sekteristen? Hvilken finhet, hvilken renhet i all hans vandel! Hvilken rörande mildhet i all hans lära! Hvilken upphöjdhet i hans grundsatser! Hvilken djup visdom i hans ord! Hvilken sinnesnärvaro, hvilken fin slagfärdighet i hans svar 1 Hvilken [159] själfbehärskning! Hvar är den man, hvar är den vise, som så vet att handla, att lida och att dö, utan svaghet och utan skryt? Mina vänner, något sådant kunna människor icke uppfinna; och de meddelanden vi ha om Sokrates, på hvilka ju ingen tviflar, äro icke så väl bestyrkta som de meddelanden vi ha om Jesus. Aldrig skulle dessa judar ha kunnat träffa denna ton eller tänkt så sedligt. Och evangeliet bär en så storslagen, så slående och oförliknelig prägel af sanningsenlighet, att om detsamma blott vore uppdiktadt, så skulle dess författare vara till och med ännu underbarare än den, hvilken de beskrifva. »

Napoleon Bonaparte skall en gång ha hållit följande loftal öfver Människans Son:

»Från först till sist är Jesus den samme: majestätisk och enkel, oändligt sträng och oändligt mild — alltid den samme. Under hela hans offentliga lif finner man icke ett enda fel hos honom. Klokheten i hans uppträdande tilltvingar sig vår beundran genom det underbara sammansmältandet af styrka och mildhet. I ord och gärning är han upplyst, konsekvent och lugn. Sublimitet anses vara gudomens egenskap; hvad skola vi då kalla honom, i hvilkens karaktär alla aublimitetens element voro förenade? Såsom människokännare säger jag: Jesus var icke enmänniska. Allt, hos honom förvånar mig. Han kan icke jämföras med något annat väsen i världen; han är ett väsen för sig. Hans tankar och hans känslor, den af honom förkunnade sanningen, hans umgängessätt — allt detta öfverstiger vida det mänskliga och naturliga. Hans födelse och lefnadslopp, djupheten i hans lära, som undanrödjer eller fullkomligt löser alla svårigheter, hans evangelium, dess hemlighetsfulla egendomlighet och framträdande, dess inflytande och utbredande genom alla århundraden och öfver alla riken: allt detta är för mig ett under, en outgrundlig [160] hemlighet. Jag ser däri intet mänskligt. Hur nära jag än träder, hur noga jag än undersöker, förblir alltsammans höjdt öfver all jämförelse — af en storhet, som förkrossar mig. Förgäfves tänker jag öfver detta; allt förblir oförklarligt! Ingen af eder kan visa på ett annat lif, som är likt Kristi.»

Ja, sanningen är för den naturliga människan besynnerligare än allt hvad vi kunna föreställa oss genom inbillningskraften, och den fullkomliga människan Kristus Jesus, smord med den Högstes ande, var så olik de fallna väsen, hvilkas natur han antog för att kunna återlösa dem, att världen väl kan vara ursäktad, då den frågar, om han icke var mer än en människa. Och förvisso var han mer, ja mycket mer än en vanlig, syndig människa; han var skild från syndarne, han var en fullkomlig människa, och såsom sådan var han den osynlige Gudens fullkomliga afbild.

»Han hade ingen gestalt eller fägring.»

»Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur torr jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende icke behaga oss. Föraktad var han och öfvergifven af människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för hvilken man skyler sitt ansikte.» — Es. 53: 2, 3.

Några ha från detta skriftställe dragit den slutsatsen, att Jesus hade ett mindre behagligt utseende än andra människor, och ha då tagit detta som ett bevis på att han var behäftad med arfsynd och därmed förbdndna kroppsliga ofullkomligheter. Vi måste emellertid taga afstånd från denna tolkning, enär den skulle komma i strid med alla öfriga Skriftens vittnesbörd i ämnet; vi äro däremot böjda för att söka få detta ställe att öfverensstämma med de öfriga vittnesbörden, om detta låter sig göra utan afvikande från de riktiga tolkningsmetoderna. Och vi tro, att detta kan ske, samt skola i det följande söka visa det.

Föreställningarna [161] om hvad som är hedervärdt, skönt och behagligt kunna vara mycket olika hos olika folk och till och med hos ett och samma folk under olika omständigheter. Vildarnas skönhetsideal t. ex. är afskyvärdt för kulturfolken. Den indianske krigaren, målad röd och gul och utstyrd med musselskal och färgade fjädrar samt med ett bälte af blodiga skalpar, skulle vara vissa vildars ideal. En boxare i sin utrustning för kamp är för somliga idealet för manlig gestalt, då det är fråga om manlig sport. Andra tycka, att den rikligt utstyrde tjurfäktaren, som beundras och applåderas af mängden, är det högsta ideal för manligt utseende. Och sålunda växla idealen allt efter tider och omständigheter. Då nu ofvan anförda skriftställe har afseende på Jesus vid hans första tillkommelse, betyder det helt enkelt, att han icke motsvarade judarnas ideal för Messias. Pilatus beundrade hans utseende och utropade: »Se, hvilken människa!» (tyska öfv.); men judarna ansågo honom vara värd döden och ropade i raseri: »Korsfäst, korsfäst! Vi hafva ingen annan konung än kejsaren!»

Vi böra ihågkomma, att vid tiden för Jesu första tillkommelse var judafolket under romerska väldets ok, och att det då redan under sex hundra år hade varit »förtrampadt af hedningarna». Vi böra också ihågkomma, att judarna på grund af de till Abraham, Isak och Jakob gifna och genom alla deras profeter återupprepade löftena hoppades, att Gud i sinom tid skulle sända dem sin Smorde, en större laggifvare än Mose, en större härförare än Josua och en större konung än David, och att Israel vid denna tid väntade denne Messias, sådan de föreställde sig honom, såsom det står skrifvet: »folket var i väntan. » Men när nu Jesus af Nasaret förkunnades som varande denne Messias, var hans utseende och framträdande så helt annorlunda än de hade tänkt sig, att deras högmodiga hjärtan blygdes vid honom, och de vände bort ansiktet för honom — vände honom ryggen — i synnerhet de framstående och tongifvande, hvilkas ledning allmänheten följde. — Luk. 3:15.

De [162] väntade en stor härförare, en stor konung och en stor lagstiftare i en person, en vördnadsbjudande, stolt, äregirig och högtrafvande envåldshärskare, befallande i tal och åtbörder. Dessa förutsättningar ansågo de oundgängligen nödvändiga för en konung, som skulle eröfra världen och göra Israel till den härskande nationen. De sågo den stolthet och förmätenhet, som ådagalades af den öfver dem tillsatte konung Herodes; de hade åtskilliga romerska ståthållare och officerare för ögonen, och de tänkte sig då, att den romerske kejsaren måste besitta alla dessa egenskaper i ännu högre grad, enär han förmått höja sig upp till regent öfver riket. Efter denna måttstock mätte de sin drömde Messias, hvilken de tänkte skulle komma att ha många af dessa egenskaper ännu mer utpräglade än den romerske kejsaren, enär han skulle representera det på jorden upprättade gudsherradömets ännu större härlighet.

Intet under således, att de med dylika förväntningar voro oberedda att erkänna den ringe och ödmjuke nasaren, som umgicks med publikaner och syndare, och som icke hade andra vapen att eröfra världen med än »sin muns svärd». Intet under, att de vände honom ryggen, då han framställdes för dem såsom varande Israels hopp, judarnas konung, Messias. Intet under, att de med sina länge närda falska förväntningar kände sig bittert missräknade. Intet under, att de skämdes för att erkänna denne Jesus såsom judarnas konung, och att de sade i sitt hjärta: Han har icke det slags skönhet och vördnadsbjudande utseende, som vi önskade; han är icke den krigare, statsman och konung, som passar för oss; han ser icke alls ut, som om han skulle kunna uppfylla vårt folks länge närda förhoppningar. På samma sätt som en liknande klass i vår tid, hvilken nu väntar på Messias' andra tillkommelse, togo de för alldeles gifvet, att deras på de gamlas traditioner hvilande förväntningar voro riktiga, och de uraktläto därför att ärligt och allvarligt [163] rannsaka Skrifterna, hvilka skulle ha gjort dem »visa till frälsning ».

Oss synes det som otvifvelaktigt, att profeten åsyftade brist på sådant behagligt utseende och sådan »fägring», som judarna föreställde sig att Messias skulle ha. Det vore inkonsekvent att så öfversätta och tolka profetian, att den komme i strid med de historiska fakta, hvilka man medgifver ha uppfyllt densamma, och äfven i strid med de talrika skriftställen, hvilka säga Messias vara det rena Guds Lamm, som borttager världens synd — helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndarne.

»Hans utseende var så vanställdt.»
— Es. 52: 14, 15. —

Här har återigen en felaktig öfversättning förorsakat oriktiga föreställningar beträffande Jesu utseende; och dock ha till och med de minst noggranna bibelläsare, som någonsin sett människor, hvilkas ansikten varit vanställda till följd af utsväfningar, sjukdomar eller olyckshändelser, funnit det omöjligt att förlika sig med den tanken, att Jesu ansikte och utseende i allmänhet skulle ha varit ändå mer vanställdt än andra människors. Det är tydligt, att här föreligger någon felaktighet. Om han sett sådan ut, hur skulle Pilatus då ha kunnat i beundran föreställa honom för folket, sägande: » Se, hvilken människa!» Och hur skulle folkhopen ha kunnat jublande hälsa en sådan såsom Davids Son samt tänka på att med makt göra honom till konung.

Hur mycket bättre och mer öfverensstämmande med öfriga bibliska vittnesbörd samt med de fordringar, vårt förstånd med rätta ställer på ett heligt och rent väsen, blir icke denna Esaias profetia, då vi öfversätta stället sålunda: »Liksom många hafva förundrat sig öfver dig — så vanställdt af människor var hans utseende och hans gestalt af människors barn — så skall han (ock komma att) förundra många folk.» Liksom hans samtida förundrade sig öfver att han lät sig blifva törnekrönt, [164] slagen i ansiktet och spottad på, korsfäst och genomstungen, så ha senare släkten bland alla nationer förundrat sig och skola andra ännu komma att förundra sig öfver tålamodet och mildheten hos honom, som af syndarne lidit en sådan gensägelse mot sig. (Eb. 12: 3.) Profeten fortsätter vidare: »Ja, konungar skola till­sluta sin mun i förundran öfver honom. Ty hvad som aldrig har varit förtäljdt för dem (af andra), det skola de få se (i honom), och hvad de aldrig hafva hört, det skola de förnimma (förstå).» (Es. 52: 15.) Aldrig ha jordens store hört om en konung, som frivilligt och för att göra sina underlydande godt har uthärdat en sådan skymf från dem. I sanning, »hans kärlek är större än någon broders». Intet under, att alla i sinom tid skola förundras.

Utan tvifvel bar vår dyre Återlösares ansikte äfven spår af sorg, ty som vi sett, kände hans med innerlig medlidsamhet uppfyllda hjärta något af vår svaghet; och dessa spår tilltogo säkerligen ju mer den tiden närmade sig, att han på Golgata skulle afsluta sin jordiska vandring. Ju finare organismen är och ju större dess finkänslighet, desto mer utsatt är den för att känna smärta. Åsynen af nöd, sjukdom och lidanden, för hvilken vi blifva mer eller mindre härdade till följd af att vi själfva ha andel i syndafallets följder, och till följd af vår ständiga beröring med mänskligt elände, måste ha varit mångdubbelt smärtsammare för den fuilkomlige, helige, syndfrie Jesus. Vi kunna ur det alldagliga lifvet hämta en bild, som belyser detta. Finkänsliga personer, hvilka äro vana vid all den bekvämlighet, lyx och förfining, som rikedom på jordiskt godt kan medföra, blifva oftast ytterst smärtsamt berörda, då de be­söka en storstads fattigkvarter och få iakttaga allt det elände och den smuts, som där finnes; deras hjärta krymper samman och den tanken uppstiger hos dem Hur förskräckligt skulle icke lifvet vara under sådana omständigheter; hur mycket mer att föredraga vore då icke döden! Dock kan det hända, att den besökande, [165] under det han gör dessa betraktelser, midt i detta elände får se gladt lekande barn eller en tvättgumma, som sjunger vid sitt arbete, eller en man, som med största tillfredsställelse läser en tidning, eller en gosse, som på ett gammalt musikinstrument söker framlocka en munter melodi. Detta visar, att de, som blifvit vana vid att se eländet, lida långt mindre vid åsynen däraf än sådana, som från barndomen äro vana vid bättre förhållanden.

Och likväl belyser denna bild endast mycket svagt skillnaden mellan hvad Jesus kände vid åsynen af den syndiga och lidande mänskligheten och hvad vi känna därvid. Såsom varande ett fullkomligt väsen, som hade lämnat lifvet i den himmelska härligheten och förnedrat sig själf för att dela mänsklighetens elände, visa den sitt medlidande och befria den från eländet, kände han säkert långt djupare än vi den suckande skapelsens vånda. Hvad under då, om våra sorgers tyngd bredde en skugga öfver hans fullkomliga ansiktes härlighet och skönhet! Hvad under, om hans beröring med jordens nöd och hans frivilliga delande af människornas svag­heter och sjukdomar (hvilket, såsom vi sett, kostade honom hans egen lifskraft) djupt präglade Människans Sons ansikte och gestalt! Dock kunna vi icke för ett ögonblick tvifla på att hans öfverensstämmelse och umgänge med Fadern samt den heliga andens och hans eget samvetes godkännande vittnesbörd om, att han alltid gjorde det som var Fadern välbehagligt, måste ha gifvit vår Återlösares ansikte ett fridfullt uttryck, i, hvilket blandade sig sorg och glädje, bekymmer och frid. Och den kännedom han hade om Faderns plan måste ha satt honom i stånd till att fröjdas i lidandena. Han visste, att desamma inom kort skulle icke blott komma att lända honom själf till välsignelse utan ock blifva till frälsning för hela jorden.

Om således människornas sorger ock bredde en skugga öfver hans yttre, kunna vi dock vara förvissade om, att hans tillförsikt och hopp äfven framlyste i hans [166] anletsdrag, och att Guds frid, som öfvergår allt förstånd, bevarade hans hjärta och satte honom i stånd att alltid vara glad, till och med under de lidanden, som syndarnes gensägelser förorsakade honom.

»Härlig är han framför tio tusen.»

Den i synden fallna människan, hvars hjärta är uppfylldt med afund och hat, har alsmak för allt, som påminner om skönhet, godhet, sanning och kärlek; hon ser däri intet skönt, intet önskvärdt; det är för henne en förebråelse. Detta betygade Jesus på ett kraftigt sätt, då han sade: »Människorna älskade mörkret mer än ljuset, ty deras gärningar voro onda. Ty hvar och en, som gör det onda, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke må varda bestraffade.» (Joh. 3: 19, 20.) Det sakförhållandet, att en ondskefull människa kan hata och förakta ett härligt, älskligt ansikte, se vi bekräftadt ej blott därigenom, att vår dyre Återlösare sålunda föraktades af dem som ropade: »Korsfäst honom!» utan ock genom andra exempel. Vi hänvisa till de olika berättelserna om förföljelser för sanningens skull. Märk hur föga intryck det gjorde på förföljarnes hjärtan, då åtskilliga af martyrerna kunde se bort från sina marter och bedja för sina plågare. Sålunda säger Skriften om den förste kristne martyren, Stefanus, att hans ansikte var så strålande och skönt, att det kunde jämföras med en ängels ansikte. (Apg. 6: 15.) Men på grund af sitt hjärtas hårdhet kunde judarna icke älska detta änglaansikte, hvilket måste ha varit långt mindre änglalikt än Mästarens, och de tålde icke höra hans underbara ord, hvilka måste ha varit långt mindre underbara än den store Lärarens ord; tvärtom, de »rusade samfälldt emot honom och stenade honom» (Apg. 7: 57, 58), liksom de inför Pilatus hade ropat sitt: »Korsfäst honom!» öfver härlighetens Herre.

Ja, han är värd vår kärlek, ty »hela hans väsende är ljuflighet». — Hög. Vis. 5: 16.