STUDIER I SKRIFTEN

Femte Delen

Försoningen mellan
Gud    och    människan

NIONDE KAPITLET.

Försoningens andes dop, vittnesbörd och insegel.

Ett enda andedop, delt i tre delar. — Betydelsen af detta andedop. — »Himmelrikets nycklar.» — Ännu ett andedop lofvadt — »öfver allt kött». — Dess betydelse. — Bön om anden. — Andens vittnesbörd. — Dess vikt. — Ingen frid med Gud det förutan. — Blott fä veta, om de aga det eller ej. — Hur det igenkännes. — »Helgad genom anden.» — »Uppfylld med anden.» — Andens insegel. — Löftet, som den beseglar intill förlossningens dag. — Det högsta bör sökas och behållas.

»När pingstdagen var inne, voro de alla endräktigt tillsamman. Då vardt plötsligt ett dån från himmelen, såsom af ett framfarande häftigt väder, och uppfyllde hela huset, där de sutto. Och dem syntes tungor såsom af eld, hvilka fördelade sig och satte sig på hvar och en af dem. Och de vordo alla uppfyllda med den heliga anden och begynte tala på andra tungomål, efter som anden gaf dem att tala.» — Apg, 2:1-4.

PINGSTDAGEN var en synnerligen märklig dag i församlingens historia. Det som då skedde bevisade, att vår Återlösare å våra vägnar hade framställt sig inför Gud, att han, vår store Öfverstepräst, hade inför Fadern framburit värdet eller förtjänsten af sitt femtio dagar förut på Golgata fullbordade offer, att Fadern mottagit detta offer såsom fullgiltigt, och att alltså apostlarna och andra troende, hvilka mottagit Jesus, åstundande att komma till Fadern och blifva Guds söner (Joh. 1: 12), nu voro erkända såsom sådana. Ty andens utgjutande öfver dem vittnade om, att de voro antagna; därför kallas den ock »barnaskapets ande», [216] emedan den bevisar upptagandet till barnaskap i Guds familj.

Då nu denna sak var af sådan vikt, måste den också klart demonstreras; ty icke blott var det viktigt att apostlarna och öfriga troende undfingo den gudomliga nådens heliga ande i sina hjärtan, utan det var äfven af vikt att de fingo ett för de yttre sinnena förnimbart tecken, hvilket för såväl dem själfva som för alla troende i efterföljande tider kunde vara ett tillfredsställande bevis för, att den heliga anden verkligen blifvit utgjuten öfver församlingen, och att Gud således mottagit dess lemmar såsom sina söner och Kristi medarfvingar.

Det finns emellertid icke heller i berättelsen om pingsten något, som tvingar till den åsikten, att den heliga anden är en person vid sidan af Fadern och Sonen. Tvärtom ligger i det förhållandet, att alla de församlade undfingo den heliga anden, ett bevis för, att den icke är en person utan en af en person utöfvad kraft — det inflytande, som Gud utöfvar öfver sina barn, och som verkar uti dem. Detta ser man vidare däraf, att apostlarnas olika förmågor och naturliga talanger förökades och fingo nytt lif och ny kraft genom detta inflytande. Härpå syfta de af aposteln anförda orden, som säga om vår Herre Jesus, att han, sedan han uppfarit i höjden, »gifvit människorna gåfvor» — andliga gåfvor eller förmågor. (Ps. 68:19; Ef. 4:8.) Den stora gåfvan, sitt eget lif, hade han redan gifvit såsom återlösningspriset för hela världen. Och bland de återlösta miljonerna var äfven den lilla hjorden, som i särskild mening blifvit gifven åt honom — såsom hans brud, hans medarfvinge till riket. Utväljandet eller uttagandet af denna lilla skara hade ock redan begynt. De första af dess medlemmar väntade på pingstvälsignelsen, och nu var tiden kommen för deras erkännande. Det var Fadern, som då erkände Kristi utvalda i den meningen, att han, genom att uppfylla dem med sin heliga ande [217] såsom ett inflytande, en kraft, beseglade de troendes förlikning med honom. Nu betraktades de ej längre såsom syndare och främlingar, ja icke ens såsom tjänare, utan såsom söner, delaktiga af »den himmelska gåfvan».

Ehuru denna den heliga andens gåfva utgår från Fadern, som är dess ursprung, dess källa, så läras vi likväl, och det med rätta, att den utgöts af Guds hedrade ställföreträdare, Kristus Jesus, vårt Hufvud och vår Herre, genom hvilken alla Guds välsignelser ha kom­mit och skola komma. Så förklarar Petrus denna sak, då han på pingstdagen talar under den heliga andens ledning och inspiration. Han säger: »Sedan han (Jesus) nu genom Guds högra hand har blifvit upphöjd och af Fadern fått löftet om den heliga anden, har han utgju­tit detta, som I nu sen och hören.» (Apg. 2:33.) Man behöfver således ej frukta, att det kan läggas för stor vikt vid dopet med den heliga anden, enär det utgör beviset för att församlingen är erkänd, och enär vi utan detsamma skulle sakna bevis för att Jesu offer blef godkändt som lösen, och att vi räknas rättfärdiga.

Emellertid måste vi på det bestämdaste taga afstånd från den oriktiga och oskriftenliga uppfattning, som råder bland många mycket uppriktiga kristna, nämligen att vi böra vänta och söka efter att ofta blifva döpta med den heliga anden. Denna förväntan kan ej stödja sig på ett enda löfte i Guds ord; den står fastmer i strid med den däri uppenbarade gudomliga planen. Märk, att Skriften endast talar om tre dop med den heliga anden; och att dessa men inga fler voro nödvändiga, är uppenbart, i det att dessa tre voro olika delar af ett och samma dop. Dessa tre delar äro: 1) Jesu dop, 2) dopet vid pingsten och 3) Kornelius' dop — den förste hedning, som blef erkänd af Gud såsom »son». Vi vilja betrakta dessa tre andedop.

1) Jesu dop med den heliga anden var ej blott oumbärligt för honom själf, på det han måtte blifva [218] delaktig af Guds kraft — anden var Guds kraft i honom, underpanten på hans pånyttaflelse och på hans arfsrätt till den gudomliga naturen —, utan det var äfven behöfligt, att ett sådant yttre erkännande af honom ägde rum, som gjorde det möjligt för andra att kunna erkänna honom som Guds Smorde. Tecknet var i form af en dufva, som sänkte sig ned och satte sig på honom. Texten säger intet om, hurvida det omkringstående folket såg detta tecken på Guds ynnest. Det ligger närmare till hands att tänka, att Johannes döparen, som på den tiden utförde ett reformationsverk i Israel, och som var erkänd såsom en profet och en Guds tjänare, ensam såg andens nedfarande öfver Jesus och sedan vittnade om denna tilldragelse. Därom läsa vi: »Johannes vittnade och sade: Jag har sett anden nedfara såsom en dufva från himmelen, och han förblef öfver honom. Och jag kände honom icke (visste icke, att han var Messias), men den som sände mig att döpa med vatten, han sade till mig: Den, öfver hvilken du får se anden nedfara och förblifva, han är den, som döper med den heliga anden. Och jag har sett och vittnat, att denne är Guds Son.» — Joh. 1:32-34.

2) Församlingens dop vid pingsten skulle, såsom Johannes här förklarar, vara Kristi verk — »han är den, som döper med den heliga anden». Petrus bekräftar detta, i det han förkunnar, att Kristus utgjutit sin heliga anda. Han allena kan så döpa, emedan han återlöst världen, köpt alla med sitt dyra blod, emedan ingen kommer till Fadern utan genom honom, emedan Fadern ingen dömer utan har öfverlämnat all dom åt Sonen, och emedan Sonen, högt upphöjd, handlar såsom Faderns representant för att till full förening med Fadern föra alla, hvilka genom honom komma till Gud.

Liksom i fråga om Jesu dop, så var det äfven i fråga om församlingens dop nödvändigt, att det blef bekräftadt genom åtföljande förnimbara och synliga tecken eller bevis, på det att trovärdiga vittnesbörd [219] måtte kunna gifvas om detsamma. Hvarken det häftiga vädret, som uppfyllde huset, eller eldtungorna, som satte sig på hvar och en af dem (sannolikt endast på apostlarna, hvarigenom de sålunda utmärktes såsom Herrens särskilda representanter och den heliga andens språkrör), eller dufvan, som Johannes såg, voro den heliga anden, utan endast synliga sinnebilder, som representerade det osynliga. Dufvan, symbolen på fridsamhet och renhet, var en passande framställning af Jehovas kärleks ande, som uppfyllde Jesus, och de fördelade tungorna en passande beteckning på apostlarnas mission, som var att under den heliga andens ledning bära vittnesbörd. — Apg. 2:32; 3:15; 5:32; 10:39, 41; 13:31.

3) Slutligen var ett särskildt tillkännagifvande af den gudomliga makten nödvändigt, då Kornelius, såsom varande den förste omvände bland hedningarna, blef antagen till barnaskap; ty intill dess hade hedningarna varit utestängda från all ynnest och icke ens antagliga såsom tjänare. Följaktligen var det icke lätt för de troende af judarna att förstå, att de oomskurna hedningarna nu kunde aktas värdiga att intaga den högre ställningen såsom Guds söner; därför måste Gud på ett tydligt och omisskännligt sätt tillkännagifva sin ynnest mot hedningarna. Som vi redan sett, ingick det icke i Guds plan, att någon oomskuren skulle mottagas förrän efter de sjuttio veckorna af särskild ynnest mot judarna (3¹/2 år efter pingsten). Därför kunde det faktum, att de omvända af hedningarna skulle komma att vara likställda medarfvingar med de omvända af judarna, icke vara tillkännagifvet genom pingstens dop; och i betraktande af apostlarnas och öfriga judars djupt inrotade fördomar måste det synas oss högst passande, att Kornelius' antagande ådagalades för apostlarna förmedelst samma slags tecken, som de vid pingsten gifna. Dock är det ej nödvändigt att antaga, att »tungor såsom af eld» satte sig på Kornelius. I likhet med de från [220] judendomen omvända erhöll han sannolikt några af de »gåfvor», som vid pingsten kommo öfver alla.

Hur skulle vi eljest ha kunnat veta, att hedningarna blefvo antagliga för Gud? Om andedopet och de öfriga pingstgåfvorna och tecknen hade kommit endast öfver de troende af Abrahams naturliga säd, så kunde detta ha lämnat oss i tvifvel hela tidsåldern igenom med hänsyn till hurvida vi hedningkristna verkligen äro antagna af och välbehagliga för Gud eller ej. Men genom Kornelius' dop med den heliga anden gjorde Herren det fullt klart, att ingen åtskillnad längre finns mellan jude och hedning, träl och fri, man och kvinna, hvad det beträffar att blifva antagen såsom Guds barn i Kristus. Ingen är antaglig eller välbehaglig i sig själf, på grund af den vidlådande synden; därför äro endast de, som komma till Fadern genom hans älskade Son, välbehagliga i honom. — 1 Kor. 12:13.

Dessa tre andedop äro de enda, som Skriften talar om. Följaktligen är den hos många Guds barn gängse uppfattningen, att de måste vänta på, arbeta för och bedja om nya och åter nya andedop, helt och hållet oberättigad. Något nytt andedop skulle vara fullständigt öfverflödigt, enär det enda dopet vid pingsten, tillfyllestgjordt genom andedopet i Kornelius' hus, uppfyller alla behof. Detta dop kom ej endast öfver de enskilda individer, som vid dessa tillfällen undfingo detsamma, utan det kom öfver församlingen, Kristi kropp, såsom ett helt; men dessa individer representerade vid dessa båda tillfällen hela församlingen. Det förhållandet, att detta typiska verk för församlingen ägde rum i två delar, så att de första judekristna undfingo välsignelsen på pingstdagen, och de första hedningkristna undfingo den senare i Kornelius' hus, står i öfverensstämmelse med hvad Jesus före sin korsfästelse sade till Petrus: »Jag skall gifva dig himmelrikets nycklar.» (Matt. 16:19.) En nyckel betecknar makt att öppna; och att det talas om nycklar (i flertal) betyder, att det var mer än en [221] dörr som skulle öppnas. Det var i själfva verket två dörrar att öppna och två nycklar; och Petrus begagnade båda nycklarna; han öppnade både för judar och hedningar, såsom Herren hade förutsagt. Han gjorde bruk af den första nyckeln vid pingsten, då han såsom den förste och förnämste talaren öppnade eller inledde den nya nådeshushållningen, andens hushållning, hvarvid tre tusen strax trodde och ingingo genom dörren. (Apg. 2:37-41.) Vidare, när den bestämda tiden hade kommit, att evangelium skulle predikas för hedningarna, sände Herren i öfverensstämmelse med sitt val Petrus till Kornelius för att tala evangelii ord till honom och hans husfolk. Vid detta tillfälle använde Petrus den andra nyckeln, i det han öppnade evangelii dörr för hedningarna, och Gud gaf vittnesbörd härom förmedelst de mirakulösa uppenbarelserna af sin heliga ande, som han utgöt öfver Kornelius och de andra invigda troende af hedningarna, som voro med honom.

Det rätta begreppet om dopet med den heliga anden får man, när man tänker på detsamma såsom en utgjutelse eller en smörjelse, hvilken emellertid är så fullständig — i det den öfvertäcker hvarje lem af kroppen — att den med rätta betecknas såsom en nedsänkning eller ett »dop». Och denna samma smörjelse förblir öfver församlingen under hela tidsåldern, öfvertäckande, genomträngande, helgande och välsignande hvar och en, som kommer in i den smorda »kroppen». Detta har pågått allt sedan pingsten, och det skall fortfara, till dess den siste af lemmarna blifvit mottagen och till fullo smord. Aposteln Johannes talar äfven om detta dop såsom en smörjelse, i det han säger: »Och den smörjelse, som i hafven undfått af honom, förblifver i eder.» (1 Joh. 2:27; Ps. 133:2.) Han talar icke om flera smörjelser, som de hade undfått, utan endast om en — »den smörjelse»; fler skulle ha varit alldeles öfverflödiga och icke öfverensstämmande med Guds anordning. Från Guds synpunkt sedt är hela församlingen en enda, ett helt, [222] ty: »Liksom kroppen är en och har många lemmar, . . . så är det ock med Kristus.... Men I åren Kristi kropp och lemmar, hvar och en efter sin del.» (l Kor. 12: 12, 27.) I enlighet med denna tanke framställer Skriften saken så, att ehuru Herren betraktar oss individuellt och i många afseenden handlar med oss individuellt, är vår ställning inför Fadern likväl icke så mycket såsom enskilda utan fastmer såsom lemmar eller delar af en större enhet, och denna enhet är Kristus, hufvud och kropp. Därför ha vi blifvit lärda, att sedan vi kommit till tron, är det steg, som därnäst bör tagas, det att komma in i Kristi kropp, att blifva döpta in i hans kropp.

Vi vilja icke här gå närmare in på dopet i allmänhet utan vilja behandla detta ämne senare. Här anmärka vi blott, att de troende inbjudas till att blifva döpta till Kristus, på det de må komma in uti eller under hans dop med den heliga anden. Då den heliga anden icke är en person, utan en andlig kraft, som bor i församlingen, så kan ingen blifva delaktig af denna ande utan att blifva förenad med denna församling, som är Kristi kropp. På intet annat sätt kan den erhållas. Vi åsyfta alls icke medlemskap i någon jordisk församling, t. ex. en metodistisk kropp, en presbyteriansk kropp, en luthersk kropp eller i någon annan mänsklig organisations kropp, utan vi åsyfta medlemskap i den ecclesia eller kyrka, hvars medlemmar endast kunna med visshet igenkännas därigenom, att de äga kärlekens heliga ande, som till bekräftelse frambringar hos dem olika andens frukter och, såsom vi i det föregående sett, bär dem vittnesbörd.

Enhvar, som blir sant förenad med Kristus och sålunda också sant förenad med alla hans kropps lemmar, behöfver icke bedja om att erhålla ett nytt pingstdop nu eller framdeles, utan han må med fröjd och förtröstan blicka tillbaka på den ursprungliga pingstvälsignelsen och välsignelsen öfver Kornelius såsom de af Fadern genom Kristus gifna bevisen för, att han godkänt och antagit [223] församlingen såsom ett helt. Och med Guds anordning böra vi alla vara fullt nöjda. Vi säga icke, att Herren är vred på dem, som på grund af felaktiga åsikter tvärt emot hans vilja anropa honom om nya och åter nya pingstdop; vi tro hellre, att han har medlidande med dem på grund af deras okunnighet och missriktade böner, och att han utan att ändra sina egna planer och bestämmelser likväl tilldelar dem en välsignelse, ja, så mycken välsignelse, som det är dem möjligt att mottaga, då de hysa sådana oriktiga förväntningar, och då de uraktlåta att tränga djupare in i hans ord — han lyssnar likafullt till och mottar deras andes suckan och trängtan efter himmelsk gemenskap med honom.

Det är besynnerligt, att dessa kära vänner, som oaflåtligen bedja om nya andedop, aldrig ha lagt märke till den omständigheten, att apostlarna aldrig bådo om flera pingstdop, och att de heller aldrig lärde församlingen att bedja så. Tro de sig vara visare än de inspirerade apostlarna eller heligare än de eller mer angelägna om att blifva uppfyllda med anden? Vi vilja hoppas, att de icke hysa några sådana egoistiska och förmätna föreställningar, utan att deras känslor blott äro sådana, som behärska okunniga barn, då de tanklöst och stundom i kinkig envishet smått plåga sina skonsamma föräldrar med att tigga dem om onödiga ting och sådant, som icke blifvit dem lofvadt och ej heller kan gifvas dem.

Andens utgjutande öfver allt kött.

»Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min ande öfver allt kött.» — Joel 2:28.

Den heliga anden kommer att vara försoningens »kanal» mellan den Allsmäktige och syndarnas släkte, som blifvit återlöst med Kristi dyra lif. Liksom ändamålet med Kristi offer var att göra det möjligt för Gud att vara rättfärdig och likväl rättfärdiggöra alla syndare, som tro på hans Son, och som vilja komma till Fadern [224] genom honom, så består äfven det verk, som han såsom den förhärligade Medlaren har att utföra, däri, att han skall återföra till full gemenskap med Gud så många af det återlösta släktet som äro villiga att vända tillbaka, då de erhålla full kunskap och fullt tillfälle. Vi ha sett, att detta verk, att återföra det fallna släktets medlemmar till harmoni med Gud, är deladt i tvenne delar: 1) Församlingens lemmar blifva förlikta med Gud nu under evangelieåldern och 2) därefter alla som vilja af de öfriga människorna under tusenårsåldern.

Vi ha sett, att grundvalen för att komma till denna öfverensstämmelse icke består däri, att Gud tillgifver synden eller ursäktar den och sålunda tillåter oss att såsom syndare återvända till hans ynnest, utan syndarne måste i stället aflägga sina synder, af hjärtat gå in på den gudomliga normen för rättfärdighet och komma tillbaka till full harmoni med Gud, så att de söka efter att genom de därtill bestämda medlen och under Kristi öfverinseende blifva delaktiga af den himmelske Faderns heliga ande, sinne, vilja eller benägenhet; och denna ande måste de mottaga såsom sin egen ande, sitt eget sinnelag, sin egen vilja eller benägenhet för att de sålunda må blifva förvandlade genom sitt sinnes förnyelse. Detta, som vi ha sett vara Guds plan med församlingen, skall äfven, enligt hvad vi underrättas om, blifva det program, som Gud genom Kristus skall följa under nästa tidsålder, då han skall bringa världen till förlikning med sig själf. Icke en prick af den gudomliga lagen skall förändras; synd och ofullkomlighet kommer aldrig att ursäktas eller räknas såsom fullkomlighet och rättfärdighet.

Människorna komma att stå under Kristi behandling, på det att gudsbelätet, som förlorades genom Adams öfverträdelse, må blifva återställdt hos dem; och Satans inflytande, som nu förblindar världen och hindrar den från att komma till harmoni med Gud, skall undanrödjas. (2 Kor. 4:4; Upp. 20:2.) I stället för att världen förut stått under inflytandet af bedrägeriets, villfarelsens, okun Nighetens [225] och vantrons ande, skall den sedan stå under inflytandet af sanningens, rättfärdighetens och kärlekens ande. I stället för att yttre förhållanden och inflytelser nu äro sådana, att de oftast trycka och nedtynga människors hjärtan samt uppfylla dem med vrede och ondska, bitterhet, hat och egoism, skall denna ande eller inflytelse då bindas och slutligen utrotas, och i stället skall det motsatta inflytandet af rättfärdighetens, godhetens, barmhärtighetens, medlidsamhetens och kärlekens ande utvecklas. På detta sätt skall Guds heliga ande genom Kristus blifva utgjuten öfver människorna, för det första gifvande dem upplysning, för det andra skänkande dem hjälp och kraft till att öfvervinna sina ärfda böjelser, och för det tredje undervisande dem och ledande dem tillbaka till den likhet med Gud, som förlorades genom Adams olydnad.

Änskönt dessa i utsikt ställda förmåner och välsignelser för världen äro härliga och fröjda vårt bjärta långt mer än något, som Guds folk sett i gångna tider, så erbjuda de likväl ingen tröst och glädje åt Herrens fiender eller åt sådana, som försmå erbjudna tillfällen till att få del af hans heliga ande och att blifva uppfylld med den. Den kommer att utgjutas öfver eller för allt kött, men det blir nödvändigt för alla, som vilja komma i åtnjutande af och blifva gagnade genom densamma, att de begagna sig af de rättigheter, som erbjudas dem — alldeles på samma sätt som det är nödvändigt för de troende nu i evangelieåldern, hvilka önska få del af den heliga anden och dess välsignelser, att de begagna sig af de tillgängliga medlen — att de inviga sig, och att de äta sanningen, på det de må blifva delaktiga af »san­ningens ande». När den store profeten och lifgifvaren, den store prästen efter Melkisedeks ordning (den fullständige Kristus, hufvud och kropp), träder fram för att välsigna världen, då komma alla att blifva välsignade, som vilja mottaga denne profets ord och hörsamma dem — de komma att förmedelst sin lydnad uppnå evigt lif. Då skola också [226] alla de, som icke vilja hörsamma honom, blifva utrotade genom den andra döden, såsom det är skrifvet: »Det skall ske, att hvar och en själ, som icke hör den profeten, skall utrotas ur folket.» — Apg. 3:23.

Man lägge märke till, att i Joels profetia beskrifvas dessa tilldragelser i motsatt ordning till den, i hvilken den uppfylles; andens utgjutande öfver allt kött omnämnes först, och sedan välsignelsen öfver församlingen.

Utan tvifvel var det enligt Herrens bestämmelse, att profetian kom att stå i denna omvända ordning, på det åtskilliga af de härliga dragen af detta stora löfte måtte förblifva dolda till dess den tid skulle komma, som var bestämd för deras förstående. (Dan. 12:9, 10.) Ehuru denna profetia blifvit läst i århundraden, har den icke kunnat upplåta sig och uppenbara alla sina underbara skatter, förrän Guds bestämda tid hade kommit. Under evangelieåldern har Gud utgjutit sin ande endast öfver sina tjänare och tjänarinnor; och välsignade äro de erfarenheter, som alla de ha gjort, hvilka mottagit anden och blifvit döpta in uti Kristi kropp, såsom söner smorda med hans smörjelse. Det var denna sida som Petrus hänförde till i sitt tal på pingstdagen. Han anförde båda delarna af profetian, men ledd af den heliga anden, såsom han var, uttydde eller belyste han ej den första delen, emedan den rätta tiden för dess förstående då ännu ej hade kommit. I stället för att förklara skillnaden mellan andens utgjutande öfver tjänarne och tjänarinnorna under evangelieåldern (»i de dagarna») och dess utgjutande öfver allt kött »därefter», d. v. s. i nästa tidsålder, säger han endast, i det han syftar på andens kommande öfver honom själf och de öfriga troende: »Detta är det, som är sagdt genom profeten Joel» — en del däraf, nämligen begynnelsen till uppfyllandet af hvad som var sagdt. Hela profetian kommer ej att vara fullständigt uppfylld, förrän anden blifvit utgjuten öfver allt kött, och det har icke skett ännu. Profeten talar för öfrigt också om andra ting, som ännu höra framtiden till. Han talar om solens [227] och månens förmörkelse och om kommandet af Herrens stora och märkliga dag. Detta år händelser, som nu äro nära förestående: inom kort skall den stora vredens dag ha inbrutit, den dag, som ligger emellan den heliga andens utgjutande öfver församlingen, »tjänare och tjänarinnor», i de dagarna, och dess utgjutande öfver allt kött »därefter».

Såsom vi ha sett, kommer det icke att vara någon annan helig ande, som skall utgjutas öfver världen i den kommande tidsåldern, än den, som i närvarande tidsålder kommit församlingen till del, ty det är samma sanningens, rättfärdighetens, helighetens och Guds ande, samma inflytande och kraft, som Gud vill utöfva till främjande af det som är rätt, godt och sant. Likväl kommer det icke att i fråga om hvarje enskildhet ha samma betydelse som nu. Mottager man Guds heliga ande nu, och lefver man i harmoni med densamma, innebär det nödvändigtvis, att man kommer i strid med världens ande, som öfverflödar på alla sidor. Fördenskull ha alla, som nu mottaga den heliga anden och vandra i öfverensstämmelse med den, blifvit lärda att vänta förföljelse och motstånd från alla sådana, som icke äga anden; och dessa utgöra det stora flertalet.

I den kommande tidsåldern skall ingen blifva förföljd därför, att han mottagit den heliga anden, emedan ordningen och styrelsen då kommer att vara helt olika den närvarande tidens: under det Satan är denna världens eller tidsålderns furste, kommer Kristus att vara den tillkommande världens eller tidsålderns furste; och liksom de flesta bland människorna nu antingen med eller mot sin vilja, antingen medvetet eller omedvetet, äro under Satans inflytande, så kommer i nästa tidsålder hela världen att vara under Kristi och hans rättfärdiga regerings inflytande. Och då skall sanningen vara fritt tillgänglig och lika för alla, från den minste till den störste. Enär den lag, som skall råda i nästa tidsålder, kommer att vara rättfärdighetens, sanningens [228] och godhetens lag, följer däraf, att de, som då komma till öfverensstämmelse med rikets styrelse och dess lag, och som äro besjälade af sanningens ande, icke komma att få lida förföljelse för detta, utan tvärtom skola de blifva gynnade och välsignade med framgång och lycka i samma grad som de undfå af denna helighetens ande.

Under tusenårsåldern kommer besittandet af den heliga anden icke att såsom nu innebära en aflelse af anden till andlig natur, ej heller kommer det att innebära antagande till medarfskap med Kristus till hans rike. Dessa ting tillhöra uteslutande evangelieålderns troende, de tjänare och tjänarinnor, som mottaga den heliga anden och vandra efter den under denna tidsålder, då de till följd af den rådande ondskan nödgas lida för rättfärdighetens skull — dessa, öfver hvilka »härlighetens och Guds ande hvilar». — 1 Pet. 4:14.

Det att äga den heliga anden kommer under tusenårsåldern helt enkelt att innebära, att vederbörande person kommit till öfverensstämmelse med Kristus, Medlaren, hvilket åter innebär, att han i samma mån kommit i samklang med Gud och med de välsignelser, som han beredt för mänskligheten i allmänhet, hvilka välsignelser icke bestå i en förändring af natur, från mänsklig till gudomlig, utan endast i en återställelse till alla de fullkomligheter, som förlorades genom den förste Adams fall. (Apg. 3:19-21.) Det, att de blifva delaktiga af den heliga anden, kommer att utgöra ett bevis för, att den andre Adam begynt utföra uti dem det återställelseeller förnyelseverk till mänsklig fullkomlighet, hvartill rätten för dem »köptes» genom det stora skuldoffret. Det är också på samma gång ett tecken på, att om detta verk fortfar, skall det till slut ha fullkomligt återställt den sålunda af anden delaktiggjorde till en fullkomlig mänsklig af bild af den gudomlige Fadern.

Vi må komma ihåg, att de välsignelser, hvilka Kristus i egenskap af världens återställare eller pånyttfö­dare skall skänka mänskligheten under tusenårsåldern, [229] äro just de välsignelser, som han genom att offra sig själf köpte åt densamma. Då »människan Kristus Jesus» utgaf sig själf såsom ett motsvarande eller tillfyllestgörande pris för människan Adam, öfver hvilken fördömelsen hade kommit, så var det Adams fullkomliga mandom, rättigheter, förmåner, lif och rike, som köptes eller återlöstes genom det stora skuldoffret. Och det är allt detta sålunda återköpta, som skall återställas till den återfödda mänskligheten genom dess återfödare eller fader, Kristus Jesus, vår Herre, som är den andre Adam. — Ef. 1:14; Apg. 3:19-23.

Det sakförhållandet, att Jesus icke, då han var i köttet, var den andre Adam utan först blef det vid sin uppståndelse, från hvilken tidpunkt han är ett andeväsen, innebär icke, att han i sin egenskap af släktets andre stamfader kommer att gifva människorna andligt lif eller göra dem till andeväsen, när de återfödas. Vi må tänka på, att ordet »fader» endast betyder »lifgifvare», utan hänsyn till natur. Sålunda beskrifves Adam såsom »son af Gud», emedan han skapades till Guds afbild i moraliskt och intellektuellt afseende; men det betyder icke, att han skapades med gudomlig natur; ty vi veta, att han var »af jorden jordisk», men att »Gud är en ande». I fjärde kapitlet, under rubriken »den obesmittade», ha vi mer ingående visat, på hvilka grundsatser den makt hvilar, förmedelst hvilken Gud såsom lifgifvaren, genom sin verkställande representant, vår Herre Jesus, har blifvit alla skapelsers fader. Vi fästa blott uppmärksamheten på saken här för att icke blifva missförstådda. Guds ursprungliga afsikt med, att han skapade världen och gjorde människan till jordens inbyggare och herre samt alla djur till hennes underlydande, har icke i minsta mån förändrats på grund af människans olydnad och däraf följande fall, som han tillstadde ske; tvärtom består hans plan oföränderlig, sådan den först utstakades. Sedan det onda, som Satan försökte att föra till makten, slutligen blifvit eröfradt i det godas [230] tjänst, så att det i stället för att skada Guds planer tvärtom främjar dem, då skall den gudomliga planen, sådan den ursprungligen uppgjordes, vara till fullo förverkligad genom Kristus.

Evangelieålderns församling, hvilken, såsom vi sett, skall blifva högligen upphöjd och förhärligad såsom Kristi brud och medarfvinge, är ett undantag i Guds plan för släktets återställelse. Den utkallas och utväljes för ett särskildt ändamål och blir på särskildt sätt pröfvad, lämpliggjord och beredd för den höga upphöjelsen till medarfskap med Kristus och för en förvandling från den mänskliga naturen till en, som är långt högre än änglanaturen — »högt öfver änglar, furstadömen och väldigheter» — till den gudomliga naturen.

Men ehuru vi icke böra bedja om nya dop med den heliga anden — något som Gud aldrig lofvat oss —, så äro vi likväl på det mest tydliga och bestämda sätt lärda att söka efter och bedja om en tillfyllestgörande delaktighet i det andens dop, som en gång för alla kommit hela församlingen till del.

Bön om den heliga anden.

»Om nu I, som åren onda, förstån att gifva edra barn goda gåfvor, huru mycket mer skall icke den himmelske Fadern gifva den heliga anden åt dem, som bedja honom!» — Luk 11: 13.

Ehuru alla ting äro till genom Sonen, gifver han dock alltid äran till Fadern, från hvilken alla välsignelser utgå. Hela återlösnings ooh förlikningsverket är Faderns verk, ehuru utfördt genom Sonen. Och Jesus förklarar, att det är Faderns goda behag att gifva oss mer och mer af sin helighets ande. Han bjuder oss att söka efter och bedja om denna välsignelse, som är den största af alla. Hvad jordiskt godt beträffar, så säger han oss, att vår himmelske Fader vet, hvad vi behöfva; han vet bättre än vi hvilka välsignelser som kunna vara oss till gagn, och hvilka som kunde skada oss. Vi behöfva [231] därför icke i likhet med hedningarna och de oomvända tänka på och bedja om jordiska välsignelser. Då vi äro Guds barn, som helt och fullt förtrösta på vår Faders omsorg om oss, böra vi hellre vänta, att han skall gifva oss det som är bäst, och vi kunna hvila lugnt i tron på hans löfte.

Den himmelske Fadern finner behag i, att vi åtrå och begära mer och mer af en helig ande — en benägenhet och vilja, som står i full öfverensstämmelse med hans ande. Och alla, som sålunda åstunda, bedja om och söka efter denna ande, skola också få sin goda önskan uppfylld. Fadern skall med välbehag ordna sådanas omständigheter så, att allt som kan hindra anden, vare sig inom eller utom dem, skall blifva öfvervunnet, på det hans kärleks ande må rikligen bo i dem, ja, på det de må blifva uppfyllda med anden. Men detta säger oss icke, att några nya andedop äro behöfliga. Dopet skedde i den kristna hushållningens begynnelse, och allt hvad som nu återstår att göra är att öppna slussarna i alla riktningar, så att den heliga anden, kärlekens och sanningens ande, får intränga uti och genomtränga alla våra tankar, ord och handlingar. Vi behöfva, att Gud i sin vishet och omsorg hjälper oss att se, hvad som tillstoppar slussarna, och hjälper oss att blifva befriade från alla hinder. Helighetens ande i öfverflödande mått kan endast den erhålla, som allvarligt åtrår den, beder om den och gör allt för att få den. Endast i samma mån som världens ande blir utdrifven ur vårt hjärta, kan det sedan blifva fylldt af helighetens ande, sinne eller inflytande. Egenviljan måste också ut. I samma mån som vi blifva uttömda på allt annat, äro vi beredda att mottaga af hans fullhet; därför vill Herren, att vi skola vara angelägna om att blifva befriade från alla mot honom stridande inflytelser, på det vi må kunna blifva uppfyllda med hans ande.

Detta var tydligen apostelns tanke, då han bad för församlingen i Efesus: — »att Kristus (Kristi ande) må bo [232] genom tron i edra hjärtan (att han, bildligt taladt, må behärska och styra hvarje tanke, ord och gärning), på det att I, rotade och grundade i kärlek (den heliga anden eller benägenheten), kunnen förmå begripa med alla heliga, hvad bredden, längden, djupet och höjden är, och känna Kristi kärlek, som öfvergår kunskapen, på det att I mån varda uppfyllda intill all Guds fullhet.» (Ef. 3:17-19.) Den som är uppfylld af Kristi ande, och som fullt förstår att uppskatta den kärlek, som han ådagalade, han mottager Faderns ande i fullt mått.

Det finns intet i den text, vi här betrakta, som på något sätt kan tolkas så, att den himmelske Fadern gärna vill, att hans barn skola bedja honom om en annan gud — en tredje person i en trefaldighet af jämlika gudar. En sådan åsikt är oförenlig med detta skriftställe och dess sammanhang. Den som kan fasthålla en sådan orimlig teori måste vara blind för den verkliga skönheten och styrkan i detta löfte. Det skulle sannerligen vara besynnerligt, om en medlem af en treenighet af jämlika gudar skulle framhålla den andre såsom mäktig och villig till att gifva den tredje gudomspersonen åt människor, såsom jordiska föräldrar gifva bröd, fisk och ägg åt sina barn. (Se de föregående verserna, Luk. 11:11 f.) Detta skriftställe kan förstås endast då, när man, som sig bör, betraktar den heliga anden såsom varande Guds sinne eller inflytande, hvilket han gifver sina barn del af, för att de därigenom må blifva hugsvalade, styrkta och andligen uppbyggda.

I vår text framställes en jämförelse mellan vänliga jordiska föräldrar, som gifva sina barn naturlig mat, och vår kärleksrike himmelske Fader, som gifver sin heliga ande åt dem, hvilka bedja honom därom. Men liksom en jordisk fader anskaffar och framsätter maten så, att hans familj kan nå den, utan att han dock tvingar dem att äta däraf, så har också vår himmelske Fader satt sina rika nådegåfvor inom räckhåll för sin andliga familj; [233] men han tvingar dem icke på oss. Vi måste hungra och törsta efter dem, vi måste söka dem, icke tviflande utan i tro på, att han vill gifva oss goda gåfvor. När vi därför bedja om att blifva uppfyllda med Herrens heliga ande, böra vi på samma gång se oss om för att finna det medel han beredt för uppfyllandet af dessa böner, hvilka han själf lärt oss bedja.

Detta medel är sanningens ord. Men det är icke tillräckligt att vi finna, hvar det är: om vi önska blifva mättade och fyllda, måste vi äta; naturligtvis måste vi taga del i festmåltiden, om vi alls skola få erfara den tillfredsställelse, som ätandet var afsedt att gifva oss. Den som icke vill äta, trots att han har bordet fullt med rätter framför sig, kommer att förblifva lika tom och uthungrig, som om ingen föda hade funnits att tillgå. Det mättar oss ej, att vi nedkalla Guds välsignelse öfver maten, utan vi måste sedan taga till oss af densamma. På samma sätt gagnar det oss föga, att vi ha Guds ord i vår ägo, och att vi bedja om att blifva fyllda med anden, om vi icke också äta Guds ord; ty detta är absolut nödvändigt, om vi skola kunna hämta näringen (Guds ande) därur. Vår Mästare sade »De ord, jag har talat till eder, äro ande och äro lif» (Joh. 6:63); och om alla, som äro uppfyllda med anden, är det sant hvad som säges genom profeten: »När jag fick dina ord, blefvo de min spis.» (Jer. 15:16; Upp. 10:9.) Det är fullständigt gagnlöst att vi bedja om den heliga anden, såvida vi åsidosätta sanningens ord, som denna ande har förskaffat oss, för att vi skulle uppfyllas därmed. Om vi endast bedja om anden och icke begagna oss af de rätta medlen för erhållandet af sanningens ande, skola vi alltjämt förblifva på sin höjd blott »(späd-)barn i Kristus» — sådana som söka efter yttre tecken för att få bevis för, att de höra Herren till, i stället för det inre vittnesbördet genom sanningens ord, som han försett oss med.

Den heliga andens vittnesbörd. [234] 

»Anden själf vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn.» — Rom. 8:16.

Denna sanning är af den allra största vikt för Guds folk; ty på densamma beror det till stor del, att vi äga »Guds frid, som öfvergår allt förstånd». (Fil. 4:7.) Hur skulle vi kunna äga »trons fullvisshet» (Eb. 10:22), om vi icke hade andens vittnesbörd om barnaskap — om att vi blifvit upptagna i Guds familj? Likväl är det få, som ha ens den minsta förståelse af hvad som menas med uttrycket »andens vittnesbörd».

Följande fråga är därför mycket viktig: På hvilket sätt vittnar den heliga anden för oss om att vi äro ett med Fadern? Hur vittnar den för oss om, att vi blifvit Guds söner, att vi under Guds omsorgsfulla ledning hålla på att beredas för det härliga, som Gud har i beredskap åt alla, hvilka älska honom, och hvilka skola blifva Kristi medarfvingar i tusenårsriket? Detta är ett ämne, som nästan mer än något annat oroat de kristna i allmänhet. Många af de bästa bland Guds barn måste bekänna, att de icke veta hurvida de ha andens vittnesbörd eller ej, blott därför att de icke veta, hvad detta vittnesbörd är. Andra, hvilka äro mer uppfyllda af säkerhet än af kunskap, påstå sig ha den heliga andens vittnesbörd, i det de åberopa sig på sina lyckliga känslor såsom bevisgrund. Men förr eller senare måste sådana, om de äro uppriktiga, bekänna, att det »vittnesbörd», de förlitat sig på, är högst otillfredsställande, ty det sviker dem, då de som allra bäst skulle behöfva det. När alla tala väl om dem, när deras hälsa är god, när deras finanser äro förträffliga och vännerna många, då känna de sig lyckliga; men när deras förhållanden gå i motsatt riktning, känna de sig olyckliga; de förlora det, som de trodde var »andens vittnesbörd», och i sin själs ångest klaga de:

»O, hvar är nu den salighet, jag kände,
då först min Gud och frälsare jag fann?»

Sådana [235] äro bedragna och vilseledda af sina känslor. De kunna känna sig lyckligare och tro sig dragna närmare Gud i tider, då de i själfva verket hålla på att af Satan ledas rakt in i frestelser.  Detta förklarar, hur det kommer sig, att en del kristna så ofta och så plötsligt  »falla från nåden », hvilket ofta förvånar såväl dem själfva som deras vänner.  Bedragna af ett opålitligt »vittnesbörd», voro de icke på sin vakt och föllo därför lätt offer för frestelse, just då de kände sig »så lyckliga i Herren» (?).  De olika pröfningar och missräkningar, som äro afsedda att föra oss närmare vår Fader och att lära oss på rätt sätt se och uppskatta vår Frälsares innerliga kärlek och omvårdnad, blifva delvis till ingen nytta för detta slags kristna; ty emedan de förlorat sina ljufva känslors vittnesbörd, känna de sig så utarmade, så hungrande och törstande efter att få tillbaka de ljufva känslorna igen, att de gå miste om många dyrbara lärdomar, som endast då kunna inhämtas, när vi förtröstansfullt luta oss till Herrens barm och stå i forbindelse med honom under lifvets getsemanestunder.

Det finnes en annan klass af kristna, som, i det de inse opålitligheten af sina känslors »vittnesbörd», synas draga den slutsatsen, att Gud har vägrat att gifva (åtminstone dem) något tillförlitligt tecken på sin ynnest, något säkert  »vittnesbörd» om, att de blifvit upptagna som  »söner» Iihans familj.  Deras tvifvel uttryckas i följande vers:

                                       »Det är en sak, jag längtar att få veta,
                                               som gjort, att jag i ängslan ofta gått.
                                        Det är, om jag min Herre verkligt älskar, 
                                               om jag är hans och ej min egen blott.» 

Denna ovisshet uppstår till dels också på grund däraf, att de missuppfatta läran om utkorelsen; likväl ha dessa vänner alldeles rätt, när de draga den slutsatsen, att  det icke på grundval af deras ombytliga känslor kan afgöras, hurvida de äro Guds barn eller ej.

Andra finnas, hvilka bedöma sitt barnaförhållande [236] efter den sinnesro och frid de känna, emedan Skriften sager:  »Den, hvilkens sinne förblifver kvar hos dig, vill du bevara i fullkomlig frid» (Es. 26:3; eng. öfvers.); men när de gifva akt på hedningarna och andra världsliga människor och se, att äfven många af dem tydligen ha ro  och frid i sitt sinne, så visar sig därvid deras åsikt om andens vittnesbörd vara otillräcklig för att uppehålla deras hopp eller gifva dem visshet. Då kommer den mörka stunden för dem, och de säga:  Ack, hur lätt ha vi icke låtit oss bedragas! Och så våndas och ängslas de i fruktan för att ha syndat mot den heliga anden — ty  »räddhågan medför pina».

Människor, som utmärka sig genom stor lättrogenhet (ofta oriktigt kallad tro), inbilla sig gärna, att de med ett inre öra höra andens »hviskning», och de gratulera sig följaktligen själfva, äfven om de sedermera komma till öfvertygelse om att det, som de hörde »hviskas» till dem, var fullständigt osant. Andra kristna, som äro mer logiskt anlagda och därför icke kunna på detta sätt bedraga sig själfva, äro bestörta öfver att deras vänner kunna så bestämdt försäkra, att de äga andens vittnesbörd, under det de själfva icke äga någon sådan förvissning.

Största orsaken till deras svårighet är den felaktiga uppfattningen, att den heliga anden är en person.  När blott den saken blir klar för dem, att Guds ande är hvarje kraft och inflytande, som Gud finner för godt att utöfva, blir ämnet tydligt, och »andens vittnesbörd» blir något, som lätt urskiljes.  Det kommer att vara till välsignelse för dem som ha detta vittnesbörd, att de få full färvissning om detta förhållande, och för dem, som icke ha detta vittnesbörd, skall det vara till gagn, att de få visshet om att de sakna det, på det de må kunna uppfylla villkoren och sålunda undfå vittnesbördet, utan hvilket ingen har lof till att betrakta sig som Guds barn och såsom välbehaglig inför Fadern.

Hvilken gudomlig fröjd och glädje kommer icke dem [237] till del, som få det sanna vittnesbördet — dem, som få göra de rätta erfarenheterna, och som ha lärt att rätt förstå desammas djupare betydelse!  De ha i sanning glädje midt i sorgen, ljus i mörkret, tröst i bedröfvelsen och styrka i svagheten.  Fullständig och tydlig vägledning i fråga om detta såväl som alla andra ämnen gifves oss i den underbara boken, vår Faders ord, Bibeln.  I densamma och genom dess vittnesbörd vittnar Guds ande med vår ande.

                            »Hur fast är den grundval, du utvalda hjord,
                              som lagts för din tro i Guds härliga ord.
                              Hvad mer kan väl sägas, än där han har sagt
                              till eder, som allt i hans händer ha’n lagt.»
                              Hur kännes andens vittnesbörd?

 Man kan lära känna en människas sinnelag eller ande genom hennes ord och handlingar; på samma sätt kunna vi äfven känna Guds sinnelag eller ande genom hans ord och handlingar.  Hans ords vittnesbörd är detta, att enhvar, som kommer till honom (genom tro på Jesus och genom bättring från onda och döda gärningar), blir mottagen.  (Eb. 7:25.)  Dessa, som söka vittnesbörd af anden beträffande sitt barnaskap, ha därför att ställa till sig själfva följande frågor:

Har jag någonsin blifvit dragen till Kristus, dragen till att erkänna honom såsom min återlösare, hvilkens råttfärdihet allena gjorde de möjligt för mig att vinna tillträde till Fadern och blifva välbehaglig inför honom?  

Om denna fråga kan besvaras med ja, så bör man därnäst fråga sig:

Har jag någonsin invigt mig helt till Gud; har jag gifvit honom mitt lif, min tid, mina gåfvor, mitt inflytande, mitt allt?

Om äfven denna fråga kan besvaras med ja, då kan den frågande hvila trygg och vara fullt förvissad om att Fadern antagit honom i den Älskade och nu erkänner honom såsom sitt barn.  Och om han, i det [238] han noga pröfvar sitt hjärtas begär och tankar, finner, att han fortfarande förtröstar på Jesu förtjänst och fortfarande är invigd till att göra Herrens vilja, så kan han tryggt låta sitt hjärta helt intagas af den ljufva glädje och frid, som åtföljer vissheten om att man kommit i harmoni med och i barnaförhållande till Gud.  Denna öfvertygelse om Herrens nåd mot oss i Kristus, danad, som den är, genom hvad vi själfva erfarit, och byggd på Guds oföränderliga ord, är icke vacklande och föränderlig, såsom den skulle vara om den vore byggd på våra känslors drifsand.  Om tvifvel och fruktan skulle vilja inställa sig i någon mörk stund, ha vi blott att taga lampan (Guds ord) fatt och på nytt undersöka vår egen ställning samt grundvalen; och om vårt hjärta då ännu är Herren hängifvet, skall tron, glädjen och friden ögonblickligen återvända till oss.  Om vi finna, att vår tro på  »det dyrbara blodet» håller på att svikta, eller att vi hålla på att glida bort från vårt invigningsforbund, då veta vi, hur sakerna i verkligheten stå, och kunna då strax få skadan botad samt sålunda återfå »trons fullvisshet».  (Eb. 10:22.)  Men märk, att enhvar, som vill undfå denna fullvisshet, måste  »besegla, att Gud är sannfärdig»  (Joh. 3:33), att Herren Jesus icke förändrar sig utan  »är densamme i går och i dag och i evighet».  (Eb. 13:8)  Guds barn kunna därför hvila stilla i den förvissningen, att då de en gång kommit in under den gudomliga ynnesten, kunna de förblifva i denna ställning, så länge deras hjärtan äro lojala mot Gud och deras begär äro i öfverensstämmelse med hans vilja, d. v. s. så länge de i sitt hjärta äro hörsamma mot Guds bud, hvilka i korthet sammanfattas i det ordet kärlek — kärlek till Gud och människor. — Eb. 11:6; 13:8.

Enhvar, som tagit de ofvan angifna segen, har fullvisshet — Guds ords  »vittnesbörd» — om, att han är ett Guds barn.  Under evangelieåldern betyder detta, att han är en gren i det sanna vinträdet, en profmedlem [239] af den sanna församlingen.  (Joh. 15:1.)  För sådana vittnar Guds ord om, att de kommit in i den sanna församlingen, som är Kristi kropp.  Det är deras ande, deras sinne, som mottar detta vittnesbörd af Guds ande, hvilken vittnar genom hans ord.  Och samma sanningens ande försäkrar sådana, att om de af hjärtat förblifva Herren trogna tills deras pröfningstid är slut, om de frivilligt och med glädje dagligen bära korset, sökande att efter bästa förmåga följa i Mästarens fotspår, så skall deras profmedlemskap i Kristi församling inom kort förbytas i verkligt medlemskap — sedan de slutat sitt lefnadslopp och fått del i hans uppståndelse, den första uppståndelsen. — Fil. 3:10.

Emellertid vittnar Guds ande genom hans ord lika tydligt därom, att det är möjligt för den, som redan blifvit en gren i det sanna vinträdet, att blifva afskuren, om han är otrogen och i icke såsom sig bör bär kärlekens andes frukter.  »Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han (Fadern) bort, och hvar och en, som bär frukt, den rensar (beskär) han, att den må bära near frukt,.»  (Joh. 15:2.)  Sölunda vittnar Guds ande genom hans ord för oss om den regel, efter hvilken vår himmelske Fader handlar med sina söner — att han tuktar och beskär dem, sålunda borttagande från dem det, som är värdelöst, och utvecklar hos oss de fruktbärande egenskaperna.  Om vi nu ha dessa erfarenheter, sedan vi blifvit ett med  »vinträdet», så ha vi på samma gång andens vittnesbörd om, att vi fortfarande äro i  »vinträdet» och fortfarande erkända såsom  »grenar» i detsamma — fortfarande under vår Herres omvårdnad och fostran.  Om å andra sidan någon saknar denna aga och beskäring, sedan han kommit i förbindelse med vinträdet, så saknar han detta  »andens vittnesbörd» och har följaktligen orsak att betvifla, att han är antagen och godkänd af Herren. — Eb. 12:7.

Om vi vore absolut fullkomliga och det genom försökelser hade bevisats, att vi så vore, skulle förhållandet [240] vara olika.  Då skulle Gud älska oss på grund af vår fullkomlighet och vår harmoni med honom.  Då skulle aga och bittra erfarenheter vara tecken på hans ogunst.  Men nu veta vi, att vi alla äro ofullkomliga, att ingen af oss på långt när har uppnått den gudomliga normen för fullkomlighet, och att det endast är vårt nya hjärta, vår nya vilja, vårt omskapade sinne eller vår ande, som äro välbehagliga för Gud — och detta endast förmedelst Kristi förtjänst, samt med hänsyn därtill, att vi stå på prof för att utvecklas, tills vi slutligen uppnå fullkomlighet.  Endast i den mån vi lära att rätt uppskatta Guds fullkomligheter och våra egna brister, kunna vi rätt till godogöra oss de många viktiga lärdomar, vi ha att inhämta, och rätt förstå nödvändigheten af de pröfningar, som det fordras af oss, att vi skola undergå, för att gudslikheten i oss må odlas och utvecklas.

Skriften lär oss, att den himmelske Fadern håller på att bereda ett härligt andligt tempel, i och genom hvilket mänskligheten skall kunna komma till försoning eller förlikning med honom.  Vi se i Skriften, hvad som är den store Arkitektens plan eller ideal beträffande detta tempel — att idealet för det hela framställdes i Jesu Kristi person, som är templets hufvudhörnsten eller  »toppsten», lagd i himmelen.  Vi kunna också se, hvad som fordras af alla dem, hvilka komma att antagas och erkännas af Gud såsom  »lefvande stenar» i detta tempel, och som komma att uppbyggas tillsammans med hufvudet.  Kristus,  »till en Guds boning genom anden».  Äfven inse vi vår egen naturliga grofhet och skroflighet, vår oöfverensstämmelse med templets behagfulla linjer, hvilka framträda uti dess  »toppsten».  Med lätthet inse vi, att det för oss är absolut nödvändigt att få genomgå mycken mejsling och slipning, om vi skola blifva passande och beredda för en plats i detta tempel, efter hvilket vi genom Guds nåd trakta.  Det är sålunda klart, att de som finna, att de icke få mottaga några sådana slag från Guds hammare och mejsel, de sakna detta vittnesbörd, hvarom. [241] 

Guds ande genom hans ord vittnar, att det måste komma alla de lefvande stenarna i detta tempel till del, och som icke ens den storartade toppstenen undgick.  Om den gudomliga försynen icke utstakar för oss en  »smal väg» med ett visst mått af svårigheter och motstånd — om vi helt enkelt tillåtas att hvila i ro utan några bedröfvelser och pröfningar — då kunna vi med visshet veta, att Gud icke handlar med oss såsom med de lefvande stenar, hvilka en gång skola utgöra delar af detta tempel; vi kunna då draga den slutsatsen, att vi icke äro söner, efter som vi sakna detta  »vittnesbörd» om, att han antagit oss och håller på att bereda oss.  Skulle vi komma till insikt om att vår ställning är sådan, bör detta leda oss till att strax fly till Herren för att fråga, hvarför vi icke få röna någon bedröfvelse och något motstånd; och vi böra då pröfva oss själfva, hurvida vi ännu äro i tron eller ej (2 Kor. 13:5), och hurvida vi ännu bemöda oss om att troget vandra i vår Mästares fotspår, fullt invigda och öfverlämnade åt Faderns vilja.  Men om vi ha detta  »vitnesbörd» — om vi få erfara mejsling, slipning, beskäring, tuktan och aga —, så låtom oss mottaga allt i tålamod och med glädje samt värdera det såsom tecken på vår Faders kärlek och såsom viktigt och nödvändigt för, att vi skola uppnå den höga kallelsens segerlön.  Vi böra inse, att detta är i full öfverensstämmelse med andens vittnesbörd om, att vi äro Guds söner,  »Guds arfvingar och Kristi medarfvingar, (endast) om vi annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade». — Rom. 8:17.

»Kraftverkningarna äro  mångahanda.»

»Den Herren älskar, den agar han, och han gisslar hvar och en son, som han upptager.  Men om I ären utan aga, . . . så ären I oäkta och icke söner.» — Eb. 12:6, 8.

Nöd och bedröfvelser drabba äfven världen såväl som Herrens heliga, men de utgöra icke tecken på barnaskap [242] för några andra än dem, som äro fullt invigda till Faderns vilja och verk.  Endast Guds söner ha  »vittnesbörd» af hans ande och ord.  Den aga, som gifves i Herrens familj, är icke alltid af samma slag.  Liksom människors barn behöfva olika slag eller mått af aga, så förhåller det sig ock med Guds barn; för somliga är en ogillande blick tillräcklig, andra behöfva ett förebrående ord, och åter andra är det nödvändigt att gifva kroppslig aga, somliga till och med om och om igen.  Jordiska föräldrar glädjas mest öfver det lydiga barnet, som strax ödmjukar och böjer sig, och som blott behöfver ett förebrående ord eller en förebrående blick, för att dess onda skall blifva aflägsnadt.  På samma sätt förklarare också vår Fader i himmelen, att han har behag till dem, som »frukta för hans ord ». — Es. 66:5.

Sådana samverka med Gud till utdanande af sin egen karaktär, i det de aktgifva på sina egna fel och söka att rätta dem, och i det de lyssna till hans vägledande, undervisande och kärleksfullt förebrående stämma och alltid söka att vara välbehagliga för honom.

Deras känslor uttryckas väl genom poetens ord:  

                                  »Min andes sol, min Fader kär,
                                  uti din närhet natt ej är.
                                  Låt intet jordiskt moln din bild
                                  få dölja, att ej från dig skild
                                  din tjänare må blifva!» 

Dessa äro de, opm hvilka aposteln sager, att de döma sig själfva, och hvilka därför icke behöfva så mycken aga af Herren.  (1 Kor. 11:31.)  Denna klass utgöres af de fullt invigda.  Dessa äro och skola blifva de segervinnare, som skola aktas värdiga att blifva Kristi medarfvingar i hans rike.  Till dessa lydiga och vaksamma sager Herren:  »Jag vill gifva dig råd och låta mitt öga vaka öfver dig»; och Asaf sager:  »Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med (till) ära.»  De, som icke kunna ledas på annat sätt än genom oaflåtlig tuktan och näpst, tillhöra icke segervinnarnes klass [243] och komma ej att aktas värdiga en plats i Lammets brudeskara eller att från Herren erhålla ett sådant  »vittnesbörd» genom sanningens ande. — Ps. 32:8; 73:24. Jfr Upp. 7:9,14.

Emellertid få vi icke alltid taga aga såsom ett bevis på fel hos den agade eller såsom ett  »vittnesbörd» om Herrens ogillande.  Såsom förhållandet var med Herren Jesus, så är det äfven med hans trogna efterföljare: den gudomliga försynen leder de trogna och lydiga in på lidandets och själfförsakelsens väg, detta icke såsom tuktan för en mot honom stridande vilja, utan såsom försökelser af deras villighet till att uppoffra sig själva, och som försökelser af deras kärlek till och hängifvenhet för Faderns vilja och rättfärdighetens sak.  Liksom Jesus blef slagen icke för egna utan för våra öfverträdelser, då han bar de mångas synder, så få äfven hans efterföljare i många afseenden lida, icke alltid för egna fel, utan ofta äfven på grund af andras orätta handlingar, ty de äro kallade, såsom aposteln sager,  »till att uppfylla hvad som fattas i Kristi lidanden för hans kropp, som är församlingen». — Kol. 1:24.

Hvad den heliga anden vittnar.

Må enhvar af dem, som bekänna sig vara Herrens söner, i ljuset af det föregående pröfva sig själf hurvida han har  »andens vittnesbörd» om att han är ett Guds barn, eller om han saknar detta vittnesbörd; och låtom oss ofta upprepa denna själfpröfning och sålunda  »vaka» och behålla oss i Guds kärlek, fröjdande oss öfver andens vittnesbörd.

Äro vi alltjämt föremål för aga?  Få vi genomgå sådana erfarenheter, både små och stora, som mer eller mindre fort afsöndra från oss de köttsliga böjelserna, hvilka föra strid mot själen — såsom t. ex. vrede, hätskhet, afund, bitterhet, själfviskhet, grofhet, låghet och allt, som står i strid med lifvets andes lag i Kristus Jesus?  Om så är, skola vi säkerligen, i samma mån [244] som vi märka, att renandets verk skrider fram hos oss, äfven märka tillväxt i den rätta riktningen — i ödmjukhet, tålamod, godhet, brödrakärlek och kärlek till alla.  Den, som efter en noggrann själfpröfning enligt dessa i Herrens ord gifna anvisningar finner, att han sålunda håller på att göra framsteg i den rätta riktningen, kan däraf veta, att han fortfarande är välbehaglig inför Gud, emedan han har detta andens vittnesbörd. 

Åter vittnar anden, att  »hvar och en, som är född (aflad) af Gud, han syndar icke».  (1 Joh. 5:18.)  Gudsbarnet kan blifva öfverväldigadt af sin gamla natur (som räknas såsom död), men icke är fullt eller veriligt död); det kan begå felsteg, det kan fela i omdöme eller i ord, men det kan aldrig uppsåtligt och öfverlagdt öfverträda Guds lag.  Om därför vårt hjärta kan svara, att det är vår lust att göra Guds vilja, och att vi icke med afsikt skulle vilja på något sätt bryta mot den — att vi ville föredraga att se Guds vilja gjord och hans plan uppfylld, äfven om detta skulle innebära, att våra käraste förhoppningar lades i grus och alla ömma band sletes af — då ha vi detta vittnesbörd om att vår ande eller vårt sinne öfverensstämmer med det sanningens andes vittnesbörd, som vi här beskrifvit; och detta är ett vittnesbörd icke allenast om, att vi en gång blifvit upptagna i Guds familj, utan äfven om, att vi fortfarande tillhöra densamma.

Anden vittnar förmedelst Guds ord, att Guds barn äro skilda från världen, i det de ha helt andra förhoppningar och syften samt äro besjälade med en helt olika ande eller benägenhet. Jesus sade:  »Voren I af världen, så älskade världen sitt eget; men emedan I icke ären af världen, . . . därför hatar världen eder.»  »Men så skola alla de, som vilja lefva gudligt i Kristus Jesus, lida förföljelse.» — Joh. 15:19; 2 Tim. 3:12.

Kan vårt hjärta bära oss det vittnesbördet, att dessa bibelord sant uttrycka vår erfarenhet i lifvet?  Om så är, vittnar återigen Guds ande (sinne) med vår ande (vårt sinne), att vi äro hans.  Vi må icke glömma, att [245] ordet  »världen», såsom Jesus här begagnar det, innefattar alla världsligt sinnade, i hvilka världens ande har fått  fotfäste.  På Jesu tid gällde detta om den judiska namnförsamlingen.  I själfva verket kommo alla förföljelser mot honom från deras sida, hvilka bekände sig vara religiösa.  Följaktligen bör det ej förvåna oss, om alla vi, som vandra i Jesu fotspår, skulle få göra liknande nedslående erfarenheter — om vi skulle finna, att världens ande i idess mest fientliga form skulle uppenbara sig på de håll där man mindt af allt kunde ha orsak vänta att finna den, nämligen bland sådana som bekänna sig vara Guds barn.  Det var de mest framstående religiösa på Jesu tid, som kallade honom Beelsebul, en de onda andarnas furste.  Och den heliga anden vittnar genom  Jesu ord, sägande:  »Om de hafva kallat husbonden  Beelsebul,, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!»  (Matt. 10:25.)  Om vi således finna, att man talar ondt om oss på grund af att vi omfatta och framhålla sanningen, så ha vi häri ännu ett andens tecken eller vittnesbörd om att vi äro på den rätta vägen.

Hade Jesus räckt gemenskapens hand åt de populära ledarne i den judiska församlingen och afstått från att tala sanningen i kärlek, afstått från att afslöja sin samtids falska läror, så skulle han icke ha blifvit hatad och förföljd; tvärtom skulle han då sannolikt strax ha blifvit högt vägt värderad bland människor.  Men nu förhåller det sig så, som han själf förklarade, att mycket af  »det, som bland människor är högt, är en styggelse inför Gud». — Luk. 16: 15.

Hade Jesus helt enkelt tegat och afhållit sig från att blottställa och utpeka fariseernas och de skriftlärdas skrymteri och skamliga hyckleri, långa böner och falska läror, så skulle de utan tvifvel ha lämnat honom i fred och icke förföljt honom; då hade han icke behöft lida för sanningen.  På samma sätt förhåller det sig äfven med hans efterföljare.  Sanningen och alla, som ledas af sanningens ande, och som följa Herrens bud och låta [246] sitt ljus lysa, komma med säkerhet att utsättas för hat och förföljelse från en liknande klass.  Och om några på grund af dessa orsaker och under det de göra sitt bästa för att tala sanningen i kärlek måste lida därför, lyckliga äro de; ty för dessa gälla apostelns ord:  »Härlighetens och Guds ande hvilar öfver eder.».  De ha detta andens vittnesbörd om trohet på den smala vägen. — 1 Pet. 4: 14.

Åter vittnar anden genom Jesu vittnesbörd, att hvar och en som blyges vid Återlösaren och den sanning, han talade, vid honom skall också Herren blygas, när han kommer för att samla sina juveler.  (Mark. 8:38.)  Hvar och en alltså, som finner sitt hjärta så fylldt af kärlek till Herren och hans ord, att det är honom en glädje att vid hvarje passande tillfälle bekänna Jesus såsom sin Återlösare och Mästare och att troget framhålla hans vittnesbörds ord, han har, så länge han är i denna ställning, däri ännu ett andens vittnesbörd om, att han är ett Guds barn och en rikets arfvinge.  Sådana ha orsak att fröjdas öfver Mästarens löfte om at han med glädje vill bekänna dem, som äro af detta slag, inför sin Fader och de heliga änglarna.  Men om vi icke ha detta vittnesbörd, om i stället vårt hjärta bär oss det vittnesbördet, att vi blygas vid Herren, blygas att bekänna oss vara hans efterföljare, blygas att erkänna hans  »bröder», hans kropps lemmar, och blygas att bekänna de läror, som han förkunnade, då ha vi däri ett andens vittnesbörd om att, såvida ingen ändring till det bättre sker med oss, Herren vid sin andra tillkommelse skall blygas vid oss och icke bekänna oss inför Fadern och hans heliga sändebud.

  Än vidare vittnar den heliga anden, att  »allt det som är födt (afladt) af Gud, det öfvervinner världen, och detta är den seger, som har öfvervunnit världen, vår tro».  (1 Joh. 5:4.)  Låtom oss pröfva och rannsaka vårt hjärta, vår ande, vårt sinne i ljuset af detta den heliga andens vittnesbörd.  Äro vi öfvervinnare enligt [247] denna norm?  Normen är, att om vi skola kunna höra Herren till, måste vi få världen emot oss, vi måste komma i strid med dess syften, förhoppningar och sträfvanden.  Uttrycket  »öfvervunnit världen» leder tanken på strid.  Och vi inse lätt, att ingen, som står i gunst hos världen och sympatiserar med dess ande af själfviskhet, stolthet och äregirighet, kan vara en segervinnare öfver världen.

Innan vi bestämdt afgöra, hurvida vi hålla på att öfvervinna världen eller icke, så låtom oss lägga märke till att det icke är förmedelst smicker vi skola öfvervinna världen, ej heller genom att deltaga i dess dårskaper och söka gifva dessa en religiös prägel.  Ej heller skola vi öfvervinna världen genom at deltaga i ett eller annat sedligt eller religiöst arbete, såsom  t. ex. att blifva söndagsskollärare, att hjälpa de fattiga eller att sluta oss till ett sekteriskt samfund.  Vi ha intet  »vittnesbörd» af Herren om, att genom något af dessa tollvägagångssätt kunna öfvervinna världen.  Han säger oss däremot bestämdt, att den seger, som öfvervinner världen, är vår tro.  Sålunda vittnar anden, att om vi skola blifva segervinnare, måste vi  »vandra i tro och icke i åskådning».  Vi få då icke se efter de ting, som synas — såsom popularitet, världsligt anseende och sekterisk storhet etc. — utan vi måste se efter de ting, som icke synas, nämligen de andliga och eviga tingen.  (2 Kor. 4:18.)  Vår tro bör vara hvad som uttryckes i poetens ord:

»Långt hellre vill jag vandra
i mörkret med min Gud
än följa med mängden i ljuset.»

Än vidare bär oss den heliga anden genom Guds ord det vittnesbördet, att om vi äro Guds barn, så behöfva vi icke vara i okunnighet hvarken om det som nu är eller det som skall komma, ty vi blifva upplysta och lärda af Gud genom hans nåds ord, hans andes [248] ord.  Allt efter som vi växa till i nåd och mogna, komma vi att förutom Ordets mjölk äfven åstunda, söka och erhålla  »stadig mat», om hvilken aposteln säger, att den är för de mer utvecklade.  (1 Pet. 2:2; Eb. 5:13, 14.)  Då andens nådegåfvor — tro, mod, kunskap, själfbehärskning, tålamod, fromhet och kärlek — utvecklas hos oss, kommer detta att föra oss uti en allt innerligare gemenskap med Fadern och Herren Jesus, och då skall det behaga Herren att låta oss få en allt större och klarare kännedom om sina nåderika planer och sin egen härliga karaktär.

I det aposteln Petrus syftar på denna tillväxt, sager han:  »Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke vara overksamma eller utan frukt med afseende på vår Herre Jesu Kristi kunskap.  Ty den som icke har dem, han är blind och kortsynt (kan icke se långt framför sig), . . . ty om I det gören, skolen I icke någonsin falla.  Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike.» — 2 Pet. 1:5—11.  Jfr Joh. 16:12, 15.

Enhvar bör fråga sig, hurvida han har detta andens vittnesbörd eller ej — vittnesbördet om att han håller på att växa till som en ny skapelse i Kristus Jesus, att de här nämnda frukterna hålla på att frambringas och mogna hos honom.  Vi må äfven ihågkomma, att vår tillväxt i kärlek och i alla öfriga andens frukter till stor del beror på, hur vi växa till i kunskap; och å andra sidan är också vår tillväxt i kunskapen om de gudomliga tingen beroende på andens frukters tillväxt hos oss.  Hvarje framsteg i kunskap medför ett motsvarande framsteg i lydaktighet, och hvarje framsteg i lydaktighet kommer att efterföljas af ett nytt framsteg i kunskap; ty anden vittnar, att sådan skall alla deras erfarenhet vara, hvilka blifva lärda af Gud i Kristi skola.  Om vi äga detta andens vittnesbörd om tillväxt både i nåd och kunskap, så låtom oss fröjdas däröfver, och [249] låtom oss gå vidare framåt på samma väg, till dess vi under Guds ledning nått fram till absolut fullkomlighet såväl i kunskap som nåd.

                  Den heliga andens vittnesbörd i nästa tidsålder.

I den tillkommande tidsåldern skall den geliga anden vittna för världen på att mycket liknande sätt, men om mycket olika ting.   Då skall det ej längre vara blott få särskilda  »tjänare och tjänarinnor», som skola besitta anden, utan då skall den, såsom profeten sager,  vara utgjuten  »öfver allt kött».  (Joel 2:28.)  Då skall vittnesbörd ej längre såsom nu lyda:  »Hvar och en, som vill lefva gudligt, skall lida förföljelse», ty ingen förföljelse kommer då att tillstädjas.  Den skall ej längre vittna om en  »smal väg» af själfuppoffring, ty offrandes tid skall då vara förbi.  »En banad väg, en farväg skall gå där fram», och på den skall ingen stötesten finnas.  (Es. 35:8; 62:10.)  Då skall anden vittna, att  »de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter Herren, de skola besitta landet».  (Apg. 3:23; Ps. 37:7,  11.)  Den skall vittna om lycka och välsignelse för dem, som göra det goda, och om straff och tillintetgörelse för dem, som uppsåtligt göra ondt.  Det är samma gudomliga ande, som då skall vittna, ehuru vittnesbördets innehåll icke blir detsamma som nu.

Om vi nu lärt förstå, hur den heliga anden  »vittnar», och hvad åtskilliga af dess genom Guds heliga ord gifna vittnesbörd innehå, så finna vi sannerligen  dessa vittnesbörd långt mer tillfredsställande än alla de växlande känslor af glädje, tvifvel och fruktan, som alstras af olika kropps- och sinnestillstånd — känslor, hvilka somliga oriktigt nog kalla den heliga andens vittnesbörd.  Dock vilja vi påpeka, att icke alla kristna kunna ha samma erfarenheter i fråga om Guds andes vittnande med deras ande eller sinne.  Alla sådana [250]  kristna, som äro mycket erfarna och utvecklade, böra kunna få mottaga vittnesbörd i alla dessa stycken och äfven andra i  Skriften framställda.  Men så finns det också unga kristna, som ännu ej framskridit tillräckligt långt för att kunna mottaga alla dessa vittnesbörd.  Somliga kunna måhända vara verkligen aflade af Herren och likväl förnimma blott få af dessa vittnesbörd.  Den store vingårdsmannen väntar ej att finna hvarken mogen eller omogen frukt hos det unga späda skottet.

Det första vittnesbördet, som den nyaflade kan få mottaga, är det, att han är antagen af Herren, att han är en ung gren i det sanna vinträdet, och att han blifvit delaktig af vinträdets ande — af åstundan efter att växa till och blifva lik vinträdet samt kunna bära frukt.  Rätt snart efter det grenen skjutit fram, bör man kunna vänta att hos densamma få se tecken till löf och knoppar, som lofva frukt.  Den nyfödda barnet  Guds familj ådagalägger sin samhörighet med familjens äldre och mer utvecklade medlemmar, icke  genom att äta af den starka maten, som skulle kunna kväfva det, utan genom att åstunda den styrkande mjölken, för att det genom den må växa till. — 1 Pet. 2:2.

De, som finna med sig, att de äga något af de andens vittnesbörd, hvilka beskrifvits i det föregående, böra fröjda sig däröfver; och hvarje enskild del, som de sakna, böra de bemöda sig om att odla och utveckla, så att de till slut må äga andens vittnesbörd till sin fördel i alla de stycken, om hvilka Skriften vittnar, att de tillhöra Herrens trognas vandringsstig och erfarenheter.  Sådana komma att äga all nödig kunskap, att ha trons fullvisshet och att blifva rötfästade och grundade samt uppbyggda och fasta i tron.  Gud vill, att vi fullständigt skola undkomma fruktan — »förtviflans slott» —, ty hvad vi anförtrott åt Gud, det hvilar tryggt i hans löften, hvilka aldrig slå fel.  Detta är lika så sant i tider af pröfning, motstånd och mörker, som när vi på ett mer särskildt sätt förnimma sötman af vår him-[251] melske Faders välbehag.  En poet har uttryckt den rätta tanken i följande vers:

»Om mörker hans ansikte döljer,

jag litar dock helt på hans nåd.  

I brusande djupen jag följer

hans säkra och trofasta råd.

Om allt kring min själ synes vika,

hans ed, hans förbund kan ej svika.»

Helgelse genom anden.

»I hafven tvagit eder rena, I hafven blifvit helgade, I hafven blifvit rättfärdiggjorda genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.» — 1 Kor. 6:11.

Att helga betyder at ställa till sidan eller afskilja något.  Alla, som blifva helgade eller afskilda, d. v. s. fullt invigda åt Gud, måste först ha blifvit rentvagna eller  rättfärdiggjorda; de måste antingen vara verkligt renade från synden eller också blifva räknade såsom rena, d. v. s. »rättfärdiggjorda genom tro».  Verklig rätfärdiggörelse kommer att blifva den väg, på hvilken världen under tusenårsåldern skall nalkas Gud.  Detta kommer att ske under den store Medlarens ledning och hjälp och såsom en del af försoningsverket.  Tillräknad rättfärdiggörelse, d. v. s. rättfärdiggörelse genom tro, är den anordning, som är i verksamhet nu under evangelieåldern.  Förmedelst denna anordning blifva vi, som af naturen äro syndare och ofullkomliga till  köttet, räknade som rena, heliga, rättfärdigade och välbehagliga för Gud, då vi mottaga Kristus som vår återlösare.  Vi tro Skriftens vittnesbörd om, att  »Kristus dog för våra synder enligt skrifterna»; och då vi tro detta samt själfva söka att undfly synden, blifva vi antagna af Gud såsom om vi vore fullkomliga och syndfria, såsom rättfärdiggjorda genom Kristi dyra blods förtjänst.  Sålunda rättfärdiggjorda genom tron ha vi frid med Gud och kunna nalkas honom och blifva mottagna af honom samt kunna nu begynna att göra gärningar, som äro [252]  Fadern välbehagliga — allt detta genom vår Herre Jesu förtjänst.  Beviset för, att vi äro rättfärdiggjorda och helgade, gifves oss genom Ordet och kallas andens insegel eller vittnesbörd i oss.

Den kraft, som sätter oss i stånd till att lefva i öfverensstämmelse med vårt invigningslöfte, är Guds heliga ande eller sinnelag, som vi erhålla såsom en frukt af vår tro på Kristus och af vårt beslut att vara  »döda med honom».  Sanningens ande, som vi erhålla genom att studera vår Faders ord med föresats att lyda det, gifver oss den kraft vi behöfva för att öfvervinna världen och våra egna förvända begär.  I öfverensstämmelse härmed sager vår text, att den rening och rätt färdiggörelse, som vi erfarit — vårt afskiljande från synden och för rättfärdigheten — alltsammans kommit oss till del genom Jesu förtjänst och genom förmedling ling af den oss gifna helighetens ande, Guds ande.

Andra skriftställen öfverensstämma fullkomligt härmed.  Apostelen Paulus bad för församlingen:  »Fridens Gud själf helge eder till hela eder varelse.»  (1 Tess. 5:23.)  Detta motsäger ej den förut anförda texten, som sager, att det är Guds heliga ande, som helgar oss.  Det är Gud själf som helgar, och det medel, han använder, eller den  »kanal», genom hvilken han låter helgelsen tillflyta oss, är hans heliga ande eller inflytande — icke en annan person.

Aposteln Petrus sager om församlingen, att den är utkorad (utvald)  »genom andens helgelse (afskiljande) till lydnad».  (1 Pet. 1:2.)  Denna vers innebär den tanken, att de, hvilka Gud nu erkänner såsom sina utvalda, och hvilka förmanas att göra sin kallelse och utkorelse viss, icke blifva godtyckligt utvalda, utan de väljas efter bestämda grundsatser; och dessa grundsatser innebära att om Guds heliga ande (sanningens inflytande), då den verkar på dem, därigenom bringar dem till full lydnad för Faderns vilja, plan och försyn (invigningen består i denna lydnad), då skola de vara de utvalda. [253] Aposteln Paulus tillskrifver Guds ord denna renande och helgande kraft, som verkar i församlingen, i det han säger  (Ef. 5:25, 26):  »Kristus har älskat församlingen och utgifvit sig själf för henne, på det att han skulle helga och rena henne i vattnets bad genom Ordet.»  (Eng. öfv.)  Icke heller här motsäger aposteln sig själf på något sätt.  Det är Gud, som helgar församlingen, hans ande är det, som helgar församlingen; men det medel eller verktyg, som han härvid använder, hans ande är det, som helgar församlingen; men det mesel eller verktyg, som han härvid använder, är hans sannings ord.  Detta har han bestämt till att i oss utföra det renande, rättfärdiggörande och helgande verket  Därför bad också Jesus: »Helga dem genom din sanning; dit ord är sanning.»  (Joh. 17:17.  Eng. öfv.)  De olika skriftställen, som handla om detta ämne, lära alltså, att församlingens helgande verkställes genom sanningens ande, som kommer de invigda till del förmedelst Guds ord, hvilket gifvits oss just för detta ändamål.

Alla, som blifva sålunda helgade, räknas såsom  »nya skapelser i Kristus Jesus» och tilltalas såsom  »de helgade i Kristus».  (1 Kor. 1:2.)  Dock är detta helgande i Kristus icke något annat än helgandet genom Guds ande eller genom Guds ord; ty genom det, att vi mottaga Guds plan och anordningar samt nå fram till den ståndpunkten, att vi blifva helgade genom anden, blifva vi ett med Kristus, vår Herre.  Detta framgår vidare af det skriftställe, som säger:  »Både den, som helgar, och de, som blifva helgade, äro alla af en (af en ande, ett sinne, aflade af sanningens ande), hvarför han ock icke skämmes att kalla dem bröder».  (Eb. 2: 11,)  Sålunda sker vår rening, helgelse och rättfärdiggörelse i Jesu namn och genom vår Guds ande — sanningens ande.

Uppfyllens med andens.

»Uppfyllens med anden, talande till hvarandra i psalmer och lofsånger och andliga visor, sjungande och spelande i edert hjärta till Herrens ära, alltid tackande Gud.» — Ef. 5:18—20.

Af detta skrifställe framgår det, att Guds barn kunna vara mer eller mindre fyllda af hans ande.  För [254]  att alls kunna vara Guds barn, måste man åtminstone ha något litet af hans ande, ty »om någon icke har Kristi ande, så hörer han icke honom till».  (Rom. 8:9.)  Det beror till stor del på oss själfva och på det bruk vi gora af de medel, hvarmed Gud försett oss, hur mycket fyllda vi blifva med hans ande eller sinne, med sanningens ande eller inflytande.  Ändamålet med, att han uppenbarat sanningen för oss, är just detta, att vi genom den skulle blifva helgade till hjärta och lif samt afskilda från dem, som ha världens ande.

Här ha vi åter ett af de skriftställen, som tydligt visa, hur orimligt det är att uppfatta den heliga anden såsom varande en person, en af tre jämlika gudomspersoner, utgörande en treenighet af gudar; ty om den heliga anden vore en person, så kunde det icke talas om att blifva fylld i större eller mindre grad af densamma.  Om en person skulle kunna komma in i vårt hjärta, så måste det uteslutande bero på hans storlek, om han därinne komme att uppfylla ett större eller mindre rum.  Men hur skulle vi kunna tänka oss, att en personlig helig ande, jämlik den Högste, skulle kunna få rum i en ofullkomlig människas lilla hjärta utan att ens helt uppfylla det!  Då vi emellertid få en rätt uppfattning om den heliga anden, blir apostelns förmaning strax begriplig.  Hans mening är, att vi ständigt böra söka efter att blifva alltmer uppfyllda med vår Guds heliga sinnelag, som blifvit så skönt framställt för oss i vår dyre  Återlösare, Guds enfödde Son.

Och denna uppfattning angående uppfyllandet med den heliga anden öfverensstämmer med den bild, som aposteln annorstädes använder, då han liknar våra dödliga kroppar vid bräckliga, otäta och skadade käril, som Gud låter blifva fyllda med sin heliga ande.  I det aposteln gör oss uppmärksamma på hur ofullkomliga vi äro och hur lätt Guds heliga ande eller inflytande, som kommit oss till del genom studerandet af Guds ord, åter kan förloras, så vill han därmed sporra oss till [255] desto större vaksamhet, på det att dessa dyrbara ting ej måtte glida ifrån oss; ty vi hafva denna skatt (den heliga anden, det förnyade sinnet, som är i harmoni med Gud) i lerkäril.  (Eb. 2:1;  2 Kor. 4:7.)  Alla, som vilja vandra i vår Mästares fotspår och dela Kristi lidanden för att äfven få del i den kommande härligheten, måste trakta efter att på Herrrens eget vis blifva uppfyllda med hans ande.  Fördenskull behöfva vi hålla oss nära Herren och nära de andra lemmarna i hans kropp, nära i kärlek, sympati och samverkan samt äfven nära han ord, som är den källa, från hvilken det helgande inflytandet utströmmar öfver hela församlingen.  »Helga dem genom din sanning; ditt ord är sanning.»

Det är fåfängt att söka blifva fylld med den heliga anden på något annat sätt, än det af Gud bestämda.  Om vi åsidosätta Guds ord, då åsidosätta vi hans helgande inflytande.  Försumma vi bönen, så åsidosätta vi ett annat privilegium och den hjälp, som den skulle bringa oss.  Uraktlåta vi att umgås med andra Guds barn, hos hvilka vi kunna iakttaga hans andes  »insegel», så gå vi förlustiga om de förmåner och den hjälp, som all kristlig gemenskap medför, inbegripen den, hvilken Gud genom församlingen såsom ett helt vill låta komma de enskilda lemmarna till del, i det han har utrustat nägra af lemmarna till att tolka och framställa hans ord, på det den enskilde därigenom må blifva delaktig af dess helgande kraft eller ande. — 1 Kor. 12:25—28;  Ef. 4:16.

Förmaningen:  »Uppfyllens med anden», är alltså särdeles betydelsefull.  Den innebär, att vi böra göra bruk af de medel, hvilka Herren ställt till vårt förfogande, på det vi måtte utvecklas andligen.  Ehuru vi icke kunna ha direkt umgänge med Herren, kunna vi dock ha det indirekt i bön och genom at umgås med hans kropps lemmar samt genom Skriften.  Och ehuru vi icke kunna ha verklig beröring med apostlarna, [256] kunna vi dock umgås med och akta på deras ord.  Och de af församlingens medlemmar på denna sidan förlåten, med hvilka vi icke kunna ha personligt umgänge, kunna vi umgås med genom bref och tryckalster.

Önska vi blifva uppfyllda med Herrens ande, så måste vi åtlyda dessa hans förmaningar.

  Andens insegel.

»I hvilken (Kristus) ock I, sedan I hafven hört sanningens ord, eder frälsnings evangelium,, i hvilken I, sedan I ock hafven trott, blifvit beseglade med löftets heliga ande, som är en pant på vårt arf.» — Ef. 1: 13, 14.

Insegel eller sigill begagnades i gamla tider för olika ändamål.  Ofta tjänade det som underskrift, genom hvilken det ofvanför sigillet stående bekräftades eller erkändes, och stundom hade det endast till ändamål att försegla hemliga aktstycken för att förhindra dessas öppnande af obehöriga. — Se Matt. 27: 66,  Upp. 10: 4; 20: 3. 

Det är i den förstnämnda betydelsen det talas om att Guds barn äro  »beseglade med löftets heliga ande».  Aposteln sager ej, såsom somliga tyckas tro, att vi blifva beseglade af den heliga anden såsom en person — tredje gudomspersonen i den förmodade treenigheten —, utan han förklarar, att vi blifvit beseglade med löftets heliga ande, hvilket innebär en helt annan, tanke,  såsom enhvar torde inse.  Den heliga anden är från Fadern, och det är han som genom Kristus verkställer beseglingen med den heliga anden, som själf är inseglet.  Detta bekräftas af aposteln (Apg. 2: 33) och står i full öfverensstämmelse med hvad som säges om Jesus, som var den förste af sönernas hus, hvilken blef sålunda beseglad.  Vi läsa om honom:  »Honom har Fadern, Gud, beseglat.» — Joh. 6: 27.

Uttrycket  »löftets ande» är lika betecknande som någon annan benämning på Guds heliga inflytande, så- [257] som t. ex.  »helighetens ande»,  »sanningens ande» o.s.v.  Det visar, att det finns en förbindelse mellan denna besegling och det löfte, som Gud gifvit oss.  Det är en ytterligare bekräftelse på Guds förbund med de beseglade, som tillkännagifver sannfärdigheten af  »de öfvermåttan stora och dyra löftena» om  »hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom (öfver allting)», och det är en försäkran om, att de lofvade välsignelserna skola komma oss till del, sedan vi troget bestått de tros- och kärleksprof, som Gud behagar ställa oss på.

Längre fram talar aposteln åter om denna besegling och sammanställer där löftet med  »förlossningens dag».  (Ef. 4: 30.)  Med andra ord:  löftets andes insegel till förlossningens dag uttrycker i en annan form samma tanke, nämligen att vi (församlingen) hafva andens förstlingsfrukt — panten, så att säga, som stadfäster förbundet mellan Herren och oss, och som försäkrar oss om, att vi till fullo skola utfå det lofvade, om vi icke uppgifvas.

Detta förbundsgemenskapens, barnaskapets och arfsrättens insegel är icke ett yttre, synligt tecken på våra pannor, ej heller består det däri, att vi blifva gynnade af Gud i fråga om jordiska ting, så att vi fördenskull vinna jordiskt välstånd, ej heller består det eller har det någonsin bestått i gåfvorna att bota sjuka genom bön, att tala med tungor etc.; ty många besutto dessa  »gåfvor» och saknade likväl andens insegel och vittnesbörd. — Apg. 8:13-23; 1 Kor. 13:1-3. 

Andens insegel eller underpant är i den beseglades hjärta, och däraf kommer det, att ingen annan känner det, än den som undfår det (Upp. 2:17), utom för så vidt andra kunna se beseglingens frukter i hans dagliga lif.  »Men den som stadfäster oss tillika med eder till (eller i) Kristus, och som har smort oss, är Gud, hvilken ock har beseglat oss och gifvit oss andens pant i våra hjärtan.» — 2 Kor. 1:21, 22.

Detta insegel eller denna pant på barnaskap är kärlekens ande, som är ett med Fadern och alla hans heliga [258] föranstaltningar, och som ropar:  Abba, Fader!  Din vilja, min Gud, gör jag gärna!  Den, som har detta insegel eller kännemärke på barnaskap, söker icke blott at göra Faderns vilja, utan han gör den med glädje och finner icke hans bud svåra. — 1 Joh. 5:3.

Det, att vi med barnaskapets ande blifva beseglade såsom söner, hvilka inneha förstlingsfrukterna eller panten på det i utsikt stållda arfvet, är således ett af de allra förnämsta bland andens vittnes börd, ja själfva gräddan af den kristnes erfarenheter i detta lif.  Innan vi nå därhän, måste vi blifva delaktiggjorda af smörjelsen genom att upptagas som lemmar i Kristi smorda kropp, församlingen, i det vi blifva aflade genom sanningens ande, hvarigenom vi blifva helgade och gjorda villiga till att lära känna och att göra Guds vilja.  Denna erfarenhet få vi först då göra, när vi blifvit lefvandegjorda af anden och dugliggjorda till att tjäna rättfärdigheten.  Det är ett tecken på, att vi så att säga framskridit från det embryotiska tillståndet till en ställning, där Gud kan betrakta oss som söner och besegla oss som sådana.

Liksom det bör vara alla troende angeläget att komma in under Guds heliga andes, sanningens andes, smörjande och pånyttaflande inflytande, så böra ock alla de, som blifvit sålunda aflade af barnaskapets ande, trakta efter att uppnå denna ställning af fullkomlig öfverensstämmelse med Fadern, i hvilken ställning de kunna blifva erkända och beseglade af honom.  Och sedan man uppnått denna ställning, gäller det att vara aktsam, så att man icke besudlar eller skadar beseglingen, icke fördärfvar denna dyrbara skatt, icke utsläcker detta ljus, på det kärlekens och glädjens ande i gemenskapens heliga ande icke må vändas i en ande af sömnaktighet och bedröfvelse.