STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

 FÖRSTA KAPITLET.

“I BEGYNNELSEN.”

Olika begynnelser. – Jorden var. – En skapelsevecka för dess iordningställande. – Skapelsedagarnas längd. – Prof. Dana om opålitligheten af vetenskapsmännens spekulationer. – Arternas förblifvande vederlägger evolutionsteorien. – Darwins dufvor. – En uppfattning af kosmogonien.* – Pålitliga vittnesbörd af professorerna Silliman och Dana. – Första skapelsedagen. – Andro d:o. – Tredje d:o. – Fjärde d:o. – Femte d:o. – Sjatte d:o. – Människan, jordens herre, skapad vid gryningen af sjunde dagen efter perioden. – Öfversikt af “geologiens och historiens mötesplats”. – Skapelseveckans sjunde dag. – Dess längd. – Dess hvila. – Dess ändamål och resultat. – Det stora himmelska och jordiska jubelåret, när sjunde dagen är till ända.  

TALRIKA äro de redskap och medel, genom hvilka Jehova verkar, och oräkneliga äro hans verk i förbindelse med de olika sidorna af hans skapelse; men bakom dem alla står hans skaparvishet och skaparmakt. Han ensam är Skaparen, och »allt hans verk är fullkomligt», såsom skriften säger. Han kan tillstädja, att onda änglar och onda människor få fördärfva och missbruka hans fullkomliga verk, men han försäkrar oss, att det onda icke länge skall tilllåtas härja och göra skada, samt att vi slutligen, när han en gång undertrycker och tillintetgör det onda, skola få se, att han tillstadt det endast till bepröfvelse, luttring och slipning och för att låta sin egen heliga, gudomliga karaktär och plan framstå i ett desto mer glänsande ljus inför alla sina förnuftsbegåfvade skapelsers ögon.

* Vetenskapen om världens ursprung. — öfvers.

[14] När vi i första Mosebok läsa: »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord», så böra vi ihågkomma, att det här icke är fråga om världsalltets begynnelse utan endast om vår planets. Då var det »morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner (änglar) höjde glädjerop» — när Herren lade jordens grund, »satte dörrar för hafvet» och »gaf det moln till kläder och lät töcken blifva dess linda». (Job 38:4-11.) Men bibeln talar om en ännu längre tillbaka liggande begynnelse, en begynnelse innan Guds söner på änglaplanet blefvo skapade, såsom vi läsa: »1 begynnelsen var Logos (Ordet), och Logos var hos Guden, och Logos var en Gud. Detta var i begynnelsen hos Guden. Genom detta är allt gjordt, och det förutan är, intet gjordt, som är gjordt.» (Joh. 1:1-3.) (Se del V, kap. 3.) Enär Jehova själf är från evighet till evighet, är det klart, att han aldrig haft någon begynnelse. Den »Enfödde» har den höga utmärkelsen framför alla andra, att han är »begynnelsen till (eller af) Guds skapelse» — förstfödd före all skapelse». (Upp. 3:14; Kol. 1:15.) Sedan följde i sin ordning andra begynnelser, då de olika klasserna af änglar skapades en och en. Och dessa begynnelser hörde redan till det förflutna, så att änglaskarorna kunde jubla, när skapelserna på vår jord, hvarom berättas i första Mosebok, hade sin begynnelse.

När vi noga undersöka. skapelseberättelsen i Genesis, finna vi, att det där göres skillnad mellan å ena sidan skapandet af himlen och. jorden (v. 1) och å andra sidan det därpå följande reglerandet och ordnandet af dem samt frambringandet af växtlif och djurlif. Det är detta senare skaparverk, som beskrifves hafva pågått under de 6 skapelsedagarna eller perioderna. I v. 2 heter det om själfva begynnelsen af första dagen i denna skapelsevecka, att jorden var redan då, ehuru utan form eller ordning (eng. öfvers.) samt öde, tom och mörk. Denna viktiga [15] punkt bör man noga lägga märke till. Om den erkännes som riktig, bekräftar den med ens geologiens* vittnesbörd så långt. Och då vi komma att nödgas motsäga geologernas slutsatser i vissa stycken, är det på sin plats, att vi genast tillkännagifva vår öfverensstämmelse med dem i fråga om sådana af deras påståenden, som vi icke behöfva bekämpa för att försvara bibeln. Bibeln säger intet om hur lång tid, som förflöt mellan den begynnelse, då Gud skapade himmel och jord, och begynnelsen af den skapelse vecka, som användes till att fullkomna jorden för människan, ej heller äro geologerna eniga sinsemellan med hänsyn till längden af denna mellantid. Några ytterliggående bland dem hängifva sig åt orimliga spekulationer och gissa på miljoner år.

* Geologien = läran om jorden. — «öfvers.

När vi nu gå att betrakta skapelseperioden vid tiden för iordningställandet af vår himmel och jord, beredandet af Guds paradis, människans eviga hem – så anmärka vi först, att dessa skapelse »dagar» ingenstädes förklaras vara dagar eller dygn på 24 timmar; följaktligen äro vi icke förpliktade att betrakta dem såsom så korta. Vi finna, att ordet dag i bibeln betecknar tidskifte eller period. Den omständigheten, att ordet dag oftast betecknar en period af 24 timmar, gör intet till saken, så länge vi ha berättelsen om »frestelsens dag i öknen ... fyrtio år». (Ps. 95:8-10.) Och några gånger betecknar uttrycket »dag» eller »tid» en period af ett år (4 Mos. 14:33, 34; Hes. 4:1-8), och aposteln säger: »En dag är för Herren såsom tusen år.» (2 Pet. 3:8.) Alldeles visst är det, att dessa skapelsedagar icke voro soldagar, ty berättelsen tillkännagifver, att solen icke var synlig förrän på fjärde dagen — fjärde tidsperioden.

[16] Ehuru längden af dessa perioddagar icke är angifven, tro vi dock, att våra läsare skola vara ense med oss, när vi antaga, att de voro lika långa perioder, emedan deras samlade antal utgör en vecka – en skapelsevecka.  Kunna vi därför blott finna förnuftiga bevis för längden af en af dessa dagar, så ha vi full rätt att antaga, att de öfriga voro lika långa.  Nu finna vi tillfredsställande bevis för att en af dessa skapelse  »dagar» utgtjorde en period af sju tusen år; följaktligen skulle då hela skapelseveckan utgöra 7x7,000=49,000 år.  Ehuru denna tidrymd är försvinnande liten i jämförelse med åtskilliga geologers gissningar, är den dock, tro vi, alldeles tillräcklig för det verk, som framställes såsom utfördt under densamma, nämligen ordnandet och uppfyllandet af jorden, hvilken redan »var» till, ehuru »utan form (ordning) och öde (tom) ».

Prof. Dana säger, i det han skrifver sina anmärkningar till de data, från hvilka vetenskapsmännen draga sina slutsatser, och den beräkningsmetod, som de använda:

»Beräkningar angående förfluten tid, hvilka äro grundade på jordlagrens täthet, äro alltid MYCKET OSÄKRA, hvilket kommer däraf, att denna täthet är beroende af en fortgående sättning (ett regelbundet sjunkande af jordskorpan).  I beräkningar gjorda på grundval af jordlager, som samlats och bildats genom vatten, hvarvid man beräknar tiden efter tätheten af de åren – hopade massorna, träffar detta välgrundade TVIFVEL hela beräkningen från dess grundval och gör den nästan, om icke helt, VÄRDELÖS ... När beräkningen ... grundas på mängden af GRUS (afslitna smådelar af berg), som afbördats en ström, så är den af större värde; men äfven härvid finnes grund för STARKT TVIFVEL.”

Låt oss nu undersöka saken från biblens ståndpunkt, i det vi tro på den såsom varande Guds uppenbarelse och såsom öfvertygade om att de skiljaktigheter, som förfinnas mellan bibelns vittnesbörd och geologernas [17] gissningar, bero på misstag af de senare, hvilkas filosofi ännu ej uppnått en helt vetenskaplig bas eller utveckling.

Det är icke nödvändigt att antaga, att författaren till första Mosebok kände till allt angående det han berättar om, t. ex. längden af dessa dagar och deras precisa resultat. Vi antaga berättelsen i första Mosebok såsom en del af den stora gudomliga uppenbarelsen — bibeln — och finna, att dess sublima framställning i några få korta meningar på det märkligaste sätt bekräftas af de mest kritiska vetenskapliga forskningars resultat. Däremot innehåller ingen af hedningarnas »religionsböcker» något annat än absurda framställningar i fråga om detta ämne.

Hvilken enkelhetens storhet ligger icke i den gudomliga uppenbarelsens första ord:

»I begynnelsen skapade Gud!»

I dessa ord ligger svaret på människoförnuftets första fråga: »Hvarifrån är jag kommen, och inför hvem är jag ansvarig?» Det är i sanning olyckligt, att några af de skarpsinnigaste människor i vår upplysta tid blifvit bortvända från tron på en intelligent skapare till att erkänna en blind kraft, som verkar enligt en evolutionslag, hvilken bestämmer, att det starkare öfverlefver det svagare. Och tyvärr har denna teori ej blott blifvit allmänt antagen i de högsta läroanstalter, utan den införes äfven så småningom i våra allmänna skolors läseböcker.

Visserligen äro ännu blott få så djärfva, att de våga helt förneka en skapare, men till och med de fromma, som insupit denna teori, undergräfva sin egen trosbyggnad så väl som andras, när de påstå, att skapelsen är resultatet endast af naturlagarnas regering. För att icke gå längre tillbaka påpeka vi deras förmodan om att vår sol utstötte från sig väldiga gasmassor, hvilka slutligen blefvo förtätade och [18] fasta samt sålunda kommo att utgöra vår jord, att omsider protoplasma bildades, en liten mask, en mikrob, begynte lefva, de veta icke huru. De måste medgifva, att en gudomlig makt var nödvändig till och med för frambringandet af denna, lilla början till lif; men de se sig ifrigt om efter en eller annan naturlag, som skall tillåta dem att förklara också denna punkt så, att de alls icke må behöfva en personlig Gud som skapare. Man menar sig nu nästan ha fullbordat denna upptäckt. Dessa »vetenskapsmän» tänka och tala om naturen, såsom om den vore Gud — om dess verk, dess lagar, dess vedergällningar etc. — i sanning en både blind och döf gud!

De påstå, att protoplasman under naturens lagar utvecklade mikroben eller »masken», hvilken vred och vände sig och fortplantade sin egen art, och hvilken, när han sedan fann sig ha bruk för en stjärt, utvecklade en sådan. Längre fram i tiden korn en af dess ännu mer intelligenta efterkommande till den slutsatsen, att åror eller fenor skulle vara nyttiga att ha, och utvecklade därför sådana. En annan, som förföljdes af en hungrig broder och lyckades rädda sig genom att hoppa ur vattnet, kom sedan på den tanken, att om fenorna utvecklades vidare blefvo de vingar, och då den tyckte bra om det nya sättet att färdas på, stannade den ofvan vattnet, hvarefter den fann ut, att det skulle vara bekvämt att ha ben och klor, samt utvecklade sådana. Andra individer af samma släkte fullföljde andra idéer, — ty på idéer måtte de ha haft ett outtömligt förråd, enär vi nu finna så mångfaldiga olika slag af djur omkring oss. Emellertid var det så en gång en bland dessa afkomlingar af den första masken, eller mikroben, hvilka hade hunnit till apans utvecklingsstadium, som fick en härlig idé. Han sade till sig själf: Jag vill aflägga min svans, upphöra att använda mina händer såsom fötter, jag vill fälla min hårbeklädnad och utveckla [19] en näsa, en panna och en hjärna med organer för moralisk reflektionsförmåga. Jag vill bära skräddarsydda kläder och hög silkeshatt, kalla mig legum doctor* Darwin och skrifva en historia om min evolution.

Att herr Darwin var en skicklig man bevisas af den framgång, han hade i att lura sin teori in på sina medmänniskor. Det oaktadt skola Guds hängifna barn, som tro på en personlig skapare, och som icke äro färdiga att i öfverilning förkasta bibeln såsom hans uppenbarelse, snart kunna inse falskheten i Darwins teori. Det är icke tillräckligt, att Darwin kunde meddela, att han bland sina dufvor lyckades alstra eller utveckla olika slag, som hade sina särskilda egenheter, t. ex. dun på benen, kam på hufvudet, framskjutande hals etc. Andra hade gjort det samma med höns, hundar, hästar o. s. v., och blomsterodlare hade experimenterat med blommor, buskar etc. och uppnått liknande resultat. Det nya, som Darwin kom med, var hans teori, nämligen att alla lifsformer utvecklat sig från en gemensam begynnelse.

De erfarenheter, som Darwin gjorde med sina dufvor, och som alla andra gjort, hvilka sysslat med dylikt uppfödande, måste endast ha bekräftat bibelns framställning, att Gud gjorde alla skapelser efter deras arter. Det gifves underbara möjligheter till mångfald inom hvarje art, men arterna kunna icke blandas, och nya arter kunna ej frambringas. Bastarder kunna alstras, såsom t. ex. mulåsnan, men det är en välkänd sak, att nya arter, som frambringats på den vägen, sakna förmåga att fortplanta sig. Vidare måste Darwin i likhet med andra ha lagt märke till att hans »fantasidufvor» måste hållas noga afskilda från andra dufvor, för att de icke inom kort skulle sjunka ned till den vanliga nivån. Men i naturen se vi de olika [20] arterna, helt och hållet skilda från hvarandra, »hvart (djurslag) efter sin art», utan att något som helst konstladt medel behöfver användas härför; arterna bibehållas förmedels deras Skapares lag. Vi, som tro på en personlig skapare, kunna vara lugna i den förvissningen, att människorna i sina spekulationer ha tagit fel, i samma mån som de åsidosatt vår Gud, hans visdom och hans makt, sådana dessa hans egenskaper äro konturtecknade i första Mosebok.

Intet har måhända bidragit mer till att fördunkla och undergräfva tron på Gud såsom Skaparen och på den bibliska skapelseberättelsen såsom hans uppen­barelse än den missuppfattningen, att de i första Mosebok beskrifna skapelsedagarna skulle förstås som dygn på 24 timmar. De olika lagerbildningarna i berg och lerjord utgöra oemotsägliga bevis för att de väldiga förvandlingar, som de vittna om, erfordrat långa tidrymder. Och när vi finna, att enhvar af de i bibeln beskriifna skapelsedagarna beteckna långa perioder, äro vi beredda att höra, huru klipporna aflägga sitt vittnesbörd i fullständig öfverensstämmelse med bibelberättelsen, och vår tro på den senare blir därigenom storligen styrkt. Vi känna, att det icke är på mänskliga gissningar, vare sig våra egna eller andras, vi tro, utan på Skaparens ord, som naturens verkligheter i  öfverflödande grad bestyrka.

En kosmogonisk* Teori.

Till gagn för några af våra läsare vilja vi i korthet framställa en uppfattning om skapelseperioden (»The Valian Theory» eller »Canopy Theory»), hvilken uppfattning särskildt tilltalar författaren. Längre fram skola vi söka påvisa, huru denna uppfattning öfverensstämmer med berättelsen i 1 Mos. 1:1-2; 3.

[21] Om vi börja med det tillstånd, som nämnes i 1 Mos. 1:2: »och jorden var» — öde och torn och mörk — så kan det icke falla den förståndige in att söka gissa sig till något, som Gud icke har uppenbarat, nämligen sättet, på hvilket han förut hade samlat jordens atomer. Det, som icke uppenbarats, hör Gud till, och vi göra bäst i att tåligt vänta, tills han i sinom tid ger oss vidare uppenbarelser. Med hjälp af hacka, spade och ett kritiskt granskande öga har man funnit, att jordskorpan består af olika lager eller hvarf, det ena på det andra, af hvilka alla visa tydliga tecken på att en gång ha varit mjuka och fuktiga. Till och med grundbergen, på hvilka dessa lager eller hvarf äro byggda med större eller mindre regelmässighet, visa tydligt, att de en gång varit mjuka och flytande på grund af ofantlig hetta, och vetenskapsmännen äro allmänt ense om att jorden icke långt under ytan ännu är i smält och glödande tillstånd.

Enär dessa vulkaniska grundberg — granit, basalt etc. — en gång i tiden måste ha varit så upphettade, att alla brännbara ämnen utdrifvits från dem, och enär de utgöra de underliggande bergen, kunna vi tryggt antaga, att det funnits en tid, då hela jorden var en hvitglödande massa. Vid denna tid, menar man, måste vatten och mineralier (hvilka nu finnas i de öfre lagren, inbäddade i vatten) ha blifvit utdrifna i form af gaser och måste ha utgjort ett många mil tjockt, ogenomträngligt hvalf, som sträckte sig omkring jordklotet i alla riktningar. Jordens rörelse omkring sin axel torde ha utsträckt sig till dessa gaser, som omgåfvo densamma, och verkan häraf måste ha varit den, att de blefvo koncentrerade, i synnerhet öfver jordens ekvator. Allt eftersom jorden afsvalnade måste äfven dessa gasmassor ha afsvalnat och sålunda upplöst sig i fasta och flytande delar, hvarvid mineralierna, såsom varande de tyngsta sjönko ned i lager mot bottnen. Jordens utseende vid denna [22] tid liknade sannolikt det, som Saturnus med sina »ringar» för närvarande företer.

Allt eftersom afkylningsprocessen fortgick, kommo sannolikt dessa afskilda och aflägsna »ringar» småningom i en annan roterande rörelse än den jorden hade och kommo på så sätt allt närmare och närmare intill densamma. Den ena ringen efter den andra störtade ned på jordens yta. Efter det »firmamentet», »fästet» eller »atmosfären» hade danats, måste dessa världsöfversvämningar, som nedstörtande »ringar» förorsakade, naturligen utbreda sig öfver jorden från de båda polerna, där »ringarna» mötte minst motstånd, emedan de ligga längst bort från ekvatorn, som är centrumet för jordrörelsens centrifugalkraft. Nedfallandet af dessa »ringar», hvilket kan ha skett med långa mellanrum, hade till följd talrika öfversvämningar och hopade lager på lager öfver jordytan. När vattnet strömmade från polerna mot ekvatorn, fördelade det sand, gyttja och mineralier, det starkt mineralhaltiga vattnet öfvertäckte sålunda hela jordytan, alldeles som det beskrifves i början af bibelns skapelsehistoria.

Under enhvar af dessa långa »dagar» på 7,000 år hvardera pågick ett bestämdt verk, såsom det förklaras i första Mosebok. Möjligen slutade hvarje dag med en flod, som åstadkom grundliga förvandlingar och beredde väg för ännu ytterligare åtgärder af ska­pande och förberedelse för människan. Enligt denna uppfattning (»the Valian theory») var den sista af dessa »ringar» mest fri från mineralier och all slags orenhet, — den bestod af rent vatten. Den hade icke brustit och fallit ned, när Adam blef skapad, utan den omgaf fullständigt jorden likt en genomskinlig slöja ofvan atmosfären. Liksom de hvitlimmatade glasen i ett drifhus tjänade den till att jämnt fördela temperaturen, så att klimatet vid polerna föga om ens något skilde sig från det vid ekvatorn rådande. Under [23] dylika jämna förhållanden kunde tropiska växter trifvas och växa allestädes, såsom geologerna också visa att de gjorde. Stormar, hvilka uppstå som följd af plötsliga temperaturväxlingar, måste då ha varit okända. Och af liknande orsaker kunde det då icke heller regna.

Med ofvan anförda teori öfverensstämmer den bibliska berättelsen, som säger, att intet regn föll på jorden förrän vid (synda-) floden — att vegetationen vatt­nades genom en dimma, som uppsteg från jorden, hvilket tyder på ett fuktigt, drifhusliknande tillstånd. (1 Mos. 2:5, 6.) Med den flod, som kom på Noas tid, följde stora förändringar, som hade till följd en stor afkortning af människornas lifslängd. När vattenslöjan brast, upphörde drifhustillståndet; solen brände hetare på sin väg längs ekvatorn, medan förändringen vid polerna måste ha varit, fruktansvärd, en nästan ögonblicklig omskiftning från drifhustemperatur till arktisk kyla.

Bekräftelser på att en sådan plötslig temperaturväxling ägt rum ha blifvit funna i de arktiska regionerna. Sålunda har man funnit två fullständiga mastodonter* inbäddade i ren, massiv is, i hvilken de tydligtvis blifvit hastigt infrusna. Elefanttänder har man funnit tontals på samma trakter, nämligen i det kalla Sibirien, som, så långt historien sträcker sig tillbaka, varit alltför ogästvänligt kallt för elefanter, mastodonter o. l. En antilop har man funnit likaledes inbäddad i ett ofantligt isblock i dessa nordliga trakter. Att den blifvit plötsligt begrafven framgår klart af den omständigheten, att man i dess inälfvor fann gräs, som den ännu icke hunnit smälta, hvilket visar, att djuret atit det endast några få minuter, innan det frös ihjäl, – och detta på en ort, där intet gräs skulle kunna växa nu.

* En förhistorisk djurform, som liknar elefanten. – ofvers.

[24] Detta plötsliga nedstörtande af vatten — detta plötsliga bristande af det omhölje, som jämnt fördelade jordens och solens värme, hade till följd de stora isöknarna och isbergen i polarregionerna, hvarifrån hundratals isberg årligen lossna och drifva söderut mot ekvatorn. Så vidt vi kunna förstå, har denna procedur pågått i århundraden men är alltjämnt i aftagande. Här ha vi istiden eller »glacialperioden», som geologerna tala om, då stora isberg, drifvande med snabba hafsströmmar, här och där i Nordamerika refvo djupa fåror eller klyftor, hvilka man ännu tydligt kan spåra i bergen. Äfven i nordvästra Europa bära bergen samma vittnesbörd. Men så är icke fallet med sydöstra Europa, Armenien och dess omnejd, där människosläktets vagga stod, där också arken byggdes, och där berget Ararat, på hvilket den slutligen strandade, är beläget. Enligt professor Wright och Sir T. W. Dawson förekom i trakten omkring Arabien ett allmänt sjunkande af jorden och därefter en höjning. Deras vittnesbörd i det hela taget synes gifva vid handen, att arken flöt i ett jämförelsevis stilla bakvatten, på sidan om de våldsamt frambrusande vattenmassornas ström. Detta framgår också af de ofantligt djupa lager af genom vatten samlad jord, hvilka lära förefinnas öfverallt i denna region. Det är tydligt, att hela jorden öfversvämmades af vattenmassorna från nord- och sydpolerna, medan mänsklighetens »vagga» behandlades på särskildt sätt, i det den först sjönk ned och sedan i tillbörlig tid höjde sig. Märk, hvad den ryktbare geologen prof. G. F. Wright vid universitetet i Oberlin, 0., Amerika, säger härom. Vi återgifva hans ord efter »Newyork Journal» för den 30 mars 1901, som följer:

Bekräftelse på (synda-) floden.

»Prof. George Frederick Wright vid Oberlins universitet, en framstående geolog, har återkommit från [25] Europa. Han har studerat och beskrifvit glacialperioden; är nämligen författare till 'Nordamerikas is' och andra geologiska arbeten. Han har för vetenskapliga ändamål gjort en resa rundt jorden. Det mesta af tiden tillbringade han med att studera de geologiska formationerna och märkena i Sibirien, ehuru hans forskningar äfven ledde honom till andra delar af Asien samt till Afrika.

Prof. Wrights huvudsakliga syftemål var att om möjligt besvara en bland geologer länge omtvistad fråga, nämligen huruvida Sibirien någonsin varit betäckt med is, såsom fallet var med Nordamerika och delar af Europa under glacialperioden.

En stor del geologer, däribland många framstående ryska vetenskapsmän, tro, att Sibirien var isbetäckt.

Resultatet af prof. Wrights närvarande studier är, att han bestämdt tror, att Sibirien var öfversvämmadt af vatten vid den aflägsna forntid, då Nordamerika var öfvertäckt med is.

Och vattnet och isen utgjorde i själfva verket den i bibeln beskrifna floden.

Låt oss först läsa ett kort utdrag af den beskrifning af floden, som finnes i första Mosebok:

Och floden kom öfver jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe öfver jorden.

Och vattnet steg mer och mer öfver jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen öfvertäcktes.

Femton alnar högt steg vattnet öfver bergen, så att de öfvertäcktes.

Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt af lifsande i sin näsa ... Och allenast Noa räddades jamte det som var med honom i arken.

Och vattnet fortfor att stiga, öfver jorden i hundra femtio dagar,' — 1 Mos. 7:17-24.

[26] Hör nu här hvad prof. Wright har sagt:

'Jag fann inga spår efter glacialföreteelser söder om 56:te breddgraden. Norr om densamma gick jag icke, men på grund af andra orsaker är jag dock öfvertygad om att landet var öfvertäckt med is, liksom förhållandet var med vårt eget, där märken efter densamma nu finnas så långt söderut som vid Newyork.

Vi funno inga antydningar till någon omfattande sjunkning i hela denna trakt, hvilket förhållande kastar ett nytt ljus öfver allting här.

Vid Trebizond på Svarta hafvets strand funnos bevis för att en sjunkning af 700 fot ägt rum. Detta visade sig af grussamlingar, som funnos på klipporna.

I mellersta Turkestan nådde vattenmassorna sin största höjd, ty där funno vi dessa sandlager mer än 2,000 fot öfver hafsytan.

Öfver sydliga Ryssland sträcka sig samma lager af svart jord som dem, vi funno i Turkestan.

Ännu andra bevis funno vi på att vattnet öfvertäckte denna del af jordklotet. Ett af dessa är, att det ännu finns säl i Baikalsjön i Sibirien, 1,600 fot öfver hafsytan. De sälar, vi funno, äro af samma art som de, hvilka finnas i Norra ishafvet och i Kaspiska hafvet.

Den enda rimliga förklaringen på detta är, att de stannade där, när vattnet drog sig tillbaka. Den märkligaste upptäckten af alla var måhända den, som gjordes vid staden Kief, vid Nippurfloden, där vi funno stenredskap 53 fot under svartjordslagret, hvilket visar, att vattnet kom först efter människans uppträdande på jorden.

Detta satte oss alltså i stånd till att afgöra, hur gammal denna sänka var. Det visar sig, att sedan människans uppträdande vid Trebizond har marken där sjunkit 750 fot, och i södra Turkestan var vattnet öfver 2,000 fot djupt. De funna redskapen voro lika dem, som tillverkades i Nordamerika före glacialperioden, [27] hvilket ger oss god grund till att tro, att nedtryckningen (af jordskorpan) därstädes ägde rum vid samma tid som islavinen ägde rum här (i Nordamerika).

Detta var i själfva verket floden.»

Jehova, som kände slutet från begynnelsen, satte människan på jorden vid en sådan tid, att den sista »ringen» kom ned och bildade en flod just vid den rätta tiden för att utrota det fördärfvade släktet i Noas dagar och sålunda införa den nuvarande hushållningen, som skriften kallar »den närvarande onda världen». Borttagandet af vattenhöljet medförde ej blott växlande årstider af sommar och vinter och öppnade vägen för våldsamma stormar utan möjliggjorde äfven regnbågen, som först efter floden kunde ses, emedan solstrålarna förut icke kunde direkt genomtränga skyhvalfvet, så att regnbågen kunde uppstå. — 1 Mos. 9:12-17.

Sedan föregående var skrifvet, ha vi funnit följande kortfattade framställning, skrifven af prof. Vail själf i tidningen »The Scientific American»:

»Det infrusna mammutdjuret».

Till redaktören för 'The Scientific American'!

Med stort intresse har jag i eder tidning för den 12 april läst notisen om att d:r Herz nyligen upptäckt kroppen af ett mammutdjur i fruset tillstånd i östra Sibiriens isregioner. Detta synes mig vara mer än en  'rosensten' på geologernas väg. Det utgör ett det allra starkaste vittnesbörd till fördel för det antagandet, att alla isperioder och floder, som någonsin ägt rum på jorden, uppstått som följd af de progressiva och på hvarandra följande nedstörtningarna af de urtida jordångorna, hvilka omgåfvo vår planet, liksom planeterna Jupiters och Saturnus’ ångmoln omgifva dessa, himlakroppar nu.

[28] Tillåt mig att till med-geologer uttala den förmodan, att lämningar af de jorden omgifvande vattenångorna kunna ha hvälft sig omkring jorden som ett hirnlahvalf, likt Jupiters ringar, till och med intill en mycket sen tid, geologiskt betraktadt. Sådana skymassor måste ha fallit hufvudsakligen i polarländerna, där de mötte minst motstånd, och där jordattraktionen var störst, och säkerligen föllo de i form af ofantliga laviner af telluriskkosmisk snö. Ett dylikt himlahvalf eller världstak måste då äfven ha tempererat klimatet allt upp till polerna och sålunda förskaffat bete till mammutdjuret och dess likar i den arktiska världen — görande jorden till ett växthus under ett växthustak. Om vi medgifva detta, kunna vi icke uppställa några gränser med hänsyn till de från himlen nedstörtande lavinernas storlek och förmåga att ödelägga en värld af yppigt lif. D:r Herz' mammutdjur så väl som många andra, hvilka funnits begrafna i glacieris med osmält foder i sin buk, synes bevisa, att det blef plötsligt öfverraskadt af ett öfverväldigande snöfall.

Denna omständighet, att djuret hade otuggadt gräs i munnen, säger oss utan allt tvifvel, att det plötsligt frusit ihjäl och fått sin graf i snön. Om man medger riktigheten af detta, ha vi här hvad vi kunna benämna en alltillräcklig källa till glacialsnö, och vi kunna vara glada öfver att få lämna det ovetenskapliga antagandet, att jorden blef kall för att på så sätt få sin is och snö, medan den, såsom jag ser, fick sin snö och blef kall.

Under eldperioden restes hafven jämte en omätlig mängd mineral och metallstoff (sublimationer) upp till skyarna, och om vi sluta oss till den tanken, att dessa ångmassor formade sig till ett ringformigt system samt under tidernas lopp återvande (till jorden) i väldiga, portioner, under det några af dem svafvade (öfver atmosfären) ända fram emot; människans [29] tidsålder, så skola, vi blifva i stånd att förklara många ting, som nu äro dunkla och invecklade.

Så långt tillbaka, som 1874 offentliggjorde jag några af dessa tankar i en broschyr, och det är i hopp om att det tjugonde århundradets tänkare skola ägna dem sin uppmärksamhet, som jag nu åter framkommer med 'ångskyteorin'. Isac N. Vail.»

Skapelseveckan.

Då vi nu fått denna öfverblick af skapelsen i stort, vilja vi vända oss till berättelsen i första Mosebok och söka att harmonisera de ofvan gjorda framställningarna med dess upgifter. Först af allt lägga vi då märke till att skapelseveckan uppdelas i fyra delar: 1) Två dagar eller perioder (enligt vår mening 2 X 7,000 =14,000 år) användes till att ordna och bereda jorden för djurlif.  2) De följande två dagarna eller perioderna (enligt vår mening andra 2 X 7,000 = 14,000 år) voro anslagna till frambringandet af växter och de lägsta lifsformer — skaldjur etc. — samt till bildandet af kalksten, stenkol och andra mineralier.  3) De därnäst följande två period-dagarna (enligt vår mening 2 X 7,000 =14,000 år) användes för frambringandet af lefvande skapelser, som röra sig — både i haf och på land — under det vegetation etc. fortfarande tilltog, alltsammans tjänande till förberedelse för människan, som Skaparen ville göra till sin egen jordiska afbild, »krönt med här­lighet och ära», och som skulle blifva jordens konung.  4) Människans skapelse, som var det slutliga verket, försiggick vid slutet af sjätte dagen och början af den sjunde, såsom det är skrifvet: »Och Gud fullbordade på sjunde dagen sitt verk, som han hade gjort; och han hvilade.» [30]

Två pålitliga vittnesbörd.

Prof. Silliman förklarar:

»Hvarje stort drag i planetens struktur öfverensstämmer med den ordning i händelsernas gång, hvarom den heliga historien förtäljer ... Denna historia (bibeln) ger oss en beskrifning, som är af lika vikt för vetenskap som för religion, och i planeten själf finna vi beviset för att (bibel) berättelsen är sann.»

Hänsyftande på skapelseberättelsen i första Mosebok förklarar prof. Dana:

»I denna ordningsföljd märka vi icke blott en tilldragelsernas ordning lik den, som man kan sluta sig till på vetenskaplig väg, utan vi finna äfven system i anordningen och en långträckande profetia, hvilken filosofien icke skulle ha kunnat finna ut, om den varit aldrig så väl underrättad.»

Vidare fortsätter han:

»Ingen människa var vittne till händelserna, och ingen människa under världens tidigare åldrar skulle, med mindre hon varit utrustad med öfvermänsklig intelligens, ha kunnat uttänka ett sådant system eller ha placerat skapandet af solen, som är jordens ljuskälla, så lång tid efter skapandet af ljuset som till fjärde dagen, och — något som är lika egendomligt – mellan skapandet af växterna och skapandet af djuren, ehuru den ju är så viktig för bådadera! Ingen skulle ha kunnat nå till bottnen på den djupa filosofi, som uppenbaras i hela denna plan.»

Första skapelsedagen.

»Och Guds ande rufvade (eng. öfv.) öfver vattnet. Och Gud sade: 'Varde ljus', och det vardt ljus.»

Ljusets natur och fysiska orsak har man hittills blott ofullkomligt kunnat förstå; ännu har ingen tillfredsställande lösning gifvits på frågan: Hvad är ljuset? Vi veta emellertid, att det är något af det allra viktigaste i hela naturen, och det förvånar oss [31] icke att finna, att Gud placerade det först i ordningen, när tiden kom, att den gudomliga energien skulle börja verka på den öde och tomma jorden för att bereda den för människan. Det synes oss antagligt, att den verksamhet af den gudomliga kraften, som betecknas med ordet »rufvade», innebär lifsalstring, möjligen förmedelst elektriska krafter och ljus såsom t. ex. aurora borealis (norrsken). Möjligt är det också, att kraften förde ned några af de ofantliga ringarna af vatten och mineralhaltig materia, hvar­igenom ljus och mörker, dag och natt kunde urskiljas, ehuru hvarken sol, måne eller stjärnor voro i minsta mån synliga genom de tjocka ringarna, som fortfarande omgåfvo jorden.

»Och det vardt afton, och det vardt morgon den första dagen.» Liksom det förhöll sig med hebreernas soldagar, så ock med dessa perioddagar: aftonen kom först, småningom förverkligande Guds uppsåt, tills detsamma helt fullbordats, hvarefter en annan 7,000-årsdag, bestämd för, utförandet af ett annat verk, skulle begynna i mörker och sedan skrida framåt till fullkomning. Denna »första» period eller »dag» kallar vetenskapen den azoiska (liflösa) tidsåldern.

Andra skapelsedagen.

»Och Gud sade: 'Varde midt i vattnet (emellan vattnen) ett fäste (ett firmament, en atmosfär), som skiljer vatten från vatten.' Och Gud gjorde fästet (atmosfären) och skilde vattnet under fästet från vattnet ofvan fästet ... Och Gud kallade fästet (atmosfären, luftrymden) himmel.»

Denna andra 7,000-årsdag användes uteslutande till frambringandet af en atmosfär. Den frambringades sannolikt på ett alldeles naturligt sätt, liksom fallet är med de flesta af Guds underbara verk. Det är likafullt han, som uttänkt, ordnat och skapat dem. När den af vatten och mineralier bestående »ringen» nedföll och sålunda, gjorde det möjligt för ljuset att [32] tränga igenom till jorden under den första period dagen, måste, när de nedstörtande vattenmassorna nådde det kokande och ångande vattnet på den ännu upphettade jordytan, till följd däraf olika gaser ha bildats, hvilka, i det de uppstego, bildade liksom en dyna, ett »fäste» eller en atmosfär rundt omkring jorden, hvarigenom de återstående vattenringarna buros uppe och höllos på afstånd från jorden. Äfven denna »dag» skulle, så långt bibeln visar, ha tillhört den azoiska (liflösa) perioden; men geologien motsäger detta och häfdar, att berg, som bildades under denna period, visa spår af kräldjur och ofantliga mängder af små skaldjur, hvilkas lämningar visa sig i de stora kalkstenslagren. Geologerna benämna denna tid den palæozoiska tidsåldern och häfda, att det första lifvet på jorden uppkom då — under den silurianska perioden. Detta vetenskapens rön står emellertid icke i strid med den bibliska berättelsen, hvilken helt enkelt förbigår dessa lägsta lifsformer utan att omnämna dem.

Afton och morgon — andra dagen — nådde sitt slut, när Guds afsikt därmed till fullo förverkligats, nämligen skyarnas och ångornas etc. skiljande från vattnen på jordytan förmedelst en atmosfär.

Tredje skapelsedagen.

»Och Gud sade: 'Samle sig det vatten, som är under himmelen, till en särskild plats, så att det torra blifver synligt.' Och det skedde så. Och Gud kallade det torra jord, och den plats, där vattnet samlats, kallade han haf. Och Gud såg, att det var godt. Och Gud sade: 'Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, i hvilken de hafva sitt frö, på jorden.' Och det skedde så.»

Denna berättelse bekräftas till fullo af geologien, hvilken framställer saken på följande sätt: Allt efter­som jordskorpan afsvalnade, måste vattenmassornas tyngd ha gjort, att den blef mycket bucklig och ojämn, i det åtskilliga delar af densamma nedtrycktes och [33] kommo att utgöra hafsdjupen, under det andra delar däremot af trycket skötos upp och kommo att bilda bergskedjor — icke plötsligt utan småningom, den ena bergskedjan efter den andra. Vi behöfva icke ens antaga, att alla, dessa förändringar försiggingo under de 7,000 år, som utgjorde denna skapelsedag — den tredje. Det är mer sannolikt, att det för vegetationens begynnelse nödvändiga beredelseverket endast tog sin början under nämnda period, ty geologerna ha uppenbarligen rätt i sitt påstående, att åtskilliga stora förändringar af detta slag ha ägt rum under jämförelsevis sena tider. Äfven under det senaste århundradet ha vi haft små exempel på denna kraft. Och det skall icke förundra oss, om några få af de närmast framför oss liggande åren komma att låta oss få erfara ännu fler våldsamma naturomhvälfningar; ty vi befinna oss nu i en annan öfvergångsperiod — i inledningen till tusenårsåldern, hvilken kräfver ändrade förhållanden.

När vattnet afleddes till hafven och jorden torr­lades, framsprungo därpå växterna, enhvar efter sin egen klass eller art, med säd eller frö uti sig till att fortplanta endast sin egen art. Denna sak är så orubbligt fastställd förmedelst Skaparens lagar, att trädgårdsodlingskonsten, ehuru den kan göra och äfven gör mycket för att frambringa mångfald i fullkomlighet, likväl icke kan förändra arten. De olika familjerna i växtriket komma lika litet att låta sig sammanblandas med hvarandra som de olika familjerna i djurriket. Detta visar, att det finns en plan och afsikt — ej endast att det finns en skapare, utan ock att han är en intelligent sådan.

Geologien öfverensstämmer med bibeln däri, att växterna funnos till före de högre animala lifsformerna. Den sluter sig vidare till, att vegetationen under denna aflägsna forntid var öfvermåttan yppig, att mossor, ormbunkar och vinrankor då växte ofantligt [34] mycket större och fortare än nu, emedan luften var i ytterlig grad uppfylld med kolsyrehaltiga och kvävehaltiga gaser, ja, så uppfylld däraf att djur, som andas, icke skulle ha kunnat lefva då. Växter, som nu uppnå endast en höjd af några tum eller några få fot till och med vid ekvatorn, uppnådde, då en höjd af 40 till 80 fot och blefvo stundom 2 till 3 fot i genomskärning, hvilket bevisas af fossila lämningar (försteningar). I betraktande af den beskaffenhet, som man vet, att dessa växter hade, måste man sluta sig till, icke blott att de växte upp till oerhörd storlek, utan äfven att de växte mycket fort.

Enligt hvad geologerna säga oss, bildades under denna period våra stenkolslager, i det växter och mossor, som stodo i nära släktskap med kolsyregas, uppsamlade uti sig kolstoffet och ombildades till stenkol, hvarigenom sålunda våra nutida stenkolslager bereddes, under det samtidigt luften renades, till dess djurlifvet skulle uppträda i de efterföljande period­dagarna: Dessa ofantliga torfmossar och mosslager blefvo sedan i sin ordning öfverhöljda af sand, lera etc., som sköljdes öfver dem till följd af nya höjningar och sänkningar i jordytan, stora hafsböljor och nya nedstörtande »ringar» af det vatten, som var ofvan »fästet». I själfva verket måste samma procedur ha återupprepats ofta, ty vi finna flera stenkolslager liggande det ena öfver det andra med olika lager af lera, sand, kalksten etc. emellan.

Aftonen och morgonen den tredje 7,000-årsdagen tjänade till att utföra sin del i beredandet af världen i enlighet med Guds afsikt. Geologerna kalla denna »dag» kolperioden, emedan stenkol, jordoljor etc. bildades under densamma.

Fjärde skapelsedagen.

»Och Gud sade: 'Varde på himmelens fäste (firmament) ljus, som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka tider, dagar och år, och [35] vare de på himmelens fäste till ljus, som lysa öfver jorden.' Och det, skedde så; Gud gjorde (eller lät lysa)* de två stora ljusen, det större ljuset till att råda öfver dagen (till att beteckna dagens tid), och det mindre ljuset till att råda öfver natten, så ock stjärnorna.»

* Det verb i grundtexten, hvilket här är öfversatt med »gjorde», betyder icke skapade.

Det verk, som pågick under den ena perioddagen, fortsattes i den nästa. Vi kunna sålunda med rätta antaga, att ljuset från första dagen blef mer och mer tydligt under de nästföljande två dagarna, allt eftersom den ena ringen efter den andra kom ned från vattnet ofvan fästet till vattnet under detsamma, till dess på fjärde perioddagen solen, månen och stjärnorna blefvo synliga. Dock kunde de icke ses så tydligt, som man nu under en klar dag kan se dem, förrän efter floden på Noas tid, då den sista »ringen» hade störtat ned, men de kunde dock klart urskiljas genom den genomskinliga vattenslöjan, liksom nu under en dimmig dag eller natt. Sol, måne och stjärnor hade länge lyst på den jorden omgifvande slöjan, men nu var tiden kommen, då dessa ljus på firmamentet skulle blifva synliga, då dagarna — som förut hade varit afmärkta förmedelst ett matt, gråaktigt ljus, liknande det vi kunna iakttaga en regnig morgon, då solen, månen och stjärnorna äro osynliga på grund af skyar — skulle blifva mer tydliga och märkbara, så att dagcirkeln måtte utmärka tiden för människan och djuren, när de blefvo skapade. Äfven skulle i den mellanliggande tiden luften begynna att förses med syre för att sålunda beredas för djuren, som andas. Längre fram under samma 7,000-årsdag framträdde äfven månen och stjärnorna — för att utöfva sitt inflytande på tidvattnet och för att vara redo till att stå människan till tjänst genom att afmärka tiden under natten.

[36] Vi böra ej förmoda, att växtlifvets utveckling upphörde under fjärde dagen, utan snarare att den fortgick vidare, i det solens och månens förökade inflytande tjänade till att framalstra ännu fler olika slag af gräsväxter, buskar och träd. Geologerna påvisa också framsteg från denna period, i det att insekter, snäckor, kräftdjur etc. då funnos. Man har äfven funnit fiskben och fjäll i stenkolsskikten, men detta rubbar ej ordningen, ty bildandet af stenkolslagren fortsatte tydligtvis efter tredje dagen och sträckte sig sålunda in på reptilperioden. Denna »dag» mot­svarar på det noggrannaste den tid, som geologerna benämna den denovianska perioden.

När aftonen och morgonen af fjärde 7,000-årsdagen nått sin fullbordan, hade 28,000 år från början af detta verk gått till ända, och jordens beredelse för människan hade då skridit långt framåt.

Femte skapelsedagen.

»Och Gud sade: 'Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser; flyge ock fåglar öfver jorden under himmelens fäste.' Och Gud skapade de stora hafsdjuren och hela det stim af lefvande varelser, hvaraf vattnet vimlar, efter deras ARTER, så ock alla bevingade fåglar efter deras ARTER. Och Gud såg, att det var godt.»

Huru jordens varma haf då vimlade af lefvande varelser, från maneten till hvalfisken, kunna vi göra oss en föreställning om när vi tänka på den ymnighet af lif, som finns i de varma sydliga hafven i närvarande tid. Kräldjur, som lefde dels i vattnet och dels på land (amfibier), tillhöra också denna period, under hvilken de nuvarande fastlanden och öarna småningom höjde sig och åter sjönko, ibland öfversvämmade af större eller mindre nedstörtande ringar, vid andra tillfällen öfversköljda af stora hafsböljor. Intet under, att man finner lämningar af skaldjur etc. på de högsta berg. Och intet under, att de oerhörda kalkstenslagren i alla delar af världen stundom [37] kallas »skaldjurens grafgårdar», emedan de bestå nästan uteslutande af konglomererade eller hopgyttrade skal. Hvilket vimmel måste det icke ha varit, när dessa otaliga myriader små varelser föddes och dogo och efterlämnade enhvar af dem sitt lilla skal! Vi läsa, att Gud välsignade dem och bjöd dem förökas. Ja, till och med en så låg och kortvarig existens är en ynnest, en välsignelse.

Låt oss icke kämpa för mer, än bibelns berättelse fordrar. Bibeln säger icke, att Gud skapade dessa myriader slag af fiskar och kräldjur särskildt och hvar för sig, utan endast, att Guds ande eller inflytande rufvade, och så frambringade vattnet enligt Guds uppsåt sitt vimmel af varelser af olika slag. Hur det gick till, är icke beskrifvet. Ett slag kan, under olika förhållanden, ha genom utveckling öfvergått till ett annat slag; eller det kan från samma ursprungliga protoplasma ha utvecklats olika slags skapelser under olika förhållanden. Ingen människa vet något bestämdt om detta, och det vore därför ovist att vilja fastslå något. Det anstår oss icke ens att motsäga, att till och med protoplasman i den palæozoiska gyttjan kan ha uppkommit genom kemisk verksamhet af det högeligen mineralhaltiga vattnet i dessa haf. Hvad vi påstå är, att alltsammans biet till' såsom resultat af Guds bestämmelse och anordning och följaktligen blef skapadt af honom, hvilka medel och redskap han än må hafva användt. Och vi påstå, att detta framgår af fakta i naturen så väl som af berättelsen i första Mosebok, — att hur än skapelserna i hafvet frambringades, så blefvo de förda därhän, som de nu äro; enhvar af dem tillhör sin egen bestämda art, och gränserna för dessa arter kunna icke öfverskridas. Detta är Guds verk, genom hvilka medel det än är utfördt.

Denna dag eller period motsvarar mycket noga hvad vetenskapen kallar reptilperioden. Det var afton [38] och morgon den femte dagen — 35,000 år från början af detta verk: jordens ordnande och beredande till att blifva människans hem och rike.

Sjätte skapelsedagen.

»Och Gud sade: 'Frambringe jorden lefvande varelser efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter.' Och det skedde så; Gud gjorde de vilda djuren efter deras arter och boskapsdjuren efter deras arter och alla kräldjuren på marken efter deras arter. Och Gud såg, att det var godt.»

Vid denna tid begynte förhållandena på denna jord blifva mer fasta och jämna. Jordskorpans tjocklek hade ökats med hundratals fot af sand, lera, skal och stenkol samt olika andra mineralier, som samlat sig på ytan, somliga stammande från söndersmulade klippdelar, hvilka uppkastats genom vulkaniska jordbäfningar, andra från de »ringar», som förut hade omgifvit jorden, och åter andra från lämningar af djur och växter; dessutom måste jorden själf ha afkylts betydligt under dessa 35,000 år. En tillräckligt stor del af jordytan låg nu öfver hafsytan och var väl dränerad (torrlagd) genom bergskedjor och dalar, för att den skulle vara redo för djurskapelserna, hvilka här indelas i tre slag: 1) landreptilier, kallblodiga varelser, djur som andas, såsom ödlor, ormar etc. 2) vilddjuren och 3) boskapsdjuren eller husdjuren, hvilka sistnämnda voro särskildt lämpliga till att vara människans sällskap. Luften blef också säkerligen vid denna tid renad från sådana beståndsdelar, hvilka icke passade för djur som andas, i det dessa beståndsdelar absorberades af den yppiga vegetationen från stenkolsperioden, liksom öfvermåttet af vattenkolstoff förut hade absorberats från hafsvattnet af de små skaldjuren, hvilket tjänade till att bereda vattnet för den mängd sjödjur, hvilka andas. [39]

Här gäller det åter, att vi ej behöfva onödigtvis tvista med evolutionsteoriens anhängare. Vi skola medgifva, att om Gud så fann för godt, kan han ha gifvit alla de olika arterna af djurlif deras tillvaro på så sätt, att han låtit den ena utvecklas från den andra, eller också kan han ha utvecklat hvarje art särskildt för sig från ett och samma ursprungliga urslem (protozoan slime). Vi veta ej, hvilken metod han använde, ty det är icke uppenbaradt hvarken i bibeln eller i klipporna. Emellertid är det tydligt uppenbaradt, att på hvilket sätt Gud än må ha funnit för godt att verkställa det, så har han fastställt djurarterna, enhvar »efter sin art», på ett sådant sätt, att de icke ändras, — på ett sådant sätt, att ingen mänsklig skarpsinnighet lyckats få dem till att ändar sig. Häri se vi den intelligente Skaparens stämpel på sina händers verk, ty hade »naturen» eller »den blinda kraften» varit skaparen, skulle vi alltjämt se den gå blindt på med sitt verk, stundom framåt och stundom tillbaka; vi skulle då icke kunna finna någon sådan orubblig fastställdhet i fråga om arter, som vi nu se öfverallt i naturen.

Vi kunna med skäl antaga, att det var alldeles vid slutet af sjätte period-dagen Gud skapade mannen, ty han var det sist skapade, och det säges uttryckligen, att Gud fullbordade eller afslutade sitt skapelseverk icke på sjätte utan »på sjunde dagen». Mannens delande i två personer och två kön var tydligtvis själfva slutakten.

»Och Gud sade: 'Låtom oss göra människor till vår afbild, att vara oss lika; och råde de öfver fiskarna i hafvet och öfver fåglarna under himmelen och öfver boskapsdjuren och öfver hela jorden och öfver alla kräldjur, som röra sig på jorden.' Och Gud skapade människan till sin afbild, till Guds afbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: 'Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen henne under eder; och råden öfver fiskarna i hafvet [40] och öfver fåglarna under himmelen och öfver alla djur, som röra sig på jorden'.»

Som vi i det föregående gjorde den anmärkningen, att den bibliska skapelsehistorien tillåter oss tro på möjligheten af att växterna, vattendjuren och landdjuren till större eller mindre del frambringades förmedelst utveckling i sina olika arter, torde det här vara på sin plats, att vi lägga märke till huru helt andra uttryck äro använda i beskrifningen om människans skapelse. Den senare är en noggrann förklaring öfver utöfvandet af Guds skaparmakt, då däremot beskrifningen af de öfriga skapelsernas tillkomst icke talar härom, utan den innebär snarare tanken på utveckling. T. ex.: »Jorden frambragte grönska» etc. »Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser» etc. »Frambringe jorden lefvande varelser efter deras arter, boskapsdjur» etc.

Det finns två berättelser om skapelsen. Den första, som vi nyss betraktat, behandlar sakerna i korthet och i ordning med hänsyn till tiden, den andra berät­telsen följer sedan i 1 Mos. 2:4-25. Med andra ord: man har indelat kapitlen oriktigt; de båda berättelserna borde hvar för sig ha utgjort ett kapitel. Den andra är en kommentar till den första, en förklaring af detaljer. »Detta är berättelsen om hvad som blef till på himmelen och jorden», från den tid, då ännu ingen buske eller ört hade skjutit upp. I den första berättelsen, som är den förnämsta, an­vändes ordet »Gud» om Skaparen, och den andra, den förklarande berättelsen, pekar på Jehova Gud såsom den, hvilken utförde hela verket — »på den dag, då Herren Gud gjorde jord och himmel». Här omfattar uttrycket »dag» en ännu längre period, nämligen alla de förut uppräknade sex skapelsedagarna.

Ordet Gud i första kapitlet är från det vanliga hebreiska ordet Elohim, hvilket år flertaisform och således kan öfversättas med »gudar», samt hvilket, såsom [41] vi redan bevisat, betyder »mäktiga».* Faderns »Enfödde» var förvisso hans verkställande representant vid utförandet af detta skapelseverk, och denne kan vid utförandet af dess detaljer ha haft som medhjälpare en stor härskara af änglar, på hvilka ordet elohim här liksom annorstädes är tillämpligt.* Det är alltså i asin ordning, att den senare berättelsen, den förklarande, gör oss uppmärksamma på det sakför­hållandet, att Jehova, allas Fader, var Skaparen, hvilka än hans hedrade representanter och redskap må ha varit. De tillfogade enskildheter, som finnas i den andra berättelsen beträffande människans skapelse, kan det vara på sin plats att vi betrakta här. Det heter: »Jehova Gud danade människan af stoft från jorden och inblåste lifsande i hennes näsa, och så blef människan en levande varelse.»

* Se del V, sid. 68-72.

Gud blef förhärligad genom alla sina tidigare verk och genom hvarje skapelse, hur obetydlig den än var, till och med fastän ingen af dem i egentlig mening kunde tacka honom eller uppskatta honom eller ens lära känna honom. Gud hade från begynnelsen förutsett och i sin plan utstakat allt detta, och det var alltsammans förberedelser för människan, som han ämnade göra till det förnämsta mästerverket af den jordiska eller animala skapelsen. När Gud ville skapa sjödjuren, sade han: »Frambringe vattnet ett vimmel», och när det gällde landdjuren, sade han: »Frambringe jorden»; men så heter det icke beträffande människan. Berättelsen säger tvärtom, att hon blef särskildt skapad och af sin Skapare danad till hans egen afbild. Det gör intet till saken, om man förstår detta så, att hon skapades till en afbild af elohim (»gudarna») eller till. Guds afbild, ty voro icke elohim »Guds söner» och hans afbilder med hänsyn till tankeförmåga, moralisk känsla och intelligens?

[42] Vi må ej tänka, att uttrycket »afbild» här har afseende på kroppslig gestalt, utan hellre att det har afseende på en moralisk och intellektuell likhet med den store Anden, en likhet, som var helt afpassad efter människans jordiska lifsvillkor och natur. Likheten bestod utan tviifvel äfven till en del däri, att människan skulle vara konung öfeer jorden och dess fruktsamma, myllrande skapelser, liksom Gud är hela världsalltets konung. Här ha vi det slagfält, där striden står mellan Guds ord och den s. k. moderna vetenskapen, inför hvilken hela världen, i synnerhet de lärda — inklusive de ledande männen inom alla teologiska läroanstalter och de mest framstående prästerna — böja sig, tillbedjande vetenskapens gud, som kallas »evolution». Dessa båda läror stå i skarpaste strid mot hvarandra: Är evolutionsteorien sann, då är bibeln lögn från början till slut. Men är bibeln sann, såsom vi hålla fore, då är evolutionsteorien ytterst falsk i alla sina slutledningar, hvad beträffar människan.

Det är icke endast den i första Mosebok förekommande berättelsen om människans skapelse till Guds afbild, som måste afgöra saken; nej, hela bibeln understödjer berättelsen i första Mosebok och står eller faller med den. Ty hade människan blifvit skapad annorlunda än ren, fullkomlig och godt utrustad i intellektuellt afseende, så kunde hon ej sannings enligtha blifvit benämnd Guds afbild, ej heller kunde hennes Skapare då ha satt henne på prof i Eden för att det måtte visa sig, om hon var lämplig för evigt lif, ej heller skulle hennes olydnad, i det hon åt af den förbjudna frukten, då ha kunnat räknas som synd, värd straff, hvilket den nu blef, ja, straffad med döden, ej heller skulle det då ha varit nödvändigt, att hon blef återlöst från denna dom, detta straff.

[43] Skriften lär än vidare, att »människan Kristus Jesus» var »antilytron», lösenpriset (eller det motsvarande priset) för denna första människas syndaskuld, och han måste därför ha utgjort ett exempel eller en illustration på hvad den första människan var, innan hon syndade och kom under Guds förbannelse, dödsdomen.

Vi veta äfven, att det i vår tid, liksom fallet varit i det förflutna, finns många ädla naturliga män­niskor, hvilka dock allesammans af Gud förklaras vara syndare och såsom sådana omöjliga för Jehova att godkänna, med mindre de ångerfullt komma till honom på grundvalen af Kristi offers förtjänst och mottaga hans förlåtelse. Om alla, som sålunda komma till Gud, heter det, att de endast på grund af hans nåd och skylda af Kristi rättfärdighets klädnad kunna bestå inför honom. Och slutet, lära vi, måste blifva en uppståndelse eller återställelse till fullkomlighet, förrän någon kan i sig, själf blifva fullständigt tillfredsställande för Skaparen. Och likväl var det denne samme Skapare, som umgicks med Adam, innan han begick öfverträdelsen, och kallade honom sin son samt förklarade, att Adam och vi, hans barn, blefvo »vredens barn» och hemföllo under förbannelsen på grund af synd, som Adam icke var behäftad med, när han skapades såsom, en »son af Gud». — Luk. 3:38.

Så sant som »Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun» om den kommande tusenårsåldern såsom varande »tiderna för alltings återställelse», så sant står också evolutionsläran i den skarpaste motsats till hvad Gud har talat genom alla sina heliga profeter. Ty vore evolutionsteorien riktig, då skulle ju återställelse vara långt ifrån någon välsignelse för släktet; den skulle då i stället vara en svår orättvisa mot detsamma. Om människan förmedelst den blinda kraften eller andra evolutionsprocesser kraflat sig upp genom långsam sträfvan och mödo [44] samma ansträngningar — från protoplasma till ostron, från ostron till fisk, från fisk till kräldjur, från kräldjur till apa, från apa till lägst stående människa och från sistnämnda stadium till hvad vi nu äro, — då skulle det vara till fruktansvärd skada för släktet, om Gud skulle återställa det till hvad den första människan var, eller möjligen drifva återställelsen ännu längre — tillbaka till protoplasman. Det finns ingen medelväg i fråga om denna sak. Och ju förr Guds barn intaga en bestämd ståndpunkt i öfverensstämmelse med hans ord, desto bättre för dem, och desto vissare kunna de vara om att de icke skola behöfva falla ien eller annan af de försoningsförnekande läror och evolutionsteorier, hvilka nu äro så allmänna — för att, om det vore möjligt, vilseleda äfvea de utvalda. Låt Gud vara sannfärdig, äfven om detta skulle innebära, att hvarenda evolutionist blir en lögnare. — Rom. 3:4.

Vi ingå icke här på detaljer beträffande Adams skapelse för att behandla frågan om hans organism eller kropp, hans ande eller lifsandedräkt, samt huru dessa båda i förening gjorde honom till en lefvande varelse eller själ. Detta ha vi redan behandlat i ett annat sammanhang.*

* Del V, kap. 12.

Människornas fruktsamhet i fråga om afkomma hade tydligtvis intet som helst att göra med öfverträdelsen, såsom några ha förmodat, utan den utgjorde en del af den gudomliga välsignelsen. Allt hvad fallet och den däraf följande förbannelsers eller straffet hade att göra med denna sak var, såsom tillkännagifvet, att modern skulle få ökad vedermöda i samband med hafvandeskapet, hvilket skulle svara mot mannens lott: att arbeta i sitt anletes svett. Dessa vedermödor ha varit desto tyngre, ju mer urartadt och försvagadt släktet har blifvit i andligt och [45] kroppsligt afseende. Ändamålet med fruktsamheten kommer att vara uppnådt, när så många människor födts, att deras mängd är tillräcklig för att slutligen uppfylla jorden. Visserligen har redan hittills en oerhörd mängd födts — möjligen femtio tusen millioner —, hvilka nu sofva i dödens stora fångahus, men denna mängd är icke för stor; ty om allt det land på jordens yta, som nu finnes, vore gjordt bruktbart för människan, såsom det slutligen kommer att blifva, så skulle det rymma ett två eller tre gånger så stort antal. Och härvid taga vi ej med i beräkningen den möjligheten, att andra fastland kunna höja sig ur hafvets djup, liksom de nuvarande fastlanden gjorde en gång i det förflutna.

Skeptiskt anlagda vetenskapsmän ha länge sökt bevisa, att människan fanns på jorden långt före den tid, som första Mosebok anger, och hvartenda ben man finner i de djupare lereller gruslagren undersöker man noga för att om möjligt kunna göra vetenskapsmannen till den världsberyktade storhet, som lyckats få Guds ord till att vara osanning. Vi ha redan påpekat opålitligheten af sådana bevis*, såsom [46] t. ex. det, att man finner pilspetsar bland grus, som stammar från en aflägsen forntid. I några fall åtminstone ha dessa visat sig vara verk af nutidens indianer, hvilka format dem i närheten af det ställe, där de funnit de passande flintstenarna. **

Vid ett möte, som nyligen hölls af Victoria Philoso­phical Institute, upplystes, att »en omsorgsfull granskning af de olika evolutionsteorierna hade företagits af prof. Stokes, Sir J. R. Bennet, prof. Beale m. fl., och det meddelades, att ännu intet vetenskapligt bevis blifvit funnet, som kunnat gifva stöd åt den teorien, att människan utvecklats från en lägre ordning af animala varelser. Och prof. Virchow hade förklarat, att det alls icke funnes någon fossil typ af människan på ett lägre utvecklingsstadium, och att om något positivt framsteg gjorts i kunskapen om den förhistoriska människan, så har det i verkligheten gjort bevisen än mindre för att vi stå i ett sådant samband med den öfriga delen af djurriket. I detta hade den store palaeontologen*** prof. Barraude instämt, förklarande, att han icke i någon af sina undersökningar hade funnit, att någon enda fossil art utvecklats till eller öfvergått i en annan. I verkligheten var det [47] tydligt, att ingen vetenskapsman hittills upptäckt en mellanlänk mellan människan och apan, mellan fisk och groda eller mellan ryggradsdjuren och de ryggradslösa. Än vidare fanns intet tecken till att någon enda art, vare sig fossil eller annan, förlorat sina särskildt utmärkande egenheter för att tillägna sig andra, tillhörande andra arter. Så fanns t. ex. mellan hunden och vargen, hur mycket dessa djurfamiljer än likna hvarandra, dock ingen förenande länk, och det samma gällde de utdöda arterna; det fanns ingen gradvis öfvergång från den ena till den andra. Dessutom voro de första djur, som existerade på jorden, ingalunda sämre eller lägre stående.»

* Vi äro icke okunniga om den teorin, att det fanns människor före Adam, och försöket att på detta sätt förklara, hvarför diet finns olika raser inom mänskligheten. Men vi vända oss till bibeln såsom varande Guds uppenbarelse och därför öfverlägsen alla mänskliga gissningar. Den förkunnar i bestämda ordalag människosläktets samhörighet, sägande: »Han har gjort hela människosläktet af »ett blod». (Apg. 17:26.) Och åter säger den, att Adam var »den första människan». (1 Kor. 15:45, 47.) Dessutom säger oss berättelsen om syndafloden på det allra tydligaste, att endast 8 människor blefvo frälsta i arken, och att alla dessa voro Noas barn, alltså härstsammande från Adam. Människotypernas eller rasernas olikhet måste ha sin förklaring i olika klimat, vanor, föda etc. och i synnerhet däri, att de olika folken lefvat afsöndrade från hvarandra på olika orter, hvarigenom deras egendomligheter blifvit utpräglade och fasta. Detta belyses af det faktum, att europeer, som vistats längre tid bland Indiens eller Kinas folk, till en viss grad börja likna sina grannar, medan deras barn, som födas i dessa land, få ännu större likhet med de infödda i fråga frå om hudfärg och ansiktsdrag — hvilket utan tvifvel förorsakas af moderns omgifning under tiden för hafvandeskapet. En belysning af dylik assimilation utgöra en del kineser i ett visst distrikt, hvilka bevisa, att de härstamma från de israeliter, som blefvo förskingrade genom den nöd, hvilken afslutade den judiska tidsåldern — omkring år 70 e. Kr. Dessa judar ha blifvit så fullständiga kineser, att det är omöjligt att se, att de äro judar; och likväl utgöra judarna den segaste och mest härdade af alla raser.

** Del II, sid. 31-33.

*** Paleontologi = vetenskap om fossilier (försteningar) från urvärlden. — öfvers.

Vi anföra i korhet, hivad Sir J. W. Dawson säger i sin öfversikt öfver de upptäckter, han nyligen gjort beträffande »geologiens och historiens mötesplats». Han säger:

»Vi ha icke funnit någon härstamningslänk eller något öfvergångsled, som förbinder människan med djuren, hvilka funnos till före henne. Hon framträder för oss såsom en ny utgångspunkt i skapelsen, utan någon direkt förbindelse med djurens instinktmässiga lif. De första människorna äro icke mindre människor än deras efterkommande och, så långt deras medel sträckte sig, uppfinnare, nyhetsmakare och sådana som införa nya seder och bruk, alldeles lika mycket som de. Vi ha ännu ej varit i stånd att följa människans spär tillbaka till oskuldens gyllene tidsålder (paradiset). Sådan vi finna henne i grottorna, är hon redan en fallen människa, som förlorat harmonien med sin omgifning och blifvit sina medskapelsers fiende, den där uttänker och möter dem med förstörelseredskap mer fördärfbringande än dem, som naturen försett de köttätande vilddjuren med. ... Människan är med hänsyn till sin kropp obestridligen en animalisk varelse, af jorden jordisk. Hon tillhör också ryggradsdjurens och däggdjurens [48] klass; men inom denna klass bildar hon ej blott en direkt art och ett omedelbart släkte, utan äfven en särskild familj eller ordning. Med andra ord: hon är den enda arten af sitt släkte och af sin familj eller ordning. Hon är sålunda genom ett stort svalg skild från alla djur, som stå henne närmast, och äfven om vi medgifva riktigheten af den läran — den är ännu ej bevisad — att den ena arten kommit från den andra, hvad de lägre animala skapelserna beträffar, så äro vi dock ur stånd att finna 'den felande länken', som är nödvändig för att kunna förbinda människan med någon som helst grupp af djuren. ... Intet vetenskapligt faktum är mer orubbligt fastslaget än det, att människan tillkommit så nyligen som i geologisk tid. Vi kunna inga lämningar af henne spåra i de äldre jordformationerna och icke ens några lämningar af de närmast henne stående djuren; för öfrigt synas förhållandena i världen under dessa perioder ha varit sådana, att de gjorde den olämplig för människan att lefva uti. Om vi följa det vanliga geologiska systemet och uppdela jordens hela historia i fyra stora perioder, sträckande sig från (bildandet af) de äldsta för oss kända bergen, de eozoiska eller urbergen, och fram till nyare tid, finna vi lämningar af människan eller af hennes verk endast i den sista af dessa fyra (perioder) och i senare delen af denna. I verkligheten finns intet oomtvistligt bevis för att människan existerat förrän i början af den nyare (geologiska) perioden. ... Det finns blott en art af människan, änskönt många raser och olikheter; och dessa raser eller olikheter synas ha uppkommit mycket tidigt samt sedan ha varit märkligt fasta ... Berättelsen i första Mosebok har i förväg framställt den moderna historien. Denna gamla bok är på allt sätt tillförlitlig och så långt fjärran som den kan vara från de gamla hedniska myterna och legenderna.»

Den store bakteriologen prof. Pasteur var en afgjord  [49] motståndare till darwinismen och uttalade sig på följande sätt:

»Eftervärlden kommer en gång att skratta åt de moderna materialistiska vetenskapsmännens dårskap.  Ju mer jag studerar naturen, desto mer blir jag slagen af häpnad öfver Skaparens verk.  Jag beder, under det jag sysslar med mitt arbete i laboratoriet.»

Den ryske vetenskapsmannen Virchow var, änskönt han ej bekände sig vara någon kristen, dock likaledes en motståndare till den darwinska läran om organiska varelsers utveckling eller uppkomst från oorganiska.  Han förklarade:

»Alla försök att finna en öfvergång från djur till människa ha slutat i totalt misslyckande.  Den förmedlande länken har ej blifvit funnen och kommer ej att finnas.  Människan ha ej kommit från apan.  Det har lämnats otvifvelaktiga bevis för att ingen anmärkningsvärd förändring försiggått med människosläktet under de senaste fem tusen åren.»

Äfven andra naturforskare ha höjt sin röst mot de darwinska åskterna.

När vi nu betrakta dessa sakförhållanden, huy dåraktiga te sig icke då de allt emellan utkommande afhandlingarna af »doktorer» och »professorer», hvilka låtsa lärdom genom att skrifva och tala om »felande länkar» eller genom att utbreda sig öfver huru lilltårna på människans fötter hålla på att blifva onyttiga och snart komma att »slopas af naturen», liksom »apsvansen redan slopats».  Ha vi icke väl bevarade mumier, som äro nära 4,000 år gamla?  Ha vi icke nakna statyer nästan lika gamla? Finns det något tecken till svans på någon af dessa?  Äro deras lilltår på något sätt olika nutidsmänniskornas?  Är icke all naturens hela tendens nedåtgående?  är det icke i fråga om växter och djur nödvändigt, att människan brukar sin vishet och lämnar sitt bistånd för att bibehålla de högsta typerna?  Och är icke i fråga om människorna Guds nåd nödvändig till att höja dem och förhindra en alltför stor urartning, sådar som [50] vi se I »det mörkaste Africa»?  Och är icke detta i öfverensstämmelse med bibeln? —  Rom. 1:21, 24, 28.

Det är tillbörligt, att Guds folk lägger noga på minnet den varning, som Timoteus fick af aposteln Paulus:  »O Timoteus, . . . fly de oandliga, tomma orden och gensägelerna från den vishet (eller vetenskap), som falskeligen så benämnes.» (1 Tim. 6:20.)  För att kunna se en sanning klart, måste vi se den från den gudomliga uppenbarelsens synpunkt.  Vi måste »se ljus i hans ljus».  När vi så skåda omkring oss på naturen under ledning af naturens Gud, skall följden blifva den, att både hjärta och förstånd vidgas, och att vi fyllas af beundran och tillbedjan, när vi liksom i ett panorama uppfånga glimtar af vår allsmäktige Skapares härlighet, majestät och makt.

Vid slutet af afton och morgon den sjätte dagen, 42,000 år efter »verkets» begynnelse, var jorden redo för människan till att tagas i besittning af henne; dock var den fortfarande såsom ett helt betraktad olämplig för henne.  Då Gud på förhand visste, att hans skapelser skulle komma att vara olydiga (han kände också till hela sin plan I förbindelse med dödsdomen, återlösningen och den slutliga återställelsen från synod och död af alla, som förmedelst sina erfarenheter skulle komma att blifva rätt öfvade), så väntade han icke med att skapa människan, tills jorden skulle vara fullt beredd för henne, utan han beredde blott ett paradis, en trädgård, i Eden. Detta paradis gjorde han på allt sätt fullkomligt för det fullkomliga människoparets korta pröfning och lämnade åt det till arbete dömda människosläktet att »underlägga» sig jorden och att samtidigt därigenom förvarfva sig värdelfulla lärdomar och erfarenheter.

Sjunde dagen I skapelseveckan.

»Oct Gud fullboardade (afslutade) på sjunde dagen sitt verk, som han hade gjort; och han hvilade på sjunde dagen från allt sitt verk, som han hade gjort.»

När vi sett den uppåt- och framåtgående ordningsföljd, som utmärker de sex dagarna, och när vi erinra att sjutalet i sig själf betecknar fulleständighet och fullkomlighet, så faller det sig helt naturligt för oss att vänta, att den sjunde perioddagen skulle vara märkligare än de föregående.  Detta är  också hvad vi finna; men dess viktiga roll är för en tid — intill Guds bestämda tid — dold för vårt förstånds ögon genom den förklaringen, att Gud på sjunde dagen hvilade från allt sitt verk.  Hur besynnerligt är det icke, att han skulle hvila från skapelseverket, just när han nått det stadium, allt syntes redo för fulländning, liksom om en byggmästare skulle anskaffa alla materialier till en byggnad och så afstå från vidare åtgärder, afstå från att fullfölja sina ursprungliga afsikter!

Men alltsammans förklarar sig på ett storslaget sätt för oss, när vi lärt fatta, att Jehov Gud hvilade från sitt skapelsverk, d. v. s. upphörde att fullfölja det, på grund däraf, att han i sin vishet förutsåg, att hans beslut bäst kunde utföras genom andra medel.  Gud såg det bäst att tillåta sin skapelse Adam att utöfva sin fria vilja och att till följd af frestelsen falla i synod och i dess rättmätig straff, döden, i hvilket straff också inbegripes det döende och den kamp med onda omgifning, som Adams barn likt fångar under den långa perioden af 6,000 år haft att utstå.  Gud såg, att det var bäst tillåta, att människan sålunda likt en fånge fick utföra en del af arbetet, när det gällde att lägga jorden under sig, att det skulle vara fördelaktigt för människan att under de rådande omständigheterna bringa jorden i sin helhet fram emot dess förutsagda paradis-tillstånd, att det komme att vara nyttigt för människan att lära känna de grundsatser, på hvilka den gudomliga rättfärdigheten hvilar, samt lära känna det öfvermåttan syndig i synden och att sålunda blifva beredd för den nåd, som i sinom tid skulle skänkas världen.

[52] En af de förnämsta orsakerna till att Jehova afbröt sitt skapelseverk var emellertid utan tvifvel den, att han ville låta det blifva fulländadt af en annan — af hans enfödde Son — på ett sådant sätt, att ej blott Sonen därigenom måtte blifva förhärligad, utan äfven Fadern, i det att Guds egenskapers fullkomlighet på så sätt komme att uppenbaras bättre än genom något annat tillvägagångssätt.  Detta skedde genom att han utgaf sin Son till att blifva människans återlösare.  Detta ådagalade ej blott Guds rättvisa, hvilken ingalunda kunde bryta den bestämmelsen, att »syndens lön är döden», utan det uppenbarade samtidigt Guds kärlk — att  han hyste sådant medlidande med sina fallna skapelser, att han till och med lät sin Son dö för människans skull.  Äfven Guds vishet och makt skola slutligen komma att uppenbaras i hvarje del af planen, när den är fulländad.

Någan torde invända, att om Fadern afstod frän att fullfölja skapelseplanen I ändamålatt låta Sonen gora detta under tusenårsåldern förmedelst återställelsen, så skulle detta blott vara det samma som skedde vid de tidigare skapelseförrättningarna, hvilka alla voro af Fadern och genom Sonen, utan hvilken intet blef gjordt, som är gjordt.  Härtill svara vi neg.  Sonens förhållande till det återställelseverk, hvarmed den sjunde perioddagen kommer att sluta, och som skall medföra jordisk fullkomlighet, dommer att vara ett helt annat än hans förhållande till någon af hans föregående gärningar.  Vid alla de tidigare skapelse handlingarna handlade Sonen helt enkelt som Jehovas tjänare, hvarvid han använde krafter, som icke i någon mening voro hans egna; men i det storslagna verk, som nu stundar, skall han använda en makt och myndighet, som är hans egen — som har kostat honom 33 ½ års förnedring, hvilken slutade med hans korsfästelse.  Gnom allt detta, som Faderns vishet och kärlek hade utstakat förhonom, »köpte» han världen, [53] köpte den förste Adam jämte alla hans barn och hans egendom, jorden, jämte all hans rätt till densamma såsom dess härskare.  Fadern fann behag uti att hedra den »förstfödde», därför uppgjorde han en sådan plan och hvilade från eller upphörde med skapelseverksamheten, på det att Sonen sålunda måtte förhärliga eller ära honom samt själf blifva förhärligad eller ärad af honom.

När det heter, att Gud hvilade, så innebär det ej, att Gud var trött och behöfde hämta nya krafter, utan det detyder, att han upphörde att skapa.  Han såg sin ädlaste jodiska skapelses fall och fördärf genom synden, likväl använde han ej sin makt till att förhindra dödens verk utan lät det ha sin gång, och han vidtog ingra åtgärder för återställelse.  Ja, genom den lag han fastställde utestängdee han sig på förhand från hvarje tillfälle att öfva nåd och barmhärtighet mot Adam och hans släkte på annat sätt än genom en återlösare. Då straffet är döden, och det utan inskränkning — evig död, »evigt fördärf» —, och då det är omöjligt för Gud att ljuga, omöjligt för världsalltets högste domare att återkalla sin egen rättfärdiga bestämmelse, blef det sålunda gjordt omöjligt för Skaparen att själf direkt återställa skäktet eller att i någon mening eller grad fortsätta sitt skapelseverk med hänsyn till den fördömda människan eller hennes egendom, jorden.

På detta sätt ådagalade Jehova Gud sin tillit till sin egen stora tidsåldersplan och till sin enfödde Son, åt hvilken han har anförtrott hela utförandet af densamma.  Denna Faderns tillit till Sonen använder aposteln för att belysa, hur vi med vår tro böra så omfatta den Smorde, att också vi måtte kunna till honom anförtro alla intressen och angelägenheter, som röra oss själfva och vöra kära samt världen i allmänhet.  Aposteln säger: »Vi, som tro, få inkomma i hvilan . . .  Den som har kommit in i hans hvila, han har [54] ock fått hvila från sina verk, likasom Gud från sina.»  (Ebr. 4:3, 10.)  Den som tror har, i likhet med Gud, fulkomlig tillit till Kristi förmåga och villighet att genomföra alla Jehovas stora uppsåt beträffande vårt skäkte, och därför hvila de, icke från kroppslig trötthet, men från bekymmer, från ängslan och från  hvarje önskan att taga saken ut från Kristi omsorg eller försöka uppnå det önskade resultatet genom något annat medel.

Om det, att vår skapare hvilade eller afstod från att strax befria sina fallna skapelser, i någon mån skulle se ut såsom ett tecken på likgiltighet eller försummelse, så var detta likväl icke fallet i verkligheten, utan det tjänade tvärtom till att bereda de visaste och bästa medel till människans hjälp —  nämligen genom en medlare.  Skulle någon invända, att återställelseverket borde ha börjat förr, så svara vi:  Den tid af 6,000 år, under hvilken synden och döden härskat, har alls icke varit för lång för frambringandet (genom födelse) af ett släkte tillräckligt talrikt för att »uppfylla jorden», alls icke för lång för att bibringa alla kännedom om det »öfvermåttan syndiga i synden» och om dess bittra lön, alls icke för lång till att låta manniskorna pröfva egna planer för sin egen förbättring och att se det fåfänga i dessa försök.  Jesu första tillkommelse för att återlösa (köpa) världen, på det han måtte äga full rätt till att återkomma för att välsigna, lyfta och återställa alla, som vilja mottaga hans nåd inträffade mer än 4,000 år efter det syndens och dödens fördärf hade inträdt, och det oaktadt förklarar skriften, att den skedded på Guds bestämda tid.  Ja, icke ens då skulle den rätta tiden ha varit inne, se vi, om det icke hade varit Guds afsikt att kalla, utgallra, dana och bereda den utvalda församlingen till att blifva delaktig med återlösaren uti det stora verket att under tusnårsåldern välsigna världen.  Gud, som förutsåg, att hela den närvarande evangelieåldern komme att er-[55]fordras för denna utväljelse, sände sin Son för att fullborda försoningsverket alleles lagom långt i förväg för att verkställa densamma.

Den tid, under hvilken Gud hvilar från sin 
skaparverksamhet med hänsyn till jorden.

Hur lång tid är det, sedan Gud upphörde med sin skaparverksamhet eller begynte sin hvila?  Vi svara, att det nu är något öfver 6,000 år sedan.  Hur länge kommer hans hvila att vara?  Vi svara, att den kommer att fortsätta under hela millennie — de tusen år, då den store medlaren regerar och återställer allt; »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun.»  (Apg. 3:21.)  Kommer den tillit, som Jehova hade till att hans plan skulle blifva genomförd, och som ledde honom till att sålunda tryggt lämna alltsammans i Jesu händer, att visa sig ha varit fullt berättigad? Kommer slutresultatet att vara tillfredsställande? Jehova Gud, som känner slutet från begynnelsen, försäkrar oss, att det så kommer att blifva; och om Sonen, på hvilkens bekostnad planen utföres, säger han: »Af den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så blifva mättad.»  (Es. 53:11.)  Ja, hvarje troende, som hvilar i tron på sin återlösares verk—I det förflutna och i det kommande —, kan ha full trosvisshet om de ting, som »intet öga sett och intet öra hört och hvard i ingen människas hjärta har uppstigit, hvard Gud har beredt för dem, som älska honom», i synnerhet för församlingen; men också fullvisshet om höjden, djupet, längden och bredden af den kärlek och barmhärtighet och af de återställelsevälsignelser, som vänta alla dem af den icke utvalda välden, hvilka uinder sin nådetid —tusenårsåldern — komma att på Guds villkor af hjärtat mottaga allt det underbara goda, som han förser dem men.

[56] De sist förflutna 6,000 åren och de närmast framför liggande 1,000 åren — de 7,000 år, under hvilka Jehovas »hvila» varar — föra oss till den tid, då Sonens tusenåriga regering skall upphöra, emadan den uppfyllt sin bestämmelse, som var att återställa de villiga och lydiga bland människorna till Guds afbilder och att lägga jorden under dem, göra den till deras engendom, deras rike.  Då, sedan medlarens tron och rike uppfyllt sitt ändamål och alla sådana, som fördärfva jorden, blifvit utrotade, då skall Sonen öfverlämna riket till Gud, Fadern, genom att öfverlämna det till mänskligheten, åt hvilken det ursprungligen var ämnadt, såsom skrifvet står.*  (1 Kor. 15:25-28.)  »Då skall Konungen säga till dem . . .  Kommen, I min Faderes välsignade (godkända), och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från världens grundläggning.» — Matt.  25:31-34.

Denna den sjunde perioddagens längd, hvilken så tydligt utmärkes af historien och profetian, är det, som angifver för oss längden af alla de öfriga perioddagarna i skapelseveckan.  Och när hela tidrymden af 7 gånger 7,000 år, alltså 49,000 år, har gått till ända, inträder det stora 50:de, hvilket, såsom vi på annat ställe sett,** har en framstående plats i skriften, enär det utmärker storslagna höjdpunkter i Guds plan.  Israels sabbatsdagar kulminerade i 7 X 7 = 49, hvarefter följde den 50:de, som var pingsten med dess troshvila; deras sabbatsår, 7 X 7 = 49, ledde fram till och introducerade det 50:de, som var jubelåret; den ännu större cykeln eller kretsen af 50 X 50 visar otvetydligt hän på den kommande tusenårsåldern såsom varande jordens stora jubileum eller sabbatsårtusende.  Och nu finna vi slutligen sabbats- eller sjudagarssy-stemet på en ändå större skala, omfattande tiden för [57] jordens skapelse från dess påbörjande till dess fulländande, hvilken tid utgör 7 gånger 7,000 = 49,000 år, hvarefter följer den stora tid, då ingen sorg och klagan, ingen smärta och död skall vara mer, emedan Guds skaparverk, hvad denna jord beträffar, då kommer att vara fulländadt.  Intet under, att bibeln utmärker denna tid såsom en jubelårstid!

__________
* Se del I, sid. 309, 310; del V, sid. 520.
**Del II, kap. 6.
__________

Guds ängla-söner »höjde glädjerop» (Job. 38:7) vid den första dagningen af jordens skapelsevecka, och när de, efter att hafva varit vitten till hur verket steg för steg skred fram, slutligen sågo människan; jordens konung, danad till Guds afbild.  Därefter kom människans olydnad och fall uti synd och död, de förfärliga erfarenheterna för de fallna änglarna, hvilka ick behöllo sin första ställning, samt människans blodiga historia under egosmens, syndens och dödens regering.  Därefter följa på hvart annat återlösningen, utgallrandet af den Smorde (hufvud och kropp) förmedelst offer samt upprättandet af det messianska riket och fullbordandet af dess underbara verk, alltings återställelse, hvarom Gud af ålder har talat genom alla sina heliga profeters mun.  I  sanning ej underligt, om det blir ett stort jubileium både i himlen och på jorden, när alla Guds förnuftsbegåfvade skapelser sålunda skola kuknna se längden, bredden, djupet och höjden ej blott af Guds kärlek, utan också af hans rättvisa, makt och vishet.

Då skola för visso alla Guds skapelser både i himlen och på jorden kunna sjunga den nya sången, sägande:

»Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige!
Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du tidsåldrarnas Konung!
Hvem skulle ick vörda dig, Herre, och prisa ditt namn?
Ty du allena är gifmild. [58]
Ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig,
Emedan dina rättfärdiga gärningar blifvit uppenbara.»
                                         Upp. 15 : 3, 4, eng. öfvers.

»Så säger Herren, som har skapat himmelsen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har beredt den, och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den, för att man skall bo därpå.»  Es. 45:18.

. . . »Och allt skapadt, som är i himmelsen och på jorden . . . och på hafvet . . . hörde jag säga:  ’Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet!’  Upp. 5:13.

Sedan föregående var skrifvet, ha vi funnit följande utlåtande om skapelsehistorien i första Mosebok, skrifvet af prof. G. Frederick Wright och dateradt den 19 nov. 1902:

»Skapelsehistorien i Genesis».

Första kapitlet i Genesis (första Mosebok), som handlar om världens skapelse, är en högst märklig urkund.  Den är märklig lika mycket därför, att den så väl öfverensstämmer med vetenskapens upptäckter, som ock för det intryck den gör, när den betraktas från rent litterär synpunkt.  Skall man bedöma den efter det inflytande den haft, så finns det väl knap-past något annat stycke litteratur, som kan jämföras därmed.  Det är tydligt, att dess ändamål är att motarbeta mångguderiet och att framhålla gudomes enhet.  Detta gör den genom att både i allmänhet och i detalj förneka, att det finns fler gudar, och genom att häfda, att det är Israels Gud, den ende evige, som har gjort himlarna och jorden och alla förmål därpå, hvilka afgudadyrkarne ha för vana att tillbedja.

Huru sublimt detta kapitel är, ser man bäst, när man betänker, att mångguderi och afguderi är förhärskande [59]  öfverallt, där dess inflytande ikke har gjort sig gällande.  Tron på Guds enhet och tillbedjandet af honom såsom den ende skaparen af allt bibehålles endast af de nationer, hvilka antagit detta kapitel såsom en sann och gudomlig uppenbarelse.

Förenlig med vetenskapen.

På samma gång har vetenskapens framåtskridande snarare tjänat till att öka än att minska vår beundran för denna märkliga del af den gudomliga uppenbarelsens storslagna bok.  Inom dess vidsträckta område är det tillfälle för hvarje verklig upptäckt, som vetenskapen gör, att finna hägn.  Med sådan underbar visdom ha orden i detta kapitel blifvit valda för att undgå konflikt med den moderna vetenskapen, att en så framstående geolog som professor J. D. Dana vid Yaleuniversitetet med strot eftertryck försäkrade, att det vore omöjligt att förklara dess tillblifvande, med mindre man antoge teorien om att det skrifvits genom gudomlig inspriation.

Första versen afvisar all tvist beträffande jordens, ja hela solsystemets, ålder genom att göra den enkla förklaringen, att himlen och jorden skapades ‘i begynnelsen’; och ingenting säges om hur långt tillbaka denna begynnelse ligger.  Men att solsystemet har haft en begynnelse är bevisadt af den moderna vetenskapen med sådan tydlighet, att den djärfvaste evolutionist icke kan motsäga det.  Den moderna läran om bevarande af kraft bevisar, att den närvarande tingens ordning icke alltid existerat.  Solen afsvalnar.  Dess hetta utstrålas hastigt och förödes i den tomma rymden.  Kort sagdt, solsystemet är i nedgående, och det är klart som dagen, att dess kretslopp ej kan ha fortgått utan begynnelse.  Äfven hypotesen om nebulosorna innebär, att det funnits en begynnelse, och intet mänskligt snille har någonsin kunnat uttänka [60] en bättre framställning af detta sakförhållande, än den vi finna i bibelns första vers.

Skapelsen skedde gradvis.

Hela första kapitlet i Genesis grundar sig på principen: ett småningom framåtskridande skapelseverk.  Världsalltet blef icke till i ett nu.  Det var icke fullständigt strax i begynnelsen.  I begynnelsen ha vi endast de fysiska krafter, som utgöra det råämne, af hvilket den stora byggnaden skall beredas förmedelst en gradvis skeende utveckling, en ‘evolutionsprocess’, ifall man föredrar detta uttryck.*  Detta är lika sant, pä hvilket sätt man än betraktar ordet ‘dag’ (heb. ‘yom’).  Hvarför skulle en allsmäktig skapare behöfva sex dagar, om också blott 24 timmar långa, för att skapa världen?  Saken är den, att Skaparen ikke blott besitter allmakt utan äfven allvishet, och han har funnit för godt att välja en skapelsemetod, som innebär följande ordning: ‘först brodd, sedan ax, sedan fullbildadt hvete i axet’.

Att det existerar en gudomlig evolutionsplan*, det framgår af hela detta kapitel.  Skapelsen begynte med frambringandet af de enklaste former af materia och fortsatte med att materian utsattes för sådan verksamhet af kraft och energi, som åstadkommer ljus.  Därefter följde afsöndrandet af den materia, som bildar jorden, och skiljandet af land och vatten samt af det på jorden varande vattnet och det i luften sväfvande.  Om någon skulle vilja förkasta ordet ‘fäste’ (firmament) och hålla före, att det icke passar, taget i bokstaflig mening, så hindras han från att göra detta genom den längre fram (1 Mos. 1 :20, eng. öfvers.) förekommande förklaringen, att fåglarna [61] skapades till att flyga öfver jorden i himmelens öppna fäste eller firmament,.  Det medel, som höll vattnet i skyarna uppe, var sådant, att fåglarna kunde flyga genom det.

——————
* Säsom redan blifvit visadt, är det endast i fråga om människans skapelse evolutionsläran står i strid med bibeln; och endast för att angripa denna punkt existerar denna lära och finner den förespråkare.
——————

Växternas skapelse.

Under tredje tisskedet öfvertäcktes landet med vegetation, som är den lägsta form af lif, men som, när den gång uppstått, bringar med sig hela den sig utvecklande raden af vegetabiliska produkter.  Så vidtomfattande äro uttrycken i berättelsen om vaxternas skapelse, att de lämna rikligt rum för teorien om omedelbar alstring, hvilken teori ännu är en af biologiens* omtvistade frågor.  När man betraktar saken i detta ljus, hur märkliga äro icke då dessa ord:  ‘Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska»; . . . Och jorden frambragte grönska.’

—————
* Biologi = läran om lif (skrafterna). — Öfvers.
————

Samma märkliga uttrycksform förekommer i v. 20, som inleder beskrifningen om femte dagens verk.  Där läsa vi:  ‘Och Gud sade : »Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser» . . .’  Och i inledningen till beskrifningen om sjätte dagens verk förekommer återigen samma uttryck (v. 24):  ‘Frambringe jorden lefvande varelser efter deras arter’ . . . Om man skulle envist hålla på en blott bokstaflig tolkning af dessa uttryck, skulle man komma till ett resultat, som hvarken naturvetenskapen eller teologien skulle kunna godkänna.

En speciell skapare.

I beskrifningen om människans skapelse är ett helt olika uttryck användt.  Det heter, att Gud gjorde människan till sin afbild och inblåste lifsandedräkt i henne.  Hvad detta innebär med hänsyn till sättet för människans skapelse, är det icke nödvändigt att [62] taga i betraktande här.  Men beskrifningen passar noga samman med den upphöjda värdighet, som tillhör människan, när hon jämföres med den öfriga animala skapelsen.  De mest beaktansvärda egenskaperna hos människan äro framställda i ljuset både i denna och den efterföljande berättelsen om begynnelsen af hennes bana.  Icke blott säges människan vara gjord till Guds afbild, utan hon är ock duglig till att råda öfver markens djur och har talets gåfva, så att hon kan ge dem namn.  Än vidare är hon en med fri vilja utrustad varelse, som känner skillnaden mellan rätt och orätt — kort sagdt: hon besitter en moralisk natur, som ställer henne för sig själf i en särskild klass.

Att så mycket blifvit oss sagdt om skapelsen, och att intet af detta är absurdt och fantastiskt samt att så litet däri vållar någon svårighet, när det gäller att harmonisera skapelsehistorien med den moderna vetenskapen, är alltsammans det tydligaste bevis vi kunna ha för att den blef oss gifven genom gudomlig inspiration.  Icke ens Milton med all sin lärdom och med förmånen att ha denna berättelse framför sig kunde tygla sin inbillning så pass, att han kunde undgå att göra hela sin uppfattning om djurrikets skapelse till en löjlighet.  Hvad annat än inspirationens hand kunde så ha tyglat och ledt författaren till första kapitlet i Genesis?

Människan skapad, icke tillkommen genom tveckling.

Det är med hänsyn til storlek och utveckling en vid skillnad mellan människans hjärna och de öfriga animala varelsernas.

I fysiskt och psykiskt afseende skiljer människan sig ännu mer från de lägre medlemmarna af  hennes ordning.  Hon besitter förmågan att tala grammatikaliskt.  Hon kan ordna sina tankar i meningar, [63] hvilka kunna framställas genom tecken på papper eller något annat föremål.  Människan har öra för harmoni i musik, hvilket djuren ej ha.  Detta innebär en finhet i hörselorganens inrättning, som är högst förvånansvärd.  Bland hennes intellektuella egenskaper är hennes förmåga att tänka logiskt eller att draga slutsatser högst underbar, när den jämföres med djurens tankeförmåga.

I sitt stora verk ‘Mental Evolution’ framställer Romanes den meningen, att han hos djuren funnit alla människans själsförmögenheter i outveckladt tillstånd, men de äro i den grad outvecklade, att de lämna klyftan mellan människa och djur nästan lika stor som någonsin.  Genom att samla alla uppenbarelser af förstånd hos djur finner han, att de alla tillsammans ådagalägga så mycket förstånd, som ett 15 månader gammalt barn gör.  Men denna förståndsbegåfning är eg att finna hos någon enskild djurart, utan den ena arten är begåfvad till denna grad i en riktning, den andra i en annan …

Förnuft gent emot instinkt.

Så fint hundens luktsinne än må vara, så tjänar det dock till entet att försöka lära honom geologi. Ej heller kan örnen studera astronomi, trots sin skarpa synförmåga.  Förgäfves skulle det vara att ledsaga en hund rundt världen för att lära honom, hur vidsträckt istäcket var under isperioden, ty han besitter ingen sådan tankeförmåga, att han skulle kunna förbinda rullstenarna i Förenta staterna med klipporna i Kanada, från hvilka de äro komna, eller de lösrifna stenblocken på Rysslands slätter med Skandinaviens berg, från hvilkas klippor de lösbrötos af den vandrande isen.  Att draga sådana slutsatser är något som fullständigt öfverstiger hundens tankeförmåga …

Förmåga att fatta religion.

[64] Intet visar människoförståndets öfverlägsenhet tydligare än dess förmåga att tillägna sig  religiösa begrepp genom litteratur.  Det gifves ju underbara exampel på lärda grisar, hvilka man genom något visst förfarande kan lära att välja ut några få bokstäfver på block och på så sätt liksom stafva ihop några enkla ord.  Men intet djur kan uppläras till att tala med förståelse af hvad det säger.  Vi göra intet undantag för papegojan, ty dess ord äro endast ett upprepande af ljud, som den själf icke har någon förståelse af.  Ännu mindre kan man lära ett djur att läsa eller att med förståelse lyssna till ett tal eller en predikan.

Å andra sidan har bibeln, som utgör en samling af de mest mångskiftande litterära alster, innehållande den mest högstämda poesi och vältalighet, som någonsin förekommit i skrift, och framhållande de mes sublima begrepp om Gud och det tillkommande lifvet, som någonsin existerat, — denna bibel har blifvit öfversatt till nästan alla språk under himmelen, och i dessa språk har det funnits sådana sråkformer, att dess (bibelns) tankar kunnat på ett verksamt sätt framställas genom dem …

Hur enastående människan är inom den animala skapelsen, ser man sålunda bäst, när man betraktar henne från den högsta intellektuella synpunkten.  I intellektuellt afseende står hon för sig själf.  Den vetenskapliga benämningen på det släkte, till hvilket människan hör, är ‘homo’ men arten är ‘homo sapiens’, d. v. s. ett mänskligt system, förbundet med mänsklig vishet …

Alfred Russel Wallace, som själfständigt upptäckte lagen om naturligt urval, och offentliggjorde den samtidigt med Darwin, påvisade genom exempel olika fysiska egendomligheter hos människan, hvilka icke kunde ha uppkommit endast genon naturligt [65] urval, utan hvilka oemotståndligt pekade på en högre ledande krafts verksamhet.

Kläder och verktyg.

Bland dessa (egendomligheter) anför han den omständigheten, att människan saknar någon naturlig skyddande beklädnad.  Bland alla animala varelser är människan den enda, som bär kläder.  Af vaxtfibrer sammanväfver hon sig en dräkt eller beröfvar andra djur deras hud och använder den till att kasta öfver sin nakna rygg såsom ett skydd mot vädrets omildhet.  Fåglarna ha dun, fåren ull, och andra djur ha päls, som är beundransvärdt väl ägnad till skydd för dem.  Endast människan saknar ett sådant skydd, såvida hon icke genom att använda sitt förstånd förskaffar sig detta skydd.  Förrän vi stanna och öfvertänka saken, fatta vi väl knappast, hur mycken intelligens som innebäres i människans företag för att skaffa sig kläder.  Äfven näar det gäller en så enkel sak som att skaffa sig andra djurs skinn till beklädnad, är hon först och främst tvungen att uppfinna verktyg.  Intet djur har ännu någonsin blifvit flådt utan användande af någon sorts knif.

Detta leder oss till en annan säker difinition af människan, såsom varande en varelse, hvilken begagnar sig af verktyg.  Elefanten och apan äro de djur, hos hvilka man funnit de största tillnärmelserna till begagnande af redskap.  Man vet, att en elefant gripit en broste (eller kvast) med sin snabel och förmedels denna förlängning af snabeln gjort det möjligt för sig att sopa bort föremål från sådana delar af sin kropp, som han annars icke kunnat nå.  Man vet också om en apa, som använde en käpp för att bända upp en dörr.  Men aldrig har man funnit, att ett djur tillverkat ett redskap.  Däremot finnes det ingen människostam så lågt stående i fråga om [66] förståndsutveckling, att den icke bereder sig högst egendomliga och vidlyftiga verktyg.

De lägst stående folkslags kanoter (båtar) äro mycket skiekligt formade och fullkomligt afpassade efter deras behof.  Deras flintredskap vittna om långsynthet i fråga om afsikterna och stor skicklighet i fråga om tillverkandet.  De skarpsinniga metoder, som de vilda folkslagen begagna sig af för att efter behag skaffa sig eld genom gnidning, skulle göra den civiliserade människan heder.  Deras användande af båge, slunga och kastvapen visar likaledes en myeket stor uppfinningsförmåga, med hvilken djurskapelsen intet har att jämföra.

Musikalisk förmåga.

Wallace päpekar vidare, att människans röst är en utveckling, som vids öfvergår allt, hvad naturligt urval kunde alstra.  Aporna ha ingen musik i sin själ och ingen musikalisk förmåga Iisina ljudorgan.  Däremot ha till och med de lägsta raser af människan båda delarna.  ‘Folkvisorna’ äro de stora källor, till hvilka våra ledande musik-komponister gå för att hämta sina ämnen.  Aflidne Theodore F. Seward säger, i det han uttalar sig om de negersånger från plantagerna, hvilka han skref upp, att de i fråga om harmoni och rytm alla öfverensstämma med de vetenskapliga reglerna för musik-komposition.  Hvilken förmån denna musikaliska förmåga än kan vara för den fullt utvecklade människan, så kunna vi icke tänka oss, att den skulle ha varit till någon nytta för ett djur på ett så lågt utvecklingsplan, som det vi finna apan på,  Den musikaliska röst, som verkar tilldragande på apan, har blott den allra svagaste likhet med den, som verkar tilldragande på människan.

Än vidare är omfånget af människans hjärna alldeles för stort i förhållande till de högsta under människan [67] stående djurens tankebehof, och utan människans intelligens skulle den (hennes hjärnas storlek) vara till en börda snarare än till nytta.  Båda dessa hjärnans egenskaper måste därför ha blifvit till samtidigt för att kunna erbjuda en fördel, som det naturliga urvalet kunde gripa om, bevara och utveckla …

Det är svårt att se, hur det skulle kunna ha varit en fördel för en apa att få tummen på sin bakhand (eller fot) förvandlad till en stortå, som icke kan begagnas till att gripa om föremål utan är till nytta, endast när man går i upprätt ställning,  Det är svårt att se, hvilken fördel apan skulle ha af att få sina framben (eller armar) förkortade, såsom de nödvändigtvis måste blifva, om de skulle förvandlas till en människas armar.  Det är också svårt att se, hur det skulle ha kunnat vara till någon fördel för apan att undergå de förändringar af höftbenen och halsen, hvilka skulle fullständigt hindra den från att gå på alla fyra och endast tillåta den att gå på två ben samt i upprätt ställning.

I alla dessa afseenden blir det ännu svårare för oss att kunna förstå, hur människan kan ha blifvit till på grund af naturligt urval, om vi tvingas att antaga, att öfvergången skedde gradvis, och att dessa förvandlingar, som skulle leda till fullkomlig mänsklig organism, i början voro så obetydliga, att de voro omärkbara eller nästan omärkbara; ty sådana små förändringar kunde icke ha varit till någon nytta.  För att vara till fördel måste de ha varit någorlunda stora, och de andliga och fysiska förändringarna måste ha motsvarat hvarandra i öfverensstämmelse med en eller annan lag om förut bestående harmoni.

Hemligheten i fråga om människans ursprung har icke i ringaste grad förminskats genom de darwinska hypoteserna eller genom något ljus, som evolutionsteorierna kastat däröfver.  Det erkännes af alla, att hon från geologisk synpunkt betraktad är den sist tillkomna af de arter, med hvilka jordens ‘inbyggaremängd’ förökats, på samma gång som hon på förståndets område står så högt öfver djuren, att hon just på grund af denna orsak om icke af någon annan är ställd för sig själf som en särskild klass.  Mysteriet är, hur hon kom i besittning af denna höga grad af intellektuell förmåga och en kroppsform och fysisk konstitution, så fullständigt afpassad för dess utöfvande.  De, som påstå, att detta på ett eller annat sätt kommit från de lägre klasserna af förståndsbegåfvade varelser, komma att stöta på filosofiska svårigheter, som äro tiofaldt större än de svårigheter, hvilka måste öfvervinnas af dem, som antaga bibelns enkla förklaring, att hennes lifsande är inblåst af Gud — Guds afbild.»