STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

TIONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS DOP.

Dopet under det andra århundradet. — Faddrar vid dop. — Den romerska kyrkans dopceremonier. — Barndop, hvarför det blifvit infördt. — Skriftens vittnesbörd angående dop. — “Lärjungarnas” uppfattning. — Baptisternas upfattning. — Den riktiga uppfattningen. — Dop till Kristi död. — “Genom en ande äro vi alla döpta till en kropp.” — Döpelse med eld. — Symboliskt dop med vatten. — Är symboliskt dop nödvändigt? — Den passande symbolen. — Hvem som får förrätta det. — Ordens form. — Symbolens upprepande. — “Döpt för de döda.”

DE kristna äro ense om att det nya testamentet lär om dop, ehuru det råder en stor olikhet och förvirring i uppfattningen om dess beskaffenhet och betydelse.

Det stora affallet från tron, hvarpå aposteln gör anspelning i nya testamentet, hade under det andra århundradet så gripit omkring sig, att mycket vidskepliga föreställningar beträffande dop fått öfverhanden i namnförsamlingen vid den tiden. Man trodde, att vattendopet genom att utstryka begångna synder icke blott förde personer i gemenskap med Gud, utan också att det tillförde dem såsom medlemmar af Kristi församling vissa gåfvor och ynnestbevis från Gud, hvilka icke på annat sätt kunde tillförsäkras. Därför sökte de troende på den tiden dop icke blott för egen del utan också för sina barn, och emedan späda barn själfva hvarken kunde tro eller afgifva förbundslöften, vidtog man en åtgärd, hvarigenom andra än föräldrarna kunde blifva faddrar för sådana barn — »andliga föräldrar». De lofvade högtidligt, att barnen skulle tro på Herren och vandra på hans vägar och förbundo sig att draga försorg [494] om deras religiösa uppfostran. Dessa kallades gudfäder och gudmödrar.

Både de, som undervisade och de, som undervisades på den tiden, gingo hastigt framåt mot formväsen och utarbetande af symboler och deras betydelse. Särskilda dopfunter byggdes utanför kyrkorna i det tredje århundradet. De bestodo af ett enskildt rum, som stod i förbindelse med en yttre portal; den senare var öppen för allmänheten, i hvars närvaro doplöftena aflades, hvarefter dopkandidaten blef döpt i dopfunten enskildt. För att utdrifva djäflar besvor den tjänstförrättande prästen dopkandidaten och blåste tre gånger i hans ansikte, hvilket skulle representera Fadern, Sonen och den heliga anden. Vattnet, som användes vid dopet, helgades genom en uttalad formel, som gjorde det till ett heligt vatten; en del af formeln utgjordes af besvärjelser eller utdrifvande af onda andar från vattnet. Dopkandidaten afkläddes, hvilket skulle föreställa det fullkomliga afklädandet af den gamla människan, och döptes tre gånger, en gång i Faderns namn, en gång i Sonens och en gång i den heliga andens namn. Allt detta försiggick utanför kyrkan, för att tillkännagifva att dopkandidaten ännu icke var medlem af församlingen och icke kunde blifva det, förrän han genom detta förfarande blifvit installerad. Efter dopakten bar han en hvit klädnad till följande söndag. Senare i tiden upphörde skiljandet af dopfunterna från kyrkan, och de byggdes i kyrkorna.

De romerska och grekiska katolikerna bibehålla än­nu till stor del det tredje århundradets utarbetade formel med obetydliga förändringar, lämpade för vår tid. Katolska kyrkans dopceremonier äro som följer, ehuru icke alla af allmän tillämpning:

1) »Barnet hålles utanför kyrkan för att beteckna ett verkligt utestängande från himmelen, hvilken symboliseras af kyrkan. [495] 

2) Prästen blåser tre gånger i barnets ansikte, därmed tillkännagifvande, att djäfvulen endast genom Guds ande kan utdrifvas.

3) Korstecknet göres på barnets panna och bröst.

4) Sedan prästen uttalat besvärjelse öfver saltet, stoppar han det i barnets mun, därmed betecknande den visdom, som skall bevara det från fördärf.

5) Barnet besvärjes.

6) Prästen berör dess mun och öron med saliv och uttalar ordet effata.

7) Barnet afklädes, hvilket betecknar afläggandet af den gamla människan.

8) Det frambäres af faddrarna, hvilka representera kyrkan.

9) Afsvärjandet af djäfvulen och hans verk utföres.

10) Det smörjes med olja.

11) Trosbekännelsen läses.

12) Det tillfrågas, huruvida det vill blifva döpt.

13) Namnet på något helgon gifves det, som skall blifva dess föredöme och beskyddare.

14) Det nedsänkes tre gånger eller ock hälles vatten tre gånger på dess hufvud.

15) Det mottager fridens kyss.

16) Dess hufvud smörjes, hvilket afser att visa, att barnet genom dopet blir en konung och präst.

17) Det mottager det tända vaxljuset till tecken på att det blifvit ljusets barn.

18) Det svepes i en hvit dräkt, som skall föreställa dess renhet i dopet.» — Elliots Delineation of Romanism, del I, sid. 240. Se äfven Roman Catholic Catechism, sid. 252.

Ofanstående förvrängning af dopet fasthölls under mer än tolfhundra år fram till organiserandet af de nuvarande protestantiska sekterna. Utan tvifvel fanns det några af Herrens folk, som sågo förhållandena i ett något klarare ljus, men vi kunna [496] med skäl säga, att de voro synnerligen få, och att faktiskt ingen uppgift om dem och deras afvikande uppfattning lämnats oss på historiens blad. Det är icke förvånande, att protestanterna under femtonde och sextonde århundradena, efter att ha ärft dessa traditioner och deltagit i dem, till stor del stodo under inflytandet af desamma, och att de, under det de frigjorde sig från mycket af ytterligheten i ceremonier, bibehöllo samma allmänna uppfattningar och bruk. Till och med i vår tid ha annars tänkande människor en vidskeplig fruktan, beträffande hvad den framtida evigheten skall medföra för deras barn, som dött späda, utan att ha blifvit döpta — följaktligen utan att ha mottagit förlåtelse för synderna och utan att ha blifvit införda som medlemmar i församlingen. I öfverensstämmelse med dessa vidskepelser finna vi, att ehuru allt göres inom alla sekter för att behålla all makt, alla företräden och rättigheter i prästernas händer och icke lämna dem i lekmännens, är det likväl ganska vanligt, att i vissa fall, när man tror, att ett barn icke kan lefva, till dess en präst hinner anskaffas för förrättningen, hvem som helst får verkställa ett dop; tanken är, att ingenting får riskeras i fråga om barnets eviga välfärd. Lekmännens rättigheter under sådana omständigheter äro tydligt erkända till och med i de romersk- och grekisk-katolska kyrkorna, och i den engelska kyrkans liturgiska regler på Edvard VI.s tid stadgades det om saken sålunda: »Pastorer och vice pastorer skola ofta förmana folket att icke döpa sina barn hemma, utom när det gifves stor orsak, och när stor nöd tvingar dem att så göra, att de då göra det.»

Vi citera följande utläggning om dopet ifrån den bemyndigade romersk-katolska katekesen (sid. 248):

»Det första och nödvändigaste sakramentet är dopet, ty före dopet kan intet annat sakrament mottagas, emedan ingen kan blifva frälst utan dopet. I dopet blifva [497] nedärfda synder och alla synder, som blifvit begångna före dopet, förlåtna; det timliga så väl som det andliga straffet efterskänkes genom dopet. I dopet blifva vi icke blott renade från all synd utan också förvandlade i andligt hänseende, helgade, Guds barn, arfvingar till himmelen.»

Den lutherska kyrkan står mycket nära denna åskådning.

Engelska kyrkan erkänner samma föreställning om barndopet, ehuru med en något olika ceremoni. Följande utdrag ur »The book of common prayer» (den allmänna bönboken) visa detta:

»Helga detta vatten för den hemlighetsfulla tvagningen från synden och gif, att detta barn, som nu skall döpas, däri må mottaga fullheten af din nåd och alltid förblifva bland dina trogna och utvalda barns antal.»

»Vi mottaga detta barn i Kristi församling och teckna det med korstecknet.»

»Dä vi nu, käre älskade bröder, se, att detta barn är pånyttfödt och inympadt i Kristi församlingskropp, låtom oss frambära tacksägelse till Gud allsmäktig för dessa välgärningar.»

»Vi frambära till dig vårt hjärtas tacksägelse, allra nådigaste fader, att det behagat dig att pånyttföda detta barn genom din heliga. ande.»

Den presbyterianska uppfattningen är mindre öfverdrifven. »The Westminster Confession», art. 28, säger: »Dopet är ett sakrament . . . ett tecken till och en besegling af nådeförbundet, af inympandet i Kristus, af pånyttfödelsen, af syndernas förlåtelse» etc. Den förklarar, att det kan tillämpas på späda barn, där både eller den ena af föräldrarna äro kristna, men icke på andra barn. Den tillägger: »Ehuru det är en stor synd att förakta eller försumma denna föreskrift, äro likväl nåden och frälsningen icke så oskiljaktigt förenade därmed, att ingen skulle kunna blifva pånyttfödd eller frälst utan detsamma, eller att alla, som äro döpta, otvifvelaktigt äro pånyttfödda.»

[498]Som de fästa mindre vikt vid dopet, tillåta de presbyterianska stadgarna ingen utom prästerna att verkställa. förrättningen, och därigenom att prästerna särskildt betona vikten af dopet och jämförelsevis få känna till denna sist citerade paragraf, följer, att presbyterianer såväl som andra frukta följderna, om deras barn dö odöpta.

Metodisterna, den protestantiska episkopalkyrkan i Förenta staterna och de flesta nyare institutioner godkänna denna sist framställda moderata uppfattning om barndopet.

För att belysa denna sak berättas en anekdot om en viss doktor, som sent på aftonen kallades till ett döende barn. Han anlände strax före prästen, som eftersändts samtidigt. Då det var tydligt, att läkaren icke vidare kunde göra något för barnet, steg han genast åt sidan, under det prästen skyndsamt tog en skål med vatten och stänkte några droppar i barnets ansikte, sägande: »Jag döper dig i Faderns. Sonens och den heliga andens namn.» Två eller tre ögonblick därefter gal barnet upp andan, och när doktorn och prästen tillsammans lämnade huset, anmärkte den förre till den senare: »Ni kom just i rätta ögonblicket: hade ni dröjt ännu två minuter, hade det varit för sent. Tillåter ni mig fråga, hvilka skor ni använder?» »Congress stötletter», svarade prästen. »Hvilken lycka», sade doktorn. »Hade ni begagnat snörstöflar, så skulle ni ej hunnit fram i tid, och tänk, hvilken olycka det hade inneburit för barnet.»

Det är sant, att många bland de mera upplysta kristna skulle förneka en sådan falsk, vidskeplig tanke, som att Gud skulle öfverlämna ett odöpt barn åt djäflar till att evigt pinas eller göra någonting annat för att skada det. Det oaktadt visa många af just dessa människor stor betänklighet, om något af deras barn skulle dö utan denna ceremoni, och några af de olärda ha helt visst en fast tro på nödvändigheten af [499] denna ceremoni och känna en den pinsammaste fruktan för följderna, om den underlåtes — så starkt är det inflytande, som kommit till oss från den falska trons århundraden, »de mörka åldrarna».

Bevis för att dessa oriktiga uppfattningar om dopets natur, nödvändighet och verkan hade utvecklats så tidigt som andra århundradet återfinnas i Hagenbachs History of Doctrines, § 72. Senare, under Konstantins tid, kom den uppfattningen, understödd af Tertullianus (de Bapt., c. 18), att när dopet hade en sådan magisk kraft att rena från föregående synder, men icke från påföljande, skulle det uppskjutas till så nära dödsstunden som möjligt. Ännu längre fram blef den »sista smörjelsen» den döendes tröst, och ansträngning gjordes för att alla så tidigt som möjligt skulle intagas i församlingen. Det var »den helige Augustinus», som kom fram med den läran: »Ingen frälsning gifves utanför kyrkan»; såsom en följd kom då den läran, att barn skulle gå »förlorade», om de icke gjordes till medlemmar af kyrkan, och från den tiden och den teorin daterar sig det allmänna barndopet. För denna kyrkliga ande har det från första början varit angeläget att ej hindra någonting, som kunde föröka dess inflytande och anseende. Vår skapares karaktär och styrelse har sålunda blifvit förvrängd, hans ords vittnesbörd värdelöst, och den sanna kristenheten, »hvetet», skadadt genom denna vedersakarens fruktbringande sådd af »ogräs».

Barndopet förkastadt af några.

Bland dem, som erkänna, att dopet är afsedt för de troende, och att en person icke kan tro för en annan, förkastas barndopet såsom icke skriftenligt. Dessutom anse vanligen samma människor, att ingenting utom en nedsänkning i vatten utgör det dop, som Herren och apostlarna föreskrefvo. De påvisa det förhållandet, att det grekiska ordet »baptizo», betecknande [500] dop, betyder nedsänka, dölja, doppa ned, eller helt öch hållet väta, och att helt andra ord användas i grekiskan, när bestänkande eller begjutande afses. Dessa, som tro på nedsänkning i vatten, använda vanligen en nedsänkning bakåt i Faderns, Sonens och den heliga andens namn, ehuru ett fåtal göra den framåt, tre gånger, en gång i Faderns, en gång i Sonens och en gång i den heliga andens namn. Förklaringen af det sista sättet är, att Kristus böjde sitt hufvud framåt, när han dog, och att följaktligen hans efterföljare skola nedsänkas i likhet härmed, nämligen framåt. Det tyckes icke komma dessa kristna i tankarna, att Kristus ej begrofs med ansiktet ned, och att Fadern och den heliga anden icke alls dogo, och att sådana symboler därför äro helt och hållet inkonsekventa, och att betydelsen af de orden: »i Faderns, Sonens och den heliga andens namn» skulle egentligen vara: genom Faderns, Sonens och den heliga andens myndighet — att Fadern, Sonen och den heliga anden samverka vid troendes dop.

De, som begagna en nedsänkning bakåt, utgöras af två stora sekter, nämligen »baptister» och »lärjungar», hvilka det oaktadt utföra förrättningen med mycket olika tankar beträffande dess betydelse och verkningar. »Lärjungarna», som annars själfva benämna sig »Kristna» (och ofta utan deras eget samtycke benämnas »Campbellites»), föreställa sig, att dopet (nedsänkning i vatten) sker för syndernas förlåtelse, och att de, som icke blifvit nedsänkta i vatten, ännu äro i sina synder, »vredens barn». Denna uppfattning om saken utestänger den stora massan af mänskligheten, undantagandes minderåriga barn (hvilkas arfsynd de tyckas förbise), och till och med dem, som bekänna sig såsom kristna, af nästan alla sekter — kongregationalister, metodister, presbyterianer, lutheraner, episkopaler, romerska och grekiska katoliker etc. — skulle sålunda betecknas såsom syndare, [501] icke rättfärdigade inför Gud och följaktligen blottställda för Guds vrede, huru detta uttryck än må förstås, och af nästan alla, »lärjungarna» inberäknade, anses det innebära en evig pina.

Detta är att intaga en hård ställning, icke blott hvad beträffar världen, utan också i förhållande till massan af kristna bekännare, och vi undra icke på att våra vänner »lärjungarna» i allmänhet afstå från att föra frågan till en sådan ytterlighet, ehuru framställningens slutledning är tydlig för dem såväl som för alla andra, som vilja betrakta den. Vi kunna icke godkänna denna uppfattning om dopet — den synes oss hvarken skriftenlig eller förnuftig. Vi kunna icke tro, att Herren gjort vårt släktes eviga välfärd beroende af dess kännedom om och lydnad mot någon sådan inrättning. Det oaktadt väpna sig våra vänner »lärjungarna» med vissa bibeltexter, hvilka icke skola förbises, nämligen Johannes' predikan för judarna till bättring och syndernas förlåtelse, apostlarnas predikan för judarna på pingstdagen, att tro och låta döpa sig till syndernas förlåtelse och att åkalla Herrens namn för att blifva renade från sina synder. (Matt. 3:6; Joh. 4:1, 2; Apg. 2:38, 41.) Vi skola betrakta dessa skriftställen längre fram och se, huru och hvarför de endast äro tillämpliga på judar och aldrig på hedningar, och att när några hedningkristna från församlingen i Efesus bekände, att de blifvit döpta med Johannes' dop — till bättring och syndernas förlåtelse —, aposteln Paulus tillsade dem att låta döpa sig till Herren Jesu namn. — Apg. 19: 3-5.

Medan våra vänner baptisterna icke mindre ifrigt förfäkta, nedsänkning i vatten såsom det enda dopet, uppställa de helt olika anspråk beträffande dess verkan. De förneka, att det är till syndernas förlåtelse, hvilken de säga kan mottagas endast genom tron på Herren Jesus Kristus, återlösaren. De anse emellertid, [502] att dopet är dörren till församlingen, och att endast de, som nedsänkas, verkligen inträda i församlingen, och att andra ej skola vänta att erhålla de förmåner och välsignelser, som tillhöra församlingen, vare sig i det närvarande eller kommande lifvet. I öfverensstämmelse med denna tanke vägra baptisterna i allmänhet att vid nattvardsbordet mottaga någon, som icke blifvit nedsänkt i vatten, sägande, att nattvarden är icke för världen utan endast för församlingen och att ingen tillhör församlingen, som ej gått in genom vattendopets dörr.

De få baptistförsamlingar, som på senare år släppt efter i detta afseende, ha gjort det med kränkning af sin teori. Till belysning af detta ämne citera vi något från en nyligen utgifven artikel af J. F. Lloyd i »Religious Herald». Han säger:

»Det kristna dopet är nedsänkningen af en troende i vatten i Faderns, Sonens och den heliga andens namn — ingenting annat är dop. Baptistförsamlingarna äro de enda kristna församlingar, som finnas. Pedobaptister (barndöpare) ha ingen rätt till Herrens nattvard. Närhelst de deltaga i Herrens nattvard. göra de det ovärdigt och äta och dricka sig själfva till dom.»

Om baptisternas teori är riktig, så följer, att alla medlemmar af andra kristna sekter, som icke blifvit nedsänkta i vatten, ha bedragit sig själfva i hvilken bemärkelse de än tänkt, att de tillhöra Kristi församling. Våra vänner baptisterna säga, att emedan nedsänkningen är dörren  till församlingen, kan ingen, som ej blifvit nedsänkt, vara i eller af Kristi församling, hvilken är Kristi kropp. Vi undra icke på att våra vänner baptisterna och särskildt de, som stä högst beträffande intelligens och hjärtats beskaffenhet, tveka att för allmänheten framhålla dessa de enda logiska slutsatserna af deras tro. Att göra det skulle vara att draga öfver sig ovilja och förakt från många, hvilka de äro tvungna att akta såsom kristna oaktadt sin motsatta teori. Men hvad skulle det innebära, [503] om denna baptisternas teori vore sann? Vi svara, att enligt alla de olika kristna trosbekännelserna skulle det innebära, att endast nedsänkta personer kunna frälsas, och att alla de öfriga af alla sekter, samt världen, som är utanför desamma, skola gå förlorade — ty är icke detta teorien i alla trosbekännelser, att endast församlingen kommer att frälsas, och att alla andra skynda hän mot fördärf och evig pina eller någon annan fasansfull framtid, för hvilken de äro bestämda vid döden.

Vi äro nödsakade att skilja oss från allt det föregående, såsom varande ofullkomliga mänskliga teorier, hvilkas inkonsekvenser äro tydligt uppenbara. Blotta framställningen af dem medför ögonblickligen för hvarje tänkande och fördomsfritt sinne öfvertygelsen om deras oriktighet. Vi kunna icke medgifva, att vare sig lärjungarnas eller baptisternas sekt, eller båda dessa, utgöra den lefvande Gudens församling, hvars medlemmars namn äro skrifna i himmelen, omfattande alla deras nedsänkta medlemmar och uteslutande alla icke nedsänkta af andra sekter. Vi kunna icke medgifva, att när Människosonen sådde evangelii goda säd på fältet, allt »hvetet» föll inom baptisternas stängsel, och att allt »ogräs» blef utanför. Icke heller kunna vi medgifva, att allt »hvete» och allt »ogräs» finnes bland dem, som blifvit nedsänkta i vatten, så att de öfriga sekterna skulle vara utestängda från Herrens liknelse om hvetet och ogräset. (Matt. 13.) Vi förstå, att alla dessa stridande teorier äro oriktiga — ogillade af Gud. Vi påstå, att alla sekter och denominationer äro motsatser till den gudomliga an ordningen: ett hufvud, en kropp, en tro och ett dop. Vi påstå icke, att Herrens församling, den nya skapelsen, har många lemmar utan erkänna, att den i sin helhet är »en liten hjord».

Vi måste innesluta våra vänner baptisterna och lärjungarna med våra vänner presbyterianerna, metodisterna, [504] lutheranerna, episkopalerna och katolikerna såsom varande en del af den allmänna kristenheten, annorstädes i skriften benämnd »Babylon». Människosonen och hans trogna efterföljare sådde den goda säden, som burit frukt öfverallt i kristenheten, hvilken kan betraktas som evangelii ålders hvetefält. Fienden har sått »ogräs» i sådan mängd, att »hvetet» är nära att kväfvas, och i vissa afseenden kunde fältet med rätta kallas ett ogräsfält i stället för ett hvetefält. Men nu, när denna evangelii ålders »skörd» i hela dess utsträckning, enligt Herrens löfte, kommit, sänder han ut sitt skördefolk för att insamla sitt »hvete» — hvarje korn däraf — i sin lada. Och det är tydligt, att han icke finner alla dessa korn af sant »hvete» inom baptisternas och lärjungarnas denominationer utan också bland presbyterianer, metodister, episkopaler, lutheraner, kongregationalister, katoliker och andra. Det är i öfverensstämmelse härmed, som detta budskap har gått ut till Herrens folk allestädes i Ba­bylon: »Fallet, fallet är det stora Babylon (Guds dom har gått öfver dess systemer, och de ha blifvit förkastade af Herren) ... Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.» — Upp. 18:2, 4.

Då detta är sant, är det tydligt att baptister och lärjungar, såväl som andra, gjort mycket stora misstag i fråga om hvad dopet är och de välsignelser och förmåner det gifver. Vi ha gjort en kortfattad öfversikt af hela situationen ända fram till närvarande tid, för att det må vara tydligt för alla, att det är någonting genomgående oriktigt i fråga om alla de olika nu gängse teorierna angående dopet, och att vi därför alla må vara mera beredda att ödmjukt och under bön gå tillbaka från alla mänskliga traditioner och teorier till Herrens ord, som genom hans inspirerade apostlar gifvits oss i detta ämne, hvilket obestridligen är ett ämne af vikt — en gudomlig institution. Det [505]är först sedan vi klart sett den förvirring, som alla de olika teorierna i kristenheten medföra, som vi äro fullt beredda att uppskatta det gudomliga meddelandets enkelhet i detta ämne.

Skriftens vittnesbörd om dopet.

Den judiska ritualen innehöll olika formler för kärls renande och orena personers tvagning och bestänkning etc. men ingenting angående dopet (baptizo, nedsänkning), sådant som Johannes predikade det i slutet af den judiska åldern. Johannes dop var uteslutande för judar, hvilka redan erkändes såsom typiskt renade genom försoningsdagens syndoffer. För dessa betecknade Johannes dop bättring från medvetna synder, öfverträdelser mot lagförbundet, och en typisk rening från dem — ett återvändande till ett rättfärdigt tillstånd i hjärtat eller viljan. Judar, som sålunda gjort bättring från sin synd och blifvit sinnebildligt renade eller tvagna, betraktades såsom återställda till ett förhållande af harmoni med Gud, hvilket de förut åtnjutit under lagförbundet. Ändamålet med Johannes predikan och dop var att bereda folket för Guds rike och Messias' uppenbarelse, hvilken Johannes förklarade vara nära förestående, och för hvilken folket behöfde vara redo i sina hjärtan, om de ville mottaga någon egentlig välsignelse. Alla judar under lagförbundet betraktades såsom medlemmar af det mosaiska huset: »De blefvo alla döpta till Mose i skyn och i hafvet.» (1 Kor. 10:2.) Moses hus var ett hus af tjänare, såsom det är skrifvet: »Mose var väl trogen i hela hans hus såsom tjänare.» (Ebr. 3:5.) Enligt den gudomliga anordningen kunde således hvem som helst, som ville vara trogen såsom medlem af det typiska Israel eller tjänarnas hus under Mose, vara i ett sådant beredt hjärtetillstånd, att när Messias, Kristus, uppenbarade sig, kunde de vara redo att mottaga [506] honom som den antitypiske Mose. Som de voro döpta till Mose i skyn och i hafvet, skulle det, att de mottogo Kristus i stället för Mose, innebära, att de voro i Kristus såsom lemmar af hans kropp, under honom såsom deras hufvud, och att de genom förenandet med honom voro det nya förbundets tjänare, för hvilket den fullständige, förhärligade Kristus, hufvud och kropp, kommer att vara medlare.

Följaktligen döpte icke Johannes dem, som trodde, till Kristus utan allenast till bättring för att föra dem tillbaka till harmoni med Mose etc., i hvilket tillstånd de, såsom naturliga grenar i oljeträdet (Rom. 11:16-21), icke behöfde inympas i Kristus, ty för dem skulle Kristus intaga Moses plats, hvilken för tillfället blott förebildade Kristus.

Låtom oss också ihågkomma, att detta dop, kalladt »Johannes dop», till bättring, syndernas förlåtelse och »rening från synden», icke kunde tillämpas på andra än judar, ty emedan hedningarna icke varit döpta till Mose och aldrig tillhört tjänarnas hus, kunde de icke genom bättring från synden komma tillbaka till en ställning, som de aldrig innehaft. Hedningar, som trodde på Kristus, måste därför införsättas i sönernas hus på ett annat sätt. De voro, såsom aposteln förklarar, det vilda oljeträdets grenar, »af naturen vredens barn», främlingar, fjärran från Israels samfund. Ingen bättring eller förbättring kunde göra dessa, som voro fjärran och främlingar, till medlemmar af det typiska tjänarnas hus, hvilka allena den förmånen tillhörde att genom tro på Kristus öfvergå från tjänarnas hus till det antitypiska sönernas hus. Om andra skulle blifva grenar i oljeträdet (Kristus), hvars rot var det abrahamitiska löftet (Gal. 3:16, 29), måste de inympas på de platser, som lämnats obesatta genom de »naturliga grenarnas» afbrytande från det ursprungliga oljeträdet, tjänarnas [507] hus, hvilkas hjärtan icke voro i ett passande tillstånd att mottaga Messias, och hvilka därför icke kunde mottagas af honom såsom medlemmar af sönernas hus. »Han kom till sitt eget (Israels folk), och hans egna mottogo honom icke. Men åt alla dem, som mottogo honom, gaf han makt (frihet, förmån) att blifva Guds barn, dem som tro på hans namn, hvilka äro födda (aflade) icke af blod, icke heller af kötts vilja, icke heller af mans vilja, utan af Gud», och hvilka sålunda blefvo lemmar i den nya skapelsen — andligen. — Joh. 1:11-13.

Det typiska Israel lämnade Egypten (symbol af världen) för att följa Moses ledning, och när de kommo till den stora pröfningen eller försökelsen vid Röda hafvet, hvilken skulle inneburit deras undergång, om icke Gud genom Mose trädt emellan, blefvo de alla sinnebildligt döpta till Mose i hafvet och i skyn — hafvet å ena sidan och skyn ofvan dem — och blefvo hans hus eller familj, representerade af honom såsom deras hufvud. De framkommo från hafvet, invigda åt Mose och förpliktade att följa och lyda honom såsom varande medlaren för lagförbundet vid berget Sinai, och alla deras förhoppningar hade sin medelpunkt i honom, som förklarade: »En profet, lik mig, skall Herren, eder Gud, åt eder uppväcka af edra bröder; honom skolen I höra.» (5 Mos. 18:15, 18; Apg. 3:22.) För hvarje »sann israelit», sålunda redan invigd till och bunden vid Mose ända till döden och med lifvets hela hopp fäst vid honom, behöfdes blott ett litet steg för att mottaga Kristus i hans ställe och att förstå att deras förpliktelser under Moses lag nu genom gudomlig anordning öfverflyttats på Kristus, löftesmannen för det nya förbundet, som de förbundit sig att tjäna. — 2 Kor. 3:6.

Med hedningarna förhöll det sig helt annorlunda. och deras mottagande af Kristus skulle i egentlig mening beteckna allt det, som judarna förbundo sig [508] till gent emot Mose, och som senare blef öfverfördt till Kristus. Det bör därför icke förvåna oss att finna, att skriften framställer en mycket djupare betydelse af dopet, tillämpadt på de troende, som icke voro judar, icke under lagen och icke under Mose, och därför ej heller öfverförda från Mose till Kristus. För dessa innebar dopet hela den genomgående förändring, som aposteln Paulus målar (Rom. 11) genom inympandet af de vilda grenarna i det ädla oljeträdet. Det innebär en fullkomlig omdaning.

Dop till Kristi död.

»Veten I icke, att alla vi, som hafva blifvit döpta till Kristus Jesus, vi hafva blifvit döpta till hans död?»

»Så hafva vi då blifvit begrafna med honom genom dopet till döden, på det att, såsom Kristus vardt uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, så skola ock vi vandra i ett nytt lefverne.»

»Ty om vi hafva blifvit införlifvade med honom genom en lika död, så skola vi ock blifva det genom en lika uppståndelse.» — Rom. 6:3-5.

Vi, som af naturen äro hedningar, kunna icke göra bättre än att mottaga denna mycket tydliga förklaring af aposteln Paulus om det sanna dopet, ställd till de troende i Rom, af hvilka många, om icke alla, hade varit »vredens barn». I dessa tre verser behandlar aposteln grundligt ämnet om dopet, såsom det är tillämpligt på oss. Dessa verser användas mycket allmänt för att bevisa de olika lärorna om dopet men citeras särskildt af de bröder, som erkänna dopet såsom innebärande nedsänkning i vatten. Låt oss emellertid tydligt lägga märke till att aposteln icke med ett enda ord hänvisar till vattendop. Vattendopet är blott och bart en symbol eller illustration af det verkliga dopet, och i dessa verser förklarar aposteln från olika synpunkter det sanna väsentliga dopet utan hvilket ingen kan betraktas såsom en lem i kroppen eller Kristi församling, medan alla, som mottaga detta [509] dop, af hvad namn, plats, hudfärg eller kön som helst, skulle betraktas såsom medlemmar i församlingen, lemmar af den nya skapelsen.

Aposteln talar till dem, som redan äro Kristi lemmar. Han säger: »Veten I icke, att alla vi, som hafva blifvit döpta till Kristus» — vi göra ett uppehåll här för att lägga märke till att han icke säger: alla vi, som blifvit bestänkta med vatten, eller: alla vi, som blifvit nedsänkta i vatten, utan: »alla vi, som hafva blifvit döpta (nedsänkta) till Kristus Jesus.» Hvad vill det säga, att blifva nedsänkt till Kristus Jesus? Helt visst framhåller han här samma tanke som i I Kor. 12:27: »I ären Kristi kropp och lemmar, hvar och en efter sin del.» Huru införsättas vi i Kristi kropp? Aposteln svarar, att vi döpas därtill, och följaktligen räknas vi nu såsom vår Herres lemmar under honom såsom vårt hufvud, lemmar af »församlingen, som är Kristi kropp».

Men låtom oss efterforska, genom hvilken särskild process vi blefvo lemmar i Kristus Jesus. Aposteln besvarar frågan i sin följande framställning: »Alla vi, som hafva blifvit döpta till Kristus Jesus, vi hafva blifvit döpta till hans död.» Han nämner ej ett ord om att vi blifva döpta till Kristus genom att döpas i vatten. Nej! Huru tydligt är det icke, att om vi än döptes tusen gånger i vatten, skulle det icke göra oss till lemmar i Kristi kropp. Men då vi antaga apostelns framställning, se vi, att vår förening med Kristus, vårt medlemskap i hans församling eller ecklesia, hvars medlemmars namn äro skrifna i himmelen, härleder sig från den tid, då vi blefvo döpta till hans död. Men när och huru blefvo vi döpta till Herrens död? Vi svara, att detta dop till Herrens död, detta begrafvande af oss själfva, vårt kött, hvilket hade till följd vårt införlifvande med honom såsom hans kropps lemmar, såsom nya skapelser, skedde i det ögonblick, då vi helt öfverlämnade vår vilja åt [510] honom — invigde vårt allt för att följa och lyda honom allt intill döden.

Viljan representerar hela personen och allt hvad den äger. Viljan styr kroppen, händer, fötter, ögon, inun och hjärna. Den behärskar också fickan, bankräkningen och hela ställningen i lifvet. Den behärskar vår tid, vår begåfning och vårt inflytande. Det finnes icke en sak af värde, som vi äga, hvilken icke behörigen kommer under viljans kontroll; följaktligen, när vi öfverlämna vår vilja åt Herren, eller, såsom skriften stundom framställer det, våra »hjärtan», gifva vi honom vårt allt, och detta begrafvande af vår mänskliga vilja till Kristi vilja är vår död såsom mänskliga varelser. »I hafven dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud.» (Kol. 3:3.) Denna död, denna begrafning, är vårt dop till hans död. Hädanefter skola vi, från den gudomliga ståndpunkten sedt, icke räkna oss såsom mänskliga varelser, af mänsklig natur, af jorden, jordiska och med jordiska mål, afsikter och hopp, utan såsom nya skapelser i Kristus Jesus.

Ögonblicket för detta begrafvande eller nedsänkande af vår vilja i Kristi vilja följes af vårt aflande till ett nytt lif — till en ny natur. Liksom vår Herre invigde sin mänskliga natur till döden, görande sin Faders vilja, och likväl icke förblef i döden utan uppstod från de döda till en ny natur, så skola icke heller vi, som sålunda genom invigning blifvit »döda med honom», i det vi dela hans invigning, lämnas i ett tillstånd af död, utan kunna genast genom tron uppstå till ett förverkligande af vår samhörighet med Herren såsom nya skapelser. Sålunda förklarar aposteln: »I åren icke i köttet, utan i anden, om Guds ande annars bor i eder.» (Rom. 8:9.) För världen är allt detta en »fördold hemlighet».* Den uppskattar [511] icke vår rättfärdiggörelse genom tron i Faderns åsyn utan betraktar oss såsom andra människor, som ännu äro i sina synder.

_________
* Del I, kap. 5.
_________

Likaså ser den intet skäl, hvarför vi skulle offra eller inviga vår vilja åt Herren för att vara döda såsom mänskliga varelser, på det vi måtte få del med honom såsom nya skapelser. Den ser ej vår invigning och dess godkännande, ej heller uppskattar den vår bildliga uppståndelse till nytt lif, nytt hopp, ny ambition och nytt förhållande till Gud genom Kristus. Vi hoppas i sanning, att den måtte se någon frukt i vårt lif, men vi kunna icke hoppas, att det blir sådan frukt, som för dem skall synas såsom god, vis eller förmånlig under närvarande förhållanden. »Världen känner oss icke (såsom nya skapelser) , emedan hon icke känner honom:» — 1 Joh. 3:1.

I allt detta följa de troende blott Jesu fotspår — upptaga sitt kors för att följa honom. Såsom helig, oskyldig, obesmittad och skild från syndare behöfde han icke vänta på något offer för synder, ty han »visste icke af någon synd», utan omedelbart efter det han uppnått mannaåldern under lagen (trettio år), skyndade han att helt inviga sig, helt offra alla sina  jordiska intressen, hopp, förväntningar och önskningar, på det han måtte göra endast Faderns vilja. Hans hjärtas språk, när han kom till Johannes vid Jordan, hade profetiskt blifvit förutsagdt: »Se, jag kommer, i boken är skrifvet hvad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.» (Ps. 40:7, 8, Ebr. 10:7.) Under det vår Herre sålunda invigde sig åt Faderns vilja, erkände han det yttre dopet såsom symboliserande invigningen af hans jordiska lif och natur, redan nedsänkt eller begrafdt i Faderns vilja — allt intill döden. Hans nedsänkning var blott och bart en symbolisk framställning af dopet eller hans viljas begrafvande, hvilket hade föregått detsamma. Från denna [512] synpunkt sedt var dopet fullt af betydelse för honöm själf, ehuru ej för Johannes, som storligen förundrade sig, att Jesus, som »icke visste af någon synd», skulle döpas, alldenstund Johannes dop endast var för dem, som öfverträdt lagförbundet — till syndernas förlåtelse.

Ingen utom Jesus själf förstod fullt, hvarför det »höfdes» honom att uppfylla all rättfärdighet. Ingen utom han själf kunde inse, att medan en sådan nedsänkning (figurlig rening från synden) icke var nödvändig för honom, såsom om han varit en syndare, det likväl höfdes honom, som var det motsedda hufvudet till den motsedda kroppen, att i sig själf framställa ett exempel, som skulle blifva en passande lärdom, full af betydelse för alla hans efterföljare — icke blott för de lemmar af »kroppen», som voro af Israels hus efter köttet, utan också för de lemmar, som ännu voro borta, främlingar och fjärran. Det höfdes honom att sinnebildligt framställa den fulla invigningen af sin vilja och allt hvad han ägde, allt intill döden, på det vi, som komma efter, måtte följa i hans fotspår.

Att vår Herre icke mottog nedsänkningen i vatten genom Johannes såsom den verkliga nedsänkningen utan blott och bart såsom en bild eller belysning af densamma, kan lätt bevisas. Låt oss såsom bevis gifva akt på hans ord vid tiden för hans sista aftonmåltid: »Jag har en döpelse att döpas med, och huru ängslas jag icke, till dess hon varder fullbordad!» (Luk. 12:50.) Här visar Herren, att hans dop icke var vattendopet utan dödsdopet, dopet till döden, i öfverensstammelse med den gudomliga anordningen, — manniskans aterlosningspris eller syndoffer.

Efter att vid första möjliga ögonblick, när han uppnådde trettio års ålder, ha invigt sig till detta dödsdop, efter att under tre och ett halft års tjänande noggrant ha uppfyllt denna invignings villkor — att [513] »dö livar dag», i det han utgaf sin själ intill döden och förbrukade sitt lif, sin energi, sin kraft till tjänst för sin Fader, sina efterföljare och till stor del för sina fiender, och slutligen, när han såg sig nära slutet af detta dödsdop, då det skulle helt fullbordas, och kände, huru bördorna, profven och svårigheterna blefvo allt tyngre och tyngre för hvarje ögonblick, och han icke ägde någon, som kunde taga del med honom (»af folket var ingen med honom»), ingen, som förstod omständigheterna och förhållandena, och som kunde dela hans smärta genom att erbjuda honom sympati, uppmuntran eller tröst — då, längtande efter slutet af sin pröfning, utropade han: »Huru ängslas jag icke, till dess hon (mitt dödsdop) varder fullbordad!» (Luk. 12:50.) Hans dop fullbordades kort efteråt, när han utropade: »Det är fullkomnadt!»

Hela världen håller på att dö, icke blott Herren och församlingen, hans kropp; men världen deltager ej i Kristi död, såsom församlingen, hans kropp, gör. Det är en stor åtskillnad. Hela världen är död med fader Adam under hans dom eller förbannelse, men vår Herre Jesus var icke af världen, icke en af dessa, som dogo i Adam. Vi ha redan sett, att hans lif var heligt och skildt från alla syndares, oaktadt han hade en jordisk moder* — vi ha sett, att han icke var under fördömelse. Hvarför dog han då? Skriften svarar, att han »dog för våra synder», att hans död var en offerdöd. Och så förhåller det sig också med församlingen, hans kropp, döpt till honom genom dopet till hans död — deltagare med honom i hans offerdöd. Af naturen Adams barn, »vredens barn liksom de andra», ha de först blifvit rättfärdigade från Adams död till lif, genom tro på vår Herre Jesus och hans återlösningsverk. Och det egentliga ändamålet med denna rättfärdiggörelse till lif från adamitisk fördömelse [514] till döden är, att de må få denna förmån att döpas till Jesus Kristus (göras till lemmar af hans kropp, hans ecklesia) genom att döpas till hans död — genom att dela döden med honom såsom medoffrare. Ack, hvilken stor skillnad är det ej mellan att vara död i Adam och att vara död i Kristus!

________
* Del V, kap. 4.
________

Denna hemlighet angående vår gemenskap nu med Kristus i offret, i dopet till döden, och den gemenskap och förening med honom i härligheten, som kommer att blifva följden däraf, kan världen icke fatta. Den skulle dock uppskattas af Herrens folk, och den omtalas gång på gång i skriften. »Uthärda vi med, skola vi ock regera med.» »Hafva vi nu dött med Kristus, så tro vi, att vi ock skola lefva med honom.» Vi äro »Guds arfvingar och Kristi medarfvingar, om vi annars lida med honom (om vi dela dödsdopet med honom såsom hans lemmar), på det att vi ock med honom må varda förhärligade». — 2 Tim. 2:12; Rom. 6:8; 8:17.

I fjärde versen af den text vi betrakta upprepar aposteln samma tanke från en annan ståndpunkt, sägande: »Så hafva vi då blifvit begrafna med honom genom dopet till döden.» Åter intet omnämnande af vattendopet, men en den mest tydligt uttryckta framställning om dödsdopet, vår invigning till döden. Aposteln går vidare i sin framställning och visar orsaken, hvarför vi döpas till Kristi död, sägande: »Såsom Kristus vardt uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, så skola. ock vi vandra i ett nytt lefverne.» Endast indirekt häntyder aposteln här på vår del i den första uppståndelsen, då vi skola dela Herrens härlighet i hans rike; han hänvisar hufvudsakligen till det närvarande lifvet. Alla, som helt inviga sina lif åt Herren för att dö med honom och blifva medoffrare med honom i sanningens tjänst, skola räkna sig själfva, medan de lefva i världen, såsom skilda och utmärkta från andra omkring dem. De [515] förbinda sig att dö från jordiska ting, hvilka så helt och hållet upptaga andra, och må därför bruka dem endast såsom tjänare åt den nya skapelsen. De nya skapelserna blifva genom återlösaren lefvande för himmelska ting och framtidsutsikter, hvilka världen omkring dem icke ser, icke förstår. I öfverensstämmelse härmed skulle vårt lif i världen vara nytt, utmärkt och skildt från andras omkring oss, ty vi ha blifvit begåfvade med en ny ande, nytt hopp, nya syften — de himmelska.

I den femte versen gör aposteln ännu ej någon häntydning på vattendopet, ehuru någon vid första ögonblicket torde uppfatta hans ord annorlunda: »Ty om vi hafva blifvit införlifvade med honom genom en lika död, så skola vi ock blifva det genom en lika uppståndelse.» Om detta införlifvande med honom genom en lika död blir uppfattadt såsom betydande vattendopet, skulle det lägga större vikt vid vattendopet än någon som helst lärare skulle vara villig att medgifva. Hvad är det, vi såsom kristna så allvarligt hoppas på? Är det icke att få del i Herrens uppståndelse, den första uppståndelsen? Aposteln uttryckte detta såsom varande det stora mål och hopp, som upptog hans sinne, sägande: »Att känna honom och hans uppståndelses kraft (såsom en lem i hans kropp, hans församling) och delaktigheten i hans lidanden, blifvande lik hans död, att jag, om möjligt, måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda:» (Fil. 3:10, 11.) Att nu förstå Romarebrefvet 6:5 såsom betydande, att del i Kristi uppståndelse skulle blifva en säker följd af nedsänkning i vatten, skulle vara att komma detta bibelställe att motsäga alla andra ställen och att kränka. förnuftet. Hvarför skulle en nedsänkning eller ett begrafvande i vatten ha till följd en del i den första uppståndelsen? Vi äro öfvertygade, att tusenden ha blifvit begrafna eller nedsänkta i vatten, hvilka aldrig [513] skola få del i den första uppståndelsen — Kristi uppståndelse.

Men när vi förstå denna vers, i samband med de två föregående, såsom syftande på dopet till döden, på införlifvandet i döden till likhet med Kristi död, då är allt tydligt och förnuftigt. Då vi blifvit kallade af Herren att blifva medarfvingar med hans son, att lida med honom, dö med honom, lefva med honom och regera med honom, huru vissa kunna vi icke känna oss, att om vi äro trogna denna kallelse — trogna Guds stridsmän och sanningens tjänare —, om vi införlifvats eller blifvit begrafna till hans död, liksom han blifvit begrafven till döden, vi till slut skola få den fulla lön, som Gud lofvar sådana, nämligen del i den första uppståndelsen — till härlighet, ära och odödlighet.

Dopet till döden är det verkliga dopet för församlingen, liksom det var det verkliga dopet för vår Herre; vattendopet är endast en symbol eller illustration af detsamma för oss, såsom det var för honom. Detta bevisas tydligt af vår Herres ord till två af hans lärjungar, Jakob och Johannes, hvilka begärde hans löfte om att de till slut skulle få sitta med honom en på hans högra och en på hans vänstra sida i riket. Herrens svar till dem lydde: »I veten icke, hvad I begären. Kunnen I döpas med det dop, hvarmed jag döpes?» Deras frimodiga bekännelse att vilja dela icke blott hans vanära utan också hans dop till döden besvarade Herren gillande: »Den kalk, som jag dricker, skolen I dricka, och med det dop, hvarmed jag döpes, skolen I döpas.» (Mark. 10:35-39.) De af Herren kallade, som i hjärtat äro villiga att genomgå dessa erfarenheter, skall Herren gifva förmånen därtill —och äfven sitt bistånd. Sådana komma i sanning att nedsänkas till Kristi död och såsom en följd däraf få del med honom i den första uppståndelsen och de rikets härligheter, som tillhöra den. Att vår Herre [517] icke häntydde på vattendopet är tydligt, ty dessa två lärjungar hade varit med honom från början af hans verksamhet och hade såsom hans representanter döpt många i vatten, »till bättring och syndernas förlåtelse» — Johannes dop. (Joh. 3:22, 23; 4:1, 2; Mark. 1:4.) Vår Herres fråga angående deras villighet att dela hans dop missuppfattades icke af apostlarna. De hade ingen tanke på att han önskade, att de åter skulle döpas i vatten; de förstodo väl, att det var fråga om deras viljas dop till hans och Faderns vilja och följaktligen deras deltagande med honom i hans offer — det dagliga döendet, utgifvandet af sina lif för bröderna allt intill slutet, intill den verkliga döden.

»I en ande hafva vi alla blifvit döpta till en kropp.»
1 Kor. 12:12, 13.

Må ingen missuppfatta aposteln, när han hänvisar till vårt dop till döden med Herren — »till hans död» —, såsom menade han dopet med den heliga anden. Döden och den heliga anden äro fullkomligt skilda saker, likaså de två dopen. Dopet till döden är en enskild sak, i hvilket hvar och en, som vill blifva en lem i Kristi kropp, måste individuellt inviga och offra sin vilja. Efteråt, när någons offer mottagits, hjälper Herren genom sin ande densamme att utgifva sitt lif till tjänst för sanningen och bröderna — allt intill döden. Den heliga andens dop var ett dop för hela församlingen. Det skedde i den öfre salen på pingst­dagen, och något upprepande har icke behöfts, ty det finnes alltfort kvar hos församlingen. Ett upprepande af några yttre tecken gafs i fråga om Kornelius, men blott och bart såsom ett vittnesbörd för Petrus och alla troende judar samt för Kornelius och alla troende hedningar alltsedan, att Gud icke gör någon åtskillnad mellan judar och hedningar. Pingstdopet skedde, såsom vi veta, då den öfre salen fylldes af den heliga anden, så att de ett hundra tjugo bröder, som voro [518] närvarande, »vordo alla uppfyllda med den heliga anden»; apostlarna mottogo dessutom symboler af gudomlig ynnest, hvilka syntes såsom tungor af eld på deras hufvuden.

Denna smörjelse med den heliga anden motsvarar Israels öfversteprästers och konungars smörjande med den heliga smörjelseoljan. Oljan utgöts öfver hufvudet och rann ned öfver kroppen. Antitypen till detta utgjutande öfver hufvudet bestod däri, att den heliga anden gafs åt Herren vid hans invigning vid trettio års ålder, då Fadern gaf honom anden »utan mått». (Joh. 3:34.) När pingsten var inne och vårt förhärligade hufvud hade framträdt inför sin Fader och verkställt försoningen för sitt folks synder, fick han löfte att »utgjuta detta» den heliga andens pingstdop öfver församlingen, sålunda betecknande deras mottagande af Fadern genom honom, såsom lemmar af hans ecklesia, hans kropp — lemmar af den nya skapelsen. Hans församling, hans kropp har alltsedan fortfarit att vara, och den heliga anden har förblifvit i och öfver densamma. Och allt eftersom någon ny lem lägges till församlingen, som är Kristi kropp, blir den delaktig af det ena andedopet, hvilket tillhör och genomtränger kroppen, församlingen.

Den text, vi betrakta, sammanlänkar detta andens pingstdop med vårt personliga dop till döden och visar oss sambandet mellan dem båda. Det är såsom rättfärdiggjorda vi döpas till döden, det är såsom lemmar af den nya skapelsen vi smörjas med den heliga anden och som vi utgöra lemmar af församlingen, Kristi kropp. Såsom vi redan sett, måste vi först genom tro på vår återlösare blifva rättfärdiggjorda frän den adamitiska synden och döden, innan vårt offer kunde antagas och vi räknas såsom »döda med honom» — med vår Herre, vårt hufvud. Likaledes måste vi först göra denna invigning eller detta offer af vårt rättfärdigade jag och antagas såsom lemmar [519] i den nya skapelsen, innan döendets process börjar, hvilken genom Herrens nåd kommer att sluta med vårt fullständiga dop till döden, i likhet med vår Herres dop till döden, och sålunda tillförsäkra oss del i hans uppståndelse, den »första uppståndelsen». Detta är i öfverensstämmelse med hvad vi redan sett, nämligen att det icke är vår rättfärdiggörelse, som gör oss till nya skapelser, lemmar i Kristi kropp, utan vårt dop till döden med honom, såsom aposteln säger: »Liksom kroppen är en och har många lemmar, ... så är det ock med Kristus. Ty i en ande hafva vi alla blifvit döpta till en kropp ... och hafva alla druckit af en ande.» — 1 Kor. 12:12, 13.

Denna evangelii ålder är »den behagliga tiden», under hvilken Herren varit villig att mottaga de troendes offer, deras fulla invigning till döden. Hvarje offrare, som sålunda besvarar denna ålders kallelse (Rom. 12:1), har genast blifvit antagen till en plats eller medlemskap i församlingen af de förstfödda, som äro »uppskrifna i himmelen». Men, såsom vi ha sett, är detta antagande icke afslutningen på saken: det fordras af alla, som invigt sig, att de skola »dö hvar dag» — det är, att deras ställning såsom fullt invigda alltjämt skall förblifva, till dess äfven de till slut kunna säga: »Det är fullkomnadt.» Denna invigning fordrar, att vi tåligt och troget framhärda i offrandet och i goda gärningar, och att slutet för oss, såsom för vår Herre, vårt hufvud, skall blifva bokstaflig död, såsom det står skrifvet: »Jag har sagt, att I ären gudar (elohim — mäktiga) och allesammans den Högstes söner; men I måsten dock dö såsom människor och falla såsom en af furstarna» (eng. öfv.) — icke såsom fursten Adam utan såsom fursten Jesus, deltagare i hans död. (Ps. 82:6, 7.) Denna trohet, detta dagliga döende, är nödvändigt för att kunna göra vår kallelse och utkorelse fast, och det är till sådana, hvilka troget vandra i Herrens fotspår, som han lofvat härlighet, [520] ära och odödlighet, hvilket allt han har i beredskap för de trogna öfvervinnarna, som skola utgöra de »utvalda» lemmarna i den nya skapelsen. Vår Herres ord lyda: »Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona.» (Upp. 2:10.) Vi se sålunda, att det förhåller sig med församlingen såsom med dess Herre och hufvud; att invigningen frambringar andens förstlingsfrukter, och att andens välsignelser med förökade fröjder och frukter genom daglig trohet bibehållas, medan det trogna hållandet af förbundet intill verklig död är nödvändigt för erhållandet af det fulla arfvet — del i den första uppståndelsen och dess härlighet och ära. — Ef. 1:12-14; Rom. 8:16, 17.

Dopet med eld.

Vi ha redan utförligt* betraktat Johannes döparens förklaring till judarna om Jesus: »Han skall döpa eder med den helige ande och med eld» (Matt. 3:11) då han hänvisade till pingstvälsignelsen öfver de trogna israeliterna och Guds vredes eld, »den slutliga vreden» (1 Tess. 2:16, eng. öfv.), som kom öfver återstoden af nationen. Dopet med eld är icke en välsignelse, ej heller är det riktigt, att kristna människor bedja därom. Liksom det kom ett sådant dop med eld i slutet af den judiska åldern öfver »agnarna» inom denna nation. så antyder Herren, att det i slutet af denna ålder kommer en liknande »eld» öfver »ogräs» klassen i kristenheten — ett dop af eld, af nöd, hvilket kommer att blifva förfärande; »en tid af nöd, hvars like icke har funnits alltifrån den dag, människor blefvo till». — Dan. 12:1.

________
* Del V, kap. 9.
________

Det symboliska dopet i vatten.

Vi ha redan betraktat de olika vattendopen, som äro i bruk bland kristna och nästan allmänt missuppfattas [521] af dem såsom varande det verkliga dopet; vi ha visat, huru falska och stridiga de bevis äro, som grundas på dessa vattendop, hvilka icke kunna inverka på hjärtat, och hvilka allra högst äro symboler, men ej så uppfattade af dess försvarare, emedan de ej klart se det verkliga dopet till döden med Kristus. Huru enkelt och likväl noggrant är icke kännetecknet på det verkliga dopet med hänsyn till Kristi församling, »kroppen» (ecklesia), hvars medlemmars namn äro uppskrifna i himmelen, — icke beroende af något upptecknande här på jorden. Detta sanna dop är den verkliga dörren till den sanna församlingen, ty ingen kan blifva erkänd eller upptecknad såsom en lem i församlingen, Kristi kropp, och såsom sådan få sitt namn skrifvet i himmelen, utan att han först genomgått detta viljans och hjärtats dop till död med Kristus och sålunda blifvit insatt till medlemskap i hans församling, hvilken »uppfyller» hvad som »fattas i Kristi lidanden». (Kol. 1:24.) Ja, sådana troende, som så inviga sig och så döpas till döden med Herren, måste alla vara sant »hvete» — icke en af dem är ett »ogräs». Dörren genom vatten kan släppa »ogräs» så väl som »hvete» in i baptistförsamlingen, men dopet till döden såsom en dörr lämnar tillträde till den sanna församlingen endast för hveteklassen, ty inga andra äro villiga att underkasta sig dessa villkor, ehuru några i viss mån kunna efterlikna dem, liksom »ogräs» kan likna »hvete».

Från denna ståndpunkt sedt skola vi märka, att det torde finnas lemmar af den sanna församlingen — döpta till Jesus Kristus genom att ha blifvit döpta till hans död — bland presbyterianer, metodister, lutheraner, episkopaler, kongrega- tionalister, katoliker etc. så väl som bland lärjungar och baptister. Å andra sidan har otvifvelaktigt det stora flertalet inom alla denominationer, som blifvit nedsänkta i vatten, lärjungar och baptister inberäknade, hvarken del eller lott i [522] Kristi kropp, den sanna församlingen (ecklesia), emedan de ej kommit genom den verkliga dörren till den verkliga församlingen, genom det verkliga dopet till »hans död». Denna framställning är obestridlig.

Efter att sålunda liksom aposteln ha lagt all vikt vid det sanna dopet, vända vi oss till dess symbol, vattendopet, och fråga först: Är symbolen på sin plats eller nödvändig för dem, som hafva det verkliga dopet, och för det andra: Om så är, hvad är den riktiga symbolen?

Är det symboliska dopet nödvändigt?

Herrens och apostlarnas vittnesbörd visa tydligt, att det symboliska dopet, vattendopet, är tillbörligt, ty de läto icke blott döpa sig utan undervisade äfven andra om vattendopet — icke endast judar utan också omvända hedningar. Vi ha redan sett, att vår Herre Jesu dop var tydligt skildt från Johannes' dop för judarna i allmänhet, — att det icke var till bättring och syndernas förlåtelse, att Johannes icke förstod det, och att Herren, i det han sålunda inrättade en symbol af sin egen död, icke sökte förklara, hvad Johannes och andra vid den tiden icke skulle ha förstått, emedan den heliga anden icke då blifvit gifven, ty Jesus hade icke ännu fullbordat sitt offer för våra synder, ej heller blifvit förhärligad, så att han kunnat fram­bära offret för oss. Vi lägga märke till uppdraget, som Herren gaf apostlarna, och oss genom dem, såsom framställdt i Matt. 28:19, 20 (eng. öfv.): »Gån fördenskull ut och lären alla nationer, döpande dem i Faderns, Sonens och den heliga andens namn (genom Faderns, Sonens och den heliga andens myndighet).» Detta uppdrag har gällt hela denna evangelii ålder, och alla sanningens tjänare arbeta nu under detsamma. Herren åsyftade icke här andens pingstdop, ty det stod icke i apostlarnas makt att på det sättet döpa någon, Herren allena hade denna makt och behöll den, [523] Emellertid var det tillåtet för apostlarna och alla trogna lärare i Herrens ord att undervisa folket om Guds nåd i Kristus —beträffande dess rättfärdiggörelse, dess helgelse eller invigning eller dop till döden med Kristus, om de ville blifva delaktiga af hans nya natur och kommande härlighet. Och döpelsen inbegrep också symbolen eller vattendopet, som skulle vara det yttre tecknet, genom hvilket den troendes inre eller hjärtats invigning skulle blifva känd af hans medmänniskor, alldeles såsom vår Herre själf först i hjärtat invigde sig åt sin Fader och sedan genom vatten­dopet symboliserade denna invigning.

Att de inspirerade apostlarna så uppfattat sitt och vårt uppdrag, synes tydligt af deras lärande. Först un­dervisade de människorna om Guds nåd i återlösnings­verket och uppmanade dem att tro till rättfärdig­görelse och lif. Därefter uppmanade de dem att i hjärtat helt inviga sig, sägande: »Så förmanar jag nu eder, mina bröder (ej längre syndare och främlingar utan rättfär-diggjorda. genom tron på Kristus och allt­så betecknade såsom medlemmar af »trons husfolk» eller »bröder»), vid Guds barmhärtighet (af hvilken I redan mottagit en del vid eder rättfärdiggörelse), att I frambären edra kroppar till ett offer, som är lef­vande, heligt (rättfärdigt) och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjänst.» Detta var inbjudan till in­vigning eller offer eller till att blifva »döpt till hans död». De, som med glädje mottogo ordet, uppskattade det i ett rätt hjärtetillstånd, blefvo döpta — icke blott verkligt döpta vid sin invigning utan också sinnebild- ligt döpta i vatten såsom tecken däraf.

Gif akt på följande vittnesbörd om att dopet bru­kades af alla apostlarna icke blott bland judarna utan också bland hedningarna. Vi läsa om folket i Sama­rien: »När de trodde Filippus ... läto de döpa sig, både män och kvinnor (icke barn).» (Apg. 8: 12.) Den etiopiske hofmannen, som blef omvänd genom Filippi [524] predikan, blef också döpt i vatten. (Apg. 8: 35-38.) När Petrus hade för Kornelius och hans husfolk, »föll den helige ande på alla dem som hörde (uppskattade) hans tal (alltså inga barn) ... Och han befallde, att de skulle döpas.» (Apg. 10: 44-48.) Åter läsa vi: »Många af korintierna hörde och trodde och blefvo döpta.» (Apg. 18: 8.) På ett annat ställe läsa vi: »Lydia, en purpurkrämerska från staden Tyatira, hörde på, och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon gaf akt på det, som talades af Paulus ... Och sedan hon och hennes husfolk hade blifvit döpta....» (Apg. 16: 14, 15.) När fångvak­taren i Filippi hade kommit till tron, döptes han af Paulus och Silas i fängelset. (Apg. 16: 33.) Åter läsa vi: »Jag har äfven döpt Stefanas husfolk.» —1 Kor. 1: 16.

Det är sant, att aposteln i detta sista fall nämner, huru få han har döpt, men detta var utan tvifvel till följd af hans påle i köttet, hans svaga synförmåga; och de få han döpt, mottogo förmodligen dopet af honom, emedan ingen annan fanns till hands, som var lämplig att förrätta det. Han tackade Gud, att han döpt så få, men detta innebär icke att han fått en annan upp­fattning beträffande vare sig dopet eller dess symbol, utan det var i betraktande af det förhållandet, att en meningsstrid uppstått i församlingen, — en sekterisk eller partisk ande, som ledt några till att säga: »Jag håller mig till Paulus»; andre: »Jag håller mig till Apollos»; och åter andra: »Jag håller mig till Petrus» etc. —, som aposteln var glad, att han själf icke döpt många, på det ingen af dem måtte känna sig föran­ledd säga, att han gjort dem till personliga lärjungar, döpt dem i sitt namn i stället för att göra dem till Kristi lärjungar och döpa dem till Kristi namn.

I ljuset af dessa tydliga förklaringar från skriften beträffande Herrens och apostlarnas föreskrift och tillämpning skulle den i sanning vara en djärf människa, [525] som ville påstå, att det symboliska dopet eller vattendopet icke läres i skriften, eller att det läres såsom tillämpligt endast för judar, eller att det var ämnadt endast såsom en inledning. Tvärtom har det både lärts och praktiserats från början af denna ålder allt intill närvarande tid, ehuru under olika former och ceremonier och med mer eller mindre oriktiga uppfattningar om dess betydelse, i det symbolen omintetgjorts och syn på det verkliga dopet förlorats. Det är med verkligt skäl, som alla kristna människor respektera vattendopet såsom varande en gudomlig institution. Om någon ännu är böjd för att bestrida detta, vilja vi icke tvista med honom utan tro, att om en sådan är ärlig och i sitt hjärta har verkställt det sanna dopet af sin vilja till Herrens vilja — om han blifvit död för sig själf och världen och lefvande för Gud genom Jesus Kristus, vår Herre, skall Gud i sinom tid uppenbara äfven denna sak för honom. — Fil. 3: 15.

Under tiden skola vi glädjas med sådana, att de funnit det verkliga dopet och blifvit delaktiga däraf, och vi lyckönska dem till den sanningen, att det är vida bättre att se och åtnjuta det verkliga dopet, medan man är blind för symbolen, än det skulle vara att se symbolen och vara blind för verkligheten. I betraktande af detta kunna vi, huru högt vi än uppskatta det symboliska dopet, icke grunda den kristliga gemenskapen på detta utan blott på det verkliga dopet till döden med Kristus. Alla, som därför bekänna Herren såsom sin återlösare, och en full invigning af hjärta och lif till honom, erkänna vi såsom bröder i Kristus Jesus, lemmar i församlingen (ecklesia), hvilkas namn äro skrifna i himmelen — nya skapelser i Kristus, vare sig genom naturlig födelse judar eller hedningar, trälar eller fria, man eller kvinna, döpta med vatten eller icke döpta med vatten.

A andra sidan må vi icke förgäta, att hvarje förökande af kunskap tillför oss ej blott förökad glädje och förökade förmåner utan också förökadt ansvar. Den, som därför får syn på skönheten och styrkan af vattensymbolen, kommer på samma gång till ett annat prof beträffande sin viljas död — beträffande sitt verkliga dop till döden med sin Herre. Att under dessa omständigheter uraktlåta iakttagandet af symbolen, synes tydligen innebära ett återtagande af offret och sålunda en försummelse att göra kallelsen och utkorelsen fast.

Den rätta symbolen för dopet.

Vi skola icke diskutera de mångfaldiga skälen för och emot bestänkning, begjutning och nedsänkning — beträffande hvilketdera som var det ursprungliga apostoliska sättet för det symboliska dopets förrättande. Dock vilja vi framhålla, att ett spädt barn omöjligen kunde vara i det sinnes- och hjärtetillstånd, som kunde tillåta en invigning eller ett dop af dess vilja till Kristi vilja., till död med honom i förhållande till sig själf och världen. Vi påstå vidare, att det symboliska dopet icke kunde verkställas utan att blifva meningslöst, ty det symboliska dopet är afsedt att vara blott och bart det yttre tecknet eller bekännelsen af hvad som redan försiggått mellan Herren och vårt hjärta, vår vilja, i det fördolda.

Då dessa ting äro sanna, så följer, att det stora flertalet kristna aldrig iakttagit symbolen, vattendopet, alldenstund de icke kunna iakttaga den, förrän de medvetet invigt sig. Om fullvuxna personer nedsänkas, innan de invigt sig, så har detta ingen annan betydelse än ett vanligt bad och är lika litet ett symboliskt dop, som bestänkandet af ett oinvigdt, sädt barn. Det höfves därför alla att allvarligt efterforska, hvad som är det sanna vattendopet, den verkliga symbolen, som Herren förordnat, och att skyndsamt efterkomma [527] den. Hvar och en, som är invigd i hjärtat, verkligt död för egen vilja och världsliga meningar, skall vara på sin vakt till att käuna och göra Herrens vilja i denna såsom i hvarje annan sak. Sådan vaksamhet antydes i det uttrycket: »Lefvande för Gud i Kristus Jesus, vår Herre.» — Rom. 6: 11.

Antag att det rådde en så fullständig förvirring i ämnet angående dopets beskaffenhet, och att vittnesbörden om den första församlingens förfaringssätt vore så otydliga, att intet som helst skulle kunna gifva oss en ledning vid afgörandet om huruvida det apostoliska sättet för vattendopet var bestänkning, begjut­ning eller nedsänkning, så stå vi nu på en punkt, där det till följd af att vi klart se hvad som utgör det verkliga dopet är möjligt för oss att tydligt se, hvad som skulle eller icke skulle utgöra symboler eller illustrationer däraf. När vi noga undersöka hvarje form, som praktiserats, synes blott en symbolisera döden och begrafningen med Kristus. Vi kunna icke se någon symbol af döden med Kristus i förhållande till världen eller jaget i många eller få droppar vatten på pannan, eller i utgjutandet af ett ämbar vatten öfver en person. Men när vi komma att betrakta nedsänkandet, se vi genast en underbar, träffande, märklig och passande belysning af allt, som det verkliga dopet till döden innebär. Icke blott är betydelsen af det grekiska ordet baptizo nedsänkning, döljande, begrafvande, helt och hållet betäckande, utan hela förfaringssättet, som är förenadt med en nedsänkning bakåt i vatten i Kristi namn, är en den mest träffande bild af en begrafning, passande i hvarje detalj. Den, som förrättar det symboliska dopet, representerar Herren. Liksom dopkandidaten går till honom, så gå vi i våra hjärtan till Herren för att döpas. Bekännande, att vi icke af oss själfva kunna blifva döda i förhållande till jaget och världen, öfverlämna vi oss i Herrens händer och bedja honom godkänna viljan för gärningen och, under det [528] att vår vilja är honom underlagd, begrafva oss till hans död — gifva sådana erfarenheter, sådan fostran, hjälp och tuktan, som bäst skall sätta oss i stånd att fullborda vårt invigningsförbund. När dopkandidaten uppgifvit sin vilja, sänker den tjänstförrättande honom sakta ned i vattnet, och medan han sålunda befinner sig baklänges, hjälplös i vattnet, företer han en fullkomlig bild af vår oförmåga att hjälpa oss själfva i döden, och i det dopförrättaren reser honom upp på hans fötter igen, se vi en bild af hvad vår Herre lofvat oss — att i rätt tid genom sin egen makt resa oss upp från de döda. Vi söka icke binda andras samveten, som skilja sig från oss i uppfattningen, men det synes oss tydligt af denna så talande symbol, att dess upphofsman var Herren. Hvem annars skulle ha uppgjort en så fullkomlig bild eller symbol af hela saken?

Den, som redan genomgått det verkliga dopet — den, som redan öfverlämnat sig själf i Kristi händer för att blifva död med honom, begrafven till likhet med hans död, och sedan ser det sköna i denna symboliska bild, känner en djup önskan att uppfylla den beträffande sig själf. Detta hjärtas språk måste förvisso vara: »Din vilja, min Gud, gör jag gärna.»

Hvilka förmåner komma att tillfalla oss genom iakttagande af denna symbol? Vi svara, att någon förmån tillfaller oss icke genom att delvis uppfylla vår invigning utan kommer oss till del, endast om vi söka uppfylla alla fordringarna, från början till slut — allt som innefattas i vår viljas fulla uppgifvande åt Herrens vilja och ett helt bemödande att vandra i hans fotspår. Men medan den fulla vinsten kommer att tillfalla oss vid resans slut, i den första uppståndelsen med dess härlighet, ära och odödlighet, finnes det något att åtnjuta redan nu. Sinnets tillfredsställelse, hjärtats frid och det förhållandet, att vi liksom Herren ha bemödat oss att »uppfylla all rättfärdighet», allt detta bidrager till den Guds frid, som flyter lik en ström, [529] jämn, stadig och kraftig, genom deras lif, som äro hans —  Guds frid, som öfvergår allt förstånd, i våra hjärtan.

Aposteln förklarar, att det är »en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas vår Fader». (Ef. 4: 4-6.) Däraf följer, att liksom det finnes blott ett egentligt dop, så kan det blott vara en rätt symbol för detsamma; och de kristna äro i allmänhet ense om att nedsänkning i vatten mest öfverensstämmer med innebörden af skriftens språk. Låtom oss såsom belysning af denna öfverensstämmelse lägga märke till följande uttalanden från personer, som, ehuru förmodligen verkligen döpta till Kristi död, hade blifvit förvirrade, så att de icke visste, huru de skulle tyda vattensymbolen, och drogo den slutsatsen, att den var oväsentlig.

Några uttalanden i saken.

John Calvin, presbyterian, säger: »Ordet baptizo betyder nedsänka. Det är visst, att den första församlingen använde nedsänkning.» — Institutes, Bk IV, kap. XV, § 19.

D:r Macknight, presbyterian, säger: »I dopet begrafves den döpta personen under vattnet.» »Kristus underkastade sig att blifva döpt, det är att begrafvas under vattnet.»

D:r Philip Schaff, presbyterian, säger: »Otvifvelaktigt var nedsänkning och icke bestänkning den ursprungliga normala formen. Detta visas af själfva betydelsen af de grekiska orden baptizo, baptisma, baptismos.» — Hist. of Apostolic Church, sid. 568.

I en senare (1885) utgifven skrift säger han vidare angående dessa »jämförelser», att de »alla äro till förmån för nedsänkning i stället för bestänkande, hvilket fullt erkännes af de bästa katolska och protestantiska, engelska och tyska tolkarne.» — Teaching of the Twelve Apostles, sid. 55, 56. [530]

Martin Luther, lutheran, säger: »Dop är ett gre­kiskt ord och kan öfversättas med ’nedsänkning’. Jag skulle önska, att de, som döpas, helt och hållet nedsänk­tes i vattnet.» — Luthers Works, del I, sid. 336.

John Wesley, metodist, säger: »Begrafd med honom genom dopet är en anspelning på den gamla metoden af nedsänkning.»

Wall, episkopal, säger: »Med all sannolikhet mottog vår dyre Frälsare dopet genom nedsänkning, och helt visst var detta det mest brukliga och vanliga sättet, genom hvilket de kristna fordom mottogo sitt dop.» — Hist. Infant Baptism, del I, sid. 571, Ox­ford, 1862.

Dean Stanley, episkopal, säger: »Det nästan allmänna tillvägagåendet vid dopet under de första tretton århundradena var det, om hvilket vi läsa i nya testamentet och som utgör betydelsen af ordet »baptizo» — att de, som döptes, blefvo neddoppade, nedsänkta i vattnet.» — Christian Institutions, sid. 17.

Brenner, romersk katolik, säger: »Under tretton hundra år var dopet vanligen och regelbundet en nedsänkning af personen under vattnet.» — Historical Exhibition of the administration of Baptism, sid. 306.

»Personen nedsänktes helt och hållet i vatten.» —­Kitto's Encyclopædia.

»Dop, det är neddoppande eller nedsänkning.» —Encyclopædia Americana.

»Dopet verkställdes ursprungligen genom nedsänkning.» — Brande's Encyclopædia.

»Dop betyder nedsänkning.» — Smith's Bible Dictionary.

»Baptizo, att doppa i eller under vatten.» — Liddell & Scott's Greek Lexicon.

»Att neddoppa; att nedsänka.» — Robinson's Greek Lexicon.

»Att neddoppa, dyka ned, sänka.» — Greenfield's Lexicon.

Hven som får förrätta dopet.

Då alla de invigda, alla som blifvit döpta till Kristi död, utgöra, det »konungsliga prästerskapet» och lemmarna af Herrens smorda kropp, följer, att de icke blott äro befullmäktigade genom Matt. 28: 19 att undervisa människorna och sålunda leda dem till dopet eller begrafvandet af deras vilja till Herrens vilja, utan att de likaledes äro befullmäktigade att åt dem förrätta symbolen af denna invigning, vattendopet. Och vidare, om ingen sådan invigd person är tillgänglig, som lämpligen kan förrätta symbolen, kunna vi icke se något rimligt skäl hvarför icke en oinvigd troende eller till och med en världslig person, en icke troende, kunde förrätta den, ty den verkliga öfverenskommelsen är mellan Herren och den individen själf, som inviger sig. Och då vattendopet icke är det verkliga dopet utan blott en bild, så är förrättaren icke Herren utan blott och bart en människa, och vare sig en god eller dålig sådan handlar den blott och bart såsom en representant för den nedsänktes tjänst och bekvämlighet. Det oaktadt gifves det en allmän lämplig ordning, som är god att iakttaga i denna såsom i alla saker angående församlingen (ecklesia), och densamma antyder, att de mest passande för sådan tjänst skulle vara de valda äldste.

Ordens form.

Ingen särskild form af ord för förrättningen har framställts för oss i skriften, och hvar och en kan lätt se, att orden äro af underordnad betydelse — att dopet vore lika giltigt om icke några ord alls användes, emedan, såsom förut framställts, den verkliga öfverenskommelsen är mellan den döpte och Herren, och handlingen i vattendopet är den öppna bekännelsen därom. Det är därför icke fråga om hvad förrättaren tror eller icke tror, hvad han säger eller underlåter att säga, utan om hvad hjärtats tanke och [532] afsikt är hos den, som sålunda symboliskt döpes. Det oaktadt, grundande vårt omdöme på Herrens ord i Matt. 28: 19 och apostelns ord i Rom. 6: 3, rekommendera vi såsom en enkel form af förnuftiga ord för ett sådant tillfälle dessa: »I Faderns, Sonens och den heliga andens namn, i denna myndighet döper jag dig, broder Johannes (eller något annat kristet namn), till Kristus.»

Upprepande af symbolen.

Emedan den verkliga betydelsen af dopet så länge varit förlorad ur sikte, få vi många förfrågningar från sådana, som redan blifvit nedsänkta i vatten, beträffande giltigheten af deras vattendop, och huruvida det vore på sin plats att upprepa symbolen. Vårt svar är, att symbolen behöfver icke upprepas, men då den icke hade någon som helst betydelse eller något som helst värde mer än ett vanligt bad eller neddoppande i vatten, så framt icke den följde på invigningen till döden, måste hvar och en för sig själf afgöra, huruvida han efterkommit detta vittnesbörd eller ej. Men om vattendopet följde på invigningen eller dopet till döden, skulle det icke vara nödvändigt att upprepa det, äfven om kunskapen i ämnet var bristfällig.

Dop för de döda.

»Hvad skulle eljest de göra, som låta döpa sig för de döda, om de döda icke alls uppstå?» — Kor. 15: 29, eng. öfv.

En missuppfattning af innebörden i ofvanstående ord ledde under de »mörka åldrarna» till ställföre­trädande dop. Kristna, hvars vänner dött utan dop, döptes i deras ställe. En rätt uppfattning om hvad som utgör det verkliga dopet visar oss snart oförenlig­heten af ett sådant förfaringssätt. En person kan lika litet inviga sig för en annan, som han kan öfverföra [533] sitt naturliga eller andliga lif till en annan person. Emellertid har denna missuppfattning af apostelns ord förorsakat förvirring i många sinnen, hvilka ej kunna se, hvilket stort affall som skedde kort efter apostlarnas död, och huru orimliga och oförnuftiga många af de teorier och bruk voro, som då infördes.

Apostelns ämne var uppståndelsen från de döda, och han stöder och utvecklar här den läran. Påtagligen hade angrepp gjorts mot den korintiska församlingens tro beträffande uppståndelsen från de döda. Såsom en del af sin bevisföring i den vers, vi betrakta, gör han församlingen uppmärksam på det förhållandet, att de alla blifvit döpta, och att deras dop betecknade eller symboliserade döden, såsom vi sett i det föregående. Han frågar då, genom att visa dem oförenligheten i denna nya ställning, hvar visdomen eller värdet af en sådan invigning till döden skulle ligga, såsom deras dop antydde, om den nya teorien, att de döda ej alls uppstå, vore sann. De hade invigt sig till att blifva lemmar, för att dö med hvarandra och för hvarandra i gemenskap med Kristus, och att sålunda vara döda med honom såsom lemmar af hans kropp, delaktiga i det stora försoningsoffret till förmån för den döda världen, emedan de hoppats på den utlofvade uppståndelsen.

Apostelns slutsats är, att allt i den kristna läran står eller faller tillsammans. Om det icke finnes någon uppståndelse från de döda, så äro de, som afsomnat i Kristus, såväl som den öfriga världen, förlorade; och om detta är förhållandet och det icke finnes framtida hopp hvarken för församlingen eller för världen genom församlingen, hvarför skulle vi då inviga våra lif till döden? Vi äro döpta till döden med Kristus, döpta för de döda i den afsikten, att vi innan kort må blifva förenade med honom såsom världens lifgifvare — Abrahams säd.

[534]