STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

ELFTE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS PÅSK

Den egyptiska träldomen och befrielsen därifrån i typ och antityp. – “Församlingen af de förstfödda.” – “Vi, de många, äro en kropp.” – Åminnelsen ännu lämplig. – Hvilka som få fira åminnelsemåltiden. – Hvem som får tjäna vid densamma. – Ett förslag angående förrättandet. – Easter – påsk. – Utdrag frå Mc Clintock and Strongäs Encyclopedia. 

»Vårt påskalamm är ock slaktadt för oss, nämligen Kristus. Alltså låtom oss hålla högtid, icke i gammal surdeg, ej heller i elakhetens och ondskans surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg.» — 1 Kor. 5:7, 8.

HOS det typiska Israel intog påsken en framstående plats. Påskhögtiden, som firades under sju dagar hvarje år, tog sin början på femtonde dagen i första månaden. Den firades till en allmän påminnelse om Israels folks befrielse från träldomen i Egypten — men särskildt till en påminnelse om förbigåendet eller sparandet af de förstföddas lif bland detta folk, under det döden, såsom den sista af plågorna, hemsökte egyptierna och slutligen tvingade dem att lösgifva israeliterna från deras träldom. Förbigåendet af de förstfödda i Israel blef förebudet till hela Israels folks befrielse och deras tågande: genom Röda hafvet till frihet från Egyptens träldom. Vi kunna lätt inse, att en sådan betydelsefull händelse skulle af israeliterna särskildt firas till åminnelse såsom nära förbunden med deras nations födelse, och sålunda högtidlighållas den af judarna allt intill denna dag. Den nya skapelsens lemmar äro intresserade i dessa händelser, liksom de ha intresse för alla sin himmelske Faders förehafvanden och anordningar både beträffande [536] det typiska folket, Israel efter köttet, och beträffande hela människosläktet. Men den nya skapelsen har ett ännu djupare intresse i dessa saker, som inträffade i Egypten, i betraktande af det förhållandet, att Herren för den uppenbarat »hemligheten» om att dessa ting, hvilka hände det naturliga Israel, voro ämnade att typiskt framställa eller förebilda ännu större ting i den gudomliga planen beträffande det antitypiska andliga Israel — den nya skapelsen.

Med hänsyn till dessa andliga ting förklarar aposteln, att den naturliga människan fattar dem icke; hon kan icke begripa dem, emedan de måste andeligen bedömas, men för oss (den nya skapelsen) har Gud uppenbarat dem genom sin ande. (1 Kor. 2:14, 10.) Gud använde apostlarna såsom sina språkrör för att gifva oss vissa ledtrådar genom hvilka vi under andens ledning kunna förstå Guds djupheter. En af dessa ledtrådar finnes i det bibelställe, hvilket står som öfverskrift till detta kapitel. Om vi följa apostelns antydan, se vi tydligt, att Israel efter köttet typiskt framställde allt Guds folk — alla som slutligen skola blifva hans folk ända ned till slutet af tusenårsåldern; att egyptierna representerade Guds folks motståndare, Farao, dess härskare, representerande Satan, mörkrets och det ondas furste, och Faraos tjänare och ryttare representerande fallna änglar och människor, som ha förenat eller skola förena sig med Satan såsom motståndare till Herren och hans folk — den nya skapelsen och trons husfolk i allmänhet. Liksom Israels folk längtade efter befrielse och suckade under sina uppsyningsmän men voro svaga och oförmögna att befria sig själfva och aldrig själfva skulle kunnat frigöra sig från Egyptens ok, om ej Herren å deras vägnar trädt emellan samt utsett och sändt Mose till att befria dem, så se vi manniskosläktet i närvarande tid och under hela den flydda tiden [537] tillsammans suckande och lidande under utpressningarna från »denna världens furste» och hans tjänare, synden och döden. Dessa hundratals millioner människor ha ett begär efter frihet från träldomen undersina egna synder och svagheter såväl som från dessas straff — smärta och död. Men utan gudomlig hjälp är människosläktet vanmäktigt. Några få göra en kraftig ansträngning och vinna något, men ingen blir fri. Hela Adams släkte är i träldom under synd och död och dess enda hopp är Gud och den antitypiske Mose, hvilken han lofvat skall befria hans folk på den af honom bestämda tiden; föra det öfver den andra döden, i hvilken Satan och alla, som äro förenade och sympatisera med honom och hans onda väg, skola blifva evigt tillintetgjorda, såsom typiskt framställes i Faraos och hans härskarors begrafvande i det bokstafliga Röda hafvet. Men Herrens folk »skall ingen skada få af den andra döden».

Det föregående är den allmänna bilden, men inom densamma och såsom en del af den fanns en annan, en särskild bild, hvilken icke hänförde sig till människosläktet i allmänhet och dess befrielse från träldom, synd och död, utan blott till en särskild klass däraf — de förstfödda. Dessa, såsom utgörande antitypen, ha vi genom det inspirerade ordet redan lagt märke till: »församlingen af de förstfödda, hvilka äro uppskrifna i himmelen» — den nya skapelsen. I typen intogo de förstfödda en särskild plats: de voro artvingarna; en särskild plats också därigenom, att de underkastades en särskild pröfning framför sina bröder. De blefvo blottställda för döden före det allmänna uttåget, och när uttåget skedde, hade dessa förstfödda en särskild plats i det — ett särskildt verk att utföra i samband med den allmänna befrielsen, ty de blefvo en afskild klass, representerad i Levis stam. De afskildes från sina bröder, i det de helt [538] och hållet uppgåfvo sin besittning i landet, på det de enligt den gudomliga anordningen måtte blifva sina bröders lärare.

Levis stam eller hus representerar tydligen trons husfolk, som i sin tur representeras af det sig beredande konungsliga prästerskapet, hvilket uppgifver sin besittning i jordiska ting för brödernas skull och inom kort skall komma att utgöra det verkliga prästerskapet, hvars öfverstepräst är Herren, och hvilka skola välsigna, styra och undervisa världen under tusenårsåldern. Liksom Israels förstfödda i Egypten stodo i fara för döden men blefvo förbigångna, undgingo den och, förlorande den jordiska besittningen, blefvo ett prästerskap, så är den antitypiska församlingen af de förstfödda i närvarande tid i fara för den andra döden, i det den genomgår sin pröfning för evigt lif eller evig död före det öfriga människosläktet och öfvergår från döden till lifvet genom förtjänsten af vår återlösares blod — död.

I det de blifva delaktiga i Herrens nåd, afsäga de sig och offra med honom jordiska besittningar, den jordiska arfslotten, det jordiska lifvet, att de må vinna himmelen och dess »öfverflödande lif». Medan sålunda församlingen af de förstfödda, de nya skapelserna. »alla dö såsom människor» och med hänsyn till jordiska ting synas förlora och afstå från mer än andra, ha dessa likväl, ehuru den naturliga människan icke förstår det, blifvit förbigångna eller räddade från döden och skola såsom det konungsliga prästerskapet med sin öfverstepräst, Jesus, blifva delaktiga af hans härlighet, ära och odödlighet. Dessa hvilkas förbigående sker under denna evangelii ålders natt — innan tusenårsmorgonen gryr och dess rättfärdighetssol uppgår — skola blifva ledare för Herrens härskaror och föra dem ut från träldomen under synden och Satan. Märk huru detta öfverensstämmer med apostelns ord (Rom. 8:22, 19): »Hela skapelsen [539] med oss suckar och våndas», »bidar efter Guds barns uppenbarelse» — bidar det fullkomliga förbigåendet af de förstföddas församling i den första uppståndelsen till härlighet, ära och odödlighet.

Men det finnes ett annat drag i typen, som är viktigt. För att åstadkomma förbigåendet af de förstfödda och den därpå följande befrielsen af Herrens folk i typen, var det nödvändigt, att påskalammet skulle slaktas och dess blod stänkas på husets dörrposter och dörrträn, och att dess kött samma natt skulle ätas tillsammans med bittra örter och osyradt bröd. Sålunda förebildade hvarje israelitiskt hushåll trons husfolk, hvarje lamm förebildade Guds Lamm, som borttager världens synd, och den förstfödde i hvarje familj förebildade Kristus, hufvud och kropp, den nya skapelsen. De bittra örterna framställde typiskt det närvarande lifvets pröfningar och lidanden, hvilka alla tjäna till att dess mer egga aptiten hos trons husfolk för lammet och det osyrade brödet. Vidare som hvar och en skulle äta med staf i hand och omgjordad kring sina länder för uppbrott, förebildade det, att de antitypiska förstfödda och trons husfolk, hvilka sålunda skulle blifva delaktiga af Lammet under denna evangelii ålders natt, skulle vara gäster och främlingar i världen, hvilka skulle inse syndens och dödens träldom och önska att blifva ledda af Herren till frihet från synd och fördärf — till Guds söners frihet.

Vår Herres åminnelsemåltid.

Det var i öfverensstämmelse med denna typ af påskalammets slaktande på den fjortonde dagen i första månaden — den dag, som föregick de sju dagar, hvilka bland judarna firades såsom påskhögtid — som Herren dog såsom det antitypiska påskalammet, »Guds Lamm, som borttager världens synd». Det var icke möjligt för var Herre att vid någon annan [540] tid i döden fullborda det offrande, som han begynte vid sitt dop till döden, då han var trettio år gammal. Därför var det, som, ehuru judarna många gånger sökte gripa honom, ingen bar hand på honom, ty »hans stund hade ännu icke kommit». — Joh. 7:8, 30.

Liksom judarna voro befallda. att utvälja offerlammet på den tionde dagen i första månaden och mottaga. det i sina hem på den dagen, så erbjöd sig Herren åt dem särskilda på den dagen, då han, fem dagar före påsken, red på åsnan in i staden och folkskaran ropade: »Hosianna, Davids son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!» »Han kom till sitt eget, och hans egna (såsom en nation) mottogo honom icke. Men åt alla dem, som mottogo honom (individuellt), gaf han makt att blifva Guds barn.» I stället för att mottaga honom förkastade nationen honom genom sina representanter, ledarna, och ställde sig sålunda då till vedersakarens tjänst. Det oaktadt är genom Guds nåd det nya förbundets blod verksamt äfven för Jakobs hus och för alla, som önska att komma i harmoni med Gud, och de erbjödos delaktighet af Lammets förtjänst; men de vägrade att äta af det antitypiska Lammet: de förlorade tillfället att såsom en nation blifva de förstfödda, det konungsliga prästerskapet, ett heligt folk, Messias' särskilda folk — de gingo miste om förbigåendet och förlorade tillfället att blifva lemmar af den nya skapelsen med ett öfverflödande lif i härlighet, ära och odödlighet, men vi glädjas öfver, att vi annorstädes i skriften underrättas om att de det oaktadt komma att få ett härligt tillfälle att mottaga Guds Lamm, att äta, tillägna sig dess kött, dess offer, och sålunda undkomma syndens och dödens träldom under ledning af Herren och hans trogna bröder, det andliga Israel, den antitypiska församlingen af de förstfödda. — Rom. 11:11-26.

Det var vid slutet af Herrens verksamhet på den fjortonde dagen i första månaden i »den natt då han [541] vardt förrådd» och alltså samma dag, på hvilken han dog såsom det antitypiska Lammet, som han med sina, lärjungar firade judarnas typiska påsk, i det han tillsammans med sina tolf apostlar åt det typiska lammet, hvilket förebildade honom själf, hans eget offer för världens synder och det »sanna brödet», i kraft af hvilket Guds söners lif, frihet och välsignelser allena kunna ernås. Till följd af det judiska bruket att räkna hvarje dags början icke från midnatt utan från aftonen var det möjligt att äta denna aftonmåltid aftonen före Herrens död och likväl samma dag. Herren ordnade synbarligen alla Israels angelägenheter i öfverensstämmelse med de typer, som de skulle framställa.

Såsom judar, »födda under lagen», voro Herren och hans apostlar förpliktigade att fira denna typ och vid dess bestämda tid, och det var sedan de sålunda intagit den judiska aftonmåltiden, ätit lammet tillsammans med osyradt bröd och örter och förmodligen också, såsom bruket var, med »vinträdets frukt», som Herren — i det han tog af det osyrade brödet och vinträdets frukt, som fanns kvar efter den judiska aftonmåltiden, typen, — bland sina lärjungar och för hela sin församling, hvilken de representerade (Joh. 17:20), instiftade något nytt, som för dem såsom det andliga Israel, församlingen af de förstfödda, den nya skapelsen, skulle träda i stället för och undantränga den judiska påskmåltiden. Vår Herre instiftade icke en annan och högre typ af påsken. Tvärtom skulle typen börja gå i uppfyllelse och skulle följaktligen ej längre gälla dem, som mottogo uppfyllelsen. Vår Herre, det antitypiska Lammet, skulle slaktas, såsom aposteln i bibelordet vid början af detta kapitel uttrycker det: »Vårt påskalamm är ock slaktadt».

Ingen, som mottager Kristus såsom påskalammet, och som sålunda mottager antitypen såsom trädande i stället för typen, kan längre med skäl tillreda ett [542] typiskt lamm och. äta det till åminnelse af den typiska befrielsen. Det tillbörliga för alla, som tro på Jesus såsom det sanna påskalammet, är hädanefter att bestänka hjärtats dörrträn med hans blod: »I sina hjärtan bestänkta från ett ondt samvete» (från den närvarande fördömelsen, i det de inse, att deras synder blifvit försonade genom hans blod, och att de genom hans blod nu äga syndernas förlåtelse). Dessa måste hädanefter äta eller tillägna sig sin återlösares förtjänst, människan Jesu Kristi förtjänst, hvilken utgaf sig själf till en lösen för alla. De måste genom tron blifva delaktiga af hans förtjänst och inse, att liksom deras synder lades på Herren och han dog för dem, så blir hans förtjänst och rättfärdighet dem tillräknad. Dessa ting äta eller tillägna der sig genom tron.

Om sålunda Herrens nattvard trädde i stället för påskmåltiden, men ej såsom en högre typ — ty antitypen hade börjat — hvad var den då? Vi svara, att den var en åminnelse af antitypen — en påminnelse för hans efterföljare om begynnelsen till antitypens uppfyllelse.

Att sålunda mottaga Lammet och så fira åminnelsen af dess död för oss innebär väntan på Guds folks utlofvade befrielse och tillkännagifver därför, att dessa, som uppskatta och med eftertanke fira åminnelsen, icke äro af världen ehuru i världen utan äro såsom gäster och främlingar, hvilka trakta efter lyckligare förhållanden, fria från den närvarande tidens fördärf, sorger och träldom under syndens och dödens herravälde. Dessa tillägna sig det sanna antitypiska osyrade brödet, de söka att få det rent, utan förvrängning (surdeg) af mänskliga teorier, fördärf. ärelystnad och själfviskhet etc., på det de må blifva starka i Herren och hans starkhets makt. De taga också del af förföljelsens bittra örter i öfverensstämmelse med Mästarens ord, att tjänaren icke är förmer än sin [543] Herre, och att om Herren själf blef smädad, förföljd och förkastad, måste de vänta sig en liknande behandling, ty världen känner dem icke, liksom den icke kände honom. Ja, han säger, att ingen kommer att blifva erkänd af honom, hvars trohet icke dragit öfver honom världens misshag. Hans ord lyda: »Alla de, som vilja lefva gudligt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse.» »De skola, ljugande, säga allt onda mot eder för min skull. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen.» — Matt. 5:11, 12; 2 Tim. 3:12.

När Herren instiftade sin åminnelsemåltid, kallad den sista aftonmåltiden, var den, såsom i det föregående framställts, byggd på och förbunden med den gamla påsktypen, men utgjorde icke en del af den, enär den var en åminnelse af antitypen. Vi läsa, att han »tog ett bröd och tackade och bröt det och sade: Tagen, äten. Detta är min lekamen, som brytes för eder (detta representerar mig, det antitypiska Lammet; det representerar mitt kött); gören detta till min åminnelse.» Vår Herres tydliga afsikt var att i sina efterföljares sinnen inprägla det faktum, att han var det antitypiska Lammet för de förstfödda och trons husfolk. Uttrycket: »gören det till min åminnelse», innebär, att denna nya institution hos hans efterföljare skulle träda i stället för den föregående, hvilken nu måste vara föråldrad till följd af uppfyllelsen. »Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod», förbundets blod —det blod, som skall besegla det nya förbundet. » Gören detta, så ofta I dricken, till min åminnelse.» Vi uppfatta icke detta såsom innebärande, att vi skola göra det utan afseende på tid eller plats etc., utan såsom betecknande, att när denna kalk och det osyrade brödet hädanefter användes till firande af påsken, det vid hvarje tillfälle skulle betraktas såsom ett firande icke af typen utan af antitypen. Liksom det icke skulle, ha varit Iagenligt, riktigt [544] eller typiskt att fira påsken vid någon annan tid än den af Herren bestämda, likaså är det ännu icke egentligt att fira antitypen vid någon annan tid än dess årsdag. — 1 Kor. 11:23-25.

Aposteln tillägger: »Ty så ofta I äten detta bröd och dricken denna kalk, förkunnen I Herrens död till dess han kommer.» (1 Kor. 11:26.) Detta visar oss, att lärjungarna tydligt förstodo, att för allt Herrens folk måste det årliga påskfirandet ha en ny betydelse — det brutna brödet representerade Herrens kött, kalken representerade hans blod. Ehuru denna nya institution icke anbefalldes hans efterföljare såsom en lag, och ehuru intet straff utfästes vid försummandet af dess tillbörliga iakttagande, visste Herren väl, att alla, som förtröstade på honom och i honom igenkände det antitypiska påskalammet, det oaktadt med glädje skulle fira denna åminnelse, hvilken han sålunda framställde för dem. Och så är det fortfarande. Tron på återlösningen finner fortfarande sin belysning i denna enkla åminnelse »till dess han kommer», — icke blott intill vår Herres parousia eller närvaro i denna ålders skörd eller ände, utan till dess under hans parousia hans trogna en och en blifvit församlade till honom på andra sidan om »förlåten» för att där i en ännu högre mening vara med och, såsom Herren förklarade, blifva delaktiga af det nya vinet i Guds rike.

Vi, de många, äro en kropp.

»Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är han icke en delaktighet af Kristi blod? Det bröd, som vi bryta, är det icke en delaktighet af Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, de många, en kropp, ty vi varda alla af det ena brödet delaktiga.» — 1 Kor. 10:16, 17.

Genom den heliga andens ledning framställer apos­teln här ännu en tanke med hänsyn till denna åminnelsemåltid, instiftad af Herren. Han förnekar ej utan bekräftar, att brödet i första rummet representerar [545] Herrens brutna kropp, offrad till vår förmån, och att kalken representerar hans blod, hvilket beseglar vår förlåtelse. Men nu visar han därjämte, att vi såsom lemmar af församlingen (ecklesia), lemmar af Kristi kropp, de prospektiva förstfödda, den nya skapelsen, blifva delaktiga med Herren i hans död och offer, och såsom han annorstädes förklarar, är det en del af vårt förbund att »uppfylla hvad som fattas i Kristi lidanden». (Kol. 1:24.) Tanken här är densamma, som uttryckts i de orden: »Vi äro döpta till hans död.» Medan sålunda vår Herres kött var brödet, som blifvit brutet för världen, räknas denna evangelii ålders troende, de trogna, de utvalda, den nya skapelsen, såsom delar af detta ena bröd, »lemmar af Kristi kropp», och följaktligen skola vi vid brödets brytande, efter att ha mottagit det såsom betecknande Herrens offer för vår skull, vidare mottaga det såsom betecknande brytandet eller offrandet af hela församlingen, alla dem som invigt sig till döden med honom för att brytas med honom och dela hans lidanden.

Detta är den riktiga tanke, som innefattas i ordet »delaktighet» — samfäld förening, gemensam delaktighet. Därför icke blott erkänna vi vid hvarje årligt firande af denna åminnelse, att grunden till allt vårt hopp hvilar på vår dyre återlösares offer för våra synder, utan vi återupplifva och förnya vår egen invigning till att »vara döda med honom, på det vi ock må lefva med honom» — till att »lida med honom, på det vi ock må regera med honom». Huru storartad och vidtomfattande är icke innebörden af detta af Herren instiftade högtidsfirande! Vi sätta icke symbolerna i stället för verkligheten, och helt visst kunde ingenting vara mera fjärran från Herrens mening och från det tillbörliga från vår sida. Hjärtats gemenskap med honom, hjärtats näring af honom, hjärtegemenskapen med bröderna i kroppen och hjärtats erkännande af [546] innebörden i vårt offerförbund är det verkliga nattvardsfirandet, hvilket vi om vi äro trogna, dag för dag under hela året skola genomföra, i det vi dagligen brytas med vår Herre och alltjämt näras af hans förtjänst, blifvande starka i Herren och i hans starkhets makt. Hvilken välsignelse kommer oss icke till del genom firandet af denna åminnelse! Huru blifva icke våra hjärtan brinnande af längtan att kunna bättre uppskatta och mera tillväxa i nåd och kunskap och blifva ännu mera delaktiga i tjänaridets förmåner, till hvilka vi blifvit kallade, icke blott hvad beträffar den nuvarande tiden utan också framtiden.

Vi böra lägga märke till, att aposteln inbegriper kalken, för hvilken vi tacka Gud. »Är han icke en delaktighet (samfäld delaktighet) af Kristi blod»? O, hvilken tanke, att de sant invigda, den trogna »lilla hjorden» af den nya skapelsen, genom hela denna evangelii ålder har varit Kristus i köttet, och att dessas lidanden, pröfningar, vanära och död, hvilka Herren antagit och erkänt såsom »lemmar i sin kropp» i köttet alla räknas med såsom delar af hans offer, emedan de äro förenade med och under honom som är vårt hufvud, vår öfverstepräst! Hvem skulle icke, som förstår ställningen, och som uppskattar Guds kallelse till medlemskap i denna ecklesia och, såsom följd däraf, delaktighet i offret till döden nu och i det ärofulla verket i framtiden, fröjda sig öfver att få räknas värdig att lida smälek för Kristi namn och utgifva sitt lif i sanningens tjänst såsom en lem af hans kött och hans ben? Hvad gör det dessa, att världen icke känner dem, liksom den icke kände honom? (1 Joh. 3:1.) Hvad gör det dessa, att de gå miste om de största jordiska välsignelser och förmåner, om de blott såsom Kristi kropp få räknas värdiga att blifva delaktiga med återlösaren i hans framtida härlighet?

Allt eftersom dessa tillväxa i nåd, kunskap och nit, blifa de i stand att se och bedöma saken fran apostelns [547] ståndpunkt, då han sade beträffande jordiska fördelar och förmåner: »Jag räknar allt såsom förlust och afskräde.» »Jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras.» — Fil. 3:8; Rom. 8:18.

En annan tanke är beträffande den ömsesidiga kär­leken, sympatien och intresset, som skulle råda bland alla lemmarna i denna Herrens »kropp». Allt eftersom Herrens ande mer och mer får regera i våra hjärtan, kommer den oss att glädjas öfver hvarje tillfälle, som gifves oss att göra godt mot alla människor, men särskildt mot trons husfolk. Allt eftersom vår sympati tilltager och sträcker sig till hela människosläktet, måste den särskildt tilltaga i förhållande till Herren och följaktligen också särskildt i förhållande till dem, hvilka han erkänner, som äga hans ande, och som söka att vandra i hans fotspår. Aposteln antyder, att måttet af vår kärlek till Herren utvisas af vår kärlek till bröderna, medlemmarna i hans kropp. Om vår kärlek skall vara sådan, att den tål allting och fördrager allting med hänsyn till andra, huru mycket mer skulle icke detta vara förhållandet, hvad beträffar dessa medlemmar af samma kropp, så nära förenade med oss genom vårt hufvud! Icke underligt, att aposteln Johannes förklarar, att ett af de framträ­dande bevisen på att vi öfvergått från döden till lifvet är, att vi älska bröderna. (1 Joh. 3:14.) Vi ihågkomma också, att aposteln, när han talar om att vi skola uppfylla, hvad som fattas i Kristi lidanden, tilllägger: »för hans kropp, som är församlingen.» —Kol. 1:24.

Samma tanke uttryckes också i de orden: »Äfven vi äro pliktiga att gifva vårt lif för bröderna.» (1 Joh. 3:16.) Hvilket brödraskap detta innebär! Hvar eljest kunde vi hoppas att finna en sådan kärlek till bröderna, som skulle gifva sitt lif för dem? Vi tala icke nu om huru Herren må finna för godt att tillämpa [548] församlingens offer, framställdt genom »Herrens bock» såsom en del af försoningsdagens offer.* Vi lägga blott med aposteln märke till det förhållandet, att hvad oss angår offret och 1ifvets utgifvande hufvudsakligen sker för bröderna — till deras tjänst; tjänsten för världen tillhör förnämligast den kommande åldern, tusenårsåldern. Under närvarande förhållanden tages vår tid, begåfning, inflytande och medel mer eller mindre i anspråk af andra (hustru, barn, åldriga föräldrar eller andra, som bero af oss), och vi äro också pliktiga att ombesörja det, som är nödvändigt, tillbörligt och »ärbart inför hvar man». Följaktligen finna vi jämförelsevis litet öfrigt till vårt förfogande att offra och utgifva för bröderna, och detta lilla söker världen, köttet och djäfvulen alltjämt att lägga beslag på och undandraga från offrandet, till hvilket vi invigt oss.

*Se »Tabernakelskuggor af bättre offer«.

Herrens utväljande af församlingen under denna tid, då det onda har öfverhanden, sker i den afsikten, att de omgifvande förhållandena må utvisa måttet af hvars och ens kärlek och trohet i förhållande till honom och hans. Om vår kärlek är ljum, skola världen, köttet och fienden blifva oss allt för starka och taga vår tid, vårt inflytande och våra penningar i anspråk. Å andra sidan skola vi, i samma mån som vår kärlek till Herren är stark och varm, finna glädje i att offra detta åt honom — icke blott i att gifva vårt öfverflöd af energi, inflytande och medel, utgifva dessa till brödernas tjänst, allt eftersom tillfälle gifves, utan dessutom skall denna hängifvenhetens ande för Herren drifva oss till att inskränka hemmets, familjens och särskildt våra egna anspråk inom skäliga ekonomiska gränser på det vi må kunna offra dess mer på Herrens altare. Liksom Herren under tre och ett halft år bröt sin kropp och under tre och ett halft år utgaf [549] sitt blod, sitt lif, och på Golgata endast fullbordade dessa offer, så också med oss; utgifvandet af vårt lif för bröderna, sker under tjänandet i små ting, vare sig timliga eller andliga, hvarvid de andliga äro de högre och följaktligen dess mer betydande, ehuru den, som icke visar barmhärtighet mot en broder, som är i timlig nöd, därmed skulle visa, att Herrens ande icke i tillbörlig grad regerade i hans hjärta.

Åminnelsen ännu lämplig.

Det ursprungliga firandet till åminnelse af vår dyre återlösares död (med den ännu större innebörden fästad därvid af den heliga anden genom aposteln, innefattande vår delaktighet med honom i hans offer) skedde, såsom vi sett, på en särskild dag — den fjor­tonde dagen i första månaden enligt judisk tidräkning*. Och samma dag, hvilken uppnås genom samma räknemetod, är ännu lämplig och vädjar till alla, som fråga efter de »gamla stigarna» och önska vandra på dem. Denna årligen firade åminnelse af Herrens död etc., som instiftades af Herren och iakttogs af den första församlingen, har på sista tiden återupplifvats bland dem, som kommit till den närvarande sanningens ljus.

* Det hebreiska året börjar på våren, när den första nymånen vid vårdagjämningen blir synlig. Den fjortonde dagen är lätt räknad men skulle icke förväxlas med högtidsveckan, hvilken började den femtonde och fortgick under den påföljande veckan — den judiska högtiden. Det osyrade brödets högtid, som under glädje firades af judarna, finner motsvarighet i en kristens hela framtida lif, särskildt beträffande hela året till nästa firande af åminnelsemåltiden. För judarna var offret af lammet en afslutning på det förflutna och en början till högtidsveckan, som särskildt ägnades uppmärksamhet. Vår åminnelsehögtid hänför sig till lammets slaktande och inträffar följaktligen den fjortonde Nisan (den första månaden). Vidare skola vi ihågkomma, att till följd af förändringen i räkningen af da­gens timmar, skulle aftonen af den fjortonde Nisan motsvara, hvad vi nu kalla aftonen af den trettonde dagen.

[550] Det är icke förvånande att allt eftersom den verkliga innebörden i Herrens symboliska aftonmåltid mer och mer förlorades ur sikte, de omständigheter, som voro förenade med dess årliga iakttagande, också blefvo försummade. Detta blir ännu ner tydligt, när vi få veta sakens historia, som följer: —

Sedan apostlarna och de, som närmast följde efter dem, hade afsomnat — ungefär omkring det tredje århundradet — fick katolicismen inflytande i församlingen. En af dess falska läror innehöll, att ehuru Kristi död tillförsäkrade ett upphäfvande af skuld från det förflutna, kunde den icke borttaga personliga öfverträdelser sedan den troende kommit i gemenskap med Kristus, efter dopet, utan att ett nytt offer var nödvändigt för sådana synder. På grundvalen af denna villfarelse byggdes läran om mässan hvilken såsom vi förut till någon del förklarat, betraktades såsom ett nytt offer af Kristus för den individens särskilda synder, för hvilken mässan verkställdes eller offrades. Och detta Kristi offrande ånyo kom att synas förnuftigt genom den tjänstförrättande prästens anspråk på att äga makt att förvandla brödet och vinet till Kristi verkliga kött och blod och sedan, genom att bryta oblaten, på nytt bryta eller offra Herren för den individens synder, för hvilken mässan utfördes. Vi ha redan visat, att denna lära och verksamhet från gudomlig ståndpunkt för Herren var en afsky — »förödelsens styggelse». — Dan. 11:31; 12:11*.

* Del II, kap. 9, och del III, kap.4.

Den falska läran åstadkom ödeläggelse och i dess spår följde otaliga villfarelser, det stora affallet som bildade påfvedömet — den största af alla antikrister. Århundrade efter århundrade gick, under det denna uppfattning var rådande och behärskade kristenheten, [551] till dess den stora reformationsrörelsen i det sextonde århundradet började uppväcka en opposition och i samma mån började finna de sanningar, som blifvit dolda under de mörka åldrarna under antikrists falska läror och falska verksamhet. Allt eftersom reformatorerna förlänades ökadt ljus beträffande Guds ords fullständiga vittnesbörd, medförde detta ljus klarare uppfattning om Kristi offer, och de började se, att påfvedömets teori och användning af mässan i sanning var »förödelsens styggelse» och de förnekade den med större eller mindre styrka. Engelska kyrkan reviderade sin bönbok år 1552 och uteslöt ordet mässa.

Mässan infördes praktiskt taget i stället för det årliga firandet af Herrens åminnelsemåltid, ty mässorna uttalades tidt och ofta med olika mellanrum i afsikt att gång på gång rena folket från synd. Allt eftersom reformatorerna insågo villfarelsen i detta, sökte de att komma tillbaka till den ursprungliga enkelheten i det första instiftandet och förkastade den katolska mässan såsom varande ett oriktigt firande af Herrens åminnelsemåltid. Emellertid, då de icke sågo det nära sambandet mellan den typiska påsken och dess antityp, vår Herres död, och nattvarden såsom en åminnelse af antitypen, fattade de icke tanken om dess tillbörliga firande vid dess årliga återkommande. Följaktligen finna vi, att bland protestanterna fira somliga Herrens nattvard månatligen, somliga hvar tredje månad och andra hvar fjärde månad, hvarvid hvarje sekt följer sitt eget omdöme. »Lärjungarna» fira åminnelsedagen hvarje vecka till följd af en missuppfattning af skriften, något liknande deras missuppfattning om dopet. De grunda sitt firande af åminnelsemåltiden en gång i veckan på berättelserna i Apostlagärningarna om att den första församlingen kom tillsammans på första dagen i veckan och vid dessa möten »bröto bröd i hemmen». — Apg. 2:42, 46; 20:7.

[552] Vi ha redan anmärkt*, att dessa måltider en gång i veckan icke voro till åminnelse af Herrens död utan tvärtom voro kärleksmåltider till åminnelse af hans uppståndelse och af de tillfällen, då de flera gånger under de fyrtio dagarna före hans himmelsfärd bröto bröd tillsammans med honom på första dagen i veckan. Hågkomsten af dessa brödsbrytelser, vid hvilka deras ögon öppnades och de igenkände honom, ledde dem förmodligen till att efteråt komma tillsammans på den första dagen i hvarje vecka och, alls icke oriktigt, till att ha gemensam måltid — brödsbrytande. Såsom vi redan lagt märke till nämnes kalken ingen gång i samband med dessa måltider, under det den vid hvarje omnämnande af Herrens nattvard intager en lika betydelsefull plats som brödet.

*Se föregående kapitel.

Hvilka skola fira Herrens nattvard?

Vi svara, att först och främst kan ingen deltaga däri, som icke förtröstar på Kristi dyrbara blod såsom offret för synderna. Ingen skall deltaga, som icke genom tron fått sitt jordiska tälthus’ dörrträn bestänkta med blodet, som talar frid till oss i stället för hämnd, som Abels blod gjorde. (Ebr. 12:24.) Ingen skall fira den symboliska måltiden, som icke i sitt hjärta håller verklig måltid, och som mottagit Kristus såsom sin lifgifvare. Vidare skall ingen deltaga, som ej är en lem af denna ena kropp, detta ena bröd, och som ej räknat sitt lif, sitt blod, såsom offradt med Herrens i samma kalk. Det finnes här ett tydligt särskiljande icke blott af den troende och icke troende, utan också mellan den invigde och den icke invigde. Dock skall hvar och en göra detta särskiljande för sin egen del — så länge som hans bekännelse är god och tydligt bevisad af hans yttre uppförande. Det tillkommer ej den ena lemmen att döma den andra, [553] och det tillkommer icke ens församlingen att döma, undantagandes, såsom redan påpekats, saken kommit inför densamma i någon bestämd form enligt de gifna föreskrifterna. Annars skola de äldste eller församlingens representanter för de församlade framställa dessa förhållanden och villkor: 1) tro på blodet och 2) invigning åt Herren och hans tjänst allt intill döden. De skulle sedan inbjuda alla, som äro sålunda sinnade och invigda, till att förena sig i firandet af Herrens och deras egen död. Denna och alla inbjudningar i samband med denna åminnelsemåltid skulle framställas så vidtomfattande, att intet rum lämnas för tanke på någon sektanda. Alla skulle vara välkomna att deltaga, oafsedt deras tro och öfverensstämmelse i andra ämnen, om de äro i full samstämmighet beträffande dessa grundsanningar — återlösningen genom det dyrbara blodet och en full invigning till döden, grundad på rättfärdiggörelsen.

Det är på sin plats att här betrakta apostelns ord: —

»Därför, hvilken som ovärdigt äter detta bröd eller dricker denna kalk, han varder saker på Herrens lekamen och blod. Men pröfve en människa sig själf och ät så af brödet och dricka af kalken. Ty den som ovärdig äter och dricker, han äter och dricker sig själf en dom, emedan han icke dömer rätt om Herrens lekamen.»  — 1 Kor. 11:27-29.

Aposteln synes här varna för ett tanklöst firande af denna åminnelsemåltid, hvilket skulle göra den till ett gästabud, och för att på ett allmänt sätt inbjuda personer till densamma. Det är icke en sådan fest. Det är en allvarlig minnesmåltid, afsedd endast för lemmarna i Herrens »kropp»; och den som icke inser detta, den som icke inser, att brödet representerar Jesu kött och kalken hans blod, skulle genom att deltaga däri behörigen komma under dom — icke »fördömelse» såsom i den vanliga (eng.) öfversättningen utan en dom i Herrens ögon och en dom också i sitt [554] eget samvete. Därför skulle hvar och en, innan han tager del af dessa sinnebilder, för sig själf afgöra, huruvida han tror och förtröstar på vår Herres brutna kropp och utgjutna blod såsom utgörande återlösningspriset och för det andra, huruvida han invigt sitt allt, på det han sålunda måtte räknas såsom en lem i denna »ena kropp».

Efter att ha lagt märke till hvilka som äro utestängda och hvilka som behörigen äga tillträde till Herrens bord, se vi, att hvarje sann medlem af församlingen (ecklesia) har rätt att deltaga, så framt icke denna rätt blifvit den beröfvad genom en offentlig åtgärd utaf hela församlingen, enligt den föreskrift, som Herren gifvit. (Matt. 18:15-17.) Alla sådana få fira åminnelsemåltiden, och alla sådana önska helt visst att göra det — önska helt visst att rätta sig efter den döende Mästarens uppmaning: »Tagen, äten. Dricken häraf alla.» De inse, att om vi icke äta Människosonens kött och dricka hans blod, hafva vi icke lif i oss, och att om vi i hjärta och sinne verkligen blifvit delaktiga i förtjänsten af Herrens offer och lif, är det både en förmån och en glädje att fira denna åminnelse och bekänna detta inför hvarandra och inför Herren.

Hvem må förrätta tjänsten?

Den falska läran om mässan och inrättandet af ett stånd i församlingen, kalladt prästerskapet, till att förrätta denna och liknande tjänster, har gjort ett så djupt intryck på sinnena i allmänhet, att protestanter äfven i närvarande tid vanligen hålla före, att det är alldeles nödvändigt, att någon, som är »prästvigd», nedkallar välsignelse och förrättar en sådan tjänst, och att något annat förfaringssätt skulle vara vanhelgande. Huru i grund oriktig hela denna teori är inses mycket lätt när vi ihågkomma, att alla, som ha den särskilda förmånen att få deltaga i denna åminnelsemåltid,[555]  äro invigda lemmar af det »konungsliga prästerskapet» — hvar och en af Herren befullmäktigad att predika hans ord efter förmåga och tillfälle och befullmäktigad att åt honom, hans kropps lemmar och, i hans namn, åt andra utföra hvilken tjänst som helst, hvartill han äger förmåga. »I ären alla bröder» är Herrens måttstock, och den skall icke förgätas, när vi hafva gemenskap med honom och fira åminnelsen af hans återlösningsverk och vår delaktighet med honom och med hvarandra såsom lemmar af hans kropp.

Såsom vi redan påvisat, angifver skriften, att det i hvarje liten grupp af Herrens folk, i hvarje liten ecklesia, eller Kristi kropp, likväl skall vara ordning, och att en del af denna ordning innebär, att det skall finnas »äldste i hvarje församling». Medan hvarje medlem i församlingen, den nya skapelsen, af Herren äger full tillåtelse att taga hvilken som helst del i förening med åminnelsemåltiden, har likväl församlingen, i det den utvalt äldste, antydt, att de skulle vara hela församlingens representanter beträffande sådana saker som denna. Därför skulle uppdraget att ordna med och tjäna vid denna åminnelsemåltid öfverlåtas till dem såsom en tjänst, till hvilken de redan blifvit valda af församlingen.

Vår Herres förklaring: »Hvar två eller tre äro för­samlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem», visar oss t^ydligt, att där det är möjligt skulle denna åminnelsemåltid firas i förening med medlemmarna i kroppen. Den välsignelse, som följde, är afsedd att närma lemmarna till hvarandra, icke blott vid denna årliga sammankomst utan när helst de mötas. Hvar helst två eller tre mötas för att göra anspråk på detta löfte, då det är omöjligt eller olägligt att komma tillsamans med en större grupp, äga de förmånen att få fira åminnelsemåltiden såsom en församling, såsom en fullkomlig ecklesia, och till och med där en person befinner sig i sådana förhållanden, att han omöjligen [556] kan sammanträffa med andra, föreslå vi, att han i tro på Herren gör anspråk på löftet — betraktande Herren och sig själf såsom de två. Vi råda till, att en sådan oundviklig isolering icke tillåtes hindra någon från att fira den årliga åminnelsen af det stora offret för synden och af vårt deltagande däri med vår Herre, att den ensamme individen anskaffar bröd (osyradt bröd om sådant står att få — t. ex. sodabröd eller vattenskorpor) och vinträdets frukt (russinsaft eller drufsaft),* och att han iakttager åminnelsen i anden med Herren och medlemmarna af Herrens kropp, från hilka han af nödtvång är skild.

[* Så vidt vi kunna förstå, använde Herren jäst vin, när han instiftade denna åminnelsemåltid. Det oaktadt, med hänsyn till att han icke särskildt omnämner vinet immat än helt enkelt som »vinträdets frukt», och med hänsyn också till det faktum, att bruket af alkohol vunnit en så, stor och förfärande makt i våra dagar, tro vi, att vi äga Herrens godkännande vid användandet af ojäst russinsaft eller drufsaft, till hvilken, om det anses lämpligt, några få droppar jäst vin kan tillsättas för att tillfredsställa dens samvete, som kunde vara böjd för att anse, att lydnad för Herrens exempel skulle fordra användandet af JÄST vin. I detta tillvägagångssätt ligger ingen fara för någon af Herrens bröder, ej ens för den svagaste i köttet.]

Ett förslag angående förrättandet.

Då Herren icke gifvit någon regel eller föreskrift angående tjänandet vid detta tillfälle, tillkommer det icke oss att göra det; likväl tro vi det icke vara ur vägen att framställa, hvad som synes oss såsom ett sansadt, förnuftigt och stilla firande af denna åminnelsemåltid. Vi göra icke detta i afsikt att uppställa någon regel eller lag utan för att hjälpa några, som brukat tjäna, och andra, som aldrig befattat sig med något sådant, att få en sansad uppfattning om saken. Vår framställning må därför betraktas blott såsom [557] ett förslag, underkastadt sådana förändringar etc., som må synas lämpliga. Det är som följer: —

1) Tjänsten öppnas med en eller flera sånger, passande för tillfället af allvarlig karaktär, riktande sinnet på åminnelsen.

2) Bön om Guds välsignelse öfver de församlade och särskildt öfver dem, som skola deltaga, äfven ihågkommande öfriga lemmar af samma kropp, kända och okända för oss, i hela världen, och i synnerhet sådana, som fira denna åminnelsemåltid på dess årsdag.

3) Den tjänande äldste kan läsa en beskrifning från skriften om åminnelsemåltidens ursprungliga instiftande.

4) Han eller en annan äldste kan sedan framställa en redogörelse af saken, typen och antitypen, antingen han vill tala oförberedt eller, om han så finner för godt, och hvilket är lika passande, läsa någon sådan förklaring öfver hela ämnet som t. ex. föregående afhandling.

5) Påminnande om att vår Herre välsignade brödet, innan han bröt det, kunde ledaren nu uppmana någon därtill lämplig broder att nedkalla Guds välsignelse öfver brödet, eller ock — om ingen annan lämplig finnes närvarande — skulle han själf nedkalla Guds välsignelse öfver brödet och öfver dem, som skola taga. del däraf, att deras förstånds ögon måtte öppnas vidt till att uppskatta eller förstå djupet af den innebörd, som ligger däri, och att alla, som deltaga, måtte få en välsignad gemenskap med Herren vid användandet af denna symbol af hans kött och förnya sin invigning till att brytas med honom.

6) En af skorporna eller styckena af det osyrade brödet kunde sedan brytas under uttalandet af Herrens ord: »Tagen, äten. Detta är min lekamen, som brytes för eder» och en af bröderna eller den tjänande personen själf kunde föra omkring fatet, eller, om församlingen är stor, kunna flera fat samtidigt [558] föras omkring af två, fyra, sex eller så många invigda bröder, som behöfvas.

7) Det är godt att iakttaga tystnad, under det sinnebilderna föras omkring. Korta anmärkningar, angifvande brödets betydelse och huru vi näras af Herren, äro dock icke opassande, ehuru det i allmänhet är lämpligt, att denna sak framhålles af ledaren eller någon annan talare, när han förklarar betydelsen af åminnelsemåltidens firande i allmänhet före utdelandet, på det intet må verka störande.

8) Guds välsignelse skulle sedan nedkallas öfver kalken, alldeles såsom vi läsa att vår Herre »tog kalken, tackade» och gaf sina lärjungar däraf. Någon broder kunde uppmanas att frambära denna bön af tacksägelse samt utbedja Herrens välsignelse öfver dem, som deltaga, och kalken skulle liksom brödet föras omkring under stillhet.

9) När åminnelsemåltiden sålunda afslutas, tillråda vi, att Herrens och apostlarnas tillvägagångssätt följes till slutet: att en sång sjunges såsom afslutning och att församlingen aflägsnar sig utan någon afslutande bön. Vi tillråda, att de vanliga hälsningarna, förfrågningar om hälsan etc. vid detta tillfälle und­vikas, och att hvar och en går till sitt hem, så vidt möjligt är undvikande allt, som skulle kunna störa hans betraktelser och gemenskap med Herren, och att hvar och en såvidt möjligt är söker fortsätta gemenskapen icke blott den aftonen utan äfven den följande dagen, ihågkommande Herrens erfarenheter i Getsemane och hans behof af deltagande och hjälp och det förhållandet, att hvarje lem af hans kropp också får möta Getsemanestunder och behöfver medlärjungarnas tröst och hjälp.

Om vår mästare står det skrifvet: »Af folket var ingen med honom», — ingen var i stånd att deltaga med honom i hans pröfningsstund. För oss är det annorlunda. Vi äga medlemmar i kroppen, likaledes [559] döpta till döden för att på samma sätt »brytas» såsom lemmar af ett bröd, samt erkända och smorda af samma heliga ande. Och nar vi ihågkomma detta, så låtom oss så mycket mer allvarligt söka vara medlem­marna i kroppen till hjälp, ihågkommande, att hvad helst, som göres mot den minsta lem i kroppen, göres mot hufvudet och uppskattas af honom. Det är också på sin plats, att vi samtidigt påminna oss Petrus exempel, hans allvarliga ifver såsom en Herrens tjänare, och likväl huru svag han var i pröfningens stund, och huru han var i behof af Herrens hjälp och förbön. »Jag har bedt för dig, att din tro icke må varda om intet.» Att ihågkomma detta skall blifva oss till särskild hjälp, liksom det otvifvelaktigt efteråt blef för aposteln Petrus. Det skall så mycket mer komma oss att vända våra blickar till Herren för att söka. »nåd till hjälp i rätt tid».

Det är goda, om vi på samma gång ihågkomma Judas, och att hans fall var en följd af själfviskhet — ärelystnad och girighet, och när vi ihågkomma, huru Satan genom denna själfviskhetens dörr mer och mer fick insteg hos honom, skall det hjälpa oss att vara på vår vakt, på det vi icke på samma sätt må falla i fiendens snara, på det vi icke af någon som helst bevekelsegrund måtte förneka Herren, som köpt oss, och att vi icke på något sätt måtte förråda Herren, hans bröder eller hans sanning. Låt oss under den följande dagen ha vår dyre återlösares erfarenheter i minne, ej blott för att vi sålunda må komma i så mycket innerligare gemenskap med honom, utan också på det vi icke må förundra oss öfver de heta pröfningar, som tillåtas att möta oss såsom hans efterföljare, utan att vi må följa honom till slutet och alltid bevara i minnet hans sista ord: »Det är fullkomnadt», och inse, att detta innebär en afslutning af hans sondoffer för oss, att vi genom hans [560] sår äro helade, och att han alltid lefver för att bedja för oss och för att bistå oss vid hvarje behof.

»Easter» — påsk.

Ordet »Easter» förekommer en gång i skriften (Apg. 12:4), och där är det oriktigt öfversatt*, det skulle vara »påsk». Namnet Easter hade blifvit upptaget från hedningarna. Det är af sachsiskt ursprung och betyder en sachsisk eller rättare österländsk gudinna, Estera, hvars högtid firades på våren, ungefär vid påsktiden. Antagandet af detta namn och dess användande för den tidrymd, under hvilken vår Herres död, uppståndelse och himmelsfärd firades, samt ända fram till pingstvälsignelsen, var tydligen ett försök att komma kristna institutioner att så myc­ket lättare undantränga hedniska bruk. Detta, liksom de flesta sådana medgifvanden, förskrifver sig från omkring det tredje århundradet. Detta hedniska ursprung af namnet Easter behöfver icke ha någon inverkan på våra sinnen, ty vi använda det icke längre för att fira den österländska gudinnan. Bland protestanter användes namnet särskildt om en dag i stället för om en tidrymd, såsom i den gamla tiden, och såsom det ännu användes af katolikerna. Denna dag kallas Easter-söndag (= påskdagen).  Hvarje påminnelse om vår Herres uppståndelse är alltid dyrbar för hans folk, men för dem, som rätt uppskatta saken, är hvarje söndag en Easter-söndag (påskdag), ty hvarje söndag är en påminnelse om vår Herres uppståndelse från de döda.

[* Detta har sin tillämpning på den engelska bibelöfversättningen: den svenska öfversättningen af nämnda skriftställe är rätt.]

Vår afsikt vid införandet af detta ämne här är särskildt att fästa uppmärksamheten vid uttrycket Easter i den vidsträcktare bemärkelsen, som framhållits [561] af katolikerna, hvilken omfattar långfredagen så väl som påskdagen och blott och bart användes såsom en liktydig benämning för påsktiden. Man torde ha väntat, att införandet af mässan och dess allmännare iakttagande helt och hållet skulle upphäfva det årliga firandet af vår Herres död, men så var icke förhållandet. Det ursprungliga bruket hos den första församlingen att fira den stora hufvudtilldragelsen, själfva grunden för dess tillvaro, fortsatte, ehuru firandet af åminnelsemåltiden på den bestämda tiden upphörde, ersatt af de många mässoffren, — och sålunda förlorade denna särskilda åminnelsehögtid sin innebörd.

Under flera århundraden beräknades dagen för vår Herres korsfästelse enligt den judiska kalendern, såsom vi redan förklarat den; men efteråt gjordes en förändring i sättet att beräkna dagen för Kristi död, vår påsk, med önskan att så långt som möjligt frigöra sig från judiska institutioner. »Det ekumeniska rådet» i Nizza påbjöd, att påsken hädanefter skulle firas på den fredag, som följde efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Detta icke blott bestämde det allmänna firandet af Herrens död till en fredag, kallad långfredagen, utan försäkrade dessutom, att firandet skulle i sanning mycket sällan vara i full öfverensstämmelse med det judiska firandet af påsken. Låt öss ihågkomma, att skillnaden i räknemetoden är, att judarna då väntade, och ännu vänta, till vårdagjämningen och börja sin månad med den första nymånen därefter samt fira påsken, när det är fullmåne — den fjortonde dagen. Denna ändring gör stundom en skillnad på nära en månad mellan de två räknemetoderna.

Vi skola icke säga, hvilken metod som är den bästa, men vi föredraga att hålla oss till den, som Herren och apostlarna använde. Icke såsom skulle det komma oss att känna, att vi begått ett brott, om vi misstagit [562] oss i beräkningen och firat åminnelsen på en orätt dag, men icke dess mindre med den tillfredsställelsen, att vi så noggrant som möjligt sökt följa den gudomliga förordningen, föredömet. Någon torde kanske framkasta den förmodan, att det skulle vara ännu bättre att bestämma dagen enligt vår nyare kalender — låt oss säga den femtonde eller första april eller något annat datum —, och alla beräkningar etc. skulle följaktligen vara obehöfliga. Vi svara, att Herren tydligen hade något skäl, hvarför han ordnade den judiska kalendern, såsom han gjorde, och vi föredraga att i denna sak fortsätta att erkänna hans anordning.

I en särskild bemärkelse se vi, att liksom solen är en symbol af Guds andliga rike, är månen en symbol af lagförbundet och folket, som stod under detsamma. Alltså låg det en särskild mening i det, att vår Herre korsfästes af dem, just när det var fullmåne, och detta genom Guds förutbestämmelse hvad tiden angår, så att de kunde icke gripa honom förut, ehuru de ville det, ty »hans stund hade ännu icke kommit». Hans korsfästelse vid tiden för fullmånen och det förhållandet, att månen genast började aftaga, pekar på en lärdom af innehåll, att Israel såsom en nation där drog öfver sig ett gudomligt tillbakavisande eller bortkastande för en tid, symboliseradt genom månens aftagande, hvilket representerade deras nationella förfall.

*  *  *

Vi foga härtill några utdrag rörande saken från en erkänd författare, bestyrkande det föregående, såsom följer:

Från Mc Clintock and Strongs Encyclopædia.
»Easter, det är påsk. — Easter är ett ord af sachsiskt ursprung och betyder en sachsisk eller rättare österländsk gudinna. Estera, till hvars ära årligen omkring [563] påsktiden. (våren) frambars offer. Namnet började genom förening af de olika föreställningarna vinna insteg och fästes vid det kristna firandet af uppståndelsen, hvilken skedde vid påsktiden. Därför säga vi ’Easter-dag’, ’Easter-söndag’, men alldeles oriktigt, då denna på intet sätt har afseende på den årsfest, som de gamla sachsarna firade till gudinnans ära. Likaså användes det nuvarande tyska ordet ’Ostern’ för ’Easter’ och har afseende på samma gudinna, Estera eller Ostera. Förekomsten af detta ord i den bemyndigade (eng.) öfversättningen (Apg. 12:4) — ’ämnande efter Easter föra honom fram för folket’ — är hufvudsakligen anmärkningsvärda såsom ett exempel af brist på öfverensstämmelse hos öfversättarna ... Vid det senaste reviderandet af öfversättningen sattes påsk på alla ställen utom detta ...

Församlingarna i Mindre Asien firade Herrens död på den dag, som motsvarade den fjortonde i månaden Nisan, på hvilken dag, enligt hela den forna församlingens mening, korsfästelsen ägde rum. Församlingarna i västern (Rom) voro å andra sidan af den meningen, att det årliga firandet af korsfästelsen skulle ske på den särskilda dag i veckan, på hvilken den inträffade, det är fredagen ... Församlingarna i västern betraktade Kristi dödsdag såsom en dag af sorg, och de upphörde icke med fastan förrän uppståndelsedagen. Församlingarna i Mindre Asien å andra sidan betraktade Kristi död helt och hållet såsom återlösningen för människosläktet och upphörde med fastan vid timmen för Kristi död, klockan tre på eftermiddagen, och firade omedelbart därefter kärleksmåltid och Herrens nattvard. Båda parterna. (ortodoxa östra och västra församlingarna) vidhöllo namnet Pasah (påsk), hvarmed de stundom förstodo de särskilda högtidsdagarna i denna vecka och stundom hela den vecka, då påsken firades.

[564] Den första allvarliga meningsstriden mellan par­tierna inom den gamla församlingen utbröt omkring 196 e. Kr., då biskop Viktor från Rom utsände ett cirkulär till församlingens ledande biskopar och anmodade dem att hålla kyrkomöten i de olika provinserna och införa det bruk, som användes i västern (bruket att fira påsken på fredagen och söndagen i stället för på den bestämda dagen, den fjortonde och sextonde Nisan). Några fogade sig efter påbudet, men det kyrkomöte, som hölls af biskop Polykrates i Efesus, vägrade bestämdt och godkände biskop Polykrates bref, hvilket till försvar för det asiatiska bruket hänvisade Viktor till apostlarna Filippus och Johannes myndighet, till Polykarpus och sju af hans släktingar, hvilka före honom varit biskopar i Efesus . . .

Hittills hade tvisten mellan de asiatiska och de västra (romerska) församlingarna gällt endast två punkter, nämligen 1) huruvida den dag i veckan eller den dag i månaden, på hvilken Kristi död skedde, skulle. firas till åminnelse, och 2) huruvida fastandet borde upphöra. Nu uppstod en tredje punkt i dispyten angående tiden, när den fjortonde Nisan verkligen inföll. Många af kyrkofäderna äro af den meningen, att, enligt judarnas ursprungliga beräkning ända till tiden för Jerusalems förstöring, den fjortonde Nisan alltid hade varit efter vårdagjämningen, och att det endast var till följd af felaktig beräkning af senare tiders judar, som den fjortonde Nisan emellanåt inträffade före vårdagjämningen. De påyrkade därför, att den fjortonde Nisan, hvilken för båda partierna inom kyrkan fastställde tiden för påsk, alltid skulle vara efter vårdagjämningen.

Eftersom judarnas år är ett månår, och den fjortonde Nisan alltid infaller på en dag, då det är fullmåne, firade de kristna, som antogo ofvanstående astronomiska uppfattning, närhelst den fjortonde Nisan [565] inföll före vårdagjämningen, åminnelsefesten af Kristi död en månad senare än den judiska påsken. Då de kristna nu ej längre kunde följa den judiska kalendern, måste de göra sina egna beräkningar angående tiden för påsk. Dessa beräkningar voro tidt och ofta olika, dels till följd af orsaker, som redan framställts, och dels emedan dagen för vårdagjämningen af somliga bestämdes till den adertonde mars, af somliga till den nittonde och af andra till den tjugoförsta mars. Rådet i Arles år 314 sökte åstadkomma öfverensstämmelse, men dess påbud synes ej ha haft stor verkan. Ämnet blef därför åter dryftadt och upptaget af det ekumeniska rådet i Nizza, hvilket påbjöd, att påsken i alla församlingarna skulle firas efter vårdagjämningen på den fredag, som följer efter den fjortonde Nisan. Det bestämdes också, att församlingen i Alexandria, såsom varande fram­stående i astronomi, årligen skulle meddela församlingen i Rom, på hvilken kalenderdag påsken skulle firas, och församlingen i Rom skulle underrätta alla församlingar i världen. Men icke ens dessa påbud från rådet i Nizza gjorde slut på alla skiljaktigheter, och det blef förbehållet Dionysius Exiguus beräkning att småningom i den forna församlingen införa likhet i praxis. Somliga länder, såsom t. ex. Stor-Britannien, öfvergåfvo icke sitt gamla bruk förr än efter ett långvarigt motstånd. På Karl den stores tid tyckes öfverensstämmelse (i att fira fredagen och åsidosätta den judiska beräkningen af fullmånedag) ha åstadkommits, och (därefter) finnes intet spår (till iakttagande) af the Quarto decimani (firandet på den verkliga dagen — den fjortonde Nisan, fullmånen efter vårdagjamningen)...

Påfven Gregorius XIII:s revidering af kalendern bibehöll på det hela taget den dionysiska tidrikningen men bestämde mera noggrant påskfullmånen och gjorde omsorgsfulla anordningar för undvikande af  någon [566] framtida afvikelse i kalendern från den astronomiska tiden. Genom dessa mycket noggranna beräkningar sammanfaller stundom den kristna påsken med den judiska tvärt emot förordningarna från rådet i Nizza.»

Samma auktoritet säger angående ordet påsk: »Den var årets förnämsta högtid och såsom sådan stod den i ett visst förhållande till omskärelsen, såsom det andra sakramentet hos den hebreiska församlingen. (2 Mos. 12:44.) Vi kunna se detta i hvad som tilldrog sig i Gilgal, när Josua vid granskning af det gudomliga förbundet firade påsken omedelbart efter sedan folket omskurits. Men beskaffenheten af det förhållande, i hvilket dessa två ceremonier stodo till hvarandra, framträdde icke fullt, förrän dess antityp uppfylldes och Herrens nattvard intog dess plats såsom Guds utvalda folks heliga måltid.»