STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

TRETTONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS FÖRÄLDRA-FÖRPLIKTELSER.

Stora förpliktelser förenade med utöfningen af fortplantningsförmågan. – Sinnets inflytande. – ”Vänj barnet vid den väg, det bör vandra!” – Söndagsskolornas inflytande. – Barnens förtroende. – Föreställningens makt vid barns uppfostran. – Våra barn i nödens tid. – Passande och opassande nöjen. – Äktenskap bland nya skapelsers barn. 

FORÄLDRARS förpliktelser äro bland de mest betydelsefulla af människosläktets angelägenheter. Förmågan att fortplanta det mänskliga släktet med alla de möjligheter, som äro förbundna och förenade med den varelse, hvilken sålunda bringas till världen, är mycket förundransvärd — mänsklighetens närmaste likhet med den gudomliga makten. Det är verkligen en utöfning af gudomlig makt genom människan. De möjligheter, som äro förbundna med hvarje barns födelse, sträcka sig i motsatta riktningar af fördel och olägenhet, godt och onda, heder och vanheder i en förundransvärd grad. Om människosläktet fattade denna sak från dess sanna ståndpunkt, skulle det säkert lyfta frambringandet af barn från planet af lidelse och förslappningen af intellektuella och moraprinciper till ett helgadt plan, på hvilket faderoch moderskapets ansvar skulle klart inses på ett sätt och till en grad, som säkert endast mycket få hittills uppnått. Dessa tankar af förpliktelser skulle utsträckas icke endast till barnet, hvars själiska, moraliska och kroppsliga karaktärsegenskaper bero af föräldrarna, utan också till Skaparen, som anförtrott mänskligheten fortplantningens underbara förmåga, och till hvilken man såsom förvaltare har att aflägga räkenskap för bruket af denna gudomliga makt. [608]

Dessa känslor af ansvar blifva starkare, då man börjar inse, att under den gudomliga anordningen det kommande barnets karaktär påverkas af föräldrarna icke endast vid ögonblicket för dess aflelse, utan genom hela hafvandeskapsperioden. Moderns sinne, tankar, lynne och känslor inpräglas alla på det embryotiska barnet och icke endast det, utan under denna period är också modern själf särskildt känslig för omgifvande inflytelser, af hvilka många, om icke alla, egentligen stå under mannens tillsyn. Om moderns sinne hålles muntert och gladt och hennes hjärta lyckligt, skall detta utöfva ett gynnsamt inflytande på fostret, men om hon å andra sidan är uttröttad, plågad, oroad och ansatt med tvister och misshälligheter, skall detta betryck säkert inpräglas på fostret och medföra en retlig, dyster eller ondsint benägenhet i barnets lif. Om de omgifvande villkoren äro omättlighet, själfviskhet och simpelhet, är det då något under, att fostret, så påverkadt, och barnet, som födts med sådana intryck, skulle vara oädelt och benäget för omåttlighet och själfviskhet etc.

Det må icke förstås, som påstode vi, att allt ondt i världen direkt härleder sig från arfvet af föräldrarnas synd och svaghet, som beståtts barnet under hafvandeskapsperioden, ej heller att allt härleder sig från detta och från barnets efterföljande uppfostran till dess mandom eller jungfrudom. Vi medgifva möjligheten af att somliga dåliga män och kvinnor må vara jämförelsevis väl födda och uppfostrade, älven såsom Satan skapades fullkomlig och likväl syndade själfvilligt, ehuru han åtnjöt Guds undervisning; dock äro vi allvarligt böjda för att betvifla, det många af de dåliga karaktärerna någonsin hade hjälp till rättfärdighet af dessa två viktiga förutsättningar. Vi äro i full öfverensstämmelse med skriftens framställning af den allmänna regeln: »Vänj barnet vid den väg det bör vandra, så viker [609] det ej därifrån, älven när mannen blifver gammal.» Huru många föräldrar, mer eller mindre benägna för att sätta i fråga detta skriftställes trovärdighet, komma ihåg, att tiden för början af ett barns uppfostran är ögonblicket för dess aflelse, och att ett dåligt afladt barn behöfver genom uppfostran få bort den svaghet, dårskap och synd, som inpräglades hos detsamma redan före födelsen?

Vi önska icke antyda möjligheten af ett fullkomligt barns födelse till världen under närvarande fallna och ofullkomliga förhållanden. Tvärtom minnas vi väl Herrens förklaring: »Huru kan en ren komma från en oren?» Vi erkänna, att allt detta är sant: »Se, i synd är jag född, och i synd har min moder aflat mig», och framhålla blott, att hvadhelst världen må se eller icke se rörande detta ämne, skulle Herrens folk af den nya skapelsen förstå möjligheten af att i någon mån förminska de fläckar och svagheter, som tillhöra den fallna rasen. De skulle åtminstone se till, att deras barn födas med så upphöjda karaktärer, som möjligtvis kunna gifvas dem under den gudomliga ordningen. Fallna skola de dock vara, och en frälsare skola de ännu behöfva, och utan honom skola de aldrig uppnå vare sig fullkomlighet eller värdighet till evigt lif. Den naturliga människan må förstå denna sanning till någon del och draga fördel af sådana antydningar som dessa, men icke till den grad, som de nya skapelserna kunna göra det.

Sträfva huru han vill, är den naturliga mannen ännu naturlig — af jorden, jordisk — och kan därför meddela sin hustru, och hon fostret, endast sådana tankar och känslor, som de själfva äga, och dessa äro ovillkorligen bristfälliga med hänsyn till de högsta känslorna, de andliga. Medan den nya skapelsens sinne omfattar andliga hopp, löften och ideal och tillbörligen söker att inprägla dessa hos så många, som Herren vår Gud skall kalla genom sin sanning och [610] nåd — och särskildt söker att utveckla Guds barn — ha de det oaktadt, om de af något skäl ingå äktenskaplig förbindelse och anse det vist att fortplanta en mänsklig familj, stort företräde i detta hänseende framför den naturliga mannen och kvinnan. De hafva högre ideal, större hopp, ädlare önskningar, renare glädje, och som de klart inse, hvilket inflytande deras tankar, rörelser och känslor utöfva på det embryotiska barnet, skulle sådana föräldrar vara i en sådan ställning, att de verkligen kunde göra mycket mer för sina barn, änandra föräldrar kunna göra för sin afkomma.

Världen har i någon mån förvärfvat en själfvisk visdom i detta fall. Till exempel: de, som intressera sig för vackra stammar, boskap, hästar, får etc., ägna icke blott omsorgsfull uppmärksamhet åt ett lämpligt sammanparande, utan därtill, och särskildt när de bemöda sig att frambringa snabba hästar, ägna de sorgfällig uppmärksamhet åt mödrarna under dräktighetsperioden. Hvarje deras behof och trefnad tillgodoses. Deras stallar äro rena, ljusa och väl upplysta, och utan att man vet, till hvilken utsträckning stoet må uppskatta bilder, uppvisa dess stalls väggar bilder af löpande hästar. Dessutom föres det, medan det är med föl, dit, hvarest det kan se hästar löpande i täfling etc. Allt detta afser att hos modern förorsaka en ambition, hvars prägel, återkastad på hennes embryotiska föl, skall vara behjälplig, förmånlig för snabbhet och sålunda ekonomiskt och på annat sätt fördelaktig för ägaren.

Mänskliga föräldrar ha intet sådant finansiellt intresse i sin afkomma, men de ha, eller borde ha, ett långt djupare och osjälfviskt intresse. Deras hopp och sträfvanden till förmån för barnen skulle vara att se dem väl begåfvade med hänsyn till intellektuella och moraliska egenskaper. Och ehuru den nya skapelsen icke kan hoppas att afla sitt barn till en andlig natur (eftersom detta icke är dess område), [611] kunde den hoppas att gifva det ett jordiskt arf i en sådan god natur, som skulle vara i nära öfverensstämmelse med andliga ting. Säkert skulle sådant vara deras önskan, syftemål och hopp. Många barn ha blifvit anade af hederliga, gudfruktiga föräldrar och ha välsignats i motsvarande grad, och detta för en hög mänsklig ståndpunkt gynnsamma inflytande har utgått öfverallt, hvarest Kristi evangelium nått. Därför äro i denna dag högre förebilder och mål mera allmänt segrande i civiliserade länder än i hednaländer, oaktadt det faktum, att kristna människor i allmänhet endast ofullkomligt fattat sina förmåner och sitt ansvar i förbindelse med sina barn.

Summan af bevisföringen är denna: Om nya ska­pelserna gifta sig och ha för afsikt att frambringa en afkomma efter köttet, skulle de skola sina sinnen och önskningar, så att ögonblicket för aflelsen kännetecknades icke endast af ömsesidig kärlek och aktning utan också af vördnad för Skaparen och värdering af fortplantningens gudalika förmåga, som förlänats dem. Vidare skulle det vara ett tillfälle för bön om gudomlig välsignelse, och därefter skulle barnets intresse tillgodoses hvarje dag och stund i alla lifvets anordningar. Det skulle icke betraktas såsom en blott och bart vanlig tilldragelse i lifvet utan såsom en den mest viktiga sak. Det borde vara ett särskildt tillfälle för att öfva den andes nåd, som på förhand skulle ha odlats i en betydlig grad: tro på Gud och på hans löften, hopp, förtröstan, tålamod, broderlig vänlighet, ödmjukhet, saktmod och kärlek. Allt detta råder naturligtvis alltid bland dem, som tillhöra den nya skapelsen, men de skulle särskildt vara på vakt vid ett sådant tillfälle, emedan de förstå, att de utöfva inflytande på samt stämpla och prägla en annan generations karaktär.

Så långt som möjligt skulle hemmet vara gladt och trefligt, sinnet riktas på sådana kanaler, som vore [612] förmånliga, såsom läsning, skrifning, matematik och lifvets praktiska plikter. Hjärtats bildning borde också ihågkommas, nämligen utvecklingen i en sådan riktning, som vore i full öfverensstämmelse med principerna af rättvisa, kärlek och visdom, med en beständig hågkomst af Herren i alla lifvets angelägenheter, med kärleksfullt förtroende mellan man och hustru samt hjälpsamma och välvilliga känslor mot världen i allmänhet. Ställningen skulle vara den mest gynnsamma om välvillighet, rättvisa och kärlek förenats med alla lifvets angelägenheter, men ett sådant tillstånd kan man knappt föreställa sig utan mannens fullaste samverkan och utan hans omsorgsfulla försorg och tillsyn, ty såsom redan framhållits, är modern vid sådan tid minst i stånd att utöfva tillsyn, äfven i de ting, som egentligen tillhöra hennes eget område i familjen. Mannen måste också då vara mer omsorgsfull i att leda samtalet i rätt riktning, att. förse passande och närande intellektuell så väl som materiell föda och framför allt att upplifva sin hustrus rena sinne med hänsyn till Herren och hans underfulla plan samt alla drag hos den gudomliga karaktären: dess visdom, kärlek, välvillighet, rättvisa och makt.

Många föräldrar kanske svara till detta, att deras lefnadsomständigheter icke äro sådana, att de ha alla bekvämligheter, välstånd och frihet från hushållning och andra omsorger vid en sådan tid. Vi svara, att vi blott och bart framställt idealet, och att hvarje Guds barn bör söka att uppnå detta ideal så nära som möjligt. Men den nya skapelsen skulle aldrig förgäta, att Herren i detta som i alla andra erfarenheter lifvet ersätter den för alla jordiska olägenheter och brister genom sin nåd och sin ande. En sådan, som lefver under ogynnsamma omständigheter i någon grad, skulle dess mer ifrigt söka genom bön få hjärtat fylldt med den Guds frid, som öfvergår allt förstånd, [613] och att låta den regera beständigt. Huru mycken oundviklig oordning, som än må omgifva modern, skulle dock barnet, som ett resultat af denna frid i hjärtat, säkert åtnjuta ett större mått af frid och kärlek än på annat sätt — mera än dess bröder och systrar, som födas under andra omständigheter. Det skulle vara mindre nervöst och retligt och mera lugnt och fridsamt, mera benäget för rättfärdighet i princip och i handling.

»Vänj barnet vid den väg det bör vandra!»

»Den som spar sitt ris, han hatar sin son.» (Ords. 13:24.) »Hvilken är den son, som hans fader icke agar!» »Men om I ären utan aga, så ären I icke söner.» — Ebr. 12:7, 8.

Ingenting är längre från vår afsikt än att påyrka risets användning ofta och utan urskillning vid barns uppfostran. Vi ha likväl anfört dessa skriftställen för att visa misstaget i den ståndpunkt de intagit, som hålla före, att det är felaktigt, att föräldrar kroppsligen aga sina barn, äfven när det är nödvändigt. Det hem, som styres med riset, måste nödvändigtvis vara ett olyckligt hem. De nya skapelsernas hem borde styras med kärlek och icke med riset. Riset bör hållas blott som en tillfällig nödvändighet för att gifva eftertryck åt kärlekens föreskrifter, och när det användes, bör det föras med kärlekens och aldrig med vredens hand. De nya skapelserna, som ledas af ett sundt sinnes ande, lära så småningom, att ordning är en af himlens första lagar, och därför skulle den vara en af de allra första grunderna, som känneteckna de nya skapelsernas hem.

Med ordning menas likväl icke med nödvändighet fullkomlig tystnad, eljes skulle vildmarken och de dödas stumma städer vara de enda platser, hvarest ordning rådde. Med ordning menas glädje så väl som frid, lycka så väl som hylla, frihet så väl som lag.

[614] Ordning innebär lag: för den nya skapelsen kärlekens lag, den gyllene regeln, som styr husets hufvud och hans hjälparinna så väl som barnen och gör föräldrarna till barnens exempel i all kristlig nåd. Lag, äfven kärlekens, innebär belöning och bestraffning, och i familjen ha föräldrarna att utdela båda delarna. Allt eftersom de inse sin svaghet, behöfva de i sin tur ledning från den himmelske Fadern, att de må förhärliga honom icke endast i sina egna hjärtan och önskningar, utan att äfven deras hem må vara jordiska exempel på de rättfärdigas hem, deras, som hafva Kristi sinne.

Deras barns belöning skulle bestå i anordningen af sådan trefnad och välsignelse, som omständigheterna, hvilka ledas af en erkänd försyn, må tillåta. Deras bestraffning må vara mer eller mindre sträng i öfverensstämmelse med barnets uppsåt, men aldrig i öfverensstämmelse med rättvisans måttstock, aldrig i försöket att mäta ut för barnet det fulla måttet af hvad dess uppförande rättvist kräfde, emedan vi själfva icke stå under rättvisa utan under barmhärtighet, under kärlek, och böra visa barmhärtighet icke endast i beröring med andra utan särskildt i våra förbindelser med våra egna barn, hvilkas ofullkomligheter och fel utan tvifvel spåras i större eller mindre grad hos oss själfva och våra föregångare. Kärlek kan stundom bestraffa genom vägran af en kyss, liksom den stundom må belöna genom att gifva en kyss; den kan stundom af något skäl utestänga den ostyrige från de lydigas sällskap och från de nöjen, som anordnats för dem. Kärlekens lag kan stundom äfven öfva tuktans ris till den utsträckning att förneka en aftonmåltid eller att blott gifva det allra nödvändigaste, bröd och vatten, och undanhålla öfriga bekvämligheter och läckerheter, eller den må stundom handhafva den bokstafliga bestraffningens ris för att framtvinga lydnad och sålunda bevara hemmets ordning [615] och välsignelse icke endast för de lydiga barnen utan också för de bestraffade, hvilka den hoppas att så välsigna och bringa till full harmoni.

Det är knappt nödvändigt att påminna de nya ska­pelserna om att de ej må använda vreda eller hårda ord till sina barn, ty de veta att detta är opassande för hvem som helst under alla omständigheter. Däremot bör deras »tal vara ljufligt», med kärlek och vänlighet, äfven när de förebrå. Ej heller är det nödvändigt antyda för den klass, vi tala till, det opassande i ett hastigt slag, som kunde skada barnet icke endast kroppsligt — kanske för alltid skada dess hörsel — utan också kränka dess känslor och utveckla i det fruktan för föräldrarna i stället för kärlek, som skulle betraktas såsom den enda rätta grundval, på hvilken hemmets lydnad och ordning byggas. Dessutom skulle ett hastigt slag eller en sårande anmärkning vara orätt, skulle angifva en orätt sinnesställning för föräldrarnas del — en ställning, som är ogynnsam för ett passande, rättvist beslut i saken i öfverensstämmelse med kärlekens lag. Föräldrarna höra känna sig förpliktigade, för sin egen uppfostran så väl som för barnets väl, att. aldrig tilldela en bestraffning, som de icke tillräckligt öfvervägt och kallt och sansadt funnit vara icke mer utan mindre, än rättvisa lämpligen kunde kräfva. De stå ock i ansvar för att barnet skall fullt förstå läget, nödvändigheten af att bevara ordning i hemmet, på det att hemmets lycka må förblifva till välsignelse för alla dess medlemmar, och vidare att barnet också fullkomligt förstår, att föräldrarna ingen vrede hysa mot det, ingen ovilja, intet hat, utan blott sympati, kärlek och önskan att göra det godt.

Jordiska föräldrar må försöka sig på sådan tillsyn, men de skola sakna en viktig hjälp i dess fullföljande, ty som de icke ha underkastat sig själfva den himmelske Fadern, hans uppsikt och hans ord fullt och [616] helt, kunna de icke, såsom de nya skapelserna, visa hän på den gudomliga lagen, sin ansvarighet mot och kunskap om densamma samt deras sträfvan efter att vara denna lag hörsamma. Kristna föräldrar hafva, om de vilja begagna sig däraf, en häfstång af ofantligt företräde rörande behandlingen af sina barn. De borde läsa för sina barn ur Guds ord det gudomliga erkännandet af föräldrars myndighet, den gudomliga fordran, att de skola vänja ett barn vid den väg, det skall vandra, och de böra äfven framhålla, att detta är nödvändigt, emedan vi alla äro fallna och ej i stånd att nå upp till det gudomliga måttet etc. — att alla dessa medel och rättelser äro behöfliga såsom hjälp mot de onda anlag med hvilka vi födts. Det är ett stort misstag att antaga, det barnens sinne ej uppskattar dessa principer, icke uppskattar rätt och orätt samt tillbörligheten af en rättfärdig bestraffning för onda. handlingar så väl som belöning för goda.

Många föräldrar förgäta att se tillbaka och ihåg­komma, huru tidigt de själfva lärde att uppskatta rättfärdighetens principer, att uppskatta föräldraomsorgen, hvilken icke försummade att förebrå, att rätta och äfven aga, såsom nödvändigt syntes. Låt oss likaså erinra oss, huru liflig vår känsla af rättvisa var, när vi voro barn, huru vi för oss själfva godkände faderlig tuktan, när vi förstodo, att dess bevekelsegrund var att utveckla vår karaktär, men huru vi harmades däröfver, om vi icke sågo en rättvis princip däri, om vi förebråddes eller på annat sätt bestraffades för saker, hvari vi voro utan skuld, eller om vi tuktades med ett större straff, än hvad som lämpligt svarade mot förseelsen. Att sålunda rikta dess sinne till att urskilja, hvad som är rätt och orätt, sanning och falskhet, rättvisa och orättvisa, är icke endast det bästa och säkraste sättet för att utöfva tillsyn öfver ett barn, utan det utgör också en uppfostran af barnet till en karaktär, när det är mest känsligt [617] för föräldrarnas inflytande. Det är karaktärsbyg­gande vid en tid, när barnets medvetande och omdöme äro möjliga att forma, och när det behörigen erkänner föräldrarna såsom sina enda laggifvare. Om detta karaktärsbyggande verk förbises i den späda barndomen, är verket mycket mera svårt i framtida år, förutom de obehag som skola träffa både föräldrar och barn, grannar och vänner under mellantiden.

Det är alltså mycket viktigt att beakta, det ett barns uppfostran icke endast består i att lära det taga hänsyn till utvärtes skick i artighet, renhet och lydnad etc., utan vidare — och det hufvudsakligast — i att grunda rätta principer i hjärtat, ett rätt erkännande af Herrens sinne såsom det enda mönstret för lifvet för både gamla och unga. Den gyllene regeln, kärlekens, frikostighetens; ödmjukhetens, tålamodets, mildhetens och fördragsamhetens lag, skulle inskärpas beträffande barnets ställning till andra familjemedlemmar, lekkamrater etc. Det barn, som läres att vara själfviskt, eller det, hvars naturliga själfviskhet icke vänligt bringas till dess uppmärksamhet (ehuru ej i andras närvaro) och kärleksfullt förebrås och rättas, förlorar en mycket viktig lektion vid den mest gynnsamma tidpunkten.

De föräldrar, som försumma ett sådant tillfälle att gifva föreskrifter och tillrättavisning för barnets sinne och omdöme, så väl som för dess utvärtes uppförande, icke endast mista det mest gynnsamma tillfälle med hänsyn till sitt barn utan tillåta ogräs att växa i hjärtats trädgård, hvarest endast andens gåfvor skulle växa, och ådraga sig sålunda mer eller mindre bekymmer angående detta barns uppfostran i framtida år. Mycket af välmenande föräldrars hjärtesorg och tårar öfver deras barns egensinne, uppsåt, själfviskhet och »vildhafre» skulle sparats dem, om de gjort sin plikt mot dessa barn, när de voro späda. Dessutom förlora sådana föräldrar en stor välsignelse, [618] ty det är tvifvelsutan sant, att de föräldrar, som på ett tillbörligt sätt uppfostra sina barn till osjälfviskhet, kärlek, lydnad, vördnad för Gud, hjälpsamhet mot sina medmänniskor etc. etc., skola själfva erhålla värdefulla erfarenheter — tillväxt i nåd, kunskap och kärlek —, medan de sålunda bemöda sig om att inprägla dessa principer hos sina barn. De skola därjämte lära, att barnen vänta att finna dem illustrera i sitt dagliga uppförande och i sitt umgänge med Gud, familjemedlemmarna och sina medmänniskor de principer, som de söka inskärpa hos andra. Detta skall göra dem mera omsorgsfulla beträffande deras egna ord, deras eget uppförande, och sådan aktsamhet, sådan omtänksamhet i alla lifvets små angelägenheter, allmänna och enskilda, skall säkerligen hos sådana föräldrar mer och mer utveckla Herrens andes nåd och sålunda göra dem allt mera behagliga för Herren samt bereda och fullkomna dem för riket.

Hemmets luftkrets bör vara ren, huru fattigt hemmet än må vara. Fullkomlig renhet i tanke, ord och handling är dock omöjlig under närvarande förhållanden, alldeles såsom materiell renhet är omöjlig, hvarest luften är full af sot och damm. Men hvarje kristet hem skulle vara så nära fullkomligt omligt rent som möjligt, så fritt från utvärtes smuts och orenlighet, som omständigheterna tillåta, och så fritt från moraliska afvikelser och besmittelser, som jordiska kärl kunna vara. Hvarje barn skulle kunna se tillbaka på sitt hem, huru oansenligt och knappt försedt som helst, såsom en ren plats, ett Guds hus, ett heligt rum. Det borde kunna se tillbaka och i minnet återkalla bönens ljud vid familjealtaret, faderns och moderns vänliga ord vid åtskilliga tillfällen och det allmänna draget af frid och fullheten af hvila, som yttrade sig i belåtenhet med och undergifvenhet för den gudomliga försynen. Det skulle vara i stånd att förnimma kärlekens sköna doft genomtränga hemmet och förenas [619] med hvarje dess medlem, i det den uppenbarar sig i ödmjukhet, mildhet, vänlighet och hjälpsamhet.

Det är att vänta, att ett barn, som födts och uppfostrats i en sådan luft af kärlek, skall äga önskan att behaga Herren och tillbedja honom från de tidigaste ögonblicken af sitt medvetande, och från den tid det uppnår tio eller tolf års ålder skulle det uppmuntras att öfverväga tillbörligheten af att helt inviga sig åt Herren samt påminnas om att det under sitt omdömes omogenhetsperiod står inför Herren genom föräldrarna, men att Herren väntar en personlig invigning, allt eftersom sinnets mognad uppnås. Skulle ett sådant barn, som sålunda uppfostrats, försumma eller vägra att inviga sig åt Herren, skall säkerligen hemmets inflytande ännu fortfara, ehuru ett sådant barn, när mogenhetsåldern uppnåtts och intet förbund med Herren kommit till stånd, skulle tveka att nalkas nådens tron, tveka att fordra af Herren den välsignelse, han lofvat dem, som äro hans, emedan det vägrat att blifva hans. Icke dess mindre skola sådana. ännu följas af ett dyrbart minne från de tider, när de nalkades nådens tron och bådo om gudomligt beskydd och hägn öfver barndomshemmet och öfver sig själfva, och det skall alltid hos dem förefinnas en längtan efter gudomligt beskydd och efter förmånen att få nalkas Skaparen med ropet »Abba Fader» samt efter förverkligande af släktskap med honom. Skulle sådana blifva föräldrar, skola de äga en ofrivillig önskan att uppfostra sina barn så, som de själfva uppfostrades, och allt detta inflytande skall mer och mer få makt öfver deras hjärtan, och stor möjlighet förefinnes, att de åtminstone vid denna tid skola inviga sig. I alla händelser skall ett gudfruktigt hems inflytande ha följt dem, ett heligt beskydd för många af de utsväfningar, i hvilka de annars torde ha fallit.

Jämför ett sådant hem med dess sköna doft af kärlek, vänlighet, tålamod och mildhet med det hem, i [620] hvilket Herrens ande icke uppenbaras, — det hem, i hvilket själfviskhet är lag, i hvilket barnet märker tvister mellan föräldrarna, och huru hvar och en söker sitt eget på den andres bekostnad, det hem, i hvilket barnet hör litet utom bannor, knot, sökande efter fel, vreda ord, skärande ljud etc. Detta besmittar barnen och de gräla i sin tur öfver sina små angelägenheter, tala i vrede till hvarandra och hålla familjen i ständig oro. Själfviskhetens oafbrutna utöfning i hemmet utvecklar detta organ i barnets sinne och uppförande.

Om föräldrarna kalla det med vred stämma »en liten lymmel» och barnets känslor, som i förstone såras af sådant klander mot dess karaktär, blifva hårda, lär det så småningom att berömma sig af att vara en liten lymmel. När det först hör den vreda och otåliga modern utropa: »Jag skall mörbulta hvarje tum af din kropp!» eller »Jag skall bryta nacken af dig!» gripes dess hjärta utan tvifvel af ett mått af fasa vid dessa ord, men det dröjer icke länge, förrän det lär, att detta är meningslöst hot, för hvilket det har jämförelsevis litet att frukta. Och efter hand som det lär, att landets borgerliga lagar icke skulle tillåta föräldrarna att bruka allvarsamt våld, drager barnasinnet den slutsatsen, att föräldrarna hade vilja att göra det ondt men helt enkelt sakna frihet. Från ett sådant litet sinne drifves mycket af kärlekens ursprungliga instinkt ut. Det finner sina föräldrar lika osannfärdiga med hänsyn till löften — att löften ofta gifvas utan den minsta afsikt att hålla dem. Sålunda lär sig barnet att ljuga, hota, gifva löften och bedraga andra beträffande sina verkliga alsikter. Är det något under, att ett sådant barn växer upp till en hård karaktär? Det är fastmer ett under, att med så dålig uppfostran, likgiltig uppfostran eller ingen uppfostran alls den civiliserade världen icke är sämre, än den är.

Barnen födda i rättfärdiggörelse.

I allt detta har den nya skapelsen ett bestämdt företräde framför alla andra med hänsyn till barnen. De skulle att börja med vara bättre födda, bättre begåfvade vid födelsen. Och denna sinnets begåfning skulle fostras från bardomens tidigaste ögonblick. Ett några dagar gammalt barn är säkert nervöst, irriteradt och ängsligt; om modern är sådan; inflytande går till barnet icke endast genom moderns mjölk utan telepatiskt, elektriskt från hennes person till barnet. Hvilket allmänt företräde har då icke den nya skapelsen, i hvilken Herrens ande bor med sin frid, kärlek och glädje, och hur gynnadt är icke barnet under sådan omsorg! Mänskligt taladt huru stora äro ej dess möjligheter, jämförda med andras med hänsyn till upphöjd mandom och kvinnlighet, och huru stort är icke dess företräde, sedt från Guds ords ståndpunkt, när vi minnas, att Guds helgade folks barn i likhet med deras föräldrar stå under den gudomliga försynens uppsikt i alla angelägenheter, att också för dessa barn gäller löftet, att »allt skall samverka till det bästa» för dem!

Det är icke svårt att se, att de nya skapelsernas barn intaga en rättfärdigad ställning inför Gud på grund af deras föräldrars släktskap med Gud och med dem. Såsom olydnaden och Adams och Evas aflägsnande från den himmelske Fadern bringade förkastelse öfver all deras afkomma, på samma sätt bringar Herrens folks försoning genom Kristi dyra blods för­tjänst icke endast dem tillbaka till harmoni med Gud, utan äfvenså räknas deras barn rättfärdiga genom och på grund af föräldrarna upp till den tid, då barnet fått sitt eget förstånd och sin egen vilja. Frågan är likväl mera invecklad, när en af föräldrarna är Herrens, och den andra är främling och borta från Herren, men aposteln försäkrar oss, att Gud i sådant fall räknar barnet som sitt genom den ena af dess [622] föräldrar, hvilken är Herrens lärjunge, det må vara hvem som helst af dem. Den troende, helgade faderns eller moderns inflytande anses göra om intet och behärska den oinvigde faderns eller moderns, så långt som barnet angår. Rörande detta ämne säger aposteln:

»Eljest vore edra barn oheliga (syndfulla, fördömda).»

»Den icke troende mannen är helgad genom (den troende) hustrun och den icke troende hustrun är helgad genom (den troende) mannen (med hänsyn till det föremål vi betrakta, nämligen afkomman af deras äktenskap), eljes vore ju edra barn orena (syndare, under fördömelsen, orättfärdiga, obesläktade med Gud, främmande för hans omsorg och välsignelse), men nu (i åsynen af denna del af den gudomliga nåden) äro de heliga (det är, intaga en rättfärdigad eller antaglig ställning inför Gud, på grund af hvilken han icke må behandla dem såsom fiender) .» — 1 Kor. 7:14.

Frågan om en god barnuppfostran må vara svår men icke för svår för Herren att utreda, och därför skulle den fader eller moder, som blifvit en kristen, vänta, att Herrens nåd måtte öfverflöda i den motsvarande grad, som angelägenheterna fordrade, och mera ifrigt söka den visdom och den hjälp, som kommer från ofvan, att han eller hon måtte vara i stånd att rätt uppfylla sina plikter äfven under de mest pröfvande omständigheter. Herrens nåd är tillräcklig för oss i hvarje förhållande. Det faktum, att den ena är en ny skapelse och den andra en icke troende eller oinvigd, förändrar icke den gudomliga anordningen med hänsyn till ledarskap i familjen. Detta. tillfaller alltjämt mannen, och om han vore en ny skapelse, måste han ombesörja sin familjs angelägenheter på bästa sätt han kan under förevarande om­ständigheter och ledas af den utlofvade visdomen från [623] ofvan. Om hustrun vore den nya skapelsen, skulle hennes sunda sinne, hennes hängifvenhet för rättfärdighetens principer, hennes mildhet, ödmjukhet, omtanke, och aktsamhet göra henne till en sådan juvel i familjen och så låta hennes ljus lysa inför sin man, att han med nöje skulle gifva henne praktiskt full tillsyn öfver barnen, för hvilket han ansåge henne särskildt lämplig. Alla hennes föreskrifter och utöfningen af myndighet skulle likväl vara befullmäktigade af mannen, som, vare sig en helig eller en syndare, är familjens ansvariga hufvud.

På samma sätt skulle mannen, under det han låter sitt ljus lysa, vänta att hans hustru såväl som hans barn skulle inom kort inse hans företräde framför gudlösa människor, hans kärleks ande, hans mildhet, hjälpsamhet och hans sunda sinnes ande. Om dessa resultat, hvilka böra väntas, det oaktadt icke komma, om den otroende partens behandling blir sämre, ju större troheten är — kanske till den grad att skilsmässa. blir nödvändig — så låt oss komma ihåg, att Herren varskott oss på förhand, att sådant skulle ingå i vår erfarenhet, sägande: »Förundren eder icke öfver den glödhetta bland eder, som vederfares eder till pröfning, likasom hände eder något sällsamt», och åter: »En människas husfolk varda hennes fiender», och åter: »Jag har icke kommit för att sända frid utan svärd.» Mitt budskap, ehuru det är ett fridens och välsignelsens budskap i närvarande tid, har ofta strid till följd, emedan mörkrets barn hata ljuset, och emedan många af dem skola störta sig uti en beständig strid mot det på grund af vedersakarens bedrägeri och sin egen fallna naturs svaghet. Anse det icke sällsamt utan betrakta. det som en del af din pröfning; uthärda det som en del af den gudomliga viljan, till dess Herren öppnar en väg till undflykt.

Åtskilliga af Herrens invigda. folk, medlemmar af den nya skapelsen, bedja om råd, sägande: »I min första kristna erfarenhet inom namnförsamlingen blef [624] jag orätt undervisad. Jag lärdes, att när jag blifvit religiös, blifvit frälst, behöfde jag ingenting mer än att helt enkelt regelbundet gå till sammankomsterna och att betala min afgift. Jag fick ringa eller ingen undervisning angående nödvändigheten af att utrota synd och själfviskhet ur mitt eget hjärta och i dess ställe mottaga mer och mer af Herrens ande med dess rikedom af kärlek och all den inre nåd, som förenas därmed. Jag gaf särskilda tid och kraft åt att hjälpa min man i hans göromål och åt försöket att komma oss upp i världen; jag lefde i okunnighet om mesringen med aflelsen af anden och att jag skulle odla det nya sinnet, som skulle trakta mindre och mindre efter de jordiska tingen men mer och mer efter den himmelska karaktären samt nåd och kraft för dess tillväxt. Under denna tid föddes mina barn. Jag förmodar, att de ärfde de drag, som jag utvecklade den tid, jag bar dem, och efter deras födelse insåg jag, att de voro sorgligt försummade med hänsyn till hvad jag nu ser vara den tillbörliga fostran, som ett barn skulle ha, samt de föräldrars särskilda plikt, hvilka äro nya skapelser i Kristus Jesus. Nu äro mina barn stormiga, egensinniga, själfviska och olydiga. De sakna icke endast vördnad för Gud utan också för mig och mina religiösa åsikter. Hvad kan jag göra med dem? Jag förstår, att Herren förlåter mig för min omedvetna försummelse af min plikt emot dem i det förflutna, men jag inser också, att jag nu blott skördar, hvad jag sått, och att min närvarande erfarenhet är endast en rättvis vedergällning för min försummelse af min plikt i det förflutna. Ack, hvarest var min kristliga känsla? Huru utblottad var jag icke på ett sundt sinnes ande, och huru var det fatt med mina religiösa lärare och ledare, som icke endast vilseledde mig med hänsyn till den gudomliga karaktären och planen, utan äfven uraktläto att undervisa mig beträffande mina enklaste naturliga plikter — [625] föräldraplikterna. Jag förstår, att jag, ty värr, gaf mina penningar för det, som ej var bröd, för det, som icke mättar — timligt och andligt. Men nu kvad är min plikt? Hvilket sätt skall jag använda? Huru skall jag godtgöra så långt som möjligt min försummelse i det förflutna?»

Vårt svar på sådana frågor är, att Herrens folk i detta som i alla andra fall icke skulle sörja såsom de, som icke hafva något hopp. Herren skall utan tvifvel finna välbehag däri, att vi beklaga försummelsen af vår plikt i det förflutna, och skall äfven utan tvifvel vara tillfredsställd därmed, att vi bedja om förlåtelse för sådana. tillkortakommanden och lofva större trohet härefter uti att söka att fullfölja våra förpliktelser mot dem, som bero af oss. Han skulle säkert finna behag däri, att vi upptaga närvarande erfaren­heter med ostyriga barn med tålamod och undseende såsom en del af tuktan för öfverträdelse och försummelse med hänsyn till barnens uppfostran, och om de så mottagas, skola dessa pröfningar tjäna till vårt polerande och beredelse för riket.

Sådana föräldrars plikt mot sådana barn skulle utom all fråga vara den att börja med att lära dem just det, som de skulle ha lärts i sin späda barndom angående sitt ansvar inför Herren samt rättvisans och kärlekens principer mot hvarandra och mot alla. Och denna undervisning skulle gifvas med stor kärlek, stort undseende och tålamod, hvilket allt skulle vara en värdefull lärdom för barnet om nådens makt i föräldrarnas hjärtan. I öfverensstämmelse med bar­nets ålder och andra dylika omständigheter skulle, till den grad som de orätta principerna blifvit inrotade, resultaten väntas med tålamod, och sådana inskränkningar, som syntes alldeles nödvändiga, skulle göras med mildhet, hänsyn och behörig förklaring. Föräldramyndigheten borde upprättas vänligt, icke hänsynslöst. Barn, som haft för vana att regera i [626] familjen, borde icke genast väntas blifva goda och lydiga. Visdom från höjden skulle sökas med hänsyn till enskildheterna i hemmets anordningar och styrelse, ty ingen utomstående är i stånd att helt förstå en annan familjs angelägenheter eller att gifva särskilda råd rörande dess särskilda styrelse. Tvenne grundsatser skulle vara bestämmande: Först af allt kärlek till Gud och barnen, och denna kärlek skulle ledas och styras af Guds ord, för det andra skulle Guds ord såsom grunden för myndighet och undervisning ständigt åberopas. Vidare skulle alla föräldrar lära sig behandla barnen med hänsyn. Vare sig barnen blifvit lämpligt uppfostrade eller icke, skulle föräldrarna taga hänsyn till deras medvetande och omdöme och handla med dem i harmoni med dessa karaktärens grunddrag. Särskildt när barnet uppnår mogen ålder, skulle dess skäl få tala för sig, och i samma grad skulle tvång och kroppslig bestraffning lämnas å sido.

Rättvisans princip, till hvilken vi redan hänvisat, finnes i någon grad hos nästan hvarje mänsklig varelse, och särskildt när känslan af rättvisa förenas med själfviskhet. När mandomsåldern har uppnåtts, känner barnet således omedvetet, att det passerat en viss linje, och skall ej längre behandlas som ett barn utan såsom en jämlike. Det borde då icke längre befallas någonting utan tillfrågas, borde icke längre uppfordras till att lämna noggrann redogörelse i detalj öfver alla förvärfvade penningar utan borde tilllåtas äga större personlig frihet än förut. Visa, rätt­visa, älskande föräldrar skulle icke tillåta sig kränka dessa rättigheter, som tillkomma det mognade barnet, utan hellre söka från denna tid och framåt att behandla barnet som en yngre broder eller syster — såsom rådgifvare eller god vän. Goda föräldrar äro stundom ovisa och felaktiga i detta fall och draga fördel af den myndighet, som barnet erkänt till denna [627] tid. De lämna utan afseende dess nya ställning såsom yngling eller jungfru och försöka att bibehålla föräldramyndighetens oafvislighet såsom tillförene, och detta stundom med ett mått af framgång, men aldrig, tro vi, till sin egen verkliga fördel, ej heller till sina barns. De såväl som barnet veta, att de draga fördel af barnets undergifvenhet, och att om barnet skulle göra motstånd, torde saken hastigt taga en annan vändning. De skulle betänka, att deras tillvägagångssätt är menligt för barnets verkliga tillgifvenhet för dem. Barnet ser i detta påtagliga bevis på själfviskhet och orättvisa i föräldrarnas uppförande, an­gående hvilkas känslor det förut hade tänkt annorlunda. Barnets kärlek uppryckes sålunda med röt­terna, och föräldrarna komma att lära sig misstaget i ett sådant tillvägagångssätt, innan de dö, äfven om det till en tid har framgång. Vi antyda icke härmed att barnets förpliktelser mot föräldrarna upphöra, när barnet uppnått mogen ålder. I öfverensstämmelse med världens borgerliga lagar hålla vi tvärtom före, att ett barn är förpliktadt att underhålla sina föräldrar, så länge de lefva och barnet äger förmåga att förse det nödvändiga. Vår slutsats är den, att medan föräldrarna hade full tillsyn före barnets mogenhet, har detsamma därefter sin egen personlighet, som bör erkännas och åberopas. Det är barnets plikt att draga försorg om föräldrarna, men om dessa särskildt vädjat därtill, skulle det ske dess mera skyndsamt och kärleksfullt. Barnets förpliktelser mot åldriga föräldrar för deras underhåll motsvarar fullkomligt föräldrarnas ansvar för den omsorg och det skäliga underhåll, som barnet åtnjöt under sin barndom och minderårighet. De föräldrar, som varit rättvisa och kärleksfulla, skola sällan af sina barn lämnas att lida brist, så länge som de ha förmåga att hjälpa.

Medan föräldrarnas plikter mot barnen betraktas, uppstå åtskilliga frågor angående passande grad af [628] bildning och skäliga inskränkningar med hänsyn till slaget af läsning och kunskap, hvarmed sinnet förses. Vi äro bland dem, som högt värdera bildningens betydelse, och likväl tro vi, att stor urskillning skulle göras med hänsyn till hvad som är bildning. Bildning är lik polityr. Nästan hvarje sten kan göras vacker genom omsorgsfull polering, men sådan polering är icke lika värdefull eller tjänlig för alla stenar. Gäller saken en diamant eller en rubin eller en annan dyrbar sten, så är polering fullkomligt nödvändig för utvecklingen af stenens dolda egenskaper; utan polerade ytor kunde icke stenens härlighet och glans värderas, ej heller kunde dess glans spridas. Men samma polering, meddelad åt en gråsten från gatan, skulle vara ett slöseri af kraft, och, hvad värre vore, det skulle göra gatstenen alltför värdefull, alltför vacker för att användas som en gatsten. Ännu mer, den skulle vara mindre passande för sin tjänst som en gatsten efter att ha slipats, än om den lämnats allena eller endast jämnats på ett allmänt sätt för att göra den passande på in plats.

På samma sätt anse vi det vara med bildning, sinnets polerande med en »klassisk kurs» i en högskola. Några skulle ha gagn af en sådan kurs, medan andra toge skada däraf. Hvem har icke sett män, så bildade, att de icke kunnat inneha den plats i lifvet, för hvilken deras naturliga begåfning anpassat dem? De voro öfverbildade, och lika mannen i liknelsen kunde de icke gräfva, att tigga blygdes de, och för allt annat voro de odugliga. Om föräldrarna genom Herrens försyn funnit, att de ha ett barn med lysande begåfning, och om denna försyn ledde deras affärer så, att finansiella och andra hänsyn gjorde en högskolekurs möjlig för ett sådant barn, skulle de väl öfverväga, huruvida dessa tecken voro Herrens anvisning eller icke med hänsyn till deras plikt mot barnet och skulle sedan följa sin öfvertygelse. Icke dess mindre skulle [629] de, om det sändes till ett högre läroverk i närvarande tid, känna stor ångest och fruktan för att kanske denna utvärtes polityr af världens visdom skulle utplåna den trons, karaktärens och hjärtats glans, som de såsom barnets föräldrar och dess särskilda lärare hade meddelat det från dess barndom och äfven förut.

Herrens folk af den nya skapelsen skulle lära sig värdera bildningen af hjärtat, karaktären och tron på Gud såsom i hvarje fall förträffligare än den, som kunde förvärfvas i denna världens skolor — att »visdomen från ofvan, först ren, sedan fridsam, foglig, full af barmhärtighet och goda frukter», är mera önskvärd än all jordens visdom. De skulle väl öfverväga, huruvida deras barn vore så helt och hållet rotadt och grundadt i karaktär, i princip och i trohet till Herren och hans ord, att de otrogna riktningarna vid våra dagars högskolor och deras rationalistiska läror, kallade »högre kritik», »utveckling» etc. aldrig kunde rubba dess väl grundade tro på Herren och hans ord. Faran är verkligen så stor, att vi hellre vore böjda för att vara belåtna med sådan bildning, som kunde vinnas i de allmänna skolorna och mindre läroverk.

Vi äro fullt medvetna om att detta råd är dårskap eller något ännu värre för det världsliga sinnet. Det oaktadt ha vi lärt oss betrakta saken från hvad vi tro vara den gudomliga ståndpunkten och anbefalla, att allt Herrens invigda folk bör söka i detta som i alla andra fall denna ståndpunkt: Herrens mening om saken. Vi må tillägga vidare, att i den jäktande tid, i hvilken vi lefva, med dess rusning, oro och nervositet, har den person, som tillbringat sitt lif till tjuguett års ålder i skolan och sålunda beredts för lifvets verksamhet, förlorat det slags uppfostran, som vinnes af den gosse, hvilken, sedan han slutat sin skolkurs vid fjorton eller femton års ålder, får en vidare utbildning i något slags göromål, »får klättra [630] uppför stegen». Vid den tiden har han sex års öfning i praktiska göromål, och sannolikt är, att han skall vara bättre vuxen närvarande förhållanden än den yngling, som användt samma antal år till skolutbildning. 

Beträffande lek är ett af dess hufvudsakliga företräden den med densamma förbundna nöjsamma öfningen, ty det är utan tvifvel en sanning, att kroppsöfning, tagen med nöje, är mycket mer fördelaktig än alldeles samma kroppsöfning skulle vara, om den tages som ett släpgöra. Genom någon okänd kemi i vårt system har sinnesstämningen att göra med all lifsverksamhet. Vårt glada lynne samarbetar bäst med naturens alla krafter i uppbyggandet af vårt system och i ersättandet af alla dess förluster. Men det är en missuppfattning, som vidhåller, att det, som är nyttigt, är ett släpgöra, och att endast det, som är onyttigt, är ett nöje, en lek. Vi äro af den åsikten, att en orätt uppfattning, förbunden med denna sak, har ledt många förståndiga människor att odla lekfullhet och lättja, när de å andra sidan skulle ha motarbetat den fallna naturens naturliga benägenhet i dessa hänseenden. »Kindergarten» är en jämförelsevis ny rörelse, som vi värdera som ett försök i rätt riktning* — att åstadkomma en nöjsam undervisning för barn. Och alla påföljande af de visa föräldrarna tillåtna nöjena skulle vara något i samma stil: intet skulle godkännas, som är blott och bart förlust af tid och kraft.

* »Kindergarten», bokstafl, barnträdgård, är en rörelse eller institution med denna uppgift. — ö. a.

Förströelse och vederkvickelse borde hufvudsakligen tillförsäkras genom förändring af sysselsättning snarare än genom lättja och gagnlös öfning. Den lilla flickan har stort nöje i att kläda sin docka och taga vård om den samt att »leka hem». Den lilla gossen [631] »leker butik», och med sand etc. som material föreställer han sig handla med te, kaffe, socker och potatis, eller han »leker häst» och är kusk eller föreställer sig själf vara en predikant, missionär, skollärare eller doktor. All sådan lek går i rätt riktning, och därtill borde de små uppmuntras. Som de blifva äldre, skulle de dragas från detta och till att anse det som en del af sin förströelse att hjälpa till med att hålla hemmet i ordning eller att bistå sina föräldrar, målsmän eller andra i en verklig butik eller verkstad. Om de lärdes att äga nöje i att gagna och hjälpa andra finansiellt eller på annat sätt; om de lärdes, att lättja är både synd och skam, något som nedsätter hvem som helst, samt en förlust af värdefulla tillfällen, skulle de vara i en passande ställning att upptaga lifvets plikter med nöje och att icke afundas dem, som föröda både tid och pengar med bollspel eller deltaga i något annat lika dåraktigt och gagnlöst.

Hushållning med tid så väl som medel skulle inskärpas från barndomen — icke i afsikt att uppamma själfviskhet utan hushållning i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan, att ingenting må förfaras. Efter att ha mättat skarorna befallde Mästaren, att styckena skulle samlas tillhopa och intet förfaras, och tillkännagaf sålunda sin mening i alla angelägenheter, nämligen att ingen slösaktighet bör förekomma, att vi inse vårt ansvar mot honom för hvarje ögonblick, hvarje krona, hvarje dag — icke ett ansvar, som skulle hålla oss i fruktan, utan ett ansvar, som hade behag uti att iakttaga den gudomliga viljan och att vara så fullkomligt som möjligt i öfverensstämmelse med den, och hvilket klart inser, att sådant tillvägagångssätt är behagligt för Herren och därför bör fullkomligt efterlefvas. [632]

Barnasinnets rätta uppfostran eller öfning.

Som barnet växer och inser, huru mycket det finnes att lära i världen, skulle det bibringas lust för läsning, men först skulle det läras att göra en vis åtskillnad mellan »romanskräp» och kunskapens »äpplen». Man bör visa det, att allt i dess sinne hopadt skräp är icke blott värdelöst utan till skada och hinder, förutom att det kostat värdefull tid, som borde ha användts för att samla den kunskap, hvilken inom kort skall vara så nödvändig för ett rätt fullgörande af lifvets plikter. Man skulle uppmuntra det att läsa sådana böcker, som gifva kunskap, och icke romaner. Det borde ha en ansenlig kännedom om sitt eget fosterlands historia samt skälig kunskap om den öfriga världen. Detta försäkrar man sig om genom att läsa historien; vi mena icke blott den historia, som angifver ordningen af konungariken, krig och generaler, utan mera särskildt sådana verk, som visa de förgångna åldrarnas så väl som den närvarande världens sociala, moraliska och andliga utveckling. På ett intresseväckande sätt skulle man framhålla för barnet vikten af sådan kunskap såsom en del af uppfostran för dess framtid; man skulle vädja till dess förstånd och omdöme, och på så sätt skulle det få lust för sådan uppfostrande läsning men ovilja för all värdelös ogräsoch drömlitteratur, som endast skadar och lämnar det oförberedt för lifvets plikter.

Det följande syntes nyligen i en kritik af en roman i »Church Standards» spalter. Det illustrerar den sämsta sidan af den läxa, vi ville inskärpa: »En af de mest förskräckliga tankar, förbundna med detta ämne, är de orena intryckens beständighet i det mänskliga minnet. För några år sedan — huru många och huruvida det tilldrog sig i detta eller ett annat land behöfver icke sägas — lades en bildad kvinna på sin dödsbädd. Hon var ännu ung och hade lefvat ett mer än vanligt afskildt lif. I hvarje ord och handling [633] hade hon varit renheten förkroppsligad. Det troddes icke, att hon hade haft tillfälle att höra en oren stafvelse i hela sitt lif. I sin yrsel utöste hon likväl i sina vänners och tjänares närvaro en ström af oanständiga förbannelser, inför hvilka de blefvo bestörta. Hvarest hon någonsin kunde hafva hört sådana ord, kunde de icke föreställa sig och förstodo det aldrig. Men drogo de därför den slutsatsen, att hon hemligen älskat dem och frossat på dem? Nej. Den rätta tanken är den, att sedan hon hört dem i en ond stund, hade hon i grund och botten afskytt dem, och i själfva sin sträfvan att förgäta dem hade hon så fäst dem i minnet, att de kvarstodo till hennes dödsstund. Detta är icke endast en barmhärtig uppfattning om saken, utan den är både rättvis och förnuftig. Men det är icke alltid så. När sinne och fantasi under flera timmar eller dagar äro öppna för att mottaga orena tankar och för att betrakta oanständiga bilder, hvem kan förtälja de fördärfbringande verkningarna af sådan inre förening af omständigheter ? Af alla onda ting i denna onda värld känna vi intet så fruktansvärdt i sin skärpa och beständigt i sitt fördärfliga inflytande som en dålig bok, skrifven af en man med geni.»

Barnasinnets religiösa grunddrag fordrar särskild uppfostran, och däri skulle de kristna föräldrarna vara dess lärare. I världens närvarande förvirrade tillstånd rörande religiösa ämnen och dess mera framskridna ståndpunkt med hänsyn till allmänna skolor och offentlig undervisning är det säkert, att hvilket som helst försök att lära något slags religion skulle vara i strid med fördomarna eller medvetna öfvertygelsen hos dem, som däri äro intresserade. Därför fordrar rättvisan, att offentliga skolor blifva fria från all religiös färg, undervisning, form och ceremoni. Oaktadt vår vördnad för bibeln såsom Guds ord tro vi, att det med hänsyn till det faktum, att judarna [634] äro motståndare till nya testamentets läror, att många under inflytande af s. k. högre kritik motsätta sig mycket af gamla så väl som nya testamentet, att några fritänkare, tviflare, buddister, teosofer etc. äro motståndare mot hela bibeln, under det andra icke öfverensstämma med den allmänna öfversättningen — i betraktande också af det faktum, att alla dessa måste bidraga till skolornas understöd och uppfordras att draga fördel af dem — skulle vara både rätt och vist att utelämna religionsundervisning i skolorna och ej ifrågasätta bibeln som en religiös bok och använda den, om detta alls skulle komma i fråga, blott såsom en gammal historisk bok hellre än att gifva anstöt åt så många, som icke öfverensstämma med oss.

I betraktande af vår vördnad för bibeln såsom Guds inspirerade ord torde denna antydan möjligen synas sällsam för åtskilliga, men vi tro det vara det bästa sättet i harmoni med den gyllene regeln. I sanning äro vi så fåtaliga, att vårt inflytande, om vi valde att utöfva det, skulle vara maktlöst, och de nya skapelserna skulle icke mera förfäkta detta än andra moraliska reformer. Alla nya skapelser ha en högre, en större mission i förbindelse med den nya skapelsens utveckling och kunna därför lämna alla sådana moraliska reformer i världens händer för det närvarande, till dess tiden kommer. Icke dess mindre är det synnerligen på sin plats, att vi ha ett sundt sinnes ande och äro i full harmoni med rättvisa, äfven om icke något passande tillfälle för att uttrycka våra känslor angående detta ämne någonsin skulle förekomma.

I alla händelser äro sex timmar om dagen under fem dagar i veckan och för mindre än sex år af lifstiden säkert liten tid nog för de talrika läxor i skilda ämnen, hvilka hopas på våra dagars barn. Detta anslående af tid för världsliga studier lämnar föräldrarna och af dem utsedda andliga ledare tillräcklig tid för att meddela det slags religiösa undervisning, som [635] synes bäst för dem. Af veckans 168 timmar förtjäna säkerligen de världsliga studierna allt af de trettio timmar per vecka, hvilka anslagits för dem, särskildt i betraktande af det faktum, att den jäktande tid, i hvilken vi lefva, ofta hindrar barnet från att få mer än tre år af sådan uppfostran.

Söndagsskolornas inflytande.

Söndagsskolan har blifvit en stor inrättning öfver hela kristenheten. Om den betraktades såsom en barnens sociala förening, hvilken förer dem tillsammans en gång i veckan och riktar deras sinnen från den vanliga arbetsdagens sysselsättningar och i en allmän social och religiös riktning, må det anses att söndagsskolan uträttat åtskilligt i världen — särskildt för samhällets lägre klasser. Hvad beträffar söndags­skolornas verkan på troendes barn, betrakta vi den såsom skadlig. Vi äro likväl medvetna om att en sådan åsikt skall anses vara öfverdrifven, till dess våra skäl fullt uppskattas. De äro dessa:

1) Söndagsskolorna ha varit skadliga för kristna föräldrar, i det de ledt dem att anse sig själfva befriade från det föräldraansvar, som Herren gifvit dem. Söndagsskolläraren är ofta fullkomligt ur stånd att bära ett sådant ansvar, är ofta en nybörjare med hänsyn till barn och deras lämpliga uppfostran — sällan en, som öppet bekänner sig vara fullt invigd och aflad af den heliga anden. En sådan lärare gifver man föräldrarnas plats med hänsyn till den viktigaste af alla föräldraplikter. Den förlust, föräldrarna erfarit genom denna anordning, är nästan oberäknelig. Det är en erkänd sanning i andliga ting, att den, som vattnar andra, varder själf vattnad. Föräldrar, som flitigt lära och leda sina barn i moraliska och andliga ting, icke endast förläna dem välsignelse på detta sätt utan mottaga själfva stor välsignelse i förbindelse med tjänsten. Denna välsignelse förlora [636] kristna föräldrar denna dag, emedan de ha omedvetet afvikit från den gudomliga anordningen.

2) Söndagsskolan medför olägenhet för kristna föräldrars barn, enär icke söndagsskolläraren kan gifva det slag af undervisning, som förståndiga och medvetna föräldrar kunde och skulle meddela.

3) Anordningen med söndagsskolor återverkar menligt på både föräldrar och barn från en annan ståndpunkt: genom densamma förlora barnen sin aktning för föräldrarna, och sålunda förorsakar den brist på föräldravärdighet å ena sidan och på barnslig vördnad å andra sidan. Utan tvifvel beror den närvarande ställningen i den så kallade »kristna världen» beträffande olydnad mot föräldrar, familjestridigheter, etc. till stor del på denna sak. Det mänskliga sinnets religiösa organ ligga öfverst på hjässan af hufvudet och skulle vara förhärskande, när de äro verksamma och väl utvecklade. Vördnad är ett af dessa organ, och det behöfver styras. Om barnet ser att föräldrarna vörda Gud och hans ord och undervisas från denna källa, ha de framför sig en läxa, som är värdefull för dem själfva genom lifvet och i sin tur för deras barn, men om de se föräldrarnas vördnad vändas från Gud och hans ord och till en prästerlig klass för att mottaga förmodade gudomliga budskap genom den utan att tänka eller studera Guds ord, kommer detta inflytande att göra barnet vidskepligt och underdånigt prästlisten — en ohälsosam ställning med hänsyn till andlig utveckling.

Vidare, om barnet sändes till söndagsskolläraren för att erhålla undervisning i bibeln, måste barnet få den uppfattningen, att föräldrarna äro oförmögna att meddela denna undervisning, och när föräldrarna undervisas af en prästman, som förmodas vara af ett högre stånd om icke af en helt annan natur, kommer barnet att betrakta söndagsskolläraren från ungefär [637] samma ståndpunkt. Verkan häraf är, att föräldrarna beröfvas barnets aktning och vördnad.

Om barnet däremot vederbörligen undervisats från skriftens ståndpunkt, att Gud har talat genom sitt ord, och att enligt hans anordning somliga af hans barn skola bistå andra med att uttyda och till att förstå ordet, samt att dess fader är en bland dessa undervisare och en fullt bemyndigad Guds präst i sin egen familj att lära — den bestämde läraren i sin egen familj —, bibringas barnet omedvetet en religiös vördnad för föräldrarna, såsom Gud har ämnat. Sålunda kommer ock den gudomliga anordningen att gifva föräldrarna ett större mått af hälsosamt inflytande öfver deras barn för hela lifvet. Vidare skulle föräldrarna efter att ha inskärpt skriftens framställningar och efter att ha framhållit från Guds ord den gudomliga måttstocken för lif, karaktär, tanke, ord och handling samt lifvets gyllene regel högeligen blifva styrkta i sin egen utöfning af ordets läror. De skulle känna sig förpliktade att efterlefva sin egen lära samt inse, att äfven barnasinnet är i stånd att tillämpa dessa religiösa regler i lifvets dagliga angelägenheter.

Sådana föräldrar skulle känna behof af att själfva lefva allt närmare det mål, som de förkunna såsom det gudomliga, och i händelse af felsteg i någon särskild grad skulle de blifva välsignade genom att bekänna detta för dem, som iakttagit det, äfven om de vore deras egna barn. Alltså skulle föräldrar och barn lära mer och mer att värdera den gudomliga måttstocken och se upp till Herren efter barmhärtighet och förlåtelse, och sålunda skulle äfven föräldrarnas tillfälliga tillkortakommanden blifva bestående lärdomar för barnet i ödmjukhet, förkrosselse och underkastelse för gudomlig lag.

4) Synbarligen göra många ett stort misstag så väl med hänsyn till söndagsskolors lämpliga verksamhet [638] som med hänsyn till sin tanke, att Herren och apostlarna foro vilse däri, att de icke grundade församlingen i dess närvarande sekteriska tillstånd — i föreställningen om att de själfva ha utfört ett visdomsverk i delandet af Kristi församling, att större resultat uppnåtts genom olika sekter och skiljaktiga trosbekännelser, än som skulle ha vunnits, om Herrens plan hade strängt efterföljts: »en Herre, en tro, ett dop», en församling.

Söndagsskolan såsom den ursprungligen började var nog lämplig. Den begynte såsom en »trasskola» i Gloucester, England, år 1781 e. Kr. Robert Raikes, redaktör för »Gloucester Journal», en kristen man, anställde fyra kristna kvinnor att lära barn om tio till fjorton års ålder läsa, skrifva, sy etc. från kl. 10 f. m. till middagen å hvarje söndag och att på söndagseftermiddagen lära dem katekesen samt taga dem med till kyrkan. Från denna lilla begynnelse har våra dagars stora söndagsskolverksamhet utvecklats. Planen var synbarligen god och icke alls oöfverensstämmande med Herrens och apostlarnas inrättningar. Den blef oförenlig med dessa, när den kom att åsidosätta föräldrarna såsom barnens uppfostrare.

Vårt råd till hvarje medlem af den nya skapelsen är, att hvilka som helst misstag, som gjorts i det förflutna med hänsyn till försummelse af föräldraansvar såsom deras egna barns religiösa lärare, skulle dessa nu erkänna och fullfölja sin plikt med ens, hvarvid omständigheterna etc. borde variera efter barnens ålder och efter den uppstudsighet och ringaktning för föräldrarna, som de redan kommit till. Detta skulle ryckas upp småningom, mildt och kärleksfullt, under ihågkommande af att felet till stor del beror på föräldrarnas förbiseende af ett gudomligt förordnadt ansvar. Hvarken vi eller andra äro visare än Gud, ej heller skulle någon tilltro sig kunna förbättra de allmänna grunddrag. som lämnats af församlingens hufvud och [639] af de tolf apostlarna, hvilka han bestämt till våra lärare och ledare. Därför vörda vi icke eller stadfästa människors institutioner, huru förskansade de än må vara, och huru stora och mäktiga deras åsyn och anspråk än må ha blifvit. De måste alla dömas efter den enda måttstocken: det gudomliga. ordet. Om de icke öfverensstämma med Herrens ord, är det, emedan »intet ljus är i dem» — de äro icke af Gud. — Es. 8:20.

Barnens förtroende.

Om barnets förtroende till föräldrarna har sin grund i erkännandet af det faktum, att föräldrarna äro medlemmar af det konungsliga prästerskapet, äro Guds barn och ha gemenskap med Gud genom bön och undervisas af Gud genom hans ord — tjänare, de där blott och bart äro medhjälpare till att förstå ordet etc. —, och om därtill kärlekens ande med dess olika frukter af saktmod, tålamod och vänlighet genomtränger hemmet och dess olika kanaler, samt om föräldrarna söka och utöfva den rena, fridsamma och den af barmhärtighet fulla visdomen, som kommer från ofvan, skall barnets förtroende naturligt hvila på föräldrarna med hänsyn till alla lifvets angelägenheter. Då de många religiösa, moraliska, världsliga, sociala och fysiska frågorna själfva framstå för det sig öppnande sinnet, skola de alla helt naturligt framställas för sådana föräldrar.

Sådana frågor borde både väntas och framlockas, och på dem alla skulle man gifva visa och vördsamma svar i öfverensstämmelse med barnets ålder. Förtroendefulla frågor borde aldrig behandlas lätt, ej heller förtroendet brytas. Många föräldrar förverka sitt barns framtida förtroende genom att ringakta dess frågor och hemligheter. Vi mena icke, att alla frågor skola besvaras till fullo utan hänsyn till ålder. Ett mycket begränsadt svar kan stundom vara visast jämte den antydan, att en full förklaring om saken skall [640] gifvas senare; kanske man kunde bestämma ett datum, till exempel: »Jag skall förklara saken för dig till fullo, när du blir tretton år gammal, så framt ditt sinne och din karaktär då synas vara tillräckligt utvecklade, så att det är lämpligt. Då må du komma till mig med frågan, och under mellantiden bör du fullkomligt lämna den å sido.»

Ett väl uppfostradt barn skulle med ens vara belåtet därmed, och i alla fall skulle det förstå, att föräldrarnas ord är bestämdt, att det icke gifvits utan mogen öfverläggning, och att en gång gifvet måste det så förblifva, till dess någon vidare upplysning i ämnet kunde ändra föräldrarnas beslut. Ett tillbörligt iakttagande af Herrens ord: Låt edert ja vara ja och edert nej vara nej, skulle befria många föräldrar från mycket besvär och storligen främja familjens allmänna frid och ordning. Barnet borde lära sig lydnad från sin tidigaste barndom, så att en befallning ej behöfde upprepas. Men detta innebär i sin tur, att föräldrarna erkänna sitt ansvar och tillåta barnen framställa alla skäliga frågor, så långt som omständigheterna medgifva. Kärlek, visdom och rättvisa måste förenas hos dem, på det att deras makt och myndighet må bli värdefull för hemmet och alla dess medlemmar.

Föreställningens makt vid barns uppfostran.

Få äro de, som erkänna vikten af den mänskliga viljan med hänsyn till hälsa och sjukdom, glädje och sorg, lydnad och olydnad, rätta och orätta handlingar, ja, med hänsyn till hvarje handling, ord och tanke i lifvet. Och barnaviljan är särskildt känslig för intryck och föreställningar, under det barnasinnet öppnas för lifvets angelägenheter och grundvalarna till barnets karaktär läggas. Föreställning och sinnesintryck äro besläktade med clairvoyance, hypnotism och det klyftiga inflytande, som utöfvas af »Kristliga vetenskapens» anhängare, men vi försvara endast de [641] föreställningar, som äro sannfärdiga, nyttiga och styrkande för barnets vilja samt i full öfverensstämmelse med det gudomliga ordet, och inga andra.

Bibeln är full af väckande föreställningar — all tillbörlig predikan sker i föreställningens form — att själfviska och syndfulla tankar och handlingar medföra Guds misshag och återverka till skada för oss, men att kärleksfulla tankar, ord och handlingar bringa välsignade frukter till andra så väl som oss själfva både för framtiden och det närvarande. Märk huru aposteln efter att ha framhållit, att följden af frivilligt syndande är den andra döden, vänder om. och förklarar väckande och därför till hjälp för många: »Men vi höra icke till dem, som undandraga sig till förtappelse, utan till dem, som tro för att vinna sin själ.» (Ebr. 10:39.) De föreställningar, som göras af »Kristliga vetenskapen», äro däremot falska. Den säger: »Det finnes ingen synd, ingen sjukdom, ingen smärta, ingen död»; följaktligen också ingen återlösning, ingen frälsare, ingen återställelse. Det är en stor skillnad mellan sådana falska föreställningar och de sanna, som Guds ord och hans sändebud framhålla, nämligen en föreställning om sanningen — om Guds kärlek och hans af barmhärtighet fulla anordning i Kristus till fullkomligt vederfående af alla dem, som villigt lyda honom.

Tillämpningen, af denna lag rörande goda och sanna föreställningar eller ingifvelser utgör hemligheten till föräldrars framgång med hänsyn till barn*. Många föräldrar tillämpa denna princip beständigt utan att [642] märka det, och dessa äro mycket framgångsfulla. T. ex. den moder, som hvarje morgon hälsar sitt barn med ett gladt ansikte och vänlig röst, inger sitt barn en lycklig föreställning, som är god för barnet i både andligt och kroppsligt afseende. Medan hon kläder det, medför hennes tal om de små vackra fåglarna och om den stora solen, som lyser in genom fönstret och bjuder alla att stiga upp och vara goda och lyckliga samt att lära mer om Gud och att vara hjälpsamma mot andra, vidare fördelaktiga föreställningar, hvaremot en klagan öfver »en annan brännhet dag» skulle ingifva barnet en föreställning om hetta, obehag och missnöje, medförande olycklighet.

* Husbönder, ledare, uppsyningsmän vid straff och förbättringsanstalter — i själfva verket alla — kunna med fördel tillämpa denna goda och sanna, upphöjda och hederliga föreställningsprincip på dem, som stä under deras inflytande, och på sina egna sinnen. I sanning är det så, att många af de i lifvet mest framgångsfulla använda den allaredan fastän omedvetet. Hvad är hopp och prisvärd sträfvan annat än inre föreställningar?

Om det i stället för solsken är regn och utsikten är dyster, skall det endast försämra saken att tänka dystert och ingifva andra dystra tankar. Regniga dagar medföra välsignelser för oss såväl som för andra, och våra sinnen borde vara snabba att uppmärksamma dessa och föra dem vidare genom att framställa dem för vår omgifning. Modern skulle förekomma barnets missräkning genom att fästa dess uppmärksamhet på det sköna regn, som Gud försett såsom ett uppfriskande bad för gräs, träd och blommor, att de må tillväxa och vara till trefnad för oss, ett regn som Gud afsett äfven för boskapen och oss, att vi må dricka och bada samt vara rena och lyckliga och prisa, älska och tjäna honom. En annan god föreställning kunde kanske också framläggas, nämligen att detta är ett tillfälle att bära regnrock och stora stöflar, och huru tacksamma vi borde vara att vi äga dessa, när det regnar, samt äro skyddade för regnet både hemma och i skolan. Eller föreställningen kan meddelas så: »Min lilla gosse och flicka måste sorgfälligt undvika smuts och vattenpölar, så att man alltid ser nätt och snygg ut, och hvarken i hemmet eller i skolan draga in smuts. Svinen tycka om smuts och måste därför hållas i en stia, men Gud gifver oss förstånd och förmåga att [643] värdera det, som är skönt och rent. Att därför likna svin och lägre djur i orenhet etc. är att vanhedra sig själf och sin skapare, och detta leder till fördärf. Det är ej ohederligt för någon att bli orenad genom nyttigt och nödvändigt arbete, men ingen bör vara mera oren än nödvändigt är eller taga hvila och ro, förrän man tvättat sig.» Vi behöfva icke framhålla, huru fördelaktiga dessa föreställningar skulle visa sig vara, icke endast för barnet utan också för föräldrarna*. Missnöje, en af vår tids betänkliga lyten, skulle finna ringa näring i en familj, där alla voro ifriga att ingifva sig själfva och hvarandra lyckobringande föreställningar.

* De föräldrar, som sålunda hälsa sitt barn, måste naturligtvis först ha odlat lyckliga föreställningar i sitt eget hjärta; och om så är förhållandet, följer däraf, att sådana lyckobringande föreställningar icke begränsas till barnen utan flöda likaledes till hustrun, mannen, grannar, husbönder etc., och äfven de stumma djuren välsignas däraf. Det är möjligt för den »naturliga» mannen eller kvinnan att praktisera detta till någon del, men säkert kunna endast dessa, som äro aflade af sanningens heliga ande, Guds kärlek, förväntas förverkliga framgången i dess högsta mått i detta NYA lif, hvilket börjar äfven här, under Satans regeringstid, att utbreda välsignelser, hvilka inom kort skola komma »alla jordens släkter» till del.

Samma plan skulle följas i bestämmelsen af barnets matordning i hälsa och sjukdom. Aldrig skall man föreställa barnet, att det äger hufvudvärk och smärtor, ty sinnet skall säkert stanna därför öch sträfva att förvärra hvarje svaghet eller smärta, ej heller bör man göra värk och illamående till samtalets medelpunkt, i synnerhet icke vid bordet, hvarest hvarje tanke och inflytande skulle vara trefligt och hälsosamt. Den goda föreställningen borde gifvas tidigt och omsägas ofta: »Känner min lilla gosse sig lycklig denna morgon? Älskar han pappa och mamma, bror och syster? Ja, det är rätt; jag tänkte det. Är han hungrig efter en god frukost? någon god gröt med socker och mjölk [644] och skorpor och bröd och smör och kräm? Nu måste vi komma ihåg att icke äta gurka i dag, ej heller omogna äpplen; af detta får min lilla gosse magvärk. I stället skola vi ha någonting särskildt godt för honom. Skulle icke detta vara godt? Insaltad mat kommer att framsättas i dag, men den är icke god nog för vår lilla man, och när därför fatet bäres omkring, skall han säga: 'Nej, tack!' Han önskar vara frisk och stark, som Gud och pappa och mamma önska se honom vara.» Detta blir också en god läxa i själfförnekelse, och pappa och mamma skola få stort nöje i att se sin lilla gosse (eller flicka) lära denna läxa, som är så nödvändig för sann mandom och kvinnlighet. Gud önskar, att alla kristna öfva själfförnekelse med hänsyn till synder och allt annat, som skulle hindra hans sak i någon grad. Äfven alla världsliga människor erkänna, att den person, som är en slaf under sin aptit, är bedröfligt svag och omanlig. Pappa och mamma skola nu se efter, huru stark viljans makt hos deras lilla gosse är, och vi äro säkra på att han skall tappert lyckas. Huru högt Gud värderar själfkontroll visas genom den skriftliga framställningen: »Bättre är den, som styr sitt sinne, än den, som intager en stad.» — Ord. 16:32.

Rörande moraliska frågor äro föreställningar lika mäktiga till godt eller ondt. »Låt oss göra ondt», är en mäktig sporre till onda gärningar. »Låt oss göra godt» är en kraftig sporre till goda handlingar. Därför skulle det rätta och orätta, det sanna och falska, det hederliga och låga, ofta åberopas i allting för hvarje dag. Det rätta, sanna och ädla borde framhållas i sin sanna storhet såsom godkändt icke endast af vår Herre och vår skapare utan äfven af de ädlaste och bästa män och kvinnor, och med dem allena skulle vi täfla. Det barnasinne, som tidigt och ståndaktigt så lärts att beundra det ädla och sanna, har fått ett bålverk uppfördt i sitt sinne mot simpelt och vanhederligt uppförande i allmänhet. Om det aldrig helgas [645] genom sanningen, aldrig aflas af anden, har det dock djupt grundat den karaktär, som är högst nödvändig för ädel mandom eller kvinnlighet, och om det helgas och aflas af anden, skall han eller hon ha större möjligheter för framgångsfull tjänst både i det närvarande och tillkommande lifvet.

Om barnet är olydigt och därför behöfver förmanas eller tillrättavisas, bör det ske med sympati och förtroende för dess goda afsikter. »Jag vet, att min lilla flicka, som jag älskar så mycket och alltid sträfvar att göra lycklig och uppfostra så, sam Herren önskar, icke afsiktligt är olydig mot mig. Jag är säker på att denna olydnad var en följd af andras exempel, och att icke hennes vilja tillräckligt ansträngdes för att göra, som mamma sade. Jag tror, att jag denna gång skall förlåta och icke alls bestraffa dig med det undantag, att jag till natten icke skall gifva dig någon godnattkyss — just för att inprägla den saken i ditt sinne, min älskade. Nu skall du försöka ännu bättre nästa gång att öfva själfkontroll och göra, som jag bestämmer. Skall du icke göra det, min älskade? Jag är viss på att du vill!» Nästa gång blir saken ännu mer allvarlig, men misstro aldrig barnets goda önskningar och afsikter. »Jag är ledsen, att min lilla dotter felade igen. Jag betviflar icke dina goda afsikter, min älskade, men jag ser med ledsnad, att du icke öfvar din viljas makt i denna sak, såsom jag är viss om att du kunde göra, och såsom jag innerligt hoppas, att du skall göra hädanefter. Det är nödvändigt, mitt barn, att jag gör min plikt och bestraffar dig, ehuru det skulle vara mer behagligt att få berömma dig. Jag litar på att jag snart får glädja mig med dig öfver din seger i detta stycke. Saken har större betydelse, än hvad olydnaden direkt innebär; den inverkar på hela din framtid, ty om du icke nu lär dig säga »nej» till frestelsen, skall du också misslyckas i lifvets mer viktiga och betydelsefulla frågor, när de i framtiden [646] osökt tränga sig in på lifvet. Men jag hoppas, att min kärlek, mitt förtroende och mina råd skola bära frukt. Och minns, mitt barn, att till och med våra nederlag, såsom i detta fall, skola bli till hjälp för oss, om vi endast dess mer anstränga vår vilja att göra det rätta. Vi lära att särskildt vara på vakt vid de punkter, där vi genom vår erfarenhet lärde oss, att vi voro svaga. Låt oss bedja Herren om hans välsignelse, att detta fel må bli en hälsosam läxa, och om hans hjälp att minnas den, att ditt uppförande må bli mer behagligt för honom, när du härnäst anfalles af frestelsen.»

Alla föreställningar skulle taga Herren med i räkningen. »Herrens fruktan (vördnad) är vishetens begynnelse.» Kort med bibelspråk i hvarje rum skulle beständigt påminna föräldrar, barn och besökande vänner att Herrens vilja är det enda erkända rättesnöret, att Herren känner till alla våra handlingar och angelägenheter, och att Gud är »för oss», hans på nytt aflade barn, och för alla dem, som i ödmjukhet söka rättfärdighet.

Våra barn i nödens tid.

De medlemmar af den nya skapelsen, som nu lefva, och som erkänna det faktum, att vi befinna oss i »skördetiden», att »hvetets» afsöndring och dess insamling i »ladan» skrider framåt, och att den stora nödens tid inom kort skall utbreda sig öfver hela världen och särskildt öfver namnkristenheten, ha stort intresse för sina barn och önska att planlägga för dem så vist som möjligt för denna nödens tid. I betraktande af den sanningen, som i skriften är mycket framstående, att nöden skall utsträckas till alla klasser och omfatta den närvarande tidens allta inrättningar, finansiella, so­ciala, religiösa och politiska, skulle det icke vara förståndigt af oss att vänta, att den nya skapelsens barn skulle genom underverk förskonas från denna nöd, ej heller skola vi tänka att finna en plats på jorden, [647] hvarest de under naturliga förhållanden skulle vara skilda från den.  När den tid kommer, då människor skola kasta sitt guld och silfver på gatorna och det ej skall kunna rädda dem, skola guld och silfver, banknoter och värdepapper synbarligen vara af litet värde och ur ståndatt förskaff vare sig beskydd, trefnad eller lyx.  Om vi då se bort till landsbygden, hvarest vi kunde förmoda, att åtminstone föda kunde erhållas, ger oss skriften den upplysningen, att dessa dagars nöd skall drabba landsbygden så väl som städerna: »Ingen hade någon ro för sina ovänner, vare sigh an gick uteller in, ty jag eggade alla människor mot hvarandra». — Sak. 8:10.

Det finnes just ett löfte, som synes gälla denna tid af nöd, och det är ett allmänt löfte, tillämpligt på alla dem, som äro ödmjuka och älska rättfärdighet.  Denna klass skulle inbegripa alla de invigdas uppväxta barn, som rätt undervisats i Herrens föreskrifter och blifvit rätt lärda af hans ord.  Löftet lyder: »Söken rättfärdighet, söken saktmod, kanhända skolen I så blifva berkärmade på Herrens vredes dag!» — Sef. 2:3.

Kristna föräldrar känna det stundom såsom en förlust att lämna sina kära, äfven om de ha full tillförskt, att de själfva skola vara med Herren det ögonblick, de gå genom förlåten — att de skola förvandlas och blifva delaktiga af den första uppståndelsens krafter samt vara med Herren och alla hans heliga och dela hans ära.  Det nya sinnet hindras sålunda och göres stundom oroligt med hänsyn till de familjemedlemmar, som lämnas efter, i det man önskar att forfarande vara med dem för att gifva råd, bistånd och ledning.  Sådana böra inse, att sedan de gifvit sitt allt till Herren, har han genom att antaga dem äfven antagit sig alla deras tillbörliga intressen, och att de må visligen öfverlämna hvarje jordisk angelägenhet åt hans kärleksfulla omsorg.  Allt eftersom de mer och mer lära känna längden och bredden, djupet och höj-[648]den af Guds kärlek, och huru den stora återlösningens välsignelser skola utsträckas till hvarje medlem af Adams släkte, skola de vinna ökad tillit och förtröstan på Herren med hänsyn till sina kära.  Vidare böra sådana minnas, att de själfva på andra sidan förlåten skola ha lika gynnsamt tillfälle att öfvervaka sina älskades intressen, som de nu ha, och mycket bättre tillfälle än nu att ägna dem en beskyddande omsorg — en försynens ledning i deras angelägenheter under gudomlig visdom, med hvilken de då skola samverka fullkomligt.

Hvilken är då den bästa möjliga anordning, som de nya skapelserna kunna göra för sina barn efter köttet?  Vi svara, att den bästa anordningen består i deras goda uppfostran.  Såsom redan visats, innebär detta en förståndig utbildning i allmänna fack och en särskild uppfostran och undervisning i ting, som röra Gud: i vördnad för honom och hans ord, i tro på hans löften och i uppodlandet af de karaktärsegenskaper, som skrifterna framhålla såsom den gudomliga viljan, den gyllene regeln.  Om sådana barn lämnas utan att äga en krona i hjärta och hufvud och i en ubildad karaktär det slags rikedom, som hvarken mal eller rost eller anarki eller något annati världen kan taga från dem.  De skola vara rika inför Gud, som aposteln uttrycker det, och han förklarar åter, att gudaktighet med förnöjsamhet är en stor vinning, stor rikedom.  De nya skapelserna, som ifrigt sträfva att genom Guds nåd sålunda behörigen utrusta och göra sina barn dugliga att möta hvarje händelse — både  för det lif, som nu är, och för det, som skall komma—kunna vara jämförelsevis fria från all omsorg rörande timliga intressen, i det de ihågkomma, att samme Herre, som dragit försorg om nödvändiga och tjänliga ting i det förflutna är både mäktig och villig att fortfarande utöfva tillsyn och omsorg, såsom det passer under alla [649] omständigheter och villkor den ena tiden så väl som den andra för dem, som förtröstra på och älska honom.

Passande nöjen.

Munterhet och humor äro grunddrag hos vår mänskliga natur, hvilka alltför ofta utbildas för mycket i förhållande till de mera viktiga och värdefulla egenskaperna.  Småbarn bortskämmas genom att ständigt uppeggas med nöjen, tills deras förnöjsamhet är förstörd, och de skola skrika efter att bli roade.  Denna tanke på att roa sig bibehålles under barndomen, då barnet skulle underhålla sig själf med att utforska lifvets angelägenheter och begära förklaringar af sina föraldrar eller af böcker.  Önskan att bli road uppodlas sålunda, och den kräfver i sin tid teatern eller pajasupptåg.  Medlemmarna af den nya skapelsen skulle först och sist uppfostra sina barn i motsatt riktning: att blifva aktörer i lifvets stora drama, att ogilla förställning och att söka utföra så stora handlingar till gagn och fördel för världsutvecklingen, som deras begåfning och tillfällen skola medgifva.

Äktenskap bland nya skapelsers barn.

Vi ha redan lagt märke till apostelns föreskrift till den ny skapelsen, att de, some gifta sig, göra väl, men de, som icke gifta sig, göra bättre.  Detta råd kan likväl icke tillämpas på deras oinvigda barn, Beträffande dessa skrifver aposteln: »Jag vill (råder) därför, att unga kvinnor (af de troende men icke af fösamlingen — icke invigda eller helgade) gifta sig, föda barn, förestå ett hus och icke gifva motståndaren någon, anledning till lastande.» — I Tim. 5:14, eng. öfv.

Många af den nya skapelsen tro vi fara betänkligt vilse, ehuru ofrivillgt, i denna sak.  De inse fullkomligt riktigt, att i de flesta fall medför äktenskapet icke endast förökadt ansvar utan bitter missräkning, [650] sorg och hjärtenöd.  Men om barnen uponått giftasvuxen ålder och gifvit sina hjårtan i äktenskap till Herren skola de icke heller vara beredda att se visdomen I att följa apostelns råd, gifvet endast till den nya skapelsen, nämligen att det är endast bättre att gifta sig »än att brinna» af oemotståndliga begär.

Må vi minas, att Gud anordnat äktenskapet för den naturliga mannen och kvinnan — Adam och Eva —  förrän synd inkom i världen, och att ehuru den äktenskapliga förbinedelsen kan missbrukas så som hvarje annan god sak, och ehuru den allmänt förfärligt missbrukas, beror felet likväl icke på äktenskapet utan på dess missbruk.  »Äktenskapet vare äradt i allt och äkta säng obesmittad, men horkarlar och äktenskapsbrytare skall Gud döma.» — Ebr. 13:4.

Det är blott naturligt, att uppväxta barn äro obenägna att taga råd af äfven de bästa föräldrar rörande denna sak; naturens hela lopp går i motsatt riktning — och dessutom ha de sina föräldrars exempel.  Om de försumma Herrens råd att helt öfverlämna sig åt honom och föredraga att lära lifvets läxor genom erfarenhet hellre än genom föreskrifter, är det bättre ju förr de begynna därmed.  Många af lifvets läxor läras bäst genom äktenskapliga erfarenheter, och därför är det fördelaktigt, att nygifta så mycket som möjligt få bero på sina egna resurser — det är, att de böra uppmuntras till att grunda ett afskildt eget hem etc.  De skola sålunda mera hastigt lära att värdera själftillit, sinnesstyrka, tålamod, ömsesidgt undseende och samverkan.

Under hvad aposteln betecknar »den närvarande nöden» (1 Kor. 7:26), skulle vi äfven gynna tidiga äktenskap; mannen vid tjuguett och kvinnan vid aderton år vore af många skäl att föredraga framför mognare ålder, då tankar och vanor blifvit alltför bestämda.  Det gifta paret skull uppgå uti hvarandra, därför är tänkesättets böjlighet önskvärd, särskildt [651] för kvinnans del, och hon skull antaga till make endast en sådan man, som hon kunde vörda och se upp till, och som hon, så långt som erkända principer skulle tillåta, funne behag uti att gifva vördnad.  Dessutom skulle den unga moderns större kroppsliga spänstighet blifva förmånlig för henne i uthärdandet af hennes särskilda del af domen.  (1 Mos. 3:16.)  Vi böra ej heller förgäta de värdelfulla erfarenheter, som tillkomma alla goda föräldrar i deras försök att draga försorg om och uppfostra sina barn.  Dessa lärdomar måste draga dem närmare den himmelske Fadern mera hastigt än något annat, och detta är framför allt annat det, som den nya skapelsen skulle önska för sina barn.

Visa föräldrar borde icke försöka att omintetgöra sina barns naturliga önskan att gifta sig, utan de  skulle sträfva att vist samarbeta med dem och med sin visdom hjälpa dem att ingå en passande förening.  Och sannolikt skola icke de väl uppfostrade åsidosätta sina älskade och omsorgsfuilla föräldrars råd i det naturliga lifvets viktigaste sak.  Likväl skulle icke de undseende föräldrarna vid ett sådant ögonblick forgäta, att föreningen bör ske på samma plan — otroende med otroende, rättfärdiggjorda med rättfärdiggjorda och invigda med invigda — som allardan framhållits.  Med andra ord, om deras söner eller döttrar vore oinvigda, skulle de icke understödja deras förening med en af den nya skapelsen, som bör gifta sig »endast i Herren», utan erkänna, att en sådan förening af olika naturer skulle antagligen vara menlig för dem båda och i alla fall i strid med den gundomliga föreskriften, att hans folk för gifta sig »endast i Herren».

Vården om våra barns hälsa.

Föräldrar göra väl i att minnas, att likasom rena kroppar förjälpa deras barn till rena sinnen, så äro [652] friska kroppar en värdelfull hjälp till att sinnet blir sundt.  Hvarje ny skapelse skulle med sitt »sunda sinnes ande» vara tillräckligt filosof för att leda sitt barn till att uppnå och bevara så mycken kroppslig hälsa, som dess kroppsbyggnad tillåter.  Ren luft, rent vatten, ren föda och ren kroppsöfning och förståndets odling är den bästa grundvalen för att tillgodogöra sig det, som vi erhållit från våra föräldrar och öfverfört till våra barn.

Alla föräldrar borde veta, att tjock luft icke är »frisk luft», och att så långt som det är förenligt med nödig luftväxling, skulle den uteslutas från lungorna; att ventilation inomhus bör inbegripa så mycket solsken som möjligt, och att de ömtåliga icke skuklle vistas i dammig luft från tidigt på morgonen till sent pa aftonen.  De skulle se efter, att de kärl etc., som anväqandas för vattenbehofvet, äro rena, och inskärpa noggrann omsorg.  De böra tillse, att hvarje barn har något anbefalldt arbete att göra, anpassadt efter dess styrka och år, samt att det göres väl och omsorgsfullt; detta arbete skull vara dels kroppsligt och dels intellektuellt.  Karaktären af läsning och stadium ick mindre än det kroppsliga arbete bör ofta öfverses och för ändras gång efter annan för att lämpligt afrunda since och kropp till förberedelse för lifvets olika plikter.  Barnet skulle förstå sina föräldrars intress för sig och veta, att det pådrifves af kärlek för dess framtida välfärd, och att det göres på grund af gudomlig förpliktelse.

Frågan om mat och dryck samt huru man bör äta är svårt missförstådd, och detta är utan tvifvel orsaken till mycken sjukdom till själ och kropp. Alla föräldrar borde veta, att födan indelas i tre klasser:

1)  Den kväfverika födan, som bildar kött, muskler och senor.  Till denna höra kött, fisk, fågel, ägg, hönor.  Af såden föda anses fem uns (= 141 gram) om dagen vara tillräckligt för en ordinär man i en ordinar [653]  sysselsättning—för barn proportionerligt mindre.  Denna föda tager skada af allt för mycket kokning.

2)  Den socker- och stärkelsehaltiga födan, som breeder nervkraft, vigör, verksamhet, värme.  Till denna räknas hvete, potatis, korn, hafre, ris och deras olika alster såsom bröd, skorpor, pudding etc.  Denna bör vara nykokad och väl kokad för att blifva närande och lättsmält — och detta i motsvarande grad som matsmältningen är naturligt svag.  Med våra dagars maskineri och bekväma resande utslites nervkraften mycket mer än muskelstyrkan, hvarför detta slags föda borde förtäras i mycket större grad än den först nämnda.  Mängden för en ordinär man borde vara tjugu uns (= 564 gram) per dag.  Växande barn fordra litet mer än motsvarande mängd på grund af deras sinnes och kropps större verkamhet.

3)  Frukt och grönsaker, bestående hufvudsakligen af vatten, äro rika på bio-kemiska salter och af stort värde.  Deras salter af kalk, pottaska etc. icke endast biträda vid benbildning och tjäna som nervföda och reglering, utan deras vattniga fibrösa element (såsom i kål, rofvor etc.), som ej bidraga något till vår näring, hjälpa till att skölja och rena inälfvorna och sålunda hindra den mer sammandragna rikare födan från att stocka sig i systemet.  Några af dem såsom betor, söta äpplen etc. ha också näringsvärde, motsvarande sin sötma.  Och några starkt syrliga verka såsom utspädnings- och reningmedel för blodet.  Till dessa höra vindrufvor, sura äpplen, lemoner eller citroner, apelsiner etc.   Af vätska i någon form — mjölk, soppa eller vattniga frukter och grönsaker eller helt enkelt vatten — skulle en ordinär man intaga —  åtminstone fem pund (eng. – circa 2 liter) dagligen och barn i måltiderna grad.  Födan innehåller nog vätska för måltiderna. Vattnet skulle drickas en timme eller mer efter måltiderna.  Af allt detta framgår, att de flesta använda alltför litet vatten och grönsaker. [654]

Det bör vidare anmärkas, att många af de stärkelse haltiga födoämnena (hvete, korn, hafre etc.) också innehålla kväfve, så att hvarest det är nödvändigt för ekonomiens skull eller det af andra skäl låter sig göra att anordna en rent vegetarisk diet till en ringa kostnad, skulle denna nära familijen väl till hjärna, muskler och kraft.

En ojämn fördelning af dessa födoämnen (särskildt af det andra slaget, det mest viktiga) leder till sjukdom.  Öfvernäring åstadkommer ett alltför rikt och trögt blod, blemmor och bölder, en mörkbelagd tunga, gikt och hufvudvärk och leder till fökylning.  Brist på näring att möta naturens fordringar försakar svaghet, nervositet, en hvitbelagd tunga och förorsakar också benägenhet för förkylning.  Barn skulle läras att lägga märke till sina egna symptom och äta därefter — att motverka sjukdom vid dess början eller ännu bättre att förekomma den genom måttlighet och godt omdöme vid bordet.  Men alla ha icke lika sundt omdöme i sådana saker.  Därför skull föräldrarna, som genom Guds nåd äga »ett sundt sinnes ande», dess mer så ordna, afpassa och förändra sitt matförråd så att den, som äter vid deras bord, hade litet behof af omsort eller särskildt urval.  Omväxlingen af födoämnen bör hellre ske turvis än genom många sorter för hvarje gång.

Vi förfäkta icke en »vurm», ej heller söka vi att leda den nya skapelsens sinne bort från den andliga födan och sammanlänka den med kroppslig hälsa och med hvad vi skola åta och dricka etc., hvilket allt hedningarna söka.  Medan våra sinnen och samtal särskildt behandla det andliga, är det likväl vår plikt att använda vårt bästa omdöme i omsorgen för våra barn, som öfverlämnats åt oss af Guds försyn.

Ett od till afslutning af dietfrågan.  Hästar och boskap äta utan synbar känsla — god eller dålig — och några af den mänskliga familjens djuriska medlem-[655]mar göra detsamma, men de äro få.  Däraf benägenheten att vid hvarje måltid uppegga behagliga elder obehagliga känslor, såsom kärlek, glädje, frid, hopp etc. eller vrede, ondska, hat, strid etc.  Lynnet erkännes ha ett mäktigt inflytande på matsmältningen.  Ett vresigt och elakt lynnes eggelse angriper genom någon icke klart förstådd alkemi nerverna, så att de komma i strid med matsmältningen, medan glädje- och lyckobringande inflytanden verka i motsatt riktning.  Den nya skapelsen kan invärtes bevara sin »Guds frid» bland mångfaldiga ogynnsamma omgifningar, men icke så andra.  Om familigens ansvariga hufvud är en ny skapelse, är det hans plikt att bevara hemmets frid sålångt som möjligt och leda bordssamtalet in på behagliga och nyttiga om ej religiösa ämnen.

När vi öfverlämna intressena rörande vår egen och våra barns hälsa åt Herren, borde vi vara säkra på att vi efter vår bästa förmåga så vist som möjligt använda de välsignelser och förmåner, som redan förlänats oss.  Då och på intet annat sätt kunna vi till vår tröst tillägna oss den försäkran, att allt skall samverka till vårt bästa.

___________

[656]