STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

SJUTTONDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS UPPSTÅNDELSEARF.

Trons öga och öra måste öfvas, om man med bestämdhet skall kunna värdera andliga ting. – ”Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i Kristus göras lefvande.” – Den senare uppståndelsen till lifvet. – Anastasis, återupplyftande eller upståndelse. – Icke en dom eller pröfning för förflutna synder utan en annan pröfning för lif. – Befunna värdiga att få del af uppståndelsen. – Bestraffning för detta lifvets synder. – ”Somliga människors synder gå före dem till dom.” – ”Så är det ock med de (särskilda) dödas uppståndelse.” – ”Det är icke ännu uppenbart, hvad vi skola varda.” – ”Vi skola blifva honom llika.” 

DE NYA skapelserna iståndsättas att med bestämdhet värdera sitt framtida arfs storhet och härlighet endast i den mån, som trons öga och öra uppöfvas genom det gudomliga ordet. Såsom naturliga människor kunna de icke ens börja att värdera detta, ej heller kunna de göra det, förrän en full invigning skett och den heliga anden erhållits såsom en pant på arfvet. Den kunskap om det kommande, som de haft till den tiden, — äfven sedan de kommit i gemenskap med Gud genom tro och rättfärdiggörelse — representeras i leviterna, hvilka, ehuru välbehagliga tillbedjare och tabernaklets tjänare, icke ägde tillåtelse att inträda däri och offra på det gyllene altaret, ej heller att ens skåda dess prakt. Hvad leviten än visste om det »heligas» härlighet, ljusstaken med sitt ljus, skådebrödsbordet, det gyllene altaret och rökelsen, del hade han lärt från de invigda prästerna, som allena hade tillträde därtill.

Talande till dessa den nya skapelsens konungsliga präster visar aposteln, att de äfven med det rikaste mått af nåd, kunskap, tro och andlig synförmåga icke kunna i det nuvarande lifvet klart fatta de kommande tingen utan måste alltjämt mottaga dem genom tron. [808] Han säger nämligen: »Det är ännu icke uppenbart, livad vi skola varda, men vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är.» (1 Joh. 3: 2.) Detta är nog för Herrens folk, ty ehuru de med rätta kunde vara angelägna att få veta utförliga enskildheter beträffande sin andliga kropp, dess form, storlek, element etc., kunna de mycket väl förstå, att de nya förhållandena blifva så olika de nuvarande, att de trots den utförligaste beskrifning vida öfvergå mänsklig fattningsförmåga. Men hela frågan är afgjord med den försäkran, att församlingen skall blifva lik sin Herre och se honom — icke såsom han var i sitt förnedringstillstånd, människan Kristus Jesus, ej heller såsom han visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, klädd i kött under olika former och med olika kläder, utan se honom »såsom han är», skåda hans härlighet och dela hans ära. Detta är nog.

Dock äro vi glada, att Herren lyftade slöjan till någon liten del och tillät oss få en kort blick på vårt framtida arfs nya villkor. Denna gifves oss i aposteln Paulus' beskrifning af den första uppståndelsen. (1 Kor. 15: 41-44.) Hela kapitlet är af stort intresse för hvarje medlem af den nya skapelsen icke endast på grund af berättelsen om den första uppståndelsen, genom hvilken församlingen, den lilla hjorden, det konungsliga prästerskapet, skall fullkomnas och ingå i sin Herres glädje, utan också på grund af sina antydningar beträffande världens framtida hopp. Aposteln ställde sitt bref till de heliga och till inga andra, men om han beskrifvit endast den första uppståndelsen, skulle man med rätta kunnat antaga, att ingen nämnvärd välsignelse återstode för människosläktet. Eller ock skulle man med samma rätt kunnat tänka, att världens uppståndelse skulle vara lika och blott äga rum senare. Därför är det till stor hjälp, att han omnämnde de tvenne uppståndelserna. Ty detta bekräftar [809] skriftens vittnesbörd, att Gud har en särskild lott förvarad i himmelen för församlingen, — en andlig lott — och att han har en jordisk lott, som han i sin tid skall uppenbara och erbjuda världen i allmänhet. På grund af denna släktskap mellan den första uppståndelsen af de välsignade heliga, församlingen (Upp. 20: 6), och den följande uppståndelsen af alla människor, som slutligen mottaga Guds ynnest, torde det vara lämpligt att betrakta båda uppståndelserna tillsammans, just såsom Paulus framställer detta ämne.

»Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i
Kristus göras lefvande.»
1 Kor. 15: 22.

Denna förklaring framställes såsom slutsatsen af apostelns föregående bevisföring. Han disputerar med några, som äro benägna att förneka uppståndelsen, som han tror på. Han framhåller, att deras tvist är oförnuftig, alldenstund om de döda icke kunna uppstå, så är Kristus icke heller uppstånden från de döda. Men om Kristus icke vore uppstånden, då funnes ingen frälsare, ingen hjälpare, ingen medlare, och då vore både församlingen och världen utan hopp. Enär syndens straff är död, var det nödvändigt, att Kristus skulle dö för våra synder enligt skrifterna; men om han aldrig uppstod från de döda, är vår ställning lika hopplös, som om han aldrig åtagit sig vår återlösning. Ty äfven om mänskligheten vore fri från förbannelsen till följd af Adams öfverträdelse, fri från dödsdomen, skulle den likväl vara i en hopplös belägenhet, emedan en behöfde återställas, och för att detta må ske, behöfver släktet den store läkaren, den store återställaren. Aposteln lägger den största tänkbara vikt på nödvändigheten af Kristi uppståndelse såväl som på hans död, sägande: »Om Kristus icke är uppstånden, så är eder tro fåfäng, och I åren ännu i edra synder. Så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat [810] i Kristus.» Därefter fortsätter han att behandla ämnet såsom bestyrkt, såsom utom all fråga afgjordt, sägande : »Men nu är Kristus uppstånden från de döda och har blifvit en förstling bland de afsomnade.»

Sålunda bevisar han sin sak och grundar sina läsa­res tro på den allmänna sanningen, att en uppståndelse icke endast är möjlig utan nödvändig, och att beviset därpå finnes i det faktum, att Herren icke blott och bart föregaf sig vara död utan verkligen »dog för våra synder» och lika verkligt uppstod från de döda. Sedan framhåller han, att det är på denna trosgrund, vi ha förmånen tänka på människorna såsom döda i Adam — icke såsom utrotade, icke såsom verkligt döda utan såsom sofvande. Enligt Herrens löfte äga vi förmånen hoppas, att de alla skola uppväckas på morgonen — uppståndelsens morgon — och komma fram till mera gynnsamma villkor än den nuvarande tidens, nämligen till ett tillstånd, hvarunder synd och död icke skola regera, då Satan icke skall äga dödens makt utan vara bunden, och då återlösaren skall hafva fullkomlig makt samt öfva densamma till att befria fångarna från dödens stora fångahus. Detta upplyftande skall beskäras sådana bland dem, som under dessa gynnsammare förhållanden höra (lyda) hans röst och vandra på helighetens allmänna väg upp, upp, upp, ut från dödsskuggans dal till den fullkomlighet af lif, frid och välsignelse, som Skaparen ursprungligen bestämt för dem, men som de förlorat genom fader Adams olydnad. Denna komma de att återvinna genom den andre Adams förtjänst och lydnad för honom. På grund däraf gör aposteln den framställningen (vers 21), att det är Guds plan, att »emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse». Det lider intet tvifvel om apostelns mening, att den första människan, genom hvilken döden kom, var Adam, och att den andra människan, [811] genom hvilken de dödas uppståndelse kommer, är »människan Kristus Jesus», som förklarade i sitt kötts dagar: »Mitt kött skall jag gifva för världens lif.» Åter sade han beträffande de afsedda resultaten af detta offer: »Jag är uppståndelsen och lifvet.» — Joh. 6:51; 11:25.

Framställningen i den allmänna (eng.) öfversåttningen af bibeln, att »såsom i Adam alla dö, så skola äfven i Kristus alla göras lefvande», är tydligen en felaktig öfversättning. I denna form är detta ställe i strid med andra skriftställen, som tydligt begränsa antalet af dem, som skola göras lefvande genom Kristus. Den felaktiga öfversättningen gynnar den universalistiska läran, i det den synes innebära, att Guds ynnest och välsignelse genom Kristus icke alls ifrågasätter deras karaktär, till hvilka lif kommer att gifvas. Andra skriftställen visa dock mycket klart, att icke alla skola »ingå i lifvet» utan endast de, som »göra Faderns vilja, som är i himmelen». En enkel framställning härom finnes i dessa ord: »Den som har Sonen, han har lifvet; den som icke har Guds son, han har icke lifvet.» — 1 Joh. 5: 12.

Vid läsningen af ofvanstående text försumma många att lägga tillbörlig tonvikt på orden: »göras lefvande». De uppfatta stället såsom angifvande endast ett uppvaknande från dödens sömn, men dess mening är mycket mera vidtomfattande och dyrbar än så. Döden, som kom genom Adam, bestod icke blott i förlusten af den lilla rest af lif, som världen äger för närvarande, utan i förlusten af lif i dess fullkomligaste mått, i hvilken mening Adam såsom hela släktets representant ägde det. Såsom »dö» betydde förlusten af allt lif — och Adams döende började med ens efter hans dom — så skulle uttrycket »göras lefvande» betyda icke blott ett påbörjande af vägen tillbaka till fullkomligt lif och ut från död utan borde förstås såsom angifvande återställelse till sådan fullkomlighet af lif, som Adam [812] hade före fallet — att göras lefvande i betydelsen att lyftas upp och ut från död. Denna fulla mening af ordet borde läggas i begreppet »lif» vid betraktandet af denna text, och vi må minnas, att från Guds ståndpunkt är hela Adams släkte dödt, icke endast de, som gått ned i grafven, utan också de, som äro på väg dit. Huru vår Herre uppskattade lif och död, belyses af hans ord: »Låt de döda begrafva sina döda.» (Matt. 8:22.) Han hänvisar där till de otroende såsom ännu döda, emedan de icke hafva någon förening med lifgifvaren. Däremot betraktas de troende såsom lefvande, fastän de hittills äro frälsta från döden endast i hoppet och icke kunna erfara den verkliga 'befrielsen från dödens makt före uppståndelsen. — 2 Kor. 1:10; Rom. 8:24.

Den senare uppståndelsen till lifvet.

Denna följande text återgifves rätt sålunda: »Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i Kristus göras lefvande.» Endast Adam och hans ättlingar dogo på grund af hans synd. Satan, ehuru lögnens fader och mördare från begynnelsen, dog icke på grund af Adams synd, emedan han icke var i Adam, när denne dömdes till döden. Likaledes drabbade icke Adams död de änglar, som icke behöllo sitt första tillstånd, emedan de icke voro i Adam. Aposteln framhåller, att Adam var ett släktes fader eller lifgifvare, och att han så väl som det släkte, som var i hans länd, ärfde det döende tillstånd, som förer människorna till grafven mer eller mindre hastigt. Därför såsom nu alla, som voro i Adam, delade hans dom och fördömelse, på samma sätt skola alla i Kristus erhålla Guds ynnest genom honom.

Adams släkte var verkligt och lagligt i honom utan något val eller viljeyttring — i honom enligt naturen. I Kristus kommer man däremot af nåd — personligen med villkor. Aterlösningen af Adam från fördömelse och död skall slutligen på grund af gudomlig [913] anordning beröra alla af hans släkte med den följd, att de befrias från dödsdomen och förses med ljus, kunskap och tillfälle att komma ini Kristus. Men endast de, som vilja använda sig af denna förmån och komma ini Kristus, skola göras lefvande i detta ords egentliga mening — fullkomligt upplyftas ut från död. Adams hustru så väl som barnen i hans länd var från honom och representerades af honom. Så är det ock med Kristus. Hans brud, församlingen, får lif af hans lif och utvecklas först. Senare skall världen, uppvaknad från dödens »sömn», och förd till sanningens kunskap under tusenårsåldern, äga förmånen att genom invigning komma ini honom såsom sin »fader». (Es. 9:6.) Om de då förblifva i denna släktskap, skall det medföra deras utveckling till full återställelse till mänsklig fullkomlighet — till allt, som förlorades i den förste Adam. Sålunda skola alla i Kristus bringas till fullkomlighet af lif — »göras lefvande» i den fullkomligaste mening. De voro af naturen i den första lifgifvaren och föllo genom hans fall. De skola inom kort förlänas tillfälle att blifva besläktade med den andre Adam eller lifgifvaren, och om de såsom rätta barn vilja lyda hans röst, skola de lefva — göras lefvande.

Denna tolkning, och ingen annan, öfverensstämmer med sammanhanget. Aposteln fortsätter med bevisföringen. Sedan han sagt: »Så skola ock alla i Kristus göras lefvande», tillägger han: »Men hvar och en i sin ordning.» Såsom först i ordningen nämner han församlingen, bruden, Kristi kropp, »Kristus», »förstlingen» — den första uppståndelsen. (Fil. 3:10.) Denna blir besläktad med Kristus under evangelieåldern under dess »höga kallelse», utgör Kristi särskilda skatt och skall förlänas lif på ett högre plan med den större härlighet, ära och odödlighet, som vidare skall visas längre fram.

[814] De öfriga af dem, som befinnas vara värdiga lif, skola »sedan», såsom af en annan ordning, enligt apostelns förklaring göras lefvande, eller fullkomligt lyftas ut från synd och död. Upplyftandet af denna andra klass skall ske under tusenårsåldern. Deras »lefvande­görelse» blir en fortgående process, som når sin fullbordan vid denna tidsperiods slut. Ett undantag — och kanske därför med rätta kallad en annan ordning eller grupp — skola öfvervinnarna från den tid, som föregick pingsten, utgöra, de trogna gamla värdiga, till hvilka aposteln hänvisar. (Ebr. 11:39, 40.) Dessa hafva blifvit godkända af Gud, »hafva fått vittnesbörd». Enär deras pröfning redan ägt rum, är det icke nödvändigt, att deras återställelse ut från död och ini lif skall ske så småningom. Deras tillkortakommanden gingo före till dom. Därför skall deras uppståndelse blifva ögonblicklig, ehuru de tillhöra en annan ordning eller klass än Kristus, hufvud och kropp.

Vi kunna vänta, att sedan uppståndelsen af de gamla värdiga till fullkomlig mänsklighet ägt rum, uppståndelseverket skall börja med jordens folk vid tiden för rikets upprättande. Dessa äro i verkligheten till nio tiondedelar döda, ehuru de allmänt kallas lefvande. Fastän icke i sina grafvar äro de från den gudomliga ståndpunkten döda, och det lifgifvande verket, eller återställelsen, skall begynna med dem med ens. Herrens rike, verkande i världen och styrande den under kärlekens och rättfärdighetens lag, skall vara uppenbart för alla, och Herrens kunskap skall fylla hela jorden till deras upplysning. De komma då att äga fullt tillfälle att välja rättfärdighet, lydnad och evigt lif eller att välja orättfärdighet, olydnad och den andra döden. Endast de, som välja lif genom att lyda Människosonens röst, och som för sitt eget upplyftande anpassa sig efter rikets fordringar, skola någonsin uppnå full återställelse, fullkomlighet, lif.

[815] Sedan dessa blifvit förda in på vägen till lif, skola åtskilliga af dem, som äro i dödens stora fångahus, grafven, kallas fram, uppväckas, för att behandlas precis på samma sätt. Allt eftersom världen blir färdig att mottaga dem, skola andra och så ännu andra komma fram från grafven för att åtnjuta det välsignade tillfälle till återställelse, som Guds nåd beredt för dem genom återlösningen i Kristus Jesus, vår Herre. Men i hvarje fall skall pröfningen vara densamma: »Hvar och en själ, som icke hör (lyder) den profeten (Kristus-personen), skall utrotas ur folket (i den andra döden — ’skall icke se lif’).» Däremot skall den, som hör denne profet, lyftas upp tum för tum, steg för steg från dödens tillstånd, till dess han i Kristus och fullt undergifven honom skall uppnå lif i dess fullkomlighet.

Den frågan torde uppstå för någon: Skall det icke blifva af nöden, att hvarje medlem af det mänskliga släktet skall stiga ned i grafven före erfarenheten af denna uppståndelses makt? Vi svara, att det är af nöden för alla dem, som skola äga del i den första uppståndelsen, att de verkligen dö, innan de blifva delaktiga af denna uppståndelses välsignelser, emedan deras förbund var sådant. Detta visar ock Herrens löfte till dem: »Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona.» Det var nödvändigt, att Herren, vår frälsningshöfding, icke endast invigde sig till döden såsom ett lefvande offer, utan också att han fullbordade denna invigning i verklig död. Sam­ma princip tillämpas på hela församlingen, hans kropp, hvilken måste »uppfylla, hvad som fattas i Kristi lidanden», på det att den må dela härligheten och välsignelsen af »hans uppståndelse», den första uppståndelsen. Dock är det icke af nöden för människor i allmänhet, att de först skulle gå ned i grafven och sedan blifva delaktiga af återställelse, uppståndelse, upplyftning.

[816] Som vi redan sett, har hela världen från Guds ståndpunkt blifvit räknad som död, alltsedan fördömelsen kom öfver Adam för olydnadens skull. Hela världen är i fängelse för närvarande, fjättrad af andlig, kroppslig och moralisk svaghet. Det gifves olika afdelningar i detta fängelse, och de, som människor kalla lefvande, men som Gud kallar döda (i öfverträdelser och synder och under Guds dom), vandra på fängelsegården och hafva icke hittills blifvit satta i sin cell, grafven. De äro likväl i fängelset, och ingen af dem kan bryta sönder dödens fjättrar, som hålla dem fångna. Om en order att befria fångarna sändes till en fångvaktare, skulle vi förstå, att den inbegrep icke endast dem, som blifvit satta i sin cell, utan alla, som i någon mening voro inom fängelsets område och under hans makt och myndighet såsom fångvaktare. På samma sätt är det med döden, den store fångvaktaren. Han har sändt millioner af släktet till grafven, och andra hundratals millioner äga ännu delvis frihet på fängelsegården men äro fast och säkert hållna och göra tjänst med suckan och födslovånda, väntande på befrielsen.

Herren förklarar icke enskildheterna om huru de, som hamnat i grafven, skola bringas fram, att de må höra Människosonens röst och lefva genom att lyda den. (Joh. 5:25.) Därför kunna vi icke egenmäktigt döma om sättet för dess förverkligande. Det är synbarligen icke nödvändigt för oss att förstå denna saks enskildheter. Likväl är det intressant att tänka därpå, och vi antaga, att det icke skall förnärma Herren, om vi göra oss en ringa föreställning därom. Vi ha redan i få ord framställt vår förmodan*, att hvar och en, som mottager Guds ynnest, skall alltefter sin tillväxt i kunskap och kärlek önska att medverka så mycket som möjligt i välsignandet af andra och särskildt [826] punkt hafva alla dessa »gjort det onda»: de äro icke godkända.

* Del IV, sid. 369.

Det bör anmärkas med ens, att denna klass inne­fattar många bland människor högt värderade både inom och utom namnkyrkosystemen — många ädla, visa, rika och lärda. Det måste säkert glädja våra hjärtan, att Herren sörjt för ett uppvaknande äfven för dessa, och att ehuru de icke skola framgå till lifvets uppståndelse, skola de framkomma för att få tillfälle att blifva med i den fortgående uppståndelsen genom domar, på det de under millennieåldern, den tusenåriga doms* eller pröfningsdagen, må ställas på prof under sådana gynnsamma villkor, som Guds ord angifvit.

*Del 1, sid. 145.

De skola höra Guds sons röst — icke förvirringen af stridande trosbekännelser, framställda af världens och kristenhetens olika sekter. Det skall vara ett rent tungomål, ett rent budskap, som skall gifvas dem. (Sef. 3:9.) Deras blinda ögon skola alla öppnas. Deras döfva öron skola upplåtas. De skola höra och förstå. Därför skall det helt och hållet vara deras eget fel, om de icke begagna sig af det fröjdefulla budskapet och tillgodogöra sig Guds ynnest, som utsträckes till dem genom lifgifvaren, Kristus, och sålunda steg för steg, tum för tum vinna seger öfver sina andliga, moraliska och kroppsliga svagheter och ofull­komligheter, till dess de i slutet af sin dom eller pröfningstid skola hafva uppnått lifstillståndet, fullkomlighet, — allt, som förlorades i Adam och återlöstes med Jesu dyra blod.

Icke en dom eller pröfning för förflutna synder utan
en annan pröfning för lif.

Vi böra ihågkomma, att den pröfning, som då skall öfvergå världen i allmänhet, kommer icke att till sin [827] natur vara lika den pröfning, som brottslingar få genomgå i den nuvarande tiden, då rätten granskar bevisen för att utröna, huruvida den tilltalade är brottslig, och om så är, hvilket straff han bör ådömas. Vårt släktes brottslighet är utom all fråga, och ingen pröfning eller dom är ämnad att utröna, huruvida människan var brottslig på grund af olydnad mot Gud, ej heller huruvida Guds bestraffning med död var rättfärdig.

Tusenårsålderns dom eller pröfning blir helt och hållet olika och torde motsvara behandlingen af ett barn, som fadern funnit brottsligt och värdt tuktan, och som efter erhållen aga skulle tillfrågas af fadern: Erkänner du nu ditt fel? Erkänner du rättvisan af den bestraffning, du erhållit, och är du villig att härefter vara ett lydigt barn? På ett jakande svar torde fadern säga: Vi få se. Jag skall döma eller pröfva dig under dagens lopp. Om jag då finner, att du är uppriktigt ångerfull och ifrigt önskar att göra min vilja, skall jag i afton återföra dig till full gemenskap och förläna dig alla de förmåner, som du hade före din öfverträdelse. Sådan är naturen af nästa ålders präfning eller dom — en pröfning för att utröna, hvilka medlemmar af den brottsliga världen, sedan den lidit syndens lön, döden, med suckan och födslosmärtor under sex tusen år, skola hafva lärt sig det öfvermåttan syndiga i synden och den stora välsignelse, som åtföljer rättfärdighet, och sålunda önska att rätta sig efter Guds vilja i allting.

Lydnad skall framtvingas från början, och endast de, som bestämdt vägra att göra framsteg, skola afskäras efter ett hundra års pröfningstid. Sådana, som göra utvärtes framsteg och utvärtes rätta sig efter rikets lagar, skola tillåtas gå på och förlänas tillfälle att växa i nåd, kunskap och kärlek. Men vid tusenårsålderns slut skall det komma en afgörande pröfning för alla — icke med hänsyn till deras utvärtes uppförande, [828] som måste ha varit godt; i annat fall kunde de icke ha bibehållit sin ställning utan skulle förut blifvit afskurna från lif i den andra döden. Denna slutliga pröfning gäller deras hjärtetrohet mot rättfärdighetens principer. Alla skola pröfvas i detta hänseende, och alla, som icke befinnas vara fullkomligt trogna och lydiga Herren, skola afskäras i den andra döden — skola icke vidare tillåtas att åtnjuta Guds ynnest. Huru nådefull är icke den gudomliga anordningen! Huru företer icke den gudomliga planen vår himmelske Faders och vår Aterlösares långmodighet emot människors barn! Säkerligen skall sådant tålamod och undseende draga till Herren alla, som blifva värdiga evigt lif, och beträffande andras förstörelse skola alla i förening med Herren vara beredda att säga med det inspirerade ordet: »Sanna och rätta äro dina domar, Herre Gud, du allsvåldige!» — Upp. 16:7.

Befunna värdiga att få del af uppståndelsen.

Från denna ståndpunkt finna vi en mening i Herrens ord: »De som hafva befunnits värdiga att få del af den andra världen och af uppståndelsen.» (Luk. 20:35.) Ytterst få, endast en »liten hjord», befinnas värdiga att få del af denna värld och den »bättre» uppståndelsen före millenniet, tusenårsåldern. Den stora massan af människosläktet, inbegripande dem, till hvilka Herren talade dessa ord, skola komma fram till »domens uppståndelse». Då återstår det för dem att visa sig värdiga fullkomligt lif, det enda som skall tillåtas att räcka bortom tusenårsåldern in i framtidens eviga åldrar. Endast de lydiga skola tilllåtas att uppnå uppståndelsen genom att fullkomligt lyftas ut från död — ett fortgående framåtskridande och uppnående. Som vi redan, sett, måste de, som då skola vandra på helighetens allmänna väg, »gå upp därpå». Det kommer att vara en uppåtstigande väg. [829] Därför kräfver den ansträngning och öfvervinnande hos dem, som vilja återvinna allt, som var förloradt — mänsklig fullkomlighet.

Då vi närmare granska detta drag af den gudomliga planen, förvånas vi öfver dess förnuftighet och konsekvens samt de förmåner, det erbjuder dem, för hvilka det anordnats. Vi kunna genast se, att hvilken annan plan som helst skulle vara till skada för dem, som tusenårsålderns förmåner särskildt äro bestämda för. Tag t. ex. Nero. Antag, att han finge en ögonblicklig uppståndelse till lifvet. Antag, att han skulle komma fram från grafven andligt, moraliskt och kroppsligt fullkomlig. Detta skulle icke vara Nero. Denna fullkomliga varelse kunde icke alls igenkänna sig själf som Nero från det förflutna, ej heller kunde de, som varit hans kamrater, igenkänna honom. Ej heller kunde vi föreställa oss honom komma fram full­komlig i fråga om mänsklig organism och likväl vara ofullkomlig till sinne och karaktär. Alla, som aldrig så litet känna till de första principerna af fysiologiens lagar, måste med ens se orimligheten i ett sådant antagande. Dessa lagar lära oss mycket bestämdt, att karaktär och organism äro ett, att en fullkomlig organism med säkerhet skulle angifva en fullkomlig karaktär. Men om vi antoge för ett ögonblick endera af dessa oresonliga antaganden, skulle vi genast mötas af den invändningen, att ett tusen år vore en alltför lång period till pröfning af en fullkomlig varelses lydnad eller olydnad. Som en fullkomlig varelse ställdes Adam på ett mycket kort prof, så långt som vi kunna döma af skriften.

Om vi dessutom kunde föreställa oss världen såsom fullkomlig och på prof, skulle vi äfven nödgas före­ställa oss människorna vara underkastade den fullkomliga lagen. Som de då ägde inga ofullkomligheter, skulle de då också vara utan skydd mot eller betäckning för brister och därför just i samma ställning, hvari Adam [830] stod i begynnelsen vid sin pröfning. Med en sådan uppfattning om saken förefunnes det icke något behof af Kristi medlarerike och ettusenåriga regering, alldenstund den fullkomliga lagen representerar gudom­lig rättvisa. Den handlade med Adam i begynnelsen, och den måste handla med mänskligheten i änden — i slutet af millenniet, tusenårsregeringen, innan världen kan antagas af Gud till evig ynnest. Därför se vi, att sådana uppfattningar äro alldeles oense med den gudomliga anordningen.

Låt oss nu lägga märke till skönheten och harmonien, förnuftigheten och konsekvensen i den gudomliga planen af uppståndelse genom domar. 1) Då människorna komma fram praktiskt taget i samma andliga, moraliska och kroppsliga tillstånd, med hvilket de nedstego i grafven, torde de med ens igenkänna sig själfva personligen och i släktskap med andra. »Där trädet faller blir det liggande», och uppväckandet eller framkallandet ur grafven kommer att vara såsom slutet på en sömn. Just denna bild nyttjar Herren icke endast i fråga om Kristi kropp utan ock­så om världen i allmänhet, hvars framtida uppvaknande såsom en del af hans plan omtalas som ett uppväckande från sömn. Såsom en från en sömn uppvaknad finner sig själf i samma tillstånd, som då han lade sig, med tillägg af litet förökad kraft, och kan hastigt återkalla de händelser och omständigheter, som föregingo hans sömn, så tro vi, det skall blifva med världen i allmänhet, när de skola »höra Män­niskosonens röst» och »gå därutur».

Vi mena dock icke härmed, att de skola komma fram i precis samma kroppsliga tillstånd som vid ögonblicket för deras död, ty detta skulle vara en orimlighet. Vi böra t. ex. icke vänta, att den person, hvilkens lungor förtärdes till det sista andetaget, skall komma tillbaka flämtande och utan lungor, eller att den, som blifvit halshuggen, skulle uppväckas utan att äga hufvud. [831] På samma sätt kan icke den, som förlorat armar, fötter, fingrar eller tår, med skäl väntas komma fram i saknad af dessa lemmar. Som vi i skriften sakna någon bestämd ledning för vårt omdöme, måste vi antaga, att världen skall komma fram med hvad som nu betraktas såsom medelmåttig hälsa och styrka, t. ex. sådan, som Herren behagade gifva åt dem, som blefvo helade vid hans första ankomst. Dessa blefvo icke fullkomligt hela, eljes skulle många af dem lefvat under århundraden i likhet med den fullkomlige Adam. Tvärtom förmoda vi, att de helade undfingo medelmåttig hälsa och styrka, och att det skall vara så i uppväckandets tid. Då skall samma röst kalla dem fram från dödens sömn, att de må höra hans ord och genom lydnad hinna upp till evigt lif med dess fullkomlighet till sinne och kropp. Ty därtill har han anordnat återställelsens tider och rikets uppfostran, domar och välsignelser.

Som tillvarons trådar tagas upp just där, hvarest de öfvergåfvos i döden, skall erfarenhetens väfnad fortskrida och personen hastigt lämpa sig efter de nya villkoren. Under tiden skall individen hvarken förlora sin identitet eller vara förlorad för den värld och den sociala krets, som han utgjort en del af. De förflutna erfarenheterna af synd och själfviskhet skola sålunda utgöra ett värdefullt förråd af kunskap, som skall blifva till nytta i framtiden och iståndsätta den återuppväckte att värdera fördelarna af rättfärdighetens och lifvets regering såsom motsats till den föregående syndens och dödens regering. Det skall också blifva till hans fördel, att han, erkännande sin egen ofullkomlighet och ovärdighet, måste först af allt mottaga Kristus, konungen, såsom sin återlösare — måste omfatta lifgifvaren, innan han någonsin kan inträda på helighetens allmänna väg. Äfvenså blir det till hans förmån, att han själf måste vidtaga mått och steg för [832] att öfvervinna sin egen svaghet och för att uppnå fullkomlighet, som utgör målet.

De genom erfarenheten sålunda vunna lärdomarna skola djupt inristas i hans minne och karaktär och skola afpassa och bereda honom för den sista pröfningen i slutet af tusenårsåldern, då fullkomlig hjärtetrohet skall erfordras. Under tiden komma likväl icke hans ofullkomligheter att vara honom till förfång eller hinder, ty domarenas fordringar skola afpassas efter hans karaktärs svaghet eller styrka. Alla dessa domare beredas nu genom sin egen erfarenhet om synd och svaghet till att vara sant hjälpsamma och att döma medlidsamt. För domarenas del skulle icke sådana erfarenheter vara så väsentliga, om icke i Guds plan inginge detta fortgående återställande — »uppståndelse genom dom».

Denna uppfattning är också i full öfverensstäm­melse med den gudomliga framställningen genom profeten Daniels mun angående uppståndelsen. Det heter nämligen: »Och många af dem, som sofva i mullen, skola uppvakna, somliga till evigt (varaktigt) lif och somliga till smälek och evig (varaktig) blygd.» (Dan. 12: 2.) Här framhålles samma delning mellan de uppväckta, som Herren mera särskildt förklarar. En klass uppväcktes till lif i dess fullständiga mening — varaktigt lif. Den andra klassen uppväcktes äfven men icke i lif. När de blifvit uppväckta äro de ännu i död, emedan de icke äro godkända af Gud — icke i lifsgemenskap med Sonen. »Den som har Sonen, han har lifvet, den som icke har Guds Son, han har icke lifvet.» Människorna i allmänhet skola då »komma fram», på det de må meddelas kunskap om det faktum, att Guds nåd försett lif och återställelse genom det stora försoningsoffret, att lifgifvaren tagit sin stora makt och härlighet såsom profet, präst och konung, och att de genom att komma in i honom må småningom, steg för steg, uppnå lifvet.

[833] Profetens framställning angående denna andra klass — att de komma fram till skam och varaktig blygd — är betecknande. Orn de komme fram fullkomliga, skulle de icke vara i ett skamfullt och föraktligt tillstånd, ty fullkomlighet är alltid beundransvärd. Därför bestyrka dessa ord, att de komma fram ofullkomliga. Vår Herres förklaring försäkrar oss vidare, att de komma fram i sin ofullkomlighet, på det de, om de vilja, må hinna uppståndelsen, fullkomlighet, under den pröfning eller dom, som de måste genomgå. De skola då belönas för sin lydnad men tuktas för sin olydnad.

Vi ha redan användt Nero som ett belysande exempel. Enär han säkert är en af dem, som skola komma fram till skam och varaktig blygd, kunna vi väl använda ho­nom som en vidare belysning. När vi minnas, att uppväckandet af den sofvande världen icke skall börja, förrän den nuvarande generationen blifvit bringad under rikets makt och till en ansenlig grad af rättfärdighet och intelligens, skola vi lätt förstå, att Nero vid sin uppväckelse skall finna sig själf i midten af sociala förhållanden, vidt skilda från dem, som voro förhärskande vid hans död. Han skall finna sådana laster, som han öfvade och befordrade, i stort vanrykte, och de dygder, som han afskydde och undertryckte, skola allmänt iakttagas och hedras. Han kommer att stå utom öfverensstämmelse med sin omgifning mycket mer än många andra mindre illfundiga, liderliga, fördärfvade och föraktliga. Han skall finna sig själf ökänd på historiens blad och vara föremål för allmänt förakt på grund af sitt missbruk af makt och tillfällen — icke endast som sin egen moders mördare utan äfven som Herrens trognas förföljare och plågoande.

Hvarje god och för dygd benägen person tvingas att hålla en sådan karaktär i »förakt», och under sådana omständigheter skall han nödgas lida stor »skam». Likväl kommer han fram till en uppståndelse genom [834] dom — i afsikt att beviljas tillfälle att uppresas från sitt skamliga och föraktliga tillstånd till den mänskliga naturens fullkomlighet. Till hvilken utsträckning han skall uppnå lif och uppståndelse ut från död, kommer att helt bero på honom själf. Först af allt måste han känna sanningen och se sig själf i sin rätta färg. Som kontrast måste han se den fullkomliga människan, representerad af de gamla värdiga, den tidens »furstar». Han måste se rättfärdighetens lagar i verksamhet såsom motsats till hans föregående kunskap om syndens och dödens verkningar. Om han då bestämdt vidhåller ett ondt inflytande, förhärdar sitt hjärta och vägrar att lyda, måste han dö den andra döden, sedan han åtnjutit och förkastat de förmåner och tillfällen, som Herren försett för honom och för hela människosläktet.

Men om han däremot ödmjukar sig själf, erkänner sin synd och lyder rikets lagar, skall han sålunda med ens börja sitt lopp uppåt mot lif — sin uppståndelse, uppresning, mot fullständig återställelse från fallet. Om han sålunda »går upp» på helighetens allmänna väg, renar han sig själf samtidigt från det »förakt», (»försmädelse»), som hvilat öfver honom, och i motsvarande grad befriar han sig själf från »skam». Ty vi kunna icke tvifla på att om det varder glädje i himmelen öfver en syndare, som omvänder sig, så skall det blifva glädje på jorden bland alla rättsinnade människor, då de från tid till tid se syndare vända om från sina vägars villa för att lyda Herren. De förras visade förakt för synden och dess simpelhet måste då lämna rum för ett sympatiskt gillande af de ansträngningar, som göras för att nå rättfärdighet. Skulle Nero någonsin fullt lyda Herren och uppnå evigt lif i »domens uppståndelse», skall han därför högeligen aktas och hans förflutna skall tillfullo förgätas. Så förhåller det sig äfven nu. Vid tanken på aposteln Paulus minnas vi hans ädla själfuppoffring och trohet [835] mot Herren, särskiljande honom från Saulus, förföljaren, som han benämnde den »främste bland syndare».

Bestraffning för detta lifvets synder.

Någon torde fråga: Skola icke den närvarande tidens synder blifva bestraffade? Vi svara, att rättvisan med säkerhet skall tilldela straff för hvarje synd. Som vi alla erkänna, har Adams synd blifvit bestraffad under sex tusen år, och under denna bestraffning har hela skapelsen suckat, våndats och sjunkit ned i död. Denna synd så väl som alla öfriga synder, förorsakade af den svaghet och fördärf, som blifvit en följd af Adams synd, äro alla inneslutna i försoningen, som fullbordats genom det stora syndoffret. De synder, som behöfva vidare straff, torde vara sådana, som icke direkt härleda sig från Adams fall och fördärf — sådana, som till någon del varit uppsåtliga. Ty alla dessa måste bestraffas, men vi äro synbarligen i närvarande tid icke i stånd att döma, hvad som skulle vara ett rätt och skäligt straff för de synder, som äro helt eller delvis uppsåtliga.

Utan tvifvel var detta ett skäl, hvarför Herren lärt oss att »icke döma i förtid». Slutligen skall domen vara lagd i våra händer, ty det är skrifvet: »Veten I icke, att de heliga skola döma världen?» — med Herren Jesus såsom den förnämste domaren. Herren förklarar, att den, som visste sin Herres vilja och icke gjorde den, skall straffas med många slag, under det att den, som icke visste den och gjort det, som är slag värdt, skall straffas med få slag. (Luk. 12:47, 48.) Detta antyder för oss, att brottsligheten af uppsåtlig synd kommer att mätas till stor del efter vår kunskap om Herren och hans vilja. Därför äger församlingen och de, som under denna evangelii ålder kommit under församlingens ljus och inflytande, ett större mått af ansvar än andra. Ehuru icke af församlingen, icke aflad af anden, och därför i samma mån mindre ansvarig [836] än församlingen, hade Nero det oaktadt ganska stor beröring med ljusets barn, och vi kunna således antaga, att han hade ett stort mått af ansvar i förbindelse med sina brott.

Somliga människors synder gå före dem till dom.

Vid betraktandet af straff för synder, som äro uppsåtliga på grund af åtnjutet ljus, få vi icke förglömma apostelns framställning, att somliga människors synder gå före dem till dom, och andra följa de efter. (1 Tim. 5:24.) Vi veta icke, till hvilken utsträckning Neros synder redan till någon del blifvit bestraffade, ej heller, till hvilken utsträckning han led till sinne och kropp. Därför veta vi icke, till hvilken utsträckning straff för hans synder skall komma efter och drabba honom under domens dag. För bevisföringens skull låt oss antaga, att han icke erhöll något särskildt straff i det förflutna, och att all tuktan för hans synder skall följa efter. Låt oss sedan fråga: Under hvilken form skall anklagelsen mot honom komma, och huru skall tuktan eller straffet tilldelas honom? Vi kunna icke svara på dessa frågor utan förbehåll eller villkor, men vi erkänna alla en i hvarje människa redan verksam princip, hvarigenom följderna af hennes eget våldförande af kunskap och samvete utföra sitt skadliga värf. Vi se, att i den mån som sanning, ljus, kunskap och samvete våldföras, i samma mån undergräfves karaktären, och ju längre detta fortfar, desto svårare skall återställandet blifva.

Med fullt skäl kunna vi anse, att Nero måste hafva undergräft sin karaktär och sitt samvetee till en mycket stor grad. Om han då i uppvaknandet »kommer fram», som han dog, endast för att få ett tillfälle till utveckling, kunna vi genast förstå, att hvarje steg nedåt, som han tog i det förflutna, skadade hans karaktär. Om detta någonsin öfvervinnes, skall det lik­väl fordra motsvarande ansträngning att gå samma [837] väg tillbaka och åter uppbygga den del af karaktären, han lättsinnigt förstörde. Det hör icke oss till att säga, att detta, och endast detta, skall utgöra straffet för den närvarande tidens synder, men att detta torde vara händelsen, synes antagligt för oss. Vi äro i alla fall tillfredsställda med att låta saken härvid bero, litande på, att den förhärligade församlingens utslag skall godkännas af alla, som äga Herrens ande. Vi kunna ej förmoda, att Herren skall hafva nöje i att löna ondt med ondt eller att förorsaka onödig smärta ens för den nedrigaste, utan att den redan anförda stora, högsta domstolens utslag skall bestå, nämligen: »Syndens lön är döden» — den andra döden.

»Sä är de (särskilda) dödas uppståndelse
(den förnämsta).»
I Kor. 15: 42.

Församlingens välsignelse betecknas såsom den första uppståndelsen, icke med hänsyn till tiden (ehuru den sker tidigast), utan emedan den är den högsta, förnämsta, bästa. Vi hafva redan sett, att det gifves olika ordningar i uppståndelsen. Tre af dem äro till lif, till fullkomlighet, ehuru på olika plan af tillvaro. Församlingen intager första rummet, den »stora skaran» och de gamla värdiga följa i sin ordning. Efteråt eller sist kommer världens allmänna uppståndelse, omfattande hela människosläktets värld, så många som vilja emottaga de gudomliga anordningarna — uppståndelsen genom dom, fullbordad först vid tusenårsålderns slut. I denna mening blir det verkligen sant, att de »andra döda» icke blifva lefvande, »förrän de tusen åren äro fulländade» — de komma ickee att äga lif i dess egentliga, fullständiga mening, de komma icke att vara fullkomligt uppresta ut från död förrän då. Från denna synpunkt [838] öfverensstämmer det oäkta stället i Upp. 20:5* till fullo med skriftens allmanna grundtanke. Alla dessa uppståndelser, som följa på den första eller förnämsta, skola utan tvifvel stå under den förhärligade församlingens makt och uppsikt, ty därtill har hennes hufvud erhållit all makt och myndighet från Fadern.

* Vi hafva redan fäst uppmärksamheten på det faktum, att framställningen: »Men de andra döda blefvo icke lefvande förrän de tusen åren hade blifvit fulländade», saknas helt och hållet i gamla uncialhandskrifter af äldre datum än det femte århundradet. Icke dess mindre öfverensstämmer det till fullo med hvad vi här framställa, ty uttrycket »BLEFVO ICKE LEFVANDE» bör förstås hänvisa icke till uppvaknandet utan till full återställelse till lif i fullkomlig grad. Se fotnoten, del I, sid. 306.

Sedan vi betraktat församlingens uppståndelseverk för andra, låt oss nu se, hvad skriften har att mera särskildt uppvisa beträffande den första uppståndelsen. Med hvilka kroppar skola de nya skapelserna uppstå? Hvilka skola några af deras egenskaper och krafter vara?

Aposteln förklarar: »Sådan den jordiska var, sådana äro ock de jordiska, och sådan den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.» (1 Kor. 15:48.) Enligt vårt förstånd innebära dessa ord, att världen i allmänhet, som kommer att återställas till fullkomlig mänsklighet, skall blifva lik den jordiska — lik den förste Adam, innan han syndade, och lik den fullkomliga »människan Kristus Jesus» före hans aflelse till den nya naturen. Vi glädjas med världen i det storslagna hoppet, att människorna åter skola blifva fullkomliga jordiska afbilder af den gudomlige skaparen. Men vi glädjas ännu mera åt de dyrbara löften, som gälla församlingen, »de kallade» enligt det gudomliga syftemålet, som skola bära den himmelskas bild — bilden af skaparen i en ännu högre och mera särskild bemärkelse — och vara icke köttsliga utan andliga [839] afbilder. »Vi skola blifva honom lika (den förhärligade, »förvandlade» Jesus), ty vi skola se honom såsom han är.» Han är »den uttryckliga bilden af Faderns person» (eng. öfv.), »högt öfver änglar, herradömen, väldigheter, makter och allt namn, som nämnes», och därför högt öfver fullkomlig mandom. Om vi skola blifva honom lika och dela hans ära, härlighet och natur, innebär det, att vi äfven skola blifva afbilder af Faderns person, »han, som bor i ett otillgängligt ljus, hvilken ingen människa har sett eller kan se», men hvilken vi kunna nalkas, och hvilken vi kunna se, såsom han är, emedan vi blifvit »förvandlade». —1 Joh. 3:2; 1 Tim. 6:16; 1:17; 2 Mos. 33:20.

På det ingen skulle missförstå honom, klargör apos­teln ofvanstående språk genom att tillägga: »Såsom vi (församlingen) hafva burit den jordiskas bild, så skola vi ock bära den himmelskas bild.» Det är icke apostelns tanke, att alla skola bära den himmelskas bild i denna mening någonsin. Detta var icke vår Skapares plan. När han gjorde människan, var hans afsikt den, att han skulle äga en mänsklig, jordisk varelse efter sin egen afbild (intellektuellt, moraliskt), som skulle vara jordens herre och styresman såsom representant för sin himmelske skapare. (1 Mos. 1:26-28; Ps. 8:4-7.) Den nya skapelsens utväljande är, som vi sett, helt och hållet skildt från den jordiska skapelsen. De väljas ut från världen och utgöra i allt endast en »liten hjord», kallade att vara Herrens rikesklass, att välsigna världen under tusenårsåldern, och efteråt intaga de, det kunna vi vara säkra på, någon mycket hög och ansvarsfull ställning och utföra något mycket viktigt verk genom att realisera vidare gudomliga planer, kanske i förbindelse med andra världar och andra skapelser.

Men aposteln förklarar saken än vidare, sägande i sin tolkning däraf (vers 50): »Men det säger jag, mina bröder, att kött och blod kunna icke ärfva Guds rike.»

[840] Sålunda gör han åtskillnad på vårt nuvarande tillstånd i köttet och vårt framtida tillstånd såsom andliga varelser, i det han förklarar på det bestämdaste, att så länge som vi äro i köttet, kunna vi icke utgöra Herrens rike i någon verklig mening, emedan detta rike kommer att vara ett andligt rike, sammansatt af andliga varelser. Vår Herre själf, hufvudet, anföraren, ledaren, sin församlings exempel, är den härliga andliga varelse, af hvilken aposteln Paulus förlänades en glimt (1 Kor. 15:8) och aposteln Johannes en syn i sina uppenbarelser. »Vi skola blifva honom lika» — icke kött och blod, lika den öfriga delen af människorna, från hvilka vi blifvit utvalda, och hvilkas återställelse, eller uppståndelse genom dom, skall föra dem tillbaka till kött och blodtillståndets fullkomlighet, såsom samma återställelsetider skola bringa jorden till det tillstånd, som i begynnelsen representerades af Edens lustgård.

Men aposteln insåg det faktum, att det skulle vara svårt för oss att fullkomligt fatta en så genomgående förvandling af församlingen från köttsliga, jordiska villkor till andliga, himmelska sådana. Han kände, att vi skulle hafva mera svårt att förstå detta i fråga om dem, som lefva och äro kvarlämnade till Herrens närvaro, än i fråga om dem, som dessförinnan afsomnat i döden. Det är mycket lättare för oss att fatta, att de sofvande skola uppstå med nya andliga kroppar, sådana som Herren lofvat att förse, än att fatta alt de af de heliga, som lefva vid tiden för Herrens andra närvaro, skola mottagas af honom i hans andliga rike. Herren gör detta mycket klart för oss genom aposteln, sägande: »Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla afsomna (eng. öfv.: sofva), men alla skola vi förvandlas i ett nu, i ett ögonblick, vid den yttersta basunen» — den sjunde basunen. — 1 Kor. 15:51, 52.

Fastän Herren till någon del uppenbarade hemligheten medels dessa ord genom aposteln, har dock alltsedan [841] en afsevärd hemlighetsfullhet hvilat äfven öfver denna enkla förklaring. Ty många af Herrens kära barn hafva förväxlat ordet »afsomna» (sofva) med ordet »dö» och trott förklaringen betyda, att de heliga, som voro kvar vid Herrens närvaro, skulle förvandlas utan att dö, hvilket icke alls framhålles. Tag apostlarna såsom exempel. De dogo, och från sin dödsstund räknades de såsom sofvande tills ögonblicket för uppståndelsen. Döendet var ett ögonblicks verk, under det sömnen, omedvetenheten, fortfor under århundraden.

Denna mening af ordet »afsomna» (sofva) måste fästas vid apostelns framställning, så framt den skall förstås. Det är icke af nöden, att de af Herrens folk, som äro kvar vid hans andra närvaro, skola sofva i omedveten död ens för ett ögonblick. Dock skola de dö, såsom Herren förklarar, genom profeten, som säger om församlingen: »Jag har sagt, att I åren gudar, allesammans den Högstes söner, men I skolen alla dö såsom människor och falla såsom en af furstarna.» (Ps. 82:6, 7. Eng. öfv.) Världen i allmänhet dör såsom fursten Adam, såsom hans barn, delaktiga i hans dödsdom, men de trogna i Kristus Jesus dö med honom — med fursten Jesus. (Es. 9:6; Apg. 3:15; 5:31.) Rättfärdiggjorda genom hans offer blifva de döda med honom såsom medoffrare. De »falla» under dödsoffrandet i likhet med den andre fursten. »Om vi hafva dött med, skola vi ock lefva med.» Men såsom aposteln framhåller för oss, innebär deras död ingen sömn under omedvetenhet — själfva ögonblicket för döden skall just blifva ögonblicket för »förvandlingen», öfverklädandet med vår boning från himmelen, den andliga kroppen.

»Förvandlingen», som skall komma dem af församlingen till del, hvilka finnas kvar vid Herrens närvaro, framhålles sålunda såsom i själfva verket en del af den första uppståndelsen. I intet afseende skiljer den [842] sig från den dödserfarenhet, som måste vara gemensam för alla lemmarna af den enda kroppen. Den enda skillnaden mellan kroppens öfriga lemmar och dessa är den, som aposteln omnämner, nämligen att de icke skola »sofva». Dessa sista lemmar af kroppen skola icke behöfva sofva — icke behöfva vänta, att riket skall komma, ty det skall då vara upprättadt. De skola omedelbart öfvergå från tjänstens verksamhet på denna sidan förlåten i köttet till verksamhet och tjänst på andra sidan förlåten såsom fullkomnade nya skapelser, lemmar af Kristus.

»Det  är  ännu  icke  uppenbart,  hvad  vi  skola  varda.»

Beträffande de fullkomnade nya skapelsernas krafter och egenskaper täljer oss aposteln, att de skola icke alla hafva samma grad af härlighet, ehuru de alla skola hafva samma slag däraf — skola vara himmelska varelser. Det gifves en gemensam härlighet för alla dessa himmelska varelser och en annan gemensam härlighet för de mänskliga eller jordiska varelserna. En hvar skall vara härlig i sin fullkomlighet, men de himmelskas härlighet kommer att vara förträffligare — öfverjördisk. Skriften säger oss, att församlingen såsom ett helt skall »skina såsom solen». (Matt. 13: 43.) Denna vår Herres egen beskrifning på den framtida härligheten kan tillämpas på alla, som tillhöra »hvete»-klassen, men i ljuset af apostelns förklaring (vers 41) förstå vi, att det gifves åtskillnad i de olika lemmarnas af församlingen ställning och heder. Alla skola vara fullkomliga, alla skola vara öfvermåttan lyckliga, men såsom Fadern är öfver alla, så har han upphöjt Sonen att vara näst sig själf. Såsom detta angifver skillnad i härlighet, majestät och myndighet, så kommer det bland Herrens efterföljare, hvilka dock alla äro välbehagliga, att vara olika rang, såsom »den ena stjärnan öfvergår den andra» i glans och storslagenhet. — 1 Kor. 15:41.

[843] Vår Herre, antyder i två af sina liknelser samma skillnad mellan sina förhärligade efterföljare. Den, som varit trogen med fem »talenter» skulle få särskildt beröm vid Herrens återkomst, medan de andra trogna, som haft mindre antal »talenter», skulle behandlas förhållandevis därefter. Den, som genom trogen förvaltning af sitt pund vunnit tio andra, skulle få makt öfver tio städer, och den, som genom trohet i förvaltningen af sitt pund vunnit fem, skulle i enlighet därmed få förökade välsignelser, tillfällen och större myndighet. — Matt. 25:14-30; Luk. 19:11-26.

Vi behöfva icke förundra oss öfver detta, ty vid en blick tillbaka se vi, att medan Herren utvalde tolf apostlar och älskade dem alla, var det tre af dem, som han särskildt älskade, och som vid åtskilliga tillfällen voro honom närmare och i mera förtrolig gemenskap med honom än de andra. Vi kunna också vara förvissade om att när »lifvets bok» öppnas och platserna på tronen närmast Mästaren skola fördelas, komma de, som äro på hans högra och på hans vänstra sida (närmast hans person), att erkännas af alla såsom värdiga den därmed förenade hedern och utmärkelsen. (Matt. 10:41.) Det skulle icke alls förvåna oss att finna aposteln Paulus närmast Mästaren och möjligen Johannes på hans andra sida. Tanken gäller icke rum eller plats på en bänk — tron — utan närhet i samband med rikets makt och majestät. Vi må vara öfvertygade om att alla, som skola utgöra den »lilla hjorden», komma att vara så fyllda med Herrens ande, att de i hedersbevisning förekomma hvarandra. Med visshet kunna vi ock veta, att ingen afundsjuka kommer att finnas, utan att Guds bestämmelser angående värdighet skola fullkomligt godkännas af alla de nya skapelserna. Så är det i den närvarande tiden, och mycket mera må vi vänta det blifva så i framtiden. I den närvarande tiden »har Gud satt hvar och en af [844] lemmarna i kroppen, såsom han har velat», och alla, som öfverensstämma med Herren, söka beständigt icke att förändra den gudomliga anordningen utan att erkänna den och samarbeta därmed. Säkert skall det vara så äfven i framtiden.

Vid beskrifning af olikheterna mellan nuvarande villkor och de, som tillhöra framtiden, säger aposteln: »Det varder sådt i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet.» »Det» — den nya skapelsen, hvars tillvaro började vid tiden för invigningen och aflelsen af anden; den nya skapelsen, som utvecklats och sökt att behärska köttet och göra det till sin tjänare i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan — den nya skapelsen, som säges hafva lefvat i köttet såsom i ett tabernakel under väntan på den nya kroppen. »Det» blef sådt i förgänglighet i en förgänglig kropp. »Det» gick ned i död, och likväl framställdes »det» icke såsom dödt utan såsom endast sofvande, medan dess jordiska tabernakel upplöstes. Det är samma »det», den nya skapelsen, som skall öfverklädas med den himmelska boningen, den andliga kroppen, i den första uppståndelsen.

Denna andliga kropp, i hvilken »det» uppstår, förklarar aposteln, skall vara en oförgänglig kropp — en, som ej kan förgås, ej dö. Det ord, som här återgifves med oförgänglighet, är aftarsia och betecknar det, som håller profvet mot död, det som icke kan fördärfvas eller dö eller försvinna. Det är samma ord, som återgifves med »oförgänglighet» i verserna 50, 53 och 54 af detta kapitel, i Rom. 2:7 samt i 2 Tim. 1:10 (den engelska bibelöfversattningen återger ordet med »odödlighet» i de båda sistnämnda skriftställena).

Förklaringen, att våra andliga kroppar skola vara oförgängliga, odödliga, är på det högsta betydelsefull. Ty vi äro bestämdt underrättade, att denna egenskap, odödlighet, tillhör oskiljaktigt Jehova allena, medan [845] det förklaras om vår Herre Jesus, att hans höga upphöjelse, som följde på hans trohet, delvis bestod däri, att han förlänades lif i sig själf, såsom Fadern har lif i sig själf. Tanken där är densamma, nämligen att församlingens härliga hufvud erfor just en sådan »förvandling» till odödlighet, till oförgänglighet, till delaktighet i den gudomliga naturen. Det förvånar oss icke, att Guds plan skulle vara så frikostig mot vår dyre återlösare, men det förvånar oss säkerligen, att denna egenskap hos den gudomliga naturen, som gifvits ingen annan än vår mästare, skulle vara utlofvad till hans kropps lemmar, som vandra i hans fotspår och söka härlighet, ära och oförgänglighet (odödlighet). — 2 Pet. 1:4; Rom. 2:7.

»Det varder sådt i vanära, det uppstår i härlighet.» Här hänvisar åter ordet »det» till den nya skapelsen. Världen känner oss icke under det nuvarande lifvet. Den fattar icke, att vi äro aflade af Fadern till att vara hans barn på det andliga planet, och att vi endast tillfälligtvis vistas i köttet i syfte att pröfva vår trohet mot vårt offerförbund. »Vi äro nu Guds barn.» Men oerkända aktas vi icke af världen, och på grund af vår invigning åt Herren torde vi icke ens intaga en så hedervärd ställning bland människor, som vår naturliga begåfning kanske tillfört oss, om den offrats för världsliga syftemål. Församlingen i köttet är nu i alla fall både individuellt och såsom ett helt enligt apostelns förklaring »i vanära», i ringakt­ning, och såsom han annorstädes förklarar, är vår kropp för närvarande en förnedringens kropp. (Fil. 3:21.) Men hvad skall tillståndet omsider blifva? Skall vanäran helt försvinna? Skall församlingen (hufvud och kropp) blifva sådan, att både änglar och människor skola värdera och hedra henne? Skall den nya skapelsen sålunda vara »i härlighet»? O ja! Vi aro försäkrade härom.

[846] »Det varder sådt i svaghet, det uppstår i kraft.» Den nya skapelsen åsyftas ännu. Den omnämnda svagheten utgör den närvarande dödliga kroppens brister och ofullkomligheter, som alla nya skapelser beklaga, och som Gud nådefullt räknar såsom svagheter, icke tillhörande den nya skapelsen, hvilkens afsikter eller önskningar beträffande Herren äro rena, fullkomliga, trogna och starka. Att dessa svagheter icke skola vidlåda de »utvaldas» nya uppståndelsekroppar är på det uttryckligaste förklaradt. »Det uppstår i kraft» — kraften af fullkomlighet, den nya naturens kraft, Guds kraft.

»Det varder sådt en naturlig kropp, det uppstår en andlig kropp.» Detsamma det, densamma nya skapelsen. Det är nu en naturlig kropp — det enda synliga är köttet. Endast genom Guds nåd tillåtas vi att räkna det nya sinnet såsom en ny skapelse och att vänta den tid, då detta nya sinne skall förlänas en andlig kropp, tjänlig för detsamma. Den andliga kroppen skall då vara det, i samma mening som den naturliga nu är det. Hvilken härlig utsikt är icke detta! Det är i sanning ofattbart för oss, som icke halva några erfarenheter, undantagandes sådana, som äro vanliga för den naturliga människan — undantagandes att våra sinnen hafva genom tro omfattat Herrens löften och uppenbarelser och inträdt i anden af »ting, som icke ännu synas».

Men om blotta tanken på den kommande härligheten har lyft oss upp öfver världen och dess bekymmer, besvär, dårskaper och nöjen, huru mycket mera skall icke verkligheten innebära för oss, då vi skola vara fullkomliga och lika vår Herre samt dela hans ära! Intet under, att Herren sade till Nikodemus: »Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting?» Intet under, att det förklaras, att man måste först vara aflad af anden, innan man ens [847] kan börja att förstå himmelska ting. Utan tvifvel skall därför vår förmåga att löpa det lopp, som fram­hålles för oss i evangelium, och vår sträfvan att öfvervinna världens ande samt motståndarens anfäktelser förkofras i den mån, som vi lyda Guds råd, icke älska världen och aflägga hvarje tyngd samt den lätt snärjande synden, icke öfvergifva våra egna sammankomster, dagligen forska i skrifterna och i ordets fulla bemärkelse göra bruk af de förmåner, nådegåfvor och välsignelser, som förlänas oss såsom Guds barn. Om vi det göra, skola vi icke någonsin falla. Ty sålunda skall oss rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike. — 1 Joh. 3:2, 3; Rom. 8:17; Joh. 3:12; 1 Kor. 2:14; 1 Joh. 2:15; Ef. 6:10-18; Ebr. 12:1, 2; 10:25; Joh. 5:29; Apg. 17:11; 2 Pet. 1:4-11.

[848]