STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

 ANDRA KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSEN.

Den nya skapelsen tydligt skild från alla andra. – Hvarför utvald från den mänskliga skapelsen och icke från någon annan. – Ändamålet med dess utväjande. – Nutida och framtida uppdrag. – Hur den aflas och födes till den nya naturen. – Dess medlemamars intima släktförhållande till hvarandra och till deras hufvud, höfding och brudgum. – Utveckling och bepröfvelse. – Det sjätte sinnet (det andliga) hos den nya skapelsen, hvarmed andliga ting urskiljas. – Med hvilket namn vör den nya skapelsen benämna sig för att vara lojal mott hufvudet och icke skilja sig från någon af bröderna?  

EVANGELII tidsålders församling beskrifves i bibeln ofta såsom en ny skapelse, och dess slutliga medlemmar, segervinnarne, omtalas särskildt såsom »nya skapelser» i Kristus Jesus. (2 Kor. 5:17.) Olyckligtvis har det emellertid blifvit en vana för fullt invigda kristna såväl som för andra att läsa det af Gud inspirerade ordet på ett ordningslöst, oklart sätt, hvilket gör, att de icke se bibelutsagornas verkliga vikt, och att de vid läsandet gå miste om mycket af den välsignelse, uppmuntran och undervisning, som de kunde erhålla, om de blott ginge till väga på ett förnuftigare sätt och vore mer helt fyllda af lärjungaskapets ande — af begär efter att fatta den gudomliga uppenbarelsen. Svårigheten synes till stor del ligga däri, att de vanliga bibelläsarne icke vänta att få någon lärdom genom ordet, utan snarare läsa det för formens skull, för att det skall så vara — som af plikt eller som en förströelse, och när de önska någon undervisning angående Guds plan, vända de sig till kommentarer och katekeser. Dessa såväl som lefvande lärare borde kunna hjälpa och vägleda Sions pilgrimer till en klarare kännedom af Guds karaktär och plan, men tyvärr göra de ofta det motsatta. [70] Ofta fördunkla och vilseleda de sina åhörares tankar och misstyda det gudomliga ordet, så att de, som sätta sin lit till dem, ledas längre bort från ljuset snarare än närmare till detsamma.

Detta vilseledande sker ej med afsikt, ty vi skulle tro, att både lärare och författare gifva sina åhörare och läsare det bästa de ha. Den förnämsta källan till svårigheten ligger långt tillbaka. För nära 1800 år sedan, när apostlarna afsomnade, fick fienden, Satan, fria tyglar i församlingen, Herrens sädesåker, och såsom Jesus i en liknelse hade förutsagt, sådde han villfarelsens ogräs rikligen. (Matt. 13:24, 36-43.) Dessa villfarelser förvrängde i större eller mindre grad hvarje den gudomliga uppenbarelsens sanning. Resultatet blef, att redan före fjärde århundradets början hade Herrens hveteåker i själfva verket blifvit en ogräsåker, uti hvilken blott en jämförelsevis liten minoritet af sant hvete fanns. Villfarelsens mörker bredde sig mer och mer öfver församlingen, och under 1,000 år härskade »orättfärdighetens (eller laglöshetens) hemlighet», och stort mörker öfvertäckte folket. Dessa tusen år kallas nu af en stor del af den »kristna världens» mest intelligenta människor »den mörka medeltiden», och vi få erinra, att det var midt uti detta stora mörker, som reformations­rörelsen tog sin början. Reformatorernas ljus begynte lysa midt uti mörkret, och, Gud vare tack, det har lyst allt klarare och klarare hela tiden sedan dess. Vi kunna emellertid ej undra på att också reformatorerna själfva, som voro uppfostrade i detta stora mörker, voro mer eller mindre besmittade med detsamma, och att de icke strax lyckades rena sig helt från dess förförande villfarelser. Vi skulle snarare ha betraktat det som ett rent underverk, om de med ens hade glidit öfver från det stora mörkret till fullt, klart ljus med hänsyn till Guds karaktär och plan.

Hvad reformatorernas efterföljare i de senaste tre [71] hundra åren misstagit sig uti är, att de betrakta det som förtjänstfullt att antaga de trosbekännelser, hvilka formulerades under reformationstiden, och att de berömt sig af dem samt betraktat såsom ickerenlärigt hvarje vidare framsteg mot ljuset. De och vi borde i stället, när vi hedra reformatorerna och glädjas öfver deras trohet, dock komma ihåg, att de icke voro församlingens ljus, att de icke gifvits åt församlingen till att vara dess ledare, utan att de på det högsta voro blott medhjälpare. De af Gud tillsatta ledarne voro för det första Jesus, för det andra hans af honom inspirerade, uppehållna och ledda apostlar, och för det tredje Guds heliga män i det gamla förbundets tid, hvilka för vår uppbyggelse talade och skrefvo, allt eftersom de blefvo drifna af den heliga anden. På grund af att reformatorerna blefvo af Herren förunnade att se en skymt af sant ljus, voro de i stånd till att delvis se, hur stort det mörker var, som omgaf dem; och af samma orsak förmådde de göra den hjältemodiga ansträngning, som de gjorde, för att komma ut därur och åter komma in i Guds kunskaps ljus, hvilket lyser i vår Herre Jesu Kristi ansikte, och hvilket förmedelst hans och apostlarnas ord är oss gifvet till att vara en lampa för våra fötter och ett ljus på vår väg, som skall komma den rättfärdiges stig att stråla »allt klarare intill full dag». Enhvar, som nu vill vara en Herrens och ljusets efterföljare, bör se till, att han, på samma gång han ej bör åsidosätta mänskliga redskap och deras tjänster förmedelst tal och skrift, dock från dem mottar endast sådant bistånd, som hjälper honom att förstå och uppskatta skriftens inspirerade ord. »Om de icke tala i öfverensstämmelse med detta ord, så är det emedan intet ljus är i dem.» (Eng. öfvers.)

I våra föregående studier ha vi sett, att vår Herre Jesus, långt innan han blef »människan Kristus Jesus», var »begynnelsen af Guds skapelse»; vi [72] ha sett, hur en framåtskridande utveckling bland Guds skapelser utfördes af och genom den älskade Sonen — keruber, serafer, änglar, de olika ordningarna eller klasserna af andevarelser, angående hvilka blott litet blifvit uppenbaradt för oss. I föregående kapitlet ha vi betraktat den jordiska skapelsen, och förmedelst den gudomliga uppenbarelsens ljus ha vi sett, hur oändligt storslagen dess fulländning kommer att blifva under de förutsagda »tiderna för alltings återställelse».

Men skriften visar oss på den nya skapelsen, som vi nu skola betrakta, såsom varande något särskildt för sig själf, helt och hållet skild från änglarna och från människan. Den himmelske Fadern fann välbehag i alla delar af sitt verk, ty »allt hans verk är fullkomligt», och hvarje klass eller ordning är fullkomlig i sig själf eller kommer att vara det vid den tid, då det stora jubelåret, som vi omnämnde i det föregående kapitlet, kommer att införas. När Skaparen frambringar dessa olika slag eller ordningar af skapelser, innebär detta alltså icke, att han är otillfredsställd och därför försöker frambringa någon bättre eller mer tillfredsställande, utan vi böra tvärtom i detta se ett ådagaläggande af »Guds mångfaldiga vishet». Den mångfald och omväxling vi se i naturen, i blomstren, gräset, träden och bland djuren, belyser detta; hvart och ett är fullkomligt i sitt slag och på sitt plan. Det var icke missnöje med törnrosen, som föranledde frambringandet af nejlikan eller styfmorsblomman, utan mångfalden i fråga om form, skönhet och doft gifver oss en liten föreställning om längden, bredden, höjden och djupet af Guds sinne. Det är en mångfald i harmoni; det är skönhet och fullkomlighet framställd i olika former, mönster och färger. På samma sätt förhåller det sig också med de förnuftsbegåfvade  skapelserna — Guds barn på olika existensplan.

[73] Sålunda kunna vi förstå, att hur många olika skapelser Gud än må komma att frambringa, kommer det aldrig att finnas rum för någon afund mellan dem, emedan enhvar är fullkomlig på sitt eget plan och område och därför kommer att vara fullt tillfredsställd med sin egen ställning, ja i själfva verket kommer att föredraga den framför någon annan — just som en fisk är mer tillfreds med att vara fisk än att vara fågel och en fågel mest nöjd med sin egen natur. Så komma ock människorna, när de blifvit återställda till mänsklig fullkomlighet och försatts uti de i Edens paradis rådande förhållandena, att vara absolut tillfredsställda med dessa förhållanden, så att de icke skola åstunda att få blifva änglar af vare sig den ena eller andra graden eller rangen, ej heller komma de att åstunda den högsta af alla naturer, den gudomliga, som skänkes den nya skapelsen. (2 Pet. 1:4.) Ej heller komma änglarna att åstunda en annan natur och ställning än sin egen, vare sig kerubernas, serafernas eller människans, ja, icke ens den gudomliga naturen. Alla skola till slut förstå, att den gudomliga naturen är den högsta af alla, att den har egenskaper och förutsättningar, som öfverstiga alla andra naturers. Likväl ordnar Gud det så, att hvarje natur kommer att stå i en så fullständig öfverensstämmelse med sina egna förhållanden och omgifningar och sin egen fullkomlighet, att enhvar kommer att vara tillfredsställd med och i sin egen ställning.

När Jehova Gud beslöt frambringandet af den nya skapelsen — af varelser som skulle vara delaktiga i den gudomliga naturen (2 Pet. 1:4), delaktiga i hans egen »härlighet, ära och odödlighet» (Rom. 2:7) — afgjorde han, att ingen kunde blifva skapad till en så hög ställning och sedan profsatt, utan att alla, som skulle komma att utgöra medlemmar af denna nya skapelse, måste bestå sitt prof först och måste [74] på det mest absoluta sätt bevisa sin trohet mot sin skapare och mot hans rättfärdiga regerings grundsatser, förrän de kunde upphöjas till denna höga ställning — till delaktighet i den gudomliga naturen såsom nya skapelser. Vi ha nyss sett, hvilka anordningar Gud gjort för att låta människan genom en profsättning bevisa, huruvida hon var värdig evigt lif eller ej, vi ha betraktat den ursprungliga mänskliga fullkomligheten, i hvilken hon skapades, hennes fall, hennes återlösning och återställandet af alla individer af hennes släkte, hvilka befinnas värdiga. Vi ha också sett, att änglarna blefvo skapade i sin naturs helighet och fullkomlighet samt sedermera profsatta och försökta; men det är uppenbart, att ett liknande tillvägagående i fråga om de med den gudomliga naturen utrustade nya skapelserna — nämligen att med ens skapa dem till fullkomliga väsen med gudomlig natur och sedan profsätta dem — icke kunde gå an. Hvarför icke? Emedan en af den gudomliga naturens mest utmärkande och viktiga egenskaper är odödlighet; och när vi lärt förstå att detta ord betyder ett tillstånd, i hvilket död är en omöjlighet,* så kunna vi med lätthet inse, hvad det skulle ha inneburit, om Gud skapat ett antal varelser på det gudomliga planet, odödliga, och sedan satt dem på prof: det skulle ha inneburit, att om några af dem hade kommit till korta, så att de icke uppnått den erforderliga normen, nämligen absolut trohet mot Gud, så hade de varit odödliga öfverträdare, som aldrig kunnat tillintetgöras, och hvilkas fortsatta existens såsom syndare framigenom alla evigheter skulle ha varit en bedröflig fläck på världsalltets för öfrigt rena och fläckfria skapelse, såsom Gud ämnar, att den till slut skall blifva. Alltså fatta vi här den djupa visdomen i den plan, som Gud valde med hänsyn [75]  till denna klass — de mest gynnade af alla hans skapelser — i det han bepröfvade dem strängt och algörande, medan de ännu äro dödliga, tillhörande en annan skapelse med dödlig natur.

_______________
*Se del V, sid. 441.
_______________

Om vi i tankarna ställa oss vid sidan af den store Skaparen såsom hans förtroliga vänner och föreställa oss, hur den gudomliga planen för denna nya skapelse utstakades, så kunna vi tänka oss, att Jehova Gud öfverlade med sig själf angående denna nya skapelse ungefär på följande sätt: Åt hvilken klass af Guds söner skall jag erbjuda detta utomordentliga privilegium att blifva omskapade och öfverflyttade till denna högsta ordning eller klass af mina skapelser? Alla af hvarje ordning äro redan mina afbilder — människan, änglarna, keruberna, seraferna och ärkeängeln, alla komma att njuta den högsta tänkbara lycka, enhvar i sin egen fullkomlighet och ställning, när min plan till fullo förverkligats och alla profsättningar äro afslutade: men åt hvilka bland dem skall jag erbjuda denna den största af alla välsignelser och tillfällen — att blifva »delaktiga af Guds natur»? Gifvetvis måste Faderns tanke strax ha fallit på den förstfödde såsom den, hvilken redan var den högste och förnämste bland alla myriaderna, redan näst honom själf, den gud, den mäktige, genom hvilken han hade skapat allt, och som till alla delar visat sig trogen och lojal mot sin Fader och skapare. Honom tillkom det därför först och främst att erhålla detta tillfälle att uppnå den gudomliga naturen med dess härlighet, ära och odödlighet. »Det har behagat Gud, att all fullhet skulle bo i honom» — »att han i allt skulle vara den främste». (Kol. 1:18, 19.) Han var allaredan den främste af alla, och när han varit trogen i denna ställning, så stod han naturligtvis först i tur att blifva befordrad till hvilken som helst högre äreställning och värdighet, som Fadern hade att gifva. Åt den som har skall mer varda gifvet, och [76] han skall ha öfver nog; troheten skall få sin belöning, äfven om detta innebär, att den trogne måste underkasta sig pröfningar och tuktelser af det hårdaste slag. Oaktadt han var son, och en den mest trogne och hängifne son, kunde han likväl ej få del af denna natur, den gudomliga, med mindre hans tro och lojalitet först måste sättas på de allra hårdaste prof.

Detta »utkast» till den nya skapelsen och detta val af den enfödde till att vara den nya skapelsens hufvud och höfding — underkastad den disciplin, de försökelser, förödmjukelser och andra erfarenheter som vore nödvändiga för att bevisa hans värdighet — hade redan blifvit afgjordt i Guds råd, innan människan skapades. Gud visste på förhand, att hans mänskliga skapelse skulle falla; han hade bestämt, att människans straff skulle vara döden; och han hade förutbestämt, att den försökelse, hvarmed han ville pröfva sin enfödde Son, skulle vara, att denne af egen fri vilja skulle blifva människosläktets återlösare och sålunda genom det stora offer, som detta innebure, ådagalägga sin trohet mot Fadern och sin tillit till honom. I Guds plan var han sålunda före världens grundläggning det slaktade Lammet. Sålunda se vi, att Fadern ingalunda tvingade Sonen att blifva människans återlösare och ingalunda var orättvis mot honom i sin fordran, utan att Fadern tvärtom härigenom ville bereda honom för den höga upphöjelsen — högt öfver alla änglar, furstendömen och välden och allt namn, som nämnes, såsom delaktig af hans egen natur och delande hans egen tron. — Ebr. 1:4; Ef. 1:21.

När vi betrakta saken från denna synpunkt, kan det ej förundra oss, att aposteln talar om att Jesus, »för den glädje, som förelåg (var ställd i utsikt för) honom», åtog sig det uppdraget att blifva vår återlösare. (Ebr. 12:2, grt.) Glädjen bestod ej blott däri, att han skulle intaga högsta platsen i den nya [77] skapelsen, högt öfver alla andra skapelser; men vi kunna med skäl antaga, att detta utgjorde en del af glädjen. Det oaktadt finna vi i Jesu bön till Fadern, medan han genomgick pröfningarna. att han med den anspråkslöshet, som var betecknande för honom, icke nämnde något om den stora upphöjelse, härlighet och odödlighet, som blifit honom lofvad, och som han väntade, utan med skön anspråkslöshet och ödmjukhet begärde han blott att få blifva återställd till sin förra ställning. Han tycktes betrakta det som en tillräckligt stor ära att ha blifvit vald af Fadern till att såsom dennes representant föra framåt mot sin fullbordan ännu en del af den gudomliga planen, liksom han redan förut hade varit hans hedrade representant vid skapandet af allt. som är gjordt. (Joh. 1:3.) Han bad i följande enkla ordalag: »Fader, förhärliga du mig hos dig själf med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var.»  (Joh. 17:5.) Men Faderns svar var fullt af betydelse, när han sade: »Jag har redan förhärligat (ärat) dig och jag skall förhärliga (ära) dig ännu mer.» — Joh. 12:28, vatikanska manuskriptet.

Än vidare fattade Fadern vid sig själf det beslu­tet, att den nya skapelsen skulle bestå ej blott af en enda person, utan att denne också skulle ha »bröder». (Ebr. 2:17.) Hvilka skulle dessa bröder vara? Från hvilken klass af väsen skulle de uttagas? Månne från keruberna? Eller från seraferna? Eller från änglarna? Eller från människorna? Från hvilken klass de nu än toges, måste de underkastas alldeles samma försökelser som dem, hvilka den enfödde hade att genomgå, och det af samma orsak, ty de skulle dela hans härlighet, ära och odödlighet. Hvad det gällde för honom var, att han skulle vara lydig »allt intill döden» (Fil. 2:8); alla de, som en gång såsom nya skapelser skola blifva delaktiga med honom i den gudomliga naturen, måste därför också med honom [78] dela pröfningar och lidanden och måste bevisa sig trogna till döden. Om detta erbjudande gjorts till änglar af den ena eller andra klassen eller naturen, så skulle det ha inneburit en annan plan å Guds sida, än den vi nu se vara under utförande. Vi ha i föregående betraktelser sett, att de heliga änglarna erhållit sina erfarenheter och sin kunskap genom iakttagelse och icke genom direkt beröring med synd och död, och skulle man tänka sig ett sådant tillstånd bland änglarna, som skulle ha gjort det möjligt för åtskilliga af dem att dö, så skulle det innebära, att det måste ha funnits verksynd bland dem, så att den ene förföljt den andre o. s. v., ty eljest hade döden ej kunnat få makt öfver dem, eller också måste somliga af änglarna ha gjort detsamma som Jesus gjorde: lämnat åsido sin högre natur och blifvit människor »för dödens lidandes skull». Nu valde Gud icke denna plan; utan enär enligt hans beslut synden och dess straff, döden, skulle åskådliggöras i människosläktet, beslöt han att utvälja den öfriga delen af den nya skapelsen (utom Jesus) bland människorna. Sålunda kunde den enföddes bepröfvelse ske i förbindelse med människosläktet och synden och döden, som härskade öfver detsamma, och likaledes kunde alla, som skulle blifva hans medarfvingar till den nya naturen, få samma tillfällen, erfarenheter och pröfningar. Den enfödde, kallad Jesus, sedermera Kristus, den smorde, kunde sålunda blifva ett mönster och föredöme för de öfriga medlemmarna af den nya skapelsen, hvilka alla till sin karaktär måste likdanas med honom, måste blifva »lika hans Sons bild». (Rom. 8:29.) Detta såväl som allt annat i den gudomliga planen uppenbarar för oss Guds hushållningssätt; det var tillräckligt, att synden och döden skulle få utföra sitt verk inom en afdelning af skapelsen; det skulle ej blott blifva människorna till en stor lärdom och bepröfvelse och vara en stor åskådningsläxa, för änglarna, utan det komme [79] också att vara en afgörande pröfning för dem, som skulle räknas värda till att blifva medlemmar af den nya skapelsen.

Den omständigheten, att nya testamentets skrifter — Jesu och apostlarnas läror — äro ställda till den nya skapelsens klass eller till dem, hvilka ha för afsikt att taga de steg af tro och lydnad, som äro nödvändiga för att de skola kunna blifva medlemmar af denna klass, har föranledt många till att tvärt emot skriften tänka, att Guds plan är densamma för alla människor. Det har föranledt dem till att förbise den omständigheten, att den kallelse, som utgår under evangelieåldern, säges vara en särskild, hög kallelse, en »himmelsk kallelse». (Fil. 3:14; Ebr. 3:1.) På grund af oförmåga att se, att Gud hade och fortfarande har en frälsningsplan för hela världen samt en särskild och något olika frälsningsplan för evangelieålderns församling, har stor förvirring rådt bland de bibeltolkare, hvilka icke kunna se skillnaden mellan å ena sidan den utvalda klassen och dess välsignelser och å andra sidan den långt större klassen af ickeutvalda och de välsignelser, som i sinom tid skola komma denna klass till del genom de utvalda. Dessa bibeltolkare ha trott, att Guds plan vore fullbordad, när utväljandet afslutas; de ha icke kunnat se, att den då i stället blott är vid sin begynnelse, såvidt angår den mänskliga naturen och återställelse-frälsningen, som är ämnad för världen i stort — för så många som vilja mottaga den på Herrens villkor.

Detta vacklande i uppfattningen och denna oför­måga att inse skillnaden mellan de två olika slagen af frälsning — församlingens frälsning till den nya, gudomliga naturen och världens frälsning genom återställelse till den mänskliga naturens fullkomlighet — ha ledt till mycken förvirring i dessa skriftlärares tankar, hvilka tillämpa dessa två slag af frälsning så, att de den ena gången tänka och tala om de frälsta på [80] ett sätt, den andra gången på ett helt annat sätt. Några tänka och tala om dem såsom varande andeväsen, och likväl förväxla eller förblanda de dessa andevarelser i härlighet, ära och odödlighet med mänskliga varelser, föreställande sig, att de i det andliga tillståndet ha kött och ben etc. Andra däremot tänka först och främst på en mänsklig återställelse och föreställa sig en återställd paradisjord, på. hvilken Herren och helgonen skola bo uti något, som de kalla andliga kroppar. Detta visar, att de icke förstå den verkliga betydelsen af ordet andlig, ty eljes skulle de inse, att liksom en andlig kropp är afpassad för ett andligt tillstånd, andliga villkor, och blott skulle vara betungad och besvärad genom att bindas till köttsliga existensvillkor eller element, så är ock likaledes den mänskliga eller jordiska kroppen väl afpassad för de jordiska förhållandena och lifsvillkoren, och blefve den i någon grad gjord eterisk*, så skulle den vara något onaturligt, ett »missfoster», lika otjänlig för det gudomliga syftet som för den mänskliga naturen.

_____________
* öfverjordisk, andelik. — ö. a.
_____________

Den gudomliga planens skönhet och symmetri kan icke ses klart, med mindre man känner till den nya skapelsen — att dess framtida medlemmar äro kallade af Gud till att vara afskilda från och olika den mänskliga naturen, att det gifves »en himmelsk kallelse», en hög kallelse, och att de, på samma gång de ha att göra sin egen kallelse och utkorelse fast, dessutom ha ett tvåfaldigt verk att utföra bland det mänskliga släktet, från hvilket de uttagas: För det första att vara Guds redskap vid insamlandet af de utvalda, på samma gång de såsom medlemmar af försonings­prästerskapet vittna för världen och utstå lidanden från dess sida för sin trohets skull och för världens blindhets skull. För det andra skola de jämte sin Herre och höfding utgöra ett gudomligt, ett konungs [81] ligt, andligt prästerskap, uti hvars händer världens intressen och angelägenheter skola läggas, för att det må rättleda och upplyfta hvarje lydig människa, — sålunda medlande mellan Gud och människan och upprättande bland människor ett rättfärdighetsrike i öfverensstämmelse med Guds plan för människans undervisning och återställelse.

Man kan lätt inse, att ingen annan klass af varelser skulle kunna finnas, som vore så väl ägnad till att uppfylla detta, gudomliga uppsåt — att regera öfver och välsigna världen. Då de själfva ursprungligen tillhört människosläktet och sålunda varit »vredens barn likasom de andra», äro de fullt förtrogna med de svagheter, ofullkomligheter, anfäktelser och pröfningar, för hvilka mänskligheten är utsatt genom synd och kroppsliga svagheter. Och detta gör, att de äro beredda att vara milda styresmän och barmhärtiga präster, liksom ock deras fullkomlighet såsom med gudomlig natur utrustade väsen sätter dem i stånd till att vara absolut rättvisa såväl som kärleksfulla i alla de utslag, de såsom världens domare skola fälla på den dagen — världens domsdag.*

_____________
* Se del I. kap. 8.
_____________
Men medan detta stora och viktiga verk — att regera, döma, återställa och välsigna människovärlden och de fallna änglarna — kommer att särskildt öfverlämnas till dessa nya skapelser af den gudomliga naturen, och medan inga andra varelser i hela världsalltet komma att vara så väl beredda som de till att utföra detta verk (för hvilket de under gudomlig ledning särskildt fostras och beredas), så är detta likväl ingalunda allt, hvad deras mission eller verk omfattar. Tvärtom skall deras regering under återställelsetidens tusen år endast utgöra en begynnelse till utöfvandet af de egenskaper, som dessa nya skapelsers härlighet, ära och odödlighet innebär. Vid de tusen årens slut, [82] när riket öfverlämnas till Gud, Fadern, och till människorna, på det de såsom Faderns härliga representanter må råda öfver jorden, kommer en ännu vidsträcktare sfär att öppnas för de nya skapelsernas verksamhet — för utöfvandet af deras härlighet, ära och odödlighet; ty står det icke skrifvet, att den himmelske Fadern, utom det att han gjort sin Son delaktig med sig i den gudomliga naturen, älven har gjort honom delaktig i sin tron — att Sonen är satt med Fadern på hans tron? (Upp. 3:21.) Och änskönt han i en mening lämnar denna ämbetsställning under tusenårsåldern, på det han då må särskildt handhafva de angelägenheter, som tillhöra hans jordiska egendom och välde, så innebär detta för visso icke, att han, sedan han i fullaste mening fullbordat det verk, som Fadern gaf honom att göra, kommer att vara mindre härlig eller intaga en mindre upphöjd ställning än den han erhöll, när han uppfor i höjden efter att genom offret af sig själf ha betalat vår syndaskuld.

Vi veta ej, hvilka stora verk vår skapare i kom­mande tidsåldrar har i beredskap för sin enfödde, älskade Son, hvilken han har satt till arfvinge af allt; men af vår Mästares egna ord veta vi, att det löftet blifvit oss gifvet, att vi, när vi blifvit förhärligade, skola vara honom lika och se honom såsom han är samt dela hans härlighet, »och så skola vi alltid vara med Herren». Hvilka de uppdrag än må blifva, som den enfödde i sin egenskap af »arfvinge till allt» kommer att utföra i kommande tider, skola vi alltså vara med honom och deltaga i hans verk samt dela hans härlighet, liksom vi ock skola vara delaktiga af hans natur. Mer uppenbarar visserligen Guds skrifna ord icke för oss; men det må icke desto mindre vara oss tillåtet att i ljuset af Guds plan söka läsa oss till något också i naturens bok. I det vi sålunda begagna det gudomliga ordet såsom teleskop (kikare), kunna vi inse, att de talrika planeter eller världsklot, [83] som sväfva omkring oss i världsrymden på alla sidor, icke blifvit bildade för intet; att det någon gång i tiden kommer att blifva skapelseverk också på dessa, och att när den tiden kommer, han, som i allt varit den främste, också fortfarande skall vara det: att han fortfarande kommer att vara den förnämste till att leda och styra alla gudomliga krafter. Vi behöfva icke förutsätta, att de andra planeternas bebyggare måste utstå de erfarenheter af det onda (synden), som vår jords bebyggare genomgått. Tvärtom kunna vi lugnt antaga, att detta enda åskådliggörande af »det öfvermåttan syndiga i synden» och af dess fruktansvärda följder kan blifva och kommer att blifva användt af Herren såsom en städse tillämplig lärdom för de varelser, som ännu skola skapas till hans afbilder på andra planeter, och som alltså komma att lära genom iakttagelse och undervisning i stället för genom erfarenhet.

När Satan jämte alla hans tjänare och alla onda och skadliga inflytelser äro tillintetgjorda, när den förhärligade församlingen, gjord vis genom erfarenhet, kommer att undervisa dessa fullkomliga skapelser i andra världar, när de Möjligtvis från denna jord erhålla lärare, som på grund af sina erfarenheter i beröring med synden besitta kunskap, och när Herrens höjande och välsignande kraft verkar ibland dem, hvilken visdom skola icke då dessa framtida skapelser kunna inhämta med hänsyn till rätt och orätt samt dygdens och syndens lön! Deras lärare komma att kunna förtälja dem om Satans, mänsklighetens store bedragares, förfärliga uppror, om människosläktets fruktansvärda fall uti synd och elände, om den stora återlösningen från detta elände, om återlösarens och hans medarfvingars höga belöning, om de härliga förmåner, som genom återställelsen skänkts människorna, och om att allt detta skulle tjäna till lärdom och exempel för hela Guds skapelse i [84] alla evigheter. Oss synes det, som borde sådana underrättelser kunna utöfva en så mäktig verkan, att de förmådde fullständigt afhålla alla från synd och öfvertyga alla om nödvändigheten af att få sin karaktär danad och utvecklad i öfverensstämmelse med Guds kärlekslag.

Såsom på annat ställe visats*, ha dessa »nya ska­pelser» i den närvarande tiden ett tvåfaldigt verk att utföra. När de blifva aflade af den heliga anden, gör detta dem till präster, men det är endast deras sinne, som aflas; deras kropp är fortfarande af jorden jordisk, följaktligen förhåller det sig såsom aposteln förklarar: »Vi hafva denna skatt (den nya naturen) i lerkäril, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss.» Det nyaflade sinnet eller viljan är allt, hvad som nu representerar den nya naturen och allt, hvad som kommer att representera den, intill dess att uti den första uppståndelsen denna nya vilja, utvecklad till karaktär, blir försedd med en för densamma helt afpassad kropp, en himmelsk, andlig kropp, som är fullkomlig och i full öfverensstämmelse med Guds vilja. Intill dess leder oss den gudomliga kraften — den heliga anden, som sålunda verkar uti vårt sinne och gör oss till »nya skapelser» och präster — till att offra och visar oss, hvad vi böra offra, nämligen våra naturliga mänskliga intressen, syftemål, företräden etc., närhelst dessa i någon mån stå i strid med de syftemål och villkor, som Gud bestämt för de nya skapelserna. Sålunda uppnår den nya skapelsen sin seger genom att offra sin egen mänskliga natur, och denna seger förhärligar Gud, som är mäktig att genom sina löften verka i oss både vilja och gärning, och detta förhärligande blir nu så mycket större, än om alla våra naturliga förhållanden vore i öfverensstämmelse med [85] hans fordringar, så att intet offer vore nödvändigt. Men liksom de nya skapelsernas tro, invigning och offrande motsvarar och förebildades af Arons prästadöme i Israel samt dess förebildliga offer, så är ock dessa nya skapelsers kommande prästadöme förebildligt framställdt genom Melkisedeks härliga prästadöme.

____________
* Se »Tabernakelskuggor» sid. 19-22.
____________

Melkisedek var ej en präst, som offrade, klädd i linnekläder; han var på samma gång både präst och konung — »en präst på sin tron». Såsom sådan intog han i förebilden en högre ställning än Aron, ty Aron var Abrahams son, och trots Abraham var en stor man, betalte han tionde till Melkisedek och mottog välsignelse genom denne, hvilket, såsom aposteln förklarar, förebildade, att det lägre prästerskapet, som offrade, betecknar ett lägre plan eller en lägre ställning än det högre, konungsliga, härliga och ärofulla prästadömet. Melkisedek förebildade alltså dessa nya skapelser i deras härlighetstillstånd, då de såsom lemmar af Kristi kropp skola regera med sitt hufvud, Kristus, i tusenårsriket. För dessa kommer allt offrande att vara afslutadt och de skola ha begynt att regera, välsigna och hjälpa, och de skola vara fullt kompetenta till att genomföra, hvad Gud lofvat, nämligen att »alla jordens släkter skola varda välsignade» genom dessa Guds redskap, genom hvilka »hvar och en som vill» kan komma till full harmoni med Skaparen och hans lagar. — 1 Mos. 22:18; Gal. 3:16, 19.

Alla de olika bilder, genom hvilka Gud framställer det innerliga förhållandet mellan sin enfödde, Frälsaren, och den utvalda församlingen, som kallats och beredes till att blifva nya skapelser och delaktiga med honom i den gudomliga naturen, visar på det kraftigaste sätt den intima förbindelse, den enhet, som kommer att existera mellan dem. Herren såg, att de ödmjuka bland hans mänskliga skapelser nödvändigtvis [86] komme att vackla i tron, när de tänkte på att Skaparen hyste ett sådant obegripligt intresse för och en sådan omätlig kärlek till dem, att han kunde inbjuda dem till den högsta ställning, som finns inom hela hans skapelse, näst efter sin Son och sig själf. Därför finna vi också, att denna sak är framställd om och om igen och förmedelst många olika bilder, på det att därigenom hvarje fråga, tvifvel och fruktan beträffande hans trofasthet, beträffande äktheten af denna »höga kallelse», måtte desto fullständigare bemötas. Vi återkalla i vår tanke några af dessa bilder: På ett ställe kallas Jesus »hufvudhörnstenen» (af en pyramid), och den utvalda församlingens medlemmar framställas såsom »lefvande stenar», hvilka dragas till honom och blifva danade och beredda i öfverensstämmelse med hans karaktärs grundlinjer, på det de må blifva hans med-lemmar uti den stora pyramidbyggnad, som Gud uppreser nu under evangelie­åldern, och som i den tillkommande tidsåldern skall välsigna världen, samt genom hvilken han framigenom alla evigheter kommer att blifva ärad och förhärligad.

Denna pyramid-bild står i nära förhållande till tempelbilden; och det försäkras oss, att det af Salomo byggda templet var en förebild till detta större tempel, det andliga, hvilket Gud med sin ännu större visdom bygger. (1 Pet. 2:5.) Det är oss visadt, att liksom i förebilden hvarje bjälke och hvarje sten på förhand blef utmärkt för den plats, som den skulle intaga, så förhåller det sig äfven med den nya skapelsens församling; hvarje dess medlem kommer att blifva beredd och gjord passande för sin plats. Liksom detta tillvägagångssätt gjorde det möjligt att uppbygga det förebildliga templet »utan ljud af hammare», utan buller, bråk och larm, så skall äfven församlingen, fullkomnad som den nya skapelsen, under den gudomlige byggmästarens ledning vid den närvarande evangeliska tidsålderns slut födas från [87] de döda, liksom Herren, hufvudet för detta tempel, var den »förstfödde bland (från) de döda», i det han vid tidsålderns början uppstod. — 1 Kon. 6:7.

Vi ihågkomma, att samma sak på ett annat ställe framställes under bilden af en mänsklig kropp med sina olika lemmar. Det är aposteln Paulus, som så klart och tydligt påvisar för oss denna illustration på de utvaldas innerliga förhållande till Herren, hufvudet för församlingen, som är hans kropp. (Rom. 12:4,5; 1 Kor. 12:12.) Liksom hufvudet styrer kroppen, tänker för den, planerar för den, har öfverinseende med dess angelägenheter och leder eller begagnar den ena eller andra af kroppens lemmar till att bistå andra, så öfvervakar Herren sin församling och sätter de olika lemmarna i kroppen så, som det behagar honom. I en sådan utsträckning vakar han öfver alla deras intressen, hvilka söka att göra sin kallelse och utkorelse fast, att de ha hans garanti för att så länge deras hjärtan äro i rätt ställning — ödmjuka och trogna —, så länge skall allt »samverka till det bästa för dem», emedan de »älska Gud och äro kallade efter hans uppsåt».

En annan bild, som åskådliggör den innerliga förbindelsen mellan Kristus och församlingen, är höfdingen och hans stridsmän; åter en annan bild är herden och fåren. Oaktadt alla dessa bilder ge oss dyrbara föreställningar om den heliga förbindelse, som förefinnes mellan den nya skapelsens hufvud och hans bröder, församlingen, så finns det dock måhända ingen som ger oss en mer korrekt och fullständig uppfattning om Mästarens intresse för oss och kärlek till oss än bilden om brudgummen och bruden. En ädel brudgum är för visso den enfödde för alla, hvilkas förstånds ögon äro öppna, så att de kunna se hans karaktärs storhet och hans trofasthet. Hur träffande är icke det profetiska uttalandet, som betecknar hans församlings, hans kropps känslor: [88] 

»Härlig är han framför tio tusen.» I det aposteln begagnar denna bild och skrifver till församlingen, säger han: »Jag har trolofvat eder med en enda man för att ställa framför Kristus en ren jungfru.» (2 Kor. 11:2.) Här syftar han på den vid judiska bröllop rådande seden, som var helt olik den i närvarande tid inom »kristenheten» förhärskande. I vår tid är en förlofning eller trolofning blott och bart en slags försöksförbindelse, som kan upplösas, om en af parterna skulle komma till den slutsatsen, att förbindelsen var ovislig och onyttig; men trolofningen bland judarna var tydligtvis af Herren afsedd att vara en förebild på trolofningen mellan Kristus, brudgummen, och församlingen, hans brud. Bland judarna råder den seden att betrakta trolofningen såsom den verkligt gällande vigseln; den beledsagas af ett afgörande kontrakt, vanligen skriftligt, hvilket innehåller en ömsesidig öfverenskommelse mellan brudgummens och brudens representanter angående hemgift etc., och föreningen blir då absolut bindande för framtiden, oaktadt det vanliga bruket är att uppskjuta med bröllopsfesten och den verkliga föreningen nästan ett års tid. Sådan är öfverenskommelsen eller kontraktet mellan Herren, den himmelske brudgummen, och dem, med hvilka han trolofvar sig. Hvarken från hans eller vår sida är detta någon lös öfverenskommelse, utan det är en fast förening af hjärta, intresse, kärlek och hängifvenhet; att afbryta detta vårt förbund skulle därför vara en högst allvarlig sak. Och om brudgummen försäkrar aposteln oss: »Trofast är den, som kallar eder, han skall ock göra det.» (1 Tess. 5:24.) Det beror alltså helt och hållet på oss, hvilken utgång saken skall få.

Vid tidsålderns ände kommer vår Herre Jesus såsom brudgummen för att taga bruden till sig; men han skall mottaga endast de »visa jungfrurna». De som efter att ha ingått ett sådant förbund varit fåvitska, [89] i det de varit mindre noga med sitt lif och sin vandel, komma ej att räknas såsom värdiga till att blifva mottagna, komma ej att vara kända i förbindelse med bröllopet; dörren stänges för dem, såsom det visas i liknelsen (Matt. 25:1-12); de blifva utestängda från de stora privilegier och välsignelser, som de kunnat uppnå genom att vara trogna. Men vi glädjas öfver att änskönt deras otrohet kan komma att bringa dem ut i den stora nöden och förorsaka, att de förlora delaktigheten i riket och i den gudomliga naturen, så innebär detta likväl ej, att de på grund häraf skola blifva öfverlämnade till evig pina. Nej, Gud vare tack, hans ords ljus strålar klarare nu! Om vi göra vår kallelse och utkorelse viss, så innebär detta för oss, som hinna fram, en evig rikedom af lycksalighet; att förlora en sådan salighet däremot kommer att vara ett i sig själft icke obetydligt straff för vårdslöshet i fråga om hållandet af förbundet, och för att de besmittat sig med världen och dess ande.

Ehuru de nya skapelserna i Kristus Jesus mestadels äro valda från de lägre samhällslagren och icke så mycket från samhällets höjder, samt ehuru världen på grund häraf icke känner oss, liksom den heller icke kände honom, så säger skriften oss det oaktadt, att Gud, som ser till hjärtat och icke till det yttre, sätter mycket stort värde på de trogna af denna klass, hvilken nu utsökes och utvecklas för att en gång utgöra den nya skapelsen. Icke blott förtäljer skriften oss om att Gud vakar öfver deras angelägenheter och låter allt samverka till deras slutliga bästa, utan den förklarar äfven i viss mån på hvilket sätt han utöfvar detta öfvervakande af deras intressen, nämligen att änglarna äro »tjänsteandar, som utsändas till tjänst för deras skull, som skola ärfva frälsning», och att »Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom och befriar dem»; likaledes att dessa [90] den lilla hjordens skyddsänglar alltid se (ha tillträde till) Faderns ansikte och att, bildligt taladt, icke ens ett hår på deras hufvuden skulle skadas, utan att Fadern skulle veta det. I full öfverensstämmelse med alla dessa försäkringar om Guds ömma omsorg säger oss det inspirerade ordet: »Herren känner de sina», och: »Dessa, säger Herren Sebaot, skall jag hafva såsom min egendom, på den dag, då jag utför mitt verk.» — 2 Tim. 2:19; Mal. 3:17.

Det ligger nära vårt ämne att betrakta, hur den nya skapelsen, på grund af att den kallats till ett nytt lif, undervisas af Herren: — »I måsten födas på nytt.» Den naturliga födelsen såsom jordiska skapelser af den mänskliga naturen begagnas här som bild för att framställa för vår tanke den nya födelsen för den nya skapelsen. Den naturliga födelsen föregås af aflelse, hvarefter följer en »lefvandegörelse» och till slut födelsen. Så är det äfven ordnadt för den nya skapelsen: 1) vi måste blifva aflade genom Guds ord och ande; 2) vi måste »lefvandegöras» eller stärkas och utvecklas genom den erhållna sanningens ande; 3) om utvecklingsprocessen fortgår, om Guds ord i rikt mått förblir i oss, så att vi icke kunna vara overksamma eller utan frukt, så skola vi omsider uppnå födelsen — till delaktighet i den första uppståndelsen såsom lemmar af Kristi kropp. Beträffande denna förvandling från att vara naturliga, jordiska, mänskliga varelser till att blifva andliga, himmelska varelser med gudomlig natur skola vi ha mer att säga längre fram*, men här behandla vi särskildt aflelsen. Guds ord säger oss bestämdt angående denna Guds söners aflelse, att de »äro aflade icke af blod, icke heller af kötts vilja, icke heller af mans vilja, utan af Gud.» (Joh. 1:13.) Äfven aposteln Paulus påvisar detta, i det han skrifver om [91] de nya skapelsernas utvalda klass och om deras hufvad, Kristus Jesus, samt den höga äreställning, till hvilken de blifvit kallade. Han säger: »Ingen tager sig själf den hedern, utan den, som kallas af Gud, likasom Aron.» — Ebr. 5:4.

_______________
* Kap. 6.
_______________
Skriften skiljer än vidare tydligt mellan dessa utvalda »nya skapelser» och människosläktet i allmänhet; men här vilja vi blott i korthet framställa. endast ett par belysande exempel: 1) I det aposteln talar om världens återlösning, uppdelar han tydligt försoningsoffret i två delar, den ena för församlingen, den andra för världen. Han säger: »Han är försoningen för våra synder, men icke allenast för våra utan ock för hela världens.» (1 Joh. 2:2.) Aposteln skiljer äfven mellan å ena sidan församlingens pröfningar och svårigheter i detta lif och å andra sidan världens, likaledes skiljer han mellan den utvalda församlingens hopp och världens hopp. Han säger: »Och icke hon (»hela skapelsen») allenast, utan ock vi själfva, som hafva andens förstling(sfrukt), sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning»           — den enda kroppen, församlingen, hvilkens hufvud är Kristus, och som är lofvad förlossning eller befrielse i den första uppståndelsen vid hans andra tillkommelse. (Rom. 8:23). Vår suckan är icke en utvärtes såsom världens, ty genom att vi blifvit aflade af Herrens ande, ha vi från honom und­fått ett motgift mot de missräkningar, pröfningar och svårigheter, som möta oss i denna tid, och detta motgift är de härliga förhoppningar och löften, som utgöra vår själs ankare, sträckande sig till det, som är innanför förlåten. I våra olika svårigheter och pröfningar sörja vi icke såsom de andra, hvilka icke ha något hopp. I samma förbindelse talar aposteln också om världen och dess hopp, sägande, att »hela skapelsen med oss suckar och våndas ända till nu»; den har ej mycket som kan lindra plågorna, stilla [92] smärtorna och läka de svidande såren, hvilka tillhöra denna födslovåndornas tid, under hvilken de blott lära känna det öfvermåttan syndiga i synden och strängheten af dess rättvisa lön: döende och död. Men aposteln riktar vår uppmärksamhet på världens hopp, som ligger bortom dess våndor, och förklarar, att »skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenbarelse». (Rom. 8:19, 22.) Den bidar och väntar icke i det hoppet, att den skall komma att vara funnen bland dessa Guds barn, utan den väntar efter de välsignelser, som dessa den nya skapelsen tillhörande söner, utrustade med tusenårsrikets härlighet och makt, skola bringa till denna jord i öfverens­stämmelse med Guds löfte, på det alla jordens släkter må blifva välsignade.

Villkoret för medlemskap i den nya skapelsen är icke det, att man är medlem i en eller annan mänsklig organisation, utan det är förening med Herren såsom lem i hans hemlighetsfulla kropp, såsom aposteln sade: »Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget; se, allt har blifvit nytt.» (2 Kor. 5:17.) Om man alls skall kunna blifva räknad såsom en lem i Kristi kropp, så är det nödvändigt att de gamla eller jordiska tingen — äre­lystnad, förhoppningar, stolthet, fåfänga och dårskaper — skola ha blifvit aflägsnade från viljan, äfven om de kunna i viss mån förfölja och plåga oss, emedan de utöfva en viss dragningskraft på vårt kött. Det är det nya sinnet Herren erkänner såsom varande »den nya skapelsen»; det nya sinnets framåtskridande och utveckling är det som intresserar honom, och som han lofvar belöna.

Skriften visar oss klart, att skola vi kunna förblifva i Kristus, så är något mer än blott invigning nödvändig. Invigningen öppnar dörren och försätter oss i den rätta ställningen, ger oss barnaskapet, tilllåter oss att hämta styrka och uppmuntran från de [93] gudomliga löftena och sätter oss för den skull i stånd till att odla och utveckla alla andens frukter samt till att slutligen uppnå medarfskap med vår Herre Jesus i den himmelska härligheten. Men om denna ställning uti Kristi kropp skall kunna behållas nu, så fordras det, att man frambringar frukter, bevisande sin kärlek och hängifvenhet, såsom ock Mästaren uttryckte det i sin liknelse om vinträdet, sägande: »Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort, och hvar och en, som bär frukt, den rensar han, att den må bära mera frukt.» (Joh. 15:2.) Har man blifvit antagen af Herren såsom en ny skapelse i Kristus Jesus för några år sedan, skulle detta därför innebära, att man mer eller mindre jämnt vuxit i nåd, i kunskap och i andens frukter; i annat fall skulle vårt barnaförhållande till honom vara förspilldt, en annan komme att intaga vår plats bland de utvalda, och den krona, som ursprungligen var afsedd och reserverad för oss, komme att öfvergå till en annan, som visste att sätta större värde på förmånsrättigheterna, och som vore nitisk för att uppnå de härliga ting, hvilka Gud lofvat dem, som älska honom, och alltså mer villiga till att räkna allt jordiskt såsom blott afskräde, på det de måtte vinna Kristus — vinna en plats i den smorda skaran. Icke blott ådagalägges denna ställning i Kristus genom en sådan tillväxt i andens frukter, utan det gäller äfven hvad aposteln Petrus säger: »Om I det gören, skolen I icke någonsin falla. Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i vår Herres och Fräl­sares, Jesu Kristi, eviga rike.» (2 Pet. 1:10, 11.) Detta innebär emellertid, såsom aposteln Paulus uttrycker det, att det nya sinnet, »den nya skapelsen», måste blifva så helt och hållet likdanad med Guds vilja, att den dagligen söker att aflägga den gamla människan med lustar och begärelser. Ty den nya skapelsen är i bildspråk framställd såsom en ny människa — [94] Kristus hufvudet, församlingen kroppens lemmar —, hvilken har att uppbygga sig själf och, bildligt taladt, uppnå fullt mogen mandom i Kristus Jesus, i det hvarje lem blir fullkomnad och fullt utvecklad — icke fullkomnad i egen kraft, i köttet, utan fullkomnad i honom, som är vårt lefvande hufvud, i det hans rättfärdighet är tillfyllestgörande för alla våra oafsiktliga felsteg.

Människorna bedöma sina angelägenheter förme­delst sina fem sinnen — syn, hörsel, känsel, lukt och smak —, hvilka alla gärna må användas af de nya skapelserna, så länge de ha det nya sinnet i lerkäril. Men dessa sinnen äro ej tillräckliga för den nya skapelsen, som behöfver andra sinnen, genom hvilka den må kunna förnimma andliga ting, som hvarken kunna ses, kännas, smakas, höras eller luktas af den mänskliga organismen. Detta behof har Gud fyllt genom den heliga anden, såsom aposteln förklarar: »En naturlig människa fattar icke det, som tillhör Guds ande, . . . och hon kan icke begripa, det, emedan det måste andligen bedömas.» »Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen människas hjärta har uppstigit (genom någon som helst annan sinnesförmögenhet eller förnimmelseförmåga), hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom. Men för oss (’den nya skapelsen’) har Gud uppenbarat det genom sin ande, ty anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter.» — 1 Kor. 2:9, 10, 14.

Detta andliga sinne kan kallas det sjätte sinnet hos dem, som aflats till den nya skapelsen, eller också kan man betrakta dem såsom utrustade med ett fullt antal andliga sinnen — ytterligare fem sinnen, som motsvara deras naturliga sinnen. Gradvis öppnas deras »förstånds ögon» mer och mer för de ting, som icke ses af det naturliga ögat, gradvis skärpes hos dem trons hörsel, till dess alla det gudomliga ordets goda löften blifva fulla af kraft och betydelse för [95] dem, med tiden börja de kunna känna eller förnimma Herren och hans osynliga krafter, litet om sänder få de smaka, att Herren är mycket god, efter någon tid börja de kunna förnimma och uppskatta den rökelse af offer och böner, hvilken är en ljuf vällukt för Herren. Men liksom de naturliga sinnena kunna utvecklas och skärpas, så ock med de andliga; och utvecklandet af dessa andliga sinnen — eller åtminstone bemödandena för att utveckla dem — utgör tecken på att vi växa i nåd, att vi hålla på, att såsom nya skapelser i embryotillståndet utvecklas och mogna för födelsen i uppståndelsen, då vårt nya »jag» skall fullkomnas i den gudomliga naturens härlighet, ära och odödlighet.

Med hvilket namn bör den nya skapelsen benämnas?

Från en sida sedt är detta en besynnerlig fråga. När vi betänka, att församlingen är trolofvad med Herren såsom hans brud, synes det besynnerligt att man frågar, hvilket namn den bör ha. Säkerligen passar intet annat namn för bruden än brudgummens namn, och när någon föreslår något annat namn, så innebär det, att densamme missuppfattat det förhållande, som råder mellan Herren och hans invigda, »hans kropps lemmar», »bruden, Lammets hustru». Det bibliska namnet synes oss fullt tillräckligt: ecklesia, d. v. s. Kristi kropp, Kristi församling. Skulle man önska en närmare utmärkande beteckning, så ger skriften oss den i uttrycket: »Kristi ecklesia» eller Kristi församling, »Guds ecklesia» eller Guds församling. (Rom. 16:16; Apg. 20:28.) Dessa båda namn äro liktydiga, ty Jesus och Fadern ha lika stort intresse i oss. Liksom församlingen är Kristi kropp, hvars hufvud han är, så utgöra detta hufvud och denna kropp tillsammans Faderns församling, den smorda skara, genom hvilken det behagar honom att till alla delar genomföra det stora och underbara återlösningsverk, [96] som redan blifvit konturtecknadt i hans ords öfvermåttan stora och dyra löften. Aposteln utvecklar  omständligare detta namn genom att benämna de trogna »den lefvande Gudens församling», liksom om han på detta sätt ville ställa denna församling, denna kropp, detta folk, hvars hufvud Kristus är, i motsats till andra församlingar eller religiösa system, hvilka icke på tillbörligt sätt erkänna den sanne Guden, ej heller äro erkända af den sanne Guden såsom hans ecklesia eller församling.

Benägenheten att vilja antaga andra namn än dem, som Herren och apostlarna anvisat oss, har uppenbarat sig sedan lång tid tillbaka. Liksom åtskilliga i vår tid äro benägna att säga: »Jag håller mig till Luther», »jag håller mig till Kalvin», »jag håller mig till Wesley», »jag håller mig till Knox» o. s. v. och likväl göra anspråk på att hålla sig till Kristus, så se vi ock, att samma benägenhet visade sig i den första församlingen, ty aposteln Paulus gör oss uppmärksamma på detta sakförhållande, när han skrifver till korintierna. (1 Kor. 3:4-6.) Parti och sektandan hade fått makt bland bröderna i Korint; och som de icke voro nöjda med Kristi och Guds namn, sökte de att göra tillägg till dessa och blefvo på så sätt paulinska kristna, petrinska kristna och appollosinska kristna. Den inspirerade aposteln bestraffar denna ande och påpekar, att det icke är den heliga, anden utan en köttslig ande, som eggar till denna splittring i kroppen och till att särskildt hålla sig till den ene eller andre af Herrens tjänare. Apostelns argument passar lika bra in på vår tid. När han frågar: »Är då Kristus delad?» så vill han därmed säga: Finns det många Kristi kroppar? Finns det många Kristi församlingar, eller finns det blott en? Och om endast en, hvarför skulle så den vara delad? »Hvad är då Paulus? Hvad är Apollos? Hvad är Petrus?» De voro blott församlingens hufvuds tjänare, hvilka af honom [97] användes till att välsigna hans kropp, hans ecklesia. Om de varit ovilliga, så hade han kunnat finna andra till att utföra det arbete, som de utförde. All den välsignelse, som kommit oss till del genom apostlarna, ha vi alltså hufvudsakligen och i all synnerhet att prisa och ära församlingens hufvud för, han som gjorde denna föranstaltning för att tillgodose sin kropps behof. Detta innebär ej, att vi icke skola erkänna och tillbörligen hedra alla dem, som Herren erkänner och hedrar, men hvad det innebär är, att vi på intet vis skola anse dem såsom hufvuden för församlingen, ej heller uppdela församlingen i sekter och partier, som en eller annan människas efterföljare. Så långt apostlarna eller andra Herrens tjänare blifvit af honom använda, har det icke varit för att splittra församlingen utan för att draga dess medlemmar samman, att förena alla invigda troende desto fastare under det enda hufvudet, den enda Herren, genom den enda tron och det enda dopet.

Hvad kunna vi föreställa oss att aposteln skulle säga, om han nu vore ibland oss i köttet och så ge den splittring i olika samfund, som råder för närvarande? Han skulle alldeles säkert låta oss veta, att detta bevisar en hög grad af köttslighet, ett stort mått af världens ande. Detta betyder ej, att alla, som stå i förbindelse med dessa system, äro köttsliga och alldeles sakna Herrens ande. Det innebär emellertid, att i den mån vi besitta Herrens ande, och i den mån vi äro frigjorda från köttets sinne, från dess ledning och inflytande, i samma mån skall det vara oss omöjligt att sympatisera med de söndringar vi se omkring oss, i det kristenheten är uppdelad i många olika partier med hvar sitt olika sekteriska namn. Och i den mån vi uppfyllas mer och mer af den heliga anden, kommer den att göra oss mer och mer missnöjda med alla andra namn utom Herrens, tills vi slutligen under andens ledning komma därhän, att vi kunna erkänna [98] blott den enda församlingen och det enda medlemskapet, nämligen »församlingen af de förstfödda, som äro uppskrifna i himmelen», och det enda sättet för inträdande i denna församling, hvilket är att blifva döpt in i vår Mästares kropp, hans ecklesia, och att blifva döpt till hans död. På detta sätt blifva vi förenade med honom och med alla de öfriga lemmarna genom den enda och samma anden.

Det tillkommer icke oss att omvända hela kristenheten från den rådande uppfattningen i detta ämne; detta skulle vara ett alltför svårt uppdrag för någon människa att utföra. Oss tillhör det att hvar för sig vara trofast mot brudgummen, det gäller för enhvar, som har antagit det kristna namnet, att afstå från det som är ondt, från allt orätt i fråga om tro, vandel och seder. De, som äro så sinnade, skola icke önska att blifva benämnda med något annat namn än brudgummens, och blifva de tillfrågade om denna sak, komma de att med glädje svara, att de önska bära brudgummens namn och endast hams — det enda namn under himmelen bland människor gifvet, genom hvilket vi kunna blifva frälsta. Om vi lyda denna sannings ande, skola vi bevaras afskilda från alla sekteriska namn såväl som från sekteriska institutioner och sålunda behålla vår frihet i Herren. Detta innebär ej, att vi måste förskjuta sådana, som ha Herrens ande och som fortfarande tillhöra ett eller annat sekteriskt system. Vi böra tvärtom erkänna, att Jesu ord: »Kommen ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor», innebära, att åtskilliga af hans barn äro i Babylon och därför träla under missuppfattningar med hänsyn till sekteriska institutioner och namn. Det tillhör oss att låta vårt ljus lysa och att lämna följderna åt Herren.

Ej blott bedja vi att få slippa antaga något mänsk­ligt namn, utan vi undanbedja oss också alla andra namn, som äro eller som kunna blifva partieller sektnamn, [99] hvilka sålunda äro ägnade att skilja några af Guds barn från alla de andra. Vi undvika därför att i någon speciell betydelse begagna sådana namn som »Kristi församling» eller »Guds församling», enär dessa benämningar begagnas för att beteckna särskilda samfunds och trosriktningar bland Herrens folk. Snarare önska vi använda och vidkänna oss alla de olika bibliska namnen: lärjungar, Guds församling, Kristi församling, den lefvande Gudens församling, församlingen i Korint, församlingen i Brooklyn o. s. v. Vi kunna icke undgå, att blifva missförstådda af åtskilliga i fråga om denna sak; vi böra heller icke känna oss sårade, om man skulle i någon mån använda på oss någon särskild utmärkande benämning, såsom det gängse bruket är bland de kristna. De kunna t. ex. kalla. oss »återställelsefolk», »millennister» eller »vakttornister» etc. Vi skola icke erkänna något af dessa namn i den mening, att vi använda dem på oss själfva, men ödmjukhetens, långmodighetens, fridens och kärlekens ande fordrar, att vi icke taga anstöt, när man ger oss sådana namn, utan vi böra välvilligt tänka, att vederbörande icke leddes af något dåligt eller åtminstone icke något ondskefullt motiv. Vi böra därför svara vänligt och icke utmanande på ett sådant tilltal, vi böra visa, att vi förstå, att det är oss de mena, och så kort och vänligt som möjligt böra vi tillkännagifva, att vi föredraga att icke erkänna något som helst partieller sektnamn, utan att vi hålla oss till benämningen »kristna» i detta ords vidsträcktaste och fullaste mening, därmed betygande, att vi intet annat hufvud ha än vår Herre Jesus Kristus, och att vi icke erkänna någon annan organisation än den, som han organiserade — den lefvande Gudens enda församling. Kristi ecklesia eller kropp, som är uppskrifven i himmelen. [100]