STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

TREDJE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS KALLELSE.

Endast de ”kallade” äro valbara. – När kallelsen till denna ”stora frälsning” begynte. – Kallelse till omvändelse är ej kallelse till gudomlig natur. – Den judiska kallelsen. – Evangelii kallelse. – Hvarför ej många ”visa”, ”mäktiga” och ”ädlingar” äro kallade. – Upphöjelse, lönen för sann odmjukhet. – Karaktär ett villkor för kallelsen. – Världen kommer under tusen-[2] åspåldern icke att kallas utan befallas. – Tiden för evangeliekallelsen begränsad. – Den nya skapelsen kallad eller dragen af Fadern. – Kristus vår visdom. – Kristus vår rättfärdiggörelse. – Skillnaden mellan verklig och tillräknad rättfärdiggörelse. – Behöfver “den nya skapelsen” rättfärdiggöras? – Rättfärdiggörelsens grund. – De gamla färdigas rättfärdigörelse olik vår. – Raättfärdiggörelsen under tsenårsåldern. – Kristus gjord för oss till helgelse. – Helgelse under tusenårsåldern. – Tvenne särskilda invigningar i den levitiska förebilderna. – Ingendera hade arfslott i landet. – Den stora skaran. – Helgandet af tvenne delar: Människans del och Guds del. – Erfarenheterna växla efter temperamenten. – Helgelse icke fullkomlighet, ej heller sinnesrörelse. – “Han som helar alla dina sjukdomar”. – Nådatronens nödvändighet. – Hur rättfärdiggörelsen uppgår i helgelsen. – Invigning efter “den höga kallelsens” slut. – Församlingens frälsning eller förlossning.  

TILLFÄLLE att blifva medlemmar af den nya skapelsen och få del af dess möjligheter, förmåner, välsignelser och härlighet har icke öppnats för människovärlden i allmänhet utan endast för en »kallad» klass. Detta framhålles på ett mycket tydligt och bestämdt sätt i bibeln.

Israel efter köttet var af Herren kalladt till att vara hans egendomsfolk, afskildt från jordens öfriga folk och nationer; såsom det står skrifvet: »Eder allena bland alla släkter på jorden har jag särskildt låtit mig vårda om.» (Amos 3:2.) Israels kallelse var emellertid ej en »hög kallelse» eller »himmelsk kallelse», och följaktligen finna vi ej något nämndt (102) om himmelska ting i något af de löften, som tillhöra detta folk. Deras kallelse skulle vara förberedande: genom densamma skulle en kvarlefva af detta folk beredas att mottaga och draga nytta af den höga kallelsen till den stora »frälsning, hvilken, sedan hon först af Herren vardt predikad, har från dem, som hafva hört det, kommit bekräftad till oss». (Ebr. 2:3.) Den höga eller himmelska kallelsens villkor böra vi därför ej söka i gamla testamentet utan i nya, ehuru vi, om vårt förstånds ögon öppnats till att se »Guds djupheter», kunna uti hans tillvägagåenden med och omvårdnad af det köttsliga Israel se vissa förebildliga lärdomar, hvilka äro till gagn för den andliga säden, som blifvit kallad med en himmelsk kallelse. Ty enligt hvad aposteln påpekar för oss voro det köttsliga Israel och dess lagar samt Guds handlingssätt med detta folk skuggor eller förebilder af de bättre ting, hvilka tillhöra dem, som äro kallade till att vara medlemmar i den nya skapelsen.

Enär Kristus i allt skulle vara den förste och förnämste i den gudomliga planen, och enär det sålunda var nödvändigt för honom att blifva öfversteprästen, som skulle blifva ledare för denna skapelse af Guds söner, deras frälsningshöfding och deras föredöme, hvilkens lif och vandel de hade att  efterlikna, i hvilkens fotspår de hade att gå, se vi en fullgiltig orsak hvarför de gamla värdiga ej kunde ha någon del eller lott i denna nya skapelse. Jesu ord om Johannes döparen bekräfta detta: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem, som äro födda af kvinnor, har ingen större uppstått än Johannes döparen, men den mindre i  himmerlriket är större än han.» (Matt. 11:11.) Likaledes förklarar aposteln, i det han på det allra högsta lofordar den tro och ädla karaktär, som dessa bröder i den gamla hushållningen hade: »...emedan Gud för oss hade sörjt för något bättre, på det att de icke utan oss skulle varda fullkomnade.»—Ebr. 11:40.

(103) Dessutom må vi ihågkomma, att ingen kan blifva kallad, så länge fördömelsen på grund af Adams synd ännu hvilar öfver honom. För att kunna få del af denna »höga kallelse» är det nödvändigt, att man först blifvit rättfärdiggjord eller frikänd från den adamitiska domen, och detta kunde icke ens beviljas det köttsliga Israel på grund af tjurars och bockars blod, som aldrig kan borttaga synd, och som blott förebildade de bättre offer, hvilka verkligen uppfylla de kraf, som rättvisan har mot vårt släkte. Följaktligen var det ej möjligt, att kallelsen kunde begynna utgå. förran vår Herre Jesus hade betalt återlösningspriset — »köpt oss med sitt eget dyra blod». Till och med apostlarna blefvo endast försöksvis kallade och antagna till den nya skapelsen, till dess återlösaren hade betalt lösenpriset, uppfarit i höjden och presenterat detsamma till godo för dem. Då, och först då, erkände fadern direkt dessa troende och aflade dem genom sin heliga ande till »nya skapelser», hvilket skedde på den första pingstdagen. Visserligen sade Jesus under sin jordiska ämbetstid till fariséerna: »Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare» — till bättring. (Matt. 9:13.) Men vi måste lägga märke till, att det är en stor skillnad mellan att kalla människor till bättring och att kalla dem med den höga kallelsen till den gudomliga naturen och till medarfskap med Kristus. Sistnämnda kallelse erhåller ingen syndare. Däraf kommer det, att vi, såsom varande »af naturen vredens barn», allesamman först behöfva blifva för intet rärrfärdiggjorda från allt genom Kristi dyra blod.

Härmed öfverensstämmer hvad vi läsa i inledningen till Romarbrefvet (1:7), nämligen att detta bref är ställdt »till alla i Rom varande Guds älskade, de kallade heliga» — de som äro kallade att vara heliga, delaktiga af den gudomliga naturen etc. I inledningen till första Korintierbrefvet läsa vi (1:2): »Till den (104) Guds församling, som är i Korint, de helgade i Kristus Jesus, de kallade heliga tillika med alla dem, som åkalla vår Herre Jesu Kristi namn.» Fullständigheten af denna kallelse framhålles med ännu större eftertryck i en efterföljande vers (9), som beskrifver vår kallelses upphofsman sålunda: »Gud är trofast, genom hvilken I hafven blifvit kallade till delaktighet i hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.» Detta innebär ett förbund, en förening till ett. Följaktligen är tanken den, att kallelsen utsändes i ändamål att bland människorna utsöka några, som skola blifva ett med återlösaren såsom nya skapelser, blifva hans medarfvingar till den härlighet, ära och odödlighet, som tilldelats honom såsom lön för hans trohet.

Här påminnas vi om apostelns ord, i hvilka han förklarar, att vi endast på vissa villkor skola kunna blifva Kristi medarfvingar: »Om vi annars lida med honom, på det att vi ock med honom må varda förhärligade.» (Rom. 8:17.) I 1 Kor. 1:24 visar aposteln, att den kallelse han talar om ingalunda är samma kallelse som den, hvilken för en tid var inskränkt till judarna; och hans ord innebära vidare, att icke alla äro kallade. Han säger: »Vi predika … för dem, som äro kallade, både judar och greker, Kristus såsom Guds kraft och Guds vishet», ehuru han för de icke kallade judarna var en stötesten och för de icke kallade grekerna en dårskap. Aposteln påpekar i Ebreerbrefvet (9:14,15), att evangelieålderns kallelse ej kunde utsändas, förrän vår Herre Jesus hade genom sin död blifvit »löftesman» eller säkerhet för det nya förbundet. Hans ord lyda: »Därför är han medlare för ett nytt förbund, på det att, sedan död har skett till återlösning från öfverträdelserna under det förra förbundet (lagförbundet), de kallade skulle få det eviga arfvets löfte». (105)

Icke många visa, mäktiga och ädlingar kallade.

Det kunde falla oss naturligt att tänka, att om kallelsen alls skulle vara begränsad till vissa människor, den då måste vara inskränkt till de allra renaste bland det fallna släktet—de ädlaste och dygdigaste och mest begåfvade; men aposteln motsäger denna tanke med följande ord: »Sen, mina bröder, på eder kallelse, att icke många visa efter köttet, icke många mäktiga, att icke många ädlingar äro kallade. Utan det i världen dåraktiga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de visa på skam, och det i världen svaga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de starka på skam. Och det i världen oädla och föraktade har Gud utvalt, och det som intet var, på det att han skulle göra om intet det, som något var, på det att intet kött må berömma sig inför honom». (1 Kor. 1:26-29.) Enligt hvad aposteln förklarar, är orsaken till detta förhållande den, att Gud hade för afsikt att förhindra, att någon människa skulle kunna berömma sig af att själf i någon som helst mening eller grad ha förtjänt de stora välsignelser, som skola förlänas. Alltsammans är afsedt att inför både änglar och människor vara ett ådagaläggande af Guds makt att omskapa oädla och föraktade karaktärer till ädla och rena, icke genom tvång utan genom sanningens omskapande kraft, hvilken uti de kallade verkar förmedelst de dem gifna löftena och förhoppningarna både att vilja och att göra det, som är honom välbehagligt. Denna gudomliga anordning kommer att ha till följd ej endast att Fadern blir förhärligad, utan ock att de, som han skall välsigna, få lära ödmjukhet och blifva evigt gagnade. Vi finna åter och åter i nya testamentet olika uttalanden om att denna kallelse och den frälsning, som tillhör densamma, icke är af människan eller af hennes kraft utan genom Guds nåd. Och det är ej svårt att inse, hvarför kallelsen (106) i regel utöfvar mindre dragningskraft på de ädla och mer på olärda.

Stolhet utgör en betydlig beståndsdel i den fallna naturen, hvarför man alltid måste räkna med den. De, som äro mindre fallna än flertalet af sina medmänniskor och följaktligen ädlare af naturen än deras medmänniskor i allmänhet äro, ha lätt för att inse detta förhållande och att känna sig i viss grad öfverlägsna samt yfvas gärna öfver det. Äfven om sådana söka Herren och eftertrakta hans välsignelse och  ynnest, äro de naturligen böjda för att vänta, att de skola blifva mottagna af Herren på någon annan grund än deras mer fallna och mindre ädla medmänniskor. Guds måttstock är emellertid fullkomlighet,  och han förklarar, att allt, som icke motsvarar denna måttstock, är fördömdt, och hvarje fördömd själ hänvisas till samma återlösare och samma offer för synder, vare sig han lidit mycket eller jämförelsevis mindre af fallets följder. Dessa villkor för att blifva antagen kunde med visshet väntas verka mer  tilldragande på de ringa och mer fallna än på de ädlare medlemmarna af människofamiljen, ty de  svaga och fallna ha lättare för att känna sitt behof af en frälsare, emedan de så mycket bättre inse sina ofullkomligheter, medan däremot de mindre fallna, som besjälas af ett visst mått af själftillfredsställelse, icke äro mycket benägna för att böja sig djupt för Kristi kors, att mottaga rättfärdiggorelsen såsom en fri skänk samt att på denna grundval—och endast denna—nalkas Guds nådatron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp. De äro mer benägna för att stödja sig på sitt eget förstånd och att hysa denna känsla af själftillfredsställelse, som vill hindra dem från att ingå genom den trånga porten och vandra på den smala vägen.

Det är tydligt, att Gud lägger den största vikt på ödmjukhet hos dem, som han inbjuder att blifva medlemmar (107) af denna nya skapelse. Aposteln framhåller detta sägande: »Ödmjuken eder därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid.»(1 Pet. 5:6.) Äfven pekar han för dem på mönstermänniskan Kristus Jesus—hur han ödmjukade sig själf och gjorde sig ringa, i det han sökte en lägre natur och led döden, ja korsets död o. s. v., för hvilken lydnads och ödmjukhets skull Gud högligen upphöjde honom. Han sammanfattar förmaningen i dessa ord: »Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han nåd.» (1 Pet. 5:5.) Sen på eder kallelse, bröder, att icke många stora, visa och lärda äro kallade, utan hufvudsakligen de ringa i denna världen, hvilka äro rika på tro. Jämte det att Gud sätter högt värde på ödmjukheten, sätter han också högt värde på tron. Till medlemmar af den nya skapelsen önskar han sådana, som lärt förtrösta  oförbehållsamt på honom och som mottaga hans nåd såsom tillräcklig för dem samt i den kraft, han ger, uppnå den seger, hvartill han kallar dem—den seger, som tillhör deras upphöjelse.

Karaktär ett villkor för kallelsen.

Ehuru Gud ej kallar de visa, stora eller mäktiga, få vi dock däraf ej draga den slutsatsen, att hans barn äro oädla eller okunniga i den meningen, att de äro onda, lastbara eller lågsinnade. Tvärtom sätter Herren den högsta möjliga måttstock framför dessa, som han kallar; de kallas till helighet, renhet och trohet samt till att lefva efter rättfärdighetens grundsatser.—till att i sitt hjärta uppskatta dessa ting och att i lif och vandel ådagalägga dem till hans ära, som kallat dem ut ur mörkret och in i sitt underbara ljus. (2 Pet. 1:3; 1 Pet. 2:9.) Världen torde endast känna dem efter köttet, och efter köttet torde de kanske ej vara ädlare och renare än andra—ofta tvärtom—, men Herren dömer dem ej efter (108) köttet utan efter anden, efter sinnet, afsikterna, »hjärtat». Från det ögonblick, de mottaga Guds nåd i Kristus och förlåtelse för sina synder samt iuviga sig åt Herren, betraktas de följaktligen såsom befriade från de brister, med hvilka de såsom varande Adams barn naturligen äro behäftade; de betraktas såsom om deras kött vore klädt i Kristi förtjänst, så att den öfverhöljde alla dess tillkortakommanden. Det är det nya sinnet, den nya viljan, som är den »nya skapelsen», hvilken Gud godkänner och kallar, ovh endast med den handlar han.

För visso skall det nya sinnet, i samma mån som det utvecklas, visa sig vara ädelt, hederligt, uppriktigt, och småningom kommer det mer och mer att  vinna herrawvälde öfver köttet, så att de, som icke erkänna de nya skapelserna, liksom de heller icke kände eller erkände Herren, slutligen komma att förvånas öfver deras goda gärningar, heliga lif och sunda sinnes ande, ehuru de stundom kunna tillskrifva till och med dessa ting  oädla bevekelsegrunder. Och oaktadt det nya sinnet småningom tillväxer och kommer allt mer i öfverensstämmelse med Herrens sinne, är det dock möjligt, att dessa aldrig vinna fullt herravälde öfver de dödliga kroppar, med hvilka de äro  förbundna. Emellertid kommer målet för deras sträfvan alltid att vara, att de må förhärliga Gud i sin kropp såväl som i sin ande, sitt sinne, hvilka tillhöra honom.—1 Kor. 6:20.

Låt oss här påpeka några af den nya skapelsens karaktärsdrag. Aposteln riktar till en af desssa kallade en förmaning, som är värd att beaktas af dem alla: »Kämpa trons goda kamp, fatta det eviga lifvet, till hvilket du har blifvit kallad.» (1 Tim. 6:12.) Dessa nya skapelser böra ej vänta att vinna segern och den stora lönen utan att behöfva kämpa med motståndaren, med synden, som omger dem på alla sidor, och med sitt eget kötts svagheter, ehuru dessa (109) enligt nådeförbundets bestämmelser äro öfverskylda genom Kristi förtjänst.

Åter förmanar aposteln denna klass »att vandra värdigt Gud, som kallar eder till sitt rike och sin härlighet». (1 Tess. 2:12.) Den nya skapelsen behöfver ej blott känna sin kallelse och slutliga belöning i härlighetens rike, utan den måste också betänka, att den blifvit en representant för Gud och hans rättfärdighet i det närvarande lifvet, och att den måste söka vandra i öfverensstämmelse därmed. Sålunda läsa vi: »Såsom den helige, som har kallat eder, varen ock I heliga i all eder umgängelse. Ty det är skrifvet: ’Varen heliga, ty jag är helig’.» (1 Pet. 1:15,16.) Och åter: »I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus.» —1 Pet. 2:9.

De andliga israeliterna, den nya skapelsen, blefvo ej bundna af särskilda lagar, såsom fallet var med de köttsliga israeliterna. De stå under »frihetens lag», på det deras kärlek till Herren måtte kunna visa sig ej blott i ett frivilligt afstående från det, som de veta, att Herren ogillar, utan ock i ett frivilligt uppoffrande af mänskliga rättigheter och intressen till tjänst för sanning och rättfärdighet, för Herren och bröderna. I öfverensstämmelse med detta säger aposteln: »Gud har icke kallat oss till orenhet utan i (till) helgelse.» (1 Tess 4:7.)  Och åter: »I ären kallade till frihet, mina bröder; låten allenast icke friheten gifva köttet tillfälle» (Gal. 5:13) — tillfälle att göra ondt; använd hellre, vill han säga, eder frihet till att uppoffra närvarande rättigheter för sanningens skull och för att tjäna den, på det att I sålunda mån tillhöra det konungsliga prästerskapet och vara offrande präster, hvilka omsider skola regera i Guds rike såsom Kristi medarfvingar för att utdela Guds välsignelser till världen.

(110)  Talrika äro de skriftställen, som visa, att den »nya skapelsens» kallelse är en kallelse till härlighet, ära och odödlighet (Fil. 3:14; 2 Pet. 1:3 o. s. v.); men öfverallt visar Herren, att vägen till denna härlighet är smal och går genom uppoffring, pröfning och försökelse. Endast de, som äro aflade af hans ande, ja uppfyllda af den, komma till slut att kunna blifva segervinnare och uppnå de härliga ting, till hvilka de blefvo kallade. Vägen därtill har  gjorts möjlig att gå genom honom, som har lofvat: »Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet.»

Vi må icke tro, att det gifves olika kallelser. Vi måste ihågkomma apostelns förklaring: »I … hafven blifvit kallade i ett eder kallelses hopp.» (Ef. 4:4.) Den misstar sig alltså, som tänker, att han har något val i fråga om denna sak. I den tillkommande tidsåldern skall det icke gifvas någon kallelse för världen; Gud kommer då icke mer att utvälja någon särskild klass, som skall afskiljas från andra, utmärkas och föras till någon särskild ställning. I stället för att kalla eller inbjuda världen under tusenårsåldern kommer Herren att befalla den till att lyda rättfärdighetens lagar och grundsatser; hvarje människa blir tvungen — icke inbjuden — att åtlyda tusenårsrikets regering. De olydiga komma att få »slag» för sin olydnad, och de oförbätterliga skola utrotas ur folket, såsom skrifvet står: »Hvar och en själ, som icke hör (lyder) den profeten, skall utrotas ur folket» (Apg. 3:23) — dö den andra döden, utan hopp om att någonsin mer återfå lif.

Ehuru det nu under evangelieåldern uttages två klasser af frälsta, nämligen de utvalda och »den stora skaran» (Upp. 7:9-14), så gifves det likväl ej mer än en kallelse i denna tidsålder. Ingen människa känner antalet af dem som utgöra den stora skaran, hvilken kommer från alla folk, stammar och tungomål. De skola tjäna Gud i hans tempel och framför [111] tronen, medan bruden däremot skall sitta på tronen och utgöras af medlemmarna eller de lefvande stenarna i templet. Men de, som komma med i denna stora skara, ha ingen särskild kallelse. De skulle lika lätt och med långt mer tillfredsställelse ha kunnat uppnå den gudomliga naturens härlighet, om de hade ådagalagt beredvillig och mer fullständig lydnad. Äfven de blifva slutligen segervinnare, hvilket antydes därigenom, att de sägas bära palmer i sina händer: men deras brist på nit hindrade dem från att blifva medlemmar af öfvervinnarnes klass och från att blifva medarfvingar till den nya skapelsens eviga härlighet samt beröfvade dem till stor del den fröjd, frid och tillfredsställelse, som öfvervinnarne af förstlingsklassen få åtnjuta redan i detta lifvet. Den ställning eller rang de uppnå, kommer, såsom vi förut visat, att i många afseenden likna änglarnas.

Äfven är kallelsen till att blifva nya skapelser begränsad till en viss tid, såsom aposteln förklarar: »Nu är en välbehaglig tid, se, nu är frälsningens dag» (2 Kor. 6:2), och: »I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan.» (Ebr. 3:15.) Denna välbehagliga dag, detta år eller denna tid, begynte med vår Herre Jesus och hans invigning. Han blef kallad. Han tog sig icke själf den äran, och på samma sätt har det också varit sedan: »Ingen tager sig själf den hedern.» (Ebr. 5:4.) Förmäten vore i sanning den människa, som ville göra anspråk på rätt att blifva förvandlad från den mänskliga naturen till den gudomliga, förvandlad från att vara en medlem af Adams släkte, en arfvinge till hans fallna belägenhet till att blifva en Kristi medarfvinge till all den rikedom, härlighet och ära, som han, i det han följde kallelsen, blef den rättmätige arfvingen af för alla evigheter.

Denna kallelse, denna »frälsningens dag», denna »välbehagliga tid», kommer lika så säkert att få sitt [112] slut som den haft en början. Gud förordnade, att ett fast bestämd antal människor skulle förvandlas till nya skapelser; så snart detta antal blifvit fullt, är evangelieålderns verk fullbordadt. Vi inse äfven, att kallandet måste upphöra, så snart tillräckligt många blifvit kallade; ty det: vore icke konsekvent af Gud att kalla ens en enda människa utöfver det antal, han på förhand bestämt, äfven om han förut visste, huru många af de kallade som komme att på grund af olydnad förfela att befästa sin kallelse och utväljelse, och som därför måste ersättas af andra. Det synes oss som skulle konsekvensen fordra, att den Allsmäktige ej ens måtte gifva det sken af att han dref gyckel med sina skapelser genom att inbjuda om också blott en enda mer än han beredt plats för, ifall inbjudningen mottoges. Skriften visar, att det för hvarje medlem af det bestämda, utvalda antalet af det konungsliga prästerskapet finns en krona, och att en af kronorna reserveras och hålles i beredskap för enhvar, som mottar Herrens kallelse och i öfverensstämmelse därmed inviger sig till Herren. Vi kunna väl ej gärna tänka, att Herren kunde kalla en, som han, när den kallade mottoge inbjudningen och invigde sig, måste meddela, att. ingen krona fanns kvar till honom nu, utan att han måste vänta, tills någon af de redan antagna komme att visa, sig otrogen och sålunda förlora sin rätt till kronan. Vår Herre Jesu förmaning: »Behåll det du har, att ingen må taga din krona», synes förutsätta ej blott att kronornas antal är begränsadt, utan äfven att det slutligen, i denna tidsålders ände, skulle komma en tid, då de, som icke troget uppfyllt sitt. förbund, skulle blifva förkastade, och att andra skulle ha att vänta deras kronor. — Upp. 3:11.

Enligt vår uppfattning upphörde år 1881 den allmänna kallelsen till medarfskap med vår återlösare såsom medlemmar af Guds nya skapelse. Men vi [113] antaga, att ett stort antal — sannolikt 20-till 30,000 —, som vid den tiden hade invigt sig helt, icke visat sig trogna sitt offerförbund. När dessas pröfvande till fullo genomförts och de befunnits trolösa, blifva de, den ene efter den andre, förkastade och afskurna från medlemskap i den kallade skaran, på det andra, som under tiden efter kallelsens upphörande invigt sig, måtte gifvas plats i Kristi familj och bland hans medarfvingar. Dessa nyantagna blifva nu i sin tur ställda på prof, och befinnas de ovärdiga, så blifva också de förkastade och deras platser fyllda med åter andra, hvilka äro så sinnade, att de önska inviga sig. Under dessa förhållanden har alltså ingen allmän kallelse varit behöflig sedan 1881. De, som nu få tillträde, kunna erhålla sitt tillfälle och sin förmån, trots de icke kommo under den allmänna kallelsen, hvilken upphörde att utgå 1881. De få tillträde på det villkoret, att de, i den mån tillfälle erbjuder sig, få fylla de lediga. platserna efter sådana, som utträda. Vi vänta, att detta utträdande och inträdande skall fortfara, till dess den siste medlemmen af den nya skapelsen befunnits värdig och alla kronorna för all­tid äro upptagna.

Aposteln förklarar: »I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjuf.» (1 Tess. 5:4.) I det vi stödja oss på alla i det föregående anförda skriftställena, äro vi böjda för att tro, att det under denna den evangeliska tidsålderns skördetid kommer att gifvas alla Herrens invigda kunskap om sanningen beträffande Guds tidsåldersplan, Människosonens närvaro och skördearbetet. Vi tro, att »den närvarande sanningen» sålunda kommer att blifva en god probersten, som kommer att pröfva alla invigdas sanna hjärtetillstånd, liksom budskapet om Jesu första närvaro och skörden i slutet af den judiska. tidsåldern tjänade till att pröfva Israel efter köttet. Vi tro vidare, att de, som under [114] denna skördetid komma till en klar förståelse af sanningen och ådagalägga, att de uppriktigt tro på det dyrbara blodet och äro helt och fullt invigda till Herrens tjänst, böra betraktas såsom hafvande vittnesbördet om att de blifvit antagna af Herren såsom framtida medarfvingar med Kristus Jesus, äfven om de invigt sig först efter 1881. Om deras invigning skett länge förrän kallelsen upphörde, så kunna vi förstå det sålunda, att de efter så lång tid kommit i den rätta ställningen såsom invigda, och att kännedomen om den närvarande sanningen därför skänkts dem som en nådegåfva och som ett vittnesbörd om deras andegemenskap med Herren. Om de icke voro bland de invigda 1881 eller förut, böra vi draga den slutsatsen, att de nu erhållit tillträde till den kallade klassen, i det de fått platsen efter en af de förut kallade, som visat sig sakna det tillbörliga nitet — varande hvarken kall eller varm och därför utspydd för att få sin rättmätiga del i den kommande nöden, där han, emedan han uraktlåtit att hörsamma Guds ord och lära af detsamma, nu måste tuktas och läras genom slag. Sådana skola, efter det de genomgått en tid af stor nöd och vedermöda, erhålla en plats i »den stora skaran», i stället för att de, om de fri­villigt och med glädje hade gått lidandena till mötes, skulle ha fått sin plats med Kristus på tronen.

HUR GUD KALLAR.

»Af honom, åren I uti Kristus Jesus, som har blifvit för oss till visdom från Gud och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning.» — 1 Kor. 1:30.

Kristus vår visdom.

Visdomen betecknas här såsom det första och så till vida det viktigaste steget på frälsningens väg. Härmed öfverensstämmer den vises vittnesbörd, i det han säger: »Allt hvad kostbart du äger går ej upp [115] emot henne (visheten) ... Sök förvärfva vishet; ja, för allt, ditt förvärf sök förvärfva förstånd.» Hvilka goda föresatser vi än må ha, hur starka eller hur svaga vi än äro, så är vishet det vi först af allt behöfva för att kunna välja, den rätta vägen. Detta är också en allmänt erkänd grundsats. Alla människor, som ha någon smula intelligens, söka efter mer kunskap och vishet; till och med de, som slå in på de mest dåraktiga vägar, göra detta därför, att dessa vägar i sin början icke synas dem dåraktiga. Detta var fallet redan med moder Eva. Hon önskade kunskap, vishet; och just i den omständigheten, att ätandet af den förbjudna frukten syntes henne vara en väg till vishet, låg frestelsen till olydnad mot Skaparen. Hur nödvändigt är det alltså icke, att vi ha en vis rådgifvare, som kan föra oss på vishetens ljufliga vägar och fridfulla stigar!

Och om moder Eva i sin fullkomlighet hehöfde en vis ledare, hur mycket mer då vi, hennes fallna, ofullkomliga barn. I det vår himmelske Fader kallade oss till att blifva medlemmar i den nya skapelsen, förutsåg han alla våra behof. Han visste, att vår egen vishet komme att vara otillräcklig för oss, och att Satans list och hans efterföljares inbillade vishet komme att användas, mot oss för att skada oss — för att låta ljus se ut för oss som mörker och mörker som ljus. Därför måste Kristus blifva vår visdom, såsom vår text säger. För att kunna komma till Gud, för att kunna blifva delaktiga i Jesu försoningsoffers förtjänst och därigenom uppnå barnaskapet, behöfva vi hjälp, ledning och visdom, vi behöfva få vårt förstånds ögon öppnade, på det vi må kunna inse, hvad Gud har beredt för oss i sin Son.

För att kunna ha öron, som kunna höra visdomen från ofvan, måste man först och främst ha ett uppriktigt sinne. Vi måste äga ett visst mått af ödmjukhet, på det vi icke må tänka högre om oss själfva, [116] än vi böra tänka, och på det vi må kunna lära att frän Guds synpunkt se vära egna svagheter, brister och vär ovärdighet. Vi måste vidare vara till en viss grad öppenhjärtade och hederliga, så att vi äro villiga att erkänna de brister, som det ödmjuka sinnet ser. De, som kommit till en sådan själfkännedom och längta efter rättfärdighet, efter harmoni med Gud, blifva genom Guds försorg hänvisade till Jesus såsom. Frälsaren. Hur ofullkomligt vi än i början må förstå försoningens filosofi, så måste vi dock åtminstone fatta, att vi »voro af naturen vredens barn, likasom de andra» — syndare; att. Kristi offer var ett rättfärdigt offer, att Gud försett och mottog hans offer för oss; att vi kunna blifva helade genom hans sår och genom hans lydnad blifva mottagna af Fadern, i det våra synder betraktas såsom lagda på honom och burna af honom och i det hans rättfärdighet och förtjänst räknas såsom en rättfärdighetsklädnad användbar på oss. Vi måste inse detta — Kristus måste sålunda blifva gjord för oss till visdom —, innan vi kunna göra gärningar som motsvara denna kunskap och genom ett uppriktigt antagande af hans förtjänst blifva rättfärdiggjorda i Faderns ögon, välbehagliga och helgade och i sinom tid förlossade och förhärligade. Men Kristus upphör ej att vara vår visdom, när nästa steg är taget, genom hvilket han blir vår rättfärdighet. Nej, vi behöfva honom fortfarande såsom vår visdom, såsom vår vise rådgifvare. Under hans ledning måste vi lära inse, hur vist det är att helt inviga sig och i enlighet med denna visdom föra ett heligt lif, göra Faderns vilja. I hvarje steg vi taga är visdomen hufvudsaken och genom hela detta invigda eller helgade lif, för hvarje steg vi taga under pilgrimsvandringen till den himmelska staden, behöfva vi visdomen från ofvan, om hvilken aposteln säger, att den »är först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifven, full af barmhärtighet och goda frukter, [117] tvifvelfri och oskrymtad». (Jak. 3:17.) Jordisk visdom handlar efter de kraf, som ställas af själfviskheten, egenviljan, högmodet, egenrättfärdigheten och själftillräckligheten; och såsom aposteln visar, föra dessa ting till bitter afund och tvedräkt, emedan denna visdom icke är från ofvan utan »är jordisk, sinnlig, djäfvulsk». Den himmelska visdomen däremot öfverensstämmer med den himmelska kärleken, och denna »förhäfver sig icke, han uppblåses icke, han skickar sig icke ohöfviskt». »Han gläder sig icke öfver orättfärdigheten, men han gläder sig med sanningen.» — 1 Kor. 13:5, 6.

Visheten handlar också enligt ordningens grundsatser, ty på samma gång den har alla de egenskaper, som vi ofvan sågo uppräknade af aposteln Jakob, så anvisar den dock åt enhvar af dessa egenskaper dess särskilda plats. På samma gång visdomens ande från ofvan är fridsam, d. v. s. önskar frid och söker främja den, så ger den likväl ej friden första platsen, utan i stället renheten — den är »först ren, sedan fridsam». Det är jordisk visdom, som tillråder frid till hvad pris som helst och bjuder samvetet att tiga blott för att främja frid för det egna »jaget». Den visdom, som är ren, är rättfram, ärlig, hederlig, öppen; den älskar ljuset, den är icke af mörkret, af synden, den främjar intet, som behöfver döljas, den inser att hemlighållna gärningar mestadels äro mörkrets gärningar, hemliga ting för det mesta onda ting. Den är fridsam, så långt detta är förenligt med ärbarhet och renhet. Den önskar frid, harmoni; enighet; men enär friden icke kommer först, kan den icke af hjärtat ha frid och vara i full öfverensstämmelse med andra ting än de som äro hederliga, rena och goda.

Den himmelska visdomen är foglig, icke grof och simpel, vare sig i sina afsikter eller metoder. Den kommer dock ej i första rummet utan först i tredje, [118] efter renheten och fridsamheten. De, som besitta den, äro icke först fogliga och sedan rena och fridsamma, utan först rena, helgade genom sanningen. De åstunda frid och äro beredda att främja den, därför äro de fogliga och eftergifna. Men de kunna ej komma till frid med någon eller något, som icke är i öfverens-stämmelse med renheten, fridsamheten och fogligheten; de kunna icke förenas med eller främja något ondt verk; den himmelska visdomens ande förbjuder att stifta frid under sådana förutsättningar.

Den himmelska visdomen är full af barmhärtighet och goda frukter. Den gläder sig öfver barmhärtigheten, som den ser vara en hufvudbeståndsdel i Guds karaktär, hvilken den söker att tillägna sig. Barmhärtighet och alla goda frukter af Herrens heliga ande skola förvisso framspringa från det hjärta, som är upplyst af visdomen från ofvan, och det skall förvisso också vara mogna frukter. Men medan denna barmhärtighet gärna hyser deltagande för och vill hjälpa och bistå dem, som fela af okunnighet och ofrivilligt, kan den ingen gemenskap ha med sådana, som uppsåtligt göra ondt, ty visdomens ande är icke i första rummet barmhärtig utan i första rummet ren. Därför kan denna visdoms barmhärtighet komma en­dast dem fullt till godo, hvilka göra det onda ofrivilligt och på grund af ovetenhet.

Den himmelska visdomen förklaras också vara opartisk (eng. öfv.). Partiskhet innebär orättvisa; och renheten, fridsamheten, fogligheten, barmhärtigheten och de goda frukterna af visdomens ande från ofvan bringa oss därhän, att vi ej längre ha anseende till personer, ej bedöma dem efter annat än deras karaktär eller sinnelag, och däri se deras verkliga värde. Den naturliga människans yttre anseende, såsom hudfärg etc., har intet att betyda för Herrens ande, visdomens ande, som kommer från ofvan. Den är opartisk; den söker det som är rent, fridsamt, fogligt [119] (eller mildt) och sant, hvarhelst dessa ting än må finnas, och under hvilka omständigheter de än må ådagaläggas.

Visheten från ofvan är vidare »oskrymtad». Den är så ren, så fridsam, så foglig, så barmhärtig mot alla, att allt hyckleri är fullkomligt öfverflödigt, där deuna visdom härskar. Den kan icke harmoniera, sympatisera eller ha någon gemenskap med något, som är syndigt, emedan den har gemenskap med och sympati för allt, som är rent, och som främjar renhet, frid och foglighet. Under sådana omständigheter finns intet rum för skrymteri.

Gud har genom sin Son gifvit oss himmelsk visdom i alla dessa punkter, ej blött i kungörelsen om hans återlösningsverk utan äfven därigenom, att Sonen för oss ådagalagt andens frukter och lydnad mot Fadern. Sålunda har han undervisat oss både genom sitt ord och sitt exempel. Dessutom kommer denna visdom från ofvan till oss genom apostlarna såsom Kristi representanter, genom deras skrifter, och vidare genom alla dem, som undfått denna visdomens ande från ofvan och dagligen bemöda sig om att låta sitt ljus så lysa, att de må förhärliga sin Fader i himmelen.

Kristus vår rättfärdiggörelse.

Vi ha redan i någon mån behandlat försoningen mellan Gud och människan, hvars grundsats är, att vår Herre Jesus är gjord till rättfärdighet för alla dem, som mottaga honom*. Men här vilja vi mer ingående undersöka betydelsen af det ofta använda ordet »rättfärdiggörelse», som synes vara blott ofullkomligt förstådt af de flesta bland Herrens folk.

* Del V, kap. 15.

Ordet »rättfärdiggörelse» innebär ursprungligen i sig tre tankar: 1) rättfärdighet eller rättvisa, måttstocken [120] för rätt; 2) att något icke öfverensstämmer med denna måttstock, icke motsvarar dess fulla mått; 3) att den eller det, som är underhaltigt, bringas till rätta. Detta kan belysas genom bilden af en våg: i den ena vågskålen ligger rättvisan, i den andra ligger människans lydnad. Dessa båda skulle väga lika, men hvars och ens lydnad är mer eller mindre underhaltig eller otillräcklig, hvarför den behöfver en ytterligare vikt på sin sida till att »justera» (rätt­färdiggöra) jämvikten. Vi kunna tillämpa, denna bild mer i detalj: Adam skapades fullkomlig; hau var i harmoni med Gud och var honom lydig. Detta var hans rätta eller rättfärdiga tillstånd, uti hvilket han skulle ha förblifvit. Men genom sin olydnad kom han under den gudomliga förbannelsen och blef strax förkastad, emedan han ej längre motsvarade den gudomliga måttstocken. Hans efterkommande äro allesammans födda i synd och aflade i orättfärdighet; de ha inträdt i lifvet på ett lägre plan än Adam, deras fader; — de ha afvikit ännu mer från det mått, den urbild, som den gudomliga rättvisan fordrade. Det är följaktligen gagnlöst för någon af Adams efterkommande att träda fram för Skaparen och bedja honom väga eller mäta sig för att se, om han möjligen kunde till fullo motsvara den gudomliga rättvisans kraf. Vi inse, att om den fullkomliga människan genom en enda olydnad förlorade sin fullvikt, så kunna ej vi, som aldrig varit fullkomliga utan fallna och fördärfvade, hoppas att kunna helt uppfylla. rättfärdighetens kraf eller rättfärdiga. oss själfva inför Gud. »Alla hafva vi syndat och äro utan berömmelse (härlighet) för Gud» — den härlighet, i hvilken Adam en gång skapades såsom vårt släktes representant.

Om vi alltså inse, att vi alla såsom ett släkte betraktade äro orättfärdiga och ofullkomliga, samt att ingen genom gärningar skulle kunna tillfredsställa [121] rättvisans kraf, så inse vi ock, att »sin broder kan ingen förlossa eller gifva Gud lösepenning för honom». (Ps. 49:8.) Ingen kan uppfylla hvad som fattas hos den andre; ty han saknar ej blott det öfverskott, hvarmed han skulle kunna komma den andre till hjälp, utan han har också otillräckligt för sig själf — alla ha syndat och kommit till korta. Vi fråga därför: Kan Gud mottaga fallna och orättfärdiga människor, då han ju dock redan fördömt dem och förklarat dem ovärdiga hans ynnest, samt att de skola dö, enär de äro ovärdiga att lefva? Han visar oss själf den utväg han har för att kunna göra detta — för att kunna förblifva rättfärdig och likväl göra alla dem rättfärdiga, som tro på Jesus. Han visar, att han förordnat Kristus  till att vara det nya förbundets medlare, och att Kristus har köpt världen med sitt eget dyra blod — sitt offer; att Kristus i sinom tid (under tusenårsåldern) skall taga till sig sin stora makt och regera såsom jordens konung samt då välsigna alla jordens släkter med kunskap om sanningen och gifva enhvar tillfälle att blifva återställd till Guds afbild, sådan Adam var före fallet, — med den skillnaden dock, att de återställda genom sina erfarenheter af fallet och återställelsen ha inhämtat lärdomar, hvilka komma att blifva dem ett säkert värn mot vidare fall. Detta människosläktets återförande till fullkomlighet blir ett verk af faktisk rättfärdiggörelse, till skillnad från den tillräknade »rättfärdiggörelsen af tron», som församlingen får erfara under evangelieåldern. Detta verkliga rättfärdiggörande tar sin början i och med Kristi tusenåriga regerings begynnelse och kommer att fortgå steg för steg, till dess alla erhållit det mest gynnsamma tillfälle som kan tänkas till att åter komma i besittning af allt det, som förlorades genom Adam — och därtill erfarenheter, som komma att vara dem till stor nytta. Gud vare tack för denna tid af verklig rättfärdiggörelse [122] eller tillrättabringande, återförandet af alla villiga och lydiga människor från ofullkomlighet till fullkomlighet, kroppslig, andlig och moralisk fullkomlighet!

Men nu betrakta vi särskildt den nya skapelsen och de mått och steg, som Gud vidtagit för att rättfärdiggöra detta lilla antal bland människorna, hvilka han har kallat till gudomlig natur, härlighet och odödlighet. Dessa behöfva rättfärdiggörelse lika mycket som världen, emedan de voro »af naturen vredens barn likasom de andra». Så länge de såsom syndare stodo under dödsdomen, kunde Gud lika så litet handla med dem, hvilka han kallat till medlemmar af den nya skapelsen, som han kan handla med världen. Om världen måste blifva rättfärdiggjord (fullkomliggjord), innan Gud kan låta sin ynnest återvända till den, hur kunde han då umgås med församlingen eller kalla den till att blifva hans sons medarfvinge, med mindre den blef rättfärdiggjord? Rättfärdiggörelse måste alltså föregå vår kallelse till den nya skapelsen; men hur måste detta åstadkommas? Måste vi återställas till verklig fullkomlighet i kroppsligt, andligt och moraliskt afseende? Nej, Gud har ej anordnat någon faktisk rättfärdiggörelse för oss i köttet, utan en tillräknad, som i skriften kallas »rättfärdigheten af tron». Guds anordning är, att alla de, som under tiden för syndens och dödens herravälde få höra budskapet om hans nåd och barmhärtighet genom Kristus, och som komma till en så hel öfverensstämmelse med visdomen från ofvan, att de bekänna sig vara syndare och, i det de tro på Herrens barmhärtighet och nåd i Kristus, må ångra sina synder och så långt som möjligt göra godt igen, hvad de gjort illa. Dessa bringar Gud icke till faktisk mänsklig fullkomlighet. utan han handlar med dem såsom vore deras brister godtgjorda genom Kristi förtjänst. När han handlar med dem, [123] räknar han dem såsom rättfärdiga, i det han rättfärdigar dem af eller genom tron.

Denna trosrättfärdighet tillräknas oss, så länge vi behålla tron och bemöda oss om att göra Guds vilja. Så snart som tro och lydnad upphöra, upphör också strax trosrättfärdigheten att tillräknas oss. Däremot upphör icke trosrättfärdigheten, när vi taga nästa steg (helgelsen). Den tillhör beständigt de nya skapelserna och öfverskyler ej blott vår delaktighet i den adamitiska dödsdomen utan ock alla våra svagheter och ofullkomligheter i tankar, ord och gärningar, som vidlåda oss på grund af köttets ärfda ofullkomligheter, hvilka äro ofrivilliga. Den tillhör de nya skapelserna intill slutet af deras pilgrimsvandring — i alla pröfningar och försökelser, som äro nödvändiga för dem, på det de må visa sig värdiga att tillhöra den nya skapelsen. Därför säger aposteln: »Så är nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus ... (de) som icke vandra efter köttet utan efter anden» (Rom. 8:1, 4) — detta oaktadt vi ha den nya naturens skatt i lerkäril och därför oaflåtligen äro behäftade med ofrivilliga brister, af hvilka den allra minsta skulle vara nog för att göra oss ovärdiga evigt lif på något plan af tillvaro (vare sig det mänskliga eller det andliga), så vida de ej vore öfverskylda af vår bröllopsdräkt, Kristi rättfärdighets klädnad, vår tillräknade rättfärdighet, som kommer af tron. Vi behöfva densamma och den kommer fortfarande att vara vår klädnad, så länge vi förblifva i Kristus och äro i köttet; men den upphör, när vår profsättning ändar, när vi antagas såsom öfvervinnare och få del i den första uppståndelsen. Sålunda förklarar ock aposteln: Det varder sådt i förgänglighet, vanära och svaghet, men det skall uppstå i oförgänglighet, i härlighet, i kraft (1 Kor. 15:42, 43), i full likhet med vår Herre, den lefvandegörande anden, som själf är Faderns afbild. När denna fullkomlighet en gång [124] uppnåtts, behöfva vi ej längre någon tillräknad rättfärdighet, ty då skola vi vara faktiskt rättfärdiga, verkligt fullkomliga. Hvad rättfärdiggörelsen beträffar, gör det intet till saken, att den nya skapelsens fullkomlighet blir på ett högre plan af tillvaro än världens fullkomlighet; de, som genom att mottaga Guds nåd till återställelse af den mänskliga naturen i sin fullkomlighet, komma, när detta verk är fullbordadt, att vara rättfärdiga eller fullkomliga, ehuru på ett lägre plan än det andliga. De, som nu äro kallade till den gudomliga naturen och på förhand rättfärdigade genom tro, på det de måtte kunna blifva kallade och bepröfvade såsom Guds söner, komma ej att blifva verkligt rättfärdiggjorda eller fullkom­nade, förrän de i den första uppståndelsen uppnå den fullhet af lif och fullkomlighet, hvari ej längre skall finnas det minsta spår af deras nuvarande ofullkomlighet, hvilken genom deras nuvarande tillräknade rättfärdighet icke är faktiskt afskaffad utan endast öfverskyld.

Grundvalen för vår rättfärdiggörelse.

Många ha blifvit förvirrade med hänsyn till detta ämne, emedan de uraktlåtit att med hvarandra jämföra de olika utsagorna i Guds ord beträffande ämnet. Några ha t. ex. af apostelns förklaring om att vi rättfärdiggöras af tron (Rom. 5:1; 3:28; Gal. 3:24) dragit den slutsatsen att tron är så värdefull i Guds ögon, att den öfverskyler vår ofullkomlighet. Andra, som betrakta apostelns förklaring om att vi rättfärdigas af Guds nåd (Rom. 3:24; Tit. 3:7), förstå detta så, att Gud rättfärdiggör eller renar hvem han vill helt godtyckligt, utan afseende på egenskaper, tro och beredvillighet hos människan till att handla. Åter andra, som läsa den förklaringen, att vi blifva »rättfärdiggjorda i hans blod» (Rom. 5:9; Ebr. 9:14; 1 Joh. 1:7), draga däraf den slutsatsen, att Kristi [125] död rättfärdiggjorde alla människor, vare sig de tro och lyda eller ej. Ännu andra hänga sig särskildt fast vid det ordet, att Kristus blef »uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull» (Rom. 4:25), och på grund af detta ställe häfda de, att vi blifva rättfärdiggjorda genom Kristi uppståndelse. Slutligen finns det sådana, som, i det de läsa. (Jak. 2:24): »en människa blifver rättfärdigad af gärningar», påstå. att när allt kommer omkring, är det dock till slut våra gärningar, som måste afgöra om Gud skall kunna bevisa oss sin nåd eller ej.

Alla dessa olika skriftutsagor äro sanna; men de framställa olika sidor af en och samma stora fråga. Liksom när vi betrakta en stor byggnad från alla dess sidor, så visa apostlarna oss än den ena och än den andra sidan af sitt ämne. För att få en rätt uppfattning af hela sanningen beträffande rättfärdiggörelsen, måste vi sammanställa alla dessa utsagor.

Först af allt rättfärdiggöras vi af Guds nåd. Vår skapare hade ingen som helst förpliktelse till att vidtaga någon åtgärd för vår återställelse, sedan han rättvisligen domfällt oss. Det var Guds fria nåd som gjorde, att han, i det han förutsåg fallet redan innan människan skapades, af medlidande med oss utsåg det Lamm, som skulle slaktas för vår återlösning. Det kan alltså fastslås, att vår förlikning med Fadern helt och hållet kommer af hans nåd, genom hvilka medel han än behagar åvägabringa den.

För det andra rättfärdiggöras vi genom Kristi blod, genom hans återlösningsverk, hans död, d. v. s. Skaparens nåd mot oss uppenbarades genom denna anordning — att Jesus Kristus af Guds nåd skulle smaka döden för hvar och en och sålunda betala lösepenningen för Adam. Och enär hela världen kom under förbannelsen för Adams skull, så innebär betalandet af Adams skuld äfven försonandet af hela världens synd. Låt oss också fasthålla vid denna punkt liksom [126] vid den första: Guds nåd verkar endast genom denna kanal, så att »den som har Sonen, han har lifvet; den som icke har Guds Son, han har icke lifvet» utan fortfar att stå under dödsdomen. — 1 Joh. 5:12; Joh. 3:36.

För det tredje är det lika sant, att Kristus Jesus uppstod för vår rättfärdiggörelses skull; ty det var en del af den gudomliga  planen, ej endast att Messias skulle vara folkets återlösare, utan att han äfven skulle välsigna och, återställa alla, som åstundade att blifva försonade med Gud. Medan alltså Jesu död var oundgängligen nödvändig såsom grundvalen för vår förlikning med Gud, så kunde han dock aldrig ha blifvit den kanal, genom hvilken vi skulle få del af Guds välsignelse och af återställelsen, om han hade förblifvit död. Därför gjorde Fadern, som utsåg honom till slaktoffer för vår återlösning, också den föranstaltningen, att han skulle uppstå från de döda, på det han i sinom tid skulle göra människorna rättfärdiga, återföra dem till ett rätt tillstånd, till harmoni med Gud.

För det fjärde äro vi, som utgöra församlingen, rättfärdiggjorda af tro i den meningen, att Gud icke sörjt för en verklig rättfärdiggörelse eller återställelse under den närvarande tidsåldern utan i stället blott för en tillräknad rättfärdighet, en återställelse i tron. Detta gäller naturligtvis endast sådana, som lefva i öfverensstämmelse med tron. Hvarken vår tro eller vår otro kan i minsta mån inverka på de rådslut, som Gud vid sig själf uppgjorde, och som han hållit på att genomföra samt i sinom tid skall fullända; men vår delaktighet i de förmåner, som tillbjudas oss förr än världen, är möjlig endast när vi tro, icke när vi sakna tron. Under tusenårsåldern kommer hela längden och vidden af Guds frälsningsplan att blifva uppenbar för alla. Guds rike skall upprättas i världen, och han, som återlöste människosläktet, och som blifvit utrustad [127] med makt till att välsigna alla och lära dem känna sanningen, kommer att faktiskt rättfärdiggöra eller återställa till fullkomlighet alla dem, som åstunda och vilja mottaga Guds nåd på Guds villkor.

Visserligen kan tron äfven då sägas vara väsentlig, så länge återställelsen pågår, hvilken för till verklig rättfärdiggörelse; ty »utan tro är det omöjligt att täckas Gud», och välsignelserna och belöningarna under återställelsetiden komma att förlänas på villkor, som kräfva tro. Men den tro, som då kommer att fordras för att kunna göra framsteg i återställelsen, kommer att vara mycket olik den tro, som nu fordras af de »kallade heliga», »Jesu medarfvingar», som äro »nya skapelser». När Guds rike upprättats, Satan bundits och Herrens kunskap uppfyller hela jorden, skola alla se, att Guds löften gått i uppfyllelse. Mycket, som nu kan ses blott med trons ögon, skall då kunna ses i verkligheten och förstås af alla. Men likväl kommer tron att behöfvas af alla, på det de må kunna gå framåt till fullkomlighet, och sålunda kommer den verkliga rättfärdiggörelsen att vid tusenårsålderns ände uppnås endast af dem, som framhärda i tro och gärningar. Ehuru det om den tiden står skrifvet: »De döda blefvo dömda enligt det, som var skrifvet i böckerna, efter sina GÄRNINGAR», i motsats till församlingens dom, som nu pågår och är efter deras TRO, så komma deras gärningar dock ej att vara utan tro, lika så litet som vår tro kan vara utan de gärningar, som vi äro i stånd att göra.

Betydelsen af apostelns utsago, att »det är genom tro, som Gud gör hedningarna rättfärdiga» (Gal. 3:8), framgår klart af sammanhanget, som visar, att den återställda mänsklighetens förlikning med Gud icke kommer att vara en frukt af lagförbundet utan en nådeshandling, som beror på uppfyllandet af det nya förbundets villkor, hvilka måste tros och efterlefvas af alla, hvilka vilja njuta fördelarna af detsamma. [128] En skillnad mellan rättfärdiggörelse nu och i den kommande tidsåldern är därför den, att de troende i närvarande tid, när de ha den sanna tron. strax erhålla tillträde till Fadern genom tillräknad rättfärdiggörelse af tro, under det tro och lydnad under de mer gynnsamma förhållandena i nästa tidsålder alls icke medföra tillräknad rättfärdiggörelse utan vid tusenårsålderns ände komma att ha medfört verklig rättfärdiggörelse och gemenskap med Gud. Intills detta är fullbordadt, kommer världen att stå under ledning af den store medlaren, hvilkens uppgift det skall vara att klargöra för människorna Guds vilja och öfver hufvud taget ha dem helt under sin behandling, tillrättavisande och återställande de lydaktiga, till dess han slutligen skall ha gjort dem verkligt rättfärdiga och fullkomliga. När detta är gjordt, kommer han att framställa dem felfria för Fadern, hvarefter han öfverlämnar riket åt Gud, sin Fader. — 1 Kor. 15:24.

Nu söker Herren ut en särskild klass, som skall utgöra den nya skapelsen. Och inga andra ha blifvit kallade härtill än sådana, som först lärt känna Guds nåd i Kristus och därigenom blifvit iståndsatta att tro på denna anordning, att sätta en så fullständig tillit till det stora slutresultatet af Guds plan, att detta utöfvat ett bestämdt inflytande på deras handel och vandel i det närvarande lifvet och kommit dem att se det tillkommande lifvet så utomordentligt vårderikt, att det närvarande lifvet och dess intressen i  jämförelse därmed synas dem blott som afskräde. De, som under denna mörka tid, då det ondas herravälde synes motsäga Skaparens visdom, kärlek och makt, likväl fasthålla tron på dessa hans egenskaper, betraktas af Gud, såsom hade de genomlefvat hela tusenårsåldern och blifvit återställda till mänsklig fullkomlighet. Denna fullkomlighet tillräknas dem emellertid blott för det ändamålet, att de må kunna [129] bringa densamma som offer. (De skulle i annat fall enligt Guds anordning med tiden uppnå faktisk mänsklig fullkomlighet.) De inbjudas att sålunda frambära sina kroppar (som räknas fullkomliga), alla sina återställelseförmåner, allt, som de skulle kunna uppnå på jorden under återställelsetiden, såsom lefvande offer. De få utbyta sitt hopp om jordisk härlighet mot hoppet och löftena om den gudomliga naturen och medarfskap med Kristus, hvilket hopp är förbundet med det villkoret, att vi nu skola utstå lidanden och förluster med hänsyn till jordiska intressen och mänsklig ära, detta för att vår uppriktighet skall blifva bepröfvad och ådagalagd.

Hvad nu slutligen beträffar orden i Jak. 2:24, så är det klart, att den klass, som rättfärdiggöres genom sin tro, icke bör uppsåtligt förneka denna tro genom gärningar, som stå i strid med densamma. De måste veta, att när Gud i sin godhet handlar med dem efter deras tro, icke tillräknande dem deras öfverträdelser utan betraktande alla dessa såsom borttagna af deras återlösare på Golgata — öfverskylande deras öfverträdelser, bedömande dem efter deras ande, vilja eller afsikter och icke efter deras kött eller deras verkliga handlingar — så väntar han likväl, att köttet så långt som möjligt skall bringas till underdånighet under det nya sinnet och att det skall samverka uti allt godt verk, så långt det har tillfälle och möjligheter. I denna mening och i denna grad ha våra gärningar att göra med vår rättfärdiggörelse: de utgöra ett bekräftande vittnesbörd om, ett bevis på uppriktigheten af vår invigning. Icke desto mindre bedömer Gud oss ej efter våra gärningar, utan efter vår tro. Om han skalle döma oss efter våra gärningar, så skulle vi alla befinnas vara »utan berömmelse inför Gud». Men om de nya skapelserna dömas efter sina hjärtan, sina afsikter, så kunna de bestå inför den gudomliga måttstocken, tack vare nådeförbundets [130] anordning, hvarigenom Kristi offers förtjänst öfverskyler deras ouppsåtliga felsteg. För visso kan ingen invända något däremot, att Herren af oss väntar, att vi skola frambringa sådana rättfärdighetens frukter, som under närvarande ofullkomliga förhållanden kunna vara möjliga. Mer än detta fordrar Gud icke, och mindre böra vi ej anse vara honom välbehagligt och värdt att belönas.

Till belysning af denna nådesanordning — rättfärdiggörelse af nåd, af tro och genom blodet samt i hvilket förhållande våra gärningar stå härtill — tjänar den elektriska spårvägen. Kraftstationen motsvarar ungefärligen källan till vår rättfärdiggörelse, som är Guds nåd, tråden eller kraftledningen motsvarar, ehuru ofullkomligt, vår Herre Jesus, som är Faderns redskap till vår rättfärdiggörelse, vagnen motsvarar de troende, och ledningsstången, som förbinder vagnen med ledningen, motsvarar tron. 1) Hela inrättningen är beroende på den elektriska strömmen. 2) Därnäst viktig är tråden. som för strömmen till vagnen. 3) Utan trons arm, som utsträcker sig till och vidrör Herren Jesus, genom hvilken vi blifva rättfärdiggjorda, kunna vi ingen välsignelse erhålla. 4) Den välsignelse, som vi mottaga genom att komma i beröring med Herren Jesus, motsvarar det af den elektriska strömmen frambringade ljuset i vagnen; det bevisar, att kraften finnes för handen och kan blifva använd. 5) Vagnföraren och hans häfstång motsvarar den mänskliga viljan, och 6) själfva motorn våra förmågor, som stå till den krafts förfogande, hvilken kommer till oss genom tron. Dessa sex ting måste samverka, om vi skola kunna göra framsteg, om vi skola kunna fullborda vårt lopp och till slut hinna fram till ändstationen, som i denna illustration motsvarar vår plats såsom nya skapelser i vår Faders hus med dess många boningar  [131] — dess existensvillkor för de många sönerna af olika naturer.

De gamla värdigas rättfärdiggörelse.

Apostlarnas utsagor visa, att det fanns troende redan långt innan det dyrbara  blodet utgjutits till vår rättfärdiggörelse. Sådana voro Enok (eller Hanok), Noa, Abraham, Isak, Jakob, David och många andra heliga profeter, hvilka voro rättfärdiggjorda af tro. Då de icke kunde tro på det dyrbara blodet, hvilken tro var det då hos dem, som rättfärdigade dem? Vi svara med att hänvisa, till hvad skriften säger om Abraham. Han »trodde Gud, och det vardt honom räknadt till rättfärdighet (rättfärdiggörelse)».

Visserligen uppenbarade ej Gud för dem, såsom han gjort för oss, sin plans filosofi eller sin metod, hvarför de icke i likhet med oss kunde se, huru Gud kunde vara rättfärdig och likväl rättfärdiga dem, som tro på Jesus. De kunde därför heller icke vara ansvariga för att de ej trodde på något, som ej blifvit dem uppenbaradt. Det, som Gud uppenbarade för dem, trodde de på, och redan denna uppenbarelse innehöll allt, hvad vi nu ha, ehuru i en mycket sam­manträngd form, ungefär som ett ekollon kan sägas innehålla en ek. Hanok (Enok) profeterade om Messias tillkommelse och de välsignelser, som däraf skulle följa. (Jud. 14, 15.) Abraham trodde Guds löfte om, att hans säd skulle blifva så storligen gynnad af Gud, att alla folk skulle blifva välsignade genom den. Detta innebär, att de döda måste uppstå, emedan många af jordens släkter redan då hade bortryckts af döden. Abraham trodde, att Gud kunde uppväcka de döda, och denna hans tro var så stark, att han till och med var villig offra Isak, i hvilken dock löftet skulle uppfyllas; ty »han tänkte, att Gud är mäktig äfven att uppväcka från de döda». Hur mycket Abraham och andra sågo af Guds metod [132] vid upprättandet af sitt rike på jorden och vid införandet af den eviga rättfärdigheten genom att rättfärdiggöra alla dem, som lyda Messias, det kunna vi ej bestämdt veta; men vi ha Jesu eget vittnesbörd om att Abraham var i stand att göra sig ett tillräckligt klart begrepp om den kommande tusenårsdagen för att kunna glädja sig öfver den. (Joh. 8:56.) Möjligen kunde han äfven till någon grad fatta, att Herren skulle bringa det stora skuldoffret.

Rättfärdiggörandet af de gamla värdiga bestod däri, att de rättfärdiggjordes till gemenskap med Gud; rättfärdiggörandet af evangelieålderns heliga är däremot en rättfärdiggörelse till lif. Trots denna skillnad är tron en nödvändig förutsättning för båda dessa slag af rättfärdiggörelse. Alla voro rättvisligen hemfallna under dödsdomen, och därför kunde ingen anses såsom frikänd, »rättfärdiggjord till lif» (Rom. 5:18). förrän vår återlösare hade bringat det stora skuldoffret. Aposteln förklarar, att offer först var nödvändigt, »på det att han måtte själf vara rättfärdig» i denna sak. (Rom. 3:26.) Förutseende, att lösenpriset komme att betalas, kunde rättvisan ingen invändning göra emot, att detta i förväg förkunnades för dem, som voro värdiga en sådan Guds ynnest, emedan de trodde på hans ord, — dem, hvilkas tro var stark nog för att de så till vida kunde blifva rättfärdiggjorda och komma i gemenskap med Gud.

Aposteln betecknar »rättfärdiggörelsen till lif» (Rom. 5:18) såsom Guds anordning genom Kristus, hvilken slutligen skall kunna komma alla människor till godo. Denna rättfärdiggörelse till lif är det ock, som nu genom tron tillräknas de till den nya skapelsen kallade förrän den öfriga mänskligheten. De erfara en rättfärdiggörelse, som ej blott bringar dem i gemenskap med Gud såsom hans vänner, så att de upphöra att vara främlingar och fiender, utan det är dem dessutom genom samma tro möjligt att blifva [133] delaktiga af återställelserättigheterna (till fullkomligt mänskligt lif), hvilka tillförsäkrats dem genom återlösarens offer, och att sedan uppoffra dessa lifsrättigheter såsom underpräster och medoffrare med Jesus, vår bekännelses öfverstepräst.

På samma gång det var möjligt för de gamla värdiga att komma i öfverensstämmelse med Gud genom tro på fullförandet af en plan, som ej var fullt uppenbarad för dem och ej ens påbörjad, så synes det omöjligt, att den gudomliga rättvisan skulle kunna gå längre, förrän lösenpriset blifvit verkligen betalt genom Kristi offerdöd. Härom säger aposteln, att »Gud för oss (evangelieålderns församling, den nya skapelsen) hade sörjt för något bättre, på det att de (de ödmjuka och trogna gamla värdiga) icke utan oss skulle varda fullkomnade». (Ebr. 11:40.) Detta öfverensstämmer äfven med kvad Jesus säger beträffande Johannes döparen: Ingen större profet hade uppstått än han, men emedan han dog, innan försoningsoffret hade blifvit verkligt fullbordadt, så skulle dock den minste i himmelrikets konungsliga klass, den nya skapelsen, rättfärdiggjord till lif (efter det faktiska verkställandet af skuldoffret) och kallade att först lida med Kristus och sedan regera med honom, vara större än Johannes. — Matt. 11:11.

Vi ha redan påvisat, att Kristus och den förhärligade församlingen under tusenårsåldern komma att rättfärdiggöra och återställa världen, och att denna rättfärdiggörelse icke, såsom fallet är med vår, kommer att vara en tillräknad utan tvärtom en verklig, en rättfärdiggörelse genom gärningar i den meningen, att ehuru tron i båda fallen är nödvändig, det likväl till slut kommer att vara deras gärningar, som blifva det afgörande — de skola dömas »efter sina gärningar». (Upp. 20:12; Matt. 25:35, 36.) Nu måste den nya skapelsen vandra i tro, icke i åskådning: dess tro pröfvas, densamma måste härda ut liksom [134] om den såge den osynlige, den måste tro på ting, hvilka, såvidt det gäller yttre bevis, te sig såsom osannolika och oförnuftiga för det naturliga sinnet. Denna tro måste ådagaläggas genom våra om än ofullkomliga gärningar; hvad som fattas i dessas fullkomlighet uppfylles af Jesu fullkomliga verk för oss. Vår tro är välbehaglig för Gud, emedan han tar hänsyn till, att vi, ehuru vi lefva under så ofullkomliga förhållanden, likväl efter bästa förmåga sträfva att behaga Herren och att erhålla så mycket af Kristi ande, att vi med glädje kunna uthärda lidande: för rättfärdighetens skull. Detta betraktar Gud som bevis för att vi äfven under gynnsamma förhållanden skulle älska rättfärdigheten och vara den trogna. När en gång Herrens kunskap uppfyller hela jorden, när mörkret och töcknen, som nu omge Herrens trogna, försvunnit, när en gång rättfärdighetens sol öfversvämmar världen med sanningens ljus, med en rätt kunskap om Gud, om hans karaktär och plan, när en gång människorna få se bevisen på Guds kärlek och nåd samt förlikningen genom Kristus i det gradvis skeende höjandet af dem, hvilka äfven själfva å sin sida söka att komma i harmoni med honom, — när människornas återställelse i kroppsligt, andligt och moraliskt afseende skall kunna ses, då kommer tron att vara ganska mycket annorlunda än den blinda tro, som är nödvändig nu. Då skola människorna ej längre se »genom en spegel på ett dunkelt sätt»; då skola trons ögon ej behöfva ansträngas synnerligt för att kunna se bevisen på de härliga ting, hvilka Gud nu håller i beredskap för dem, som älska honom. Dessa härliga ting skola blifva mer eller mindre klart uppenbarade för människorna. Deras tro da på sådant, som de kunna förnimma. med sina naturliga sinnen, kommer alltså att blifva väsentligen olik den tro, som nu fordras af den nya skapelsen, hvilken måste tro på sådant, som icke kan ses. [135] Denna tro på det osynliga är emellertid dyrbar i Guds ögon och utmärker en liten särskild skara, därför har Gud också bestämt en så hög belöning för densamma. När det, söm dessa nu tro på, under tusenårsåldern blir uppenbart för allas ögon och icke längre kan förnekas, skulle det ej vara på sin plats att fortfarande särskildt utmärka och belöna dem, hvilka då icke tvifla.

När en gång Herrens kunskap uppfyller jorden och ingen längre behöfver säga till sin nästa: »Känn Herren», då skola människorna ej längre bedömas efter sin tro, uti hvilken det ej längre ligger något förtjänstfullt, utan de skola dömas efter sina gärningar, sin lydna; ty »det skall ske, att hvar och en själ, som icke hör (hörsammar) den profeten, skall utrotas ur folket». (Apg. 3:23.) Det är i den närvarande tiden, medan uppfyllelsen af Guds afsikter ännu ligger framför oss och är höljd i dunkel, medan synden är förhärskande och Satan är världens furste, som Herren lofvar belöning för tron, såsom skrifvet står: »Ske eder efter eder tro» (Matt. 9:29) och: »Detta är den seger, som öfvervinner världen, vår tro.» (1 Joh. 5:4, eng. öfv.) Men i fråga om världens profsättning eller dom under tusenårsåldern, domens dag, läsa vi, att alla skola dömas efter sina gärningar, ehuru äfven tro erfordras. Dem skall ske efter deras gärningar; på dessa kommer det att bero, om de vid tusenårsålderns slut skola blifva godkända eller fördömda.—Upp. 20:12; Matt. 25:34-46.

Rättfärdiggörelse betyder, såsom vi redan sett, syndarens fulla försonande med Gud. Ingenstädes läsa vi, att syndaren måste rättfärdiggöras för Kristus, men väl måste syndaren genom hans förtjänst rättfärdiggöras för Fadern. Om vi undersöka denna punkt, skall det måhända hjälpa oss att förstå hela detta ämne.

[136] Skaparen står fast vid sin egen lag, enligt hvilken Adam och hans barn skulle få åtnjuta evigt lif och Guds ynnest, så länge de voro lydiga, medan olydnad skulle komma att medföra dödsstraff och förlust af Guds välbehag. Därvid blir det, och innan mänskligheten kan komma i förbindelse med Gud och erhålla hans gåfva, evigt lif, måste den på ett eller annat sätt blifva förlikt med sin skapare, återkomma till den fullkomlighet, hvilken kan bestå i det klara ljuset och ådagalägga fullkomlig lydnad. Sålunda ligger världen så att säga utom räckhåll för den Allsmäktige. Han har ordnat det så, att hans egen rättvisa icke når människorna samt lämnar rum för hans återlösnings, rättfärdiggörelse och återställelseplan, som gör det möjligt för de villiga och lydiga att genom återlösaren blifva återförda till fullkomlighet. Tills detta ägt rum, tjänar återlösaren såsom mellanman mellan Gud och syndaren.

Ehuru medlaren är fullkomlig, hade han ej att upprätthålla någon lag eller dom, som han användt emot Adam och hans släkte. Han kunde taga sig an människorna och ha barmhärtighet med deras svagheter. Han har ju köpt världen, väl vetande i hvilket fördärfvadt tillstånd den var. Han antager sig människorna, sådana de äro, och under tusenårsåldern skall han på ett verksamt sätt behandla hvarje individ, fordra mindre af de svaga och mera af de starkare och sålunda foga eller lämpa sig själf och sitt rikes lagar efter de olika egendomligheter, brister och svagheter, som han finner hos sina undersåtar; ty »all dom har han (Fadern) gifvit åt sonen». (Joh. 5:22.) Sonen kommer att klart visa människorna. hvad den gudomliga lagen fordrar, så att de kunna veta, hvarthän de slutligen måste nå innan de kunna blifva rättfärdiga och välbehagliga för Gud vid tusenårsålderns slut. Men han kommer ej att strax förkasta dem, som ej helt uppfylla dessa fordringar, — de [137] komma ej att behöfva öfverskylande nåd för sina ofrivilliga och oafsiktliga felsteg. Tvärtom år hela denna del af försoningen för brott mot Guds fullkomliga och oföränderliga lag fullbordad, innan han alls tar regeringstyglarna i sin hand.

Kristus har redan genom sitt offer betalat lösenpriset. Han har redan tillämpat detta offers förtjänst på trons husfolk, och när denna tidsålder är tillända, skall han tillämpa den på »allt folket» — hela människovärlden. Gud har genom den förebildliga försoningen visat, att detta offer kommer att blifva godkändt och mottaget, och att det är som resultat af detta mottagande Kristus och hans församling då skola öfvertaga världsstyrelsen och därvid följa principer, som man skulle kunna kalla en krigslag eller en envåldsregering, som på grund af de rådande omständigheterna åsidosätter de vanligen gällande lagarna och i stället tillämpar strängare regler, hvilka äro öfverflödiga för de fullkomliga och rättfärdiga, som äro i öfverensstämmelse med Jehovas rikes lagar, men hvilka äro anpassade efter det revolutionära, anarkistiska tillstånd, som synden frambragt i världen. Detta nödvändiga herravälde, i hvilket konungen tillika är högste domare och präst, har, såsom vi ofvan sett, tilländamål att göra världen verkligt, icke tillräknelsevis, rättfärdig genom trons gärningar såsom måttstocken eller profvet. Denna faktiska rättfärdiggörelse kommer ej att uppnås i början af tusenårsriket utan först vid dess slut såsom resultat af dess styrelse.

Rättfärdiggörandet genom tron i den närvarande tiden har till ändamål att göra det möjligt för några få, hvilka Gud ämnade kalla till sin särskilda tjänst, att såsom löftets säd, såsom medoffrare och därför äfven medarfvingar med Jesus blifva delaktiga i det abrahamitiska förbundet. Ej ens med dessa kan Gud underhandla direkt; äfven sedan de blifvit rättfardiggjorda [138] genom tron och förmedelst sin återlösares förtjänst, behandlas de såsom odugliga och underrättas om, att de endast i den älskade, i Kristus, äro välbehagliga; om icke han ginge i god för deras förbundsförpliktelser om offer, skulle desamma vara värdelösa.

Huru tydligt är det icke, att det enda ändamålet med evangelieåldern är att ut ur människosläktet kalla ett litet antal till att blifva medlemmar af den nya skapelsen, och att anordningen för rättfärdiggörelse till lif, genom tron, är för det ändamål att gifva de troende en sådan ställning inför Gud, som gör det möjligt för dem att påtaga sig de förbunds­förpliktelser, som måste uppfyllas af dem, hvilka äro på prof för medlemskap i den nya skapelsen. Villkoret för att blifva upptagen i den nya skapelsen är, såsom vi redan sett, att uppoffra sig själf. Och när Gud ej såsom offer antager något, som är fördärfvada, så kunna vi såsom tillhörande det fördärfvade och fördömda släktet ej vara antagliga, förrän vi först blifvit frikända från all synd, att sålunda, såsom aposteln uttrycker det, vi måtte frambära våra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt — vår förnuftiga gudstjänst. — Rom. 12:1.

Hvad skola vi nu tänka om sådana, som visserligen komma till tro på Gud och ernå däraf följande rättfärdiggörelse, men som likväl rygga tillbaka från att gå vidare framåt på Herrens väg, när de se, att inträdandet genom den trånga porten och vandrandet på den smala vägen betyder full själfuppoffring allt intill döden? Är Gud vred på dem? Nej; vi måste antaga, att i den mån de göra framsteg på rättfärdighetens vägar äro de Herren välbehagliga. Att äfven sådana erhålla en välsignelse. förklarar aposteln tydligt: »Då vi nu hafva blifvit rätttfärdiggjorda af tron, hafva vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.» En sådan frid förutsätter åtminstone en [139] delvis kännedom om den gudomliga planen, om hans afsikt att en gång i det kommande helt utplåna den troendes synd. (Apg. 3:19.) Den inbegriper vidare en hög grad af öfverensstämmelse med rättfärdighetens grundsatser, ty rättfärdiggörande tro är alltid förbättrande. Vi glädjas med alla, som komma så långt; vi glädjas öfver att de äga denna förmån framför den stora massan af människosläktet, hvilken denna världens gud har gjort fullständigt blind, så att den i närvarande tid icke kan se eller uppskatta. Guds nåd i Kristus. Vi uppmana enträget sådana att gå framåt till full lydaktighet och att sålunda förblifva i Guds ynnest.

Mottag icke Guds nåd fåfängt.

Men huru mycket vi än glädja oss med sådana, och huru mycken frid och glädje sådana troende än må åtnjuta, i det de söka vandra på rättfärdighetens väg men undvika uppoffringens smala stig, så måste vi likväl för att vara uppriktiga säga sådana, att de »mottaga Guds nåd fåfängt» (2 Kor. 6:1); ty den Guds nåd, som de undfått till rättfärdiggörelse, var ämnad att utgöra ett trappsteg till de ännu större förmåner och välsignelser, som innehållas i den höga kallelsen till den nya skapelsen. Sådana mottaga Guds nåd fåfängt, emedan de icke göra bruk af detta storartade tillfälle, hvars make aldrig förut stått till buds för någon och, så vidt skriften utvisar, aldrig kommer att åter erbjudas någon. De mottaga Guds nåd fåfängt, emedan det tillfälle till återställelse, som skall erbjudas dem i den kommande tidsåldern, äfven kommer att erbjudas alla öfriga medlemmar af det återlösta släktet. Guds nåd mot dem i denna tidsålder består endast däri, att de fått se hans godhet, innan världen ännu sett den, och för det ändamålet, att de måtte genom sin rättfärdiggörelse gå vidare till uppnående af kallelsen och delaktighet i den härliga [140] segerlön, hvilken skall gifvas Kristi utvalda kropp, det konungsliga prästerskapet.

När vi blicka ut öfver den s. k. »kristna världen», synes det uppenbart, att det stora flertalet till och med af de uppriktiga troende aldrig kommit längre än till detta förberedande steg, rättfärdiggörelsen. De ha »smakat att Herren är god», och detta har varit dem nog. De borde i stället genom detta smakande ha blifvit fullt uppväckta till en större hunger och törst efter rättfärdighet, efter sanning, efter en närmare kännedom om Guds karaktär och plan, efter en ökad tillväxt i nåd, kunskap och kärlek, efter en ful­lare uppfattning af hvad som är Guds vilja beträffande dem, hvilket vi vilja betrakta i nästa afdelning under rubriken helgelse.

Så vidt vi kunna se, ha sådana rättfärdiggjorda troende ingen annan nytta af sin rättfärdiggörelse än den, som de åtnjuta i det närvarande lifvet, och den lättnad de erfara med afseende på Guds nådefulla sinnelag och hans framtida handlingssätt mot dem. Men deras kunskap är så torftig, att de ibland sjunga: »Tvifvel ofta ve mig gör; månne jag dock Gud tillhör?»

Saken är den, att ehuru Kristus blifvit deras vis­dom så till vida, att han fått visa dem deras behof af en frälsare och äfven fått visa dem något af den frälsning, som är beredd i honom, så är det likväl ej Guds förfaringssätt att låta honom fortfarande vara deras visdom för att leda dem in i »Guds djupheter», med mindre de genom full invigning blifva Kristi efterföljare, som äro beredda att vandra i hans fotspår. Den rättfärdiggjorde troende är ingalunda en ny skapelse, äfven om han, seende en del af Guds vägar och fordringar, bemödar sig om att lefva ett anständigt, förnuftigt och ärbart lif. Han är fortfarande af jorden, jordisk; han har aldrig gått vidare för att utbyta sina jordiska; mänskliga rättigheter (som Jesus åter [141] köpte åt honom) mot de himmelska tingen, till hvilka Herren genom hans rättfärdiggörelse öppnade tillträde. Liksom i förebilden leviterna icke fingo inträda i själfva tabernaklet eller ens se de ting, som funnos därinne, så kunna heller icke i motbilden rättfärdig­gjorda troende intränga i Guds djupheter eller se och värdera deras härlighet, med mindre de först blifva medlemmar af det konungsliga prästerskapet genom en fullständig invigning af sig själfva.

Att vänta, att man af Herren skulle blifva särskildt gynnad under tusenårsåldern därför, att man i det närvarande 1ifvet mottagit hans nåd fåfängt, skulle vara detsamma som att vänta sig en särskild förmånsrätt därför, att man undervärderat eller missbrukat en föregående välsignelse. Vore det ej långt mera öfverensstämmande med Guds handlingssätt i gångna tider, om vi skulle finna, att sådana, som icke varit särskildt gynnade nu under evangelieåldern, skulle blifva de mest gynnade i den kommande tidsåldern? Skulle ej detta mycket väl öfverensstämma med Herrens ord: »Det finnes sista, som skola vara de första, och det finnes första, som skola vara de sista?» Jo, förvisso! Aposteln antyder klart, att när en gång den nya skapelsen blifvit fullständigad och tusenårsriket infördt, skall Guds särskilda ynnest återvända till det naturliga Israel, från hvilket den vek bort vid evangelieålderns begynnelse. — Rom. 11:25-32.

De gamla värdiga, hvilka bibehöllo sin tro och däraf härflytande rättfärdiggörelse inför Gud samt till lön därför skola under det himmelska rikets styrelse insättas till »furstar i hela världen», fingo lida förlust af jordiska fördelar till följd af sin ståndaktighet. (Ebr. 11:35.) De, som under denna tidsålder vilja göra rätt bruk af och bibehålla sin rättfärdiggörelse, måste göra detta på bekostnad af köttet. Den lilla hjorden, de mest trogna, utgifva sitt lif i sanningens och brödernas tjänst och blifva sålunda lika vår frälsningshöfding. [142] Den andra klassen, hvilken på annat ställe benämnes »den stora skaran», måste äfven lida förlust till köttet för att uppnå sin belöning, men emedan deras nitälskan i offrandet var för ringa, gå de förlustiga om den nya skapelsens stora lön och dess konungsliga företrädesrättigheter. Dessa tre klasser synas vara de enda, som i den kommande tidsåldern skola ha något gagn af närvarande särskilda tillfällen af rättfärdiggörelse genom tro.

Regeringens verksamhet i det kommande riket, i den fulla kunskapens ljus, kommer på grund af olika orsaker tydligtvis att i första rummet tilltala Israel efter köttet, som, sedan det befriats från sin blindhet, kommer att blifva särdeles nitälskande för Herrens Smorde. De skola då säga, såsom det framställes hos profeten: »Se, där är vår Gud, som vi förbidade, och som skulle frälsa oss.» (Es. 25:9.) Men medan Israel naturligen kommer att vara först till att inrikta sig i den nya tingens ordning, så skola, Gud vare tack, välsignelserna och tillfällena till återställelse snart blifva tillgängliga för all världen, på det alla nationer må blifva Abrahams barn i den meningen, att de skola få andel i de honom gifna löftena, såsom skrifvet står: »Jag har satt dig till en fader för många folk»; »i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade».

Kristus gjord för oss till helgelse.

Liksom Guds vishet eller kunskap kom oss till del såsom en frukt af vår Herre Jesu ställföreträdande offer, och liksom vår rättfärdiggörelse kom genom hans förtjänst, när vi mottogo hans försoningsverk och omvände oss från synden till rättfärdigheten, så kommer ock vår helgelse genom honom. Ingen människa kan helga sig själf  i den meningen, att hon skulle kunna göra någonting till för att blifva upptagen som medlem i Guds familj, i den af hans ande aflade nya skapelsen. (Joh. 1:13; Ehr. 5:4.) Liksom [143] Kristi förtjänst var nödvändig för vår rättfärdig­görelse, så är det ock nödvändigt, att han antager oss såsom lemmar af sin kropp, såsom konungsliga underpräster, och alltjämt bistår oss, om vi skola kunna göra vår kallelse och utkorelse fast. Aposteln tadlar strängt några, som icke höllo sig till »hufvudet» (Kol. 2:19), och vi förstå, att ett sådant erkännande af Kristus Jesus såsom varande ej blott befriaren från synd utan äfven sin kropps (församlingens) hufvud, representant, ledare, lärare och beskyddare är af högsta vikt för hvarje enskild af dess lemmar. Herren Jesus själf påpekar nödvändigheten af att vi förblifva under hans omsorg, i det han åter och åter förmanar: »Förblifven i mig ... Såsom grenen icke kan bära frukt af sig själf, med mindre han förblifver i vinträdet, så icke heller I, med mindre I förblifven i mig.» »Om I förblifven i mig, och mina ord förblifva i eder, allt hvad 1 viljen, skolen I bedja, och det skall ske eder.» (Joh. 15:4, 7.) Aposteln framhåller likaledes nödvändigheten af vårt förblifvande i Kristus, när han säger: »Det är förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer.» (Ebr.  10:31.) Hvad ban därmed menar, visar han oss genom att anföra ur profetian: »Ty vår Gud är en förtärande eld.» Guds kärlek och Guds rättvisa brinner lika mycket mot all synd; och »all orättfärdighet är synd»; »hans ögon äro för rena att se på (fördraga) det onda; därför har han sörjt för, icke att syndarne skulle bevaras som sådana utan återställas och frälsas från synden och dess straff, tillintetgörelsen.

Detta försäkrar oss i öfverensstämmelse med skriftens olika utsagor om, att en tid kommer, då synd och syndare ej skola finnas mera, ej heller lidanden, sorg och död. Gud vare tack, att vi äfven kunna fröjdas däröfver, att Gud är en förtärande eld, när vi veta, att han i Kristus Jesus beredt för oss en tillflykt, där vår närvarande ofullkomlighet öfverskyles, [144] och att han äfven har sörjt för vår slutliga förlossning från synd och död och hvarje svaghet och för vär förvandling till hans egen likhet, nämligen för den nya skapelsen den gudomliga naturens fullhet och fullkomlighet, och för »den stora skaran» en fullkomlighet liknande änglarnas, hvilken sätter den i stånd att vara den förhärligade församlingens tjänare och följeslagare — »jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt» (Ps. 45:15); därnäst komma de gamla värdiga, hvilka skola erhålla mänsklig fullkomlighet, blifva Guds afbilder i kött, upphöjda representanter för det himmelska riket, förmedlare af Guds välsignelser öfver alla jordens släkter. Slutligen, när undervisningen, tillfällena och bepröfvandet under tusenårsåldern bringat alla de villiga och lydiga till fullkomlighet och ådagalagt deras trohet mot Gud, skola äfven dessa ha uppnått mänsklig fullkomlighet, Guds afbild i köttet. De komma då att så fullkomligt förstå och af hjärtat lyda Guds vilja, att han icke längre kommer att vara för dem såsom en förtärande eld, ty all deras orenhet skall då ha blifvit aflägsnad från dem under medlarens tuktan, till hvilkens behandling de alla genom Guds vishet och kärlek varit öfverlämnade. Kristus skall då »af den möda hans själ har utstått ... se frukt och så blifva mättad» — genom frukten däraf.

Helgelse (invigning) betyder afskiljande till helig tjänst. Syndare uppfordras icke till helgelse utan till bättring (sinnesändring), och ångrande syndare upp­fordras likaledes icke till invigning eller helgelse utan till tro på Herren Jesus Kristus, på det de må blifva rättfärdiggjorda. Helgelse (invigning) anbefalles endast de rättfärdiggjorda — sådana som tro på Guds löften i Kristus, hvilka hvila på hans återlösningsverk. Detta innebär ej, att helgelse icke skulle vara det riktiga för alla människor; nej, Gud förutsåg, att så länge en människa har synden kär, skulle det vara alldeles gagnlöst att inbjuda henne till att lefva  ett [145] heligt lif. Människan måste först inse, att hon är en syndare och beehöfer sinnesändring. Det betyder ej, att den ångrande icke bör blifva helgad, bör bemöda sig om att lefva ett heligt lif, utan det betyder, att helgelse utan föregående rättfärdiggörelse skulle vara helt och hållet gagnlös. Enligt Guds anordning måste vi först lära förstå, huru god han är, i det han åvägabragt en försoning för våra synder, och vi måste mottaga hans förlåtelse såsom en fri skänk genom Kristus, innan vårt hjärta kommer i ett sådant tillstånd, att vi med rätta kunna helga eller inviga oss till hans tjänst. Dessutom, ändamålet med alla evangelieålderns föranstaltningar, såsom kallelse till sinnesändring, kungörandet af det glada budskapet till rättfärdiggörelse och inbjudningen till de rättfärdiggjorda att helga eller inviga sig till Gud,—ändamålet med dessa delar af den stora plan, hvilken Gud nu håller på att genomföra, är utvecklandet af den nya skapelsen. Gud har förutbestämt att alla, som skola tillhöra den nya skapelsen, måste vara offrare; och enhvar af dem måste ha något att offra åt Gud, liksom ock vår öfverstepräst, som har »offrat sig själf åt Gud». (Ebr. 7:27; 9:14.) Underprästerna måste likaledes alla offra sig själfva åt Gud; såsom aposteln säger: »Så förmanar jag nu eder, mina bröder (bröder, emedan de voro rättfärdiggjorda och sålunda förda i gemenskap med Gud), vid Guds barmhärtighet (syndernas förlåtelse, som de redan hade undfått), att  frambären edra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjänst.» (Rom. 12:1.) Märk nu, att enär våra kroppar icke äro verkligt »heliga», måste de först blifva räknade »heliga», innan de kunna vara Gud välbehagliga och anses såsom heliga. Vi måste alltså blifva rättfärdiggjorda genom tro på Kristus, innan vi kunna ha något heligt och välbehagligt att lägga på Guds altare, och vårt offer måste blifva lagdt på altaret samt offradt af vår [146] store öfverstepräst och af Gud mottaget ur hans händer, innan vi kunna betraktas såsom tillhörande hans »konungsliga prästerskap».

Helighet är hvad den store konungen kommer att fordra under tusenårsåldern. Hela världen kommer att uppfordras till att helga sig, att afskilja sig från all orenhet, från all slags synd, för att åtlyda Guds vilja, som skall kungöras genom rikets lagar och genom dess furstar. Det kan då inträffa, att åtskilliga blott rena sitt yttre lif och icke sitt hjärta; sådana kunna väl göra framsteg i intellektuellt, moraliskt och kroppsligt afseende; de kunna måhända uppnå återställelsens mål, fullkomligheten, och sålunda få åtnjuta denna härliga tids välsignelser och belöningar allt intill dess ände; men om deras helgelse icke vid den tiden också genomträngt deras hjärtas tankar och afsikter, komma de ej att passa för de evigtvarande förhållandena bortom tusenårsåldern, uti hvilka intet skall inkomma, som ej är i absolut öfverensstämmelse med Guds vilja i tanke, ord och gärning.

Men medan vi sålunda se helgelsen såsom en allmän princip, hvilken hela världen i den kommande tidsåldern måste foga sig efter, så låt oss ej glömma, att skrifterna blefvo skrifna särskildt »till varning (förmaning) för oss» — den nya skapelsen. När den tid kommit, då världen skall få mottaga undervisning angående helgelse, skall dess lärare vara den store läraren: »rättfärdighetens sol» skall då helt upplysa världen med Guds kunskap. Däri skall ej längre finnas något Babylon af hvarandra motsägande läror och åskådningar, ty Herren har med hänsyn till den dagen lofvat: »Då skall jag gifva åt folken nya, renade läppar (eng. öfv.: 'ett rent språk' — budskap), så att de allesammans åkalla Herrens namn och endräktigt tjäna honom». (Sef. 3:9.) Aposteln vänder sig uteslutande till den nya skapelsen, när han [147] förklarar, att Kristus »har blifvit för oss till visdom från Gud och till rättfärdighet, helgelse och förlossning». Låt oss därför så mycket mera akta på dessa ting, som äro skrifna till vår undervisning och oumhärliga för oss, på det vi må kunna befästa vår kallelse och utkorelse till delaktighet i den nya skapelsen.

Liksom Herren sade till de förebildliga israeliterna: »Så skolen I nu hålla eder heliga» och »Jag är Herren, som helgar eder» (3 Mos. 20:7, 8; 2 Mos. 31:13), så uppfordrar han ock de andliga israeliterna att helga eller inviga sig, att frambära sina kroppar till ett lefvande offer, att hängifva sig själfva till Gud i och genom värdet af Kristi försoningsoffer. Endast dem, som göra detta nu, medan det är »välbehaglig tid», antager Herren och afskiljer såsom heliga, in­skrifver dem i Lammets lifsbok (Upp. 3:5) och reserverar åt enhvar af dem en krona af härlighet, ära och odödlighet, hvilka kronor skola blifva deras egna, såvida de troget uppfylla sina förbundsförpliktelser, hvilket är »en förnuftig gudstjänst». — Upp. 3:11.

Liksom i förebilden leviternas invigning förpliktade dem att efter förmåga följa rättfärdighetens väg, men icke till att offra, så var Arons och hans söners invigning till den prästerliga tjänsten en förebild på deras invigning, hvilka mottaga Guds kallelse till det konungsliga prästerskapet — en invigning till att offra. Detta var symboliseradt genom hvita linnekläder, representerande rättfärdighet och rättfärdiggörelse, samt genom smörjandet med olja och genom offrande, hvari alla prästerna hade del. — Ebr. 8:3.

Den levitiska förebilden visar tydligt på tvenne särskilda slag af invigning: 1) den allmänna invigningen, som gällde alla leviterna, och 2) en särskild invigning, som gjorde några få leviter till offrare eller präster. Den förra framställer den allmänna invigningen af de troende till att lefva heligt och [148] lyda Gud, och genom Guds nåd medför denna invigning för dem rättfärdiggörelse till lif och frid med Gud. Detta är hvad alla sanna troende i denna tidsålder förstå och erfara. Men aposteln förklarar, att »budets ändamål är kärlek af rent hjärta» (1 Tim. 1:5); d. v. s. Gud har förutsett, att när vi voro villiga att taga det första invigningssteget, att ingå på de närvarande villkoren för vår rättfärdiggörelse, så skulle detta leda oss till att taga nästa steg och inviga oss som offerpräster.

Huru så? Emedan en helig vandel och lydnad för Gud inbegriper »kärlek af rent hjärta» till Gud och våra medmänniskor. Kärlek till Gud betyder kärlek af allt vårt hjärta och sinne, hela vår varelse och all vår kraft, och en sådan kärlek väntar ej på befallning utan beder om tillfällen att tjäna, sägande: »Herre, hvad vill du, att jag skall göra?» Hvarje trogen och »sann israelit» vid tiden för den första tillkommelsen hade gjort denna första invigning, förebildad genom den allmänna invigningen af leviterna, och till dessa riktade Herren den särskilda evangelie­kallelsen att inviga sig till döden, att uppoffra sina jordiska intressen för de himmelska, att vandra i Jesu, vår frälsningshöfdings, fotspår på den smala vägen till härlighet, ära och odödlighet. Sådana, som hörsammade inbjudningen, blefvo antagna såsom präster, såsom lemmar i vår bekännelses öfversteprästs kropp, såsom »Guds barn». — Joh. 1:12.

Under hela evangelieåldern fortgår det på samma sätt: först invigning till lydnad och rättfärdighet — såsom antitypiska leviter, därefter inseendet att rättfärdighet betyder den högsta kärlek till Gud och ett innerligt begär efter att veta och att göra hans vilja: därpå följer längre fram en klar uppfattning af, att hela skapelsen nu är i en sådan förvirring och i disharmoni med Gud, att samstämmighet med honom innebär disharmoni med all orättfärdighet såväl hos [149] oss själfva som hos andra; därefter börjar man se upp till Gud och ropa till honom för att få veta, hvarför han kallade oss samt mottog vår invigning och likväl ej gjort densamma möjlig på annan väg än genom själfuppoffring. På detta bönerop svarar Herren, att »I ock hafven blifvit kallade i ett eder kallelses hopp» (Ef. 4:4), och att denna kallelse är till medarfskap med Jesus i hans rikes ära, härlighet och odödlighet (Luk. 12:32; Rom. 2:7), samt att vägen är smal och svår, emedan det för dem, som han vill föra till en så hög ära, är nödvändigt. att de segrande uthärda dessa pröfningar. (Matt. 7:14; Rom. 8:17.) Det var när vi hörde Guds kallelse genom aposteln: »Så förmanar jag nu eder, mina bröder ... frambären edra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjänst», och när vi antogo denna kallelse samt invigde oss till döden, det var då, som vi blefvo räknade såsom präster af det konungsliga prästerskapet och lemmar af vår bekännelses (eller klass’) öfverstepräst, Kristus — såsom nya skapelser.

Sådana troende, som, sedan de lärt känna, att »budets ändamål är kärlek af rent hjärta», vägra att sträfva fram mot detta mål, vägra att följa kallelsen att offra och sålunda vägra att foga sig efter det af Gud bestämda ändamålet med deras rättfärdiggörande, komma därvid till korta med sitt förbund om lydnad till rättfärdighet, emedan vägen är smal, och sålunda tillbakavisa de »vår kallelses enda hopp». Kan man icke säga, att dessa »fåfängt mottaga Guds nåd (den tillräknade rättfärdiggörelsen)»? När vi betrakta de gamla värdiga och betänka, huru mycket det kostade dem att erna, ett godt vittnesbörd genom tron och att »täckas Gud» samt sålunda bibehålla sin rättfärdiggörelse till gemenskap med Gud (Ebr. 11:5, 32-39) , kunna vi då vänta, att den rättfärdiggorelse till lif, som under evangelieåldern förlänas alla de motbildliga [150] leviterna, skall kunna bibehållas genom en mindre grad af trohet mot Herren och rättfärdigheten? Visserligen måste vi draga den slutledningen, att sådana, hvilka blifva antagna såsom rättfärdiggjorda troende (antitypiska leviter), och hvilka, när de beräkna kostnaden (Luk. 14:27, 28) af lärjungaskapet, hvartill deras redan försiggångna invigning leder, och därvid icke vilja tro på den af Herren utlofvade hjälpen utan vägra eller uraktlåta att gå framåt och fullfölja sin »förnuftiga gudstjänst», genom att göra sin invigning fullständig, allt intill döden, — måste vi icke sluta oss till, att sådana blifvit fåfängt benådade af Herren? För visso kunna de ej längre betraktas såsom bibehållande sin rättfärdiggörelse till lif eller till särskild gemenskap med Gud. Sålunda förlora de den förmån, som tillhör de antitypiska leviterna, och böra ej längre betraktas som sådana.

Men bland dem, som veta att värdera Guds ynnest, hvilkas hjärtan äro tacksamma för förmånerna samt besluta att ingå i den »förnuftiga gudstjänsten» af en full invigning, och hvilka åtaga sig förbundet om lydnad för Gud och rättfärdigheten allt intill döden, gifves det två klasser.

Den första består af de antitypiska leviter, hvilka frivilligt och med glädje utgifva sitt lif, sökande medel och utvägar till att få tjäna Herren, bröderna och sanningen och räknande det som en glädje och en ära att sålunda få uppoffra jordiska bekvämligheter, tid, inflytande, medel, kort sagdt allt, som utgör det närvarande lifvet. Dessa glada, villiga offrare, de antitypiska prästerna, skola inom kort vara förhärligade och jämte sin herre utgöra det »konungsliga prästerskapet», som sedan icke mer skall offra och alltså icke längre vara motbild till Aron och hans söner, som offrade för folket, utan kommer att vara Melkisedeks motbild, en präst på sin tron, som under tusenårsåldern skall tilldela världen alla de välsignelser, [151] hvilka tillförsäkrats densamma genom de »bättre offren» under den antitypiska försoningsdagen, evangelieåldern.

Den andra klassen består af sådana troende, som mottaga inbjudningen och med glädje inviga sitt allt till Herren och hans »förnuftiga gudstjänst» samt därigenom visa sig värdiga att vara antitypiska leviter, emedan de icke ha mottagit Guds nåd förgäfves, men tyvärr, ehuru de följa kallelsen och sålunda blifva delaktiga af »vår kallelses enda hopp» och af de utvaldas alla förmåner, så äro likväl icke deras kärlek och nit starka nog för att drifva dem till att fullborda det offer, hvartill de förbundit sig. Emedan deras kärlek och tro icke äro nog intensiva, så underlåta de att lägga eller kvarhålla sitt offer på altaret; följaktligen kunna de icke räknas såsom trogna afbilder af vår store öfverstepräst, som fann glädje i att göra Faderns vilja; de förmå ej öfvervinna och kunna därför ej räknas bland »öfvervinnarna», hvilka såsom medlemmar af det konungsliga prästerskapet skola jämte sin Herre ärfva det himmelska konungadömet; de förfela att göra sin kallelse och utkorelse viss genom att till fullo hålla sitt förbund.

Hur går det nu med dessa? Ha de förlorat allt, därför att de visserligen lupit för segerlönen men dock brustit i fråga om nit och kärlek, så att de icke nå målet? Nej, Gud vare tack; till och med om deras tro och nit icke i de svåraste pröfningarna visade sig tillräckliga för att ställa dem i prästernas led, så bevisade dock den omständigheten, att de hade tillräcklig tro och nit för att inviga sig till döden, deras uppriktighet såsom leviter. Likväl var det ej nog, att de invigde sig helt; de måste äfven bevisa, att de af hjärtat älska. Herren och icke vilja förneka honom för något pris, äfven om de ej äro tillräckligt trogna för att kunna frambära offer i hans tjänst. Hvilken är den pröfning, som de måste bestå för att bevisa sig [152] värdiga leviternas andel i riket, och huru komma de att ställas på prof ?

Vi ha redan gjort antydning om »den stora skaran» af Herrens sant invigda, hvilken beskrifves i Upp. 7:13-15: »Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen, och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod. Därför äro de inför (icke på) Guds tron och tjäna honom dag och natt (ständigt) i hans tempel (församlingen); och den, som sitter på tronen, skall bo öfver dem» (skall förena dem med sig själf och sin förhärligade brud i det andliga lifstillståndet och dess tjänst). Fåvitska jungfrur! De förspillde sitt tillfälle att blifva medlemmar af bruden; men det oaktadt äro de jungfrur, rena i sitt hjärtas afsikter. De gå miste om segerlönen men uppnå senare, efter svåra pröfningar, del i brudgummens och brudens bröllopsfest såsom »jungfrur, hennes väninnor», hvilka »följa henne åt»; äfven de skola föras fram inför konungen. »Under glädje och fröjd föras de fram, de gå in i konungens palats.» (Ps. 45:15, 16.) Såsom leviter ha de förfelat att ernå det konungsliga prästerskapets segerlön, men de äro likväl leviter och kunna tjäna Gud i hans förhärligade tempel, församlingen, ehuru de icke kunna blifva vare sig pelare eller lefvande stenar i detta tempel. (Upp. 3:12; 19:6, 7; Ps. 45:15, 16.) Den vers, som följer näst efter sistnämnda citat, riktar vår uppmärksamhet på den förra tidsålderns antitypiska leviter, hvilka af Israel efter köttet kallades »fäderna»; detta ställe visar oss, att de skola belönas genom att blifva tillsatta som »furstar i hela världen».

Levis tre söner (Kehat, Gerson och Merari) synas likaledes förebilda fyra klasser. 1) Moses, Aron och hela den prästerliga familjen af Amram (Kehats son), hvars tält voro belägna i tabernaklets front (i öster) — dessa familjer hade alla religiösa angelägenheter sig anförtrodda; alla andra leviter voro deras hedrad1e [153] tjänare och medhälpare i detta värf. 2) Söder om tabernaklet hade familjen Kehat sin lägerplats; den var närmast i släktskap till den förstnämnda klassen och hade under sin vård de heligaste föremålen: altarena, ljusstaken, bordet och arken. 3) På norra sidan om tabernaklet lägrade sig Meraris familj, som följde näst efter familjen Kehat i tjänstens ära och värdighet; af dem förvarades de förgyllda bräderna, stolparna, socklarna etc. 4) Bakom tabernaklet lägrade sig den levitiska familjen Gerson, hvilken hade den minst maktpåliggande tjänsten, nämligen tillvaratagandet och forslandet af tältsnörena, yttre förhängen, port etc.

Dessa fyra levitfamiljer torde representera fyra särskilda klasser af den rättfärdiggjorda mänskligheten vid den tid, då försoningen blifvit fulländad: helgonen eller det konungsliga prästerskapet, de gamla värdiga, den stora skaran och den frälsta världen. Något som icke är ovanligt i fråga om förebilder är, att äfven namnen synas vara betecknande. 1) Amrams familj utvaldes till att vara präster: namnet AMRAM betyder upphöjdt folk. Hvilket passande namn på förebilden af »den lilla hjorden», hvars hufvud är Kristus Jesus! »Högeligen upphöjt honom», »mycket upphöjd» (eng. öfv.) äro skriftens tillkännagifvanden om dessa präster. 2) KEHAT betyder bundsförvant eller kamrat. Från familjen Kehat härstammar Amrams söner, som utvaldes till att vara en ny familj (hus) af präster. Leviternas Kehatfamilj kan därför vederbörligen representera de gamla värdiga, hviIkas tro, lydnad och lojalitet mot Gud samt villighet att lida för rättfärdighetens skull blifvit så fullt betygad, och med hvilka vi känna oss så nära besläktade. De voro i sanning Herrens och våra bundsförvanter samt stå i många afseenden Kristus närmare än mången annan. 3) MERARI betyder bitterhet, hvarför levitfamiljen Merari synes representera den »stora skaran» [154] af dem, som aflats till den andliga naturen, men som förfela att vinna det konungsliga prästerskapets segerlön och blifva »frälsta såsom genom eld», kommande genom »stor bedröfvelse» och bittra erfarenheter till den ställning af ära och tjänsteförrättning, som är bestämd för dem. 4) GERSON betyder »undflydd» eller »räddad»; leviternas Gerson-familj synes därför mycket väl representera den frälsta människovärlden. Alla människor skola hjälpas till att undfly och att vinna frihet och frälsning från Satans bojor, från blindhet och träldom.

Första platsen och högsta rangen bland de antitypiska leviterna (de rättfärdiggjorda) tillfaller alltså det konungsliga prästerskapet, åt hvars omsorg det tusenåriga riket med alla dess ansvarigheter skall öfverlämnas. På deras högra sida stå deras närmaste anförvanter, de gamla värdiga, hvilka de skola »sätta till furstar i hela världen». Närmast på deras vänstra sida stå deras trogna bröder af den stora skaran. Och sist komma de under tusenårsåldern från synd och död räddade människoskarorna, hvilkas trohet då skall ha blifvit till fullo ådagalagd under den stora profsättningen, hvarmed tusenårsåldern ändar. — Upp. 20:7-9.

Alla dessa klasser af leviter komma att bestå af sådana, hvilka blifvit pröfvade och bevisat sig vara af hjärtat lojala mot Gud. Detta innebär emellertid ej, att de, hvilka nu blifvit rättfärdiggjorda af tro, förrän världen blir rättfärdiggjord, och hvilka vägra eller försumma att gå vidare och uppfylla budets ändamål, som är kärlek af rent hjärta, samt hvilka alltså mottaga denna Guds nåd fåfängt, icke skola få något mer frälsningstillfälle. Om de, sedan de beräknat kostnaden af att deltaga i den prästerliga offertjänsten, afslå tillbudet, så kunna de naturligtvis icke berömmas och belönas därför, att de ej förstått att värdera en sådan »förnuftig gudstjänst»; men å andra sidan kunna de heller icke med rätta straffas därför; ty [155] annars vore ju kallelsen till härlighet, ära och odödlighet icke af nåd utan af tvång, icke en inbjudan utan en befallning, och att mottaga kallelsen vore då ej ett frivilligt offer utan en plikt. Oaktadt de icke förstodo att draga någon nytta af sin rättfärdiggörelse, förblifva de en del af den återlösta världen, alldeles såsom de voro, innan de trodde på Kristus, blott med den skillnaden, att deras ansvarighet blifvit större, i det de bättre lärt förstå skillnaden mellan rätt och orätt. Med andra ord: den i närvarande tid pågående pröfningen för evigt lif eller evig död omfattar endast dem, hvilka frivilligt inviga sig åt Herren »allt intill döden». Inga andra ha ännu kommit i dom, som gäller evigt lif eller evig död, och komma ej heller att dömas, förrän tusenårsriket upprättats. Emellertid håller dock hvarje människa på med att i mån af sitt ljus utbilda och utveckla sin karaktär antingen i god eller ond riktning, sålunda antingen förbättrande eller försämrande sina existensvillkor i tusenårsriket och sina utsikter till evigt lif — allt eftersom hon handlar med eller mot sin kunskap och sitt samvete.

Med de fullt invigda förhåller det sig emellertid annorlunda. Genom sin fullständigare invigning, allt intill döden, försaka de öfver hufvud det jordiska lifvet, utgifva det i stället för det andliga, hvilket kommer att blifva deras del, om de förblifva trogna intill döden, icke annars. För sådana betyder alltså trolöshet den eviga döden lika så visst som för de trolösa och affälliga vid tusenårsålderns slut.

Ingen af leviterna hade någon del i Kinaans land. Detta är betecknande för det förhållandet, att det ofullkomlighetens tillstånd, som råder nu under syndens tid, icke är deras arfvedel, hvilka invigt sitt allt till Herren och äro af hjärtat eniga med hans rättfärdighet. Kanaan representerade pröfningstidens stridstillstånd: besegrandet af fiender, det ondas öfvervinnande etc., i synnerhet under tusenårsåldern. Gud har däremot beredt ett bättre, ett syndfritt och [156] fullkomligt arf för alla dem, som han helt och fullt rättfärdiggör såsom antitypiska leviter.  Prästerna skola vara de första, som få tillträda denna bättre arfslott; detta sker i den första uppståndelsen, i hvilken de undfå den gudomliga naturen. Därnäst komma de gamla värdiga; de erhålla sin fullkomliga arfslott, i det de uppstå såsom fullkomliga människor. Därnäst i ordningen följer »den stora skaran» af dem, som skola fullkomnas på den andliga tillvarons plan; och till sist kommer Gerson-klassen (den öfriga delen af människosläktet), som kommer att uppfostras, höjas och bepröfvas under tusenårsåldern samt införas i sin arfvedel genom en småningom skeende uppståndelse eller uppresning från död till lif, som den kommer att ha till fullo uppnått vid tusenårsålderns slut.

Att endast sådana troende, som inviga sig till det yttersta — »allt intill döden» —, äro aflade af den heliga anden och räknade såsom lemmar i den store öfversteprästen, är äfven framställdt i förebilden: det var icke leviterna i allmänhet utan endast offrarna, prästerna, som fingo del af den heliga smörjelseoljan, hvilken sinnebildade den heliga anden. Prästerna blefvo allesammans bestänkta med olja, hvilken var blandad med blod till tecken på att den heliga anden gifves Kristi lemmar endast på grund af blodsutgjutelse: 1) Jesu Kristi offer för dem, hvilket rättfärdiggjorde dem, och 2) deras offer såsom Kristi medoffrare, i det de utgifva sitt lif i hans tjänst, hvartill de frivilligt förpliktade sig. — 2 Mos. 29:21.

Öfversteprästens smörjande var ännu en annan sak och representerade den utvalda församlingens enhet och solidaritet. Ty denna smörjelse kom blott på den, som skulle bekläda det öfversteprästerliga ämbetet — först endast på Aron, sedan på enhvar af hans söner, allt eftersom de efterträdde honom i det öfverste­prästerliga ämbetet. (2 Mos. 28:41; 40:13, 15.) 

[157] Kristus Jesus, vår Herre, blef, såsom varande hufvudet för församlingen, som är hans kropp, »smord med glädjens olja (den heliga anden) mer än sina medbröder», sina medarfvingar, de ringare medlemmarna af det konungsliga prästerskapet. All denna olja utgöts öfver honom, och »af hans fullhet (öfverflöd) hafva vi alla fått och nåd öfver nåd». Vi erhöllo en »outsäglig gåfva», när vi fingo förlåtelse och blefvo rättfärdiggjorda på grund af hans offers förtjänst; och det gränsar nästan till det otroliga, att vi nu skulle vara kallade att ärfva riket med honom, att vår invigning kan blifva »beseglad» genom bestänkelsen med hans blod och med oljan, samt att vi kunna blifva delaktiga af den smörjelse, som kom vårt öfverhufvud till del.

Profeten David ger oss under Herrens ledning en pennteckning af smörjelsen och visar, huru all oljan utgöts öfver honom, som är vårt hufvud, samt sedan måste flyta ned från honom till oss, hans lemmar. (Ps. 133:1-3; 45:8; Luk. 4:18.) Församlingens medlemmar äro de »bröder», hvilkas ande eller sinnelag drifver dem till att »bo endräktigt tillsammans». Alla, som äro ett med hufvudet, måste också vara i sympati med de öfriga lemmarna af hans kropp, församlingen; och endast i den mån de nära denna sympati kunna de blifva delaktiga af smörjelsens heliga ande.* Denna heliga smörjelseolja sinnebildade den heliga anden och den upplysning, som den ger åt alla dem, hvilka Gud antar såsom profmedlemmar af det konungsliga prästerskapet, den nya skapelsen, af hvilka enhvar blir »beseglad», stämplad eller präglad af den heliga anden.*

*Se del V, kap. 9.

Beträffande dem, som sålunda af den heliga anden blifvit präglade såsom blifvande medlemmar af den nya skapelsen, har Herren gifvit denna försäkran: 

[158] »De äro icke af världen, såsom jag icke är af världen.» »Jag har utkorat eder (ur världen), och jag har bestämt eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, och att eder frukt skall förblifva.» »Voren I af världen, så älskade världen sitt eget; men emedan I icke ären af världen, utan jag har utkorat eder ur världen, därför hatar världen eder.» (Joh. 15:16, 19; 17:16.) Ehuru denna helgelsens prägel kan till en viss grad märkas af världen, få vi alltså ej vänta, att densamma skall inbringa oss beundran och bifall från världen; tvärtom kunna vi vänta, att världsmänniskorna skola betrakta denna prägel, som den heliga anden sätter på de nya skapelserna, såsom tecken på svaghet och omanlighet. Världen uppskattar och ger sitt bifall åt det, som synes den vara ett kraftfullt, energiskt och icke alltför rättfärdigt eller samvetsgrant lif. Jesus ger oss förklaring på hvarför världen ej gillar hans efterföljare: det kommer däraf, att mörkret hatar ljuset — hans konungsliga prästerskaps måttstock för tankar, ord och gärningar är en annan och högre än människornas i allmänhet, och detta synes dem mer eller mindre som en dom öfver deras vandel. Världen önskar mycket hellre blifva erkänd och smickrad; och allt, som i nå­gon mån ställer den i skuggan, det undviker eller bekämpar den i samma mån. Detta ogillande från de världsvises sida inom namnkristenheten utgör en del af det konungsliga prästerskapets pröfning; och de, hvilkas invigning ej skett af allt hjärta, komma att känna en sådan saknad och åtrå efter världens gemenskap och gillande, att de därigenom förfela att i det rätta sinnet fullborda det offer af jordiska intressen, hvilket de hade påbörjat. De förfela att blifva präster. Likväl kan Herren för deras goda afsikters skull frälsa dem genom eldpröfningar, som komma att förstöra köttet, hvilket de ej voro tillräckligt nitiska för att offra; sålunda kunna de blifva [159] aktade värdiga delaktighet i de välsignelser och belöningar, hvilka skola tillfalla den stora skaran, som skall komma ur stor bedröfvelse för att tjäna inför tronen, på hvilken den lilla hjorden skall sitta med sin Herre.

Helgelsen består ej blott i tvenne handlingar, å ena sidan människans fulla invigande och å andra sidan Guds fulla antagande af den invigde, utan den består äfven i framåtskridande. Vår invigning till Herren, som måste vara fullständig och uppriktig, om den alls skall kunna gälla inför honom, är det oaktadt i början understödd af en jämförelsevis ringa kunskap och erfarenhet. Vi måste därför dagligen tillväxa i helgelse, i samma mån som vår kunskap ökas. Väl blef vårt hjärta i begynnelsen uppfylldt, eftersom all egenvilja blef utdrifven; men vårt hjärta kunde i början ej rymma mycket; i samma mån som det nu vidgas, måste helgelsen också tillväxa, så att den alltjämt kan uppfylla hjärtat, såsom aposteln förmanar:  »Uppfyllens med anden», och åter: »Må Guds kärlek vara utgjuten i edra hjärtan och allt mer och mer öfverflöda.» Hvilket medel Gud använder för att sålunda vidga vårt hjärta, är oss visadt i Jesu förbön för oss: »Helga dem genom din sanning; ditt ord är sanning.» — Joh. 17:17, eng. öfv.

Det var Guds ord eller budskap, Guds vishet i Kristus, som begynte uppenbara för oss Guds nåd, och som steg för steg ledde oss därhän, att vi till slut invigde oss; och samma ord, samma Guds budskap genom Kristus är det, som nu skall vidga såväl som fylla vårt hjärta. Men medan det är Guds sak att förse den sanning, som bör uppfylla och helga oss, så är det vår sak att ådagalägga det invigda hjärtetillstånd, hvarigenom de som hungra och törsta efter denna helgande sanning, dagligen nära sig med densamma och sålunda blifva starka i Herren och i hans starkhets kraft. Själfva invigningsakten är ej nog. [160] 

Herren önskar ej endast kandidater för den nya skapelsen. Kandidaterna måste fostras, öfvas och bepröfvas, på det de olika karaktärsdragen må bringas till utveckling; och hvarje karaktärsdrag måste grundligt pröfvas med hänsyn till sin lojalitet mot Gud, detta för att det må vara, alldeles säkert, att dessa nya skapelser, sedan de blifvit försökta och bepröfvade i alla stycken, må vara absolut trogna mot honom, som kallat dem, och därför blifva aktade värdiga att ingå i sin Herres stora glädje genom delaktighet i den första uppståndelsen.

Liksom rättfärdiggörelsen medförde den stora lyckan af frid med Gud, så medför ock detta vidare steg — den fulla invigningen till Herren, det fulla öfverlåtandet af detta lifvets alla angelägenheter, uppgifvandet af hvarje jordisk förhoppning och sträfvan för att i ersättning därför vinna det himmelska hopp och mål, som ställts i utsikt för den nya skapelsen — en stor lättnad, en rik hjärtefrid, och detta desto mer, ju mer vi fatta och på oss själfva tillämpa de öfvermåttan stora och dyra löften, som Gud gifvit den nya skapelsen. Dessa löften äro kort sammanfattade i detta ena: »För dem, som älska Gud, samverkar allt till det bästa, för dem, som äro kallade efter hans uppsåt». (Rom. 8:28.) Detta är den andra nådegåfvan i detta ords egentliga mening. Dock ej så, att den är förnimbar för den yttre människan. »köttet»; men den ger vårt hjärta sann hvila, fyller det med oinskränkt tillit till Gud och tillåter oss att af hjärtat tillämpa på oss själfva skriftens öfvermåttan stora och dyrbara löften.

Enär våra naturliga karaktärer äro olika, måste nödvändigtvis också våra erfarenheter i förbindelse med denna fulla invigning vara olika. Det fulla öfverlämnandet åt Herren och inseendet af hans särskilda försorg för de blifvande medlemmarna af den utvalda församlingen medför hos somliga endast en [161] stilla hjärtefrid, en lugn tillfredsställelse; men hos andra däremot, som ha en mera yppig natur, medför det en öfversvallande fröjd, pris och jubel. Vi måste alltid ha i tanken dessa olikheter i fråga om naturligt temperament och söka förstå äfven de bröder, hvilkas erfarenheter äro olika våra egna. Vi böra ihågkomma, att sådana olikheter förekommo också  bland de tolf apostlarna. Några af dem, i synnerhet Petrus, Jakob och Johannes, kunde bättre än de andra lägga i dagen sina erfarenheter; detta var äfven fallet vid pingsten. De eldiga bröderna må lära sig att iakttaga den återhållsamhet, hvartill aposteln upp­fordrade, och de af naturen alltför kalla och torra böra bedja om att de må kunna högre uppskatta Guds nådegåfvor och mera obehindradt förkunna hans dygder, som kallat oss ut från mörkret till sitt underbara ljus. Låt oss ihågkomma, att Jakob och Johannes, två af Herren synnerligt älskade lärjungar, som på grund af sitt nit och sin eldighet kallades »tordöns söner», behöfde, åtminstone en gång den tillrättavisningen och förmaningen, att de måtte besinna, hvilken andas barn de voro. (Luk. 9:54, 55.) Petrus, som också var en af de mest älskade och nitiska, och som blef lofordad för sin redobogenhet att erkänna Messias, måste dock en annan gång till följd af missriktadt nit tillrättavisas såsom en motståndare (satan). Likväl lade Herren tydligt i dagen sin uppskattning af dessa tre apostlars varma, eldiga karaktärer; de voro nämligen hans förtroliga följeslagare, de enda, som han tog med sig på förklaringsberget och till det rum, där Jairi dotter låg, hvilken han uppväckte ur dödens sömn; de voro också hans särskilda följeslagare, något närmare än de andra i Getsemane örtagård. Vi lära häraf, att nitälskan är Herren välbehaglig och bringar oss närmare honom; men städse måste denna nitälskan erkänna honom såsom hufvudet och låta sig ledas af hans ord och ande. [162]

Helgelse betyder ej mänsklig fullkomlighet, såsom åtskilliga oriktigt lärt. Den gör ingen förändring i vår hjärnas egenskaper eller tillstånd; den borttager ej våra lekamliga brister genom underverk. Den är en invigning eller ett öfverlämnande af viljan, hvilken Gud genom Kristus mottager såsom fullkomlig: det är en invigning af kroppen att offras — allt intill döden; och denna kropp blir, såsom vi sett, ej faktiskt fullkomlig genom rättfärdiggörelsen af tro utan endast tillräknelsevis fullkomlig i enlighet med vår vilja, vårt hjärta, våra afsikter. Den nya viljan bör, såsom aposteln förmanar, söka bringa alla kroppens krafter och förmågor till full öfverensstämmelse med Herren och söka att i samma riktning påverka alla andra, med hvilka den kommer i beröring. Detta innebär ej, att den under det närvarande lifvets få korta år, (fem, tio, tjugo eller femtio år) kan vara i stånd att göra vare sig sin egen eller någon annans arma, ofullkomliga kropp fullkomlig. Tvärtom försäkrar aposteln oss, i det han talar om församlingen, att det i döden varder sådt i förgänglighet, i svaghet, i vanära en (ofullkomlig) naturlig kropp, och att icke förrän vi i uppståndelsen få nya kroppar, som äro kraftiga, fullkomliga, härliga, odödliga, skola vi ha uppnått en fullkomlighet, som vi söka, och som Herren lofvat att slutligen gifva oss, om vi under vårt närvarande tillstånd af svaghet och ofullkomlighet visa oss trogna mot honom af allt vårt hjärta.

Att vara af hjärtat trogen mot Herren innebär emellertid, att vi oaflåtligen bemöda oss om att bringa all vår vandel, ja vårt hjärtas innersta tankar och afsikter till undergifvenhet för Guds vilja. (Ebr. 4:12.) Detta är vår första plikt och vår ständiga plikt allt intill det sista; »ty detta är Guds vilja, eder helgelse». »Varen heliga, ty jag (Herren) är helig». (1 Tess. 4:3; 1 Pet. 1:16.) Absolut helighet måste vara det mål, mot hvilket vårt sinne med glädje [163] och uthållighet ständigt jagar, ehuru vi aldrig i verkligheten kunna nå detta mål i det yttre, så länge vi äro behäftade med vår fallna naturs skröpligheter och ansatta af världens och djäfvulens anfäktelser. Men eftersom vi dag för dag blifva mera »lärda af Gud» och mera fullkomligt lära att känna hans härliga karaktär, samt ju mera vi lära att uppskatta densamma, desto mera vinner det nya sinnet inflytande och herravälde öfver köttets svagheter, af hvilken art de än må vara. Och dessa svagheter äro icke alltid desamma hos de olika lemmarna i kroppen.

Hjärtats sanna helgande medför äf ven nit och flit i Herrens tjänst; det innebär förkunnandet af det glada budskapet, det innebär, att den ene uppbygger den andre i den allra heligaste tron, det innebär, att vi göra godt mot alla människor, i den mån tillfälle gifves, och i synnerhet mot trons husfolk, det innebär, att vårt till Herren invigda lif blir på dessa olika sätt uppoffradt för bröderna. (1 Joh. 3:16), och detta dag för dag, tillfälle efter tillfälle, som erbjuder sig, det innebär, att vår kärlek till Herren, till bröderna, till våra anhöriga och till mänskligheten i allmänhet kommer att mer och mer uppfylla vårt hjärta, ju mera vi tillväxa i nåd, i kunskap och i lydnad för det gudomliga ordet och föredömet. Likväl är allt detta användande af våra krafter till bästa för andra intet annat än medel, genom hvilka Herren i sin omsorg gjort det möjligt för oss att fullborda vår egen helgelse eller invigning. Liksom järn skärper järn, så komma våra ansträngningar för andras bästa att bringa välsignelser till oss själfva. Dock, medan vi böra komma allt närmare och närmare den höga ställning, att vi älska vår nästa såsom oss själfva, i synnerhet trons husfolk, så måste likväl driffjädern till allt detta vara, vår allt öfverträffande kärlek till vår skapare och återlösare samt vår önskan att vara och göra, hvad som är Herren välbehagligt. Vi måste [164] alltså framför allt vara helgade åt Gud; han måste intaga första rummet i vårt hjärta, i vår vilja, och sålunda skall vår kärlek till och hängifvenhet för honom ge sig till känna därigenom, att vi älska våra bröder och alla människor samt söka deras bästa.

Helgade genom sanningen.

Vi ha i det föregående sett, att den helgelse, som Gud  fordrar, d. v. s. den helgelse, som är oundgänglig för ernående af en plats i den nya skapelsen, är möjlig endast för sådana, som gå i Kristi skola och lära af honom—äro »helgade genom sanningen». Hvarken villfarelse eller okunnighet kan helga. Å andra sidan må vi ej heller göra det felaktiga antagandet, att hvarje sanning helgar. Ehuru alla sanningar äro beundransvärda för alla af dem, som älska: sanning och hata villfarelse, så är det dock enligt Herrens ord endast »din (Faderns) sanning», som helgar. Vi se hela den borgerliga världen, stadd på jakt efter sanning, geologer, astronomer, kemister, läkare, statsmän o. s. v. söka hvar på sitt område ifrigt efter sanning; men vi finna ej, att detta san­ningssökande helgar, utan tvärtom har det i regel en motsatt verkan. Härmed öfverensstämmer ock apostelns förklaring, att »världen icke genom sin vishet kände Gud». (1 Kor. 1:21.) Det är ett faktum, att vårt lifs korthet och vår från fallet härflytande ofullkomlighet och urartning göra det till fåfäng möda för oss att försöka tillägna oss hela sanningen i alla ämnen; därför se vi också i världen, att det är specialisterna som ha framgång. Den, som ägnar sin uppmärksamhet åt astronomien, finner på detta område mer än tillräcklig sysselsättning, som upptar hans tid och krafter; han får ej mycken tid öfrig för andra vetenskaper, ej heller för den högsta af dem alla, nämligen »din (Faderns) sanning» — Guds tidsåldersplan. I betraktande häraf var det aposteln [165] Paulus, som var en högt bildad man, gaf Timoteus det rådet att taga sig till vara för den visdom eller vetenskap, som falskeligen så benämnes. Vetenskap betyder sanning, och säkerligen var det ej apostelns mening att bestrida uppriktigheten hos sin samtids vetenskapsmän, ej heller att framställa dem såsom uppsåtliga bedragare; men likväl läsa vi i hans ord den tanken, som för öfrigt till fullo bekräftats af den väg, vetenskapen tillryggalagt, att om än hvarje vetenskap innehåller en del sanning, så äro dock de mänskliga teorier, som kallas vetenskap, ingalunda absolut, oblandad sanning. De äro blott de bästa gissningar af dem, som söka sanningen, enhvar på sitt område, och dessa gissningar motsäga hvarandra från tid till annan, såsom historien klart visar. Liksom vetenskapsmän för 50 år sedan förkastade föregående tiders vetenskap, så förkasta ock vår tids vetenskapsmän de slutledningar, hvartill man kom för 50 år sedan, och äfven de forskningsmetoder, man då använde.

Aposteln Paulus var ej blott en vis man och en fullt invigd man, en medlem af det konungsliga prästerskapet, af naturen bättre utrustad än många af sina bröder för att kunna vandra i den store öfverstepråstens fotspår, utan han stod dessutom, såsom varande en bland Lammets utvalda tolf apostlar — i det han intog platsen efter Judas Iskariot — under särskild gudomlig ledning, i all synnerhet med hänsyn till sin lära, kallad, som han var, till att vara en lärare för trons husfolk genom hela evangelieåldern. Orden af ett så ädelt föredöme i tron, icke mindre än det föredöme, han genom sin invigning gaf oss, böra väga tungt, när vi betrakta den bana, på hvilken vi såsom invigda och antagna medlemmar af det konungsliga prästerskapet ha inträdt. Han uppmanar oss att aflägga allt som tynger och den lätt snärjande synden samt med uthållighet löpa i det oss föresatta loppet, [166] seende på Jesus, vår tros begynnare, till dess han äfven blifvit dess fulländare. (Ebr. 12:2.) På ett annat ställe talar han till vår ytterligare förmaning angående sin egen erfarenhet: »Detta enda gör jag» (eng. öfv.) — såsom ville han säga: Jag har funnit, att min fulla invigning till Herren ej tillåter mig att dela mina andliga krafter mellan olika riktningar, ej ens att studera hvarje sanning. Den gudomliga uppenbarelsens sanning, sådan den kommit in i mitt hjärta och mer och mer tar i anspråk dess redan invigda och helgade förmågor, har låtit mig klart se, att om jag önskar vinna den himmelska segerlönen, måste jag ägna hela min uppmärksamhet däråt, alldeles som de, hvilka löpa för en jordisk segerlön, samla all sin uppmärksamhet på densamma. »Detta enda gör jag: Jag förgäter det, som är tillryggalagdt (mina forna sträfvanden som forskare, mina forna utsikter som romersk borgare och såsom en man med mera än genomsnittsbildning, förgäter de olika vetenskapernas lockelser och de lagrar, som de lofva sina lärjungar), och sträcker mig mot det, som är framför (oaflåtligt hållande mina trosögon, mitt hopp, min kärlek och hängifvenhet fästad på det stora erbjudandet att få blifva min herres medarfvinge till den gudomliga naturen och till hans stora verk: att välsigna världen genom sitt rike), och jagar mot målet efter den segerlön, som förehålles af Guds kallelse ofvanefter». — Fil. 3:13, 14.

Känslorörelse är ej helgelse.

Många kristna ha mycket förvirrade begrepp om hvad som utgör de bevis eller tecken, som Herren gifvit de trogna offrarna i denna tidsålder därpå, att de äro antagna. Somliga vänta oriktigt nog att få se yttre tecken, liknande dem, som vid pingsten kommo den första församlingen till del.* Andra vänta sig [167] inre glada sinnesrörelser och råka därför i lifslänga tvifvel angående huruvida de antagits af Herren eller ej, om dessa sinnesrörelser uteblifva. Deras förväntan stöder sig till stor del på vittnesbörd af andra bröder, hvilka erfarit en sådan öfversvallande fröjd. Det är därför viktigt, att vi alla få det klart för oss, att skriften ingenstädes berättigar oss till dylika förväntningar. Vi »äro kallade i ett vår kallelses hopp», och löftena om förlåtelse för de förra, synderna, om Faderns ynnest och nåd, som kan hålla oss uppe under loppet och förhjälpa oss till att uppnå den segerlön, han erbjuder oss — nåd, som räcker till i hvarje tid af nöd — tillhöra lika mycket alla, som gått in på den höga kallelsens villkor. Men hvad som är mycket olika är det sätt, hvarpå de olika individerna bland Herrens folk mottaga dessa såväl som alla löften, vare sig de gälla timliga eller andliga ting, och vare sig de komma från människor eller från Gud. Somliga äro mera lättrörda och känsliga, hvarför de ock både med ord och åtbörder kunna beskrifva alldeles samma erfarenheter på ett mera lefvande sätt. Dessutom är det tydligt, att Herren ej behandlar alla sina barn alldeles på samma sätt. Låt oss t. ex. betrakta, huru det förhöll sig med församlingens hufvud, vår Herre Jesus. När han vid trettio års ålder helt invigde sig allt intill döden för att göra Faderns vilja, och när han blef smord med den heliga anden utan mått, fick han ej, så långt bibeln meddelar, erfara några utomordentliga, öfversvallande känslor. Säkerligen var han dock full af visshet om att den väg, han beträdt, var den rätta, och att Fadern godkände den och skulle komma att välsigna den, hvilka erfarenheter den än komme att föra med sig. Emellertid blef han af anden förd, icke till glädjens höjder, utan till öknen, och de första erfarenheter han fick göra såsom en af anden aflad ny skapelse bestodo i svåra frestelser. Motståndaren tilläts angripa honom och sökte [168] förmå honom att afvika från att göra Faderns vilja, i det han föreslog honom andra planer och vägar för fullbordandet af det verk, som han hade kommit för att utföra — planer, som skulle tillåta honom att undgå offerdöden. Och så tro vi att det förhåller sig också med åtskilliga af Herrens efterföljare den första tiden efter deras invigning. De angripas af tvifvel och fruktan, som motståndaren inskjuter hos dem, i det han söker få dem till att tro, att det strider mot Guds vishet och kärlek att begära af oss uppoffrandet af jordiska rättigheter och anspråk. Låt oss ej döma hvarandra i fråga om dessa punkter. Om den enes glädje bringar hans känslor att svalla öfver, så låt oss alla, som likaledes invigt oss, glädjas med honom. Och om en annan, sedan han invigt sig, måste utstå hårda anfäktelser och bedröfvelser, så låt oss alla hysa medlidande med honom, men låt oss å andra sidan äfven glädjas öfver att hans erfarenheter så mycket likna vår förelöpares.

* Se del V, kap. 9.

De älskliga gudsmännen bröderna John och Charles Wesley voro utan tvifvel själfva fullt invigda. Likväl verkade deras uppfattningar angående resultaten af invigningen icke uteslutande godt, utan äfven delvis till skada för åtskilliga förmedelst uppväckande af en skriftstridig förväntan, som icke alla kunde få uppfylld. Hos dem, som fingo vänta förgäfves, åstadkom detta ett skadligt missmod. Det var ett stort misstag af dem att tro och lära, att invigningen till Herren måste hos alla medföra samma grad af öfversvallande erfarenhet. De, som födts af kristna föräldrar och uppvuxit under ett kristligt hems inflytande, lärt att bedöma allting, rörande detta lifvet, i ljuset af sina föräldrars tro och i ljuset af Guds ord och därför alltid sökt att lära känna och göra Guds vilja, böra ej vänta, att de när de uppnått ansvarighetens ålder och inviga sig personligen till Herren, skola få känna samma öfverväldigande glädje [169] som en annan, hvilken intill denna tid varit en förlorad son, en främling, som intet vetat om heliga ting.

En sådans omvändelse innebär en genomgripande förändring, ett vändande till Gud af alla tankar och sträfvanden, hvilka förut varit bortvända från Gud och gjort människan till en syndens och själfviskhetens slaf. Den däremot, hvilkens känslor och tankar allt ifrån späda barndomen blifvit af kristliga föräldrar böjda till Herren och hans rättfärdighet, kan icke känna någon sådan plötslig förändring eller revolution i sitt känslolif och bör därför ej vänta sig något sådant. Sådana böra fastmer betänka, att de såsom hafvande troende föräldrar ha stått under gudomlig ynnest allt ifrån barndomen till den personliga ansvarighetens ålder, att deras antagande vid tiden för deras invigning innebar det fullt medvetna inträdandet i den ställning till Gud, de redan förut börjat intaga, samt deras fulla invigande af sina gåfvor, förmågor och inflytande till Herrens, hans sannings och hans folks tjänst. De böra betänka, att deras invigning är deras »förnuftiga gudstjänst», och att, sedan de fullt och medvetet framburit sitt redan rättfärdiggjorda mänskliga »jag» till Gud, de nu kunna på ett fullständigare sätt än förr tillämpa på sig de öfvermåttan stora och dyra löftena i bibeln, hvilka tillhöra endast de invigda och deras barn. Om de därtill erhålla en klarare inblick i den gudomliga planen eller åtminstone de första grunderna af densamma, böra de betrakta detta såsom ett tecken på Guds ynnest mot dem, i det de blifvit delaktiga af den till evangelieåldern begränsade höga kallelsen, och däröfver ha de orsak att fröjdas.

Apostelns ord: »Vi vandra i tro, icke i åskådning», gälla hela församlingen af evangelieåldern. Herren önskar utveckla vår tro, han önskar, att vi skola lära att lita på honom, äfven då vi icke kunna spåra honom. För detta ändamål låter han mångt och mycket [170] vara delvis dunkelt och hemlighetsfullt, såvidt mänsklig syn och omdömesförmåga angår, på det tron må kunna utvecklas på ett sätt och i en grad, som skulle vara omöjligt, om han läte oss förnimma yttre under och tecken. För de ting, som tillhöra Gud, måste vårt förstånds ögon öppnas genom hans ords löften, genom att vi lära urskilja och förstå sanningen, på det vi må kunna glädja oss i tron på ting, som vi ännu ej sett, och som vi med vårt naturliga förstånd ej kunna fatta.

Äfven öppnandet af vårt förstånds ögon försiggår småningom, enligt hvad aposteln förklarar. Han beder för dem, hvilka redan tillhöra Guds församling, och hvilka han tilltalar såsom varande »heliga» eller invigda, att deras förstånds ögon måtte öppnas, på det de måtte kunna mer och mer begripa med alla heliga (enär inga andra kunna begripa det) längden och bredden och höjden och djupet af Guds kunskap och kärlek. Denna tanke, att den nya skapelsens andliga välsignelser, hvilka efter invigningen komma den till del, icke äro förnimbara för de naturliga sinnena utan endast för tron, belyses äfven genom tabernaklets förebilder: det yttre förhänget, som avstängde vägen till »det heliga», dolde för leviterna (typer af de rättfärdiggjorda) de där inne befintliga heliga tingen, typiska för de djupare sanningarna. Dessa kunde iakttagas eller uppskattas endast af dem, hvilka såsom präster inträdde i helgedomen, och hvilka förebildade medlemmarna af det konungsliga prästerskapet.*

* Se »Tabernakelskuggor — sid. 118.

De öfversvallande känslor, som somliga erfara på grund af sitt temperament, förlora de ofta på grund af samma orsak; men den erfarenhet, välsignelse och glädje, som dessa kunna få äga för beständigt, om de förblifva i Herren och söka vandra i hans fotspår, är trons glädje, som jordiska moln och trångmål icke [171] kunna fördunkla, Det är Guds vilja, att denna glädje aldrig skall tagas ifrån dem, utan kanske för ett ögonblick, såsom fallet var med vår Herre Jesus, då han på korset ropade: »Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit mig?» Enär vår mästare, då han trädde i Adams ställe, måste smaka alla Adams erfarenheter såsom syndare, så måste han äfven, om än blott för ett ögonblick, genomgå äfven denna erfarenhet. Och hvem vet, om ej ett sådant mörkt ögonblick kan tillåtas komma för till och med den mest värdige bland Lammets efterföljare? Emellertid komma i så fall dylika erfarenheter ej att tillåtas blifva långvariga, och den själ, som litade på Herren i den mörka stunden, skulle för detta sitt ådagaläg­gande af tro och tillit blifva rikligen belönad, när molnet skingrats och Herrens närvaros solsken åter lyste.

En annan orsak till delvis mörker talar en poet om, i det han beder, att intet jordiskt moln måtte få bortskymma Herren för hans blickar. De moln, som uppkomma mellan Guds fullt invigda barn och deras himmelske Fader och deras äldre broder, äro vanligtvis jordiska. De uppstiga, när vi hänga oss fast vid jordiska ting i stället för dem, som äro ofvantill, när vi vårdslösa vårt invigningslöfte, när vi försumma att använda vårt allt i Herrens tjänst, gifvande vårt lif för bröderna och görande godt mot alla människor, i den mån tillfälle gifves. Vid sådana tider, då våra ögon äro bortvända från Herren och hans ledning, samla sig molnen snabbt, och gemenskapens, trons, tillitens och hoppets solljus fördunklas i motsvarande grad. Detta är en tid af själssjukdom och oro. I sin godhet tillstädjer Herren, att vi få genomgå en sådan bedröfvelse, men han utstöter oss ej från sin ynnest. När han döljer sitt ansikte för oss, gör han det för att låta oss se och erfara, huru otillfreds­ställande och dyster vår ställning skulle vara, om icke [172] hans närvaros solsken upplyste vår väg och gjorde oss hvarje lifvets börda lätt. Angående detta förhållande betygar poeten, att då man erfar den tillfredsställelse, som kommer från Herrens anletes solljus, och har sitt allt öfverlämnadt åt hans behag, så förmår hvarken tid eller rum att åstadkomma en omskiftning i sinnet, samt att då man är lyckliggjord med en förnimmelse af Herrens kärlek, så synes ett palats vara en bagatell och fängelset däremot befinnes vara såsom palats, ifall man där får erfara Jesu närvaro.

Han som »helar alla dina brister».

»Lofva Herren, min själ, och förgät icke hvad godt han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister, han som förlossar ditt lif från grafven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blifver ung på nytt såsom en örn.» — Ps. 103: 2-5.

När Herren tillåter, att de nya skapelserna få ut­sättas för sådana åkommor, som dem vi ofvan påpekat, så står han samtidigt beredd till att hela dem, så snart deras hjärta kommer i det rätta tillståndet. Den lidande måste framträda till nådatronen och bedja att hans själssjukdom, hans nya skapelses torftighet, måtte afhjälpas, att andlig liflighet, lifskraft och hälsa må återvända i ljuset af Guds ynnest. Aposteln förmanar oss att »med frimodighet framgå till nådens tron, att vi må få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid». (Ebr. 4:16.) Alla de nya skapelserna få göra erfarenheter af denna art, och de, som genom dem blifva rätt öfvade, växa sig starkare och starkare i Herren och i hans starkhets kraft, så att till och med deras felsteg och svagheter — deras behof att anropa Herren om hjälp och att i tron stödja sig på hans arm — lända dem till andligt gagn, så att de därigenom tillväxa på ett sätt, som icke skulle vara möjligt, om de sluppe pröfningar och svårigheter, eller om Herren icke bortgömde sitt ansikte [173] för dem, när de blifva kalla, sömnaktiga eller försumliga i fråga om sina andliga privilegier. Hvar gång den nya skapelsen känner behof af att söka förlåtelse och hjälp, har han en ny påminnelse om nödvändigheten af återlösarens försoningsverk, då han inser, att Kristi offer ej blott var tillfyllestgörande för synderna från det förflutna (för Adams såväl som våra, allt intill tiden då vi först kommo till Fadern genom Sonens förtjänst), utan att hans rättfärdighet genom hans en gång för alla fullbordade offer öfverskyler alla våra andliga, moraliska och kroppsliga brister, hvilka vi icke frivilligt, uppsåtligt behålla. Sålunda har den nya skapelsen under sin vandring på den smala vägen ständig påminnelse om att han blifvit dyrt köpt med Kristi dyra blod, och hans erfarenheter, äfven i fråga om hans felsteg, draga honom oupphörligt närmare Herren, under uppskattning af både hvad han gjort såsom återlösare, och hvad han nu alltjämt gör såsom hjälpare och befriare.

Många nya skapelser ha emellertid ej lärt, huru de skola behandla dessa själssjukdomar, detta onda, utan äro snarare benägna att säga vid sig själfva: »Jag har åter lidit nederlag; nu kan jag ej framträda till nådens tron, förrän jag först bevisat för Herren mina goda afsikter genom att vinna en seger.» Sålunda uppskjuta de med det, som de i första rummet borde göra. De söka att i egen kraft vinna en seger; men då medvetandet om deras föregående svaghet verkar nedslående på deras sinne, äro de icke i den rätta författningen för att kunna kämpa en god trons kamp vare sig mot sitt eget kött eller mot Satan, och sålunda gå de tämligen säkert nya nederlag till mötes. Följden blir, att de småningom upphöra med att anropa Herren om hjälp, och deras försagdhet växer inför de allt tätare och mörkare moln, som bortskymma för dem den gudomliga ynnestens solsken. Dessa moln [174] komma de småningom att betrakta såsom oundvikliga, hvad dem beträffar.

De borde gå till väga på ett alldeles motsatt sätt. Så snart de erkänt, hvad de felat i ord eller gärning samt så långt som möjligt godtgjort den skada, de vållat andra, böra de strax uppsöka nådatronen, men göra det i tro, icke tviflande. Vi må ej tänka om Herren, att han önskar finna sak mot oss och är benägen för att döma oss hårdt, utan vi böra tvärtom betänka, att hans godhet och barmhärtighet äro af den beskaffenhet, att han var färdig till att sörja för vår återlösning, medan vi ännu voro syndare. För visso, sedan vi blifvit hans barn, aflade af anden, och söka att vandra på hans vägar — vandra efter anden, icke efter köttet —, huru stapplande våra hemödanden än må vara, så måste under sådana förhållanden hans kärlek till oss öfverflöda ännu mera, än när vi voro »vredens barn likasom de andra». Vi måste ihågkomma, att likasom en rättsinnig jordisk fader förbarmar sig öfver sina barn, så förbarmar sig Herren öfver dem, som frukta (vörda) honom. Vi böra tänka på våra bästa jordiska vänner och deras kärlek och deltagande samt sedan göra en analogi och taga i betraktande Gud såsom långt mera kärleksfull, god och trofast än de bästa bland hans skapelser. Han uppmanar till en sådan tro och tillit, och han belönar den äfven. Alla, som hade tillräckligt stor tro för att komma till Herren första gången, ha äfven tro nog att komma till honom dag för dag med sina pröfningar, svårigheter och brister, om de vilja. Om de tillåta molnen att komma emellan och icke efterkomma ordets inbjudan att framgå till nådens tron för att bedja om frid och återställd harmoni, så komma de slutligen att räknas ovärdiga att tillhöra den särskilda klass, som Herren nu utväljer: »Fadern söker sådana tillbedjare» — sådana som både älska honom och lita, på honom. »Utan tro är det omöjligt att [175] täckas Gud.» »Detta är segern, som öfvervinner världen, vår tro» (eng. öfv.) .  — Joh. 4:22; Ebr. 11:6; 1 Joh. 5:4.

Svårigheter möta vi naturligtvis på vägen, men den hjälp och de råd, som vi behöfva, förser Herren oss med både i sitt ord och genom de bröder, hvilka han just för detta ändamål har »satt» i församlingen, som är hans kropp. (1 Kor. 12:18.) Så är t. ex. redan det en hjälp att inse, hvari felet ligger för den riktning, hvarom vi tala — att inse, att vårt uppskjutande med att vid nådatronen bedja om barmhärtighet, till dess vi måtte kunna åstadkomma något eget, hvarmed vi kunde rättfärdiga oss, ger till känna, att vi icke till fullo uppskatta den stora lärdom, hvarom Gud under århundraden meddelat undervisning, nämligen att vi alla äro ofullkomliga och oförmögna att göra det, som vi borde, samt att det för den skull var nödvändigt, att återlösaren skulle komma för att upprätta oss. Den, som företager sig att rättfärdiggöra sig själf, försöker något omöjligt, och ju förr han lär inse detta, desto bättre. Vi böra dagligen aflägga räkenskap inför Herren, och om svårigheten är afsevärd eller endast obetydlig, och om den invigdes hjärta är finkänsligt och vant vid oafbrutet umgänge med Herren, så kommer han att finna en välsignelse i att strax vända sig till nådens tron, så snart en svårighet uppstår, och icke ens dröja till dagens slut. Men helt visst bör ingen svårighet behållas öfver natten, då tillträdet till nådatronen städse står oss öppet att icke begagna sig däraf skulle ådagalägga ett med Herrens ord oförenligt sinnelag.

Den svårighet somliga erfara är den, att sedan de framträdt till nådens tron, de icke vinna den välsignelse de söka — syndernas förlåtelse och förlikning med Fadern. Deras svårighet kan ha en af följande tre orsaker: 1) Det kan vara tro, som fattas dem; och enär Herren i den närvarande tiden handlar med [176] alla enligt den tro de äga, så kan ingenting uppnås utan tro. »Ske dig efter din tro.» 2) Deras svårighet kan bero på att de icke godtgjort och bedt om förlåtelse för den orätt och skada, som de gjort en medmänniska, och som de bekänna inför Gud, eller, om de felat mot Gud, att de söka frid utan att bekänna sitt fel för honom och bedja om förlåtelse. 3) Ej sällan ha vi haft tillfälle att iakttaga, att dylika svårigheter berott därpå, att de bedjande aldrig invigt sig fullständigt till Herren; de sökte frid och glädje och den gudomliga ynnestens solsken — välsignelser, som i tabernaklet representerades genom skådebröden och ljuset från den gyllene ljusstaken —, medan de i verkligheten ännu voro utanför dessa ting, utanför invigningen och därför utanför det konungsliga prästerskapet — endast leviter, hvilka så till vida fåfängt mottagit den särskilda nåd och förmån, som tillhör denna tidsålder.

Det rätta medlet mot brist på tro är att studera Guds ord, att tänka på hans godhet i förfluten och närvarande tid samt att bemöda sig om att fatta, att han är nådig och god långt utöfver hvad vi skulle kunna tänka oss eller begära. Medlet mot den andra svårigheten skulle vara en ofördröjlig, fullständig och grundlig afbön samt, så vidt som möjligt, upphäfvande af det orätta eller godtgörelse för skadorna och därpå ett återvändande till nådens tron i full trosvisshet. Botemedlet för den tredje svårigheten är den fullständiga invigning, som Herren fordrar af alla dem, hvilka vilja få del af den närvarande evangelieålderns särskilda privilegier och nådesanordningar.

En annan klass bland de invigda, men andligt sjuka, behöfver tagas i betraktande. Dessa, fastän synbarligen rättfärdiggjorda af tro och uppriktiga i sin invigning, synas likväl göra föga eller intet framsteg i fråga om att behärska, sitt kött. Ja, det ser [177] ibland ut, som hade deras tro på. Guds godhet och barmhärtighet, genom det att den borttagit fruktan hos dem, gjort dem mera utsatta för frestelser på grund af köttets svaghet, än hvad de voro förut, då de hade mindre kännedom om Herren. Sådana göra erfarenheter, som äro mycket pinsamma ej blott för dem själfva utan för allt trons husfolk, som de komma i beröring med. Deras lif synes vara en kedja af felsteg och ånger. Somliga handla orätt i penningsaker, andra fela i moraliskt eller socialt hänseende.

Hvilket botemedel behöfva sådana? Vi svara, att de böra bli tydligt underrättade, att den nya skapelsen icke kommer att bestå af sådana, som endast förbundit sig till själfförsakelse och själfuppoffring i fråga om jordiska ting samt att vandra efter anden, icke efter köttet, utan af sådana, som, på grund af trohet i ett villigt bemödande att hålla sitt förbund, komma att af honom, som läser hjärtan, blifva räknade såsom öfvervinnare. De böra undervisas om att det riktiga förfaringssättet för alla de invigda är, att sedan de blifvit frigjorda af Kristus, skola de vara så angelägna att ernå alla de välsignelser, som följa af att äga Guds välbehag, att de frivilligt blifva trälar — ställa sig själfva under vissa inskränkningar, pålägga sig band och tvång med hänsyn till sina ord, sitt uppförande, sina tankar —, allvarligt bedjande Herren om den hjälp han lofvat enligt apostelns ord: »Min nåd är dig nog, ty min kraft fullkomnas i svaghet.» För hvarje gång de finna sig ha begått en öfverträdelse, böra de ej blott godtgöra den, som de förorättat, utan äfven bekänna sin synd för Herren och förmedelst tron erhålla hans förlåtelse; de böra. lofva större noggrannhet för framtiden samt böra ytterligare inskränka sin frihet, på det område, där de genom sitt senaste felsteg befunnits vara svaga.

När de sålunda vaka, och bedja och hålla vakt öfver alla sina ord och handlingar samt »taga hvarje tanke [178] till fånga till Kristi lydnad» (2 Kor. 10:5, eng. öfv.), så skall det förvisso ej dröja länge, förrän såväl de själfva som deras bröder skola vara öfvertygade om deras hjärtas uppriktighet, och de komma att vara så aktsamma i sin vandel, att alla komma att märka, ej blott att de varit med Jesus, utan äfven att de lärt af honom, att de sökt samt (begagnat sig af hans bistånd för att besegra sina svagheter. På sådana bröder och systrar torde det passa in, hvad aposteln säger om dem, som »vandra oskickligt» — icke efter Herrens och apostlarnas föredöme. I ett senare kapitel vilja vi betrakta Herrens anvisning beträffande det sätt, på hvilket bröderna böra behandla sådana efter köttet svaga och som draga vanära och misstro öfver Herrens sak.

Här anmärka vi emellertid, att så länge de ådagalägga ånger öfver sin orätta vandel och en hjärtlig önskan att gå den rätta vägen, och så länge de bevisa tro och tillit till Herren, måste de aktas såsom bröder, huru nödvändigt det än må vara att inskränka umgänget med dem, till dess de genom yttre, påtagliga bevis ådagalagt, att nådens makt i deras hjärta är verksam för att tygla deras köttsliga svagheter. Det oaktadt böra de fortfarande uppmuntras till att tro, att Herren är mycket barmhärtig mot dem, som förtrösta på honom och af hjärtat önska att vandra hans vägar, ehuru de ej kunna uppmuntras till att vänta, att de någonsin skola kunna aktas värdiga att tillhöra segervinnarnes klass, såvida de icke blifva så allvarliga i sitt nit för rättfärdigheten, att det otvetydigt visar sig, att deras kött blifvit underdånigt det nya sinnet.

Vi ha bland Herrens invigda folk några, som äro i ett magert och uthungradt tillstånd: innerligt åstundande en full gemenskap med Herren, men likväl i saknad af den behöfliga kunskapen om huru denna gemenskap skulle uppnås och bibehållas. De hade visserligen bibeln, men deras uppmärksamhet var bortvänd [179] från denna, och de lärde sig att mera hälla sig till lärare, katekeser etc., sålunda löpande efter människors traditioner och icke efter Guds sinne eller ande, samt ha därför saknat den behöriga andliga näringen. Följden har varit, att de känt sig otillfredsställda med formalismen och dock ej vetat, huru de skulle gå till väga för att nalkas Herren med hela sitt hjärta, emedan de icke kände till hans godhet och hans nåds rikedomar i Kristus Jesus, och den stora frälsningsplanen, som snart skall utföras för världen, eller om församlingens kallelse till den nya naturen. De, som äro i detta uthungrade tillstånd, behöfva först af allt ordets rena, »oförfalskade mjölk» och sedan den gudomliga uppenbarelsens »stadiga mat». Dessa kära vänner böra icke föraktas eller försummas, äfven om de, sedan de insett det vanliga kyrkoväsendets tomhet, skulle ha varit böjda för att söka ersättning för detsamma i världsliga förströelser o. 1. Vi ha känt sådana, som synts blifva helt likgiltiga för andliga ting, sedan de i olika riktningar förgäfves sökt att finna tillfredsställelse för sitt hjärta, men som, så snart den »närvarande sanningen» bjöds dem, strax uppblomstrade i andliga dygder och kunskap på ett högst märkligt sätt. Vi tro, att det ännu finns många flera sådana i de olika namnkyrkorna. Att räcka sådana handen för att ledsaga dem ut från mörkret till det underbara ljuset, undan andlig hungersnöd till öfverflödande nåd och sanning, är deras stora förmån, hvilka redan fått mottaga den närvarande sanningens ljus. Men för att kunna blifva använda af Herren till välsignelse för sådana måste vi i hans ord söka vishet och nåd från ofvan samt i kärlek och uthållighet troget använda dessa. gåfvor.

Rättfärdiggörelsen bör leda till helgelse.

Vi ha redan påpekat, att rättfärdiggörelse ej består blott och bart uti förståndets bejakande af det [180] faktum. att Kristus dog såsom människans återlösare, och att som följd, däraf släktets återförsoning med Gud samt vissa häraf flytande välsignelser blifvit detsamma tillförsäkrade, utan för att blifva en rättfärdiggjord troende förutsättes dessutom en viss grad af invigning. Rättfärdiggörelse innebär ett erkännande af förhållandet, att synden är öfvermåttan syndig (Rom. 7:13); och den innebär önskan om befrielse från synden, såväl från dess herravälde som från dess straff, följaktligen en önskan att vara rättfärdig i öfverensstämmelse med den rättfärdige skaparen och med alla rättfärdighetens lagar. Rättfärdiggörelse inbegriper vidare, att den troende föresatt sig att i alla lifvets angelägenheter följa rättfärdigheten. Tron på återlösaren, åtföljd af en sådan invigning, medför rättfärdiggörelse, — men den innebär intet offer. Gud har rätt att fordra, att alla hans skapelser skola godkänna rättfärdigheten och hata det onda, eller i motsatt fall betrakta sig som främlingar för honom, såsom hans fiender. Men Gud fordrar ej, att vi skola offra vårt lif vare sig i hans tjänst eller för någon annan sak. Offret framställes därför i skriften såsom en frivillig akt — icke påkallad genom lagen, ehuru det, såsom aposteln förklarar, är en »förnuftig gudstjänst», uti hvilken han uppmanar oss att ingå: »Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet, att I frambären edra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjänst.» — Rom. 12:1.

Hos somliga kan invigningen till offer följa mycket snart efter det de kommit till tro på Herren och börjat önska att vandra på hans rättfärdighets vägar. Men invigningen måste följa efter, den kan ej gå före, ty såsom vi redan sett, måste vi först blifva rättfärdiggjorda af tro, innan vi ha något att erbjuda Gud såsom offer, hvilket han kan mottaga på sitt altare vid sidan af vår återlösares offer. Andra stanna kvar någon [181] tid på rättfärdiggörelsens ståndpunkt, innan de ens tänka på att fullständigt inviga sig eller att uppoffra jordiska intressen för Herren och hans sak. Men de nu rådande förhållandena göra, att de, som börja vandra på rättfärdiggörelsens och rättfärdighetens stig, i öfverensstämmelse med Gud, icke hinna långt på denna stig, förrän de stöta på motstånd antingen från sitt kött, från världen eller från Satan.

De finna, att rättfärdighetens stig är småningom uppstigande och blir allt brantare och svårare. Enhvar, som vill fortsätta vandringen på densamma under närvarande af synden behärskade förhållanden, märker snart, att detta till slut kommer att kosta uppoffrande af jordiska fördelar, jordisk ärelystnad och jordiska vänner etc. Härmed har han uppnått vägskälet: den väg, som leder uppåt till härlighet, ära och odödlighet, kan han beträda endast genom ödmjukhetens, själfförsakelsens och själfuppoffringens låga port. När han inträdt, märker han, att det är en ojämn och svår väg, på hvilken emellertid osynliga tjänande andar bistå pilgrimerna, och på hvilken anförrens, Kristi, dyrbara löften kasta sitt ljus, löften, som uppmuntra och försäkra dem, att de skola erhålla alltillräcklig nåd och hjälp intill resans slut. De som framhärda få erfara, att allting samverkar till deras högsta goda, deras slutliga medlemskap i den nya skapelsen och delaktighet i tusenårsrikets härliga, verk. Vid denna port, som betecknar full invigning, ända till offer — till döden —, stanna många rättfärdiggjorda troende rätt länge; förrän de inträda, beräkna de kostnaden, lyssna till ordets inbjudan och styrka sina hjärtan för att företaga resan i tillit till ordets goda försäkringar.

Utanför denna port gå talrika sidostigar, på hvilka många, som kommit så långt, söka att på ett lättare sätt uppnå härlighet, ära och odödlighet, men förgäfves. Det finns hundratals sådana sidovägar. Några [182] af dem höja sig något litet uppåt och antyda en viss grad af själfförsakelse, andra sänka sig och föra mer och mer nedåt mot världens fördelar och utsikter. På ingen af dessa sidovägar finner emellertid vandraren de inspirerande löften, som tillhöra endast dem, hvilka ingå genom offerinvigningens låga port och vandra på »den smala vägen» i gemenskap med sin Herre, afstående från jordisk lycka för att i stället uppnå den innerligaste förening med Kristus Jesus i den kommande härligheten.

Glädje och frid får man från och med den stund, då man tror på Herren, mottager hans försoning och beslutar sig för att eftersträfva rättfärdigheten och afsky synden. Denna glädje och frid förblir orubbad, tills man nått den låga porten vid den smala vägens början; men då fullföljande af rättfärdigheten medför själfförsakelse, själfuppoffring, och detta offer icke bringas, och man icke inträder genom den låga porten, så fördunklas den gudomliga ynnestens glädje och frid. Helt och hållet försvinna de dock ej en tid bortåt, medan den af tron rättfärdiggjorde söker att på andra vägar tjäna rättfärdigheten, i det han ännu älskar densamma samt uppskattar Guds välbehag men ryggar tillbaka från att ingå genom den låga porten. Full glädje och frid kunna sådana ej äga, ty de veta under tiden, att ett fullt invigande till Herren af alla deras krafter skulle blott vara en »förnuftig gudstjänst», ett tillbörligt erkännande och gengäldande af Guds nåd, som redan kommit dem till del genom deras synders förlåtelse.

Många förblifva under åratal i denna ställning, medan andra slå in på världens vägar. Ingen blir emellertid kandidat för den nya skapelsen, med mindre han inträder genom själfuppoffringens låga port. Herren väntar länge med att afstänga dem från de särskilda privilegier, hvilka endast äro afsedda att leda dem till den låga porten. Men när de det oaktadt [183] ej gå in genom den, visa de därigenom själfva, att de fåfängt mottagit Guds nåd — syndernas förlåtelse och hjälp till att komma fram till denna port —, eftersom de, sedan de blifvit förda så långt, vägra eller försumma att tillförsäkra sig detta »vår kallelses enda hopp». Med rätta skulle Herren kunna säga till sådana: Jag fråntar eder strax alla särskilda privilegier; I ären ej mera värda desamma än de öfriga bland människorna, med hvilka I därför skolen få eder del i deras privilegier och frälsningstillfällen under tusenårsåldern; men ingen vidare särskild förmånsrätt, barmhärtighet, omvårdnad, uppmärksamhet etc. hafven I att vänta från mig i det närvarande lifvet, eller företräde i det tillkommande lifvet. — Men Herren talar ej så strax, och med många har han länge tålamod.

De öfvermåttan stora och dyra löftena i Guds ord, sådana som t. ex., att allt skall samverka till det bästa för dem, som älska Gud, gälla endast för dem, som blifvit af Herren benådade och förda fram till själfuppoffringens låga port och med glädje inträdt genom den, ty endast sådana älska Gud i högsta grad — mer än sig själfva: »Allt är deras, ty de äro Kristi, och Kristus är Guds.» Dessa ha inträdt i Kristi skola, och i enlighet därmed skola alla lärdomar, uppmuntringar och tuktan, som lifvet erbjuder, öfvervakas för deras slutliga beredning för riket. Men för dem, som vägra att gå i denna skola, vägra att underordna sin vilja under den store lärarens, medföra lifvets erfarenheter inga sådana lärdomar och välsignelser.

De som fåfängt mottaga Guds nåd ha, strängt taget, ingen rättmätig grund för att nalkas Herren ens i bön; ty hvarför skulle någon vänta sig särskild omvårdnad och särskilda förmåner af Herren, då han försummar att gengälda de välsignelser, som han redan mottagit? Skulle han ha rätt att tänka, att, emedan Herren redan välsignat honom, därigenom att Kristus [184] blifvit för honom till visdom och rättfärdiggörelse, att han därför är pliktig att skänka honom flera nådegåfvor? Borde han icke fastmer erkänna, att han redan fått mera än sin del, i det han fått mottaga sådana välsignelser, som ännu ej kommit resten af det återlösta släktet till del — att när han uraktlåtit att vidare följa Herrens vilja, borde han snarare vänta, att Guds barmhärtighet och ynnest måste gå förbi honom och till sådana, som tidigare icke åtnjutit så stora förmåner och därför ej kunnat i samma utsträckning försmå Guds nådefulla erbjudande? Men Herren är mycket medlidsam och god, hvarför vi ock kunna vänta, att han, så länge en människa fasthåller tron, ej kommer att helt förkasta henne.

Hvad kan nu hjälpa dem, som befinna sig i denna ställning, önskande att helt tillhöra Herren och att till fullo få äga hans välbehag? Vi svara, att de böra helt och fullt inviga sig till Herren, öfverlämna åt honom sin vilja i fråga om allt, sina syften, förhoppningar, utsikter, medel, och äfven sina jordiska vänskapsförbindelser böra de öfverlämna åt Herren och i stället antaga hans ords, hans andes och försyns ledning såsom sin lag, såsom rättesnöre för sin vandel för framtiden. Och detta böra de göra i förvissning om att det kommer att bringa dem ej blott härliga följder i det kommande lifvet utan äfven större lycka för deras hjärta i det närvarande lifvet.

Huru skola de göra detta? De böra göra det af allt hjärta, vördnadsfullt och i bön. De böra ingå ett afgörande kontrakt eller förbund med Herren. Om möjligt bör detta ske med hörbara ord; och därvid böra de bedja om Guds nåd, förbarmande och välsignelse, såsom nödvändigt bistånd för att kunna fullborda detta offer.

Och hvad böra sådana göra, som söka Gud, men som likväl ej känna sig fullt beredda att helt öfverlämna sig åt hans vilja? Vi svara, att de böra i bön [185] framlägga saken för Herren och bedja honom väl­signa deras studium af sanningen, på det de må blifva mer och mer i stånd att fatta, för det första det förnuftiga. och tillbörliga i en sådan tjänst, för det andra vissheten af den däraf följande välsignelsen, och för det tredje Herrens trofasthet uti att hålla alla de nådefulla löften om bistånd och kraft, hvilka han gifvit dem, som offra sig själfva. De böra äfven bedja, att Herren sätter dem i stånd att rätt väga och värdera jordiska ting, att inse och, om så är nödvändigt, erfara, huru förgängligt och otillfredsställande allt det är, som står i samband med själfviskheten i den närvarande tiden, och som det naturliga sinnet begär, på det de sålunda äfven må blifva i stånd att inviga sig och att uppskatta förmånen af att få rikta sitt sinne och begär på de ting, som äro ofvantill, och icke på de jordiska tingen, samt offra de senare för de förra.

Här uppstår en annan fråga: Enär den höga kallelsen nu ej längre utgår, och alltså den sig invigande ej kan vara fullt viss om ett tillfälle att uppnå segerlönen — den nya naturen med dess härlighet, ära och odödlighet —, hvilken olikhet åstadkommer detta med hänsyn till invigningen? Vi svara, att det borde ej åstadkomma någon olikhet: invigning är det enda förnuftiga och tillbörliga för Guds folk under alla förhållanden; — full invigning och intet mindre kommer under tusenårsåldern att vara villkoret för åtnjutande af lif och välsignelse. Med afseende på tillfällen och belöningar i samband därmed, så ha vi redan framhållit, att såvidt vi förstå, komma ännu många flera att få tillträde till den höga kallelsens förmåner för att fylla platsen efter några, hvilka redan invigt sig men icke löpa så, att de vinna segerlönen, och hvilka därför bli räknade såsom utgångna ur täflingsloppet. Men vi kunna vara vissa, att ingen kommer att få tillträde till dessa privilegier med mindre han först gått in genom invigningens och uppoffringens låga port. [186]

Sannolikt har ingen af alla dem, som gått in genom den låga porten, från början klart och fullt sett och förstått de stora och rika välsignelser, som Gud har i beredskap för sin trogna nya skapelse. I början sågo de blott den förnuftiga gudstjänsten, och efteråt lärde de förstå mera beträffande längden, bredden, höjden och djupet af Guds godhet och deras förmåner i förbindelse med den höga kallelsen. På samma sätt är det med dem, som nu inträda. De kunna ej fullt uppskatta de himmelska, andliga tingen, förrän de kommit så långt, att de helt inviga sig, därmed fullgörande sin förnuftiga gudstjänst. Och vi kunna vara förvissade att de, som inviga och uppoffra sig helt för Herrens saks intressen, sedan den himmelska klassen är fulltalig, skola finna, att Herren ännu har öfverflöd af välsignelser af någon annan art att gifva dem, och att alla hans välsignelser äro afsedda för dem, som sålunda inviga och uppoffra sig själfva. Möjligen komma de att få sin del med de gamla värdiga, hvilka hade den inför Gud välbehagliga offervilligheten, innan den höga kallelsen begynte utgå.

Oriktiga åsikter om helgelse.

I betraktande af den tankeoreda, som allmänt råder bland kristna beträffande Guds plan samt den rättfärdiggörelse och helgelse, som skriften påkallar, så är det icke underligt, att en ansenlig förvirring härskar. En felaktig uppfattning, som emellertid blott försvaras af ett mindre antal bland Herrens folk, men till stor skada för dem själfva, består däri; att de göra anspråk på faktisk helighet och fullkomlighet, så att man stundom kan få höra dem gifva sig själfva det vittnesbördet, att de under åratal icke begått någon synd o. s. v. Dessa motsvaras af fariseerna på Jesu tid, hvilka »tröstade på sig själfva att de voro rättfärdiga, och som föraktade andra» samt i känslan af denna egenrättfärdighet åsidosatte de privilegier och [187] nådegåfvor, till hvilka Herren genom sitt återlösningsverk öppnade väg för dem.

Dessa s. k. »heliga» och »syndfria» få emellertid genom denna villfarelse sitt sinne i betydlig mån bortvändt från tron på Herren — tron på hans återlösningsverk, förtröstandet på hans offers förtjänst etc. Ty hvarför skulle de lita på hans förtjänst eller nåd, om de äro i stånd att fullkomligt hålla Guds lag? De fara vilse dels i följd däraf, att de lida brist på vördnad för Herren, och dels emedan de ha för höga tankar om sig själfva. Om de hade tillbörlig vördnad för Herren, skulle de också se hans storhet, hans majestät, och att hans måttstock för helighet är hans egen karaktärs fullkomlighet. Och lärde de att rätt känna sig själfva, skulle detta snart öfvertyga dem (liksom det öfvertygar andra), att de i ord, gärningar och tankar i afsevärd mån komma till korta inför den gudomliga måttstocken.

En annan klass af s. k. »heliga.» går ej fullt så långt i fråga om att häfda sin syndfrihet; men under erkännande af ofullkomlighet göra de anspråk på helighet, fullständig helgelse, på grund af att de söka undgå synden — lefva utan synd etc. Såsom redan visadt, instämma vi till fullo med den tanken, att alla sant invigda måste efter sin bästa förmåga söka att undvika synden. Misstaget hos dem, hvilka vi här granska, är att de anse, att undvikandet af synd är det enda ändamålet med deras invigning. De ha helt och hållet missförstått saken: ingen af Guds skapelser har någonsin haft rättighet att synda; att afstå från synd, från det man ingen rätt har att göra, kan icke i någon egentlig mening kallas eller anses som ett »offer». Guds ord uppfordrar oss ingenstädes att offra synder. Dessa kära vänner, hvilkas invigning ej betyder mera än undvikande af synden, ha endast kommit till den ståndpunkt, som alla rättfärdiggjorda böra, intaga; de ha ännu ej gått in genom själfuppoffringens [188] låga port, hvilket innebär att frivilligt afstå ifrån sådant som är rätt, tillåtet och tillbörligt, på det vi desto bättre må kunna tjäna Herren och hans sak.

Kristus vår förlossning.

Ordet »förlossning» betyder här befrielse, frälsning, såsom resultatet af återlösningsverket — resultatet för hvilket lösen eller det motsvarande priset erlades. Den tanke, som ligger i detta ord, visar hän på församlingens slutliga seger, på den nya skapelsens verkliga födelse, ehuru ordet i det här åsyftade skriftstället äfven mycket väl kan tillämpas på all den hjälp och befrielse, som redan under vandringen på den smala vägen kommer de trogna till del — en förlossning, som slutligen utmynnar i frälsning »till det yttersta» (Ebr. 7:25, eng. öfv.) till härlighet, ära och odödlighet, förmedelst delaktighet i den första uppståndelsen.

Aposteln försäkrar oss, att Jesu offer åt oss vunnit »en evig förlossning», en evig frälsning från träldom under synden och dess straff, döden. (Ebr. 7:25; 9:12.) Denna förlossning är visserligen för hela världen, och slutligen skall Herren tillförsäkra en evig förlossning både från synden och dess straff, döden, åt alla, som låta sig bringas till öfverensstämmelse med Guds fordringar. Men, såsom vi redan sett,* — den eviga frälsning, hvilken under tusenårsåldern skall vara tillgänglig för alla, i det alla skola bibringas sanningens kunskap och ställas under Guds rikes herravälde, är under nuvarande tid tillämplig endast på trons husfolk, och fullständigt tillämplig endast på dem inom detta husfolk, hvilka nu själfuppoffrande vandra i öfversteprästens fotspår såsom niedlemmar af det konungsliga prästerskapet. Sin »eviga förlossning» från synd och död skola, de äga såsom medlem[189] mar af den nya skapelsen, krönta med härlighet, ära och odödlighet.

* »Tabernakelskuggor» sid 91.

Lät oss betrakta äfven nägra andra skriftställen, där det grekiska ordet »apolytrosis» (befrielse, frälsning) är återgifvet med »förlossning». I det Jesus pekar framåt på den frälsning, som skulle komma oss till del genom den första uppståndelsen, säger han till dem, som skulle lefva vid tidsålderns ände och varseblifva vissa tidstecken: »upplyften edra hufvud; ty då nalkas eder förlossning». (Luk. 21:28.) Aposteln talar till samma nya skapelser, förmanande dem: »Bedröfven icke Guds heliga ande, med hvilken I hafven blifvit beseglade till förlossningens dag.» (Ef. 4:30.) Dessa skriftställen ha ej afseende på Jesu återlösningsverk, fullbordadt genom hans offer, utan på resultaten af detta verk, hvilka bestå i fullkomnandet af församlingen, som är hans kropp, genom den första uppståndelsen. I Ef. 1:7 förklarar aposteln: »I honom hafva vi återlösningen genom hans blod.» Här talar han tydligen om de välsignelser vi åtnjuta i den nuvarande tiden genom förtjänsten af vår Herres offer, som öfverskyler våra brister och bereder för oss en evig fullvikt af härlighet genom att i oss verka både vilja och gärning enligt Guds välbehag. Den tanke vi önska ge eftertryck är, att Kristus är oss gjord till förlossning i den närvarande tiden, i det han ger oss seger i våra närvarande strider, liksom han slutligen skall ge oss den fullständiga segern genom att fullkomna oss till likhet med sig själf.

Samma tanke framhåller Paulus vidare i Rom. 3:24, där han försäkrar oss, att vi varda rättfärdigade utan förskyllan, af Guds nåd (och den vidmakthåller vår rättfärdiggörelse, så länge vi förblifva i Kristus), »genom återlösningen i Kristus Jesus», hvilken skall, hvad oss beträffar, nå sin fulländning, när vi på förlossningens dag blifva honom lika och få se honom såsom han är samt dela hans härlighet. 1 samma bref (Rom. 8:23) [190] talar aposteln åter om fulländningen af vår förlossning, och huru vi måste vänta på densamma intill Guds bestämda tid. Först påpekar han, att »skapelsens trängtan bidar efter Guds barns (den för­härligade nya skapelsens) uppenbarelse», och att »hela skapelsen med oss suckar och våndas ända till nu», hvarefter han fortsätter: »Och icke hon allenast, utan ock vi själfva (som kallats och aflats till den nya skapelsen), som hafva andens förstling (sfrukt), sucka inom oss och bida efter barnaskapet, (nämligen) vår kropps förlossning» — befrielsen af Kristi kropp, församlingen, hvars hufvud Jesus är, och hvars framtida lemmar vi äro. Detta blir fulländningen af förlossningens verk hvad oss angår; ty ehuru vi dessförinnan få del af många välsignelser och förmåner, kom­mer vår förlossning dock ej att vara fullständig förrän då. — Rom. 8:20-23.

Beträffande vår närvarande ställning — andelen i den återlösning som redan är vår — säger Jesus: »Den som tror på mig, han har evigt lif» (Joh. 6:47), och aposteln säger: »Den som har Sonen, han har lifvet.» (1 Joh. 5:12.) Vi böra ej tänka, att den tro, som här talas om, är blott och bart ett förståndets bifall till vissa fakta, som äro förbundna med Guds frälsningsplan, utan det är en tro på försoningsoffret, hvilken framträder i öfverensstämmelse med dess opposition mot synden —en lefvande tro, som uppenbarar sig i hjärtlig lydnad. Likaledes få vi ej fatta dessa skriftställen såsom betydande, att de troende nu ha evigt lif i ordets fulla mening — i den mening, som de till slut skola erhålla det genom andel i den första uppståndelsen. Vi böra fastmer förstå det så, att invigda troende äro aflade till ett nytt lif, att de uti sig hafva det nya lifvet i dess begynnelse, i den meningen att deras nya vilja är antagen af Gud såsom begynnelsen till de nya skapelser, som de i den första uppståndelsen skola blifva. [191]

Vi ha att. förstå dessa. ställen i full öfvereusstämelse med apostelns förklaring, att vi äro »frälsta i hoppet» — frälsta genom tron, tillräknelsevis, icke fullständigt frälsta. Fördenskull måste vi tåligt vänta på fullbordandet af det goda verk, som Gud begynt uti oss, vänta efter »den nåd (frälsning), som tillfaller oss vid Jesu Kristi uppenbarelse», »när han kommer för att förhärligas i sina heliga». — 2 Tess. 1:10; 1 Pet. 1:13.

Den återlösning (förlossning), som är i Kristus Jesus — såväl den, som vi nu åtnjuta, som den, hvilken sedermera skall fullbordas i oss — sättes öfverallt i skriften i förbindelse med vår Herres offer för oss. Men medan hans död utgjorde betalningen för vårt straff, var också hans uppståndelse af vikt; ty en död frälsare skulle ej ha kunnat hjälpa de återköpta att få tillbaka det förlorade. Och det försäkras oss, att Jesu erfarenheter under hans offringstid skickliggjorde honom så mycket mera till att utföra det stora verket att befria den suckande skapelsen, som är köpt med hans blod. Aposteln förklarar: »Därigenom, att han själf har lidit och varit frestad, kan han hjälpa dem, som frestas» — han kan befria, rädda dem ur frestelser, som annars kunde öfverväldiga dem. Han skall icke tillåta, att vi blifva frestade öfver förmågan, utan med frestelsen äfven ombesörja en väg för undflykt. Han kan tillstädja, att vi snafva, men så länge vi förtrösta på honom, skall han icke låta det blifva helt ute med oss eller tillåta att vi skulle falla i den andra döden. — Ebr. 2:18; 1 Kor. 10:13.

När han tillstädjer, att vi snafva, så kan detta stundom vara hans medel till att lära oss värdefulla läxor angående vår egen svaghet och vårt behof af att se upp till honom såsom vår herde såväl som vår återlösare samt att känna våra egna svagheter, på det vi därigenom må blifva starka i Herren och i hans starkhets kraft. Han är framställd för oss såsom vår öfverstepräst, [192] hvilken kan ha medlidande med våra svagheter, under det han har full makt att i frestelsens stund skynda till värt bistånd. Han är särskildt omnämnd såsom hafvande deltagande med de okunniga och vilsefarande och kan till det yttersta frälsa dem, som genom hans förmedling komma till Fadern, och som fortfara att med en lefvande tro förblifva i honom, hvilket innebär lydnad efter bästa förmåga. Sålunda kunna vi fröjda oss i vår återlösare såsom en närvarande frälsare och förlossare och såsom vår förlossare från döden sedermera genom en uppståndelse — såsom vår tros fulländare. — Ebr. 2:17, 18; 4:15, 16; 5:2; 7:25, 26.