STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

FJÅRDE KAPITLET.

            DEN NYA SKAPELSEN FÖRBUTBESTÄMD.

Den allmänna åsikten om utkorelsen. – Den rätta uppfattningen. – Ingen orättvisa vederfares de icke utvalda. – Olikhet i utkorelse. – ”En synd till döds”. – ”Förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer”. – Den stora skaran. – Deras kläder tvagna hvita i Lammets blod. – Det utvalda Vinträdet och dess grenar. – Olika utkorelse i det förflutna. – Ingen af dessa gällande för all evighet. – Jakob- och Esau-typer. – ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag”. – Farao. – ”Just därtill har jag uppväckt dig”. – Gud betvingar aldrig viljan. – Farao intet undantag från denna regel. – ”Gud förhärdade Faraos hjärta”. – Israels folk utvaldt. – ”Hvad är då judens företräde?” – ”Mycket på allt sätt”. – Den ”utvalda nya skapelsen.” – Hvad som menas med ”nåd”. – ”Konungens egna” (i brittiska armén) såsom illustration. – Förutbestämda ”att vara lika hans Sons bild”. – ”Dem som äro kallade efter hans uppsåt”. – Egenskaper och karaktärsdrag hos de kallade. – ”Om Gud är för oss”. – Förklarande omskrifning af apostelns argument. – Att göra vår kallelse och utkorelse fast. – Täflingsloppet. – ”Jag jagar mot målet”. – ”Vi känna eder utkorelse af Gud”.  

LÄRAN om utkorelse, sådan denna lara i almanhet uppfattas, är mycket frånstötande, full af partiskhet och orättvisa; men detta är en följd af missförstånd af Guds ord i fråga om detta ämne.  Skriftens lära om utkorelse, hvilken vi här skola söka framställa, är, såsom alla måste medgifva, en bland de mest storslagna af bibelns läror, — grundad icke allenast på nåd utan äfven på rättvisa och billighet samt alltigenom opartisk.  Den oriktiga uppfattningen om utkorelsen är i korthet den, att Gud skulle, sedan han dömt hela människosläktet till evig pina, ha utvalt ur vårt släkte endast en »liten hjord» som han skulle frälsa, samt tillstädja den öfvervägande återstoden att gå obeskrifliga fasor till mötes, hvartill Gud i sitt [194] förutvetande skulle ha bestämt dem, innan de blefvo skapade.  Westminster-trosbekännelsen, som bäst uttrycker denna falska åskådning, förklarar särskildt, att »den utvalda lilla hjorden» icke är att betrakta såsom frälst på grund af någon dess egen förtjänst eller värdighet utan helt enkelt och uteslutande af Guds oinskränkta vilja.

Den korrekta tanken beträffande utkorelse, den uppfattning som vi skola visa, att bibeln öfverallt stöder, är i motsatt riktning till den ofvan antydda, nämligen att döden (ikke ändlöst lif i pina) är det straff, som blef ådömdt hvarje individ af vårt släkte på grund af den ena människans olydnad; att Guds nåd, uppenbarad genom återlösningen i Kristus Jesus, friköpte hela världen genom hans offer, hvilket var »försoningen (godtgörelsen) för våra (församlingens) synder, men icke allenast för våra, utan ock för hela världens».  (I Joh. 2:2.)  Gud beslöt, att hans enfödde Son skulle ha den förmånen att återlösa släktet med sitt eget lif som lösenpris, och att han till belöning därför skulle blifva högt upphöjd till den gudomliga naturen,* samt att han slutligen skulle välsigna alla jordens släkter genom att uppväcka dem ur dödens sömn, föra dem till sanningens kunskap samt förhjälpa de villiga och lydiga till mänsklig fullkomlighet, till välsignelser och till förhållanden ännu härligare än de i Edens paradis rådande.

——————
* Se del V, kap. 5.
——————

Gud utsåg äfven, att hans enfödde skulle ha ett antal »heliga» medarfvingar till den nya skapelsens härlighet, ära och odödlighet samt till det verket att lyckliggöra mänskligheten genom en återställelse.  Evangelieåldern har ej varit asedd för det ändamålet att sålunda välsigna och återställa världen utan endast för ändamålet att ur världen utkalla en  liten hjord, som skulle utgöra Guds särskildt utvalda till att utstå [195] pröfningar med hänsyn till sin tro, kärlek och lydnad och sålunda göra sin »kallelse och utkorelse fast». (2 Pet. 1:10.)  Men kallandet och utväljandet af denna lilla »hjord» på detta sätt vållar ingen oförrätt eller skada åt de icke-utvalda, hvilka i intet afseende blifva ytterligare straffade därför, att de ej blifvit kallade, — därför att de blifvit förbigångna.  När regeringsmedlemmar väljas i ett land, så kommer därvid icke någon skada eller dom att öfvergå folkmassan, som ej blifvit vald.  Sådana val ha blott till ändamål att insätta lämpliga personer i ämbeten med uppdrag att genom visa lagar och administration främja hela folkets gemensamma bästa; på samma sätt lända ej heller de val, som Gud har föranstaltat, till skada för de ikke-utvalda, utan äro afsedda att bereda välsignelse för dem alla; ty de utvalda skola utgöra de konungsliga domarena, tusenårsålderns konungar och präster, under hvilkas administration alla jordens släkter skola välsignas.

Skriften gor en skillnad mellan utvalda och utvalda.  Ä ena sidan betecknas alla de såsom »utvalda», som komma i en viss förbindelse med Gud, hvilken berättigar dem till att hysa hopp om odödlighet, såsom medlemmar af den förhärligade församlingen, men som dock kunna affala och sålunda upphöra att vara af den utvalda klassen.  Med andra ord: alla invigda, som mottaga Guds höga kallelse till den nya skapelsen, räknas såsom utvalda, när deras namn äro inskrifna i Lammets lifsbok, och när en krona är reserverad åt dem.  Blifva sådana otrogna, så utstrykes deras namn, deras krona gifves åt en annan (Upp. 3:5, 11), och de upphöra alltså därmed att tillhöra den utvalda församlingen.  Å andra sidan begagnas benämningen »utvalda» i en särskild betydelse, såsom utmärkande dem, hvilka slutligen uppnå den segerlön, som Gud lofvat de trogna från evangelieåldern, de, hvilka »göra sin kallelse och utkorelse fast» därigenom, att de troget intell döden uppfylla villkoren för denna ukorelse.

[196] Skriften riktar vår uppmärksamhet på tvenne klasser af sådana, som förfela att göra sin kallelse och utkorelse fast.  Den ena, som emellertid, enligt hvad vi ha orsak att tro, ej kommer att utgöras af något stort antal, kommer ej endast att gå miste om de utvaldas särskilda lön utan skola äfven förlora själfva lifvet, blifva förintade i den andra döden.  Dessa beskrifvas af aposteln Johannes, som, då han talar om församlingen, säger: »Det gifves en synd till dödes; för denna säger jag icke att man skall bedja.»  (1 Joh. 5:16.)  Det kommer att vara gagnlöst att bedja eller hysa hopp för sådana, som begå synden till döds.  Denna synd beskrifves på annat ställe såsom synd mot Guds heliga ande.  Den är eu begången ouppsåtligt eller af ovetenhet, utan den år följden af framhärdande i det, som åtminstone i början tydligt insågs vara orätt, men som, genom själfvilligt framhärdande däri, senare öfvergått tiil ett groft själfbedrägeri; de på sådant sätt egenvilliga öfverlämnar Herren till den villfarelse, som de föredrogo framför sanningen. — 2 Tess. 2:10-12.

Petrus och Judas tala om denna klass i nästan samma ordalag.  (Se Jud. 11-16; 2 Pet. 2:10-22.)   Alla dessa, som de tala om, hade en gång sin plats bland de utvalda i församlingen.  (Ingen af dem tillhör världen hvilken icke för närvarande är under profning eller dom, men som sedermera får sin pröfning under tusenårsåldern.)  I stället för att vandra efter anden, i Herrens fotspår på uppoffringens väg, vandra dessa »efter sina lustar; och deras mun talar skryt, under det att de smickra personer för nyttas skull» — de söka behaga människor för att skaffa sig egna fördelar; de äro långt ifrån att hålla sitt förbund om invigning allt intill döden.  (Jud. 16.)  Petrus beskrifver denna klass ännu tydligare.  Han förklarar att de voro sådana, hvilka »genom vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, kunskap hade undKommit [197] världens besmittelser, men åter låtit sig insnärjas i dem och öfvervinnas », likasom »en hund går åter till sina spyor, och ett svin, som tvagit sig, går att vältra sig i träcken».  Han liknar dem vid Balaam, som öfvergaf rättfärdighetens väg för jordisk vinning.  Petri ord synas antyda, att denna klass hufvudsakligen skulle vara att finna bland församlingens lärare, i synnerhet i denna tidsålders ände, och att deras onda väg delvis skulle bestå däri, att de skulle »smäda härligheterna», tala ondt om dem, som Gud har hedrat och »satt» i församlingen. — 2 Pet. 2:1, 10.

I Ebreerbrefvet ha vi tvenne beskrifningar af dem, som affalla och upphöra att vara bland de utvalda.  I den första (6:4-9) synes aposteln påpeka sådana, som, efter att ha smakat den himmelska gåfvan och den tillkommande tidsålderns krafter, efter att ha blifvit delaktiga af den heliga anden samt antagna såsom medlemmar i den utvalda klassen, affala uti synd — icke til följd af en oundviklig köttets svaghet och motståndarens förförelser, utan med vett och vilja öfvergifvande rättfärdigheten.  Om dessa försäkrar oss aposteln, att det är omöjligt att åter förnya dem till bättring.  Dä de haft sin andel af de välgärningar, som härröra från det stora återlösningsoffret, men ha valt att förakta Guds ynnest, så ha dessa förbrukat och missbrukat sindel i försoningen, och af denna anledning återstår för dem intet mera; och enär de själfviljande intagit sin ståndpunkt kommer all förmaning till rättfärdighet att vara utan verkan på dem.

På det andra stället (Ebr. 10:26, 27, 31) beskrifver aposteln synbarligen en annan klass af affällingar, hvilka icke afvika in på syndens väg och lefva ett skamligt lif, utan i stället affalla från tron, hvilken rättfärdigat dem, och hvilken är väsentlig för vidmakthållande af en berättigad gemenskap med Gud.  Man märke, att det i båda fallen är uppsåtligheten, som utgör det betänkliga i deras fall: »Ty om vi själfviljande [198] synda, sedan vi hafva fått sanningens kunskap (sedan vi af Gud blifvit gynnade i den mån, att Kristus blifvit oss gjord till visdom, rättfärdiggörelse och helgelse), så står oss intet offer åter för synder.»  Det offer, som Jesus bringade för alla, var för Adams synd och den delaktighet däri, som alla människor ärft från stamfadern, och som ger sig till känna i allehanda svagheter.  Jesus betalte icke för någon uppsåtlig synd å vår sida; synda vi afsiktligt, så finns det alltså ingen del af Kristi förtjänst öfrig att tilllämpa med afseende på våra uppsåtliga öfverträdelser.  Vi skulle vara förpliktade att själfva utstå straffet för våra uppsåtliga synder.  Och om synderna voro fullt uppsåtliga eller frivilliga, om de icke i någon mån berodde på svaghet eller frestelse, och om de voro begångna efter det vi fått en klar kännedom om vår ställning och vårt barnaförhållande till Herren, så skulle det vara synd till döds (den andra döden), och allt vidare hopp vore förloradt; det skulle endast återstå en förskräcklig förbidan af dom och nit af en eld, som skall förtära alla Guds motståndare, alla som medvetet motstå honom, hans rättfärdighet och hans plan  för betryggande af denna rättfärdighet genom den återlösning, som är i Kristus Jesus, vår Herre.

I vers 29 synes aposteln antyda, att han här åsyftar sådana som efter att ha förstått Kristi försoningsverk såsom vår återlösare aktat detta verk för intet, såsom något vanligt ansett hans dyrbara blod, som är en garanti för det nya förbundet, och sålunda försmädat nådens ande — trotsat Guds nåd, som ombesörjt denna försoning och gemenskap med vår återlösare i hans offer och belöning.  De, som föraktade Mose och den lag, hvars medlare han var, måste utan barmhärtighet dö ehuru deras död icke var ämnad att vara evig; men de, som förakta den antitypiske Mose, och hvilka sålunda förakta förmånen af delaktighet i Kristi blod samt allså förakta Gud, som vidtagit dessa [199] ätgärder för deras förmån, komma att anses värda ett svårare straff än det, som drabbade öfverträdaren af lagförbundet.  Det blir strängare, emeden det blir ett dödsstraff, från hvilket där icke kommer att gifvas någon äterlösning, ingen uppståndelse, ingen återställelse, — den andra döden.  Intet under att aposteln på förhand varnar oss i detta stycke — att vi icke må förkasta Guds nåds föranstaltningar.  Han försäkrar oss, att när en människa ställer sig utanför den af Gud förordnade återlösarens, Jesu, skyddande hägn, så faller hon i Faderns händer, den store domarens, som icke kan öfverse med någon synd, icke kan låta någon ursäkt gälla — hvilkens rikliga men enda nådesföranstaltning för syndare består helt och hållet uti återlösning genom Kristus Jesus, vår Herre.

Den stora skara.

Såsom redan antydt, gå icke alla de, som upphöra att vara af de utvalda, till den andra döden.  Vår uppmärksamhet riktas på en annan klass, bestående af sådana som förfela att göra sin kallese och utkorelse fast, men som dock undgå den andra döden, emedan de icke uppsåtligt hängifvit sig till synd och last eller till förnekande af Jesu dyra blods förtjänst.  Denna klass ha vi redan gjort antydning om såsom »den stora skaran», som skall framkomma ur stor bedröfvelse och två sina kläder och göra dem hvita i Lammets blod.  De erhålla andlig natur och en stor välsignelse samt del i Lammets bröllopsmåltid såsom gäster, men de gå dock miste om den stora segerlönen, som skall tillfalla endast de utvalda — de trogna öfvervinnarne, dessa, som gladt och villigt följa Jesu fotspår.  (Upp. 7.)  Denna stora skara förfelar att bibehålla sin plats bland de utvalda — förfelar att blifva af de utvalda (och trogna) — därför att de sakna tillräcklig nitälskan för Herren, sanningen och bröderna, och emedan de delvis äro »öfverbetungade af detta lifvets om [200] sorger».  Dock, enär deras hjärtan äro trogna mot återlösaren, och enär de bibehålla sin tro på det dyrbara blodet, hålla fast därvid och icke förneka densamma, så kommer Herren Jesus vår frälsningshöfding. Som leder de utvalda och trogna på den frivilliga uppoffringens väg till härlighet, att föra dessa till en annan andlig lycka — till fullkomlighet såsom andevarelser på ett lägre plan, emedan de förtröstat på honom och icke förnekat hans namn och hans verk.

Den utvalda församlingen, den nya skapelsen, hänsyftar Herren på i sin liknelse om vinträdet, där han sager, att han är vinträdet och att hans trogna invigda efterföljare, som vandra i hans fotspår, äro grenarna.  Han visar oss, att grenarna ingalunda skulle komma att undgå pröfningar och svårigheter, utan att Fadern, den store vingårdsmannen, tvärtom komme att sörja för att vår tro tålamod och hängifvenhet skulle be pröfvas och vi därigenom blifva rensade, så att vårt hjärta allt mindre och mindre hänger fast vid jordiska ting, förhoppningar och sträfvanden, på vi må desto rikare frambringa andens frukter: ödmjukhet, tålamod, godhet, saktmodighet, brödrakärlek och kärlek till alla, — på det dessa ting må finnas hos oss och blifva mer och mer öfverflödande samt att sålunda en vid och rik ingång måtte gifvas oss såsom medlemmar af den nya skapelsen i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike. — 2 Pet. 1:11.

Men Herren låter oss på förhand veta, at det icke är tillräckligt att ha ernått en plats ibland de sanna grenarna i det sanna vinträdet: vinträdets ande (lifskraft) måste vara uti oss, — i vårt hjärta måste finnas benägenhet och åtrå till att bära vinträdets frukt: han låter oss veta, vingårdsmannen tillstädjer att vi under en skäligt lång tid få vara grenar i vinträdet, på det han må kunna se, om vi visa tecken till att frambringa den rätta frukten, innan han utdömer oss såsom odugliga, och att han icke söker mogna drufvor [201] på den späda grenen, ja ej ens omogna.  Han ser snarare först efter de små tecknen till fruktbildning, sedan ser han efter, om dessa utveckla sig till blomster, längre fram väntar han den gröna karten och ännu senare, att denna skall ha utvecklats till full mognad.  Vingårdsmannen har stort tålamod under utvecklingen af frukten på det vinträd, som hans »högra hand planterat» (Ps. 80:16); men om han icke efter en skälig tids förlopp finner någon frukt, tar han bort den ofruktbara grenen såsom varande en snyltgren, som upsugar af vinträdets kraft och saft endast till sin egen tillväxt men icke bär den frukt, till hvars alstrande denna näring var afsedd.  Sålunda utvisar Herren klart, att vi måste göra vår kallelse och utkorelse fast genom att bära frukt till helighet, hvars slut (eller lön) är evigt lif.

Olika utkorelse i det forlorn

Lät oss undersöka några andra example på utkorelse, som skriften talar om, på det att sålunda vår föreställning om detta ämne må utvidgas, innan vi gå att betrakta den utkorelse, som intresserar oss mest, nämligen den nya skapelsens.  Vi måste skarpt skilja mellan utkorelse, som ägde rum före Jesu första tillkommelse, och den nya skapelsens utkorelse, under honom såsom dess hufvud, höfding, ledare etc.  Angående de sistnämnda är det skrifvet:  »I . . . hafven blifvit kallade i ett eder kalleses hopp» medan däremot utkorelse under föregående tid ägde rum för olika ändamål och för fullbordandet af olika afsikter å Guds sida.  Abraham utvaldes till att vara en typ (förebild) af Jehova och hans hustru Sara till att vara en typ af det abrahamitiska förbundet, genom hvilket Messias skulle komma.  Tjänstekvinnan Hagar utvaldes att vara en typ af lagförbundet och hennes son Ismael att vara en typ a det naturliga Israel, hvilken, ehuru han föddes först, icke skulle blifva medarfvinge [202] med Isak, löftets son.  Isak utvaldes att vara en typ af Kristus och hans hustru Rebecka att vara en typ af församlingen, bruden, Lammets hustru; medan Abrahams tjänare Eleasar utvaldes att vara en typ af den heliga anden, hvars uppgift det skulle vara att inbjuda (kalla) församlingen och att bistå henne och slutligen att föra henne och hennes följeslagarinnor till Isak.

Dessa val inbegrepo på intet vis någon tillämpning på dessa individer i afseende på det tillkkommande; men i den mån de blefvo använda af Herren såsom förebilder, erhöllo de sannolikt motsvarande välsignelser under det närvarande lifvet; och i den mån de intogos af den gudomliga planens ande, erhöllo de tröst och glädje, som utgjorde ett fullt vederlag för hvarje offer och pröfning de måste utstå till följd af sin utkorelse och sin tjänst såsom förebilder.  Då aposteln talar om utkorelsen och söker bevisa, att det icke vederfors Israel efter köttet någon orättvisa därigenom, att Gud vände sig till hedningarna för att från dem fullständiggöra den utvalda, nya skapelsen, så påpekar han det faktum, att den Allsmäktige har ynnestförmåner att utdela, och att det är helt och hållet hans egen sak, hvem han skall gifva dessa förmåner.  Aposteln visar, att Gud gaf det köttsliga eller naturliga Israel såsom ett folk vissa ynnestförmåner och privilegier, och att han handlade på samma sätt med några af Israels förfäder såsom individer, i det han använde dem såsom typer samt välsignade dem på ett motsvarande sätt, men att Herren ingalunda var förpliktad att fortfarande skänka israeliterna företrädet i fråga om välsignelserna och ignorera andra, som icke voro mindre värdiga.  Tvärtom är det helt naturligt, att Herren undandrager sådana sina ynnestbevis, hvilka icke begagna sig af desamma, och att han skänker den åt andra. — Rom. 9; 10:11.

[203] Desssutom ville aposteln få oss att inse, att Herren på förhand visste, hvad resultatet skulle blifva af hans gunstbevis mot naturliga Israel — huru det efter att ha åtnjutit hans välsignelser likväl ej (med undantag af en liten »kvarlefva» — Rom. 9:27-32) komme att vara i den rätta stallningen för att mottaga den största af alla de välsignelser han hade att gifva, nämligen den segerlön, som förehålles genom den höga kallelsen till att utgöra den nya skapelsen.  För att belysa detta gör han oss uppmärksamma på att Gud, i det han gjorde ett val mellan Rebeckas tvenne ofödda söner, därigenom bevisade, att han visste, huru förhållandena skulle komma att gestalta sig århundraden senare.  Herren gjorde dessa tvillingar till typer, den ene till att förebilda hans trogna, den nya skapelsen, och den andre till att förebilda Israel efter köttet, som skulle komma att förebilda Israel efter köttet, som skulle komma att föredraga de ting, som tillhöra detta lifvet, och sälja de himmelska förmånsrattigheterna för en måltid (jordiska fördelar).  Hvad beträffar Jakob och Esau, så innebar Jakobs utväljande till att förebilda segervinnarne säkerligen en välsignelse för honom, änskönt det kostade honom mycket, men Esaus utväljande till att vara en förebild af dem, hvilka skulle komma att föredraga de naturliga, jordiska tingen framför de himmelska, var på intet vis till skada för Esau.  Det innebar för honom hvarken en evig pina eller något lidande i det närvarande lifvet som resultat af hans val.  Tvärtom var han välsignad, liksom ock naturliga, världsliga människor i vå tid få erfara välsignelser, som Herren i sin nåd undanhåller de till den nya skapelsen utvalda, emedan de skulle vara mindre gynnsamma för deras andliga intressen, likasom han undanhöll Jakob vissa jordiska fördelar, på det han i sina svikna förhoppningar etc. måtte vara en typ af denna klass.  Det oaktadt fick Jakob erfara många fröjder och välsignelser, som icke Esau fick åtnjuta, och som han [204] ej heller skulle ha värderat, likasom den nya skapelsen nu midt under den närvarande tidens pröfningar och missräkningar får erfara en frid, glädje och välsignelse, hvarom den naturliga människan intet vet.

Förklaringen: »Jakob älskade jag,men Esau hatade jag» (Rom. 9:13), är för många  »ett hårdt tal, emedan uttrycket hatade synes innebära  ett motsånd, som, såvidt mänskligt förstånd kan fatta, skulle vara obefogadt, enär Esau ej kunde i högre grad än andra människor ha gjort sig förtjänt däraf, och emedan det träffade honom, innan han ännu hade gjort vare sig godt eller ondt.  Ordet »hatade» betyder här påtaglinen älskade mindre, liksom meningen också är i  5 Mos. 21:15-17.  Tanken är den, att Jakob blef gynnad af Gud, och att Esau blef mindre gyynad; och dessa båda voro, såsom aposteln visar, typer af naturliga och andliga Israel.  Den ynnest, som Gud bevisade naturliga Israel, förebildadt af Esau, var mindre än hans ynnest mot det senare födda andliga Israel, förebildadt af Jakob.  Så förstådt, finna vi det hela vara harmoni och öfverensstämmelse.

»Just därtill har jag uppväckt dig.»

Till bevis för sitt påstående, att Herren städse har låtit sin makt och myndighet spela in i människornas angelägenheter, och med fullt erkännande af hans rättighet att så göra, anför aposteln förhållandet med Farao, som var Egyptens konung vid tiden för Israels befrielse.  Han anför Herrens tal genom Mose (2 Mos. 9:16): »Just därtill har jag uppväckt dig, att jag skall bevisa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnadt på hela jorden.»  »Alltså förbarmar förhärdar han.» — Rom. 9:17, 18.

För någon tid sedan afskilde fraska regeringen några fångar, som på rättslig grund blifvit såsom [205] förbrytare dömda till döden, och öfverlämnade dem till vetenskapsmän för experiment, hvarigenom det skulle utrönas, hurn stort inflytande fruktan kan öfva på människan.  En af dem instattes i en cell, om hvilken man sade honom, att en fånge natten förut hade dött där af kopper, och att han sannolikt komme att smittas af samma sjukdom och dö innan nästa morgon.  Förutsägelsen slog in, ehuru ingen kopppatient någonsin vistats i cellen.  På en annan förband man ögonen och stack hans arm genom en tunn skiljevägg.  Man sade honom, att han skulle förblöda i vetenskapens intresse för utrönande af, huru lång tid det skulle erfordras, innan döden inträffade i följd af blödning genom ett litet sår å en pulsåder på armen.  Han erhöll blott en liten rispa och förlorade endast några få dropper blod, men man hade inrätta det så, att varmt vattan sipprade ned öfver hans arm, och han hörde att det från hans fingrar droppade ned i ett kärl. Mannen dog efter få timmars förlopp.

En sådan behandling af laglydiga medborgare skulle ej kunna uppmuntras af någon, men ingen kunde med skäl ogilla ogilla detta förfaringssätt med människor, hvilka redan inför lagen hade förverkat sitt lif.  Och alldeles så förhåller det sig med Herrens behandling af människosläktet.  Hade människan förblifvit lydig mot Gud, så hade ingen dödsdom blifvit fälld öfver henne, och om hon fortfarit i ett sådant tillstånd, så skulle hon under Guds lag ha varit tillförsäkrad vissa rättigheter, som hon nu saknar.  Såsom ett släktet betraktade blefvo vi alla befunna skylidga och blefvo alla dömda till döden (Rom. 5:12), och det har behagat Herren att framvisa sin makt och visdom, i förbindelse med några af dessa straffångar på ett sätt och med andra på ett annat sät — enligt sin egen vilja.  Sålunda befallde han israeliterna att utrota amelkiterna, heteerna och kananiterna,  [206] hvarvid Israel förebildade Herrens trogna i det tillkommande, och Israels fiender förebildade deuppsåtliga syndarne och rättfärdighetens fiender i den kommande tilsåldern.  Vi ha lagt märke till, att samma princip är illustrerad uti förstöringen af Sodom och Jeriko, uti bortsopandet genom farsoter af tusenden bland israeliterna, uti Ussas död, som blott uträckt sin hand för att stödja arken; hans berörande af arken innebar kränkning af dess helge och var ett brott mot Guds befallning.

Herrens användning af Farao och de olika plågorna öfver egyptierna, inbegripet dödandet af de förstfödda bland människor och boskap, och slutligen de egyptiska härskarornas fördränkande i Röda hafvet äro exempel i samma riktning som dessa illustrationer; ty egyptierna voro, såsom utgörande en del af människosläktet, straffångar under dödsdomen och kunde behandlas i enlighet därmed, utan att den ringaste orättvisa vederfors dem, och för det ändamålet att Guds namn skulle blifva förkunnadt och för att tydligt visa hans makt i förbindelse med befrielsen af hans förebildliga folk, Israel.  Ä andra sidan bevisade Gud riklig ynnest mot somliga af dessa straffångar (Abraham, Mose och andra), i det han genom dem framställde typer af de goda ting, som han ämnar till fullo och i verklighet fullborda i en nära framtid; men genom detta förfaringssätt skänkte Herren på intet vis någon befrielse åt Abraham, Mose, Farao eller andra från deras andel i dödsdomen, utan detta verk öfverlämnade han till fullbordas genom den återlösning, som är i Kristus Jesus, vår Herre.

Sedan vi nu klart inse det faktum, att Gud utöfvat härskarmakt och myndighet bland sina dömda skapelse, och att han har utvalt att somliga skulle ha en erfarenhet och andra en anna erfarenhet, och att alla dess ting voro endast belysande lektioner öfver [207] ämnet, förberedande, såsom aposteln visar, till den höga utkorelsen af den nya skapelsen under evangelieåldern, så behöfva vi också inse, att Gud icke i något fall vid något af dessa val har betvingat eller kränkt den mänskliga viljan.  Vi kunna finna tillfredsställelse däri, att det är alldeles oförenligt med fredsställelse däri, att det är alldeles oförenligt med Guds plan att någonsin betvinga den mänskliga viljan.  När han utvalde Abraham, Isak, Jakob, Mose och andra såsom typer och illustrationer, så valde han människor, hvilkas sinnelag på det hela taget var i öfverensstämmelse med hans afsikter och uppenbarelser; men han utöfvade intet våld för att hindra dem, ifall de hade velat på annat sätt.  På samma sätt vid utväljandet af människor till att illusterera den motsatta sidan och motsatta principer, t. ex. vid utväljande af sådana som Ismael, Esau, kannaniterna, sodomiterna, egyptierna, så använde Herren återigen människor i enlighet med deras naturliga anal.  Hvad vi önska att imprägla är, att Gud icke betvingade Abraham, Isak, Jakob, Mose etc. i fråga om deras vilja, ej heller betvingade han eras vilja, som gjorde det onda och som illustrerade vissa onda principer.  Herren blott och bart handlade med enskilda klasser enligt deras egna böjelser.

När vi läsa, att Gud uppväckte Farao just för detta ändamål, få vi alltså ej fatta detta såsom om Gud menade, att han hade förorsakat att Farao hade en dålig karaktär — eller att han uppväckt honom för att tvinga honom att blifva en dålig karaktär.  Vi måste förstå saken så, att Gud bland Egyptens olika tronarfvingar så ordnade saken, enligt det folkets seder, att (på grund af dödsfall bland mellankommande medlemmar af den kungligar familjen) just denne Farao skulle komma på tronen, emedan han var i besittning af en sådan halsstarrig karaktär, att hans kamp mot Gud och Israel rättvisligen påkallade plågorna, hvilka Gud hade förutbestämt ej endast så-[208]som ett tecken på sin ynnest mot Israel och på sin trofasthet i fråga om de löften han gifvit Abraham, Isak och Jakob, utan därjämte, emedan dessa plågor voro ämnade att i viss mån förebilda och illustrera de plågor, med hvilka evangelieåldern kommer att sluta — de tre första och de »sju plågor, som voro de sista». —  Upp. 15:1.

Men det särskilda drag i illustrationen medelst Farao, hvilket är förvirrande för mänga, är att finna i det uttrycket, att »Herren förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn».  I första ögonblicket synes detta motsäga, hvad vi ofvan sagt, nämligen att Gud ej gör ingrepp i människans vilja.  Vi tro emmellertid, att denna motsägelse kan utjämnas, när vi ihågkomma, på hvilket sätt Herren förstockade Faraos hjärta.  Hvilka handlingar var det å Guds sida, som gjorde Farao mera halsstarrig?  Det var Guds godhet, som förstockade Farao, nämligen Guds villighet att höra hans böner om befrielse och att mottaga hans löften om att släppa Israel — Guds barmhärtighet verkade förhärdande på honom.  Hade Gud låtit den första plågan eller tuktan fortfara till dess Israels folk släppts, så hade denna enda plåga varit nog för att fullborda räddningen; men när Herren befriade folket och landet fran en plåga, drog Farao den slutstsen, att det var förbi, och att kanske ingen ny skulle komma; och sålunda ledde Guds barmhärtighet honom steg för steg framåt samt längre och längre i hans fientlighet.  Sålunda sedt är det fullkomligt ådagalagdt, att Farao hade sin fria vilja, och att ingen kan beskylla Herren för att samverka med det onda.  »Ostraffliga äro hans gärningar», äfven oaktdt Guds godhet, som borde föra människor till bättring, stundom på grund af nuvarande ofullkomliga förhållanden utöfvar en motsatt verkan på dem.

[209]

Israels folk utvladt.

Att Gud bland alla världens nationer utvalde Israel till att vara hans folk och att förebilda det andliga Israel, skall säkert villigt medgifvas af alla kristna, som känna sin bible.  Profeten Amos utsago är alldeles rakt på saken: »Eder allena af jordens släkter har jag erkänt.»  (Amos 3:2.)  Genom Esaias mun talar Herren till Kores (Cyrus), perserkonungen, hvilken skulle tillåta israeliterna att återvända från fångenskapen:  »För min tjänare Jakobs skull, för Israels, min utkorades, skull kallade jag dig vid namn.»  (Es. 45:4.)  Den omständigheten, att vi i dessa ord kunna se en bestämd typisk tillämpning på Kristus och det nominella andliga Israels befrielse ur det hemlighetsfulla Babylon, rubbar ej det faktum, att det typiska Israel här betecknas såsom »utvaldt».  I sin klara och bindande bevisföring beträffande Guds ynnests öfverflyttande från naturliga Israel till andliga Israel (Rom. 9:11) visar Paulus tydligt, att naturliga Israel såsom Guds förebildigt utvalda folk för en tid var föremål för Guds ynnest, oaktadt Herren förut visste och förutsade deras förkastelse från ställningen af särskild ynnest, och att ett annat, ett andligt Israel skulle komma att intaga den ställning, som representerades genom Jakob.

Aposteln visar, hurn Israel Israel såsom Guds för en tid gynnade eller utvalda nation på grund däraf hade »mycket företradäde på  allt sätt» framför alla de omkringboende nationerna i världen, i det att Guds löften voro dem anförtradda, att de voro oljeträdets grenar, och att Gud afbröt från sin ynnest endast sådana af de naturliga grenarna, som voro utan samstämmighet med löftestroten och med stamen, som typiskt representerades genom Abraham, Isak och Jakob.  Han påpekar, att »det som Israel söker, det har han icke fått: men de utkorade (de värdig — Joh. 1:12, 13) hafva fått det, och de andra hafva [210] blivvit förhärdade».  Under det att hela nationen ursprungligen var utkorad att erhålla Guds högsta ynnest, så  kunde det oaktadt endast de trogna vara i det rätta hjärtetillståndet för att blifva andliga israeliter, när tiden skulle komma för denna ynnest.  Sådana blefvo de verkligt utvalda af denna nation, som vid den tidsålderns ände fingo tillstånd att inträda i den högre hushållning, — att gå ut från tjännarnas hus och in uti sönernas hus.  (Ebr. 3:5, 6: Joh. 1:12.)  Aposteln framhåller, att vi, som af naturen voro hedningar — fråmlingar, gäster och afskilda — med hänysn till förbundet och löftena, som tillkommit för det typiska Israel, nu genom Guds nåd ha fått tillfälle att utveckla en tro och lydnad, lik Abrahams, samt att blifva räknade såsom Kristi brud, Abrahams rätta säd, i det vi få  intaga de afbrutna grenaras plats i den ursprungliga, af Gud uppgjorda planen och blifva delaktiga i löftena, som tillhöra denna ställning.  Men ehuru de afbrutna grenarna under evangelieåldern ha blifvit behandlade såsom fiender, äro de likväl »efter utkorelsen älskade för fädernas skull.  Ty Guds nådegåfvor och kallelser äro så dana, att han ick ångrar dem.» — Rom. 11:28, 29.

Aposteln lär oss alltså, att vissa drag af den ursprungliga utkorelsen fortfarande tillhöra naturliga Israel, oaktadt deras förkastelse såsom ett folk, hvarigenom de gingo miste om den förnämsta ynnesten, nämligen att blifva det utvalda andliga Israel.  Enär löftena till Abraham, Jakob, Isak och profeterna skola uppfyllas och de blifva »furstar» öfver hela jorden eller representanter för det andliga riket under tusenårsåldern, så kommer detta säkerligen att lända till stor fördel för många af de naturliga israeliterna, hvilka nu äro i ett tillstånd af främlingskap och mörker.  De kunna och de skola snarare än de öfriga människorna komma till öfverensstämmelse [211] med sina egna ledare från det förflutna, och sålunda skall Israel såsom ett folk vid tusenåsålderns början änyo intaga främsta platsen bland nationerna.  »Gud har inneslutit alla under otro, på det skulle förbarma sig öfver alla.» — Rom. 11:32.

Den nya, utvalda skapelsen.

Vi komma nu till den viktigaste delen af vårt ämne, sedan vi emellertid blifvid utrustade med en viss kännedom om utkorelserna i det förflutna och med insikt af att många af dem typifierade eller förebildade detta stora Guds verk — den nya skapelsens utkorelse.  Vi ha redan sett, att denna utkorelse icke innebär, att det sker de icke-utvalda någon skalda, utan att den tvärtom innebär välsignandet af de icke-utvalda, i sinom tid.  Vi kunde i förbindelse härmed tillägga, ått hvarken rättvisa eller kärlek invända något emot, att några erhålla en särskild ynnest, som ej gifves andra — till och med om de gynnade ej vore bestämda till att vara förmeldare af välsignelse för de mindre gynnade eller icke gynnade.  Att bevisa nåd och ynnest betyder att göra något, som rättvisan ej påkallar eller förpliktar till.  I  denna mening beskrifvas också öfverallt i skriften evangelieålderns uitvalda såsom »benådade» eller gynnade.  »Af nåd ären I frälsta», och liknande skrifställen inrista djupt i vårt sinne, att den Allsmäktige ingalunda var pliktig att rädda någon af Adams efterkommande från dödsdomen eller att gifva någon tillfälle att förmedelse en återlösning få evigt life; mycket mindre fanns där någon förpliktelse å Guds sida till någon af hans skapelser med afseende på den höga kallelsen — till medlemskap i den nya skapelsen.  Det beror alltsammans af gudomlig ynnest: »nåd för nåd» eller ynnest lagd till ynnest; och den, som ej äf klart medveten om detta, skall alls icke kunna rätt värderna, hvard som nu försigglår. 

[212]

Aposteln Petrus försäkrar oss, att vi, såsom en klass betraktade, blefvo utkorade »efter Gud Faders förutseende» (förutvetande, eng. öfv.)  Han stannar emellertid ej med denna förklaring utan öfvergår till att säga: »genom andens helgelse till lydnad och bestänkelse med Jesu Kristi blod.»  (1 Pet. 1:2.) Detta betyder, att Gud på förhand kände den nya skapelsen såsom en klass, att han på förhand visste, att han hade för afsikt att rättfärdiggöra denna klass af tro genom Kristi blod, och at han på förhand visste, att tillräckligt många rättfärdiggjorda skulle komma att vara lydiga och uppnå helgelse genom sanningen, för att denna klass skulle blifva fulleständig.  Intet i skriften antyder gudomligt förutvetande af de enskilda individer, som skulle ugöra den uvalda klassen, med undantag af församlingens hufvud.  Det säges oss att Gud på förhand kände Jesus såsom sin utvalde.  Ingen må förstå oss så, som mendade vi, att Gud icke kunde på förhand veta, hvilka individer som skulle utgöra den utvalda skaran; vi mena blott, att hvilka förmågor i detta afseende Gud än må besitta, så har han ej sagt sig ämna använda denna förmåga.  Han förordnade, att Kristus skulle vara världens återlösare och till belöning därför blifva upphöjd såsom den nya skapelsens första lem, såsom dess hufvud, herre och mästare.  Han bestämde ock, att ett visst antal människor skulle utväljas till att såsom hans medarfvingar blifva delktiga i hans rike, delaktiga med honom i den nya skapelsen.  Vi ha all grund att tro, att det bestämda antalet utvalda utgöres af de i Uppenbarelseboken (7:4; 14:1) nämnda 144,000, som blifvit »köpta från månniskorna».

Den förutbestämmelsen före världens grundläggning, att en sådan skara skulle utvälljas, anse vi bör förstås på samma sätt som förtbestämmandet af en särskild afdelning soldater i den engelska armén, hvilka benämnas »konnungens egna».  Denna trupp [213] består af storväxta och synnerligen godt utvecklade män, hvilkas minimihöjd, vikt etc. var bestämd, innan de nuvarande medlemmarna af truppen voro födda.  Likaså var det fastställdt på förhand, hur stort deras antal skulle vara.  Liksom den kungliga fördningen fastställde dessa förordningar i kroppsligt afseende och bestämde antalet af dem, som skulle utgöra denna trupp, så fastställde och begränsade också Skaparens kungliga förordning antalet af dem, som skulle utgöra Guds nya skapelse.  Likaledes uppställde han såsom villkor för att kunna tillhöra densamma icke kroppsliga utan vissa moraliska eller hjärte-egenskaper.  Liksom det icke var nödvändigt att förubestämma nammen på dem, som skulle utgöra den engelske »konungens egna», så var det icke heller nödvändigt, att Skaparen skulle förutbestämma de individers namn, hvilka komme att vara antagliga för honom, såsom nya skapelser i Kristus genom att motsvara de af honom kungjorda fordringarna och bestämmelserna.

Vi göras särskildt uppmärksamma på detta genom ett skriftställe, som man allmänt kommer ihåg och som allmänt anföres lösryckt ur sitt sammanhang; »Dem, hvilka han har förut känt, har han ock förut bestämt.»  Herrens folk bör ej nöja sig med att sålunda lösrycka ett ställe i Guds ord ur sitt förklarande sammanhang.  När vi blott läsa förtsättningen af versen, få vi hela saken klar: — »att de skull vara lika hans Sons bild (d. v. s. lika Sonen), på de han må vara den förstfödde bland många bröder». — Rom. 8:29.

»Kallade efteer hans uppsåt.»
Rom. 8:28—30.

Vi kunna ej förklara detta skriftställe bättre än med apostelns egna ord.  I de föregående verserna (22, 23) förklarara han, hvilket ändamål Gud har med att kalla den nya skapelsen, nämligen att den är kallad att undfå en öfvermåttan stor välsignelse och att äfven utdela välsignelser till andra — till den suckande skapelsen, som nu våndas under förgängelsens träldom och väntar efter uppenbarelsen af Guds söner, den nya skapelsen.  (V. 21, 22.)  Aposteln förtsätter med att visa, att allting samverkar till det bästa för dem, som Gud kallar till den nya skapelsen, att närvarande missräkningar, pröfningar, vedervärdigheter och motstånd från välden, köttet och Satan äro ämnade att hos oss verka rättfärdighetens fridsfrukt och sålunda bereda för oss en öfvermattan stor och evig fullvikt af härlighet, den härlighet, till hvilken vi kallats, och hvilken vi med rätta efterträngta.  Aposteln beskrifver för oss Herrens föranstaltningar till [215] godo för dessa kallade, för hvilka allting skall samverka till det båsta.  Vi få ej tånka på denna vår kallelse på annat sått ån i förbindelse med vår åldste broder, Jesus.  Ingen kunde komma före honom; endast genom att se och följa hans fotspår kunna vi hoppas att blifva delaktiga af hans hårlighet.  Guds förutbeståmmelse, att alla dessa Kristi bröder måste blifva lika sin åldste broder för att kunna få del i den nya skapelsen, skulle beröfva hvarje månniska allt hopp om delaktighet i  denna hårlighet, såvida icke Gud hade gjort detta möjligt för oss genom den återlösning, som år i Kristus Jesus, vår herre, hvilket klart visas oss genom andra striftstållen.  Förmedelst denna föranstaltning blifva alla vårt kötts årfda svagheter, som vi icke kunna fullt öfvervinna, öfverskylada genom återlösarens offer, och sålunda kan Gud öfverse med att vi icke i köttet åro absoluta afbilder af hans Son.  Han kan såldes antage och godkånna oss enlight sin förutbeståmmelse, om han finner, att vi åro Jesu afbilder i hjårtat, i uppsåtet eller viljan, och att vi åfven bevisa vår goda vilja genom att så långt som möjligt behårska köttet.  Våra oafsiktliga brister öfverskyler sedan Herren Jesus förmedelst sin alltillråckliga nåd.

I sin beskrifning af den kallade klassen säger aposteln vidare: »Och dem han har förut bestämt, dem har han ock kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort, och dem han har rättfärdiggjort, dem har ha nock ärat».  Detta skriftställe blir vanligen missförstådt, emedan det mestadels gör det intrycket på läsarne, att aposteln här på det vanliga sättet i ordningsföljd uppräknar den kristnes erfarenheter — såsom vi uppräknade dem i föregående kapitel, där vi betraktade, huru Kristus blifvit oss gjord till visdom, rättfärdiggörelse, helgelse och förlossning.  Men här begynner aposteln i den motsatta änden.  Här fäster han blicken på den utvalda församlingen [216] i dess slutliga tillstånd såsom fulleständigad och förhärligad under Kristus, dess hufvud, samt följer så tillbaka församlingens, den nya skapelsens, utveckling.  Han visar, att inga andra komma att uppnå den utomordentiligt höga ställningen såsom Guds förhärligade utvalda än de, hvilka genom Guds nåd blifvit kallade till densamma och dessförinnan rättfärdiggjorda, — ty Gud kallar eller inbjuder inga andra än troende till att deltaga i täflingsloppet för vinnande af den stora segerlönen.  Och alla rättfärdiggjorda ha först, innan de rättfärdiggjordes, blifvit hedrade eller ärade (icke »förhärligade», såsom det vanligen öfversättes) — hedrade, i det Gud lät dem få kunskap om sig själf och sin käre Son, som är vägen, sanningen och lifvet.

Till och med blott det att i den närvarande tiden få höra om Guds nåd, är en större ära, än många tro.  Liksom världens frälsning (återställelsen) är en Guds gåfva, som skall blifva tillgänglig för mänskligheten under tusenårsådern, så är det också en särskild ära att i den närvarande tiden få kunskap om Herrens nåd och få tillfälle att blifva förlikt med honom, innan världen i stort erhåller dessa välsignelser.  Tysedan vi blifvit sålunda ärade och erhållit den till rättfärdiggörelse af tro nödvändiga kunskapen, erbjuder sig för oss fillfället att taga ett vidare steg, att i enlighet med kallelsen inviga eller helga oss och att, om vi förblifva trogna, uppnå den härlighet, som  kommer att uppenbaras på dem, hvilka blifva medlemmar af den utvalda och trogna nya skapelsen.

»Är Gud för oss.»

I det vi vidare följa aposteln i hans betraktelse öfver denna utkorelse, omskrifva vi hans uttalanden som följer:  Se vi icke, bröder, att Gud har en stor och underbar plan, som han håller på att genomföra?  Se vi icke, att han efter att ha beslutat utvälja en [217] viss klass för att göra densamma delaktig i utförandet af denna plan, bevisat oss ynnest i det han för oss upperbarat villkoren för uppnåendet af denna delaktighet, i det han rättfärdiggjort och kallat oss med den himmelska kallelsen?  Detta betyder, att Gud är för oss, att han önskar, att just vi måtte komma att tillhöra denna utvalda klass, att han vidtagit alla behöfliga mått och steg för att göra det möjligt för oss att uppnå detta mål.  Om vi stundom, fastän Herren är för oss, besväras af att känna, att Satan, synden och våra egna ärfda svagheter äro emot oss, utläggande snaror och hinder på vår väg, så låt oss dock betänka, att när den allsmäktige Guden är på vår sida, behöfva vi ej frukta för dessa fienders motstånd, ty han är mer än tillräckligt mäktig för att kunna föra oss tryggt igenom allt.  Låt oss blicka tillbake och betänka, huru god han var mot oss, medan vi ännu voro syndare, i det han föranstaltade den återlösning, som är i Kristus Jesus.  Gjorde han allt detta för oss, medan vi ännu voro syndare, huru mycket mer skall han då icke vara redo att göra för oss nu, sedan vi blifvit hans barn, nu, sedan vi hört hans röst, mottagit hans Son, satt vår förtröstan till honom och blifvit rättfärdiggjorda genom hans förtjänst, nu, då vi hört kallelsen till den gudomliga naturen och invigt oss, I det vi lade vårt lilla allt på hans altare.  För visso är Gud villig att nu göra långt mera för oss och bevisa oss ännu större ynest, —  ehuru vi ej kunna föreställa oss, huru Gud skulle kunna göra mera för oss, än han redan gjort, i de han utgifvit sin Son för oss.  Vi kunna vara förvissade om  att han, som alltid är den same, fortfarande älskar oss, fortfarande är för oss och vill använda sin makt till att låta alla ting samverka till vårt högsta andliga väl, d. v. s. så att vi slutligen uppnå en plats i den nya skapelsen, såvida vi förblifva i honom genom att framhärda i tro på, I kärlek till och i hjärtlig [218] lydnad för honom, och detta utan afseende på huru svaga och ofullkomliga våra bästa emödanden om att behärska eller underkufva köttet än må vara.  Låt oss vara förvissade om att i det Gud gifvit oss sin Son och sålunda öppnat för oss den väg, på hvilken vi kunna följa hans kallelse till den nya skapelsen, så har han  ock sörjt för uppfyllandet af alla de behof, som kunna uppstå för oss.  I honom har han rikligen gifvit oss allt.

Skulle någon komma på den tanken, att lagen kanhända kunde fördöma oss emot Guds vilja, så låt oss betänka, att den Gud, som en gång inneslöt alla under sin lags fördömelse och såsom högste domare fördömde oss, denne samme Gud är det, som nu kungjort vår rattfärdiggörelse, — som för intet har rättfärdigat oss från allt, hvarifrån lagen ej kinde rättfärdiga oss, och detta har han gjort genom sin nåd, genom Kristus Jesus, vår Herre.  Hevem skulle i betraktande af allt detta kunna åklaga Guds utkorade, som han bevisat en så stor ynnest?  Hvem skulle kunna fördöma oss på grund af ofrivilliga svagheter och felsteg?  Dem, som vilja göra det, svara vi:  Kristus är den, som har dött, ja än mer, har uppstått och uppfarit i höjden såsom vår ställföreträdare, och som har tillägnat oss tillräckligt af sin egen förtjänst för att öfverskyla alla våra brister. — Rom. 8:34.

Någon gör kanske ännu den invändningen, att något kunde inträffa, som kunde skilja oss från Guds kärlek eller från Kristus och hans kärlek och  barmhärtighet, samt att vi sålunda kunde löpa fara att blifva öfverlämnade till oss själfva, lida skeppsbrott i tron och därför gå miste om den framtida härligheten såsom nya skapelser.  Vi svar: Nej; Kristus älskade oss högt, annars skulle han ej ha återlöst oss.  Allt, hvad han gjort mot och med oss, har han gjort af kärlek, och vi böra ej tillåta något att skilja oss från denna kärlek.  Drabbas vi af bedröfvelser, så böra vi ej tilllåta [219] dem göra annat med oss än drifva oss närmare Herren, då han ju är den ende som kan hjälpa oss, Om betryck, förföljelse, hungersnöd, ett utblottade tillstånd eller någon fara af en eller annan art skulle hemsöka oss, skulle vi då af fruktan för dessa ting upphöra att älska Herren, förneka hans namn och hans sak, ej längre följa i hans fotspår utan söka oss en bekvämare väg genom lifvet? Nej, det är just genom sådana erfarenheter vi skola utvecklas därhän. att vi kunna blifva segervinnare. Huru skulle vi kunna utmärkas som segrare, om intet funnes att besegra, om hela vår väg vore jämn och angenäm, utan några svåra ställen? Vi ha gjorts till mottagare af Guls nådegåfvor och välsignelser, och nu sätter han oss på prof för att se, i hvilken grad vi äro värdiga att förblifva i hans kärlek och ynnest. Han vill, att vi skola förblifva däri, och han har vidtagit alla behöfliga åtgärder för att göra detta möjligt för oss; men tvinga oss vill han ej. Jag är öfvertygad och viss om att vi äro fast beslutna att icke tillåta något att skilja oss från Guds kärlek, uppenbarad i Kristus — hvarken fruktan för döden eller kärlek till lifvet —, och att ingen bland Guds öfriga skapelser skall kunna afvända Guds kärlek och ynnest från oss, vare sig änglar eller herradömen, vare sig nuvarande eller tillkommande makter. I allt detta äro vi mer än blott segervinnare: genom honom, som älskat oss, äro vi adopterade såsom söner på den gudomliga naturens plan.

Att göra vår kallelse och utkorelse fast.
2 Pet. 1:10. 11.

»Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer ätt göra eder kallelse Och utkorelse fast, ty om l det gören (det som uppräknas i de föregående verserna, nämligen att använda all flit för att till tron lägga, dygd, förståndighet, återhållsamhet, tålamod, [220] gudaktighet, brödrakärlek och allmännelig kärlek, hvilka stycken, om de finnas hos oss i rikt mått, icke skola låta oss vara overksamma eller utan frukt), skolen I icke någonsin falla, Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike.»

I fråga om denna utkorelse se vi, att det är Gud, som gör det viktigaste, nämligen: 1) Han har förutbestämt, att han skulle ha en sådan ny skapelse; 2) han har inbjudit några till att utveckla den karaktär, som är nödvändig för att tillhöra den nya skapelsen; 3) han har ordnat det så, att de inbjudna måtte kunna uppnå en ställning, som motsvarar deras kallelse.

Å andra sidan ha ock de, som skola blifva bland de utvalda, viktiga steg att taga: 1) De kallade, för hvilkas skull alla dessa förberedelser och anordningar gjorts, måste mottaga kallelsen, inviga sig helt. 2) De måste blifva så genomträngda af sin kallelses ande och det höga värdet af den därmed förbundna belö­ningen, att de med nit uppfylla kallekens villkor.

Vi ha redan sett, att dessa villkor, kort sagdt, bestå i att vara så till sinnes som Guds käre son. Men när vi taga denna likhet i närmare betraktande, finna vi, att den, såsom aposteln Petrus här påpekar, består i att frambringa helighetens andes frukter. Gud är helig, och de utvalda måste ha hans ande, hans sinnelag, så att de älska rättfärdigheten och hata och afsky det onda. Aposteln visar oss i det ofvan anförda skriftstället de olika element, som utgöra Guds heliga ande eller sinnelag, och han påpekar, att vi icke kunna uppnå fullkomlig likhet med honom (fullkomlig kärlek) i början af vårt lopp, utan att detta tvärtom utmärker vägens ände, är själfva målmärket för vår vandring. Kärleken inbegriper i sig alla de öfriga här uppräknade karaktärsegenskaperna; i verkligheten äro de allesammans beståndsdelar af kärleken. Saktmodighet, mildhet, brödrakärlek, gudaktighet etc. [221] äro yttringar af en och samma stora egenskap: den allmänna kärleken.

Någon har gifvit följande definition af dessa Guds andes frukter, och vi instämma till fullo i den:

1) Fröjd — triumferande kärlek.
2) Frid — hyllande kärlek.
3) Långmodighet — fördragande kärlek.
4) Mildhet — kärlek i umgänget.
5) Godhet — kärlek i verksamhet.
6) Tro — kärlek på lifvets slagfält,
7) Saktmodighet — undergifven kärlek.
8) Återhållsamhet — kärlek i öfning.

När vi började vårt lopp, beslutna att försöka det, emedan Gud i sin nåd hade rättfärdiggjort oss och inbjudit oss att deltaga i detta täflingslopp för att söka vinna den segerlön, som tillhör den nya skapelsen, så sade vi först till oss själfva: Vi vilja åsidosätta alla jordiska sträfvanden, som tynga och hindra oss, inviga vår vilja helt till Herren och bestämma oss för att göra detta enda, nämligen eftersträfva och genom Herrens nåd vinna de välsignelser, till hvilka han kallat oss. Samtidigt beslöto vi, att vi så långt som möjligt skulle aflägga våra lätt snärjande synder, hvilka de än voro, antingen vi hade samma synder som andra af de i täflingsloppet deltagande eller ej, och att vi troget skulle löpa för att vinna det stora priset.

Vår invigning motsvarar inträdandet på vädjebanan, Invigningen var starten. Vi öfverlämnade oss åt Herren för att blifva behärskade af hans kärleks ande; dock blefvo vi varse, att vi till följd af fallet saknade de karaktärsdrag, som skulle vara Fadern välbehagliga. Likväl löpa vi och sträcka oss fram mot dlet målet att blifva likasinnade med hans Son; ty detta är hans vilja med oss och är villkoret för vår gemenskap med honom. I detta afseende äro vi olika Herren, ty enär han var fullkomlig, hade han ej att [222] genomgå denna gradvisa utveckling till fullkomlig kärlek. Han var uppfylld af anden allt från begynnelsen af sitt lopp; redan vid begynnelsen stod han vid det mål, mot hvilket vi löpa. Hans profsättning hade till ändamål att gifva honom tillfälle att bevisa, att han ville fasthålla vid den af honom redan från början intagna ståndpunkten af fullkomlig kärlek till Gud, till hans folk och till hans fiender. Vi måste emellertid löpa och kämpa, om vi skola uppnå detta mål.

Vi kunna indela vädjebanan i fyra afdelningar. Då vi befinna oss i den första, se vi i kärleken något, som Gud fordrar, och vi söka att tillägna oss den, emedan det är vår plikt. Vår kärlek till Gud är alltså först en pliktkärlek, emedan han såsom varande vår skapare har rätt att af oss fordra lydnad, kärlek och hängifvenhet. Äfven vår Herre Jesus älska vi af plikt, emedan han älskat oss först och därför har rätt att vänta, att vi skola älska honom tillbaka, Våra medmänniskor älska vi äfven af plikt, emedan vi veta att detta är Guds vilja.

När vi komma till andra afdelningen, äro vi något litet närmare målet. Det, som vi först sökte göra af plikttrohet, ha vi småningom börjat betrakta som en förmån, ej blott en plikt. På denna ståndpunkt inse vi, att det, som Gud befaller oss såsom rätt och plikt, är godt, att de ädlaste grundsatser, som vi kunna föreställa oss, äro fullständigt ett med den rättfärdighet, visdom och kärlek, som Herren påbjuder och ställer upp som mål för oss, och som vi från denna tid begynna uppskatta. Nu begynna vi älska Gud icke blott därför, att det är vår plikt mot honom såsom vår skapare, utan dessutom och i synnerhet emedan vi se, att han är i besittning af dessa stora karaktärsegenskaper, som han äfven vill utveckla hos oss — att han är förkroppsligandet af all barmhärtighet och godhet. De, som nått så långt som till detta andra vägmärke, [223] älska Herren ej blott därför, att han först älskat dem, och emedan det är deras skyldighet att älska honom tillbaka, utan emedan deras förstånds ögon öppnats tillräckligt för att de skola kunna se något af hans karaktärs härliga majestät, något af längden, bredden, höjden och djupet af vår skapares rättfärdighet, visdom, kärlek och makt.

Det tredje vägmärket vid denna vädjebana vilja vi kalla brödrakärlek. Först älskade vi bröderna af plikt, liksom vi älskade Fadern, men i mindre grad, emedan de hade gjort mindre för oss; vi erkände dem hufvudsakligen därför, att detta var Faderns vilja. Men när vi kommit därhän, att vi kunde se rättfärdighetens grundsatser, kunde tillbörligen uppskatta Fadern och se, att Fadern själf älskade oss, trots våra ofrivilliga brister, då begynte våra hjärtan vidga sig, så att vi hade rum för en djupare kärlek till bröderna och blefvo mer och mer i stånd att öfverse med deras ofrivilliga brister, ofullkomligheter och misstag, när vi hos dem kunde iakttaga en hjärtlig åstundan efter att vandra i Jesu fotspår, i öfverensstämmelse med den gudomliga karaktärens grundsatser. Så begynte brödrakärleken att kunna tydligt märkas i vår vandel, Men ack, det finns tydligtvis ett rätt stort antal bland Guds kära barn, som ännu icke på sin vandring fram emot vår höga kallelses segerlön nått så långt som till detta tredje vägmärke. Det är i hög grad behöfligt, att den brödrakärlek, den långmodighet och det tålamod, som skriften inskärper, utvecklas; och dessa egenskaper ställas nödvändigtvis på hårdare prof i umgänget med bröderna än i umgänget med Fadern och Herren Jesus. Vi kunna se, att Fadern och Sonen äro fullkomliga, och att inga ofullkomligheter finnas hos dem; vi kunna se deras högsinthet mot oss och våra egna tillkortakommanden gent emot dem; men när vi betrakta bröderna, se vi hos dem än den ena och än den andra svagheten, och dessvärre är det alltför vanligt, [224] att man då är benägen för att säga till sin broder »Låt mig uttaga grandet nr ditt öga!» Men en sådan böjelse för att kritisera bröderna och uppsöka deras fel borde öfvertyga oss om att vi själfva ännu ha en stor bjälke af otålighet och kärlekslöshet att släpa på. I den mån vi närma oss detta tredje vägmärke, få vi också småningom ut bjälken ur vårt eget öga, vi börja se våra egna svagheter och alltmer uppskatta rikedomen af Herrens nåd mot oss. Detta alstrar i vårt hjärta en desto större grad af ödmjukhet, tålamod och mildhet mot alla, så att vi blifva i stånd att öfverse med eller öfverskyla en myckenhet af synder, en myckenhet af ofullkomligheter hos bröderna, så länge vi hos dem kunna se otvetydiga bevis för att de äro bröder — så länge de förtrösta på det dyrbara blodet och bemöda sig om att fullborda samma täflingslopp för att vinna samma segerlön.

Det fjärde och sista vägmärket vid vår vädjebana är den fullkomliga kärleken — kärlek till Gud, bröderna och alla människor. Till detta. mål böra vi alla med ifver söka att nå fram, och det så snart som möjligt. Vi må icke dröja vid de tre första vägmärkena, utan vi böra tåligt, uthålligt och energiskt sträfva efter att uppnå det sista. I en mening heter det visserligen, att vi icke skola älska världen och de ting, som äro af världen; men i en annan mening skola vi älska och göra godt mot alla människor, i den mån vi ha tillfälle, men mest mot dem, som höra tron till, (Gal, 6:10.) Detta är en kärlek, som innesluter äfven fienderna. Denna kärlek undantränger eller förmin­skar icke vår kärlek till Fadern och till hans karaktärs principer, ej heller vår kärlek till bröderna; tvärtom ökar den vår kärlek till Gud och bröderna, och detta förökande af kärleken gör, att vi kunna känna välvilja och medlidande med hela den stackars suckande skapelsen, som våndas i smärta och bidar efter Guds söners uppenbarelse. »Älsken edra ovänner, gören [225] väl emot dem, som förfölja och hata eder», är Mästarens befallning till oss. Så länge vi ej nått denna grad af kärlek, så länge vi icke älska äfven våra fiender, så länge må vi ej ett ögonblick tänka, att vi uppnått det mål, som Herren uppställt för sina efterföljare. Icke förr än vi uppnått denna ställning, äro vi Guds käre Sons afbilder.

Vi måste uppnå denna höjdpunkt af kärlek, förrän vi kunna aktas värdiga en plats i den nya skapelsen, och vi böra ej vänta, att alla Herrens efterföljare skola uppnå detta målmärke just i dödsstunden. Tvärtom böra vi vänta att uppnå det så tidigt som möjligt i vårt lif såsom kristna; och då gäller det att ihågkomma apostelns ord om att »allting väl uträtta och blifva beståndande». (Ef. 6:13.) Vår kärlek behöfver sättas på prof, sedan vi nått målmärket, och vårt »beståndande» vid detta målmärke, vår sträfvan att göra kärleken till vårt lifs och vår vandels rättesnöre, skall verka mycket styrkande på vår karaktär. I detta stycke skola våra erfarenheter i synnerhet motsvara vår Herres, ty oaktade han ej behöfde löpa för att uppnå målet, så behöfde han dock, stående vid målet, kämpa en god trons kamp för att hålla sig där och icke blifva öfvervunnen af världens och Satans olika anfäk­telser. »Jag jagar mot målet», säger aposteln. Detta är hvad vi alla måste göra ; och sedan vi nått fram till målet, måste vi troget förblifva vid detsamma och så bestå i de försökelser, som Herren tillstädjer träffa oss, att han må kunna räkna oss som öfvervinnare, icke af egen kraft, men i vår återlösares.

Försökelser skola komma öfver oss för att beröfva oss vår fullkomliga kärlek till Fadern, för att förmå oss till att icke visa honom den fullt tillbörliga vördnaden och lydaktigheten. Frestelser skola också komma öfver oss med hänsyn till bröderna, i det frestaren vill söka förmå oss att ej längre låta kärleken till bröderna öfverskyla en myckenhet, af brister, frestelse till att [226] vredgas mot dem som vi en gång lärt älska och värdera, och med hvilkas svagheter vi lärt hysa medlidande. Äfven skola vi utsättas för frestelser, som äro riktade mot vår kärlek till fienderna, i det motståndaren tillhviskar oss, att det gifves vissa undantagsfall, då vi kunna låta vara med att älska, Väl oss, om vi bestå i alla dessa frestelser, om vi förblifva vid målet, om vi för att behålla den ställning, vi redan uppnått, kämpa trons goda kamp och gripa det eviga lifvet, hvilket redan nu räknas som vårt för Jesu skull.

»Vi känna eder utkorelse af Gud.»

»Vi känna eder utkorelse af Gud, I älskade bröder. Ty vårt evangelium har kommit till eder icke allenast i ord, utan äfven i kraft och i den heliga anden och i mycken fullvisshet.» — 1 Tess. 1:4, 5. Jfr eng. öfv.

Vi ha i del V, kap. 9, visat, hvilka kännetecken som bevisa, att vi äro Guds barn, nämligen aflande af den heliga anden, vårt beseglande. Här vilja vi blott i korthet fästa uppmärksamhet på det sakförhållandet, att enhvar, som får del af denna utkorelse, har olika kännetecken, genom hvilka detta kan märkas ej blott af honom själf utan äfven ganska snart af de bröder, med hvilka han kommer i beröring, Det ligger en kraft såväl som ett budskap i denna utkorelse. Utkorelsebudskapet eller kallelsen (ordet) är för de utvalda ej endast ett evangelium eller ett gladt budskap utan ock en kraft från Gud både till att vilja och göra det, som är honom välbehagligt. Det bringar den utvalde den heliga anden och mycken fullvisshet, så att han blir redo att till hvilket pris som helst förkunna Herrens ord.

Aposteln skrifver till kolosserna (3:12-14) angående de till den nya skapelsen utvalda, att de skulle bortlägga sin forna värdering af tingen och bilda sig ett helt nytt omdöme, så att de måtte kunna känna församlingens utvalda lemmar, icke efter nationalitet [227] eller parti, utan efter att de äro i Kristus, — så att de måtte kunna erkänna dessa och inga andra såsom. utgörande den utvalda nya, skapelsen. Han säger: »Ikläden eder därför, såsom Guds utkorade, heliga och älskade, en hjärtlig barmhärtighet, mildhet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet, fördragande hvarandra och förlåtande hvarandra, om någon har klagomål mot någon. Såsom Kristus har förlåtit eder, så gören ock I. Men öfver allt detta ikläden eder kärleken, som är fullkomlighetens band.»

Jesus antyder på ett ställe, där han talar om den utvalda församlingen såsom ett helt, att dess medlemmar måste utstå olika pröfningar och försökelser, och att desamma skulle komma att blifva svårare, när evangelieålderns slut närmade sig, samt att de skola tillstädjas nå en sådan utsträckning, att alla utom de utvalda komma att bringas på fall. — Matt. 24:24, Se äfven del IV, kap. 12.

Häri ligger en uppmuntran. Det innebär ej, att de utvalda och trogna komma att ha någon öfverlägsen intellektuell förmåga, genom hvilken de på denna onda dag skola kunna urskilja motståndarens olika spetsfundigheter; ej heller innebär det, att de vid denna tid skulle vara i stånd att så fullkomligt. behärska sina jordiska lerkäril, att de kunna afhålla dessa från att fela, utan det innebär, att de, som förblifva i Kristus, skola på nödens dag erhålla alltillräcklig nåd, visdom och hjälp. Hvilken tröst ligger ej häri för alla, som tagit sin tillflykt till det hopp, hvilket är satt framför oss i evangelium! Hvilken tillförsikt ger det oss icke att känna, att vårt ankare är fäst innanför förlåten — i Kristus! En sådan förutbestämmelse är styrkande och tröstande, såsom aposteln förklarar: »Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning, att vi (slutligen) skulle vara heliga och ostraffliga inför honom i kärlek, och förut bestämt oss till barnaskap hos sig, genom Jesus [228] Kristus, efter sin viljas välbehag ... med afseende på den hushållningen i tidernas fullbordan, att i Kristus sammanfatta allt, både det, som är i himmelen, och det, som är på jorden. I honom. hafva vi ock fått arfslott, förut bestämda efter dens beslut, som verkar allt efter sin viljas råd, på det att vi (den nya skapelsen) skulle vara hans härlighet till pris, vi, som förut hafva hoppats på Kristus.» — Ef. 1:4-12. Jfr eng. öfvers.

»Genom många bedröfvelser måste vi ingå
i Guds rike.»

Nödvändigheten af att anstränga sig och kämpa för att uppbygga den karaktär, som Gud söker hos den utvalda nya skapelsen, saknar icke sin motsvarighet i naturen. Till belysning af detta anföra vi följande: »Det berättas om en man, som önskade fånga en kejsarmal och lägga till sin insektssamling, att han genom en lyckträff fick fatt i en kokong (larf i sitt omhölje) och lät den hänga hela vintern i sin studerkammare. På våren märkte han, att insekten försökte slippa ut. Hålet var så litet, och insekten tycktes göra så förtviflade och fåfänga ansträngningar för att få ett tillräckligt stort hål på omhöljet, att samlaren måste förbarma sig och klippa hålet större, Nu slapp den stora, fina insekten ut, men den lärde aldrig att flyga. Senare fick samlaren af en kännare veta, att de ansträngningar, som insekten gjorde för att slippa ut, voro nödvändiga för att drifva kroppens saft ut i insektens stora vingar. Att spara den för dessa ansträngningar var ett välment felgrepp. Ansträngningen var afsedd att bringa insekten till full utveckling. Moralen är uppenbar: de ansträngningar. som människor måste göra för att skaffa sig timligt godt, göra deras karaktär starkare än den skulle kunna blifva utan dessa ansträngningar. Likaledes är det också goda, att man måste anstränga sig för att uppnå andliga. rikedomar.»

[229] Vi ha i första delen påpekat, att skriften klart och tydligt lär om fri nåd, hvilken i rikt mått skall tilldelas världen, så snart den utvalda skaran blifvit fullständiggjord och förhärligad. Under tusenårsåldern skall sedan församlingen (»Abrahams säd») välsigna alla jordens släkter med fullt tillfälle att uppnå fullkomliga karaktärer, fullständig återställelse och evigt lif.