STUDIER I SKRIFTEN

Sjätte Delen - Den Nya Skapelsen.

SJUNDE KAPITLET.

DEN NYA SKAPELSENS LAG.

Utfärdandet af en lag förutsätter förmåga att hålla den. — Den gudomliga lagen såsom den ursprungligen skrefs. — En lifvets lag kunde icke gifvas det fallna släktat. — Återlösningen icke af lag utan af nåd. — Lagförbundet uppfylldt och det nya förbundet garanteradt genom det ena offret, Kristus. — Den på Sinai gifna lagen var endast för det köttsliga Israel. — Det nya förbundets lag. — Den lag, under hvilken de heliga utvecklas. — Den nya skapelsen tydligt utmärkt i det gudomliga förbundet. — Större uppskattning af den fullkomliga lagen. — Jaga mot målet och blifva beståndande. – Den gyllene regeln. — Frihetens fullkomliga lag.

NÄR en myndighet utfärdar en lag, förutsätter detta, att det å de mottagandes sida finnes förmåga att hålla densamma, eller att det gifves någon anordning, hvarigenom öfverträdelser kunna tillgifvas, Utfärdandet af en lag förutsätter möjligheten af dess öfverträdande, och följaktligen åtföljes den af straffbestämmelser. Beträffande vår fader Adam sägas det oss, att han skapades till Guds afbild och likhet, och att förbannelsens dom kom öfver honom till följd af olydnad mot den gudomliga viljan. Vi göra den slutledningen, att en Iag måste ha gifvits honom, och att den var nog tydlig, i annat fall kunde han icke af sin skapare rättvisligen blifvit dömd såsom en öfverträdare, Det säges oss tydligt, att synden i Eden var olydnad mot ett Guds bud. Rättvisan i dödsdomen, hvilken kom öfver Adam, och som genom honom på ett naturligt sätt utsträcktes till hans efterkommande, innebar, att han uppfattat den lag, under hvilken han stod, och medvetet öfverträdde den, i annat fall skulle felet varit lagstiftarens. Att Adam var i stånd att mottaga och lyda denna lag, bevisas också af det faktum, att det icke fanns någon bestämmelse [410] om tillgifvande af densamma — ingen medlare — utan såsom en följd af öfverträdelsen kom det fulla straffet öfver honom.

Vi äga icke någon uppgift, som skulle kunna antyda, att Skaparen åt våra första föräldrar, Adam och Eva, öfverlämnade en lagsamling skrifven på sten eller någonting annat, och då ett sådant sammanfattande af lagar till ett helt är vanligt i våra dagar till följd af mänskliga svagheter, äro många ur stånd att se, på hvad sätt den fullkomlige Adam ägde en fullkomlig lag, genom hvilken han sattes på prof och, till följd af den olyckliga utgången, fördömdes. Det är ett misstag att tro, att lagar måste vara skrifna i akt yttre — på papper, sten etc. — och att icke inse, att den gudomliga lagen fanns skrifven i en ännu högre form, i det människan skapades så i harmoni med rättfärdighetens grundsatser, att det vore riktigt, att säga, att den gudomliga lagen — en uppfattning om rätt och orätt — var skrifven i den fullkomliga organismen. På detta sätt är Guds lag skrifven i hans eget väsen och hos hela änglaskaran, och sålunda skrefs också den gudomliga lagen i själfva danandet af Adam och Eva. De voro icke benägna för synd utan voro i stället böjda för rättfärdighet. De voro rättfärdiga, omgifna af rättfärdiga och fullkomliga förhållanden och medvetna om sitt beroende af Skaparen och sin skyldighet att lyda hvarje hans befallning, och de visste, icke sväfvande utan bestämdt, hvad han hade bjudit. Därför voro de utan ursäkt för sin öfverträdelse. Barmhärtigheten må göra ursäkt för dem, grundande sitt anspråk på deras oerfarenhet etc. i fråga om straffen, men det förhållandet, att de kanske icke fullt förstodo, hvad syndens straff innebar, förändrar icke det andra förhållandet, att de kände skillnaden mellan den rätta och den orätta vägeu. De visste, att det var rätt att lyda Gud och orätt att vara olydiga mot honom — [411] oafsedt om de förstodo, hvad de olyckor, som skulle blifva följden af olydnad, komme att innebära. Aposteln bekräftar berättelsen i 1 Mosebok beträffande alla dessa punkter, sägande, att »Adam blef icke bedragen» — att han syndade medvetet, uppsåtligt, och att han sålunda drog öfver sig förbannelsen eller domen för uppsåtlig synd, hvilken hans skapare förut hade förklarat vara döden.

När vi nu se oss omkring, finna vi, att världen på det hela taget i ansenlig grad förlorat denna ursprungliga likhet med Gud, till hvilken våra första föräldrar skapades — den har förlorat mycket mer än den inre uppfattnigen om rätt och orätt. Den gudomliga lagen, som en gång klart och tydligt varit inpräglad i den mänskliga naturen, har till största delen utplånats genom »syndens och dödens herravälde» under de gångna sex tusen åren. Gud har genom sin förbindelse med några af människosläktet till stor del återupplifvat den ursprungliga lagen i mångas hjärtan samt mer eller mindre djupt återkallat (återinskrifvit) rättfärdighetens olika grunddrag; och likväl vågar ingen bland de mest bildade och. Kristna obetingadt lita på sitt eget omdöme om rätt och orätt beträffande olika frågor. Därför behöfva vi ännu en viss gudomlig måttstock framställd för oss, till hvilken vi kunna gå, och efter hvilken vi kunna rätta våra uppfattningar om rätt och orätt och komma dem att mer och mer öfverensstämma med den gudomliga måttstocken. Det oaktade finna vi ofta till och med bland hednavärldens mest sjunkna folk yttringar af samvetet och vissa mer eller mindre grofva begrepp om rätt och orätt. Dessa äro de hopvecklade  och förvrängda kvarlefvorna från den ursprungliga lagen i människans väsen, i harmoni med hvilken hon ursprungligen skapades till »Guds afbild». Aposteln hänvisar till detta sakernas tillstånd bland hedningarna, sägande: »Deras tankar inbördes anklaga eller ock [412] ursaka,» Han förklarar, att de sålunda »visa att lagens verk är skrifvet i deras hjärtan» — lämningar af den ursprungliga lagen, fragmentariska bevis på att den en gång var medfödd i människonaturen. — Rom. 2:15.

Det finnes bland människorna lagar för brottslingar och lagar för sådana, som icke äro brottslingar: 1) lagar för medborgarskap, hvilka garantera lif, fred, frihet etc. åt de lydiga, och hvilka i motsatt fall hota öfverträdarna med fängelse och förlust af frihet, förmåner etc.; 2) lagar af större stränghet för dömda brottslingar, så framt icke ett lindrigare tillvägagångssätt följes, men i intet fall erbjudande dem fri- och rättigheter.

Så förhåller det sig också med den gudomliga lagen. Vi ha först den ursprungliga lagen under hvilken Adam ställdes på prof. Han hade förmåner och välsignelser att börja med: lif, frid, lycka och allt som han behöfde. Dessa voro honom tillförsäkrade så länge han förblef lydig gent emot sin skapare, och ett dödsstraff var utfäst vid olydnad — »döende skall du dö» — och detta straff utsträcktes på naturligt sätt till hans efterkommande. Följaktligen blef Adam efter det öfverträdelsen blifvit begången en brottsling, en förbrytare, beröfvad hopp om lif, som han förut åtnjutit. Den oberedda jorden blef hans stora botgöringsplats och grafven hans ständiga fängelse. Den lag, som förut härskade öfver honom, hade nu upphört i den meningen, att den icke längre erbjöd honom något hopp eller någon utsikt till lif utan hade redan dömt honom till döden. Han stod icke längre under lifvets lag, ej heller föddes någon af hans barn under densamma eller med något hopp eller utsikt till att vinna evigt lif — de voro alla fångar. Synd och död blefvo, bildligt taladt, deras plågare och fångvaktare. [413]

Men om den ursprungliga lagen icke längre kunde inverka på dem, enär den redan gifvit uttryck af sin hämnd öfver dem, befunno de sig likväl under vissa naturliga lagar. De funno i sitt fångna tillstånd en verkande lag, genom hvilken hvarje kränkande af samvetet, hvarje djupare hängifvande åt det, som de erkände såsom synd, desto hastigare medförde försämring och död; och ju mer noga de sökte följa det, som de visste vara rätt, dess mer drägligt funno de sitt fångna tillstånd vara, ehuru ingenting antydde en befrielse.

Aposteln framhåller, att det var icke möjligt, att Gud kunde gifva vårt fallna släkte en lifvets lag. Det hade blifvit rättvist dömdt, och så länge som domen hvilade öfver det, kunde ingen lag gifvas, hvars hållande kunde tillförsäkra det befrielse från döden. Innan någon sådan lifvets lag kunde gifvas människosläktet, måste den första lagens dom gäldas och dess förbannelse borttagas; sedan kunde andra föranstaltningar göras, inbegripande erbjudan om evigt lif på vissa villkor — men icke förrän försoning för den första öfverträdelsen och upphäfvande af dess dom hade blifvit verkställd. Herren antydde sin afsikt att åstadkomma en sådan försoning för synden för att gifva människosläktet ännu ett tillfälle för ernående af evigt lif i stället för det, som gafs vår fader Adam, och som han förlorade både för sin egen och alla sina efterkommandes del. Men de gudomliga löftena voro mycket dunkla, blott och bart gifvande stöd för ett hopp; följaktligen talas det på grund af desamma om det under syndens och dödens tvång varande människosläktet såsom »hoppets fångar».

En af dessa antydningar om en försoning etc. gafs i Herrens ord, när domen uttalades, då han förklarade, att kvinnans säd slutligen skulle söndertrampa ormens hufvud. (1 Mos. 3:15.) På detta dunkla och bildliga språk talade Herren om upphäfvandet [414] af det ondas makt, om en seger, som skulle komma genom så väl som till Adams släkte. Denna kvinnans säd nådde, såsom vi alla veta, sin fullbordan i Kristus. Fyra tusen år efter fallet sände Gud sin son, »född af kvinna» och sålunda en lem af och besläktad med det dömda släktet, »på det att han genom Guds nåd skulle smaka döden för alla» — skulle gälda straffet för hvarje människa, afvältra förbannelsen eller dödsdomen från hvarje människa och alltså bereda hvarje människa en sådan rättslig ställning, som kunde tilllåta, att en lifvets lag ånyo kunde gifvas, hvars hållande kunde medföra evigt lif.

Men innan tiden var inne för Gud att sända sin Son och att genom honom verkställa släktets återlösning från dödens förbannelse, hade han särskildt att göra med Abraham och hans efterkommande, senare kända under namnet israeliter. Till att börja med gaf Gud Abraham, Isak och Jakob löften, mer eller mindre tydliga, tillkännagifvande för dem sina goda afsikter att välsigna alla jordens släkter. Ett sådant budskap från den store domaren, som dömt människosläktet, innebar mycket. Det innebar antingen ett kränkande af rättvisan genom upphäfvandet af förbannelsen eller domen, eller annars att högsta domstolen i universum hade en plan, genom hvilken den kunde vara rättvis och det oaktadt bevisa nåd mot sådana medlemmar af människosläktet, som komme  att visa sig värdiga densamma genom att ställa sig i harmoni med hans rättfärdiga anordningar. Patriarkerna fröjdades öfver dessa löften och föreställde sig mer eller mindre tydligt ett framtida lif genom en de dödas uppståndelse, hvilken skulle gagna icke blott dem och deras efterkommande utan innebära en slutlig välsignelse för hvarje medlem af människosläktet.

Det var med tanke på detta löfte till Abraham, som Herren på Sinai gaf hans barn, israeliterna, en särskild lag, Denna lag var grundvalen till ett förbund [415] med dem. Om de kunde hålla den, skulle alla löftena tillhöra dem. Denna lag erkändes såsom varande fullkomlig, rättvis och god, men emedan israeliterna voro fallna, fördärfvade och ofullkomliga, var det nödvändigt, att för det första en medlare utsågs, nämligen Mose, och för det andra att något sätt blef funnet, hvarigenom folkets öfverträdelser mot denna lag kunde typiskt förlåtas en gång hvarje år och de sålunda tilllåtas att generation efter generation fortsätta sina försök att hålla lagen, Inrättandet af detta medlarskap genom Mose och de typiska offren för synder etc. visar, att det folk, till hvilket detta förbund och denna lag gafs, betraktades såsom varande oförmöget att fullkomligt lyda den. Detta visar en stor motsats till den ursprungliga lagens gifvande i Eden, där det icke sörjts för någon medlare och inga andra föranstaltningar gjorts till följd af köttets svagheter. Detta faktum ensamt säger oss på ett ovederläggligt språk, att den förste Adam var fullkomlig såsom sin skapares afbild, och att han var i stånd till att fullkomligt lyda den gudomliga lagen. Det säger oss, att släktet under mellantiden sjunkit mycket djupt, ty de anordningar, som gjorts i samband med den mosaiska lagen, voro sådana som passade fallna, fördärfvade människor.

Dessutom äga vi apostelns försäkran, att ingen jude, undantagandes Jesus, någonsin hållit lagen och att därför endast Jesus har vunnit eller kunde vinna belöningen, som tillhörde detta lagförbund med Israel. Apostelns ord lyda: »Intet kött skall af lagens gärningar varda rättfärdigadt inför Gud.» Denna lag tjänade därför ett dubbelt ändamål, nämligen att visa: 1) att ingen af det fallna släktet kunde hålla den gudomliga lagen eller blifva antagen af Gud, och 2) att vår Herre Jesus var fullkomlig, i det han höll lagen, hvilken ingen ofullkomlig människa kunde hålla. Genom att sålunda hålla lagen blef han ensam arfvinge till förbundet med Abraham. Han var alltså betecknad [416] såsom den utlofvade Abrahams säd, i hvilken alla jordens släkter (eng.: familjer) skulle blifva välsignade. Detta förbund uppnådde sålunda sin fullbordan i Kristus Jesus, livad den utlofvade välsignelsens säd beträffar. Det oaktadt finna vi, när vi noggrant skärskåda löftet, att det åtminstone i vissa afseenden var tvåfaldigt — att det innefattade både en andlig och en jordisk säd, såsom antydes: »Därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på hafvets strand.» — 1 Mos. 22:17.

Emedan vår Herre Jesus uppfyllt förbundet, har han helt och hållet i sin hand välsignandet af alla jordens släkter (familjer); men i enlighet med den gudomliga planen. under hvilken han verkar och kommer att verka, skall det behaga honom att slutligen använda några af den jordiska säden, det naturliga Israel, såsom sina jordiska redskap eller medel i detta välsignelsearbete. Alltså är icke förbundet, hvad beträffar Israel efter köttet, helt och hållet upphäfdt, utan såsom aposteln förklarar återstår för det naturliga Israel en välsignelse efter upprättandet af Guds rike vid Herrens andra tillkommelse. Apostelns ord lyda: »Guds nådegåfvor och kallelser äro sådana, att han icke ångrar dem.» »Efter utkorelsen äro de älskade för fädernas skull.» »På det att genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder (församlingen), äfven de måtte få barmhärtighet.» »Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig öfver alla.» Meningen är att förlossaren, som skall komma från Sion för att välsigna alla jordens folk, först skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob. och att sålunda Jakob — Israel efter köttet — slutligen skall medverka vid välsignandet af världen. — Rom. 11:26-32.

Vi se alltså, att världen allt intill våra Herres första ankomst var utan lag, undantagandes naturens allmänna [417] lag — lagen i vårt fallna och fångna tillstånd, den lag som säger, att vi kunna påskynda våra bekymmer, ehuru det icke står i vår makt att undkomma dem, att under det döden till följd af den ursprungliga domen är oundviklig, och under det vi icke kunna hoppas att undgå densamma, vi likväl i någon mån kunna fördröja dess verkställande till en tid och till en del mildra dess stränghet. Vi ha sett, att den enda öfriga lag eller det enda förbund, som fanns, var det som gafs Israel, om hvilket Mose så tydligt förklarar, att det icke tillhörde andra folk eller nationer, sägande: »Icke med våra fäder slöt Herren detta förbund utan med oss själfva, som stå här i dag, oss alla som nu lefva.» (5 Mos. 5:3.) Vi ha sett, att israeliterna voro fjärran från rättfärdiggörelse genom denna lag och från att vinna de förbundsvälsignelser, som blifvit fästa vid densamma; alla misslyckades undantagandes en — människan Kristus Jesus, vår Herre och återlösare. Låtom oss nu följa saken vidare och se, huru den gudomliga lagen nu verkar.

Vår Herre Jesus höll — d. v. s. uppfyllde genom sin död — den gudomliga lag, som gafs på Sinai. En sammanfattning af den sinaitiska lagens kraf är: »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af all din kraft och af allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själf,» Den himmelske Fadern hade ordnat förhållandena så, att hans högt älskade Son, hvilken lämnade det andliga tillståndets härlighet och blef en fullkomlig människa bland ofullkomliga människor, uppskattade sin Faders vilja högre än allt annat — på det han skulle blifva människans återlösare. Detta skedde icke af tvång, och om han valt att behaga sig själf, hade han haft full frihet därtill; men i så fall hade han icke uppfyllt lagen, hvilken säger, att alla under densamma måste älska Gud högst — mer än sig själfva — och måste så fröjdas åt att göra Guds vilja, att de med glädje vilja offra sin egen [418] vilja, ja, sina lif. Detta antydes i de orden: »Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och. af allt ditt förstånd.» En sådan kärlek till Gud kunde icke tveka att utgifva sitt lif, sin själ, sin kraft såsom ett villigt offer för den gudomliga planen. Och så, i åthäfvor funnen såsom en människa och klart uppfattande det gudomliga programmet, uppgaf vår Herre Jesus, såsom aposteln förklarar, sig själf för att blifva offret för människan. Ja, det säges, att han gjorde det med glädje, såsom vi läsa: »Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta,» (Ps. 40:9.) Kärleken till de människor, med hvilka han blifvit besläktad genom jordisk födelse, var också en faktor i saken, men att ha älskat dem såsom sig själf skulle icke ha inneburit offer af sig själf för deras skull. Ett sådant offer skulle ha ådagalagt, att han älskade människorna mer än sig själf. Det var lydnad mot förstå delen af denna lag, som medförde offret af människån Kristus Jesus. Vi se då, att allt detta var förenadt med hållandet af lagförbundet, ty han föddes under detsamma och var bunden af alla dess villkor. Han kunde icke ha blifvit arfvinge till det abrahamitiska löftet utan genom lydnad allt intill döden.

Men en annan sak utfördes genom hans död — en annan sak jämte det att han bevisade sig värdig att blifva den utlofvade Abrahams säd, passande och värdig att välsigna världen. Denna andra sak var friköpandet af Adam och håns släkte från den ursprungliga dödsdomen. I den gudomliga anordningen utfördes de båda sakerna samtidigt — genom samma offer; det oaktadt behöfva vi klart skilja mellan dessa två. Vår Herre icke blott uppfyllde lagförbundet genom sin lydnad intill döden, utan genom gudomlig anordning blef han också löftesman eller en garanti för ett nytt förband genom sin död. Lagförbundet visade hans personliga förtjänst, såsom vi ha sett. men det nya förbundet [419] hänför sig till människosläktet. Dödsdomen hvilade öfver människosläktet, och varaktig välsignelse kunde icke komma släktet till del med mindre den ursprungliga domen först och främst blifvit uppfylld och upphäfd. Icke förrän då kunde någon välsigna släktet eller ha makt att välsigna det och upplyfta det från död till lif, ty ända till den tiden var dödsdomen från Gud emot det, och Gud kunde på intet sätt fritaga den skyldige på bekostnad af sin egen lag. Huru skön är icke den gudomliga anordningen, hvilken i denna enda handling icke blott pröfvade återlösaren beträffande hans värdighet att blifva släktets befriare och välgörare utan erlade lösen för vår fader Adam och sålunda för alla hans barn, hvilka på ett naturligt sätt hade delat hans efterlämnade arf af synd och död! Vi ha redan behandlat detta ämne och skola icke här gå in i vidare detaljer*.

*Se del V, kap, 14, 15.

Vårt studium här rör sig om den gudomliga lagen. Vi ha sett, att den sinaitiska lagen sträckte sig endast till Abrahams naturliga efterkommande, att den öfriga världen var lämnad utan Gud, utan hopp, utan eggelser, utan uppmuntringar, utan löften — fjärran från Gud, främlingar. (Ef. 2:12.) Vi se, att det sinaitiska förbundet är upphäfdt, hvad beträffar det stora profvet och dess pris. Vi ha också sett, att ett nytt förbund blifvit garanteradt genom Kristi blod, och vi fråga nu, huruvida detta nya förbund äger gällande kraft eller ej och, om så är, huruvida det åtföljes af en ny låg eller ej, liksom den sinaitiska lagen åtföljde lagförbundet. Vi svara, att det nya förbundet icke trärit i kraft, att det icke kommer att träda i kraft helt och fullt förrän vid Kristi andra ankomst och att, såsom vi nyss sett, Israel efter köttet kommer att vara bland de första af människosläktet, som skola draga fördel af det nya förbundet. [420]

Det nya förbundet kommer icke blott att tala frid med hänsyn till den ursprungliga förbannelsen och förklara den fullt gäldad af återlösaren samt att alla, som komma till Fadern genom honom, kunna genom en möjliggjord lydnad vinna återupprättelse från den ursprungliga domen, utan det kommer också att bevisa nåd mot det köttsliga Israel, hvilket dessutom blifvit dömdt under lagförbundet. Det kommer att göra kändt, att återlösningen skett icke blott för de begångna synderna, utan att alla de svagheter och ofullkomligheter, med hvilka släktet ännu är behäftadt, skola tillgifvas, och att livar och en därefter kommer att behandlas i enlighet med livad han verkligen är och kommer att genom Kristi förmedlande rikes lagar förhjälpas till att mer och mer höja sig från det närvarande tillståndet af andlig, moralisk och kroppslig död, upp till den mänskliga naturens fulländning, i hvilken han skall blifva i stånd att bestå profvet inför den Allsmäktige och i stånd att ådagalägga karaktär och värdighet till evigt lif under hans rikes lager. Detta nya förbund innefattar därför all den nåd och ynnest, som Gud ämnat för hela människosläktet under tusenårsåldern. Det är ett förbund af förlåtelse, välsignelse och återställelse för alla, hvilka, när deras ögon och öron blifva öppnade, komma att begagna sig af denna Guds nåd i Kristus Jesus.

Det nya förbundets lag.

Det kommer att finnas en lag i samband med detta nya förbund, Det blir den samma Guds lag, som icke förändras, men hvilken vid olika tider framställt olika utsagor, mer eller mindre tydliga, Det blir alltjämt den lag, som tillkännagifver Guds afsky för synden och hans ynnest och välsignelse öfver den rättfärdige. Detta fullkomliga rättesnöre kommer att städse vara inför världen under tusenårsåldern, och för hvar och en kommer det att blifva ett nödvändigt villkor att så [421] nära som möjligt nå upp till det fullkomliga måttet; men eftergifter komma att göras för hvar och en, som bemödar sig att lyda, i mån af hans svaghet, hvilken genom de välsignade förhållandena under återställelsen gradvis kommer att försvinna, allt eftersom han steg för steg gör framsteg i lydnad. Sålunda står det skrifvet: »Detta är det förbund, som jag skall upprätta med Israels hus efter de dagarna, säger Herren: Jag skall gifva mina lagar i deras sinne och skrifva dem i deras hjärtan … och deras synder och deras öfverträdelser skall jag icke mer komma ihåg.» — Ebr. 8:10; 10:17; Jer. 31:33, 34.

Här hafva vi utplånandet af föregående synder och missgärningar, hvilket sker gradvis under tusenårsåldern, och här ha vi också det gradvisa återkallandet och återskrifvandet af den gudomliga lagen i människornas hjärtan — hos hvem helst som vill. Detta återskrifvande af den gudomliga lagen i människornas karaktärer är helt enkelt ett annat sätt att underrätta oss om »tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun», som skall verkställas på den stora dagen under Kristi regering. Och vi skola icke förgäta den tydliga framställningen: »Det skall ske att hvar och en själ, som icke hör den profeten (den själ, som icke vill underkasta sig detta återskrifvande af den gudomliga lagen i karaktären), skall utrotas ur folket.» — Apg, 3:23.

Men låtom oss nu gå tillbaka. Vi ha betraktat det nya förbundets verkan under tusenårsåldern — under den tid, då han, som återlöste världen, skall utöfva sin makt och myndighet såsom den store profeten, den store läraren, och välsigna världen genom återställelsens fortgång återskrifva den gudomliga karaktären i människornas hjärtan. Nu fråga vi emellertid beträffande mellantiden — tiden mellan lagförbundets uppfyllelse i Kristus Jesus och införandet af det nya förbundets [422] villkor under tusenårsåldern — hvad vi skola tänka i fråga om denna mellantid? Finnes det något förbund i verksamhet under densamma, och om så är, finnes det någon lag i samband därmed? Vi svara, att under denna mellantid, som utgöres af evangelii ålder, utväljer Herren lemmarna till den nya skapelsen och att ett förbund nu är i gällande kraft, i verksamhet, och att det har en lag. För att kunna uppskatta detta, måste vi ihågkomma apostelns ord: »För öfverträdelsernas skull blef han (lagen) tillagd, till dess den säd, åt hvilken löftet blef gifvet, skulle komma.» Alltså se vi, att lagförbundet, som gafs på Sinai, var ett tilllägg till ett föregående förbund, och när vi se tillbaka, finna vi, att det abrahamitiska förbundet var det ursprungliga, och att det hade funnits fyra hundra trettio år innan lagförbundet blef tillagdt. Aposteln fäster vår uppmärksamhet vid detta, sägande, att »den lag, som gafs fyra hundra trettio år därefter», kunde icke upphäfva det ursprungliga förbundet eller göra det om intet. — Gal. 3:19, 17.

Vi se alltså, att då lagförbundet uppfylldes af vår Herre Jesus, lämnades det ursprungliga abrahamitiska förbundet, alldeles såsom det var, innan lagförbundet blef tillagdt. Det är under detta abrahamitiska förbund, som den nya skapelsen utvecklas. Det abrahamitiska löftet eller förbundet lyder: »I din säd skola alla folk på jorden välsignade varda.» Aposteln förklarar, att denna abrahamitiska säd, som omtalas i löftet, är Kristus — Kristus Jesus, vår Herre; och han tillägger: »Ären I nu Kristi (om I hvar för sig ären lemmar i Kristi kropp), så åren I ju Abrahams säd och arfvingar efter löftet» eller förbundet. — Gal. 3:16, 29.

Här finna vi vår tillämpning, ty åter säger aposteln: »Vi. mina bröder, äro löftets barn, likasom Isak» — i en helt annan mening än judarna under lagen voro det. Han påpekar tydligt skillnaden mellan det [423] andliga Israel och Israel efter köttet, sägande oss, att Jakobs barn efter kottet icke äro de Abrahams barn, som åsyftas i löftet, utan de, som äro barn genom tron, räknas som säd. Han förklarar, att Abraham förebildade den himmelske Fadern, och att Sara, hans hustru, förebildade detta ursprungliga förbund, från hvilket så mycken välsignelse slutligen skall komma, men att liksom Sara var ofruktsam till en tid och icke frambringade löftets säd, på samma sätt var Guds förbund ofruktsamt under nära två tusen år och endast började att frambringa loftets säd i vår Herres uppståndelse från de döda. Där blef hufvudet af Abrahams säd födt, och slutligen skall hela Kristi kropp, den motbildlige Isak, framkomma (»född från de döda») till det andliga tillståndet. Då, när säden kommit, skall löftet eller förbundet nå sin fullbordan — alla jordens folk skola välsignas.

Det var under det ursprungliga förbundets ofruktsamhet, som ett annat förbund, nämligen det sinaitiska eller judiska förbundet, lagförbundet, blef tilllagdt Det framfödde barn — en säd efter köttet, icke efter löftet och icke passande att uppfylla det ursprungliga löftet. Aposteln visar, att detta lagförbund förebildades af Saras tjänstekvinna Hagar, att judarna under lagförbundet förebildades af Ismael, hennes son, och att såsom Gud sade, tjänstekvinnans (Hagars) son icke skulle ärfva med den fria kvinnans (Saras) son, hvilket i motbilden innebar, att judarna under lagförbundet icke skulle ärfva det ursprungliga abrahamitiska löftet, som måste tillhöra den andliga säden. Detta framställes skönt och utförligt af aposteln i hans bref till galaterna (kap. 4). Apostelns framställning är en opposition mot den falska läran, att de kristna måste blifva judar och ställas under Moses lag för att blifva arfvingar till det ursprungliga abrahamitiska löftet.

[424] Paulus visar tvärtom, att alla, som äro under lagen, äro i träldom, och att Abrahams andliga säd måste vara fri, såsom Isak var — men hvilket Ismael icke var. Han framhåller vidare, att om en hedning, som ursprungligen icke var under lagen, ställer sig under den sinaitiska lagen, skiljer han sig från den sanna Abrahams säd och blir alltså en antitypisk ismaelit. Apostelns ord lyda: »Jag Paulus säger eder, att om I låten omskära eder, så gagnar Kristus eder till intet. Och jag betygar åter för hvar och en, som låter omskära sig, att han är pliktig att hålla hela lagen. I ären alldeles skilda från Kristus, I som genom lagen viljen rättfärdiggöras; I ären fallna från nåden.» Sättande sig emot detta, förmanar han de judar, som genom Kristi död blifvit fria från träldomen under lagförbundet, och de hedningar, som aldrig varit under lagförbundet, men som nu mottagit. Kristus och nådeförbundet, sägande: »Till frihet har Kristus frigjort oss; stån därför fast och låten eder icke på nytt fångas under träldomsok.» — Gal. 5:1-4.

Vi se alltså, att det är den »nya skapelsen», med Kristus såsom dess hufvud, som utgör Abrahams säd enligt det ursprungliga eller abrahamitiska förbundet, och som skall välsigna världen genom återlösning och återställelse. Vi förvånas icke, att i typen liksom i de bilder, som Herren och apostlarna använde, denna nya skapelse stundom framställes såsom en fullkommen man — hufvudet representerande Kristus Jesus och lemmarna församlingen, hvar för sig lemmar i Kristi kropp. (Ef. 4:13; Kol. 1:18.) Alltså »ären I, mina bröder, löftets barn liksom Isak», lemmar af den antitypiske Isak, hvars hufvud är Jesus. Herren framställer sig också själf såsom brudgummen och sin trogna församling såsom sin trolofvade, afvaktande bröllopet, att hon må blifva hans brud. Aposteln använder samma bild, sägande: »Jag har trolofvat eder med en enda man för att ställa fram för [425] Kristus en ren jungfru.» (Upp. 21:2; 2 Kor. 11:2.) Och denna bild af äktenskapsförhållande mellan Kristus och församlingen framställes också i typen, ty Abraham sände sin tjänare, Elieser (hvilken förebildade den heliga anden), att söka en brud åt Isak, och Rebecka, som med glädje mottog anbudet, blef slutligen förd till Isak och blef hans hustru, alldeles såsom vi äro kallade att blifva Guds arfvingar och Jesu Kristi, vår Herres, medarfvingar till det ovanskliga och obefläckade arf, som förblifver. Hvilkendera af dessa bilder vi undersöka, blir lärdomen, att Kristus, hufvud och kropp, brudgum och brud förenade till ett, är arfvingen till det abrahamitiska förbundet och alla de löften och allt det goda, som innefattas däri.

Aposteln förklarar, att berget Sinai och det jordiska Jerusalem symboliserade och förebildade det naturliga Israel, hvilket gick miste om den andliga välsignelsen. Kvarlefvan af det naturliga Israel, befunnen värdig den andliga välsignelsen, skildes från Israel efter köttet och blef lemmar af Guds sanna Israel, medarfvingar med den uppståndne Kristus i de himmelska ting, hvilka Gud ännu har i beredskap för dem, som älska honom, Och både denna kvarlefva af det köttsliga Israel och de andra af samma andliga klass, hvilka Gud kallat ut från hedningarna, ha högre symboler än Sinai och Jerusalem, nämligen berget Sion och det himmelska Jerusalem, hvars symboliska bild i härlighet framställes för oss i Uppenbarelseboken, kap. 21.

Efter att klart ha fastställt det faktum, att den nya skapelsen i de gudomliga anordningarna och förbunden är skild och utmärkt icke blott från världen i allmänhet utan också från det köttsliga Israel, och efter att också ha fastställt det faktum, att den nya skapelsen icke står under sinaieller lagförbundet, utan under det ursprungliga förbundet, fråga vi: hvilken lag är då förenad med det abrahamitiska förbundet, [426] under vilken lag står den nya skapelsen? Aposteln svarar, sägande: »I ären icke under lagen utan under nåden.» Huru? Är detta möjligt? Stå icke de nya skapelserna i Kristus Jesus under några som helst lagbud? Gälla icke de tio Guds buden dem? Såsom svar vilja vi framställa en annan fråga: »Gällde de tio buden Abraham eller Isak?» Om svaret blir nej, att de icke stodo under dem, och att de därför icke voro under den lagen, är vårt svar, att dessa bud ej heller gåfvos den nya skapelsen, och att alla, som komma i förening med Gud såsom lemmar af den andliga klassen, kallad »Kristi kropp» och »nya skapelser i Kristus Jesus», äro fria från fördömelse och fria från lagförbundet.

Den nya skapelsens ställning i förhållande till Gud och hans lag etc. är skild och utmärkt från andras. Den intager en ny och tillräknad ställning inför Gud — genom tron — en ställning af rättfärdiggörelse eller tillräknad rättfärdighet. Denna tillräknade rättfärdighet, som tillskrifves den genom förtjänsten af Kristi offer, icke blott öfverskyler ofullkomligheterna i det förflutna utan förblifver alltjämt en skylande rättfärdighetens klädnad, genom hoars förtjänst hvarje ofrivilligt fel och brist i ord, tanke eller handling öfverskyles. Såsom nya skapelser äro de alla, bildligt taladt, klädda i hvita kläder — de heligas rättfärdighet, den genom deras återlösare och hufvud tillräknade rättfärdigheten. Dessa nya skapelser ha blifvit antagna till sin ställning och sitt förhållande såsom lemmar i Kristi kropp på grund af sin visade kärlek. Det heter om deras invigning, att de så uppskatta Guds nåd och godhet, uppenbarad i hans Sons död, och sin rättfärdiggörelse genom honom, och att de så älska gifvaren af alla dessa ynnestbevis, att de med glädje frambära sina kroppar såsom lefvande offer i öfverensstammelse den gudomliga kallelsen.

[427] Denna invigning eller detta offer af jordiska intressen, syftemål, hopp och ärelystnad har icke framsprungit hvarken af fruktan eller själfvisk kärlek till lön utan af ren kärlek — genom uppskattande af Guds kärlek och en motsvarande kärlek, som önskar uppenbara sig i förhållande till Gud och i samverkan med hans underbara plan. När dessa bevis på kärlek och hängifvenhet mottagas af Herren, meddelar han sin ande, och sådana räknas såsom Guds söner, aflade af den heliga anden. »Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och det är icke ännu uppenbart, hvad vi skola varda (huru stor förvandling vi skola genomgå, när vi mottaga de nya uppståndelsekropparna, hvilka Herren har lofvat oss), men vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är (och denna tanke är nog för oss).» — 1 Joh. 3:2.

Har den himmelske Fadern ställt sina söner, änglarna, under den sinaitiska lagen? Varnar han dem, att de inga andra gudar skola hafva, icke göra beläten och tillbedja dem, icke begära, stjäla, bära falskt vittnesbörd eller mörda etc.? Vi svara: Nej, han har säkerligen icke ställt sina söner, änglarna, under en sådan lag. Hvarför skulle vi då vänta, att en sådan lag skulle gifvas den nya skapelsen? Har icke den himmelske Fadern upptagit dessa nya skapelser såsom sina söner, har han icke gifvit dem af sin ande, och skulle det vara nödvändigt att gifva dem, som mottagit den heliga, anden i stället för sin egen naturliga och själfviska benägenhet och vilja, sådana lagar? Vi kunna se det lämpliga uti att ställa tjänare under lagar, emedan de icke äro väsentligt intresserade för den allmänna välfärden och icke torde fullt äga sin husbondes ande eller sinnelag; men om vi tänka oss en fullkomlig husbonde och fullkomliga söner, helt och hållet genomträngda af hans ande, som finna välbehag och glädje uti att göra hans [428] vilja och att blifva medarbetare med honom i alla hans nådefulla planer, huru skulle det kunna vara nödvändigt för en sådan fader att ställa sådana söner under dylika lagar?

»Mose var väl trogen i hela hans hus såsom tjänare», och detta tjänarnas hus stod behörigen under den mosaiska lagen, »tillagd för öfverträdelsernas skull, till dess den säd, åt hvilken löftet blifvit gifvet, skulle komma». Jesus såsom människa sökte icke upphöjelse; han blef en träl, en tjänare under lagen, på det han måtte visa icke blott att lagen var rättvis utan också sin egen fullkomlighet såsom människa, och på det han måtte återlösa världen. Det var, när han uppstod från de döda och blef »den förstfödde ifrån de döda», som han blef den förstfödde bland många bröder — hufvudet för den nya skapelsen, Efter köttet var han under lagen, men den nya ska­pelsen, den uppståndne Herren, är icke under lagen, och det är han som blifvit hufvudet för det nya sönernas hus; »Kristus såsom son öfver hans hus (af söner); och hans hus äro vi, om vi annars hålla hoppets frimodighet och berömmelse fast» etc. Och ehuru vi ännu äro i köttet, såsom nya skapelser, äro vi icke af köttet och behandlas icke, såsom om vi vore kött — behandlas icke såsom den öfriga världen utan såsom nya skapelser, hvilka under den närvarande tiden äro i köttet såsom i ett tabernakel eller tält, väntande på barnaskapet, att få bevittna hela vår kropps förlossning och att få vara med och vara lika vårt redan förhärligade hufvud, »I ären icke (betraktas icke af Gud såsom varande) i köttet, utan i anden, om Guds ande annars bor i eder.» — Rom. 8:8, 9.

Ingen kan fatta detta ämne klart utan att vid dess betraktande intaga denna gudomliga ståndpunkt. Dessa nya skapelser, alla aflade af den heliga anden, skulle icke ha en tanke på att ha en annan gud utom [429] en, icke tanke på att göra beläten och tillbedja dem, att smäda Guds namn, att stjäla från andra — mycket hellre skulle den kärlek, som är i dem, söka att skyla och dölja bristerna, icke blott hos bröderna utan också hos världen i allmänhet; de skulle icke ha en tanke på att döda en medmänniska — mycket hellre skulle de vilja gifva lif i rikare mått åt andra, ja, den heliga anden i dem skulle hellre drifva dem till att gifva sitt lif för bröderna, såsom samma heliga ande dref vår frälsningshöfding till att utgifva sig själf till en lösen för alla. Se vi icke då, att om Gud gifvit den nya skapelsen, sönernas hus, en sådan lag som han gaf tjänarnas hus, skulle det helt och hållet ha varit ett missgrepp — alldeles otjänligt? Medlemmarna af detta »sönernas hus» skulle icke kunna stå i skuld till en sådan lag utan att förlora den heliga anden, utan att upphöra att tillhöra den nya skapelsen, ty »om någon icke har Kristi ande (sinne), så hörer han icke honom till,» — Rom. 8:9.

Men huru kunna dessa nya skapelser vara utan en lag — utan några föreskrifter? Vi svara, att hvad den gudomliga lagen ställer högst är kärleken. Guds bud äro så vidtomfattande, så rannsakande, så åtskiljande leder och märg, att de kunna icke uppfyllas i den fullkomliga, absoluta bemärkelsen utan genom kärleken. Om vi kunde tänka oss, att hvarje punkt i lagen blefve noggrant uppfylld, men att likväl den ande, som af kärlek hängifver sig åt Gud, saknades, skulle den gudomliga lagen icke vara tillfredsställd. Tvärtom, kärleken är lagens fullbordan, och där kärleken regerar, blir hvarje punkt och del af den gudomliga anordningen uppskattad och af hjärtat åtlydd, så långt som i den människans förmåga står, icke af tvång utan med glädje och af kärlek.

Sådan kärlek till Gud och hans rättfärdighet ådagalade den nya skapelsen vid sin invigning, och där [430] blef kärleken dess lag, och den nya skapelsen är fast bunden vid denna kärlekens lag — allt intill döden. En försummelse att lyda den lagen blir i samma grad en kränkning af förbundsförhållandet. Liksom lydnad mot kärlekens lag i mån af kunskap och förmåga innebär själfuppoffring och seger öfver världens ande, köttets svagheter och fiendens motstånd — Herrens nåd godtgör oafsiktliga brister hos den nya skapelsen och förhjälper den att genom hans eget namn och förtjänst blifva öfvervinnare —, så skulle å andra sidan uppsåtlig olydnad mot densamma, öfverlagd och framhärdande kränkning af denna kärlekens lag, innebära ett förverkande af barnaskapets ande, innebära utsläckandet af den heliga anden, —att den nya skapelsen hade dött, hade upphört att vara.

Aposteln inlåter sig på denna sak om huru nåden godtgör alla våra ofullkomligheter och framställer och besvarar en förmodad fråga, sägande: »Skola vi förblifva i synden, på det att nåden må öfverflöda? Bort det; vi som harva dött från synden, huru skola vi ännu kunna lefva i henne?» (Rom. 6:1, 2.) När vi mottogo förlåtelsen i Kristus, erkände vi, att vi voro trötta vid synden, och att vi, hvad vår vilja angick, hade dött från synden och börjat ett nytt lif i rättfärdighet. Liksom vårt införlifvande med Gud och rättfärdigheten, såsom nya skapelser, innebar vår död från synden, så skulle, om vi någonsin blefve lefvande för synden, så tillvida att vår vilja, våra hjärtan och vår kärlek komme att stå till synd och orättfärdighet, det säkerligen innebära, att vi hade dött såsom nya skapelser, att vi icke längre af Gud eller hans folk kunde räknas såsom nya skapelser i Kristus Jesus, för hvilka det gamla är förgånget och för hvilka, åtminstone hvad viljan beträffar, allt har blifvit nytt.

Det är emellertid på sin plats, att vi här göra ett uppehåll för att lägga märke till skillnaden mellan [431] ett blott och bart snafvande i köttet och ett uppsåtligt fall från nåden, sedan vi smakat det goda Guds ord och den tillkommande världens krafter och blifvit delaktiga af den heliga anden — ett fall från hvilket det vore omöjligt att återupprättas. (Ebr. 6:4-6; 10:26.) Vi böra klart skilja mellan dessa, ty de äro helt och hållet olika. Ett felsteg i köttet betecknar blott och bart att våra dödliga kroppar öfvervunnits af ett fel till följd af nedärfd svaghet eller genom fiendens anfäktelse, men att viljan, hjärtat, icke alls samtyckte eller ej fullt samtyckte med köttet. Det är sant, att sådana felsteg böra beklagas, bekämpas etc.; likväl blifva de stundom genom Guds nåd till hjälp vid karaktärens utveckling. Vi lära alltså att icke lita på oss själfva, att icke berömma oss af vår egen styrka utan inse, att den seger, som öfvervinner världen, vinnes genom tro. Följaktligen, när den nya skapelsen med sorg finner, att köttet i någon mån snafvat, skall den väpna sig mot de svagheter, som sålunda visat sig, och blifva starkare i Herren och i hans starkhets makt och mindre benägen att åter snafva beträffande samma anfäktelse.

Sålunda lära vi steg för steg att såsom nya skapelser icke förtrösta på köttet utan lita på Herren, från hvilken vår hjälp kommer vid hvarje behof, alltid ihågkommande, att vi alltjämt äro nya skapelser, och att, emedan vi alltjämt genom tron förblifva under Kristi offers förtjänst och alltjämt söka att uppfylla vårt kärleksförbund till själfuppoffring, Mästaren därför sade: »Fadern själf älskar eder.» Vi skola vara vid godt mod och ihågkomma, att den nya skapelsen syndar icke — att synd icke tillräknas den, och att därför ingen, så länge som vi kämpa mot synden, kan åklaga Guds utkorade, ty »Gud är den som rättfärdigar. ... Kristus är den som har dött». — Rom. 8:33, 34.

Större uppskattning af den fullkomliga lagen.

[432] Ehuru kärlekens lag var grundvalen för vårt förbund med Herren, under hvilket vi blefvo nya skapelser, kunde vi det oaktadt i början icke fullt fatta denna lag. Vi ha sedan varit i Kristi skola för att lära oss den verkliga innebörden af kärleken i dess fullhet, tillväxande i nåd och kunskap, läggande till vår tro kärlekens olika grundbeståndsdelar och egenskaper, saktmod, tålamod, broderlig kärlek etc. Vi blifva pröfvade beträffande kärleken, och vår afgörande pröfning kommer att gälla just denna sak. Endast de, som uppnå den fullkomliga själfuppoffrande kärleken, komma att räknas värdiga att tillhöra den nya skapelsen, att vara lemmar af Kristi kropp.

Jaga mot målet och blifva beståndande.

I en annan bild framställer aposteln våra närvarande erfarenheter såsom en täflingskamp och uppmanar oss att aflägga allt som tynger och hvarje snärjande synd, hvarje köttets svaghet och all jordisk ärelystnad, på det vi med uthållighet må löpa i den täflingskamp, som är oss förelagd i evangelium, att vi må nå målet för priset, och på det att sedan vi uträttat allt, vi må blifva beståndande — troget halla oss vid målet, fullkomliga i Kristus. (Fil. 3:13, 14; Ebr. 12:1; Ef. 6:13.) Detta kommer oss att tänka på en täflingsbana med dess första, andra, tredje och fjärde vägmärke och snarorna, svårigheterna, motståndet och lockelserna under vägen och på oss själfva såsom uppträdande på denna täflingsbana, önskande att nå den fullkomliga kärlekens mål — vetande, att om vi icke uppnått målet, skola vi icke blifva afbilder af Guds käre Son och kunna därför icke i högsta mening behaga Gud och följaktligen icke blifva medarfvingar med Jesus i riket. Hela täflingskampen gäller kärlek från början till slut. När vi [433] träda in genom porten, sker det med tacksam kärlek till Gud för hans ynnest mot oss i Kristus, i förlåtandet af våra synder. Det är denna pliktkärlek, som först leder oss till att frambära. våra kroppar såsom lefvande offer. Vi säga till oss själfva, att om Gud har gjort så mycket för oss, borde vi visa vår erkänsla; Kristus utgaf sitt lif för vår skull, och vi borde utgifva våra lif för bröderna.

Detta »borde» eller denna pliktkärlek är fullkomligt på sin plats, förnuftig och sann, men den är icke nog. Den måste i sin ordning leda oss till ett ännu högre slag af kärlek, och när vi hunnit det första vägmärket, ha vi ännu pliktkärlek, men bortom detsamma ha vi uppnått den kärlek, som uppskattar, Vi lära att bättre uppskatta Guds kärlek — att se, att den på intet sätt var själfvisk utan ett uttryck af hans höga, ädla karaktär, Vi komma att uppskatta. något af gudomlig rättvisa, visdom, makt och kärlek, och allt eftersom vi betrakta dessa vår skapares egenskaper, komma vi att älska dem, och allt ifrån den tiden öfva vi rättfärdighet icke blott och bart därför, att det är vår plikt, utan därför att vi älska rättfärdighet. Jagande framåt ännu längre på täflingsbanan uppnå vi det andra vägmärket och finna, att vi då icke blott lärt att älska rättfärdigheten utan lära att i samma mån hata synden, och vi finna i våra hjärtan allt större sympati för den gudomliga planen att vältra tillbaka den stora våg af synd, som öfversvämmat världen och fört med sig döden såsom lön. Detta andra vägmärke väcker hos oss energi, ifver och verksamhet för rättfärdighet, mot synd.

Vår kärlek förökas, och vi jaga vidare framåt mot det tredje vägmärket. När vi uppnå det, har vår pliktkärlek tillika med vår kärlek till rättfärdighetens grundsatser utsträckts icke blott till den gudomliga karaktären och åtföljd motvilja för allt ondt, som skadar människosläktet och kränker Guds karaktär [434] och plan, utan vid detta vägmärke ha vi uppnått en ställning af större medkänsla för andra; vi börja dela Guds känslor icke blott af opposition mot synden utan också af kärlek till och sympati för alla, som söka rättfärdighetens och helighetens väg. Vid denna tid äro vi i stånd att se bröderna i ett annat ljus än förut. Vi kunna nu se dem såsom nya skapelser och skilja mellan dem och deras dödliga kroppar, hvilkas ofullkomligheter äro tydliga för oss. Vi lära att älska bröderna såsom nya skapelser och att sympatisera med dem i deras olika svagheter, misstag etc. i köttet, Vår kärlek till dem blir så stark, att vi med glädje utgifva vårt lif för deras skull — dagligen och stundligen offra våra egna jordiska intressen, nöjen eller bekvämligheter och gifva vår tid, vårt inflytande och hvad annat som helst för att bistå och tjäna dem.

Men vi jaga alltfort mot »målet», ty det finnes en ännu högre kärlek än denna, som vi måste uppnå: det fjärde och sista vägmärket, målet för vinnande af priset. Hvad kärlek är detta? Huru kan den vara större än själfuppoffrande kärlek för bröderna, i full hängifvenhet för Gud och rättfärdighetens och kärlekens grundsatser? Vi svara, att den ännu större kärleken är af det slag, som Herren har bestämt, när han säger, att vi måste också lära att älska till och med våra fiender, Det var, medan vi voro syndare, främlingar, fjärran från Gud genom onda gärningar, som »Gud så älskade världen»; det var medan vi ännu voro syndare, som han utgaf sin enfödde Son för vår skull, Detta är måttstocken för fullkomlig kärlek, och vi få icke stanna, förrän vi uppnått den. Den som vill blifva erkänd af Herren såsom en lem af den nya skapelsen i härligheten, måste uppnå denna kärlek till fiender.

Det är icke meningen, att vi skola älska våra fiender såsom vi älska bröderna, ty detta visar icke den förebild, som blifvit framställd för oss. Gud älskar [435] icke sina fiender, såsom han älskar sina söner, sina vänner, och Jesus älskade icke sina fiender, såsom han älskade sina lärjungar. Men Gud älskade sina fiender så, att han var redo och villig att göra allt för dem, som med rätta kunde göras, och Jesus älskade sina fiender så, att han af hjärtat var villig att göra dem godt. Han bär ingen fiendskap eller ovilja gent emot dem till återgäld för deras hat utan är redo att på den bestämda tiden utgjuta öfver dem sina tusenårsvälsignelser, på det de alla må komma till kunskap om sanningen, och att till och med de, som genomborrade honom, skola se upp till honom och gråta, när Gud i sinom tid utgjuter öfver dem nådens och bönens ande, (Sak. 12:10.) Vi måste äga den kärlek till fienderna, hvilken Herren beskrifver, sägande: »Älsken edra ovänner, välsignen dem som förbanna eder, gören väl emot dem som hata eder; och bedjes för dem som försmäda eder,» (Matt, 5:44.) Vi få icke låta någon bitterhet, ovilja eller hätskhet bo i våra hjärtan. De måste vara så fyllda af kärlek, att icke ens en fiende må kunna uppväcka en ond eller elak känsla.

O, hvilken långmodighet och broderlig kärlek upp­nåendet af en sådan karaktär innebär, hvilken icke ens i en fiende kan finna någonting, som skulle kunna uppväcka till ondska, hat eller strid! Och detta är det »mål», mot hvilket vi såsom nya skapelser skola löpa. Vi ha visat, att vi uppskattat kärlekens ande, vi ha visat hängifvenhet för densamma, vi ha invigt våra lif i öfverensstämmelse med dess grundsatser, och nu pröfvas vi, för att det skall blifva uppenbart, till hvilken grad våra bekännelser äro sanna. Herren har varit mycket nådefull mot oss, som gifvit oss tillfälle att löpa i denna täflingskamp för att utveckla denna karaktär. »Han vet kvad för ett verk vi äro, han tänker därpå, att vi äro stoft.» Det oaktadt är det viktigt för oss, att vi rätta oss efter dessa an ordningar, [436] om vi såsom lemmar af den nya skapelsen vilja blifva medarfvingar med Guds käre Son.

Vår Herre Jesus, vår frälsningshöfding, behöfde icke löpa i denna täflingskamp, behöfde icke utveckla dessa olika drag af kärlek, ty han var fullkomlig och ägde dessa i fullt mått vid början af sin bana. Hans prof gällde, huruvida han ville stå fast vid dessa grundsatser, ville fortsätta att älska Gud och rättfärdigheten öfver allting eller ej, och alltfort älska bröderna så, att han ville utgifva sitt lif för dem, och alltfort älska sina fiender så, att han hade sin glädje uti att göra dem godt, — huruvida han ville stå fast vid den fullkomliga kärlekens ståndpunkt. Vi veta, huru han ådagalade sin trohet till kärleken i alla dess grader, i det han utgaf sitt lif icke blott för sina vänner utan också för sina fiender, hvilka korsfäste honom, Denna erfarenhet måste också blifva vår. Vi måste uppnå den fullkomliga kärlekens mått i våra hjärtan, äfven om vi i vårt kött icke alltid äro i stånd till att fullt uttrycka vårt hjärtas känslor.

Somliga löpa mycket fort i täflingskampen och passera förbi det ena efter det andra af dessa vägmärken; de nå fort fram till en ställning af fullkomlig kärlek. Andra, besjälade af mindre nit eller mindre ifrigt seende på Herren, trons begynnare, göra mindre framsteg på täflingsbanan och nöja sig under åratal med pliktkärleken, eller gå kanske något längre och älska rättfärdighetens karaktär och dess grundsatser. Synnerligen få ha passerat förbi denna punkt för att uppnå brödrakärleken, hvilken skulle komma dem att med glädje förneka sig själfva, om de därigenom skulle kunna tjäna trons husfolk, och ännu färre ha uppnått den fullkomliga kärlekens ståndpunkt: kärlek till fienderna, hvilken icke blott skulle förhindra, att dessa blefvo förorättade genom ord eller handling utan därjämte finna glädje i deras välsignelse. Om Herren haft mycket tålamod med oss och gifvit [437] oss rikt tillfälle till att uppnå »målet», skulle vi glädjas öfver hans deltagande och nu vara dess mer ifriga att jaga mot »målet efter segerlönen», ihågkommande, att tiden är kort och att ingenting mindre än denna karaktär af fullkomlig kärlek hos den nya skapelsen kommer att erkännas af Fadern.

Liksom Herren blef pröfvad vid den fullkomliga kärlekens »mål», så kommer hvar och en af oss att blifva pröfvad, sedan vi hunnit det. Vi skola därför icke vänta att uppnå detta »mål» blott och bart med lifvets sista andedrag utan så fort som möjligt, Måttet af vårt nit och vår kärlek kommer att visa sig in­för Gud och bröderna genom den skyndsamhet, med hvilken vi uppnå detta »mål».

Apostelns ord: »Allting väl uträtta och blifva be­ståndande» (Ef. 6:13) antyda, att det, sedan vi hunnit den fullkomliga kärlekens mål, likväl kommer att möta många pröfningar — pröfningar af tro och tålamod och af alla de olika graderna af kärleken. Världen är icke en vän, som hjälper oss i den rätta riktningen; Satan är alltfort vår fiende och skall vara i stånd till att uppväcka mycket motstånd för att tvinga oss tillbaka från den intagna ställningen. Detta blir vår pröfning. Vi måste hålla fast allt det, som vi vunnit; vi måste »jaga mot målet», till dess det kommer att kosta vårt jordiska lif, i det vi utgifva detta i Guds tjänst för bröderna och göra godt mot alla människor, allt eftersom tillfälle gifves oss. »Trofast är han, som kallar eder», som lofvar oss bistånd och all behöflig hjälp på denna väg. Hans nåd är nog för oss. — 1 Tess. 5:24; 2 Kor. 12:9.

Vi ha redan sett, att denna kärlekens lag också är Guds söners, äinglarnas, lag; deras lydnad mot den gudomliga viljan och deras harmoni med hvarandra är helt och hållet grundad på den. Och ehuru lagar och förordningar, föreskrifter och kraf under tusenårsåldern komma att påläggas människosläktet för [438] att höja det under tusenårsrikets välsignade anordningar, kunna vi det oaktadt vara vissa om att de, som vid slutet af tusenårsåldern komma att räknas värdiga evigt lif, ha uppnått mer än blott och bar lydnad för lagar och fordringar — ha fått den ursprungliga Guds lag, lydnadens och kärlekens lag, som är en del af den gudomliga karaktären, skrifven i sina hjärtan. Dessa Guds söner, som blifvit återställda till det mänskliga tillståndet, och som då blifvit erkända af honom, komma också alla att äga hans kärleks ande, utan hvilken det vore omöjligt för dem att behaga Gud, ty han söker sådana tillbedjare, som tillbedja honom i anda och sanning. Alltså se vi, att under det himmelen så väl som jorden måste ha en lag och kräfva lydnad för densamma, är likväl den gudomliga måttstocken för lydnad så mycket högre än våra jordiska och ofullkomliga begrepp och mått, att det enda ordet kärlek uttrycker hela Guds lag, under hvilken alla hans söner på hvarje plan af lif komma att lyda. Huru underbar och härlig är icke Guds karaktär och plan! Kärleken är hans lags full­bordan, och vi kunna icke tänka oss en högre lag än denna.

Vi ha hittills behandlat ämnet i och för sig. Vi önska nu gifva akt på huru de nya skapelserna, medan de ännu äro i köttet och mer eller mindre utsatta för dess svagheter, motstånd etc., skola inrätta sitt uppförande i förhållande till hvarandra och till världen efter denna kärlekens lag, det nya budet, hvilket Herren gaf alla, som blifva hans efterföljare. Detta liar med rätta blifvit kalladt

den gyllene regeln.

Såsom vi redan sett, är guld en symbol af det gudomliga: följaktligen, är den gyllene regeln den gudomliga regeln, och såsom vi nyss sett är den gudomliga regeln eller lagen kärleken. Den högsta [439] af denna kärlekens lag, som den naturliga människan verkligen kan komma till, — det högsta mått, den naturliga människan känner, är: »Du skall icke göra något mot din nästa, som du icke skulle vilja, att din nästa gjorde mot dig.» Detta är den negativa godheten i dess högsta mått, men kärlekens gyllene regel, hvilken Herren nu gifver den nya skapelsen, och hvilken inga andra än de nya skapelserna för närvarande kunna uppskatta eller ens förstå, är af ett positivt slag: »Allt det I viljen människorna skola göra eder, det gören ock I dem.» Detta är en positiv godhet, lefvande och verksam kärlek. Om lemmar af den nya skapelsen stundom brista uti att foga sig efter hvarje drag af den gyllene regeln, deras väsens lag, måste det allvarligt smärta dem, för så vidt de icke äro blott »barn» på den nya vägen. Och om en öfverträdelse af denna regel medför smärta och sorg, är det ett säkert tecken till, att öfverträdesen icke var uppsåtlig, icke af hjärtat, icke en öfverträdelse mot den nya skapelsens grundprinciper utan allra högst en öfverträdelse, som den gifvit efter för eller snafvat uti genom köttet, tvärt emot andens önskan. Emellertid, i den mån som det nya sinnet lefver för Gud och är angeläget att göra hans vilja, i samma mån är det angeläget, vaksamt och energiskt att hålla vakt öfver det »jordiska kärilet», i hvilket det bor. Det ikläder sig hela Guds vapenrustning, att det må blifva i stånd att kämpa en god kamp mot köttets svagheter. Om ett fel blifvit begånget vare sig i ord eller handling, påyrkar det nya sinnet, att en godtgörelse med god ränta så fort som möjligt lämnas, för att sålunda det »jordiska kärilet», när det möter motstånd och nederlag, må blifva mindre verksamt i opposition mot det nya sinnet.

Denna den nya skapelsens lag inverkar på dess förhållande till Gud. Den erkänner innebörden af det uttrycket: »Älska Herren af allt ditt hjärta, af allt [440] ditt förstånd, af all din själ och af all din kraft». Den finner här intet rum för jaget, för så vilt det icke kommer i full öfverensstämmelse med Gud. Den inverkar på förhållandet till bröderna, ty huru kan någon älska Gud, som han icke sett (utan genom trons öga), om han icke älskar bröderna, som ha Guds ande, och som han sett med sina naturliga ögon? (1 Joh. 4:20, 21,) Allt eftersom han lär att vara varsam i sitt handlingssätt mot dem, att göra för dem och mot dem, såsom han vill, att de skola göra för och mot honom själf, finner han, att detta förorsakar en stor förändring i lifvet, att detta icke alls är den regel eller lag, under hvilken han själf och andra voro vana att lefva, tänka, handla och tala.

Han känner, att såsom han skulle önska, att brö­derna handlade välvilligt mot honom och talade mildt till honom, så vill han tala och handla vänligt och mildt i förhållande till dem. Liksom han skulle önska, att de hade tålamod med hans ofullkomligheter och svagheter, och att de drogo kärlekens mantel öfver dessa mänskliga brister, på samma sätt skulle han handla mot dem. Han känner, att liksom han skulle önska, att bröderna icke talade illa om honom, icke ens om det onda vore sant, så skulle han vara vänligt stämd mot dem och »icke tala ondt om någon människa» utan göra alla människor godt, i synnerhet trons husfolk, Såsom han icke skulle vilja, att andra fordrade mer af honom än skäligt vore, likaså skulle han icke vilja fordra mer af andra än hvad skäligt vore. Samma grundsats skulle också göra sig gällande i förhållande till världen och dess angelägenheter. Hela lifsriktningen blir sålunda förändrad och såsom aposteln säger, kommer denna förändring i den mån vi »se Herrens härlighet» — i den mån vi komma att uppskatta och lära att efterlikna den gudomliga karaktärens storhet, regerad af denna kärlekens gyllene regel. — 2 Kor. 3:18.

[441] Allt eftersom vårt nya sinne, den nya viljan, födt af den heliga anden, utvecklas, blifva vi gradvis förändrade »från härlighet till härlighet», hvad beträffar hjärtats beskaffenhet; och sålunda förändrade i våra hjärtan, vår vilja, våra afsikter (och så långt som möjligt också i det yttre) blifva vi lämpliga och passande i enlighet med det gudomliga löftet för den stora och slutliga förvandlingen i uppståndelsen, då det, som blifvit sådt i svaghet och förgänglighet, skall uppstå i kraft och härlighet, en andlig ny skapelse — Guds Krist’. Åtskilliga goda och nyttiga råd, förmaningar och vinkar ha blifvit oss gifna af apostlarna och upprepats och erkänts af andra bröder såsom nyttiga till fostran, tillrättavisning etc.; likväl är lagen, hela Lagen, under hvilken den nya skapelsen blifvit ställd genom sitt hufvud, denna kärlekens lag, denna gyllene regel. Rätt sedt skulle det innebära, att många saker, som den nya skapelsen nu gör, icke längre skulle göras, och många saker, som nu försummas, skulle utföras med nit och ihärdighet.

Den fullkomliga lagen, frihetens lag.

Om några till en början varit benägna för den tanken, att den nya skapelsen af Herren lämnats allt för stor frihet, utan tillbörliga band och regler, fingo de utan tvifvel en annan uppfattning, när de kommo till insikt om längden, bredden och den stora innebörden af denna Guds lag, i korthet sammanfattad i detta enda ord, kärlek. Aposteln kallar den en »frihetens lag» (Jak. 1:25), men Gud gör denna frihetens lag tillämplig endast på den nya skapelsen, född af hans ande. Den skulle icke kunna tillämpas på andra. Andra äro ännu under antingen den mosaiska lagen såsom tjänare, icke passande för »den frihet, hvartill Kristus frigjort» sönerna, eller annars under den ursprungliga lagens förbannelse — dödens förbannelse — och behandlas ännu såsom fördömda syndare, [442] såsom främlingar, som äro fjärran, borta, utan Gud och icke hafva något hopp i denna värld. De känna icke ens till den Guds nåd, som slutligen bringar frälsning till världen i allmänhet, men hvilken för närvarande blifvit uppenbar endast för ett jämförelsevis litet fåtal; den stora massan har af vedersakaren blifvit hindrad från att höra budskapet om gudomlig kärlek och återlösning. Han förblindar sinnena och stoppar till öronen på flertalet af människosläktet genom onda andars läror etc. — 2 Kora 4:4; 1 Tim. 4:1.

Friheten är icke ämnad för de illasinnade, såsom samhället bevisar, när det fängslar dem, och likaså är den fullkomliga lagen, frihetens lag; icke afsedd för de illasinnade utan för dem, som äro benägna för det goda — för de fullkomliga. Världen kommer icke att under tusenårsriket ställas under en kärlekens lag, utan kommer att styras med rättvisa och nåd under en lag af lydnad mot riket. Icke förrän vid slutet af tusenårsriket (när de uppsåtliga syndarne blifvit afskurna i den andra döden) kommer släktet, befunnet fullkomligt och i full öfverensstämmelse med den gudomliga måttstocken, att ställas under frihetens lag — kärleken och dess gyllene regel. Så länge som de ej hunnit dit, komma de att till stor del behandlas såsom tjänare. (Ebr. 13:17.) De nya skapelserna, nu under frihetens lag, behandlas sålunda, emedan för dem det gamla är förgånget, och allt har blifvit nytt; de hata nu synden och älska rättfärdigheten och bruka sin frihet icke såsom ett tillfälle att behaga; köttet, utan att kufva det — icke för att hängifva sig åt synd utan för att offra jordiska intressen i samverkan med Herren vid bortskaaffandet af synden och befriande världen från den och dess lön, döden. Dessa, som blifvit aflade till denna nya ande eller detta sinne, Guds ande, och blifvit lärjungar i Kristi skola för att lära af honom [443] och vandra i hans fotspår — dessa och endast dessa kunna med trygghet ställas under frihetens lag. Och om de förlora barnaskapets ande, upphöra de att vara söner och upphöra att stå under denna frihetens lag.

De, som nu lära att bruka den frihet, hvartill Kristus frigjort dem, de som genom invigning komma under denna fullkomliga kärlekens lag, och som under densamma utgifva sina lif för bröderna, för sanningen och för rättfärdighetens skull — dessa trogna komma att räknas värdiga att blifva Herrens redskap och medarfvingar med hans älskade Son i det stora verket att välsigna världen. Och huru nödvändig är icke denna förutsättning för deras uppgift; huru nödvändigt är det icke till sist, att dessa, som skola undervisa, hjälpa, döma och styra världen — sålunda välsignande alla jordens släkter under tusenårsåldern — blifva fullt utvecklade och pröfvade beträffande denna kärlekens egenskap för att kunna blifva barmhärtiga och trogna präster!