STUDIER
I SKRIFTEN
Sjätte
Delen - Den
Nya Skapelsen.
NIONDE
KAPITLET.
DEN
NYA SKAPELSENS DOM.
Jehova,
världsalltets store domare. – Alla välsignelser, ynnestbevis etc.
komma från Jehova genom Sonen. – nya skapelsen kommer att blifva
medbröder och medarfvingar med Kristus. – “Mig är gifven all makt i
himmelen och på jorden.” – Faderns fällande dom öfver
människosläktat redan uttalad. – Domen under tusenårsriket blir en
dom af nåd och till hjälp. – Den slutliga verkställande domen kommer
att blifva rättvisa utan nåd. – Den nya skapelsens dom under evangelii
ålder. – Den [5] nya skapelsen dömd genom kärlekens fullkomliga lag.
– Det förhärligade
hufvudets uppsikt öfver kroppen. – “Med den dom, hvarmed I dömen,
skolen I varda dömda.” – Vi skola döma rätt om oss själfva. –
“Den, som dömer mig, är Herren.” – Församlingen skall döma i en
del saker. – Om din broder syndar mot dig.” – Förlåt sjuttio
gånger sju. – Försyndelser mot församlingen. – Vi måste alla
uppenbaras inför Kristi domstol.
VI HA redan sett*, att hela människosläktet af den store högste, Jehova, dömdes ovärdigt evigt lif, när Adam,
dess stamfader, misslyckades vid pröfningen.
»Genom en människa har synden kommit i världen och genom synden (såsom
straff eller dom) döden, och döden har så kommit till alla människor,
emedan de alla hafva syndat.» (Rom. 5:12.) Adams
misslyckande och dödsdomen öfver honom bragte
samma dom öfver alla hans barn. Hans fall, hans brister och hans
synd utsträcktes på ett naturligt sätt och med förökad styrka och
hast till hans efterkommande. Vi ha
redan sett, att hans dom på allt sätt
var rättvis och följaktligen oåterkallelig, —
att den store domaren i
universum, efter att rättvist ha afgjort människans ovärdighet
till evigt lif, icke kunde upphäfva sin egen dom, förklara orätt för rätt
och den
*Del I, kap. 7.
[466] ovärdige värdig
varaktigt lif. Men vi ha också sett, att han hyste medlidande
för oss, och att han i sin nådefulla plan, uppgjord
före världens grundläggning, afsåg och föranstaltade hela släktets återlösning*
för att åt alla dess medlemmar
bevilja ännu en pröfning eller
dom samt också bestämde, att hans älskade Son,
hvars återlösningverk gjorde försoning möjlig, skulle blifva medlaren i denna nya anordning för släktets
välsignande och höjande. Vi ha också sett, att
tiden för de lydigas dömande och höjande är tusenårsåldern,
afsedd såsom världens domsdag eller dag
för pröfning och kommer att gifva hvar och en ett tillfälle att icke blott komma till kunskap om Herren
och i harmoni med honom, utan därjämte att genom
trohet och lydnad bevisa sin värdighet till evigt
lif. Vi hafva apostelns ord på detta: »Gud har fastställt
en dag, på hvilken han skall döma världen med
rättfärdighet.»**
—
Apg. 17:31.
* Del V.
** Del
I, kap. 8
Utan tvifvel är Jehova själf den högste
domaren och
hans lag den högsta normen, enligt hvilken hvarje lag
beträffande evigt lif måste gifvas. Sålunda hänvisar
aposteln till »Gud, som dömer alla», och antyder,
att därmed menas Fadern, genom att i samma sats
hänvisa till Jesus såsom medlaren. (Ebr. 12:23, 24.)
Åter säger han: »Herren skall döma sitt folk» och
»min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren.»
(Rom. 12:19; Ebr. 10:30.) I dessa citat från gamla
testamentet (Ps. 50:4; 5 Mos. 32:35, 36) är Herren,
som hänvisas till, Jehova. Åter säger aposteln:
»Gud skall döma människornas (»världens») hemligheter genom Jesus
Kristus.» (Rom. 2:16; 3:6.) Jehova var den ursprunglige lagstiftaren och
domaren
och kommer att för alltid bibehålla denna ställning
och detta samband med sina skapelser. Sin ära [467]
gifver han icke åt någon annan. (Es. 42:8.)
Dessutom säger han oss i skriften, att han är sitt folks herde.
»Herren är min herde; mig skall intet fattas.» (Ps.
23:1.) Åter benämner han sig själf såsom sitt folks
förlossare: »Allt kött skall förnimma, att jag är Herren,
din frälsare och din förlossare, den starke i
Jakob.» (Es. 49:26.) I egentligaste mening är Jehova
själf medelpunkten i hela frälsningsplanen och
i hvarje dess drag, och en annan syn på saken är
oriktig.
Emellertid, såsom det behagat Fadern att skapa allting
genom Sonen (Joh. 1:1.), så har det behagat honom
att upphöja vår Herre Jesus såsom sitt ärade redskap.
Från denna ståndpunkt se vi, att all välsignelse, all makt, alla
ynnestbevis utgå från Fadern, genom Sonen, och att de
nya skapelserna, förenade med Sonen, sålunda
blifva hans medtjänare och medarfvingar till Guds nåd.
Så fullkomligt hvilar den himmelske Fadern »från
sitt verk» och använder Sonen såsom sitt ärade
redskap, att vår dyre återlösare kunde säga: »Fadern
dömer icke någon, utan all dom har han gifvit
åt Sonen.» (Joh. 5:22.) Vår Herre yttrade dessa
ord, innan han på Golgata fullbordat det verk, som Fadern
gifvit honom att utföra, men han talade från det
fullbordade verkets ståndpunkt, ty, såsom vi redan
sett, skulle hans eget prof beträffande hans lämplighet
för det verk, Fadern hade för afsikt, afgöras genom hans trohet
intill döden. Sålunda ådagalade han icke blott sin värdighet att
blifva en trogen och barmhärtig öfverstepräst, utan garanterade med
sitt eget blod ett nytt förbund till förmån för människosläktet,
öppnade den nya vägen till lifvet och erhöll »nycklarna till döden
och dödsriket.» — rätten att till fångarna i dödens stora fångahus
säga: »Kommen ut!» och rätten att välsigna och
upplyfta sä många som lydaktigt hörsamma hans röst.
Strängt [468] taget var det från det ögonblick, då Herren
uppstod, som Fadern öfverlämnade all
dom åt Sonen, och då var det
han förklarade: »Mig är gifven all makt i himmelen
och på jorden» (Matt. 28:18), och hans första
utöfning af denna makt skedde, då han förordnade sina apostlar såsom
hans representanter att börja verket med att uttaga brudklassens lemmar,
församlingen (ecklesia), hans lemmar i den nya skapelsen.
Faderns dom beträffande människosläktet hade
redan blifvit uttalad och hade fördömt alla, och någon vidare dom från
hans sida under den fullkomliga rättfärdighetens lagar kunde icke vara
af något synnerligt gagn för någon af
det fördömda släktet, enär alla
hafva »syndat och äro utan berömmelse inför Gud».
»Ingen rättfärdig finnes, icke en», och den gudomliga måttstocken
erkänner ingenting mindre än absolut rättfärdighet
— fullkomlighet. Den gudomliga
anordningen var därför, att vår Herre Jesus skulle blifva medlaren, den som skulle gå emellan, den som
skulle tillfredsställa rättvisan och representera
det fallna släktet den till hvilken Faderns rättvisa skulle se såsom människans representant, och som
skulle blifva ansvarig för släktet. Jesus skall inneha sin ställning
såsom medlare mellan Gud och människan,
till dess han fullt utfört det afsedda verket — till dess han återfört
alla skapelser till full harmoni med Gud, hvilka, efter att ha blifvit förda
till kunskap om sin skapare och hans rättfärdiga lagar, skola önska att
förblifva och handla i öfverensstämmelse
därmed. Ännu mer: »all» hans »dom» kommer att inbegripa förgörandet
af de skyldiga, ty han kommer icke blott att löna de lydiga utan också
att »fördärfva dem, som fördärfva jorden» — att förgöra de uppsåtliga
syndarne, alla bland folket som icke vilja hörsamma hans röst, hans
befallning och hans undervisning,
tillintetgörande all synd och all upproriskhet, däri inbegripen
till och med den sista fienden, [469]
döden. —
1 Kor. 15:25-28;
Upp. 11:18, 2 Tess. 2:8; Ebr. 2:14.
Detta dömande kommer han att delvis utföra såsom
medlare under tusenårsåldern, hvarvid han skall
göra eftergifter för mänsklighetens ofullkomligheter,
noggrant belöna och straffa, och delvis såsom Jehovas befullmäktigade
eller ställföreträdare vid slutet af de tusen
åren, gifvande evigt lif såsom belöning åt dem, som befunnits värdiga,
och evigt fördärf åt dem, som befunnits
ovärdiga. Och denna sista verkställande dom
kommer att ske med rättvisa utan nåd; den egentliga
nyttan och ändamålet med nåden har då uppfyllts
genom tusenårsregeringen, under hvilken nåd och
hjälp skall beskäras hvarje medlem af släktet genom
dess återlösare. Och Kristi kropp, församlingen, kommer att vara förenad med honom i alla de olika
uppgifterna att välsigna, döma, styra, rätta etc. under
tusenårsåldern, denna tid af medlande och hjälpsamhet,
— och möjligen också i att förkunna och
tilldela de slutliga belöningarna och straffen.
Innan vi gå vidare för att särskildt gifva akt
på den nya skapelsens dom eller pröfning
under evangelii ålder, före tusenårsriket, skola vi
djupt inprägla i våra sinnen det förhållandet, att alla dessa åtgärder,
domar
etc. äro af Fadern, ehuru genom Sonen och genom
församlingen, alldeles såsom vi också läsa angående
uppståndelsen från de döda, att Gud uppväckte vår Herre Jesus
från de döda genom sin egen makt, och att han också skall uppväcka oss,
hvilken framställning vi förstå är i full öfverensstämmelse
med vår Herres förklaring: »Jag skall uppväcka
honom på den yttersta dagen.» »Jag skall komma
tillbaka och taga eder till mig.» »Jag är uppståndelsen och lifvet.» — l. Kol. 6:14; Joh. 6:39;
14:3 11:25.
Den nya skapelsens dom eller pröfning måste
försiggå under evangelii ålder,
innan tusenårsriket blifvit fullt infördt, ty
det är den nya skapelsen,
hufvud [470] och kropp, som skall utföra
verket under tusenårsåldern. Det är i öfverensstämmelse
därmed, som Herren säger, att vi icke
skola komma i domen (krisis) med världen (icke vara med i
världens dom eller pröfning under tusenårsdagen) utan hafva redan öfvergått
från döden till lifvet (före världen), rättfärdigade
genom tro och lydnad såsom lemmar af hans kropp.
(Joh. 5:24.) Följaktligen är den närvarande tiden för hvar och
en af de invigda en domsdag, en dag för pröfning, då
det skall afgöras, huruvida han kommer att räknas värdig
lif eller ej under betingelserna för hans kallelse och invigning. Härmed
öfverensstämma apostelns ord: »Domen
(krima, slutligt afgörande)
skall begynna på Guds hus.» (1 Pet. 4:17.)
Såsom aposteln antyder, gifver det den nya skapelsen en hög föreställning om de gudomliga fordringarna
eller villkoren för evigt lif, när den ser, att
dessa, som försakat synden och vändt sina hjärtan till
att känna och göra den gudomliga viljan, behöfva genomgå en tid af pröfning för att pröfvas och fullkomnas
till sin karaktär, att den må vara sådan som Herren
kan godkänna.
Hvem är den nya skapelsens domare? Och efter
hvilken lag eller måttstock dömes den?
Vi svara, att vi dömas af vår himmelske Faders fullkomliga
kärlekslag, — att vi blefvo rättfärdiggjorda genom honom (»Gud
är den som rättfärdigar»), att våra invigningslöften gåfvos honom,
och att hela den nya skapelsen, hufvud såväl som
lemmar, står i skuld till Fadern såsom »Gud, allas
domare». Men detta förändrar icke eller står icke i strid med hvad vi
redan sett beträffande Faderns handlingssätt med oss. När han möter
oss och tillåter att vi få nalkas den himmelska
nådatronen, är det, emedan han benådat oss i den älskade,
i vår Herre och vårt hufvud, under hvilkens rättfärdighetsklädnad
vi allena [471] kunna nalkas
Fadern eller äga hans välbehag. Det oaktadt tillhör all makt och
myndighet Sonen såsom Faderns sändebud
eller representant, och följaktligen se vi, att ehuru vi ha att göra
med Fadern direkt, gifver han oss företräde
endast genom vår försvarare —
alldeles såsom vid en jordisk domstol ett laga ombud representerar sin klient. Världen kommer icke att ha tillträde
till eller få direkt att göra med Fadern genom en förespråkare under
tusenårsåldern, utan kommer tvärtom
att få direkt att göra med Kristus till dess slut, då de
fullkomliga skola framställas för Fadern.
De nya skapelserna äro alla födda af Fadern, äro
hans barn och icke Kristi barn, och det är
Fadern, som agar kvar och en son, som han upptager. Det är också
till Faderns nådatron, som vi särskildt uppmanas
att bedja — till hvilken vägen blifvit öppnad genom Jesus, vår
återlösare. Och likväl äro vår återlösares ord sanna i
fullkomligaste mening: »Ingen kommer
till Fadern utan genom mig.» Förhållandet mellan Herren Jesus och församlingen är såsom mellan hufvudet och
kroppen: hufvudet tager kännedom om, dömer och bestämmer i fråga
om alla kroppens intressen, leder dess väg,
förtager svårigheterna, lättar och bringar bistånd och
vederkvickelse, understöd och styrka åt hvarje lem och använder ofta
medlemmarna i kroppen såsom dess redskap eller tjänare. Likväl,
då hvarje särskild del af detta verk göres i Faderns namn och
under Faderns ledning, är det alldeles
riktigt att betrakta det såsom af Fadern och genom Sonen. — 1 Kor. 8:6.
Det är också i öfverensstämmelse med detta,
som vi läsa: »Om I såsom
Fader åkallen den, som, utan anseende
till person, dömer» etc. Och åter: »Min fader
är vingårdsmannen. Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt. den tager han bort, och hvar och en som bär
frukt, den rensar (beskär) han, att den [472] må
bära mera frukt.» (1 Pet. 1:17; Joh. 15:1, 2.) Det
oaktadt synes tydligt af samme apostels ord: »Det är förskräckligt
att falla i den lefvande Gudens händer», att vårt hufvud fullt erkännes,
och att detta tuktande, beskärande etc. utföres i oss och med oss genom
honom såsom Faderns ombud. Alltså visar han oss, att vi icke
direkt äro i den lefvande Gudens händer ej heller direkt under utöfningen
af hans orubbliga lag. Vi äro i Kristus
Jesus, skylda genom hans förtjänst,
och blifva af honom såsom vårt hufvud och vår mästare
behandlade under det abrahamitiska förbundets nådefulla anordningar,
som gjorts verksamt för oss genom hans blod.
Det förhärligade hufvudets tillsyn öfver kroppen.
Vi kunna icke betvifla vårt förhärligade
hufvuds kärlek och omvårdnad beträffande sin församling —»kroppen»,
»bruden» — icke ens om han hade uraktlåtit
att gifva oss någon uttrycklig förklaring därom.
Emellertid visar han oss mycket tydligt i sitt sista
budskap till sina trogna, att det är han, som sitter och renar och
luttrar de antitypiska leviterna, omfattande
det konungsliga prästerskapet. Lyssna till
hans ord till de sju församlingarna i Mindre Asien, som
representera de sju tidsskedena i församlingens erfarenheter:
»Kom därför ihåg hvarifrån du har fallit,
och bättra dig... Annars KOMMER JAG snart till dig och skall
flytta din ljusstake.» »Var trogen intill döden, så
SKALL JAG GIFVA dig lifvets krona.» »JAG
HAR något litet emot dig... Bättra
dig; annars KOMMER JAG snart till
dig och skall strida mot dem med min muns svärd. Den som öfvervinner, honom SKALL JAG GIFVA att äta
af det fördolda mannat.» »JAG HAR det emot dig, att
du har fördrag med kvinnan Jesabel... JAG HAR GIFVIT
henne tid att hon skulle bättra sig... JAG SKALL
KASTA henne... i stor bedröfvelse,... och hennes barn SKALL JAG DRÄPA, och alla församlingar skola förnimma,
att JAG ÄR DEN, som rannsakar njurar och hjärtan; och JAG SKALL GIFVA
HVAR OCH EN [473] AF EDER efter edra gärningar... Den som öfvervinner och
den som intill änden gör mina verk, honom SKALL JAG GIFVA makt öfver
hedningarna.» »JAG HAR ICKE FUNNIT dina gärningar fullkomliga inför min Gud... Den
som öfvervinner, han skall så klädas i hvita kläder, och
JAG SKALL ICKE UTPLÅNA hans namn ur lifvets bok.»
»Detta säger den ... som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen milliliter, och som tillsluter och
ingen upplåter,... se JAG VILL GIFVA ur Satans synagoga
några af dem, att de skola komma och tillbedja för
dina fötter och förstå, att jag har älskat dig. Emedan du har
bevarat mitt tålamods ord så SKALL OCK JAG BEVARA
DIG från den frestelsestund som skall komma i
hela världen... Den som öfvervinner honom SKALL JAG GÖRA till en pelare i min Guds tempel.» »Emedan du
är ljum och hvarken kall eller varm, SKALL JAG UTSPY
DIG ur min mun... Jag råder dig att af mig köpa guld, luttradt i
eld, på det att du må blifva rik… ALLA DEM JAG ÄLSKAR. DEM TILLRÄTTAVISAR
OCH AGAR JAG; gör därför din flit och
bättra dig.» — Upp. 2:a och 3:e kap.
Vi påminna också om Herrens liknelser om punden
och talenterna, i hvilka han visar, att han vid sin återkomst kommer att
belöna sina trogna; till dem hvilka i tålamod och god gärning söka ära
och oförgänglighet skall han gifva
evigt lif — de öfriga straff på vredens dag.
Liknelserna visa tydligt, att dessa belöningar
åt tjänarna i förhållande till graden af deras trohet utdelas genom »mannen af ädel börd», sedan han
blifvit beklädd med konungslig makt, och huru
hans fiender efteråt behandlas. Likväl tillskrifver aposteln
Fadern både belönandet och straffandet. Lösningen på saken finna vi i
Herrens ord: »Jag och Fadern äro ett» — vi samverka i hvarje sak.
»Dömen icke, på det att I icke mån varda dömde,
ty med den dom,
hvarmed I dömen, skolen I varda dömde.»
Matt. 7:1, 2.
Församlingens rättmätiga domare äro Fadern och Sonen,
den senare såsom Faderns representant, åt hvilken
han öfverlämnat all dom. (Joh. 5:22, 27.) [474]
De nya skapelserna
äro icke kompetenta att döma den ena
den andra på grund af två orsaker: 1) Endast få af dem ha fullt fattat och uppskattat kärlekens gudomliga
lag, som härskar öfver alla. 2) Synnerligen
få kunna läsa sina egna hjärtan rätt; många döma
sig själfva alltför strängt eller alltför mildt och skulle följaktligen blygsamt afstå att sitta till doms öfver
en annans hjärta, hvars motiv kunde vara långt ifrån
kända. Det är till följd af vår oförmåga att döma,
som Herren — under det han försäkrar oss, att
detta skall blifva en af våra framtida uppgifter i riket, sedan vi blifvit passande genom delaktighet i den
första uppståndelsen — förbjuder allt enskildt dömande
bland hans efterföljare nu och hotar dem med
att om de framhärda i att döma hvarandra få de icke vänta mera barmhärtighet och mildhet, än de
visa andra. (Matt. 7:2; Dok. 6:38.) Samma tanke
inskärpes i Herrens bön, som gifvits oss: »Förlåt
oss våra skulder (öfverträdelser), såsom ock vi förlåta dem
oss skyldiga äro.» Matt. 6:12.
Detta är icke ett enväldigt styrelsesätt genom
hvilket Herren behandlar oss med orättvisa och
njugghet, då vi handla så mot andra; tvärtom innebär
det en riktig princip. Vi äro »af naturen vredens barn»,
»tillredda till förtappelse», och ehuru Herren
nådefullt har för afsikt att välsigna oss och frigöra oss från
våra synder och svagheter och fullkomna oss genom
vår återlösare, kommer han att göra detta endast med villkor, att vi
mottaga hans kärlekslag och i våra hjärtan rätta oss därefter. Han ämnar
icke antaga opånyttfödda eller hafva »vredens barn»
i sin familj. För att blifva passande för en plats i
de många boningarna (plan af tillvaro) i Faderns
hus (Joh. 14:2) måste alla upphöra att vara vredens
barn
och blifva kärlekens barn, förvandlade från härlighet
till härlighet
genom vår Herres ande, kärlekens ande. Hvemhelst därför,
som vägrar att utveckla[475] kärlekens ande och
i motsats därtill fortsätter att kärlekslöst döma medlärjungarna,
bevisar, att han icke tillväxer i kunskap och nåd, att han icke
blifvit a förändrad från
härlighet till härlighet i hjärtelikhet med Herren, och att han icke är en sann Herrens efterföljare,
och följaktligen kommer han ej att bevisas
nåd i högre grad, än hvad han själf verkligen bevisat
vid efterliknandet af sin Herre. Huru långt han liknar Herren (i kärlek), visas genom hans barmhärtighet
och ädelmod i tankar, ord och handlingar gent
emot sina medbröder.
O, att alla, som blifvit aflade af anden, den »nya
skapelsen», kunde inse, att denna dömande ande (utdömande),
som är så vanlig (i sanning den synd, som nästan »alltid låder vid»
Herrens folk), utvisar deras brist på kärlekens ande, deras brist på Kristi
ande, hvars totala frånvaro skulle bevisa, att vi icke
höra honom till. (Rom. 8:9.) Vi äro öfvertygade om
att ju förr detta faktum inses, dess förr skall den
stora förvandlingen »från härlighet till härlighet», så väsentlig
för vårt slutliga antagande såsom lemmar i den nya skapelsen, försiggå.
Endast få bland Herrens folk inse, till hvilken grad
de döma andra och det med en hårdhet, som, om
den tillämpades på dem af Herren, säkerligen skulle
utestänga dem från riket. Vi kanske frukta, att
med vår Herres stora löfte om att vi skola dömas lika
mildt, som vi döma andra, skulle vi vara benägna
att visa alltför stor välvilja, alltför mycken mildhet,
och att denn principen att icke tillräkna det onda kunde
utsträckas till ytterlighet. Men nej! Vår fallna
naturs hela styrka går i helt motsatt riktning. Det
är mer än aderton århundraden, sedan vår Herre gjorde detta ädla förslag
att döma oss lika mildt, som vi döma andra, — och
likväl huru få är det icke, som kunna göra anspråk på
i mycken nåd på grund af detta löfte! Det skall blifva
oss till nytta att undersöka [476] vår
benägenhet att döma andra. Låtom oss göra det under bön.
Det fallna eller köttsliga sinnet är sjäifviskt,
och i samma mån som det är för sig själf
är det emot andra — benäget att godkänna eller ursäkta
sig själf och att ogilla och utdöma andra. Detta är så
fullkomligt naturligt, att det är en lika omedveten
vana som att blinka eller andas. Denna vana är ännu
mer tydlig vid högre bildning. Sinnet erkänner högre
ideal och mål och mäter genast hvart och ett af
dessa och finner naturligtvis något fel hos alla. Det
finner nöje i att berätta om andras fel och svagheter,
medan det lämnar utan afseende sina egna af samma
eller annat slag — och stundom till och med
skrymtande angifver andras svagheter i afsikt att därigenom
dölja sina egna eller ock gifva intryck af en upphöjd
karaktär, hvad saken i fråga vidgår. Sådant är
den fallna naturens låga och föraktliga sinnelag.
Det nya sinnet, födt af Herrens ande, kärlekens heliga
ande, är från dess början i strid mot detta själfviskhetens
gamla sinne, under Guds ords ledning, under kärlekens lag, den gyllene regeln, och det blifver så
mer och mer, allt eftersom vi tillväxa i nåd och
kunskap. Till en början äro alla de nya skapelserna
blott »barn i Kristus» och uppskatta
den nya lagen blott delvis, men om icke tillväxt
vinres och kärlekens lag icke blir uppskattad och
uppfylld, kommer icke det stora priset att vinnas.
Kärlekens lag säger: »Det vore skam att blotta
brödernas eller andras svagheter och
ofullkomligheter inför världen, — det vore skam att icke
genast af medlidande och medkänsla säga ett ord till
deras försvar, om det är för sent att skyla deras
fel med kärlekens mantel för att helt och hållet dölja
dem.» Såsom vår ädle, älskade Mästare vid ett
tillfälle förklarade då man begärde, att han skulle döma en
syndare:
»Den af eder, som är utan synd, han kaste [477]
första stenen.» Den människa, som själf icke
har några svagheter, kunde i någon mån ursäktas för
att utan Herrens uppmaning ha intagit en
domareställning — taga hämnd på öfverträdare, afslöja dem
etc.; men vi finna, att vår Mästare, som icke visste af någon
synd, hade så mycken kärlek i sitt hjärta, att han
var benägen för att hellre tillgifva och förlåta än
att straffa, blotta och förebrå. Och utan tvifvel är
det så med alla, som blifvit födda af anden; i den mån de tillväxa i hans likhet, skola de vara de sista att kräfva
hämnd — de sista att med munnen eller på annat sätt
straffa, till dess den store domaren gifver befallning
därom. Nu säger han oss tvärtom: »Dömen icke i förtid» och förklarar:
»Min är hämnden.»
Aposteln har väl tecknat kärlekens ande, sägande: »Kärleken
är långmodig och mild» — mot den skyldige.
»Kärleken afundas icke» andras framgång, söker
icke att nedsätta deras ära, ej heller att taga den
ifrån dem. »Kärleken förhäfver sig icke, han uppblåses icke»,
och följaktligen söker den aldrig att nedsätta andra för att i motsats
därtill själf framstå. »Han skickar
sig icke ohöfviskt» — den har inga öfverdrifter eller själfviska
önskningar och undviker ytterligheter.
Kärleken »söker icke sitt» — afundas icke
andra deras ära och rykte utan fröjdas åt att se dem välsignade
och skulle hellre vilja föröka deras välsignelser
än nedsätta dem. Kärleken »förtörnas icke»,
ej ens till att lämna en rättvis vedergällning, utan ihågkommer hela släktets närvarande betryck till
följd af fallet; den hyser medkänsla hellre än vrede.
Kärleken »tillräknar icke det onda», den vill alls
icke uttänka och föreställa sig något ondt utan är sinnad att
i hvarje tvifvelaktig sak se den fördelaktigaste sidan och låta »onda
misstankar» vara främmande för sig.
(Jämför 1 Tim. 6:4.) Kärleken »gläder
sig icke öfver orättfärdigheten, men han gläder sig med
sanningen (det rätta)»; följaktligen finner[478] den välbehag i att göra
ädla ord och handlingar kända, men
skulle icke finna något nöje i att afslöja oädla handlingar och
yttranden utan sky sådant. Kärleken »öfverskyler
allting» (eng. öfv.) såsom med en mantel af medkänsla, ty intet är fullkomligt, så att
det skulle kunna bestå vid en närmare granskning.
Kärleken använder välviljans mantel och har den alltid på förhand
redo. Kärleken »tror allting» — är icke benägen för
att betvifla anspråken på goda afsikter utan hellre erkänna dem. Kärleken
»hoppas allting», bekämpar så långt som möjligt tanken om fullständigt sedligt fördärf. Kärleken »tål allting»; det är
omöjligt att uppställa en gräns, där den skulle tillbakavisa den verkligt ångerfulle. Kärleken »upphör
aldrig». Andra dygder och gåfvor få tjäna sitt ändamål och försvinna,
men kärleken är så väsentlig, att när vi kommit i besittning af den,
skall den alltid förblifva vår —
evigheten igenom. Kärleken är störst af allt. — 1 Kor. 13:4-13.
Men om det att säga den verkliga sanningen är att
bryta mot kärlekens lag och den gyllene regeln, hvad skola vi då säga
om den ännu mer skamliga, kärlekslösa
och brottsliga vanan, så allmän icke blott bland de världsliga
och nominella kristna utan också bland sanna
kristna, nämligen att berätta skamliga saker, som man icke bestämdt
vet äro sanna, om andra. O, hvilken vanära,
hvilken skam, att någon af Herrens folk
skulle så ringakta hans föreskrift att icke tala illa om någon människa,
och att någon, utom de, som äro barn och nybörjare i kärlekens lag,
skulle så missförstå dess budskap, — att någon, utan de mest otvifvelaktiga
muntliga intyg från två eller tre vittnen, och då motvilligt, skulle ens tro ondt om en broder eller
nästa, mycket mindre upprepa det för att baktala honom på
grund af misstankar eller hörsagor! [479]
»Om vi dömde ratt om oss själfva, så
vorde vi icke dömda (tuktade, rättade af Herren).» — 1 Kor. 11:31.
Den gyllene regeln skulle säkerligen göra slut
på denna benägenhet att »sladdra» om andra och deras affärer.
Hvilken baktalare önskar själf att blifva förtalad?
Hvilken är den sladdrare, som skulle önska, att
hans angelägenheter, svårigheter och svagheter diskuterades
vare sig offentligt eller i förtroende? »Världen» har ej
mycket annat att tala om än skvaller och skandaler, men
den nya skapelsen skulle föredraga att vara stum, till
dess Guds kärlek och plan uppfyllt den med det
stora ämne, om hvilket änglarna sjöngo: »Ära vare Gud
i höjden och frid på jorden, till människorna ett
godt behag.» Då skall deras muns bekännelse och
deras hjärtas tro erkännas af Herren och blifva till välsignelse
för alla, som komma i beröring med dem.
Aposteln visar, då han talar om tungan, att
denna lilla, lem i vår kropp har stort inflytande. Den
kan strö ut goda ord, som aldrig skola dö utan gå
vidare och vidare till välsignelse för de lefvande och
de ännu icke födda. Eller, »full af dödande gift»,
kan den utströ tankens förgiftade säd och förbittra
lifvet för många samt fördärfva och krossa det för andra.
Aposteln
säger: »Med henne välsigna (ära) vi Herren och
Fadern, och med henne förbanna (förorätta) vi människorna ... Från
samma mun utgår välsignelse och förbannelse. Det bör icke, mina bröder, så
vara. Icke gifver väl källan från samma åder sött
och bittert vatten»? —
Jak. 3:8-11.
»Hvaraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen»,
så att när vi pladdra om andra, »lägga oss i»
deras affärer, bevisar det, att vårt hjärta till stor
del är i saknad af Guds kärlek och nåd. Denna tanke
skulle genast leda oss till nådens
tron och till ordet för att uppfyllas af anden,
hvilken Herren lofvat dem, som [480] hungra
och törsta därefter. Om, ännu värre än onyttigt sladder och beskäftighet,
vi skulle ha nöje uti att höra och tala onda om andra, är hjärtats tillstånd ännu
sämre: det flödar öfver af bitterhet, afund, ondska,
hat och tvedräkt. Och aposteln förklarar, att dessa egenskaper äro
»köttets gärningar». (Gal. 5:19-21.)
O, att vi kunde komma de nya skapelserna att
grundligt vakna upp öfver denna sak, ty om de göra
dessa ting, skola de säkerligen falla, och ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike skall
icke förlänas dem.
För att blifva passande för riket måste vi gå
i motsatt riktning och, såsom aposteln Petrus
folklore, »lägga till vår tro tålamod, godhet mot bröderna,
kärlek; ty
om I gören dessa ting, skolen I icke någonsin
falla, utan vinna en riklig ingång i riket». (2 Pet.
1:5-10, eng. öfv.) Aposteln Jakob talar mycket
tydligt om denna sak: »Om I hysen bitter afund och partisinne i edert hjärta.,
så berömmen eder icke och ljugen
icke mot sanningen. Denna vishet är icke en, som kommer ned
ofvanefter, utan hon är en jordisk,
sinnlig, djäfvulsk.» (Jak. 3:14-15.) Den, som har en sådan
sladdrande och bitter ande, har raka motsatsen
till Kristi ande, den heliga anden, kärlekens
ande; må han icke bedraga hvarken sig själf eller
andra, må han icke söka ära i sin skam —
må han icke sålunda sätta mörker
i stället för ljus. Satans ande i stället för Kristi ande.
Vidare förklarar aposteln orsaken till den förvirring och oro, som under alla tider plågat
Herrens folk, vara detta orena, endast delvis helgade hjärtetillstånd,
sägande: »Där afund och partisinne är, där är
ock oordning (sinnesoro) och allt ondt.» (Jak. 3:16.)
Om detta ogräs från den gamla, fallna naturen får
tilltaga, kommer det icke blott att blifva till skada, utan
kommer så småningom att uttränga och döda alla andens
ljufliga och sköna blomster och dygder.
[481] Ett rätt
bedömande af oss själfva.
Aposteln Paulus syftar på vår naturliga tillväxt
såsom en ny skapelse och ett rätt dömande eller granskande
af oss själfva, sägande: »Då vi nu hafva dessa löften, mina älskade,
så låtom oss rena oss från all köttets och andens besmittelse —
fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.»
(2 Kor. 7:1.) »Döme en människa sig själf» — må hon märka
den fallna och köttsliga naturens
brist och orenhet och söka rena sig,
aflägga den »gamla människans gärningar, förnyas och förvandlas från härlighet till härlighet mer och mer
till Guds dyre sons likhet, hvilken är vårt föredöme såväl som vår
återlösare och Herre. Men aposteln Paulus uppmanar oss att rena icke
blott vårt kött så långt som möjligt utan också vår ande, vårt
sinne — att det nya sinnet, den helgade beslutsamheten
eller viljan, må fullt verka och att hvarje tanke må
blifva tagen till fånga under Guds vilja, såsom blifvit ådagalagdt
och visadt i Kristus.
Det är förgäfves att söka rena köttet och
tygla tungan, om vi försumma
hjärtat, sinnet, anden, hvarifrån
tankarna utgå, hvilka blott och bart uppenbara sig i köttets
orenhet — genom ord och gärningar. Endast genom bön och ihärdighet
kan denna rening, nödvändig för att
kunna blifva delaktig i riket, fullbordas — »fullbordande helgelsen i Guds räddhåga». Vi
kunna icke hoppas att åstadkomma en fullkomlig rening af köttet. Det är det fullkomliga renandet af viljan, hjärtat,
anden, som Herren begär (inbegripande
en så fullkomlig rening af köttet och tungan, som vi kunna åstadkomma).
Där han ser, att hjärtat är rent och
rätt i förhållande till honom, hans ande och hans kärlekslag skall han
i sinom tid gifva en ny kropp, passande för detsamma. »Saliga äro
de renhjärtade, ty de skola se Gud.» — Matt. 5:8.
Huru passande äro icke apostelns ord här (2
Tess. 3:5): »Herren styre edra hjärtan till
Guds kärlek», [482] den kärlek, som är
saktmodig, mild, tålig, långmodig, som icke söker sitt, icke uppblåses,
ej heller afundas — som icke tänker eller talar illa utan hoppas
och är välvillig och hänsynsfull i öfverensstämmelse
med den gyllene regeln. Vi behöfva få våra hjärtan
riktade
till denna kärlek, ty såsom nya skapelser
vandra vi på en ny väg
— icke efter köttet utan efter anden. Och Herren ensam är vår
fullkomlige ledsagare och rådgifvare, ehuru han brukar åtskilliga af sina
»lemmar» såsom sina redskap. »Dina öron skola höra
detta
ord ljuda bakom dig (från det förflutna): ’Här är
vägen, vandren på den’.» — Es. 30:21.
»Jag dömer mig icke heller själf — den som dömer
mig är Herren.»
Det finnes några få af den nya skapelsen —
synnerligen
få likväl —, som äro benägna att döma sig själfva
utan barmhärtighet. Alldeles riktigt kritisera de
hvarje fel och svaghet och önska att blifva fria från
alla brister, men oriktigt glömma de, att Herren känner
och dömer oss icke efter köttet utan efter anden
— uppsåtet, viljan, önskan, försöket. De uppmärksamma
alltför mycket fariséernas ord: »Jag tackar dig, att jag icke är
såsom andra människor», och alltför litet de af
Herren uttalade orden beträffande villkoren för antagande
och värdet af det dyrbara blodet, som renar från
all synd. De glömma, när de undersöka saken, att om
de vore fullkomliga eller kunde handla fullkomligt,
skulle de icke behöfva någon frälsare, någon försvarare.
De glömma, att »af nåden ären I frälsta»,
och icke af köttets gärningar.
Dessa behöfva tillämpa apostelns ord på sig själfva:
»Mig är det en ganska ringa ting, att jag
varder dömd af eder, eller af en mänsklig dag; jag dömer
mig icke heller själf. Ty jag vet intet med mig;
dock är jag icke därigenom rättfärdigad; men den
som dömer
mig (och alla) är Herren. Dömen därför icke [483] i
förtid, innan Herren kommer, hvilken ock skall bringa
i ljuset hvad i mörker är fördoldt och uppenbara
hjärtats uppsåt.» — 1 Kor. 4:3-5.
Vär förtröstan står till Herren, icke till vårt
svaga, fallna kött. Vi ha lärt känna
Guds nåd och godhet mot alla,
som förtrösta på honom och söka vandra efter
kärlekens ande, ehuru ännu
oförmögna att fullt nå upp
till dess fullkomliga fordringar. Vi hoppas därför
icke att blifva fullkomliga i köttet utan fullkomliga
i anden, i uppsåtet, och att vår tro och vårt nit (genom vår återlösares
förtjänst) skall räknas såsom
tillfyllestgörande för våra verkliga brister, hvilka vi
afsky och dagligen kämpa emot. Då vi betrakta saken, fråga vi:
»Älskar Gud oss, som af naturen voro vredens barn liksom alla andra? Står han till vår tjänst,
villig att bistå oss och räkna oss till godo hvarje god
önskan eller ansträngning, till och med om den slutar med delvis eller totalt misslyckande?» Ja, Herren svarar:
»Fadern själf älskar eder.» Aposteln tillägger,
att om Gud så älskade oss, medan vi ännu voro syndare, att han
utgaf sin en födde Son för vår återlösning, »skall han icke ock skänka
oss allt (behöfligt för oss under vår täflingskamp för det pris, som framhålles för oss i evangelium) med honom?» Om han
älskade oss medan vi voro syndare, älskar han oss helt
visst ännu ömmare nu — nu då han upptagit oss i sin familj, nu
då han ser i våra hjärtan en allvarlig önskan att göra hans vilja.
Lotom oss därför vara vid godt mod och »med frimodighet framgå till nådens tron,
att vi må få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i
rätt tid». — Ebr. 4:16.
Emellertid är ett varningens ord af nöden beträffande
den andra sidan af frågan. Vi känna alla till fall,
där ödmjukhet, brist på tillförsikt samt fruktan och misströstan om Guds
nåd, gifvit vika för ett motsatt förhållande
af oblygt
själfförtroende och fullkomlig blindhet för fel samt fariseiska
tacksägelser för att [484] man
är bättre än andra människor. Ack, detta är ett det
mest beklagliga och, frukta vi, hopplösa tillstånd! Tro
är nödvändig, men det måste vara tro på Gud och icke på mig själf. Anledningen till en sådan afvikelse är
vanligen ett åsidosättande af kärlekens lag — den gyllene regeln. Motsatsen
af kärlek till Herren, kärlek till hans nådefulla
plan, kärlek till bröderna i den nya skapelsen och
sympatisk kärlek till människosläktet är själf-kärlek,
själf-storhet, själf-värdighet och själf-upphöjelse. Må
vi taga oss till vara för denna sidoväg, hvilken
leder bort från Herren, hans ande och hans rike. Ehuru
ledare särskildt äro utsatta för denna fara, äro
också andra i fara för den. Somliga, mycket bristfälliga i hvad beträffar
förutsättningarna såsom lärare, blifva sorgligt »uppblåsta
i sina sinnen» — uppblåsta och veta intet »utan
äro sjuka i spörsmål och ordstrider, af hvilka
uppkomma afund, tvedräkt, smädelser, onda misstankar ...
Drag dig från sådana. En stor vinning är också
gudaktighet med förnöjsamhet». — 1 Tim. 6:4, 6; se också 1 Joh. 3:9, 10.
Församlingen skulle döma i en del saker.
Under det vi individuellt icke skola döma eller
fördöma utan invänta Herrens tid, då han öppet
kungör sin dom beträffande hvarje lem i hans kropp, »den
nya skapelsen», är det likväl i några fall församlingens
(ecklesia) plikt
att döma. Aposteln nämner t. ex. ett fall af otukt, offentligt
erkändt af öfverträdaren och kändt af hela församlingen;
han förklarar, att församlingen, i det den hade
gemenskap med en sådan tygellös
människa, hade farit vilse, och genast utöfvade han sin
apostoliska myndighet, i det han bannlyste öfverträdaren
skiljde honom från gemenskapen med de troende, bildligt öfverlämnande
honom åt Satan till tuktan,
till köttets fördärf, på det att anden, det nya sinnet,
sålunda till slut måtte blifva frälst på Herren [485] Jesu dag, under räkenskapstiden
vid slutet af denna ålder. — 1 Kor. 5:5.
Endast Herren själf eller en af hans apostlar (de särskilda
tolf, af hvilka Paulus var den siste, vald i Judas' ställe) kunde
ha makt eller rätt att förfara på nämnda sätt, alldeles såsom endast
en apostel kunde handla såsom Petrus gjorde med Ananias och Saffira. (Apg.
5:1-11.) Aposteln Paulus tydliggör vidare sin
ställning sägande: »Jag skref till eder i mitt bref, att I skullen undvika umgänge med horkarlar, dock icke i allmänhet
(förbjudande handel och vandel) med denna världens horkarlar eller
giriga eller roffare eller afgudadyrkare, enär I ju då måsten gå ut ur
världen.» Han ville, att de skulle förstå,
att det är en sak att umgås med de oheliga i affärer och en helt
annan sak att erkänna dem såsom medlemmar af den nya skapelsen.
Att sänka den moraliska måttstocken skulle ej
heller vara någon välgärning mot öfverträdaren; han skulle
blifva mer hjälpt af att se, att hans orenhet helt och hållet skilt
honom från Herrens folk, och om han
verkligen varit aflad af Guds ande, skulle han dess
fortare och tydligare inse sitt verkliga tillstånd, taga lärdom
och ångra sig. Församlingen visade fördragsamhet med öfverträdaren på
ett oriktigt sätt och riskerade därigenom
ett allmänt sedefördärf bland sina
medlemmar och äfven en smitta bland alla troende i andra församlingar,
hvilka kunde få kännedom om det öfverhandtagande dåliga tillståndet i
Korint.
Aposteln tecknar i få ord de troendes plikt i sådana
fall, och vi omskrifva hans ord såsom följer: Hvad jag har skrifvit till eder är, att I skolen icke såsom med en »broder» umgås
med en horkarl eller en girig eller en
afgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller
en roffare — nej,
icke ens äta tillsammans med en sådan. Jag försöker i sanning icke döma världen,
men jag yrkar på att I såsom en församling skullen döma dem, hvilka I
mottagen såsom bröder. Gud [486] skall
döma dem, som äro utanför; eder plikt är att från
eder krets visa bort dem som äro onda. —
1. Kor. 5.
Aposteln fullföljer detta argument genom att
ogilla det förhållandet, att det vid tvister mellan bröder
var vanligt, att de gingo till den världsliga
domstolen i stället för att tåligt fördraga oförrätten, om
den var möjlig att uthärda, eller, om
outhärdlig, draga den inför församlingen såsom en domstol af
sista instans. Aposteln framhåller, att om Gud utväljer församlingen
till att i framtiden döma världen, skulle dess medlemmar säkerligen
icke ens nu vara mindre ärliga, hedervärda
och rättvisa i sina domar än världen. Den minst
aktade i församlingen skulle vara värd förtroende i sådana
saker. Finnes det ingen bland eder, till hvilkens visdom och redbarhet alla kunde ha obetingadt
förtroende, och för hvilkens dom tvistande kunde böja sig?
»Hvarför låten I icke hellre göra eder skada?»
Hvarför
liden I icke orätt, om I ansen domen orättvis — hvarför ej hellre lida skada än att fortsätta
tvisten eller taga sin tillflykt till allmän domstol med beskyllningar
mot hvarandra? Nej, säger aposteln, jag märker att I icke blott
ären ovilliga att lida orätt för fridens och endräktens skull i Kristi kropp, utan ännu
mer: det finns några bland eder, som själfva göra orätt och skada —
till och med mot bröderna. Är
det icke eder traktan att såsom Herrens församling vinna riket?
Och »veten I icke, att orättfärdiga (orättvisa) icke skola ärfva Guds rike? Faren icke vilse. Hvarken
horkarlar eller afgudadyrkare eller äktenskapsbrytare
eller veklingar eller drängaskändare eller
tjufvar eller girige eller drinkare eller smädare
eller roffare skola ärfva
Guds rike. Och detta voro somliga bland eder; men I hafven tvagit eder
rena, I hafven
blifvit helgade, I hafven blifvit rättfärdiggjorda
genom
Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.» — 1 Kor. 6: 1-11.
[487] Denna framställning af försyndelser,
hvilka skulle utestänga från riket,
är ämnad att vara till ledning beträffande försyndelser, hvilka
skulle utestänga från umgänget med församlingen.
Med hänsyn till alla dessa
saker äro de orden tillämpliga: »Drifven ut från eder den som
är ond», hvem det än må vara, som är skyldig till någon af dessa försyndelser.
»Om din broder syndar mot dig.»
Men skola vi icke först döma öfverträdaren enskildt
och sedan baktala eller tala illa om
honom, tala om hans onda gärningar, så att hela församlingen må
få kännedom om och förkasta öfverträdaren?
Ingalunda, den gudomliga anordningen är i full harmoni
med sig själf, när den uppfattas rätt. Om A och B ha en
meningsskiljaktighet, och A tror, att han blifvit bedragen af B, får
han icke döma B i den bemärkelsen
att fördöma honom. Han får endast säga: »Det finnes en
meningsskiljaktighet mellan oss, och jag känner mig viss på att jag har
rätt, ehuru B likaledes torde känna sig viss på att han har rätt,
och att jag icke blifvit ferreted.» A må
icke undandraga B sitt umgänge af den orsaken, ty att göra det
skulle vara att döma honom — att utdöma honom.
Han må säga till sig själf: »Saken är i hvad fall som
helst af mindre betydelse såsom varande
mellan bröder, och jag lämnar den, troende att B såsom en broder i Herren
ej afsiktligt skulle vilja göra mig orätt, och att det torde hända,
att min uppfattning och ej hans är oriktig.»
Om han emellertid icke förmår se saken så, får han likväl
icke döma — får icke afgöra, att han har rätt och B orätt
utan måste gå till B och förklara, hur han ser saken och om möjligt
komma till ett godt broderligt samförstånd,
kanske genom ömsesidiga medgifvanden. Men om de icke kunna komma
öfverens, får han bedja två eller tre af de visaste bröderna i församlingen,
C [488] och D (bröder, hvars
uppriktighet B såväl som han själf
kunde ha fullt förtroende till), att gå med honom, till
B med anledning af denna sak — icke för att döma B, ty icke ens
A har fått döma eller fälla honom, utan för att höra saken i närvaro af A och B och gifva
båda sitt råd. Detta skulle sluta tillfredsställande
för dem alla, i synnerhet som alla äro behärskade af kärlekens
ande och önskan att handla rätt mot hvarandra, såsom lemmar af den
smorda kroppen. Men om samförstånd ännu
icke uppnåtts, får likväl
intet dömande eller fällande ske, ty två eller tre bröder få
icke »döma», utan detta får endast församlingen göra.
Om, när A tog med sig C och D, de uttalade sin mening
mot A och till förmån för B, skulle det göra slut
på saken. Under sådana förhållanden kan icke A draga saken inför församlingen.
Han skulle tydligen visa sig vara egensinnig och besinningslös genom att
föra saken vidare. Herrens anvisningar gifva honom
ingen vidare rätt därtill. (Matt. 18:15), men om han
ännu vore otillfredsställd, så veta vi icke om någon regel, som
skulle öfverträdas, om han tog med sig två eller
tre andra lämpliga och fördomsfria bröder, E, F, G, till B för att fallet ännu en gång skulle höras och dessa
gifva sitt råd.
Men om, när A tog med sig C och D till B, de
alla voro ense med A, att B hade gjort honom orätt
och vägrat att upphöra därmed, och om B efter en
skälig tid vägrade eller uraktlät att rätta det orätta, skulle A äga rätt att i förening
med C och D sammankalla församlingen,
inför hvilken hela saken skulle återgifvas
af både A och B, ty det är antagligt, att om B ännu är förenad
med församlingen, erkänner han dess råd och myndighet, och det förutsättes
också, att B är samvetsgrann. När församlingen
hör saken, får det icke förgätas,
att endast de rättfärdiggjorda
och helgade utgöra församlingen, och att de sitta såsom domare[489]
i deras Herres och hufvuds namn och för att afgifva hans dom. Saken får icke åstadkomma meningsstrid
inom församlingen, utan deras enhet skall bevaras genom fridens
band. A och B skola naturligtvis icke rösta,
ej heller skulle någon göra det, som kände något annat än en
önskan att uttrycka Herrens dom i saken. Utslaget
skulle vara enhälligt, eller praktiskt sedt vara det — till och med om detta skulle fordra någon inskränkning
af ytterligheter i känslan. Låt alltid rättvisa åtföljas af
barmhärtighet, och »se på dig själf, att icke äfven du varder frestad».
— Gal. 6:1.
Församlingens dom skall af alla erkännas såsom afgörande,
och hvemhelst som vägrar att mottaga den och rätta sig efter dess
fordringar i en sådan sak beträffande
vandel (icke en samvetssak) skall för de öfriga
blifva »såsom en hedning eller publikan», till dess han upphör
att trotsa församlingen — då han naturligtvis får förlåtelse och
blir fullt insatt i brödragemenskapen såsom förut. Ändamålet är icke
att helt och hållet stöta bort en sådan
broder utan blott och bart visa
ogillande för hans orätta väg i afsikt att föra
honom till rätta. Att behandla en sådan såsom »en hedning eller
publikan» skulle icke innebära att förtala
eller nedsätta honom, icke ens sedan han blifvit utesluten.
Herrens folk skola icke under några förhållanden förtala eller baktala
någon; den allmänna befallningen: »Tala
icke illa om någon människa» gäller
just denna sak. Vi skola hvarken tala illa om eller
se snedt på publikaner och syndare, ej heller vägra att göra affärer
med dem, men vi skola undandraga dem den särskilda bevågenhet och
gemenskap, som tillkommer bröderna i den nya skapelsen, i besittning
af den heliga anden, med dess kärlek, glädje och frid.
Skulle B vägra att hörsamma församlingen och icke upphöra
att förorätta A, men senare ångra sig och åter blifva mottagen
i brödrakretsen, skulle hans ohörsamhet[490] ihågkommas, om han vid något tillfälle skulle blifva
föreslagen att fylla en äldstes plikter. Han skulle
behöfva ådagalägga en afgjord förändring, innan
han kan anses passande för den tjänsten, ty äfven
om han vore fullkomligt samvetsgrann, skulle dock hans väg bevisa
honom vara alltför slö, hvad beträffar rättvisa, där hans personliga
intressen voro inblandade. Att vägra att efterkomma rådet från tre bröder
och nödvändiggöra, att det orätta drages inför församlingen för dömande,
skulle i sanning vara ett ofördelaktigt
tecken, äfven om han efteråt hörsammade och lydde församlingen
och gjorde upp med A.
Förlåt sjuttio gånger sju.
Antag, att när A först gick till B för att förhandla
om den orättvisa, som blifvit begången mot A, underhandlingen
hade till följd, att B erkände sitt fel och efter bästa förmåga
sökte rätta detsamma, eller antag, att
han sålunda ångrade sig efter det andra besöket af
A, tillsammans med C och D, hvilken ställning skulle A då intaga i förhållande till B? Han skulle af
hjärtat förlåta honom. Han får icke ens pålägga honom något straff
utan ihågkömma de orden: »Min är hämnden, jag skall vedergälla, säger Herren.» Men
huru ofta skall detta tillämpas? Huru många gånger
skola vi förlåta, om han ångrar sig? Huru länge skola vi ha tålamod
med hans svagheter? »Sju gånger», frågade
Petrus. Vår Herres svar lyder lika till oss —
»Jag säger dig: Icke ända till sju gånger, utan
ända till sjuttio gånger sju.» Vi måste förlåta andra deras öfverträdelser,
såsom vi vilja, att vår Fader i himmelen skall förlåta oss våra öfverträdelser
mot hans gudomliga lag. Om vi frestas
till att förakta vår broder på
grund af hans svagheter, måste vi
tänka på våra egna och ihågkomma, att den, som icke visat barmhärtighet, skall icke få barmhärtighet.*— Jak.
2:13.
* Se därjämte kap. I — »Församlingstukt».
[491]
Forbrytelser mot församlingen.
Vi ha betraktat de tillbörliga mått och steg,
som skola tillgripas vid förbrytelser mot den enskilde, men
i fråga om otukt, som aposteln nämner, och andra
tänkbara fall, torde öfverträdelsen icke vara mot
någon särskild medlem i församlingen utan mot hela församlingen —
mot den sak, vi gemensamt representera.
Hvilket förfaringssätt skola vi då använda?
Man kunde använda detsamma som vid den enskilda
oförrätten, om synden icke vore offentligt känd. Men om saken är
offentligt känd, skulle det vara de äldstes
plikt att inkalla öfverträdaren till rannsakning inför församlingen utan förutgående enskilda besök, ty då saken
blifvit offentlig, är en privat lösning
af frågan omöjliggjord. Om det gällde ett fall af förtal mot de äldste eller någon af dem, skulle det på
samma sätt höras af församlingen och ej privat, ty
äfven om de förtalande samvetsgrant tänkte, att de hade fullt skäl,
hade de likväl åsidosatt Herrens föreskrift
(att gå till den felande allena och efteråt taga
med sig två eller tre andra), utspridt anstötliga och äreröriga
historier och därigenom omöjliggjort ett enskildt rättande af
saken och gjort den till en församlingssak.
I sådana fall skulle det vara lämpligt att den äldste,
som blifvit baktalad, sammankallade alla
de äldste, såsom församlingens
representanter, nekar till de falska beskyllningarna och begär,
att de baktalande inkallas att inför församlingen stå till svars för
beskyllningar af förtal och falska vittnesbörd, emedan de förbrutit
sig mot församlingen, 1) i det de handlat i motsats till föreskrifterna
från församlingens hufvud och
i motsats till det tillbörliga och god moral, och 2) emedan förtalet
gällde en äldste, vald af församlingen, var det sålunda ett förtal
mot hela församlingen, som valt honom. De som förtalat skulle [492] dömas,
skarpt tillrättavisas och uppfordras att erkänna
sitt fel, men efter att ha gjort detta, skulle de ha rätt
att handla med den äldste, som antages vara stadd i villfarelse, alldeles såsom de skulle ha gjort från början.
Vi måste alla varda uppenbarade för Kristi domstol.
2 Kor. 5:10.
Ordet »vi» i denna text syftar utan tvifvel på församlingen
—
den nya skapelsen. Det får emellertid icke förväxlas med församlandet »af alla folk»
inför Människosonen, när han kommer i
sin härlighet och alla heliga
änglar med honom, såsom omtalas i Matt. 25:31-46. När Människosonen
»skall sitta på sin härlighets tron» har han lofvat, att hans trogna församling,
hans brud, skall dela denna tron och härlighet och deltaga i det
tusenåriga dömandet af alla folk, inbegripande »alla, som äro i sina
grafvar».
Församlingens dom är tydligt framställd och beskrifven
af Herren i Matt. 25:14-30 samt Luk. 19:12-26. Den kommer att försiggå i
slutet af denna ålder och blifva det första, som konungen utför
vid sin andra ankomst, innan han börjar handla med världen.
Han skall först hålla räkenskap med sina egna tjänare, åt hvilka han anförtrott olika
ting att förvalta, såsom rikedom, inflytande, begåfning och tillfällen,
och hvilket förvaltarskap de utöfvat med mer eller mindre trohet, ihärdighet
och själfuppoffring. Dessa måste
alla sättas att regera öfver två, fem eller tio städer — annorstädes betecknadt såsom »din Herres glädje».
Profven komma att gälla trohet, kärlek och nit.
De,
som äga begåfning och gräfva ned den i jorden, i
affärer, nöjen eller lättja, visa sålunda brist på kärlek
och uppskattning — och följaktligen ovärdighet till
riket och komma icke att gå in i sin »Herres glädje», ej heller tillåtas
att regera med honom vid välsignandet af världen.
