FÖRSTA KAPITLET.

DET FÖREBILDLIGA TABERNAKLET.

TABERNAKLET, som Gud befallde Israels folk att göra i öknen Sin, och i förbindelse med hvilket alla deras gudstjänstanordningar och religiösa ceremonier voro inrättade, var, säger aposteln Paulus, en skugga af det tillkommande.  (Eb. 8: 5; 10: 1; Kol. 2: 17.)  I själfva verket var hela den israelitiska nationen, så väl som dess lagar, gudstjänstanordningar och ceremonier, förebildlig.  Enär detta är förhållandet, måste ett noggrant studium af dessa skuggor ej förfela att gifva oss stort ljus med hänsyn till förståendet af det nu fortskridande frälsningsverket så väl som dess framtida utveckling.  Det var för vår uppbyggelse som Israel måste hålla på med att år efter år återupprepa dessa typer, till dess evangelii tidsålder kom och införde antityperna – verkligheterna. – 1 Pet. 1: 12; Eb. 10: 1—12.

 Tabernaklets konstruktion.

I 2 Mosebok, kap. 25–27, återfinnas de till Mose gifna föreskrifterna angående tabernaklets [page 11] konstruktion eller byggnad, och i kap. 35—40 beskrifves, huru arbetet verkställdes.  Tabernaklet var ett hus, sammansatt af en räcka bräder af akacieträ, som voro öfverdragna eller pläterade med guld.  Dessa bräder voro ställda på ända uti gjutna fotställningar af silfver och starkt sammanfästade förmedelst stänger af samma slags trä, likaledes öfverdragna med guld.

Denna byggnad var 15 fot bred, 15 fot hög och 45 fot lång samt öppen vid framsidan eller östra ändan.  Den var öfvertäckt med ett stort hvitt linnetyg, inväfdt med kerubbilder i blått, purpur och scharlakan.  Byggnadens öppna ända eller framsidan stängdes af ett förhänge af samma slags material som öfverdraget.  Detta kallades ”dörren” eller den första förlåten.  Ett annat tygstycke af samma material, likaledes med inväfda kerubbilder, kallades ”förlåten” (eller den andra förlåten).  Det upphänges så, att det delade tabernaklet i två rum.  Det första och större rummet, 15 fot bredt och 30 fot långt, kallades ”det heliga”.  Det andra eller bakre rummet, 15 fot bredt och 15 fot långt, kallades ”det allraheligaste”.  Dessa två rum utgjorde det egentliga tabernaklet.  De voro skyddade af en tredubbel betäckning utom den inre takbetäckningen.  Näst denna låg ett täckelse, tillverkadt af fint gethår, därnäst ett af rödfärgadt vädurskinn, och öfverst låg ett tackelse af sälskinn (tachasch-skinn).* [*Se Nyströms “Biblisk ordbok“, 4:e uppl., sid. 485, “Tackskinn“. – Ö. a.]

Förgården.

Tabernaklet omgafs af en inhägnad plats eller gård, 75 fot i bredd och 150 fot i längd.  Vid västra sidan af densamma låg tabernaklet.  Denna gård bildades genom ett stängsel af förhängen eller [page 12] våder af linne, upphängda på silfverhakar, somsutto i öfre ändan af 7 ½ fot höga träpelare, hvilka stodo på tunga kopparsocklar och voro, liksom betäckningen öfver tabernaklet, sammanbundna medelst snören och pluggar.  Denna inhägnad var helig mark och kallades ”helgedomens förgård” – äfven ”tabernaklets förgård”.  Dess öppna sida var, liksom tabernaklets dörr, mot öster och kallades ”porten”.  Denna port var af hvitt linne, inväfd med blått, purpur och scharlakan.

Märk, att de tre ingångsförhängena, nämligen ”porten” till förgården, ”dörren” till det heliga och ”förlåten” till det allraheligaste, vorro af samma material och färger.  Utanför tabernaklet och dess förgård var Israels läger, på behörigt afstånd omgifvande desamma på alla sidor.

Inventarierna.

Förgården hade blott två väsentliga inventarier, nämligen ”brännofferaltaret” och ”tvättkaret”, med deras respektive tillbehör.[page 13]

Tabernaklets inventarier utgjordes af ”skådebrödsbordet”, ”ljusstaken” och ”rökofferaltaret” i det heliga samt ”vittnesbördets ark” i det allraheligaste.

Det är anmärkningsvärdt, att alla inventarier inom tabernaklet antigen voro af guld eller också öfverdragna med guld, under det att i förgården allting var af koppar.  Trä, som användes till stomme och som överdrogs med dessa metaller, [page 16] brukades, tro vi, för att göra föremålen lättare och mera transportabla, än om de varit af solid metall.  Detta var en betydelsefull sak, då de voro på resa.  Templets kärl, som representerade samma ting, voro af solida metaller.  (1 Kon. 7: 47—50.)  Dessa två metaller, guld och koppar, brukades, tro vi, för att sinnebilda två olika naturer.  Kopparen sinnebildar den mänskliga naturen i sin fullkomlighet, något litet lägre än änglanaturen; och guldet sinnebildar den gudomliga naturen, högre än alla änglar, herredömen och väldigheter.  Liksom guld och koppar äro mycket lika till utseende och dock af olika beskaffenhet, så är också den mänskliga naturen en för jordiska villkor lämplig afbild och liknelse af den gudomliga.  Man bemärke, att anordnandet af

lägret, förgården och tabernaklet

på sådant sätt, att de voro tydligt åtskilda och delade i tre afdelningar, betecknar tre särskilda klasser, som blifva välsignade genom försoningen; och de två afdelningarna i tabernaklet beteckna tvenne tillstånd för en af dessa klasser.

”Lägret” representerade det tillstånd, hvari den i sind stadda människovärlden befinner sig, behöfvande och äfven åstundande försoning och däraf följande välsignelser, ehuru mänskligheten endast dunkelt analyserar sin egen längtan och trängtan.  Världen framställdes typiskt genom ”lägret” – Israels folk.  Folket var skildt från alla de heliga tingen genom det hvita linneomhänget, som för de innanför varande representerade en trons skiljevägg men för de utanför varande en otrons skiljevägg, hvilken hindrade dem från att se och få tillträde till det heliga innanför.  Det fanns blott en ingångsport till förgården, hvilket symboliskt vittnar om, att det gifves blott en väg att [page 17]komma till Gud på – en ”port”, nämligen Jesus.  ”Jag är vägen...Ingen kommer till Fadern utan genom mig.”  ”Jag är dörren.” – Joh. 14: 6; 10: 9.

Förgården representerade det rättfärdiggjorda tillståndet, som man uppnår genom tro på Kristus – ”porten.”  Inom denna förgård voro endast leviter (hvilka förebildade rättfärdiggjorda troende) tillåtna att komma.  Dessa hade tillträde till ”brännofferaltaret” och ”tvättkaret” samt förrättade tjänst i förgården men hade såsom leviter (troende) ingen rätt att gå in i tabernaklet, nej, icke ens att se därin.  (4 Mos. 4: 19, 20.)  I förgården var allting af koppar, hvilket betecknar, att de som hade tillträde där voro rättfärdiggjorda människor.  Förgården sinnebildade icke den andliga klassen, ehuru äfven prästerna, då de offrade och då de tvådde sig, begagnade den.

The Tabernacle and Court

Tabernaklet med sina två afdelningar sinnebildar de två tillstånden för alla, som undergå en förvandling till natur, från mänsklig till andlig.  Första afdelningen, det heliga, representerade alla deras tillstånd, hvilka (såsom leviter – rättfärdigade troende) ha invigt sin mänskliga natur till döden, att de måtte blifva delaktiga af den gudomliga naturen (2 Pet. 1: 4), hafvande blifvit aflade af anden.  Dess andra afdelning, det allraheligaste, – bakom ”förlåten”, som betecknar döden – representerar de trogna öfvervinnarnes tillstånd, hvilka uppnå den gudomliga naturen.  Dessa skola, sedan de i döden fullbordat sin invigning, blifva fullt förvandlade, födda från de döda genom den första uppståndelsen till den gudomliga naturen och organismen.  Ingen mänsklig varelse, om hon än är aldrig så full af tro, rentvagen från hvarje synd och rättfärdigad från allt samt räknad fullkomlig, kan ha någon del i eller rätt till de [page 18] andliga ting, som sinnebildades af de föremål, hvilka tillhörde tabernaklets och templets inre.  Hon kon icke ens se in i det andliga i betydelsen af att uppskatta det.  Men under evangelii tidsålder ”kallas” sådana att inviga och uppoffra sin mänskliga natur i Guds tjänst och att i stället få ärfva den andliga naturen såsom lemmar af Kristi kropp.  ”En naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds ande...och hon kan icke begripa det, emedan det måste andligen bedömas.” – 1 Kor. 2: 14, 12.

Det förhållandet, att allting i tabernaklet var gjordt af guld, som representerar den gudomliga naturen, innebär, att det representerade endast sådanas tillstånd, som äro kallade till den gudomliga naturen.  Endast sådana bland leviterna, som voro invigda till offertjänst (präster), hade tillträde till tabernaklet.  På samma sätt är det endast dem af trons husfolk, hvilka äro invigda till offer allt intill döden, som ingå i det gudomliga tillståndet, hvilket tabernaklet sinnebildade.

Till ”förgården”, det rättfärdigade mänskliga tillståndet, kan man komma endast genom tro; men om vi skola kunna blifva förvandlade till natur och blifva ”nya skapelser”, ”delaktiga i en himmelsk kallelse” och ”delaktiga af Guds natur”, så måste vi, på samma gång vi behålla den rättfärdiggörande tron, äfven göra något mer.  Att inträda i ”det heliga” innebär därför att blifva fullt invigd till Herrens tjänst, blifva aflad af anden och begynna löpandet för att vinna segerlönen, den gudomliga naturen; och villkoren härför äro, att vi äro trogna vårt invigningslöfte, så att vi korsfästa vårt rättfärdigade kött, frambärande vår mänskliga vilja och våra kroppar till lefvande offer åt Gud, för att ej längre söka jordiska nöjen, [page 19] jordisk ära och berömmelse etc. utan för att vara döda för sådant och lefvande för himmelska impulser.  Dock, äfven uti detta tillstånd komma vi genom vår Herre Kristus Jesus, som icke blott öppnade för oss ”porten”, rättfärdiggörelse genom tro på hans blod, utan som äfven öppnade ”dörren” (den första förlåten) till tabernaklet, en ny lifvets väg – till att blifva andevarelser, medelst korsfästande af vårt rättfärdigade kött – genom och inom den andra förlåten.

De två afdelningarna i tabernaklet, det heliga och det allraheligaste, betecknade således två grader eller stadier i det nya lif, till hvilket vi äro aflade af den heliga anden.

Det heliga betecknade deras ställning i det närvarande lifvet, hvilka blifvit aflade af Gud genom sanningens ord.  (Jak. 1: 18.)  Såsom himmelskt sinnade ”nya skapelser” ha dessa, ehuru fortfarande ”i köttet”, sitt verkliga (inre) lif och vandra med Gud inom den första förlåten – invigningsförlåten – och utom världens och de oinvigda troendes intellektuella synkrets.  De åtnjuta det inre ljuset från ”den gyllene ljusstaken”, under det andra äro ”i mörkret utanför”.  De äta af särskild andlig mat, som betecknades af det osyrade brödet, samt offra på det gyllene altaret rökelse, som är välbehaglig genom Kristus Jesus.

Det allraheligaste betecknade de nya skapelsernas fullkomlighetstillstånd – deras, som, trogna till döden, vinna vår höga kallelses stora segerlön genom delaktighet i den första uppståndelsen.  (Upp. 20: 6.)  Då skola de, bortom båda förlåtarna – det köttsliga sinnet och den köttsliga kroppen –, äga härliga andliga kroppar så väl som andliga sinnen.  Bakom förlåten skola de vara lika sin ledare och förelöpare, som, sedan han såsom vår återlösare ingått där, har åt oss invigt denna [page 20] nya och lefvande väg eller en ny lifvets väg. – Eb. 10: 20; 1 Joh. 3: 2.

Den andligt sinnade skapelsen i ”det heliga” blickar framåt genom den remnade ”förlåten” in i ”det allraheligaste”, uppfångande glimtar af härlighet, ära och odödlighet bakom köttets förlåt; och detta hopp är såsom ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det som är innanför förlåten. – Eb. 6: 19; 10: 20.

Vi se således, att rättfärdiggörelsen genom tron, som är vårt första steg mot helighet, för oss in uti en sådan ställning, att vi hafva ”frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”.  (Rom. 5: 1.)  När våra synder äro förlåtna eller tillräknelsevis öfverskylda med Kristi rattfärdighet, äro vi ett steg närmare Gud, ehuru vi fortfarande äro mänskliga – befinna oss i ”förgården”.  Om vi skola kunna ernå den höga kallelsens pris, som är AF GUD i Kristus Jesus, och träda ingenom ”det heliga” in uti ”det allraheligaste”, så måste vi följa

i Jesu fotspår,

hans som är vår ledare, vårt hufvud, ”vår bekännelses öfverstepräst” d. v. s. öfversteprästen af den ordning af prästerskap, som vi tillhöra, nämligen det konungsliga prästerskapet. – Eb. 3: 1; 1 Pet. 2: 9.

1) Genom tro på Kristi försoningsoffer, som sinnebildades i brännofferaltaret, inträda vi genom ”porten” till ”förgården”.  Då ha vi passerat förbi otrons förlåt.  Detta steg tog aldrig vår Herre Jesus, emedan han ej var ett Adams barn utan helig, oskyldig, skild från syndare, och såsom sådan var han aldrig utanför det tillstånd, som förgården representerade.

 

2) Afsägande oss vår rättfärdigade mänskliga vilja och alla våra mänskliga syften och förhoppningar [page 21] gå vi in genom den första förlåten – det mänskliga sinnets förlåt – och räkna den mänskliga viljan som död.  Från denna stund rådföra vi oss ej med den utan med Guds vilja allena.  Nu befinna vi oss såsom ”nya skapelser” i ”det heliga”, i första afdelningen af ”det himmelska” eller helgedomarna (Ef. 2: 6), och börja blifva upplysta af ”den gyllene ljusstaken” (Guds ord) angående andliga ting -- ”Guds djupheter” – samt att dagligen uppfriskas och styrkas med sanningen, som betecknades af ”skådebröden”, af hvilka det var lofligt endast för prästerna att äta.  (Matt. 12: 4.)  Sålunda upplysta och befästade böra vi dagligen på ”det gyllene altaret” frambära offer, välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus – en söt vällukt för vår Fader. – 1 Pet. 2: 5.* [*Ordet “andliga“ i denna text finnes ej i den äldsta grekiska handskriften, den sinaitiska; och detta ord hör tydligen ej dit, ty det är icke andliga utan mänskliga rättigheter, förmåner, lif etc. som uppoffras.]

Sålunda äro alla de heliga, alla de invigda, nu i ett himmelskt eller heligt tillstånd – Fadern har satt oss (i hvila och i gemenskap) med Kristus i det himmelska (i första afdelningen) – men vi ha ännu ej kommit in i ”det allraheligaste”.  Nej, vi måste först gå genom ännu en förlåt.  Liksom inträdandet genom den föregående förlåten betecknade den mänskliga viljans död, så betecknar inträdandet genom den andra förlåten den mänskliga kroppens död; och bådadera äro nödvändiga för fullbordandet af vårt ”offer”.  Både det köttsliga sinnet och den köttsliga kroppen måste lämnas bakom för att vi skola kunna gå in i ”det allraheligaste”, fullkomnade såsom delaktiga i den gudomliga naturen och dess andetillstånd; ty kött och blod kunna icke ärfva Guds rike. – 1 Kor. 15: 50; jfr Joh. 3: 5, 8, 13.

[page 22] Med dessa tankar i minnet, rörande de tre tillstånden eller ställningarna, som representerades genom dessa tre platser, ”lägret”, ”förgården” och ”tabernaklet”, vilja vi i vår nästa undersökning särskildt betrakta de tre klasser, som intaga dessa olika ställningar, nämligen den icke-troende världen, rättfärdigade troende och de heliga eller de invigda troende, hvilka klasser hvar för sig förebildades genom israeliter, leviter och prästerskapet.

 Table of Contents - Preface - Chapter 1 - Chapter 2 - Chapter 3 - 
Chapter 4 - Chapter 5 - Chapter 6 - Chapter 7 - Chapter 8 -  Index