FJÄRDE KAPITLET.

DEN STORA FÖRSONINGSDAGEN.

3 Mos. 16: 3-33.

Ordningen i förbilden och den motbildliga betydelsen däraf. – Tjuren. – Prästen. – Blodets inbärande i helgedomarna. – Rökelsen, vällukten och stanken. – Inträdet i det allraheligaste. – Herrens bock. – Syndabocken. – Folkets välsignande.

FÖRSONINGSDAGEN såsom förebild bör betraktas som skold från och likväl utgörande en del af de andra tabernakelförebilderna samt såsom besläktad med dem.  Enhvar af dessa förebilder är ju så att säga en särskild målning för sig.  Enhvar har sitt eget ämne och framställer sina särskilda lärdomar, och dock äro alla i full öfverensstämmelse, såsom särskilda delar af ett galleri, och harmoniska liksom en stor artists verk.  I alla förebilderna må vi först se efter hufvudet och sedan efter hans kropp, församlingen.

För att förstå betydelsen af försoningsdagen och dess verk måste vi klart inse, att under det vår Herre Jesus personligen är öfversteprästen för under-prästerskapet – församlingen, ”hans kropp” --, så är likväl i den fullare meningen han hufvudet och vi lemmarna i världs-öfversteprästens kropp.  På samma sätt var Aron förman för sina underpräster, på samma gång som han i allmän och egentlig mening, samt såsom representant för underprästerna, var satt till att tjäna som öfverstepräst ”för allt fol ket” i Israel, hvilket folk förebildligt representerade hela människosläktet, åstundande försoning för sina synder och att få återvända till gudomlig ynnest och lydnad.[page47]

Liksom det motbildliga prästerskapets invigning innefattar alla kroppens lemmar, så också med syndoffret eller försoningsoffret: det begynte med hufvudet, och vi, lemmarna i kroppen, uppfylla det återstående måttet af Kristi lidanden.  Och hela evangelieåldern erfordras till uppfyllandet af dessa lidanden. – 1 Pet. 4: 13; Rom 8: 17; 2 Kor. 1: 7; 4: 10; Fil. 3: 10; Kol. 1: 24; 2 Tim. 2: 12; 1 Pet. 5: 1, 10.

”Försoningsdagen”, som i förebilden var blott en tjugufyra-timmars-dag, se vi då i motbilden utgöra hela evangelieåldern. Vid dess slut upphör offrandet, och härlighet och välsignelse beggynna.  Världens store öfverstepräst – Jesus och hans brud, gjorda till ett, hufvud och lemmar fullständiga – skall träda fram, en krönt konung och präst efter Melkisedeks sätt (eller ordning), en fridens konung, en präst på sen tron. – Eb. 5: 10.

Han skall stå där inför världen (uppenbar, erkänd men icke sedd af naturliga ögon) ej blott som konung och präst utan äfven som den store profeten – :  ”En profet, lik mig (Mose), skall Herren eder Gud åt eder uppväcka af edra bröder; ... och det skall ske, att hvar och en själ, som icke hör den profeten, skall utrotas ur folket.”  När människosläktet under tusenårsåldern, under denne store profets, prästs och konungs regering och undervisning, har bibringats fullkomlig kunskap och förmåga, kommer fullkomlig lydnad att kräfvas, och alla, som icke vilja visa sådan lydnad, komma att afskäras från lif, utan något vidare hopp – komma att dö den andra döden. – Apg. 3: 22, 23.

Men de mottogo honom ej i något af dessa ämbeten.  Under evangelieåldern har hans församling eller kropp erkänt honom såsom en lärare, sänd från Gud, – som den store profeten, såsom ”vår bekännelses öfverstepräst” och såsom den rättmätige konungen. Guds ord lär emellertid, att det icke är af församlingen endast, han skall blifva mottagen, utan att han (tillsammans med sin kropp, församlingen) kommer att vara profet för allt folket, präst för allt folket och konung ”öfver alla folk, släkter och tungomål”, – ”Herre öfver allting”, allas präst och allas profet och lärare.

Vi sågo, att vid de typiska prästernas invigning Aron och hans söner representerade vår Herre Jesus och hans kropp såsom ”nya skapelser”, och att en tjur representerade deras mänsklighet; men i den typ, vi nu skola betrakta, finna vi, att Aron ensam förebildade den Smorde (hufvud och kropp), och att två olika offer, en tjur och en bock, här brukas till att beteckna skillnaden mellan kroppen och dess hufvud såsom ”syndoffer” och på samma gång likheten i deras lidanden.

Första försoningsdags-offret.
Tjuren.

Tjuren förebildade Jesus vid trettio års ålder – den fullkomliga MÄNNISKAN, som utgaf sig själf och dog i vårt ställe.  Som vi förut sett, förebildade öfversteprästen Jesu ”nya” natur, det smorda hufvudet och alla hans kropps lemmar, förut kända af Gud.  Den åtskillnad, som här göres mellan den mänskliga och den ”nya skapelsen”, bör klart förstås och ihågkommas.* [*Se “Millennii Dagning“, del I, kap. 10, och del II, sid. 129.]  Människan [page 49] Kristus Jesus, som utgaf sig själf vid trettio års ålder, han var den förut rike (han hade en högre natur), men för vår skull blef han fattig, d. v. s. han blef en människa, på det han måtte kunna gifva den enda möjliga lösepenningen för människor – en fullkomlig människas lif. – 1 Kor. 15: 21.

Enär straffet för människans syndvar döden, var det nödvändigt, att vår återlösare blef en människa – ”blef kött”; eljest kunde han ej ha återlöst människosläktet.  En människa hade syndat, och straffet var döden; och om vår Herre skulle betala skulden, var det ett grundvillkor, att han skulle vara af samma natur (men obesmittad, skild från synd och från syndarnes släkte), och att han skulle dö såsom Adams ställföreträdare, i annat fall kunde människosläktet aldrig befriats från döden.  För att göra detta offrade Jesus allt han hade: härlighet som en fullkomlig människa, den ära, som en fullkomlig människa kunde göra anspråk på, och slutligen lifvet som en fullkomlig människa.  Och detta var allt hvad han hade, med undantag af Guds löfte om en ny natur och det hopp, som detta löfte födde.  Ty han hade utbytt sin andliga tillvaro mot den mänskliga, som han gjorde till ett syndoffer, och som förebildades af tjuren på försoningsdagen. – Joh. 1: 14; Es. 53: 10.

När nu människan Kristus Jesus gaf sig själf som vår lösepenning, så följer häraf, att han ej kan blifva återställd till människa igen.  Om han toge tillbaka lösepenningen, skulle vi, de återlösta, återfalla under dödens förbannelse.  Men, Gud vare tack, hans offer förblifver för evigt, på det vi må för evigt vara fria från Adams skuld och dess dödsgraff.  Om därför Fadern någonsin skulle förläna Jesus någon ära, härlighet och lif, som belöning för hans lydnad intill döden, så måste det vara ära, [page 50] härlighet och lif på något annat tilvarelseplan än det mänskliga, på det vår återlösning ej må blifva omintetgjord.

Sådant var Jehovas löfte till Jesus, nämligen att han skulle högligen upphöja honom öfver det mänskliga planet och öfver den ställning han intog, innan han blef människa: öfver alla änglar, herradömen och väldigheter, på sin högra sida (ställning af den högsta ynnest, närmast Jehova) och förläna honom odödlighet – den gudomliga naturen.  För denna glädje och för andra fröjder, som förelågo Jesus, ”led (han) korset och aktade icke smälek och sitter på högra sidan af Guds tron”. – Eb. 12: 2; Fil. 2: 9; Eb. 1: 3, 4.

Den nya natur, som Jesus erhöll i stället för den mänskliga och såsom lön för dess uppoffrande, är det, som här förebildas af prästen.  Det är ju sant, att offrandet af det mänskliga icke blef fullbordadt förrän på korset, och att lönen, den gudomliga naturen, icke fullt erhölls förrän vid uppståndelsen, tre dagar senare; men från Guds sida – och såsom visas i typen – räknades Jesu (tjurens) död såsom fullbordad, när han gaf sig själf som ett lefvande offer, symboliserande sin död genom dopet.  Där och då räknade han sig själf såsom död – död för alla mänskliga syftemål, förhoppningar om mänsklig härlighet, ära och lif, i samma betydelse som vi, hans efterföljare, förmanas att räkna oss såsom döda för världen men, såsom nya skapelser, lefvande för Gud. – Roml 6: 11.

Att Jesu offer blef, vid tiden för hans invigning, af Jehova mottaget eller antaget såsom om det varit fullbordadt, och som om han verkligen varit död, visades därigenom, att han smordes med den heliga anden: han fick ”panten” eller garantien för hvad han skulle erhålla, när hans död i verkligheten inträffat. [page 51]

Då vi så betrakta tjurens död, se vi, att den förebildade Jesu offrande af sig själf, när han invigde sig.  Detta öfverensstämmer med apostelns utsagor beträffande Jesu invigande eller offrande af sig själf.  Han citerar profeten, sägande:  ”Se jag kommer för att göra din vilja, o Gud, såsom i boken är skrifvet om mig” – för att dö och återlösa många.  Där, säger den inspirerade författaren, ”tager han bort det först (d. ä.: sätter de typiska offren å sida) för att insätta (eller uppfylla) det andra (antitypen, det verkliga offret för synder).” – Eb. 10: 7, 9, 14.

Ja, då och där slaktades det syndoffer, som förebildades af tjuren; och de tre och ett halft år, som Jesu offentliga verksamhet varade, ådagalade, att hela den mänskliga viljan var död; och den mänskliga kroppen räknades som död från den stund, då han invigde sig.

Den smorde Jesus, i dopets stund uppfylld med den heliga anden, var den gudomliga nya skapelsen (ehuru icke fullkomnad såsom gudomlig förrän i uppståndelsen); och denna släktskap åberopade han sig ständigt på, sägande:  ”De ord, som jag talar till eder, talar jag icke af mig själf (såsom människa), men Fadern, som förblifver i mig (genom sin ande), han gör själf gärningarna.  Det ord, som I hören, är icke mitt utan Faderns, som har sändt mig.”  (Joh. 14: 10, 24.)  ”Ske icke min vilja (såsom människa) utan din (Fader – den gudomliga)” uti och med detta ”lerkäril”, som är invigdt till döden. – Luk. 22: 42.

Tjuren blef slaktad i förgården, hvilken, som vi sett, betecknade en ställning af tro på och harmoni med Gud, det högsta, hvartill den mänskliga naturen kan nå.  Jesus befann sig i detta tillstånd, en fullkomlig människa, då han offrade sig själf (motsvarande tjuren i förebilden) åt Gud. [page 52]

Låt oss söka minnas dessa olikheter,när vi gå att noggrant undersöka den förebildliga försoningsdagens verk, på det vi klarare må förstå de motbildliga verkligheterna.  Aron blef tvagen, på det han måtte kunna tillbörligen representera renheten och syndfriheten hos den nya skapelsen – hufvudet och hans kropps lemmar.  (”Ingen, som blifvit aflad af Gud, utöfvar synd; ty hans säd förblifver i honom, och han kan icke synda, emedan han har blifvit aflad af Gud.”  1 Joh. 3: 9, Diaglott.)  Den nya skapelsen kan ej synda, och dess plikt är att hålla stadig vakt öfver den gamla naturen, som är räknad för död, så att den icke kommer till lif igen.  Om den gamla viljan råder tillika med den nya, så innebär det, att den gamla icke är död, och att den nya icke ”öfvervinner”.  Om den gamla segrade, skulle det betyda död för den nya skapelsen – ”den andra döden”.

För sin tjänstförrättning på försoningsdagen var Aron klädd, icke i sina vanliga ”kläder till ära och prydnad”, utan i offerkläder, linnekläderna, som symboliserade renhet – de heligas rättfärdighet.  Linnerocken var en underpant på den härliga mantel, han sedan skulle få.  Linnebältet framställde honom såsom tjänare, ehuru ej så mäktigt som när han vid försoningsdagens slut skulle blifva omgjordad med efodens sällsamma bälte.  Hufvudbindeln af linne – densamma som hörde till den härliga dräkten – talar om vårt hufvuds fullkomliga rättfärdighet under offringen så väl som efter den.  Den motbildlige öfversteprästen, den gudasinnade, af anden aflade, var sålunda, ehuru ännu ej föd af anden, beredd och i stånd till att verkställa försoningsoffrandet vid den första ankomsten, och han gjorde det, såsom det var förebildadt genom Aron.[page 53]

”Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen [och det allra heligaste]:  Han skall taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer ...  Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur [hvilken representerar honom själf] och bringa försoning för sig [sin kropps lemmar, underprästerna] och sitt hus [alla troende, allt ”trons husfolk” — leviterna]... Han skall slakta sin syndofferstjur [hvilken representerar honom själf].  Sedan skall han taga ett fyrfat, fullt med glöd från altaret som står inför Herrens ansikte, och taga sina händer fulla med stöt [pulveriserad] välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför förlåten [första förlåten eller ”dörren”].  Och rökelsen skall han lägga på elden inför Herrens ansikte [rökelsekaret med glöden ställdes ofvanpå det gyllene altaret i ”det heliga”, och rökelsen, som söndersmulades däröfver, gaf småningom ifrån sig en välluktande rök], så att ett moln af rökelse [inträngande bakom den andra förlåten] skyler nådastolen, som är ofvanpå [täcker] vittnesbördet [lagen], på det att han icke må dö [genom att kränka dessa de enda villkor, på hvilka han såsom välbehaglig kan nalkas Gud].” – 3 Mos. 16: 3, 6, 11—13.

Låt oss nu, seende genom typen till antitypen, steg för steg jämföra Jesu gärningar med denna profetiska illustration af hans verk.  När människan Kristus Jesus hade invigt sig, tog han strax, såsom den nya skapelsen, aflad af den heliga anden, det offrade mänskliga lifvet (sinnebildadt af tjurens blod) för att frambära det inför Gud såsom lösenspriset för Adams och hans släktes lif.  Aflad af anden var han ej längre i ”förgårds”-till-ståndet utan i den första ”helgedomen”, där han måste dröja och offra sin rökelse på pröfningens eld:  han måste, genom det han led som en aflad [page 54] son ådagalägga sin hängifvenhet och trohet mot Gud, innan han kunde ingå i ”det allraheligaste” – det fullkomliga andliga tillståndet. – Eb. 5: 8.

Öfversteprästen tog med sig – vid sidan af blodet – eld från altaret och tog båda sina händer fulla med rökelse för att åstadkomma väldoften.  Så var också vår Herre Jesu uppfyllande af sitt invigningslöfte under de tre och ett halft år, som hans offertjänst varade, en för Fadern ljuf och välbehaglig lukt, som på en gång vittnade om invigningens fullständighet och offrets fullkomlighet.  Den söndersmulade rökelsen betecknade fullkomligheten af människan Jesus.  Elden från kopparaltaret sinnebildade de pröfningar, som han blef underkastad, och att elden bars af prästen betyder, att vår Herre Jesus måste själf, genom sitt eget uppträdande – genom att troget framhålla sanningen -- åsamka sig förföljelserna.  Och när hans väsens fullkomligheter (rökelsen) kom i beröring med lifvets pröfningar (elden), då ådagalade han fullkomlig lydnad för Guds vilja – en ljuf vällukt.  Sålunda visas, hur han frestades i allt och dock var utan synd.  Liksom all rökelsen måste förtäras i elden, så gaf han i lydnad sitt allt.  Det var prästens ”båda händer fulla”, som han offrade.  Detta betecknade vår Herres fulla duglighet och förmåga af rättfärdighet, hvilken fordrades och gafs.

Då vi nu betraktat Jesus såsom en ”ny skapelse” inne i ”det heliga”, lyst af ljuset från den gyllene ljusstaken, ätande af sanningens bröd och offrande välbehaglig rökelse till Jehova, så låtom oss åter blicka ut i ”förgården” och ändå längre ut, bortom ”lägret”, och betrakta ett annat verk, som pågår samtidigt.  Sist sågo vi i ”förgården” tjuren såsom död, förebildande människan Jesus, invigd vid sitt dop, då han var trettio år gammal. [page 55] Nu har det feta af tjuren och därjämte njurarna ock olika lifsproducerande organer blifvit lagda på ”brännofferaltaret”.  Allt detta brinner med häftighet, ty en tjur har mycket fett.  Ett moln af rök, som kallas ”en välbehaglig lukt för Gud”, uppstiger inför allas ögon, som äro i ”förgården”, d. v. s. leviterna – trons husfolk.

Detta sinnebildade, huru Jesus offer synes för troende människor.  Under de tre och ett halft år, som vår Herres offertjänst varade, sågo de hans hängifvenhet, själfuppoffring och nitälskan (det feta), uppstigande inför Gud som ett välbehagligt offer.  De visste väl, att i honom hade Fadern alltid ett godt behag.  Af hvad de sågo i ”förgården” (i köttet), visste de, att han var välbehaglig, ehuru de icke kunde se offret i dess fulla storhet och fullkomlighet, såsom det tedde sig i Jehovas ögon (i ”det heliga”) – en väldoftande rökelse på ”det gyllene altaret”.

Medan dessa tvenne eldar brinna – ”det feta” brinner i ”förgården” och ”rökelsen” i ”det heliga”, och deras väldoft uppstiger samtidgt – så brinner också en annan eld ”utanför lägret”.  Där förstöres kroppen, köttet (v. 27).  Detta betecknar Jesu verk, sådant som världens barn se det.  För dem ter det sig som dårskap, att han skulle gifva sitt lif till offer.  De se ej offrets nödvändighet såsom människans lösenspris, ej heller se de, såsom Fadern ser det, den lydnadens ande, som tillskyndade det.  De se ej vår Herres älskliga fullkomligheter och hans sjalfförsakelser så, som de troende (de som äro i förgårds-tillståndet) se dem.  Nej, hvarken på hans tid eller sedan ha de i honom sett sin ideella hjälte och ledare.  De sågo hufvudsakligen blott de sidor af hans karaktär, som de föraktade såsom svaga, ty de voro icke i ett sådant tillstånd, att de kunde älska och beundra [page 56] honom.  För dem var och är hans offer till anstöt – föraktadt.  Han var föraktad och förkastad af människor.  De blygdes för och vände bort sitt ansikte från honom, liksom i förbilden israeliterna med vämjelse vände sig bort från stanken af den brinnande kroppen.

Sålunda se vi, huru Jesu lif under tre och ett halft år motsvarade dessa tre illustrationer.  Hans uppoffrande af sin fullkomliga mandom var i världens ögon något dåraktigt och afskyvärdt, i de troendes ögon ett för Gud välbehagligt offer, i Jehovas ögon ett välbehagligt rökverk.  De ändade alla på en gång, nämligen vid korset.  Tjuren var helt och hållet utgifven, det feta fullständigt förtärdt och all rökelsen offrad, då Jesus ropade:  ”Det är fullkomnadt!” och dog.  På detta sätt gaf sig människan Kristus Jesus till en lösen för alla.

Sedan rökelsen från det gyllene altaret inträngt före öfversteprästen och varit tillfredsställande, inträdde han nu själf under den andra förlåten in uti det allraheligaste.  Så också med Jesus.  Seda han i tre och ett halft år offrat välbehaglig rökelse i det heliga, det invigda och andeaflade tillståndet, gick han genom den andra ”förlåten”, döden.  I tre dagar var han under ”förlåten” i döden.  Sedan uppstod han med den gudomliga naturens fullkomlighet, på andra sidan köttets förlåt, såsom ”hans (Faderns) härlighets återsken och hans väsendes afbild”.  Han blef ”till köttet dödad men lefvande gjord till anden”.  ”Det varder sådt en naturlig (mänsklig) kropp, det uppstår en andlig kropp.”  Sålunda uppnådde vår Herre vid sin uppståndelse det tillstånd, som sinnebildades genom ”det allraheligaste” – han blef en fullkomlig andevarelse. – 1 Pet. 3: 18; 1 Kor. 15: 44, 45.

Hvad han därnäst hade att göra var att å människans [page 57] vägnar frambära försoningsblodet (v. 14), vårt återlösningspris, inför Gud, ty ”I ... hafven blifvit återlösta ... med Kristi dyra blod [med hans uppoffrade lif].”  (1 Pet. 1: 18, 19.)  Prästen frambar blodet till Jehova, hvilkens närvaro representerades af det öfvernaturliga ljuset mellan keruberna på ”nådastolen”, samt stänkte det på och framför nådastolen.  Efter fyratio dagar uppfor så vår Herre Jesus i höjden ”för att nu framställa sig i Guds åsyn, OSS TILL GODO”, och frambar å våra vägnar och såsom vårt återlösningspris värdet och förtjänsten af det offer, han nyss afslutat på Golgata. – Eb. 9: 24.

Andra försoningsdags-offret.
Herrens bock.

Vi lämna nu öfversteprästen framför nådastolen, medan vi gå ut till förgården att bevittna ett annat verk.  Vi citera:

”Och af Israels barns menighet skall han motaga två bockar till syndoffer ... Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.  Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för Herren och en lott för Asasel.  Och den bock, som lotten bestämmer ”åt Herren”, skall Aron föra fram och offra till syndoffer.  Men den bock, som lotten bestämmer ”åt Asasel”, skall ställas lefvande inför Herrens ansikte, att försoning må bringas genom honom och han släppas fri ut till Asasel i öknen.” – 3 Mos. 16: 5—10.

Dessa två bockar, som togos från Israel och infördes i förgården, förebildade eller symboliserade alla, hvilka, kommande ut från världen och mottagande eller antagande Jesu återlösning, helt inviga sitt lif till Herrens tjänst, allt intill döden, under denna evangelieålder.  Först uttogos de från [page 58] det tillstånd, som ”lägret” sinnebildade – från världen, där de voro ”syndare, likasom de andra” – och infördes i ”förgården”, i tros- eller rättfärdiggörelses-tillståndet.  Där framställa de sig själfva inför Herren – detta sinnebildades af bocken vid tabernaklets dörr –, önskande att såsom mänskliga varelser blifva döda med sin återlösare, Kristus Jesus, och att, liksom han, ingå i det himmelska eller andliga, – att först blifva aflade af anden och sålunda få det andliga sinnet samt sedan blifva födda af anden och få den andliga kroppen.  Dessa båda steg sinnebildades af det heliga och det allraheligaste.

Men vår mästare förklarar, att icke alla, som säga:  Herre, Herre, skola inkomma i riket.  På samma sätt visar äfven denna förebild, att åtskilliga som säga:  ”Herre, här inviger jag mitt allt!”  lofva mera än de äro villiga att hålla.  De veta ej, hvad de lofva, eller hvilken själfförsakelse det kostar att dagligen bära korset och följa i människan Jesu (tjurens) fotspår – att ”gå ut till honom utanför lägret (till ytterligt åsidosättande och förlust af mänskliga förhoppningar etc.), bärande hans smälek.” – Eb. 13: 13.

I typen af de två bockarna representeras bägge klasserna af dem, som göra förbund om att vara döda med Kristus: de, som verkligen följa i hans fotspår, såsom han har gifvit oss en föresyn, och de ”som hela sitt lif igenom af fruktan för (denna) döden måste vara trälar” (Eb. 2: 15).  Den förstnämnda klassen är ”Herrens bock”, den senare är ”syndabocken” (åt Asasel).  Båda dessa klasser komma såsom vi skola se, att ha en del i försoningens verk – i världens förande till fullkomlig harmoni med Gud och hans lag, när denna ”försoningsdag”, evangelii tidsålder, är ändad.  Men endast de som tillhöra den första klassen, ”Herrens [page 59] bock”, och som följa förelöparen, äro en del af ”syndoffret” och blifva slutligen lemmar i hans förhärligade kropp.

Lottdragningen för att se, hvilken bock som skulle vara ”åt Herren” och hvilken ”åt Asasel”, visar, att Gud icke har bestämt hvilka af den som framställa sig, som skola vinna priset.  Den visar, att Gud ej godtyckligt afgör, hvilka af de invigda som skola blifva delaktiga af den gudomliga naturen och blifva medarfvingar med Kristus, och hvilka som icke skola blifva det.  De, som lida med honom, skola regera med honom.  De, som genom kompromisserande lyckas undgå de heta pröfningarna, gå också miste om arfslott i härligheten. – Rom. 8: 17.

Hvarje troende, hvarje rättfärdiggjord (levit) i ”förgården”, som frambär sig själf under försoningsdagen, evangelii ålder, är antaglig såsom offer – ”nu är den behagliga tiden”.  Och den som håller sitt förbund och fullbordar offrandet är förebildligt representerad af ”Herrens bock”.  De, som icke gifva sig själfva såsom villiga offer utan älska den närvarande världen, förebildas af bocken ”åt Asasel”.

Vi återkomma nu till öfversteprästen.  Sedan han med tjurens blod sju gånger (fullkomligt) bestänkt nådastolen (bokstafligen: betäckningen, försoningen eller platsen där godtgörelse verkställes), ”skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom han gjorde med tjurens blod: han skall stänka därmed på nådastolen och framför nådastolen.”  (V. 14, 15.)  Kort sagdt, allt som gjordes med tjuren gjordes sedan också med ”Herrens bock”.  Den blef slaktad af samma öfverstepräst, dess blod stänktes på samma sätt, dess fett m. m. uppbrändes också på altaret i förgården. [page 60] (Det förtjänar bemärkas, att medan en fullgod tjur alltid är mycket fet, är bocken ett mycket magert djur.  Så hade också Jesus, såsom förebildad af tjuren, en stor mängd fett – nit och kärlek – för sitt offer, under det hans efterföljare, förebildade af bocken, äro jämförelsevis magra.)  Kroppen af ”Herrens bock” brändes på samma sätt som tjurens – ”utanför lägret”.

Aposteln förklarar, att endast de djur, som voro syndoffer, brändes utanför lägret.  Sedan tillägger han:  ”Låtom oss därför gå ut till honom ’utanför lägret’, värande hans smälek.”  (Eb. 13: 11—13.)  Vi ha sålunda otvifvelaktiga bevis för ej blott att Jesu efterföljare förebildades af denna ”Herrens bock” utan också att deras offer, medräknade i hufvudets, utgöra en del af världens syndoffer.  ”Deras smädelser, som försmäda dig, hafva fallit öfver mig.” – Ps. 69: 10.

På samma sätt som med tjuren förhöll det sig ock med bocken, som tillhörde syndoffren: uppbrännandet ”utanför lägret” sinnebildade den missaktning, hvarmed offrandet skulle komma att betraktas af dem, som äro utanför lägret, som ej stå i förbundsgemenskap med Gud – de otrogna.  1) De, som från Guds synpunkt erkänna Kristi kropps offer såsom en välbehaglig rökelse för Gud, inträngande ända till nådastolen, äro endast få, – det är endast sådana som själfva äro i ”det heliga”, ”införsatta med Kristus i det himmelska”.  2) De, som erkänna de heligas offer, förebildadt af det på brännofferaltaret lagda fettet af Herrens syndoffersbock, och som förstå, att deras själfförsakelse är välbehaglig för Gud, äro flera – de utgöras af alla, som befinna sig i det af förgården betcknade rättfärdiggjorda tillståndet, ”trons husfolk”.  3) De, som äro utanför lägret, och som betrakta dessa offrare blott ”såsom världens afskum [page 61] och allas afskräde” och deras själfförsakelser såsom förtärandet af detta afskräde, de tillhöra en klass, som är fjärran från Gud, de äro hans ”fiender genom onda gärningar”.  Dessa äro de, om hvilka Herren förutsade, att de skulle ”ljugande säga allt ondt mot eder för min skull”.

Hvad lära vi nu af detta?  Vi lära, att så länge vi själfva äro sanna offrare i ”det heliga” eller sanna medlemmar af ”trons husfolk” i ”förgården”, så länge komma vi ej att smäda någon af den närvarande tidens sanna offrare; ej heller komma vi att förblindas af ondska, hat, afund och kif, så att vi ej kunna urskilja de offer, som Gud antager.  Hvad skola vi då säga om dessa, som en gång voro ”bröder”, delaktiga i samma offer, offrare vid samma gyllene altare och  medlemmar i samma konungsliga prästerskap, hvilka blifva så förändrade, så intagna af en motsatt ande, att de kunna alltjämt tala ondt om sina medpräster!  Vi måste sannerligen ”frukta” för dem (Eb. 4: 1), att de hafva lämnat ”det heliga” och ”förgården” samt gått ut från all gemenskap med Gud – ut ”i mörkret utanför”.  Vi böra göra allt hvad vi kunna för att rädda dem (Jak. 5: 20); men under inga förhållanden må vi lamna ”det heliga” för att möta ondt med ondt, smädelse med smädelse.  Nej, alla, som vilja vara trogna underpräster, måste följa i den store öfversteprästens fotspår och älska sina fiender samt göra godt mot sådana, som förfölja dem.  De måste vara lika honom, ”hvilken, när han blef smädad, icke smädade igen och, när han led, icke hotade utan öfverlämnade det (sin sak) åt den, som rätt dömer”. – 1 Pet. 2: 23.

Herrens bock förebildade hela ”den lilla hjorden” af Herrens trogna efterföljare.  De äro alla lika, de gå alla på samma smala väg, så att hvad [page 62] som är sant om skaran som ett helt är också sant om hvarje enskild i densamma.  Därför förebildade ”Herrens bock” äfven hvarje enskild och hans offer; men det hela måste fulländas och allas offring afslutas, innan ”blodet” af bocken (hela Kristi kropp) frambäres till ”nådastolen”.

Blodet, som stänktes på och framför nådastolen, blidade ett kors, som hade sin öfre ända på nådastolen.  Detta visas af beskrifningen:  ”Han skall taga af tjurens blod och stänka med sitt finger uppåt nådastolen, mot öster [mot ”förlåten”] och ... framför nådastolen [tvärs öfver den första stänkningen].”  Sålunda fullbordades syndoffren för Israels synder – tjuren för underprästerna, öfversteprästens ”kropp”, och för leviterna, ”trons husfolk” i den närvarande tidsåldern, samt bocken för folket, Israel, förebildande hela världen, hvilken under den kunskap och de tillfällen, som i den kommande tiden skola erbjudas, skall blifva Guds folk.

Vi se slålunda tydligt, att hela denna evangelii ålder är en tid af lidande och död för dem, som uppoffra den mänskliga, jordiska naturen för att blifva delaktiga af den andliga, den himmelska.  Så snart som Jesus hade fullbordat offret för sin ”kropp” och sitt ”hus” och, efter sin himmelsfärd, presenterat detta offer för Fadern, sändes beviset på att Fadern antagit hans offer.  Detta bevis var pingstens dop öfver representanterna för hans kropp, hans hus, hans församling.  Då kom hans smörjelse, den heliga anden (representerad af den heliga smörjelseoljan), öfver församlingen och förblifver sedan dess öfver eller på alla de lefvande lemmarna af öfversteprästens kropp.  Detta dop behöfver ej upprepas, ty enhvar som är döpt till eller in uti Kristus, såsom en lem af hans [page 63] kropp, är därigenom dopt in uti hans heliga ande, den ande, som ger lif åt hvarje lem i hans kropp.

Detta meddelande af den heliga anden var Guds tecken på att han antagit dessa på Jesus troende, som redan invigt sig, och som nu, enligt Mästarens anvisning, bidade och väntade på att Fadern skulle antaga deras offer (välbehagliga ”i den allskade”), och att de genom barnaskapets ande skulle blifva aflade såsom söner.  Den heliga andens (Herrens krafts eller ”hands”) kommande vid pingsten betecknades i förebilden (v. 15) därigenom, att öfversteprästen kom till tabernaklets dörr och lade sina händer på ”Herrens bock” och slaktade den.  Liklsom Faderns ande iståndsatte Jesus till att fullborda allt, som förebildades genom tjurens slaktande, så iståndsätter samma ande, Guds heliga ande, kraft eller inflytande, sanningens ande eller inflytande, som genom Kristus kommer öfver den klass, hvilken förebildades af ”Herrens bock” – så iståndsätter anden denna klass’ medlemmar att krosfästa sig själfva såsom människor, att döda bocken, den fördärfvade viljan, i hopp om att såsom nya skapelser i Kristus vinna den utlofvade gudomliga naturens härlighet, ära och odödlighet.

Det var af denna anledning aposteln Paulus, då han blifvit uppfylld af förelöparens och hufvudets ande, kunde räkna allt såsom afskräde, på det han måtte vinna (medlemskap i) Kristus och varda funnen i honom.  Inspirerad af detta hopp och denna ande kunde han säga:  ”Jag (den nya skapelsen) lefver, dock icke jag (den gamla skapelsen, sinnebildad af den offervigda bocken)”.  Den blef under världens smälek och förakt förtärd utanför lägret.  Pauli jordiska böjelser och krafter hade alla blifvit öfverlämnade till Gud som ett lefvande offer.  Därefter var det Kristus, levande i honom, härlighetens [page 64] hopp, – det var Kristus-sinnet, korsfästande och underkufvande hans fördärfvade men genom tron rättfärdigade mänskliga natur och dess vilja.

Ehuru verkligen i världen var han ej af den; och detta var till den grad sant, att han kunde säga:  ”Det [lif] jag nu lefver i köttet, det lefver jag i tron på Guds Son.”  (Gal. 2: 20.)  Ja, genom tron hade han tillräknelsevis blifvit en ny skapelse, till hvilken hörde de öfvermåtten stora och dyrbara löftena om gudomlig natur, om han förblef trogen.  (2 Pet. 1: 4.)  Han lefde i ”det heliga”, ätande af ”skådebröden” och alltjämt lyst af ljuset från ”den gyllene ljusstaken”.  Sålunda utrustad med kunskap och styrka var han i stånd att offra ”rökelse”, som var välbehaglig för Gud genom Jesus Kristus; d. v. s. Pauli offer var antagligt och välbehagligt för Gud på grund af Jesu förtjänst, som var detsamma tillräknad.  Och sålunda höll han alltid bocknaturen korsfästad: han höll ej blott den köttsliga viljan död, utan så långt som möjligt ”späkte” han den köttsliga kroppen – höll den underdånig den nya viljan.  Detsamma ha äfven de öfriga lemmarna af denna ”Herrens bock” gjort, ehuru dessa ej blifvit så vidt kända.  Pauli offer gaf en mycket rik väldoft ifrån sig.  Hans offer var en välbehaglig lukt för Gud; dock var det, liksom våra offer, icke välbehagligt för Gud på grund af sitt eget värde, utan emedan det offrades på Kristi, återlösarens, förtjänst, ”det gyllene altaret”.

Liksom bocken uppfyllde hvad som fattades i fråga om syndoffret, fullbordande det af tjuren begynta offret, så uppfyller ”den lilla hjorden”, som följer efter Jesus, hvad som fattas i Kristi lidanden.  (Kol. 1: 24.)  Det är icke så, att våra offer i verkligheten äro af något värde, såsom Herrens [page 65] var, ty han allena var fullkomlig och passande såsom en lösen, ett syndoffer.  Välbehagligheten i våra offer är oss genom hans förtjänst tillräknad.  Först blifva vi rättfärdiggjorda, sedan tillåtas vi af nåd att lägga vårt rättfärdigade ”jag” med uti vår Herres fullkomliga offer.  På så sätt förunnas vi att såsom lemmar af hans kropp deltaga i Kristi lidanden, på det vi slutligen äfven må få dela hans härlighet – deltaga i hans kommande verk, då han skall välsigna hela människosläktet med förmån af och tillfälle till återställelse.

Den stund måste någon gång komma, då denna ”Herrens bocks” siste medlems offer skall vara förtärdt och syndoffrandet för evigt slut.  Att vi nu befinna oss vid slutet af ”försoningsdagen”, och att de sista lemmarna af denna ”Herrens bock” nu hålla på att offra, det tro vi för visso, på grund af bevis, som vi annorstädes framställt.  Inom kort skola de sista lemmarna af denna klass, Kristi kropp, träda innanför den andra ”förlåten”, in uti den fullkomlighet, som tillhör den andliga naturen, hvilken redan börjat i det nya sinne eller den nya vilja, som nu styr deras dödliga kroppar.  Och icke nog härmed, utan sådana trogna ha löfte om den högsta andliga naturen – den gudomliga. – 2 Pet. 1: 4.

Inträdandet genom den andra ”förlåten” betyder för kroppen detsamma som det betydde för hufvudet.  Frambärandet af bockens blod innebär hvad frambärandet af tjurens blod innebar.  Då prästens kropp inträdde genom den andra förlåten, bärande bockens blod, sinnebildade detta Kristi kropps fulla inträdande uti den gudomliga naturens fullkomlighet, högt öfver mänskliga villkor, då vi skola blifva lika Kristus Jesus, som nu är ”hans [Faderns] väsendes afbild”.  O, saliga hopp!  ”Jag skall blifva tillfredsställd, då jag uppvaknar i din [page 66] likhet.”  (Eng. öfv.)  Dessa ord äro profetiska och gälla Jesus; och huru sublimt är icke det löftet, att ”vi skola blifva honom lika”! – Eb. 1: 3;  Rom. 8: 29;  Ps. 17: 15;  1 Joh. 3: 2.

Om vi blott vinna det pris, för hvilket vi löpa, då –

”Bort all jordisk ärelystnad,

allt som här har lockat mig!

Huru hög är ej min ställning:

Gud och himmel tillhör mig!”

När ”det allraheligaste” nåtts, skall vittnesbördet om kroppens offer ”för folket” frambäras, såsom förebildadt i det, att bockens blod stänktes på ”nådastolen”.  ”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och öfverträdelser, hvad de än må hafva syndat.  Och på samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem midt ibland deras orenheter.” – 3 Mos. 16: 16.

Då offret framburits, skall det blifva mottaget ”för fölket”, liksom vår härlige förelöpares offer blef mottaget för honom själf (hans kropp) och för hans hus (trons husfolk).  Då skall det stora förlikningsverket fullbordas.  Synd och dom skall vara fullt betäckt för alla, och det härliga verket att gifva åt världen de storartade frukterna af denna försoning skall då hastigt följa, på samma sätt som pingstens välsignelse kom öfver ”kroppen” och dess reflex-inflytande öfver ”husfolket” ofördröjligen efter det Jesu offer blifvit mottaget – efter det han inträdt bakom köttets ”förlåt” och framburit vårt återlösningsoffer inför Gud.

Det förhållandet att allt bestänktes med blodet visade, att ”blodet” är full godtgörelse, och det visade äfven att hvad som sedan gjordes med syndabocken [page 67] ej var någon del af syndoffret och ej nödvändigt för fulllbordandet af ”försoningen”.  Följaktligen måste vi se något annat ändamål med syndabocken – den måste ha någon annan betydelse.

“Syndabocken“.

”När han så har fullbordat försoningen för helgedomen [det allraheligaste], uppenbarelsetältet [det heliga] och altaret [i förgården], skall han föra fram den lefvande bocken.  Och Aron skall lägga båda sina händer på den lefvande bockens hufvud och bekänna öfver honom Israels barns alla missgärningar [Israel förebildade världen] och alla deras öfverträdelser, hvad de än må hafva syndat; han skall lägga dem på bockens hufvud och genom en man, som hålles därtill redo, släppa honom ut i öknen.” – 3 Mos. 16: 20—22.

Som vi förut sagt, förstå vi det så, att denna ”syndabock”, som jämte den andra framfördes till offer men undgick att offras – som misslyckades uti att följa tjurens exempel – förebildade en klass af Guds folk, som gjort förbund om att blifva döda för världen, att offra sin rättfärdigade mänskliga natur, men som ej lyckas fullfölja det offer, de förbundit sig till.  Denna bock förebildar ej ”dem, som undandraga sig till förtappelse” – dem som, likt svinet, vända åter för att vältra sig i syndens dy (Eb. 10: 39;  2 Pet. 2: 22) – utan en klass, som söker att afstå från synd, lefva moraliskt och ära Herren, men som dock äfven söker världens ära och gunst och därför hindras från att fullborda sitt uppoffrande af jordiska rättigheter i Herrens och hans saks tjänst.

Denna ”syndabock”-klass har existerat under hela denna evangelieålder.  Den ena bocken och [page 68] det, som gjordes med den vid slutet af försoningsdagen, förebildade i viss mening hvarje enskild individ i denna hop under hela tidsåldern, men den förebildade dock särskildt de medlemmar af denna klass, som lefva i änden af offrandets tidsålder.  Låt oss först se, hvad Gud ämnar göra med dem af denna skara, som lefva sedan syndoffrandet fullbordats – de sista medlemmarna af ”syndabocks”-skaran – och sedan se, huru förebilden passar in på de förut lefvande medlemmarna af samma klass.

Kom ihåg, att vi nu behandla sådant, som tillhör framtiden, och som kommer efter ”syndoffren”.  ”Herrens bock” är ännu icke helt förtärd, följaktligen har den lilla hjorden, förebildad af prästens kropp, ännu ej gått bakom den andra ”förlåten” in uti det andliga fullkomlighetstillståndet; och det särskilda, som skall göras med den lefvande ”syndabocken”, kommer ej att äga rum förrän efteråt.

Andra skriftställen (Upp. 7: 9, 13—17 och 1 Kor. 3: 15) visa, att det kommer att vara ”en stor skara”, som under denna tidsålder begynt löpandet för att vinna det stora priset af medarfskap med Jesus, och som icke lyckas att löpa så, att de vinna det.  Ehuru dessa ”icke hålla profvet” med hänsyn till vinnande af segerlönen (1 Kor. 9: 27), äro de likväl föremål för Herrens kärlek; ty i hjärtat äro de vänner till rättfärdighet och icke till synd.  Därför skall Herren så ordna lifvets omständigheter för dem, att de skola komma genom stor bedröfvelse, sålunda fullbordande för dem ”köttets fördärf [förstörelse], på det att anden må blifva frälst på Herren Jesu dag”.  (1 Kor. 5: 5.)  De invigde sitt rättfärdigade mänskliga lif, och Gud antog denna invigning och räknade dem, i enlighet med deras förbund, för döda såsom [page 69] mänskliga varelser och lefvande såsom nya – andliga – skapelser.  Men därigenom, att de försummade fullfölja sitt förbund om själfuppoffring, afskuro de sig själfva från det konungsliga prästerskapet – från medlemskap i Kristi kropp.  ”Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort.” – Joh. 15: 2.

Dessa äro i en beklaglig ställning.  De ha icke vunnit priset och kunna därför ej få del af den gudomliga naturen; ej heller kunna de med världen blifva återställda till fullkomlig mänsklighet, ty när de invigde sig, utbytte de alla mänskliga rättigheter och förmåner mot andliga och mot tillfället att få löpa för att vinna den gudomliga naturen.  Men fastän de ej varit trogna och ej äro segervinnare, älskar Herren dem och skall befria sådana, som, af fruktan för döden (fruktan för det förakt och den smälek, som bars af tjuren och bocken utanför ”lägret” – i öknen, det afskilda eller döda tillståndet), under hela sin lifstid voro trälar, trälande under fruktan för människor och människors traditioner och meningar, hvilka alltid äro snärjande och hindra en full lydnad mot Gud allt intill döden. – Eb. 2: 15.

Genom öfversteprästens ynnest får denna stora skara ingå i ”den stora bedröfvelsen”, för att köttet må förstöras.  Detta kommer ej att göra dem till ”segervinnare”, ej heller till lemmar i kroppen, Kristi brud.  Det skall ej bereda dem en plats på konungarnas och prästernas tron utan en ställning ”inför tronen”, såsom fullkomliga andevarelser ehuru icke af den högsta andliga ordningen – den gudomliga.  Ehuru de ej skola äga lifvets krona, odödlighet, skola de likväl, om de blifvit rätt öfvade genom bedröfvelsen, uppnå en ställning lik änglarnas.  De skola tjäna Gud i hans tempel, ehuru de icke skola vara medlemmar [page 70] af det symboliska templet, som är Kristus. – Upp. 7: 14, 15.

Denna klass, förebildad af ”syndabocken”, skall blifva sänd ut i ökentillståndet, afskild från världen.  Den skall drifvas dit af ”någon man, som är till hands” – af ogynnsamma omständigheter – för att blifva slagen af motgång, till dess den lärt känna det fåfänga, svekfulla och ytterligt värdelösa i världens erkännande, och till dess all mänsklig förhoppning och ärelystnad dött och det äro beredda att säga:  Ske Guds vilja, icke min!  Världen är alltid färdig att håna och utkasta de tuktade och hemsökta, till och med om dessa allvarligt eftersträfva dess bedrägliga gunstbevis och tomma ära.  ”Syndabockens” kropp blef icke bränd i öknen.  Endast syndoffren (tjuren och ”Herrens bock”) blefvo brända.  (Eb. 13: 11.)  Uppbrännandet af syndoffren förebildade dessa klassers ståndaktiga undergifvenhet för lidandets eldprof – ”trogna [villiga offer] intill döden”.  Båda dessa klasser lida allt intill den mänskliga viljans och kroppens död, men de, som tillhöra den förstnämnda klassen, dö frivilligt:  de förtäras genom det fortgående korsfästandet af köttet, såsom symbolen visar, i det elden brann till dess intet mera fanns att uppbränna.  De som tillhöra den senare klassen blifva helt enkelt skickade ut i öknen och där lämnade att dö ofrivilligt.  Deras kärlek till världens erkännande försvinner, då världen försmår, hånar och smädar dem; och under tiden mognar deras nya, andliga natur till lif.  Den klass, som ”Herrens bock” representerade, nedlägger den mänskliga naturen villigt och, genom Herrens ande och hjälp, såsom offer, frivilligt; men ”syndabock”-klassen får, under Guds försyn, sitt kött förstördt, på det anden må blifva frälst. [page 71]

Icke blott kommer detta inom kort att på ett i ögonen fallande sätt ske med de sista medlemmarna af ”syndabock”-klassen, utan detsamma har i någon grad hållit på att uppfyllas under hela evangelieåldern; ty det har alltid funnits en stor klass, som hängifvit egenviljan till döden endast af tvång och som, i stället för att frivilligt offra, fått lida ”köttets fördärf”.  (1 Kor. 5: 5.)  Båda klasserna, som representerades af de två bockarna, ha utvecklats sida vid sida ned igenom tidsåldern.

Så snart alla, som höra till ”den lilla hjorden”, ha gått in på andra sidan ”förlåten”, skall Herrens hand, den gudomliga försynen, lösa de bundna, hvilka, af fruktan för döden (från världen), under hela sitt lif äro trälar.  Han skall lösgöra dem genom att omkullkasta de många mänskliga teorier, trosbekännelser, traditioner och stora namnkrykoorganisationer, i och vid och genom hvilka hans folk, tillhörande ”syndabock”-klassen, fasthållas och hindras från att höra och lyda Herrens röst.

Dessa ”vedermödans heliga” skola, då de tvingats till frihet genom ”Babylons” fall, och då de inse, att de gått miste om det stora priset, höra öfversteprästens röst och se sig själfva drifna ut i öken-tillståndet – till afskildhet och köttets förstörande.  Aldrig vid någon föregående tid ha så många invigda varit bundna som för närvarande; dock har det funnits åtskilliga under hela tidsåldern.

Alla de invigda af bägge klasserna (”Herrens bock” och ”synbdabocken”) gå genom pröfningar och bedröfvelser; men af den ena klassen räknas de såsom lätta lidanden, som de mottaga med fröjd och äro glada öfver att räknas värdiga att utstå. [page 72] Deras offer är ett frivilligt offer liksom hufvudets.  För den andra klassen äro de tunga, stora sorger, nästan utan glädje – en påtvingad förstörelse af köttet.  Och förhållandevis olika blir också deras ställning och belöning vid loppets slut.

Försoningsdagens brännoffer.

”Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet [det heliga] och taga af sig linnekläderna, som han hade iklädt sig, då han gick in i helgedomen [det allraheligaste]; och han skall lämna dem där.  Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats [förgården] och ikläda sig sina vanliga kläder [kläderna till ära och prydnad]; sedan skall han gå ut och offra sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig [kroppen, församlingen, den ’lilla hjorden’] och folket.  (3 Mos. 16: 23, 24.)  Det är samma försoning, som här belyses eller förebildas från en annan synpunkt.

Brännoffret bestod af två vädurar (v. 3, 5), den ena symboliserande tjuren och den andra Herrens bock.  Det förhållandet, att dessa voro lika (af samma slag), visar öfverensstämmelsen mellan och enheten i Jesu och hans trogna efterföljares offer, nämligen att de i Guds ögon äro ett och samma offer.  ”Ty både den som helgar [Jesus] och de som blifva helgade [den lilla hjorden] äro alla af en, hvarför han ock icke skämmes att kalla dem bröder.” – Eb. 2: 11.

Detta visas vidare af det sått, hvarpå hvart och ett af dessa offer behandlades.  Brännoffersvädurarna styckades och tvåddes, och styckena lades intill hufvudet på altaret och uppbrändes – ett brännoffer till en välbehaglig lukt för Jehova.  Enär båda vädurarna så behandlades, ser man däraf, att [page 73]de af Jehova betraktades som delar af ett och samma offer: lemmarna slutna intil hufvudet, välbehagliga som ett helt, såsom försoningen för världens synder, sålunda tillfredsställande rättvisans kraf å hela världens vägnar.

Liksom syndoffren belyste återlösarens offerdöd, så belyste de efterföljande brännoffren Guds uppenbarade mottagande af samma offer.  Må vi minnas, att Gud sålunda visar oss, att han icke kommer att uppenbara sitt mottagande af de offer, som äro bättre än bockar och kalfvar, förrän offren för synden äro fulländade och den verklige öfversteprästen iklädes sitt ämbetes ära och härlighet, hvilket förebildas genom ombytet af kläder.  Under den tid han verkställde syndoffrandet, bar han endast de hvita linnekläderna.  Efteråt (och vanligen) bar han de härliga kläderna, som illustrerade den ära och härlighet, som var honom förlänad.  Under evangelii tidsålder pågår syndoffrandet, och ingen ära gifves prästerna, men vid dess slut kommer det yttre tecknet på Guds godkännande och mottagande af dem, i det han med härlighet och ära bekläder prästerna, som verkställde offren, och i det han välsignar folket, för hvars synder de verkställde försoningen.

Brännoffret uppbrändes på altaret i förgården, hvilket lär oss, att Gud kommer att i allas åsyn, som äro i förgårds-tillståndet – d. v. s. alla troende – uppenbara, att han antagit hela kroppens, hufvudets och styckenas eller lemmarnas, offer.  Men innan detta uppenbarande sker för de troende, om att Gud godkänt och antagit verket, har ”syndabock”-skaran blifvit bortskickad och prästen bytt om kläder.

Liksom de hvita kläderna, som buros under offrandet, skylde kroppen och sinnebildade kroppens rättfärdigande – lemmarnas renhet i Gud ögon, [page 74] genom Kristis –, så sinnebildade de ”kläder till ära och prydnad”, som sedan påtogos, det härliga i församlingens ställning och verk i det kommande, sedan de nya skapelserna fullkomnats, sedan de inträdt på andra sidan ”förlåten”.  Att prästen vid detta tillfälle badade sig i vatten betyder, att, ehuru de hvita kläderna (”kroppens” tillräknade rättfärdighet) nu aftagits, detta ej innebär, att synden åter tillräknas, utan att reningen fulländas, görande ”kroppen” fullkomlig i uppståndelsen.  Kläderna till ära och prydnad beteckna den gudomliga naturens härlighet, ära och odödlighet, som erhålles i den första uppståndelsen.  Badandet visar än vidare, att folkets synder, för hvilka försoning verkställts, icke besmitta eller orena prästen.

Så slutade denna förebild af prästerskapets utveckling och tillfyllestgörelsen för världens synder.  Men vi stanna dock för att i korthet betrakta några få verser i detta kapitel (3 Mos. 16), hvilka ej stå i så direkt förbindelse med vårt ämne.

”Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet från den stund, då han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till dess han gått ut.  Så skall han bringa försoning för sig och sitt hus och för Israels hela församling.”

Detta förbehåll gäller endast för denna särskilda dag, ty aposteln säger:  ”Då nu detta är så inrättadt, gå prästerna ständigt in i det främre tabernaklet [det heliga] och förrätta sina tjänster men i det andra [tabernaklet, det allraheligaste] endast öfversteprästen en gång om året” – på försoningsdagen, som inträffade årligen. – Eb. 9: 6, 7.

Förmånerna i samband med det verkliga tabernaklet tillhöra endast dem, som äro präster – lemmar i öfversteprästens kropp – så att antigen [page 75] vi, såsom nu är fallet, befinna oss i det första af dessa himmelska tillstånd (såsom andligt sinnade, nya skapelser i Kristus Jesus) eller vi äro – såsom vi hoppas att snart vara – i det andra eller fullkomnade andliga tillståndet, så äro vi det på grund däraf, att vi äro i Kristus Jesus, nya skapelser – ej längre människor.  Ty ”I ären icke i köttet (mänskliga) utan i anden (andliga, nya skapelser), om Guds ande annars bor i eder”. – Rom. 8: 9.

Vers 28:  ”Och den som bränner upp detta [tjuren och syndoffersbocken] skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.”

Detta synes tyda på att sådana, som förnämligast bidraga till att skymfa, smäda och förstöra det mänskliga hos Jesus (tjuren) och det mänskliga hos hans ”lilla hjord” (bocken), ej komma att få något särskildt straff för det, emedan de göra det i okunnighet och på samma gång uppfylla Guds plan.  De kunna två sig, blifva rena och komma in i lägret, d. v. s. i samma tillstånd som de öfriga människorna, hvilka alla på grund af ärftlighet äro syndare, som blifvit återlösta från det adamitiska fördärfvet och döden, och hvilka alla bida efter den store öfversteprästens återvändande och de välsignelser, som då skola skänkas alla.

Vers 26:  ”Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder och bada sin kropp (eng.: ”sina fötter”) i vatten; därefter får han gå in i lägret.”

Detta ger oss samma lärdom med hänsyn till dem, som komma att vara verktygen, genom hvilka nöden och det däraf följande köttets fördärf bringas öfver ”den stora skaran”, som förebildades af ”syndabocken”.  De komma att af Herren beviljas särskild förlåtelse för dessa orätta handlingar [page 76] men skola slutligen stå i samma läge som andra människor.

De på försoningsdagens offer följande välsignelserna.

På det sätt, som ofvan beskrifvits, slutade den förebildliga försoningsdagen, och Israels barn, sålunda typiskt renade från synd, räknades ej längre såsom orena och skilda från Gud utan såsom ett med honom.  Rättvisan fördömde ej längre utan bjöd dem se, att Gud, försonad, var midt ibland dem för att välsigna och beskydda dem samt leda dem in uti hvilans och fridens Kanaan.

Försoningsdagens antityp är denna evangelii tidsålder, under hvilken Jesus och ”hans kropp”, församlingen (den senare i kraft af återlösningen och den däraf följande rättfärdiggörelsen), offra åt rättvisan, till full godtgörelse för den adamitiska synden.  När förlikningsverket är fulländadt, skall Gud godkänna människovärlden och sätta sin helgedom ibland människorna.  Då skall det fullbordas, som skrifvet står:  ”Se, Guds tabernakel [Guds boning, den förhärligade församlingen] bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk, och Gud själf skall vara med dem, deras Gud.  Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första [satans, syndens och dödens regering] har gått till ända.  Och den som satt på tronen sade: ’Se jag gör allting nytt’.” – Upp. 21: 3—5.

Alla dessa välsignelser skola vara följden af att Gud grundar sin boning eller helgedom ibland människorna (”mina fötters rum skall jag göra härligt”; ”jorden är min fotapall” – Es. 60: 13; 66: 1); men likväl kommer det påföljande välsignelseverket att ske gradvis, och hela tusenårsåldern [page 77] erfordras för fullbordandt af detta verk; d. v. s. den adamitiska döden och lidandena skola under denna tid hålla på at tillintetgöras och tårarna att aftorkas.  Detta begynner vid Kristi, den konungslige prästens, andra tillkommelse, men kommer ej att vara till fullo verkstäldt förrän vid tusenårsålderns slut.

Det förfarande eller den process, hvarigenom människan kommer att bringas upp till fullkomlighet i sitt väsen och till full harmoni med Jehova, belyses väl af Israels typiska offer, hvilka verkställdes efter försoningsdagen.  Antityperna till dessa offer komma, såsom vi i korthet skola se, att äga rum under millenniet (tusenårsåldern).

För att rätt förstå dessa typiska offer måste vi förstå, att den närvarande tiden, evangelieåldern, är ”försoningsdagen”, då försoning sker för världens allmänna synd, och att alla de offer i typen, hvilka skedde efter försoningsdagen, förebildade ting som skola uppfyllas sedan evangelieåldern ändat – under millennieåldern – då syndarne i världen skola kunna blifva förlikta eller blifva ett med Gud.

Vi se således, att försoningen har två sidor.  Den första är, att rättvisan försonas med Adam och hans barn och icke längre fördömer och utrotar dem på grund af Adams synd.  Den andra sidan är, att syndaren omvänder sig och blir förlikt med Guds rättfärdiga lagar samt erkänner och åtlyder dem.  Den första delen af försoningen åvägabringas fullständigt genom prästernas offer under ”försoningsdagen”.  Den andra delen – världens förlikning med Gud, eller det, att alla människor, som äro villiga, bringas till full försoning och harmoni med Gud – kommer att under nästa tidsålder fullbordas af det konungsliga prästerskapet, de förhärligade konungarna och prästerna, hvilka, [page 78] förebildade af Mose, komma att utgöra den store profeten, som Herren skall uppväcka för att undervisa och styra folket; och om de icke hörsamma honom, skola de afskäras från lif – dö den andra döden. – Apg. 3: 23.

Må vi klart inse, emellertid, att ehuru helgonen, Jesu efterföljare, tillåtas att – såsom förebildadt genom. ”Herrens bock” – vara delaktiga i och lemmar af syndoffret för världen, så är detta ej emedan de af naturen äro renare eller bättre än världen; ty hela Adams släkte fördömdes i honom.  ”Igen rättfärdig finnes, icke en” (Rom. 3: 10), och ingen kunde gifva lösepenning för sin broder. – Ps. 49: 8.

Af nåd få de deltaga i offret för synder, på det de, genom att så göra, må kunna få dela med Jesus den utlofvade gudomliga naturen och vara hans medhjälpare och medarfvingar.  För att det skulle blifva dem möjligt att gifva sig själfva såsom välbehagliga offer, blef Jesu döds förtjänst först tilllämpad på dem, hvarigenom de rättfärdiggjordes och renades.  Sålunda är det hans död, som genom hans kropp, församlingen, välsignar världen.