SJUNDE
KAPITLET.
“ASKA
AF EN KO, STÄNKT PÅ DE ORENADE.“
Eb.
9: 13.
Icke ett af försoningsdagens offer, ej heller ett af de därpå följande
offren för folket. – Den klass, som typifierades genom detta offer. – Aposteln Paulus
den underpräst, som vittnar och betygar beträffande antitypen. – Stänkningen
af askan för folkets rening kommer att ske under tusenårsåldern. –
Hur reningen kommer att verkställas.
DEN del af Israels ceremoniallag, som står återgifven
i 4 Mos. 19, föreskref, att en röd ko skulle slaktas – en som var
felfri, och som aldrig hade kommit under arbetsoket.
Detta var icke ett af försoningsdagens syndoffer, ej heller var
det ett af de efterförsoningsdagen verkställda offren för folket.
Det var egentligen intet offer alls, ty intet däraf offrades på
Herrens altare eller åts af prästerna.
Kon offrades visserligen, men icke i samma mening och ej heller på
samma ställe som de andra offren, hvilka offrades i förgården.
Icke ens slaktades den af någon bland prästerna, och dess blod
inbars ej i det heliga och det allraheligaste. Den röda kon fördes utanför
Israels läger och slaktades där samt brändes till aska – köttet,
fettet huden och blodet etc. – utom en liten del af blodet, som prästen
tog och stänkte sju gånger mot framsidan af tabernaklet.
Kons aska bars ej in i det heliga utan lämnades kvar utanför lägret,
hopsamlad i en hög och synbarligen tillgänglig för hvem helst af folket,
som hade bruk för den. Enligt
lagens föreskrift blef en del af askan blandad med vatten i ett kärl,
och en i denna blandning doppad bunt isop skulle begagnas vid bestänkningen
[page 107] af personen, kläderna, tältet eller hvad helst annat, som
enligt lagen var orent, på det att det måtte renas.
I ljuset af hvad vi sett med hänsyn till försoningsdagens offer,
hvilka förebildade evangelii tidsålders bättre offer, verkställda af
det konungsliga prästerskapet, Kristus, hufvud och kropp, se vi, att
denna ko icke i någon mening hörde till dessa offer, och att den
uppenbarligen icke förebildade något af offren i den närvarande tiden.
Likaledes skiljer den sig från alla de offer, som å Israels folks
vägnar mottogos efter försoningsdagen, och hvilka, enligt hvad vi nyss
visat, betecknade deras ånger och sorg öfver synder under tusenårsåldern
samt deras fulla invigning af sig själfva åt Herren.
Uppbrännandet af kon står icke i samband med något af dessa
offer, hvilka alla verkställdes af prästerna och i förgården.
Vi måste på annat håll söka antitypen till den röda kon; ty
hade den i någon mening representerat prästerna, skulle den
ovillkorligen ha blifvit slaktad af en af dem, så att detta sakförhållande
därigenom blifvit påvisadt.
Hvad betydde då offrandet af den röda kon?
Hvilken klass eller hvilka personer förebildade den, såsom
hafvande lidit utanför ”lägret”, och i hvilken mening skulle deras
lidanden kunna ha något att göra med renandet af Guds folk – dem
inbegripna, som under tusenårsåldern skola blifva hans folk?
Vi
svara, att en klass af Guds folk, som ej tillhör ”det
konungsliga prästerskapet”, led för rättfärdighetens skull utanför
”lägret”. En kort
historia öfver dessa och de heta pröfningar, som de uthärdade, är oss
gifven af aposteln i Eb. 11. Om
dessa säger han, sedan han uppräknat mångas troshandlingar:
”Hvad skall jag säga mer? Ty
tiden belfve mig för kort, om jag skulle förtälja om [page 108] Gideon,
Barak och Simson och Jefta och om David och Samuel och profeterna, hvilka
genom tron hafva besegrat konungariken, öfvat rätfärdighet, fått löften,
tillstoppat lejons munnar, släckt elds kraft, undkommit svärdsegg,
blifvit starke efter svaghet, blifvit väldige i krig och drifvit främmande
härar på flykten. Kvinnor
hafva återfått sina döda genom uppståndelse.
Somliga hafva fått lida bespottelser och gisslingar och därjämte
bojor och fängelse, blifvit stenade, ihjälsågade, satta på prof, dödade
med svärd, hafva gått omkring i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade,
misshandlade, hvilka världen icke var värdig.” – Eb. 11: 32—38.
Här ha vi en klass, som passar som motbild till
den röda kon – människor, hvilka offrade sina lif utanför ”lägret”,
en klass, på allt sätt hedervärd och dock icke en prästerlig klass.
Denna klass, som ej utgör någon del af öfversteprästens kropp,
kunde ej ha någon delaktighet i försoningsdagens syndoffer, ej heller
kunde den gifvas tillträde till de andliga tillstånd, som sinnebildades
af ”det heliga” och ”det allraheligaste”.
Det kan synas underligt för somliga, att vi med sådan bestämdhet
förklara, att dessa gamla värdiga ej voro medlemmar af det konungsliga
prästerskapet, på samma gång vi med lika stor bestämdhet påstå, att
de icke mer trogna Guds tjänare af denna tidsålder äro medlemmar af
detta konungsliga prästerskap. Vår
bestämdhet i fråga om detta ämne beror på bestämdheten i Guds ord,
hvilket i själfva sammanhanget med berättelsen om dessa patriarkers
trohet i följande ordalag förklarar:
”Och ehuru alla dessa genom tron hafva fått vittnesbörd, hafva
de dock icke utfått löftet [erhållit den förnämsta välsignelsen],
emedan Gud för oss hade sörjt för något bättre,
på det att de icke utan oss skulle varda fullkomnade. – Eb. 11: 39,
40.[page 109]
Det borde icke vara svårt för oss att inse, att ejuru det, innan
vår Herre Jesus kom i världen, kunde ha funnits antitypiska leviter (rättfärdiggjorda
genom tro på en kommande försoning), så kunde det likväl ej finnas några
antitypiska präster, ty han var hufvudet eller öfversteprästen, han var
i allt den förste, och han verkställde försoning för sin ”kropps”
och sitt ”hus” brister, innan någon kunde blifva hans broder och medlem af det
konungsliga prästerskapet. Jesus
förklarade mycket tydligt denna sak och utpekade i korthet skillnaden
mellan de trogna, som föregingo honom, och de trogna, som skulle följa
efter honom, vandrande i hans fotspår och blifvande hans medarfvingar.
Om Johannes döparen sade han:
”Sannerligen säger jag eder:
Bland dem som äro födde af kvinnor har ingen större uppstått än
Johannes döparen, men den mindre [eng. den minste] i himmelriket är större
än han.” (Matt. 11: 11.) Johannes döparen tillhörde den af den röda kon
sinnebildade klassen, som led utanför ”lägret”, allt intill döden;
men han hade intet som helst att göra med de ännu bättre offren, som
under försoningsdagen verkställas af de konungsliga prästerna, hvilkas
fett och lifsproducerande organer offras på Guds altare i ”förgården”,
och hvilkas blod bäres ini det allraheligaste” – de nya skapelserna i
Kristus Jesus, lemmarna i hans kropp, församlingen, de som skola ärfva
allt med honom.
Men ehuru dessa gamla värdiga icke i någon mening äro en del af
syndoffret, äro de likväl förbundna med reningen
från synd. Deras aska (kunskapen
om och hågkomsten af deras trohet till döden), blandad med sanningens
vatten och tillämpad medelst den renande isopen, är värdefull, ty den
renar och helgar alla, som önska komma till full harmoni med Gud, och
”stänkt på de orenade, [page 110] helgar (den) till köttets rehet”.
Icke i sig själfva skulle emellertid dessa lärdomar af trohet i
det förflutna vara af värde för oss utan endast på grund af, genom och
i förening med försoningsdagens syndoffer, på hvilka aposteln häntyder
i sammanhanget – ”blod of bockar och oxar”.
Åminnelsen af de gamla värdigas trohet och de lärdomar, som
flyta däraf (sinnebildade af askan af den röda kon), äro icke blott för oss, som nu lefva, en
helgande kraft, utan de skola under tusenårsåldern i en långt större
mening blifva tillämpliga och blifva en välsignelse för människosläktet.
Ty såsom vi på annat ställe sett, har Gud så ordnat det, att
dessa gamla värdiga, af hvilka den störste är mindre i ära än den
minste i riket, lifväl skola erhålla en högt ärad och utmärkt ställning
under detta Guds rike – de skola blifva dess ombud och representanter.
De skola blifva ”furstar öfver hela jorden”, verkställare af
rikets domsutslag och dess redskap till att välsigna alla jordens
familjer. Den hopsamlade
askan af kon, bevarad, som den blef, för kommande bruk, och betecknande
de gamla värdigas trohet, sinnebildade sålunda värdfulla lärdomar af
erfarenhet, tro, lydnad, förtröstan etc., hvilka, när de medelas åt människorna,
som söka rening i den kommande tidsåldern, komma att helga och rena dem.
Detta skall dock ej ske förutan försoningsdagens offer utan i förbindelse
med och på grund af dem. – Ps. 45: 17.
Uppbrännandet af kon bevittnades
af en präst, som tog cederträ och litet isop och rosenrödt garn och
kastade detta midt i elden, i hvilken kon brann.
Isopen torde väl symbolisera rening, cederträet, det alltid grönskande,
torde beteckna evigt lif, och det röda garnet torde beteckna Kristi blod. Att dessa tre ting kastades midt i elden synes betyda, att de
gamla värdiga, hvilka blefvo stenade, söndersågade, [page 111] o. s.
v., och hvilka världen icke var värdig, på grund af den vanära, som sålunda
hopades öfver dem, tillätos att få det dyra blodets förtjänst –
rening genom sanningen och det eviga lifvets gåfva – sig tillräknad
genom tron, och att de efter sin död skulle erkännas såsom renade, rättfärdiggjorda
och välbehagliga. Under-prästen
(icke Aron, hvilken förebildade Herren Jesus), som såg och godkände
uppbrännandet af kon, och som tog af dess blod och stänkte i riktning
mot tabernaklets dörr, synes vara väl motbildad af aposteln Paulus, den
store underprästen, som med Guds hjälp – Eleasar (namnet på Arons äldste
son) betyder ”hjälpt af Gud” – icke blott har låtit oss förstå
betydelsen af försoningsdagens offer utan också gifvit oss en
fingervisning (Eb. 11), som hjälper oss att se, att offret af den röda
kon motsvaras af de gamla värdiga. Och
sålunda stänker han blodet mot tabernaklet, visande, att deras lif voro
i fullständig öfverensstämmelse med det tillstånd, som tabernaklet
sinnebildade, ehuru de icke hade den förmånen att få blifva lemmar af
den store öfversteprästens kropp, det konungsliga prästerskapet; ty de
lefde ej under tiden för denna höga kallelse.
I det att den röda kon aldrig burit ok, betecknade den en klass af
rättfärdiggjorda människor, som frigjorts från lagförbundet.
Ehuru de flesta af de gamla värdiga föddes under lagförbundet
och därför voro lagligen underkastade dess villkor och förbannelse på
grund af köttets ofullkomlighet, se vi dock, att Gud rättfärdiggjorde
dem genom tron, såsom barn af den troende Abraham.
Detta bekräftas och bestyrkes till fullo af aposteln, när han säger,
att ”alla dessa genom tron hafva fått vittnesbörd” – ett utslag af
”väl gjordt!” – ett vittnesbörd om att de behagade Gud, och att
han [page 112] för dem beredt välsignelser i öfverensstämmelse med
sitt löfte, ehuru dessa välsignelser icke i den tiden kunde gifvas dem,
utan de måste vänta på dem för att sedan erhålla dem genom. Abrahams
andliga säd, Kristus. Det förhållandet,
att detta offer måste vara en ko och icke en tjur, tjänade till att skilja det från det stora
offret på försoningsdagen, som endast kunde utgöras af en tjur. Det att kon måste
vara röd synes lära, att dessa
gamla värdiga icke voro syndfria och fördenskull antogos af Gud, förrän
försoningsdagens offer verkställts, utan att de voro ”syndare såsom
ock de andra”. Deras rening
och rättfärdiggörelse genom tron
betecknades på annat sätt, såsom vi ofvan framställt.
Den
rening, för hvilken den röda kons aska var föreskrifven, var
af ett särskildt slag. Den
var nämligen särskildt för sådana, som kommo i beröring med döden.
Detta synes betyda, att askan af kon icke var ämnad till att
borttaga den enskildes straffskyldighet.
Nej, hans moraliska skuld kunde blifva bortrensad endast genom förtjänsten
af försoningsdagens offer. Renandet af dem, som genom att vidröra någon död orenat
sig, synes lära, att denna rening, verkad af och genom de gamla värdigas
erfarenheter, kommer att särskildt tilllämpas på människorna under
tusenårsåldern, då de söka att blifva fria från den adamitiska dödens alla orenligheter och att nå fram till männsklig
fullkomlighet. Alla fel och
brister, som härröra från det fallna tillståndet, äro lika många beröringar
med döden; och till bortrensande af alla dessa skall askan af den röda
kon brukas – till rening för alla som vilja tillhöra Guds folk.
Liksom askan af den röda kon förvarades på ett rent ställe, så
skola också frukterna af de gamla värdigas smärtsamma erfarenheter vara
ett förråd af välsignelser, [page 113] undervisning och hjälp,
hvarigenom de, sedan de gjorts till underordnade ”furstar” i riket,
skola medverka i återställelsearbetet.
Hvarje förlåten syndare, som åstundar att blifva fullkomligt
renad, måste icke blott två sig med vatten (sanning), utan han måste
afven tillägna sig de genom dessa ”furstar” gifna lärdomarna af tro
och lydnad, hvilka denna klass lärt sig genom erfarenhet, och hvilka lärdomar
sinnebildades af den stänkta askan af kon. – 2 Mos. 12: 22; 3 Mos. 14:
4, 49; Ps. 51: 9; Eb. 9: 19.
Table
of Contents
- Preface
- Chapter
1 - Chapter
2 - Chapter
3 -
Chapter 4 - Chapter
5 - Chapter
6 - Chapter
7 - Chapter
8 - Index
