SJÄTTE
KAPITLET.
OFFER
SOM VERKSTÄLLDES EFTER
FÖRSONINGSDAGEN.
Dessa offer sinnebilda ånger, löften, förbund etc. under millenniet. –
Folkets brännoffer. – Dess fres- eller tackoffer.
– Dess spisoffer. – Dess skuldoffer. – Typerna visa, att olikheterna
mellan mankön och kvinnkön komma att upphöra.
DEN antitypiska försoningsdagens offer förebildades
af Israels allmänna offer; men de offer, som
folket (Israel, representerande världen), hvar enskild för sin räkning,
verkställde, sedan försoningsdagens offer voro afslutade, förebildade
offer, som i nästa tidsålder komma att frambäras till det förhärligade
konungsliga prästerskapet. Dock
har detta en ringa början redan nu.
Sålunda är världsmänniskan, som besitter jordiska ägodelar, i
denna mening en förvaltare af det Gud tillhör, och hon kan nu bruka
denna ”mammon” så, att hon medelst den gör sig vänner, på det att,
när denna tidsålder af satans regering är slut och Kristi regering
begynner (då hon ej längre skall vara förvaltare), hon då må blifva välsignad
af dessa, som hon bevisade vänlighet emot.
Om förvaltarne af världslig rikedom (denna tidsålders mammon
eller gud) vore förståndiga, skulle de använda mer af sina medel på
detta sätt. Ty till och med
den, som ger en bägare kallt vatten åt en af de minsta bland dessa präster,
emedan han är en sådan, densamme skall icke mista sin lön, när Kristi
rike är upprättadt och dess regering begynner. – Luk. 16: 1—9; Matt.
10: 42. [page 95]
Dessa offer, som icke tilhöra den klass vi benämna ”försoningsdagens
offer”, förebilda offer, som tillhöra tusenårsåldern.
Liksom i typen försoningsdagens offer föregingo alla andra och
voro en grundval för att Gud
skulle förlåta och mottaga hela Israel, och liksom de efterföljdes af
andra offer, som verkställdes af enskilda individer efter denna dag, och
hvilka kallades ”syndoffer”, ”skuldogger”, ”tackoffer” etc., så
kommer det också att blifva med antitypen.
Sedan evangelii tidsålders offer bragt världen uti en rättfärdigad
ställning, kommer där ännu att begås synder och öfverträdelser, som
behöfva bekännas och försonas, och detta gör de efterföljande offren
nödvändiga.
Försoningsdagens offer förebildade den adamitiska syndens utplånande
genom Kristi offer; men under tusenårsåldern, då försoningens välsignelser
skola komma världen till del, i det människorna småningom återställas
till verklig fullkomlighet, lif och harmoni med Gud, komma fel att begås,
för hvilka de skola vara i visst mått ansvariga.
För sådana felsteg måste de gifva någon upprättelse, åtfoljd
af ånger, innan de åter kunna komma i harmoni med Gud genom Kristus,
deras medlare.
Invigning kommer också i nästa tidsålder att vara i sin ordning,
ehuru på grund af den förändrade världsstyrelsen det ej längre, såsom
nu är fallet, kommer att innebära en invigning till död
utan tvärtom till lif; ty när det ondas regering slutar, upphör också
lidande, sorg och död, utom för dem som göra det onda.
Invigning måste alltid vara ett frivilligt öfverlämnande af ens
krafter och förmågor, och följaktligen förebildas detta i några af de
offer, som följde på försoningsdagen.
Enär ”försoningsdagens” offer komma att utgöra grundvalen
för all syndaförlåtelse i nästa tidsålder, [page 96] kunde man vänta
att i typen finna, att syndaren bragte något offer till erkännande af försoningsdagens
offer, såsom varande grunden för förlåtelse på nytt. Och detta finna vi äfven.
Alla folkets offer, som verkställdes efter försoningsdagen,
pekade tillbaka på eller voro ett erkännande af denna dags offer.
Dessa offer kunde bestå af boskap, får eller fåglar (turturdufvor
eller unga dufvor) eller af fint hvetemjöl.
Föremålet, som offrades, skulle vara i öfverensstämmelse med
den offrandes förmåga.
Under tusenårsåldern skola alla
människor ”komma till sanningens kunskap” och sålunda få det
fullaste tillfälle att blifva frälsta från den adamitiska dödens förbannelse
eller dom. (1 Tim. 2: 4.) När vi ihågkomma, att denna
död inbegriper i sig alla sjukdomar, lidanden och ofullkomligheter,
hvaråt mänskligheten nu är hemfallen, så se vi också, att Guds plan
innefattar en full återställelse till mänsklig fullkomlighet.
Endast de, som afsiktligt förkasta eller försumma de tillfällen,
hvilka då gifvas åt alla, skola dö den andra döden.
Men fullkomligheten skall komma småningom, och det fordras, om
syndaren någonsin skall uppnå den, att hans egen vilja
medverkar därtill. Han måste
göra hvad han kan för att åter
höja sig till fullkomlighet, och all
den hjälp, han behöfver, skall
han få. Detta visas genom
alla dessa offer: de skulle vara efter hvars och ens förmåga.
Enhvar måste, hur fördärfvad genom synden och hur ofullkomlig
han än är, då han kommer till sanningens kunskap, gifva sig själf åt
Gud. Offren beteckna olika
tillstånd. Turturdufvan
eller den unga dufvan, som i typen frambars af de fattigaste, betecknade
de moraliskt fattigas och fördärfvades rättfärdigade allt;
geten, som framfördes af andra, hvilka förmådde mer, betecknade de
mindre fördärfvades [page 97] allt;
och tjuren deras allt, hvilka
hade uppnått mänsklig fullkomlighet.
Liksom vid denna försoningsdags offer en tjur begagnades för att
typifiera Jesu offers fullkomliga mänsklighet (mycket fett), och en bock
(egensinnig och mager) begagnades till att typifiera de heligas
ofullkomliga mänskliga natur, så representerade likaledes dessa djur de
offrande (Israel, förebildande den troende världen i tusenårsriket) i
deras invigning. Men vi må
komma ihåg, att dessa brännoffer och fredsoffer, som syfta på framtiden,
förebilda folket såsom helgande
sig – gifvande sig åt Herren.
De förebilda icke syndoffer till försoning,
såsom försoningsdagens offer gjorde.
Visserligen förekommo skuldoffer, som i en mening voro syndoffer för
enskilda individer; men dessa voro, såsom vi snart skola se, helt olika
de nationella syndoffren på försoningsdagen.
När de af människosläktet, som äro villiga att mottaga Guds nåd,
vid tusenårsålderns slut skola ha förts till fullkomlighet, skall det
ej längre finnas någon fattig i den meningen, att han saknar förmåga
att offra en tjur, – i den meningen, att han lider brist på själisk,
moralisk och kroppslig förmåga. Alla
skola vara fullkomliga människor, och deras offer komma att vara deras fullkomliga
”jag”, som typifierades af tjuren.
David talar om detta, sägande:
”Då skall du undfå rättfärdighets-offer [rättfärdiga gärningar],
som behaga dig, brännoffer och heloffer; då skall man offra tjurar
[fullkomliga offer] på ditt altare.”
(Ps. 51: 21.) Dock är
det klart, att Davids ord ej innebära, att de bokstafliga, blodiga, förebildliga
offren skola återställas, ty i sammanhang härmed säger han:
”Du har icke behag till offer [hvarken typiska eller antitypiska,
enär vid den tiden full försoning skall vara skedd ”en gång för alla”]
... Det offer, som [page 98] behagar Gud, är en förkrossad ande; ett förkrossadt
och bedröfvadt hjärta skall du, Gud, icke förakta.”
Alla dessa offer måste ske af den offrandes fria vilja och önskan.
– 3 Mos. 1: 3.
Invigningens fullständighet visas därigenom, att djuren dödades;
d. v. s. hvarje medlem af släktet måste inviga sin vilja; men denna
invigning skall icke efterföljas af den mänskliga naturens tillintetgörelse
(sinnebildadt genom köttets uppbrännande utanför lägret) och icke
heller af lifvets införande i en ny nature – i ”det allraheligaste”.
Endast prästerna ingå där, såsom visades genom försoningsoffren.
Nej, då de invigt sig, mottagas de såsom mänskliga varelser och
skola fullkomnas såsom sådana. Deras
rätt till lif såsom sådana har köpts af öfversteprästen, hvars
kropps lemmar utgöras af hela den öfvervinnande församlingen.
Invigningen innebär ett uppskattande af återlösningen, samt att
de offrande samtycka till att lyda Guds lag, hvilket är villkoret för
att de för evigt skola få lefva i harmoni med Gud och äga hans
välbehag.
Folkets
brännoffer.
Prästernas brännoffer skulle alltjämt ligga på altaret, och
elden tilläts aldrig att slockna. ”Detta
är lagen om brännoffret: Brännoffret
skall ligga på altarets härd hela natten intill morgonen, och elden på
altaret skall därigenom hållas brinnande ... Men elden på altaret skall
hållas brinnande och får icke slockna; prästen skall hvar morgon antända
ny ved därpå. Och han skall lågga brännoffret därpå ... Elden skall
beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna.” – 3
Mos. 6: 9, 12, 13.
Sålunda var för hvarje offrares sinne framställdt det sakförhållandet,
att altaret redan var helgadt eller afskildt, och att deras offer skulle
[page 99] vara välbehagliga på grund af att Gud antagit försoningsdagens
offer. Till detta altare framförde israeliten sitt frivilliga
offer, såsom beskrifvet i 3 Mos. 1 kap.
Det verkstalldes på det vanliga sättet:
sedan djuret styckats och tvagits, lades det – styckena intill
hufvudet – på altaret, och det hela uppbrändes, ett offer till välbehaglig
lukt för Herren. Detta må
ha tjänat till att sinnebilda en tacksägelsebön till Jehova, ett erkännande
af hans nåd, visdom och kärlek, uppenbarade genom Kristi kropps offer
– deras återlösning.
Folkets
freds- eller tackoffer.
Detta offer skulle tagas af fäkreaturen eller småboskapen. Det kunde göras antingen till uppfyllande af ett löfte (förbund)
eller såsom ett frivilligt ”tackoffer”.
En del däraf skulle af den offrande frambäras till Jehova:
”Med (egna) händer skall han bära fram Herrens eldsoffer;
fettet jämte bringan skall han vära fram”; fettet skulle prästen
uppbränna på altaret, och bringan skulle han vifta inför Herren.
Men bringan skall tillhöra prästen, och äfvenså lårstyckena.
Den offrande måste äta offret. – 3 Mos. 3 och 7: 11—18,
30—34.
Detta synes lära, att om en människa då vill komma i ett tillstånd
af full frid och harmoni (såsom alla måste, om de icke skola blifva
afskurna i den andra döden), så måste hon inför Gud ”äta” eller
uppfylla ett förbund om fullständig invigning åt honom.
Om hon, efter att ha blifvit sålunda fullkomnad, åter blir orenad
genom uppsåtlig synd, måste hon dö (den andra
döden), hvilket visas genom det straff, som var förenadt med att vidröra
orena ting. – 3 Mos. 7: 19–21; jämför Upp. 20: 9, 13—15.
Vid verkställandet af detta offer frambars också ett offer af
osyrade kakor, begjutna med olja, och [page 100] smorda tunnrån, hvilket
sinnebildar den offrandes tro på Kristi karaktär, som han vill
efterlikna. Äfven frambar
han kakor af syradt bröd, hvilket betecknar, att han erkände sin egen
ofullkomlighet, vid tiden för sin invigning.
Surdeg är en bild af synd. – 3 Mos. 7: 11—13.
Folkets
spisoffer.
De
offer, som bestodo af fint hvetemjöl, osyrade kakor med olja etc.,
framburos till Herren genom prästen.
Det är sannolikt, att de sinnebildade lof och tillbedja, som världen
genom församlingen skall uppsända till Herren.
”Honom vare ära i församlingen genom Kristus Jesus bland alla
släkter i evigheters evighet.” (Ef. 3: 21.) Dessa
mottogos af prästerna. Att
en del offrades på altaret visade, att det var godkändt af och välbehagligt
för Jehova.
Folkets
skuld- eller syndoffer.
”Om någon begår en orätrådighet, i det att han ouppsåtligen
försyndar sig genom att undanhålla något, som är helgadt åt Herren
... och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter mot något
Herrens bud, genom hvilket något förbjudes, och han så ådrager sig
skuld och bär på missgärning, så skall han såsom skuldoffer föra
fram till prästen af småboskapen en felfri vädur. ”
Äfven skulle han frambära penningar enligt prästens värdering
af hans skuld, jämte en femtedel
mer, och detta skulle vara hans offer. Och prästen skulle försona
honom. Och om någon syndade
medvetet, så att han skadade och bedrog sin nästa, skulle han vederbörligen
godtgöra den förorättade hans förlust och därjämte gifva honom
femtedelen därutöfver (20 procent ränta).
Och han skulle frambära [page 101] en vädur till skuldoffer åt
Herren. – 3 Mos. 5: 15—19; 6: 1—7.
Detta lär oss, att för hvarje begången orätt måste då upprättelse
gifvas jämte ränta, och detta måste åtföljas af ånger eller bön om
förlåtelse af Herren, genom församlingen (prästerskapet).
Den felandes erkännande af sina egna ofullkomligheter och af återlösningens
värde ådagalägges genom vädurens framförande.
Lägg märke till olikheten mellan behandlingen af sådana
syndoffer och behandlingen af försoningsdagens syndoffer.
De senare offrades i ”det heliga” till
Gud (rättvisan) såsom lösenspriset
för syndare; de förra offrades till
prästerna, hvilka under försoningsdagen hade friköpt folket. Folket kommer att gifva sitt erkännande åt sin återlösare.
Prästen offrade visserligen åt Herren en del af offret till ett
”minnesoffer”, såsom ett erkännande af att hela återlösningsplanen,
sådan den utfördes på försoningsdagen (förebildande evangelii tidsålder),
var den himmelske Faderns plan, men det öfriga tillägnade han sig själf
genom att äta det.
Alla människor, löpta med Kristi dyra blod (hans mänskliga lif),
skola, för att få förlåtelse för sina fel och brister, frambära sig
själfva åt ”det konungsliga prästerskapet”, hvars mottagande af
deras gåfvor eller deras invigning skall betyda förlåtelse. Härmed öfverensstämma vår Herre Jesu ord till sina lärjungar:
”– – blåste han på dem och sade till dem:
Tagen den helige ande. Hvilka
I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och hvilka I behållen dem,
dem äro de behållna.” – Joh. 20: 22, 23.
Under det detta ”försoningens ämbete” i sin fullaste beydelse
tillhör nästa tidsålder, då alla försoningsoffren skola ha
fullbordats, så kan dock äfven nu hvilken medlem som helst af det
konungsliga [page 102] prästerskapet tillsäga dem, som tro och göra bättring:
”Dina synder äro dig förlåtna”, såsom vårt hufvud gjorde,
i det han genom tro såg framåt mot fullbordandet af offren för synder.
Dessutom känna nu dessa
präster de villkor, hvarpå förlåtelse är utlofvad, och de kunna
uttala sig med bestämdhet, närhelst de se någon, som vill foga sig
efter villkoren.
Försoningsdagens offer uppbrändes alltid, såsom vi sett (3 Mos.
6: 30; Eb. 13: 11), men de senare följande skuldoffren, som offrades
efter försoningsdagen, uppbrändes icke utan åtos (tillägnades) af
prästerna.
Könsolikheterna
komma att upphöra.
”Detta är lagen om syndoffret [skuldoffret]: ... Den präst, som
offrar syndoffret, skall äta det ... Allt mankön
bland prästerna må äta det.” – 3 Mos. 6: 25—29.
Herren och alla de heliga änglarna omtalas i skriften såsom
maskuliner (hankön), medan alla de trogna heliga tillsammans äro framställda
såsom ett feminin, en ”jungfru”, trolofvad med vår Herre Jesus.
Men det mänskliga femininet var ursprungligen en del af mannen,
som var gjord efter Guds beläte, och är fortfarande en del af mannen,
ehuru för en tid skild från honom för det ändamålet, att släktet
skulle förökas. Ingendera
är ensam fullständig. Liksom
den fullkomlige mannen kallades Adam, så äfven sedan han gjorts till två:
”Gud kallade deras namn
Adam.” (Eng. öfv.)
Mannen förblef hufvud-personen och gjordes sålunda till vårdare
och beskyddare af kvinnan, såsom varande en del af hans egen kropp.
(Ef. 5: 23, 28.) Denna
könsliga delning gjorde icke Adam ofullkomlig; den endast delade hans
fullkomligheter mellan två kroppar, hvars ”hufvud” han fortfarande
var. [page 103]
Skriften visar, att slutligen, vid återställelsetidernas ände,
alla (mankön och kvinnkön) skola bli återställda
till fullkomlighetens tillstånd – det tillstånd, hvari Adam befann
sig, innan Eva uttogs från honom. Vi
tro icke, att hvarken män eller kvinnor komma att förlora sin identitet,
utan att båda könen komma att
erhålla de egenskaper, som nu fattas.
Om denna tanke är den rätta, skulle det innebära, att den
ytterliga finheten eller spädheten hos somliga kvinnor och den ytterliga
grofheten hos somliga män bero på fallet, och att återstälelse
till en fullkomlighet, hvari båda könens egenskaper vore på ett
fullkomligt sätt blandade och förenade skulle skapa idealet
af den mänsklighet, som Gud tillämnat.
När vår käre återlösare var ”människan Kristus Jesus”,
var han sannolikt hvarken grof och muskulös eller omanlig och veklig. I honom voro manlighetens sinnesstyrka och storslagenhet på
det mest behagfulla sätt förenade
med den sanna kvinnlighetens ädla renhet, finhet och behag. Varhan icke den
fullkomlige mannen, som dog
för vårt släkte och återlöste båda könen?
Kom ihåg, att han såsom man
icke hade någon maka. Skulle
han då därför icke ha varit fullständig i sig själf, så att han
kunde betala det fullt motsvarande priset för Adam – man och kvinna?
Antigen var det på detta sätt Eva företräddes i den stora återlösningen,
eller var det genom hennes man, som var hennes hufvud;
i annat fall blef moder Eva icke alls återlöst, hvilken tanke
dock ej öfverensstämmer med den öfriga skriften.
Evangelii församling omtalas i skriften såsom en ”brud”,
dock icke såsom brud till ”människan Kristus Jesus”, utan såsom
brud till den uppståndne och högligen upphöjde Kristus.
Såsom nya skapelser, aflade af Guds ande till andlig natur, äro
vi trolofvade med den andlige Jesus, hvilkens namn [page 104] och ära och
tron vi skola få del i. Församlingen
är icke brud till den korsfäste mannen Kristus Jesus utan till den förhärligade
Herren Jesus, som vid sin andra tillkommelse gör anspråk på henne såsom
sin egen. – Rom. 7: 4.
Såsom förhållandet blir med man och kvinna i nästa tidsålder,
så blir det ock med Kristus och hans brud:
sedan församlingen blifvit förhärligad, skall allt feminin upphöra. ”Vi skola blifva honom lika” – lemmar af hans kropp.
”Och detta är det namn, hvarmed hon
[då] skall blifva kallad [hennes Herres namn]:
Herren vår rättfärdighet.” (Jer.
33: 16; 23: 6. Eng. öfv.) Såsom
den store profetens, prästens och konungens kropp skall församlingen
vara en del af den evige Fadern eller lifgifvaren för världen. – Es.
9: 6.
Denna tanke genomgår hela skriften.
Endast de manlige
af den prästerliga stammen verkställde offer,
och – såsom vi ofvan sett – endast de åto
af skuldoffren. Endast de var
det också, som gingo in i tabernaklet och innanför förlåten. På samma sätt förhåller det sig äfven med den heliga
andens anordning för denna evangelii tidsålder –:
”Han har ock satt somliga till apostlar [manliga], somliga till
profeter [manliga], somliga till evangelister [manliga] och somliga till
herdar och lärare [manliga] för de helgas fullkomnande till ämbetets
verk, till Kristi kropps uppbyggelse.”
(Ef. 4: 11, 12.) Ordet
manliga skulle förekomma i den
svenska texten liksom det gör i den grekiska; och Jesus och apostlarnas
anordningar öfverensstämma härmed.
”En kvinna tillstädjer jag icke att (i församlingen) lära
andra eller råda öfver
mannen”, förklarar apostlen rent ut.
(1 Tim. 2: 12.) Detta
belyser det närvarande förhållandet melan Kristus och församlingen,
hvilket vi tro kommer att upphöra vid denna tidsålders slut, då
segervinnarne [page 105] skola blifva förhärligade och i verkligheten
gjorda till ett med Herren – såsom ”bröder”.
Detta betyder emellertid icke, att systrarna i församlingen ej på
samma sätt frambära sina kroppar till offer, som äro lefvande, heliga
och Gud behagliga, eller att de icke utföra en viktig tjänst i församlingen,
såsom varande medlemmar af det
”konungsliga prästerskapet”.
De äro för Herren lika välbehagliga som bröderna, ty i själfva
verket äro alla olikheter i fråga om kön, hudfärg och samhällsställning
lämnade utan afseende från Guds sida, från den stund vi blifva ”nya
skapelser i Kristus Jesus” (2 Kor. 5: 17; Gal. 3: 28); men typen,
bilden, lärdomen måste fortfara, och häraf följer, att en så skarp åtskillnad
göres, då det gäller de särskilda och mer viktiga delarna af Kristi församlings
ämbete.
Å andra sidan har djäfvulen alltid sökt att i religiöst
afseende behärska mannen genom den kärlek och aktning, han hyser för
kvinnor; därför upphöjde han också jungfru Maria till gudinna för att
tillbedjas bland katolikerna. Det
var också därför som de gamla egyptierna hade Isis till gudinna, och
senare, på aposteln Pauli tid, var Diana efesiernas gudinna.
Och söker icke satan ännu alltjämt att handla med och genom
kvinnan, liksom i Edens lustgård? Äro
icke kvinnor hans förnämsta medier i spiritismen och hans förnämsta
apostlar och profeter i teosofien och ”Christian Science” (”den
kristna vetenskapen”)?
Det, att satan antagit kvinnor till sina språkrör, har heller
aldrig varit till någon fördel för dem.
Tvärtom stå kvinnorna på en långt högre social och
intellektuell nivå och äro mest värderade för sin sanna kvinnlighet i
de länder, där bibelns föreskrifter äro erkända och iakttagna, särskildt
de kvinnor som noggrannast följa de förordningar, som äro gifva i
skriften.
Table
of Contents
- Preface
- Chapter
1 - Chapter
2 - Chapter
3 -
Chapter 4 - Chapter
5 - Chapter
6 - Chapter
7 - Chapter
8 - Index
