FEMTE KAPITLET.

EN ANNAN FÖREBILD TILL FÖRSONINGSOFFREN.

3 Mos. 9

Försoningsoffren åter framställda med olika enskildheter. – Mose och Aron ingingo i tabernaklet samt kommo åter ut och välsignade folket. – För dem, som förbida honom, skall han uppenbara sig. – “En gång dö och sedan dom. “ – Guds godkännande af försoningsoffret kungjordt.

I DETTA kapitel ha vi en mer sammanträngd bild af försoningens verk och offer än i det (3 Mos. 16), som vi redan betraktat.  Det innehåller dessutom vissa punkter, som i ljuset af det föregående skola vara af intresse och gagn för oss.  Det är en annan illustration af försoningsoffren. 

Då sade Mose:  ”Detta är hvad Herren har bjudit eder göra; sedan skall Herrens härlighet visa sig för eder.  Och Mose sade till Aron:  Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning för dig själf [dem som skulle kallas till att blifva lemmar i ”hans kropp” erfordrade det] och folket [världen].”

Denna förebild belyser det sakförhållandet, att vår Herre Jesus (syndofferstjuren) var alltillräcklig för att återlösa både sin ”kropp”, den ”lilla hjorden”, och hela människovärlden.  Församlingens deltagande i syndoffrandet kunde helt och hållet ha undvarits.  Vi kunde ha blifvit skonade från de särskilda pröfningar, som möta på vår smala väg, skonade från uppoffringens lidanden och kunde ha blifvit återställda till fullkomlig mänsklig natur, liksom människosläktet i stort sedt [page 80] kommer att blifva.  Men det behagade Jehova att icke blott utvälja Jesus till detta stora offerverk utan äfven att göra honom till anförare och hufvud för ”församlingen, som är hans kropp”, och att lemmarna i kroppen så väl som deras höfding skulle, genom att såsom syndoffer lida till köttet, göras fullkomliga såsom andevarelser. – Eb. 2: 10; Kol. 1: 24.

Syftande på vårt innerliga samband med vårt hufvud säger aposteln Paulus:  ”Välsignad vare Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, som har välsignat oss med all andelig välsignelse i det himmelska [”det heliga” och ”det allraheligaste”], i Kristus; såsom han har utvalt oss i honom före världens grundläggning ... sin härliga nåd till pris, med hvilken han har benådat (eller rättfärdiggjort) oss i den älskade.”  (Ef. 1: 3, 4, 6.)  Gud ”har kallat eder genom vårt evangelium, att I skolen vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet” (2 Tess. 2: 14), så att ”uthärda [lida] vi [med honom], så skola vi och regera med”. – 2 Tim. 2: 12.

Sedan öfversteprästen hade offrat sitt eget offer en gång för alla, skulle han offra ”folkets offer [bocken] och bringa försoning för dem [hela Israel], såsom Herren har bjudit”.  Denna anordning för, att vi skulle ha del i försoningsoffret, utgjorde en del af vår Faders ursprungliga plan, såsom Paulus bekräftar. – Kol. 1: 24—26.

”Aron trädde därför fram till altaret och slaktade syndofferskalfven [hebr. : ung tjur], som var för [i stället för eller en tillfyllestgörelse för] honom själf.  Och Arons söner buro blodet till honom, och han doppade sitt finger i blodet och strök det på altaret.  Och fettet [etc] ... uppbrände han på altaret.  (Eng. öfv.) ... Men köttet och huden uppbrände han i eld utanför lägret.  Sedan slaktade han brännoffersdjuret [väduren].  Och Arons söner [page 81] räckte honom blodet, och han hällde det på altaret rundt omkring.  Och de räckte honom brännoffersdjuret, deladt i sina stycken, och dess hufvud, och han förbrände detta på altaret.  Och han tvådde inälfvorna och fötterna och förbrände dem ofvanpå brännoffret, på altaret.”  (Denna beskrifning är till stor del densamma som i kap. 16 och har samma betydelse.)

Sålunda har Jesu brännoffer hållit på att uppbrännas under hela evangelieåldern, vittnande för alla, som varit och äro i ”förgårds”-tillståndet (de rättfärdiggjorda), om att Gud godkänt honom och alla lemmarna i ”hans kropp”, hvilka jämte hufvudet äro lagda på altaret.

”Därefter förde han fram folkets offer.  Han tog folkets syndoffersbock [detta var icke för prasterna och leviterna såsom det föregående] och slaktade honom och offrade honom till syndoffer på samma sätt som det förra syndoffersdjuret”; d. v. s. han behandlade bocken alldeles så, som han behandlade tjuren.  Denna bock är densamma som ”Herrens bock” i den andra beskrifningen.  ”Syndabocken” m. m. nämnes ej i denna mer allmänna framställning.  Detta är en ytterligare stadfästelse af den läran, att de som följa i Herrens fotspår äro delaktiga i syndoffret.

”Och han förde fram brännoffersdjuret och offrade det på föreskrifvet sätt.  Och han bar fram spisoffret och tog en handfull däraf och förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.  Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets tackoffer (eng.: fredsoffer).”

Fredsoffret (tackoffret) betecknade, såsom redan beskrifvits, ett löfte eller förbund.  Det verkställdes i förbindelse med öfversteprästens syndoffer och betecknade de löften, förpliktelser och förbindelser, som prästen tagit på sig, och hvilka grundade sig [page 82] på syndoffret.  I typen stiftades freden mellan Jehova och Israel på följande sätt:  När syndoffret verkställts och äfvenså brännoffret, som visade syndoffrets välbehaglighet för Gud, så var det fred mellan Jehova och Israel, emedan deras förra adamitiska synd var förebildligt borttagen; och då voro de förpliktade att lefva i lydnad mot ett förbund, grundadt på den förlåtelse de erhållit, d. v. s.. de skulle hålla lagen – ”den som gör det, han skall därigenom [eller såsom belöning för att han hållet lagen] lefva”.  Men liksom våra syndoffer äro bättre än de typiska, så är det ock med det fredsoffer eller förbund, som fastställts genom dessa offer; det är ett bättre förbund.  I detta fredsoffer eller förbundsoffer se vi sålunda prästen tjäna såsom exempel och skugga af andliga ting, af ett bättre förbunds medlare (Eb. 8: 6—13) – det förbund, under hvilket alla folk skola välsignas med återställelse och sålunda sättas i stånd till att åtlyda den fullkomliga lagen och lefva för evigt.

”Och Aron lyfte upp sina händer öfver folket och välsignade det.  Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret, brännoffret och [fredseller] tackoffret.”  Här se vi i typen belyst det förhållandet, att ehuru det ej är fullt tillbörligt, att välsignelsen skulle komma öfver folket, förrän alla offren äro fullbordade, så kommer likväl ett visst mått af välsignelse mänskligheten till del genom prästens lemmar redan nu under offrandets tidsålder, innan vi alla ingått i ”det allraheligaste” eller andliga tillståndet.  Hur sant är det icke, att hvarhelst de konungsliga prästerna äro, flyter en mer eller mindre märkvar välsignelse från dessa till deras omgifning. [page 83]

“Och Mose och Aron gingo in uti uppenbarelsetältet.
Sedan gingo de åter ut och välsignade folket.“

När denna offerdag (tidsålder) är till ända, skall prästen (fullständig – hufvud och kropp) träda fram inför Gud och afgifva vittnesbörd om, att han uppfyllt alla rättvisans kraf mot folket (världen).  Men märke, att under det typen i 3 Mos. 16 uppdelade försoningsdagens verk och visar på alla enskildheter angående hur Herrens offer först gör vårt värdt att mottagas etc., så framställer denna typ hela det verk, som sker under evangelieåldern, såsom successiva offer, och likväl såsom verkligen förenade i ett:  det är den fullständige Kristus-personens alla lidanden, som med ens efterföljas af återställelsens välsignelser.  Att Mose gick med Aron in i tabernaklet, tyckes säga:  Lagen är fullt tilllfredsställd och dess rättfärdighet häfdad genom Kristi offer.  Lagen (som i typen representerades af Mose) skall vittna på deras vägnar, som voro under lagen – Israel efter köttet – att alla, som fördömdes af densamma, äfven blefvo rättfärdigade till lif genom prästens offer – hans, ”som utgaf sig själf”, en gång för alla.

Då hela offret frambars, var det ”heligt och Gud behagligt”, hvilket bevisades däraf, att Mose och Aron ej dogo vid ingången till det allraheligaste.  Och Mose och Aron kommo ut och välsignade tillsammans folket.  Så skall Kristus, i den nu inbrytande tidsåldern, välsigna alla jordens familjer (Gal. 3: 8, 16, 29; 1 Mos. 12: 3), dock icke genom att åsidosätta eller ignorera Guds lag och ursäkta synd utan genom att gradvis återställa människan till mänsklig fullkomlighet, i hvilket tillstånd hon skall kunna hålla Guds fullkomliga lag och blifva välsignad genom den.  Att vara välsignad af prästen och gjord fullkomlig och i stånd att hålla lagen, [page 84] att lyda och lefva – det blir en stor salighet.  ”Den som gör rättfärdigheten, han är rättfärdig.”  Hvem som vill kan då lyda och lefva för evigt i lycksalighet och gemenskap med Gud.

“Då visade sig Herrens härlighet för allt folket.“

I den mån välsignandet framskrider (återställande och lyftande släktet andligen och kroppsligen), skola resultaten blifva uppenbara.  Folket – världen i stort – kommer att se och fatta Guds oändliga kärlek mer och mer för hvarje dag.  Det är på detta sätt ”Herrens härlighet skall blifva uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den”.  (Es. 40: 5, eng. öfv.)  Småningom skola de komma att se längden, bredden, höjden och djupet af Guds kärlek, som öfvergår allt förstånd.

Märk, att den välsignelse, som här omtalas, icke var för underprästerna.  Nej, de voro representerade af den välsignande – af Aron.  Valsignelsen kom öfver hela Israels folk, som i typen förebildade världen.  Det är detta världens välsignande genom ”säden” – Kristus fullständig, efter det alla lidanden uppfyllts af kroppen (Ko. 1: 24) – som Paulus åsyftar, då han säger, ”att hela skapelsen [mänskligheten] med oss suckar och våndas ända till nu.  Ty skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenbarelse”.  Innan människorna kunna få erfara befrielse från förgängelsens träldom (synd och död) och återställelse till Guds söners frihet (frihet från fördömelse, synd, död etc.), sådan frihet som Adam, Guds förste mänsklige son (Luk, 3: 38), ägde, så måste först försoningsdagens offer fullbordas, och prästerna, som offrade, måste blifva klädda i de härliga kläderna:  konungslig, gudomlig myndighet och makt att försätta dem i frihet. – Rom. 8: 19—22.

Det är utan tvifvel samma välsignelse öfver allt [page 85] folket – frälsning från döden och dess udd, synden – som Paulus åsyftar, då han säger:  ”För dem, som förbida honom, skall han låta se sig för andra gången utan synd [icke åter såsom ett syndoffer och utan att vara belastad af de synder, han bar för syndarne] till frälsning.”  (Eb. 9: 28, eng. öfv.)  Världen har sett prästen – hufvud och kropp – lida såsom syndoffer under denna tidsålder.  Jesus blef i köttet (såsom ett syndoffer) uppenbarad för judarna, och såsom Paulus kunde säga, så kunna alla, som följa i hans fotspår, säga, nämligen att Kristus uppenbaras i vårt dödliga kött, (2 Kor. 4: 11.)  Liksom hela Kristus-personen sålunda blifvit uppenbarad i och har lidit till köttet, så skall han också blifva förhärligad inför världen; ”ty Herrens härlighet [välsignelsen och frälsningen] skall blifva uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den”.  När han varder uppenbar, då skola ock vi uppenbaras med honom i härlighet. – Kol. 3: 4.

Men världens store öfverstepräst kommer att igenkännas endast af ”dem, som förbida honom”.  Om han skulle uppenbara sig såsom ett köttsligt (materiellt) väsen i skyn eller annorstädes, så blefve det en uppenbarelse för alla, antingen de förbidade honom eller icke; men vi ha redan sett att skriften lär, att hufvudet blifvit fullkomnadt såsom andeväsen, och att medlemmarna af hans ”lilla hjord” skola blifva honom lika, blifva andeväsen med den gudomliga naturen, som ingen människa har sett eller kan se.  (1 Tim. 6: 16.)  Vi ha funnit, att världen kommer att se den förhärligade församlingen förmedelst andlig eller intellektuell förnimmelse och uppfattning i samma mening som en blind skulle kunna sägas se.  I samma mening se vi nu segerlönen, ”lifvets krona”, vi, ”som icke se efter de ting, som synas, utan efter dem som icke [page 86] synas [för naturliga ögon]; ty de ting, som synas, äro timliga, men de som icke synas äro eviga”.  (2 Kor. 4: 18.)  På detta sätt har hela församlingen under denna tidsålder sett Jesus.  Det är så vi ”se på trons begynnare och fullkomnare, Jesus”.  (Eb. 2: 9; 12: 2.)  Med förståndets ögon, och i rätt tid, varseblifva sålunda ”väktarne”, genom ljuset från Guds ord, Herrens andra närvaro.  Och senare skall hela världen, hvarje öga, se honom på liknande sätt men genom ljuset af hans domars ”eldslåga”. – 2 Tess. 1: 8.

Detta sätt är det enda, hvarpå mänskliga varelser kunna se eller fatta ting på det andliga planet.  Jesus uttalade samma tanke till lärjungarna, nämligen att de, som igenkände hans ande eller sinne, och som sålunda kände honom, äfven skulle lära känna Fadern på samma sätt.  ”Om I känden mig, så känden I ock min Fader, och från denna stund kännen I honom och hafven sett honom.” (Joh. 8: 19; 14: 7—9.)  Endast i denna mening kommer världen att någonsin se Gud; ty ”ingen har någonsin sett Gud” (”hvilken ingen människa har sett eller kan se”) – ”den enfödde Sonen ... har uppenbarat honom.”  (1 Tim. 6: 16; Joh. 1: 18.)  Jesus uppenbarade Fadern eller bragte sina lärjungar till att se honom genom att göra hans karaktär känd.  Med ord och gärningar uppenbarade han honom såsom kärlekens Gud.

På samma sätt visade Luther och andra – och många ha sett det – att påfvesystemet var antikrist.  Såsom Paulus förutsagt, blef detta onda system, syndens människa, då uppenbart, ehuru många ännu ej se det så.

Så förhåller det sig med att vår Herre Jesus, hufvudet (nu närvarande för att insamla sina juveler), vid denna tid håller på att uppenbaras för de lefvande lemmarna af ”den lilla hjorden”, ehuru [page 87] andra ej veta om hans närvaro. – Luk. 17: 26—30; Mal. 3: 17.

På detta sätt skall det också blifva på tusenårsdagen, när den fullständige Kristus – prästen – uppenbaras.  Han skall blifva uppenbar endast för dem, som förbida honom, och endast dessa skola se honom.  De komma icke att se honom med lekamliga ögon utan så, som vi nu se alla andliga ting – vår Herre Jesus, Fadern, segerlönen etc. – nämligen med trons ögon.  Människor komma ej att se Kristus med lekamliga ögon, emedan de äro på ett annat tillvarelseplan än han.  Han är ande, de äro kött.  Det blir af samma orsak, som de aldrig komma att se Jehova.  Men vi, den lilla hjorden, skola, när vi blifvit förhärligade, se honom såsom han är, ty vi skola blifva honom lika. – 1 Joh. 3: 2.

Men ehuru endast de, som förbida Kristus, skola kunna igenkänna honom såsom befriaren, som vill frälsa dem från dödens välde, kommer detta likväl att omfatta hela världen; ty sättet för uppenbarelsen skall blifva sådant, att slutligen alla måste se.  ”Alla ögon skola se honom”, och alla som äro i grafvarna skola uppväckas, äfven de som stungo honom, och de skola förstå, att de korsfäste härlighetens Herre.  Han skall uppenbaras ”från himmelen med sin makts änglar [i skyn? Nej!], i eldslåga [domar], för att hämnas på dem son icke känna [erkänna] Gud och [äfven på dem som] icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium”.  Under sådana förhållanden kommer det ej att dröja länge, förrän hela människosläktet igenkänner honom.  Nu lida de goda, men då skall man få se, hvilken skillnad det är ”mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom”; ty på den dagen skall skillnaden blifva uppenbar.  (Mal. 3: 15—18.)  När alla då se klart, kunna de, genom att mottaga Kristus och hans gåfva af lif under det nya förbundet, [page 88] få evigt lif; ty ”vi hoppas på den lefvande Guden, hvilken är alla människors frälsare, i synnerhet de troendes”. – 1 Tim. 4: 10.

“En gång dö och sedan dom.“

En text, som enligt hvad dess sammanhang tydligt visar, står i direkt samband med vårt ämne, är oftare misstydd och missförstådd än måhända någon annan text i bibeln.  Den lyder:  ”Och såsom det är människorna [Aron och hans efterträdare, hvilka endast voro förebilder till den nya skapelsens öfverstepräst] förelagdt en gång dö [förebildligt, såsom representerade af djuren, som slaktades] och sedan dom [följande såsom en frukt af dessa offer – Guds dom, antagande eller förkastande af offret], så blef och Kristus en gång offrad [det skall aldrig återupprepas] för att bära mångas [”allas”] synder; och för dem som förbida honom skall han låta se sig för andra gången utan synd [icke vanställd af de synder han burit och icke för att återupprepa syndoffret utan] till frälsning” – för att gifva evigt lif åt alla som önska det på Guds villkor af tro och lydnad. – Eb. 9: 27, 28.  (Eng. öfv.)

För hvarje gång prästen på försoningsdagen gick in i det allraheligaste, riskerade han sitt lif; ty om hans offer hade varit ofullkomligt, skulle han ha dött, när han passerade den andra förlåten.  Han skulle icke själf ha blifvit mottagen i det allraheligaste, ej heller skulle hans ofullkomliga offer ha blifvit mottaget som en försoning för folkets synder.  Hvarje brist eller försummelse innebar död för honom och fördömelse för alla, för hvilkas synder han försökte verkställa försoning.  Detta var den i denna text omnämnda domen, som de typiska prästerna hvarje år undergingo.  Prästens lif och [page 89] den årliga typiska försoningen för folkets synder berodde på en gynnsam utgång af denna dom.

Vår store öfverstepräst, Kristus Jesus, gick genom den antitypiska andra förlåten, då han dog på Golgata; och hade hans offer på något sätt eller i någon grad varit ofullkomligt, skulle han aldrig ha blifvit uppväckt från döden – rättvisans dom skulle ha varit emot honom.  Men hans uppståndelse på tredje dagen bevisade, att hans verk var fullkomligt utfördt, och att det bestod profvet inför Guds ”dom”. – Se Apg. 17: 31.

Att vår Herre lyckligt genomgick denna ”dom” en gång för alla, och att hans offer blef mottaget, bevisas vidare genom välsignelsen,  som gafs vid pingsten; och densamma var en försmak af en ännu större kommande välsignelse, då Guds ande skall utgjutas öfver allt kött (Joel 2: 28) – en garanti för eller försäkran om, att han (och i honom vi) slutligen skall träda fram för att välsigna folket – världen – för hvars synder han bragte en full och välbehaglig försoning. 

Hvarje tolkning af denna text, som tillämpar den på mänsklighetens allmänna död, motsäges fullständigt af sammanhanget.

Många ha på ett obestämdt sätt väntat på en kommande god tid – väntat på att syndens, dödens och allt det ondas förbannelse skulle på något sätt bortskaffas, men de ha ej förstått, hvarför denna tid dröjt så länge.  De fatta icke, att ”försoningsdagens” offer äro nödvändiga och måste fullbordas, innan härligheten och välsignelsen kan komma.  De se ej heller, att församlingen, ”de utvalda”, äro meddelaktiga i Kristi offer och lidanden, såsom de ock skola vara i den härlighet, som skall följa.  Hela skapelsen suckar och våndas med oss intill nu, bidande (ehuru omedvetet) efter Guds [page 90] söners (församlingens) uppenbarelse. – Rom. 8: 19, 22.

Enär den typiske prästen förebildade ”kroppen” såväl som ”hufvudet” af den antitypiske prästen, Kristus, så följer däraf, att hvarje lem af försomlingen måste genomgå denna ”dom” – att, fastän många blifvit kallade, inga komma att utväljas såsom slutligt antagliga ”lemmar” i Kristi kropp, som grenar i det sanna vinträdet, med mindre de äro ”segervinnare”, trogna till döden.  (Upp. 3: 21.)  Det är dock icke så, att dessa mäste uppnå fullkomlighet till köttet, utan det är hjärtats, viljans, uppsåtets fullkomlighet, som åsyftas.  De måste vara ”renhjärtade” – skatten måste vara af rent guld, pröfvad i smältugnen, ehuru det skrin, hvari den nu förvaras, är blott ett ofullkomligt lerkärl.

Uppenbarandet af Guds godkännande.

”Och eld gick ut från Herren och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret.  Och allt folket såg detta; och de jublade och föllo ned på sina ansikten” – de tilbådo.  Detta är samma tanke utryckt i annan form.  Elden symboliserar Guds godkännande; och att folket såg den visar, att världen kommer att efter Guds värdering fatta och betrakta offret och dess värde såsom priset för deras frihet från döden och grafven, och när de fatta det, skola de tillbedja Jerhova och hans representant, prästen.

Att detta ännu ej uppfyllts är tydligt.  Gud har ännu icke genom eld uppenbarat sitt godkännande af den stora försoningsdagens offer; folket har ännu ej jublat och fallit på sitt ansikte i tillbedjan för den store Konungen och hans representant.  Nej, världen ligger ännu i det ondas våld (1 Joh. 5: 19); denna världens Gud förblindar ännu mer [page 91] eller mindre nästan hela mänskligheten (2 Kor. 4: 4); mörker öfvertäcker ännu jorden och stort mörker folken.  (Es. 60: 2.)  Ej heller behöfva vi vänta återställelsens stora välsignelser, hvilka afspeglades i denna typ, förrän alla lemmarna i församlingen, den store öfversteprästens kropp, först hafva gått innanför den andra förlåten (den verkliga döden), ini det allraheligaste genom uppståndelseförvandling.  Ej heller kommer denna ”välsignelse” i förebilden att uppfyllas förrän efter den stora nödens tid.  Då kommer mänskligheten, tuktad, förödmjukad och gjord nykter, att ganska allmänt vänta och bida efter den store Kristus, Abrahams säd, att han må välsigna dem och lyfta dem upp.

Hur skönt lära icke dessa typer om en full återlösning för allt folket, och om en återställelse och välsignelse, som gjorts möjlig för alla att ernå!

Intet i förebilderna synes utmärka någon skillnad mellan de lefvande och de döda.  Någon torde vara böjd för att draga den slutsatsen, att, när öfversteprästens offer är till ända och välsignandet begynner, endast de som då lefva skola blifva storligen gynnade.  Men nej!  I Guds värdering äro lefvande och döda lika.  Han talar om dem alla såsom döda.  Alla kommo under dödsdom genom Adam; och den lilla gnista af lif, som en människa nu har, är i verkligheten blott ett stadium i döendet.  Det är nu ett dödt släkte på grund af Adams synd; men vid slutet af denna antitypiska försoningsdag skall rättfärdiggörelsens och lifvets välsignelser erbjudas åt alla på sådana villkor, att alla skola vara i stånd att lyda, och hvar och en som vill kan af lifgifvaren, återlösaren, återfå allt hvad han förlorade i Adam – lif, frihet, Guds ynnest etc. –, de som gått hela vägen ned i döden så väl som de, hvilka ännu dröja på grafvens rand – i ”dödsskuggans dal”. [page 92]

Detta är ändamålet med de motbildliga syndoffren: att förlösa ”allt folket”, hela människosläktet, från syndens och dödens välde, att återställa dem till fullkomliga varelser, hvilket är nödvändigt för fullkomlig lycksalighet och förening med Skaparen.

Detta är den välsignelse, som skall komma alla jordens familjer till del genom Abrahams säd.  Detta är de goda nyheter, som predikades för Abraham, såsom vi läsa:  Gud, som förutsåg, att han genom tro skulle rättfärdiggöra hedningarna [hela människosläktet], predikade i förväg evangelium [det glada budskapet] för Abraham, sägande:  I dig och din säd skola alla folk varda välsignade [rättfärdiggjorda] ... hvilken säd är Kristus [först hufvudet och sedan kroppen]; och om I ären Kristi [lemmar], så ären I Abrahams säd och arfvingar efter löftet – det ofvan omtalade. (Gal. 3: 8, 16, 29.)  Men denna säd måste vara fullständiggjord, innan välsignelsen kommer, såsom vi sett af den typ, vi nyss betraktat.  Syndoffren måste vara afslutade, innan alla däraf härflytande välsignelser kunna strömma ut.

  Ehuru endast öfversteprästen fick ingå i det allraheligaste en gång om året för att verkställa försoning, får detta icke förstås så, som om denna begränsning gällde för honom och underprästerna under andra tider af året.  Den gällde icke sedan full försoning verkställts på försoningsdagen.  Öfversteprästen ingick tvärtom ofta i det allraheligaste under efterföljande dagar.  Det var dit han inträdde, närhelst han bad för Israels välfärd, hvarvid han använde domskölden, Urim och Tummim.  Och när lägret bröt upp, hvilket skedde ofta, gingo prästerna in och nedtogo förlåtarna samt omhöljde arken och alla de heliga kärlen, innan leviterna tillätos att bära dem. – 4 Mos. 4: 5—16. [page 93]

Och åter, när en israelit offrade ett syndoffer till prästerna (sedan försoningsdagens offer voro afslutade), åto de alla i det allraheligaste.  (4 Mos. 18: 10.  Se eng. öfv.)  Så äfven med antitypen, sedan den närvarande ”försoningsdagen” är till ända:  det konungsliga prästerskapet skall vara i det allraheligaste eller det fullkomliga andliga tillståndet och skall där mottaga (”äta”) offren för synd, hvilka människorna bringa för sina egna öfverträdelser (icke för den adamitiska synden, som blef utplånad på ”försoningsdagen”).  I detta fullkomliga andliga tillstånd skall prästerskapet undervisa i allt, såsom förebildadt genom de utslag och svar, som gåfvos Israel genom Urim och Tummim.