TREDJE KAPITLET.

PRÄSTERSKAPETS INVIGNING.

3 Mos. 8: 14—33.

Afskilda för Guds tjänst. – “Var  trogen intil döden“. –  “Helgen eder“ och “jag skall helga eder“. – Tjurarna och vädurarna vid invigningen. – Smörjelseoljan vid invigningen.

PRÄSTERSKAPETS helgande eller invigning förebildade helgandet och uppgiffvandet af Herren Jesu och hans kropps, församlingens, mänskliga natur till Jehovas vilja – Jesu lydnad ända intill döden och hans kropps lemmars lydnad, under det de med honom lida för rättfärdighetens skull, ”allt intill döden”. 

Hela kroppen, förebildad af Arons söner – såväl som hufvudet, personligt förebildadt af Aron – sammansättes genom de antitypiska offren under evangelii ålder.  Lemmarna helgas eller invigas nu till sitt kommande ämbete såsom konungar och präster för att återställa, regera öfver och välsigna människolsäktet.  Denna invigning betyder, att de uppgifva sitt ALLT till Guds vilja, i hans tjänst. 

“Var trogen intill döden! “

Att somliga, inviga sig till offer och sålunda ingå i det konungsliga prästerskapet, icke komma att uppnå det framtida konungsliga ämbetet visas äfven i dessa typer, liksom det också uttryckligen förklaras i nya testamentet.  En klass skall blifva ”frälst såsom genom eld”, skall ”komma ur den stora bedröfvelsen” men gå miste om segerlönen, för hvilken de begynte löpa, när de invigde sig, emedan de icke tillräckligt uppskatta sin förmån att få vara offerpräster och ej ha tillräcklig nitälskan för att ”lida med honom” – öfversteprästen.  Dessa vilja vi betrakta särskildt längre fram, då vi undersöka offren på försoningsdagen. 

En annan del af dem, som inviga sig som präster, och som icke komma att få del af de konungsliga välsignelserna, utlofvade åt dessa präster, skola utrotas i den andra döden.  Denna klass, på hvilken nya testamentet tydligt fäster vår uppmärksamhet (Eb. 6: 4—6; 10: 28—31; 1 Joh. 5: 16), är också belyst i dessa typer eller tabernakelskuggor.

Arons fyra söner representerade i början det lägre prästerskapet, men två af dem blefvo förebildligt utrotade.  Dessa motsvara de tvenne ofvan beskrifna klasserna, hvilka båda förfela sitt mål med hänsyn till det konungsliga prästadömet.  Den ena får lida den andra döden, den andra blir frälst därifrån endast ”såsom genom eld” – bedröfvelse, rening.  Och det, att Aron och de återstående två sönerna blefvo förbjudna att klaga eller sörja öfver sina bröder, hvilka på detta sätt afskuros från dem, betyder, att alla de trogna prästerna [page 39] komma att erkänna det rättvisa i Guds domar och böja sig för dem i ödmjuk undergifvenhet, sägande: ”Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!”  Det tillför de trogna en välsignelse och leder dem till större nit, om de säga:  ”Låtom oss därför, då ett löfte står kvar att inkomma i hans hvila, frukta, att någon bland eder må befinnas hafva blifvit tillbaka.” – 3 Mos. 10: 1—7; Upp. 15: 3; Eb. 4: 1.

“Helgen eder“ – och:  “jag skall helga eder“.

Den typiska invigningsakten, som utfördes med de typiska prästerna, visar oss de bägge sidorna af invigningen: vår del, i det vi öfverlämna den mänskliga naturen och dess rättigheter, och Guds del, i det han antager vårt offer, afskiljer oss och erkänner oss som nya skapelser.  Den nya andliga naturen sinnebildades i Aron och hans söner; den uppoffrade jordiska naturen sinnebildades i tjuren och vädurarna, som offrades på altaret. – 3 Mos. 8: 14—33.

Syndofferstjuren fördes fram, och Aron och hans söner lade sina händer på hans hufvud, därmed sägande:  Detta offer representerar oss.  Allt, som från detta ögonblick vederfors tjuren, förebildade hvad som skulle komma att göras med Jesus och hans kropp, församlingen, såsom mänskliga varelser. [page 40]  Tjuren öfverlämnades åt ”lagen” (representerad af Mose) för att möta dess kraf på Israel, som förebildade människosläktet i allmänhet.

Och Mose tog tjuren, hans hud, kött m. m. och uppbrände alltsammans i eld utanför ”lagret”.  (3 Mos. 8: 17.)  Sålunda är det mänskliga hos den fullständige Kristus – hufvud och kropp – gjordt till ”ett syndoffer”, som lider den förstörelse, hvartill världen var dömd, och från hvilken den slutligen genom detta offer skall befrias.  Förtjänsten ligger i vår Herres Jesu offer, och vi, hans ”bröder”, äro privilegierade att uppfylla en del af hans lidanden, såsom varande lemmar i hans kropp.  Men under det att det konungsliga prästerskapets mänsklighet förgås – hvilket i världens ögon synes vara en snöd ting, såsom illustrerades genom tjurens uppbrännande utanför lägret – så emottager Gud den hjärtats hängifvenhet, som bringar offret och som säger:  ”Se, jag kommer för att göra din vilja, min Gud!”  ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.”  Detta symboliserades genom att det feta och delar af den inre lifsproducerande orgfanismen offrades på altaret, till en ”söt lukt” inför Herren. – Kol. 1: 24.

På detta sätt blifva under hela evangelii tidsålder Jesus och hans kropp, församlingen, lem för lem framförda inför Gud på altaret; likväl räknas alla tillsammans såsom ett offer. Hufvudet lades på altaret först, och alla, som äro ”döda med honom” och som äro renade, såsom visas i förebilden, genom tvagningen i vatten – genom ordet – räknas sedan dess såsom lagda tillsammans med hufvudet på samma altare.  Offrets uppbrännande på altaret visar, huru Gud mottager detsamma såsom ”en välbehaglig lukt”.

Liksom den första väduren var en illustration på huru Gud emottager vårt offer, så visas genom den andra väduren, ”invigningsväduren”, hvad verkan offret åstadkommer på oss. Aron och hans söner lade sina händer på invigningsvädurens hufvud för att visa, att den representerade dem. Och Mose slaktade den och tog dess blod (invigdt lif) och strök det på hvar och en särskildt, sålunda betecknande, att vår invigning är en personlig handling. 

Han strök blodet på högra örtippen och på högre handens tumme samt på högra fotens stortå. Sålunda blifva vi genom vår invigning iståndsatta att höra genom tron och att uppskatta Guds löften så, som inga andra än de invigda kunna.  Våra händer blifva invigda, så att hvadhelst vår hand finner att göra, det göra vi med all vår makt såsom åt Herren. Våra fötter blifva invigda, så att vi framdeles icke vandra såsom de andra hedningarna[page 42] [page 43]utan ”vandra i ett nytt lefverne”, ”vandra i tro”, ”vandra i anden”, ”vandra i ljuset”, och såsom vi hafva mottagit Kristus, så vandra vi i honom. – 3 Mos. 8: 23, 24.

Mose tog viftoffret af deras händer (prästerna lade icke ned det), och att Gud mottog  offret, tillkännagafs genom eld.  På samma sätt må ej vi, det konungsliga prästerskapet, nedlägga eller upphöra med att offra alla våra förmågor i Guds tjänst, så  länge vi ha dem – till dess allt är förtärdt i hans tjänst, då Herren skall säga:  Det är nog, kom högre upp!  När vårt innersta väsens kärlek (det feta) lägges på altaret, bedrager den till att öka elden.  Ju mer kärlek som är förbunden med vår invigning till Gud, desto fortare skall den förtära vårt offer.

Den första, en osyrad kaka, representerade den verkliga renheten, som Jesus såsom människa hade, och den tillräknade renheten hos församlingen såsom människor, hvarom lagen (Mose) gifver vittnesbörd.  Detta är rättfärdiggörelsen; ty ”lagens rättfärdighet är fullbordad i oss”, så länge vi äro upptagna såsom lemmar i hans kropp.  (Rom. 8: 4.)  Den andra osyrade kakan, uppblandad med [page 44] olja, representerade Guds inneboende ande – helgelsen.  Den tredje, ett tunnrå, var uppblandad med honung och symboliserade vårt hopp och vår tro på de dyra och stora löftena om härlighet, ära och odödlighet.

Vår invigning kan icke vara fullständig och följaktligen icke antaglig utan dessa grunder, nämligen rättfärdiggörelse (renhet), andens helgelse genom tro på sanningen samt tro på det utlofvade förhärligandet.

Smörjelseoljan, blandad med invigningsblodet, stänktes på dem (v. 30).  Detta lär oss, att vår invigning antages endast på grund af att vi äro rättfärdigade genom vår återlösares dyrbara blod.  Sålunda säges oss, att vi äro ”benådade i den älskade”. – Ef. 1: 6.

Kokandet af det invigda köttet (v. 31) tillhörde icke offrandet.  Det var endast iordningställandet af den del, som skulle ätas.  Alltsammans skulle förtäras (v. 32), hvilket visar, att vi skola vara helt och fullständigt invigda, och intet af vår tid och våra krafter bör förspillas.

De sju dagarna, som invigningen skulle räcka (vv. 33, 35), betecknade  återigen, att vi äro invigda till Guds tjänst icke blott för en del af vår tid utan för alltid.  Sjutalet i skriften är ett fullhetstal och betecknar allt eller det hela af hvadhelst det begagnas om.  (Sju insegel, sju basuner, sju plågor o. s. v.)  I vers 36 visas fullbordandet af invigningen.

Det har aldrig funnits en tid, då det varit mer nödvändigt än nu, att vi alla, som äro invigda såsom präster, se till att vi äro ”döda med honom”, och att alla våra förmögenheter äro viftade inför Gud, på det att han må mottaga och bruka våra gåfvor och talanger till sin ära.  I synnerhet är detta af intresse för dem, som lärt förstå, att det är [page 45]skriftens lära, att alla kroppens lemmar mycket snart skola vara mottagliga, jämte hufvudet, såsom en välbehaglig lukt för Gud, och – enär själfuppoffrandet då skall vara afslutadt – det härliga verk skall begynna, hvarigenom människosläktet skall välsignas och Guds förbund uppfyllas.

Det motbildliga invigandet af det motbildliga prästerskapet försiggår endast under den närvarande tidsåldern, evangelii ålder.  Detta invigande har oaflåtligt fortgått, alltsedan vår Herre och förelöpare ”offrade sig själf”, och det kommer att vara fullbordadt, innan denna ålder är helt till ända.  Om vi icke äro ibland prästerna nu, under invigningstiden, så kunna vi ej heller vara bland deras antal, när de begynna sin tjänst för folket i riket, då dessa präster (som nu äro föraktade af människor men ”en välbehaglig lukt för Gud”) skola vära konungatitel och med sitt hufvud, Jesus, styra och välsigna alla nationer.  (Upp. 20: 6.) 

Åstunda vi allvarligt att vara ibland dem, som till den store öfversteprästens pris skola sjunga:  ”Du har gjort oss till konungar och präster åt vår Gud, och vi skola regera på jorden” (eng. öfv.)?  Om så är må vi vara fullt invigda nu, ty det är endast om vi lida med honom, som vi ock skola regera med honom. – 2 Tim. 2: 12.